Att vara ensam med mig själv.

Idag är jag på väg hem. Jag har varit en vecka i Dubrovnik.  Och jag har varit där ensam.

Jag har bara varit med mig själv. Jag har knappt träffat eller pratat med någon under hela perioden här, bortsett från några telefonsamtal.

Jag gjorde ett medvetet val att komma hit ensam. Liksom för ett par år sedan. Och att få vara mol allena är bra för mig. Då jag är en mycket social person, som har ett stort bekräftelse- och kontaktbehov av och med mina närmaste, så erbjuder inte min normala tillvaro många ensamma stunder.

Åtminstone inte många ensamma och tysta stunder. Inte bara tysta från ljud, intryck, musik och samtal, utan lika mycket tysta från det brus som livet skapar. Och från den inre rösten jag har. Som alla har. Rösten som ligger ett steg före det riktiga livet, och som har koll på vad som händer sedan, senare och efteråt. Nästa sak att fixa, nästa uppgift, nästa måltid, nästa träning, nästa tid att passa.

Många av oss lever i otålig förväntan på vad som händer sedan, på vad som händer andra och på vad som händer någon annanstans. Det är därför vi är besatta av att ständigt kolla vår mail, kolla Insta o FB, kolla Aftonbladet.se, och vi lever oftast närmare vår i-Phone än vad vi gör våra egna tankar.

Jag behöver ibland att vara ensam för att inte glömma mina egna tankar. Jag behöver att vara själv för att inte glömma mina riktiga känslor. Jag behöver att vara själv för att kunna titta på vilken riktning mitt liv har tagit. Och på vilken riktning jag vill att det ska ta.

Jag behöver att ibland vara ensam för att hitta kärnan i det som är innerligt och äkta. Jag behöver att vara själv för att hitta djupet i det som betyder något. Jag behöver att vara själv för att hitta den röda tråden i vad jag gör. Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vem jag är och för att komma ihåg vad jag hoppas bli.

Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vad jag älskar och för att komma ihåg vad jag saknar. Jag behöver att vara själv för att påminna mig om de jag älskar och som betyder mest för mig. Och om de personer jag saknar och har försummat.

Jag behöver vara själv för komma ihåg vad som gör mig lycklig. Det som gör mig lycklig idag. Inte bara lycklig sedan. I framtiden.

IMG_8176

För det är väl den framtida lyckan som många använder som motiv för att leva mindre, kallare, hårdare, stressigare, strävsammare, själlösare och mer frånvarande idag. Jakten på något. I framtiden. Men när vet vi att framtiden har kommit? När vet vi att vi har anlänt dit? När vet vi att det är dags att vara lyckliga och njuta av det som kampen och offervilligheten köpt oss?

I takt med att med att blir jag äldre så när jag inte samma illusioner jag gjorde för 20 år sedan. Det gör ingen av oss. När livet, tillvaron och verkligheten står vidöppen och osnitslad lever vi med berusningen av det oändliga och av det obegränsade. Vi lever med förhoppningar om att vara och bli grandiosa, fantastiska, omåttliga, extravaganta och gränslösa. Och speciella. Vi lever i tron att livet fortsättningsvis kommer att levas under samma oändliga horisont.

När man blir äldre är det inte lika viktigt att sikta på det grandiosa, omåttliga och extravaganta. Man inser att det kanske inte var det ens från början.

Vi gör alla saker som vi ångrar. Vi sårar människor som står oss nära. Vi blir understundom desillusionerade och trötta. Vi gör ofrånkomligen andra besvikna. Vi gör samtidigt oss själva besvikna. Vi är ibland själviska, självcentrerade, upptagna, stressade och ovarsamma. Den svaga sidan, den sidan av vårt jag som krymper och förminskar oss, kommer vi aldrig helt undan.

Det gör oss inte till sämre människor. Det gör oss bara till människor.

IMG_8123

Insikten vi kan hoppas erhålla med åren, och genom att titta djupt ned i oss själva, är att den svaga sidan i var och en av oss alltid har samma källa. Och den källan är rädsla. Och rädslan följer oss i livet. Priset vi betalar för att kunna sola oss i förundran över tillvarons ljusa sida är att vi samtidigt lever i fruktan för skuggsidan.

Vi räds alla döden. Vår egen. Och andras. Speciellt andras. Vi fruktar alla smärta. Vår egen och andras. Speciellt vår egen. Vi är rädda för att inte vara älskade. Vi är rädda att inte leva upp till förväntningar. Egna och andras. Vi är rädda för att bli gamla. Vi skräms av det trygga, tråkiga och invanda men ännu mer av det okända och osäkra. Vi är rädda att inte vara tillräckligt bra. Tillräckligt duktiga. Tillräckligt intressanta. Tillräckligt tillräckliga.

Vi är också rädda för att bli bli ensamma. Och för att vara ensamma.

Men vi ska bejaka ensamheten och egentiden. Vi ska ta till vara på den möjligheten att låta jaget få knacka på dörren och presentera sig. Vi ska inte fly ifrån tillfället till samtal med vårt inre. Vi ska inte skrämmas av tanken på vad vi har att säga oss själva. Vi ska inte vara rädda för att stanna till bara för att ge oss själva en chans att hinna ifatt.

Vi ska inte vara rädda för att vara ensamma. Livet levs med andra människor. Men om vi inte tar oss tid att lyssna på oss själva, hur ska vi då kunna lyssna på andra. Om vi inte tar oss tid att lära känna oss själva, hur ska vi på riktigt kunna lära de i livet som står oss närmast? Och om vi inte lär oss att leva i takt med oss själva och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?

Vägen

Jag tycker det är förunderligt med människor som till synes bara kör på. Rakt fram. Full fart. Ingen tvekan. Inga tvivel. Med det självklara som lag. Det finns inga stoppskyltar på vägen. Bara en livets autobahn med fri fart och mitträcke  där den passerade omgivningen blir ett suddigt perifert intryck.

Frågan är bara; är livet det perifera, på kanten, i ögonvrån, som körs förbi så snabbt att dess detaljer inte kan urskiljas förrän man eventuellt saktar ned? Eller är livet den raka öppna vägen med fri fart som inbjuder till högsta möjliga hastighet? Ser man ens de avtagsvägar eller påfartsleder som man kör förbi i sin forcering?

Jag har egentligen aldrig kunnat köra på den där motorvägen. Min tillvaro är mer som landsvägen mellan Ulricehamn och Falköping; full av rondeller, chikaner, avtagsvägar, diverse hastighetsskyltar samt en helt alternativ färdväg som går parallellt med landsvägen. Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta riktningen och hastigheten. Det ges många möjligheter att köra fel. Eller rätt. Och att stanna för att fråga om vägen. Och det är aldrig, inte ens i bästa fall, en färd med jämn hög fart utan fartgupp. Snarare så kastas man runt rätt ordentligt där inne när man försöker passera diverse hinder utan att förlora för mycket momentum.

Misty_road-620x291

Ibland har jag dessutom passagerare med på den färden som frivilligt eller ofrivilligt tagit plats jämte mig på sätet. ”Vet du vart du ska köra?” ”Kan du vägen?” -ropas det från baksätet, och även om jag ropar ”jajamän!” så känns det nästan aldrig som ett helt ärligt svar..

För hur kan man veta?

Alla som känner mig ordentligt vet att jag i min riktning är både relativ och velig, på gränsen till obeslutsam. Eller om man väljer att använda två mer positivt laddade uttryck; flexibel och intuitiv. Det enda konstanta är förändring. Det enda definitiva är vägens slut. Men vägen ändras ju hela tiden. Man kommer till nya avtagsvägar varje dag. Varje morgon. Är det rätt? Är det fel? Är det bra? Är det vad jag vill? Vad vill jag?

För mig är det enklast och bäst när jag har sällskap längs vägen. När det finns en omgivning och en tillvaro som bekräftar min rutt. Jo, men det är rätt väg! Rakt fram och till vänster om tre månader! I mitt idrottsliv är träningsläger eller tourer bra exempel på det positivt enkelspåriga. I det vanliga livet tycker jag om tydliga projekt med en synlig horisont och gruppdynamikens autopilot.

Det finns inget fyndigt slut eller slutkläm på det här inlägget eller ens en poäng måhända…Bara att det är tankar som skakat runt i huvudet under en tid, tankar som jag inte vet vart de leder eller vart de leder mig. Men livet förändras. För mig. För dig. Oss alla. Och tiden går framåt. Även om riktningen känns bakvänd ibland. Och dagarna blir många. Vilket de blir väldigt kvickt. För snabbt för att hinna med. Vad är 5 år? Vad är 10 år? Vad är 41 år? Nästa 20?

Så det blir i slutändan en summering av vinster och förluster. Hits and misses. I kärlek. Familj. Vänskap. Upplevelser. Livet. En sorg över de människor som inte längre finns i livet. I mitt liv. Saknad över det som jag förlorat längs vägen. Tacksamhet över vad jag funnit och vunnit. Längtan efter det som kommer. Sagda ord som ångrats. Eller ord som borde yttrats men aldrig nådde långre än ett mummel långt bak i halsen. Minnen som juveler. Ögonblick som evigheten.

Det måste vara enklare att vara troende. Jag tänker att alla val och alla dessa vägar är svaret på varför religion spelar en så primär roll för många. Förtröstan. Hopp. Tro. En väg.

Det svåra är inte att komma underfund med vem man är utan hur man växer till den man vill bli.

 

Vilka tar fajten för FOLKHÄLSAN? På riktigt alltså!

Det är valtider. Det debatteras och ordbajsas till höger och vänster och valfläsket står som spön i backen. Både symboliskt och bokstavligt talat. Svenska politiker är nämligen sorgligt dåliga föredömen när det kommer till folkhälsa och folkhälsoarbete!
Inget politiskt parti driver en folkhälsopolitisk agenda värd namnet. Det är skamligt! Visst oreras det om värdegrunder och barnens väl och ve men när det kommer till kritan är det ingen som verkligen LYFTER den potentiella kraften bakom ett aktivare och friskare Sverige! Det är ingen som LYFTER frågan om ett aktivare, smalare, friskare och mer mat- och hälsomedvetet Sverige och vilka enorma samhällsekonomiska vinster som skulle genereras. Det är pinsamt hur insikts- och visionslöst svenska politiker (inte) agerar i frågan!

Jag och min goda vän och tillika visionär, Jojje Borssen, har på olika sätt lyft frågan under den senaste månaden i diverse sociala medier. Idag lanserade vi på Twitter, var och en för sig, en lång rad idéer till folkhälsoåtgärder. Nedan följer mina trettio tweets i frågan. Det är därför de är korta och knapphändigt formulerade. Ni får ta det som det är. Det här är vad jag kom på under en dryg halvtimme. Man kan ju tycka att heltidsanställda och mycket välbetalda politiker borde kunna tänka i samma banor.

Efter mina tweets följer några av Jojjes briljanta tweets!

Folkhälsoplan 1: Tillsätt en folkhälsominister! Jaså, det finns en redan? Så sätt igång och ARBETA för folkhälsan då!

Folkhälsoplan 2: Gör rent hus på Livsmedelsverket, ut med alla gamla uvar som av prestigeskäl vägrar att erkänna att jorden inte är platt.

Folkhälsoplan 3: Avskaffa nyckelhålsmärkningen då det förleder folk in i fettfobi o initierar köp av sockriga produkter.

Folkhälsoplan 4: Momsbefria ekologiskt framtagna produkter. Förresten, omdefiniera hela begreppet ”ekologisk”. Det enda som duger är 100% eko, inga halvdana varianter.

Folkhälsoplan 5: Ligg på RF att göra om sina kostrekommendationer till idrottare. Slut på sockerhysterin o eftergifter till grötsponsorer!

Folkhälsoplan 6: Alla barn ska ha rätt o uppmuntras till motion och rörelse. Varje dag! Utan betyg eller krav på prestation!

Folkhälsoplan 7: Förbjud skolor, dagis och barnomsorg att servera lättmjölk, margarin och sockerstinn mat till barn. Barn har inget eget val!

Folkhälsoplan 8: Lär alla barn att crawla. Det vill de! Crawl är tufft! Bröstsim är för gamla tanter o dietister.

Folkhälsoplan 9: Gör om dietistutbildningen radikalt. Inse att svenska dietister som yrkesgrupp varit en katastrof för folkhälsan i 40 år.

Folkhälsoplan 10: Lagstifta om att FAR (fysisk aktivitet på recept) måste skrivas ut INNAN medicinering testas, för livsstilsrelaterad ohälsa.

Folkhälsoplan 11: Gör stora kampanjer för ”fredagsfys” så att inte chipsmiffona som säljer ”fredagsmys” står oemotsagda!

Folkhälsoplan 12: Bygg fler simhallar, motionsspår, utomhusgym o lekplatser (massanvändning) hellre än publikbaserade arenor (elitidrott)

Folkhälsoplan 13: Fanimig, bygg en ny 50m simbassäng i alla kommuner med mer än +20000 invånare. INGET har så brett hälsoanvändningsområde som vatten!

Folkhälsoplan 14: Lägg mycket mer fokus i skolan på NY hemkunskap! Vad man handlar o hur man äter! Urval, livsmedel, ursprung, matkultur.

Folkhälsoplan 15: Momsbefria cyklar, löparskor, utekläder och allt som initierar den egna kroppen som transportmedel till jobb, fritid etc..

Folkhälsoplan 16: Justera alla rekommendationer kring mat, näring, rörelse etc till att ej handla om att bara ÖVERLEVA utan till att leva VÄL!

Folkhälsoplan 17: Höj pensionsåldern till 75 och låt folk känna att när livet har ett syfte o människan en uppgift så mår vi BÄTTRE!

Folkhälsoplan 18: Låt alla människor i den offentliga sektorn träna 3 tim/v på arbetstid. Med anställda coacher. Mycket sjukskriv sparas!

Folkhälsoplan 19: Ge privata företag som ger sina anställda samma förmån (3 tim/v + coach) skattelättnader som märks!

Folkhälsoplan 20: Avskaffa förtidspension! Ingen människa är någonsin förbrukad!

Folkhälsoplan 21: Gör om vårdens system så att man lika gärna som att träffa AT-läkare som skriver medicin, kan få träffa en hälsocoach!

Folkhälsoplan 22: Svenk sjukvård (sjukvård, vilket jävla namn) ska satsa MER på prehab än på rehab!

Folkhälsoplan 23: Inför flextid i skolan så att de som hellre sover på morgon än kväll (barn o föräldrar) slipper vara trötta dygnet runt.

Folkhälsoplan 24: Fördubbla budget för skolmat och förbjud halvfabrikat!

Folkhälsoplan 25: Låt oss älska våra kroppar! Egna och andras. Det är inte vad som syns på utsidan utan vad som finns på insidan.

Folkhälsoplan 26: Tillåt inte Apoteket att sälja värdelöst godis o måltidsersättning. Folk över 45 tror att allt på Apoteket är bra.

Folkhälsoplan 27: Tillåt försäljning av opastöriserad mjölk, honung etc. Varför inte? Potentiellt farligt? Jaha, men margarin o lösgodis då? Gör möjligt att göra goda val!

Folkhälsoplan 28: Låt inte EU diktera villkoren för svensk mat. EU premierar politiska o företagsintressen, konsument o individ sist av allt.

Folkhälsoplan 29: Låt stenålderspromenader i skogen (lek, assymetri, variation, natur, funktion) vara obligatoriskt på alla dagis.

Folkhälsoplan 30: vi ska ej förbjuda men upplysa, ej hota o skrämma men uppmuntra. Vara frisk o fit är ingen skyldighet utan en rättighet!

Ett urval av Jojjes tweets:

Folkhälsoplan, del 1: * Beskatta socker och behandla det som tobak. Låt myndigheter utfärda samhällsvarningar för sockrets biverkningar.

Folkhälsoplan, del 4: * Läkare ska utbildas att jobba med preventiv hälsa. Inte bara bota sjuka.

Folkhälsoplan, del 9: * Staten anställer 100 st hälsoinspiratörer som kostnadsfritt föreläser och tränar med våra invånare i landet.

Folkhälsoplan, del 10: * Betrakta skog och fjäll som anabola miljöer som bygger en starkare människa och skapar ett humant samhälle.

Folkhälsoplan, del 14: * Ett hälsoforum inrättas två gånger per år där folkhälsan står högst på agendan. Inte sjukvården.

Folkhälsoplan, del 15: * Låt oss TRO på hälsan som en lösning på många problem. Precis som många tror på en Gud. Vi måste våga ta steget.

Folkhälsoplan, del 23: * Låt det vara okej med rutor på magen, att träna varje dag och att se vardagsfit ut. Skamlägg aldrig det.

Folkhälsoplan, del 6: * Skattebefria PT-timmar.

 

Being free is nothing. Becoming free is everything. Om att rösta.

Idag har jag röstat.

Inte bara för att det är min rättighet. Utan framförallt för att det är min skyldighet. Min skyldighet gentemot alla de som bor i ofria och icke-demokratiska delar av världen. Min skyldighet gentemot de som lever under förtryck av diktaturer och totalitära system och som inte äger den mänskliga rättigheten att få uttrycka sin åsikt och sin röst. Min skyldighet gentemot de som inte får lägga sin röst. Min skyldighet. Allas vår skyldighet.

Jag är så förbannat trött på de som i loj nonchalans breder ett lager av meningslöshet över politik i allmänhet och val i synnerhet. Som att det inte spelar någon roll. Som att det är skit samma.

IMG_5503

Den ryske schacklegendaren Garry Kasparov skrev i ett tweet idag; ”It´s a free world luxury to find elections boring. Being free is nothing. Becoming free is everything. We must support the cause everywhere.”

Och naturligtvis, i en demokrati äger man också rätten (och lyxen) att inte bry sig och att inte delta. Man äger till och med rätten att dessutom gnälla över ett resultat och en politik som man inte ens bemödat sig om att påverka.

Vi är så bortskämda med allting i Sverige. Ingen behöver egentligen slåss för någonting. Vi har alla rätt till allting. Precis som om vår frihet och vår samhällsordning är ett naturtillstånd och en självklarhet. Det är så självklart med fullständig demokrati att begreppet som sådant är missförstått och feltolkat av vissa. Expressens Britta Svensson skriver träffande om det här i en krönika efter artisten Sebbe Staxxs medverkan i Uppdrag Granskning;

Ni kanske såg rapartisten Sebbe Staxx säga i ”Uppdrag granskning” förra veckan att ”hela jävla Sverige är anti-demokratiskt”. Han fortsatte, enligt den utskrivna intervjun på SVT:s hemsida:
”Allting är antidemokratiskt … om du kollar på … skattefördelningarna … De har blivit uppröstade alliansen av folket … De gick ju hit och låtsades vara ett mittenparti – och sen vips gick de dit”.
Om jag tolkar Sebbe Staxx rätt anser han att alliansen lanserat sig som ett mittenparti, vunnit val och genomfört sin skattepolitik.
Det är väl typ det som är demokrati.
Någonstans tror jag ändå att denne Sebbe Staxx tror på demokratin. Han blandar bara ihop ordet ”antidemokrati” med meningen ”det parti jag håller på fick inte majoritet i riksdagen”.

Demokrati är inte att få som man själv vill. Demokrati är däremot att få säga det man vill!

Jag blir ibland trött på politiker och deras retorik. Jag blir trött på politisk debatt. Jag blir trött på klichéer, kappvändande och janusansikten.

Men jag blir inte trött på demokrati.

Samhället vi lever i är en avspegling av den politik som vi, alla, röstat fram. Eller som vi, i brist på intresse, låtit andra rösta fram åt oss.

Om man tycker att det är jobbigt att behöva bry sig, jobbigt att behöva tänka och jobbigt att vara med och bestämma så föreslår jag att man överväger att flytta till exempelvis Nordkorea, Tchad, Turkmenistan eller Saudiarabien. Där tas alla beslut åt en så att man slipper bry sig.

Att vara en stor människa

Det råder jaktsäsong på Petter Northug. Rena lynchstämningen faktiskt. Att döma av tidningsrubriker, krönikörers texter, diverse Facebook-inlägg och den allmänna opinionen så är killen inte vatten värd.

Att han har varit en riktig jubelidiot råder det ju inget tvivel om. Att han agerat djupt omdömeslöst och med fara för sitt eget och andras liv är det inte heller någon tvekan om. Att han i och med det förtjänar frän kritik och kraftigt ifrågasättande är verkligen inte mer än rätt. Att köra rattfull är bland det dummaste någon kan företa sig, oavsett vem man är.

Men det vi läser och hör om Northug just nu osar av förakt. Det osar av rent hat. Det osar av pöbelmentalitet.

Killen har precis begått sitt livs största misstag. Han hade turen att rent fysiskt komma så lindrigt undan. Det kunde ha slutat så ohyggligt mycket värre. Men såvitt jag förstår är det här den första gången han överhuvudtaget figurerat i sådana här sammanhang. Enligt samstämmiga rapporter så har han alltid levt ett skötsamt och seriöst liv och aldrig någonsin gått över gränsen på det här sättet. Man blir inte världens genom tiderna mest kompletta längdåkare om man har för vana att leva rövare. Det är rätt uppenbart att det här på många sätt varit en engångsföreteelse. Därmed inte sagt att han inte varit ute och roat sig och druckit alkohol. Det har han naturligtvis. Precis som alla andra idrottsmän jag känner. Precis som folk i allmänhet gör ibland. Precis som jag. Och precis som du. Det man gör när man är ledig, har semester och vill uppleva en kväll utan krav, det vanliga livets ansvar och disciplin. Den här gången gick han dock över gränsen. Ordentligt också. Och han bör straffas ordentligt för det.

Jag har många gånger stört mig på hur skadeglada människor varit, inte minst i Sverige, när Petter Northug fallerat och misslyckats. Hur man inte dragit sig för att dra hans namn i smutsen när han inte levt upp till sina egna och andras förväntningar.

Northug betalar just nu inte bara priset för att ha kört rattfull. Han betalar också priset för sin personlighet, sin öppenhet och sitt extroverta beteende. Han betalar priset för att våga säga sin åsikt, ha glimten i ögat och för sin, i mina ögon, underbara förmåga att visa humor i en på alla sätt humorlös idrott. Northug betalar just nu priset för att i många år varit den raka motsatsen till den idealiserade bilden av hur en längdskidåkare ska vara; tyst, blyg, ödmjuk, tacksam och full av hålla-käften-mentalitet.

northug3

Att han överhuvudtaget anses kontroversiell, arrogant och uppfylld av ett uppblåst ego är mer än något annat ett tecken på hur oerhört personlighetsblek skidsporten är. Han har ju inte ens en tatuering eller en tuppkam! Bara i ett genomsnittligt professionellt fotbollslag så finns det fem individer som är större och värre ego-maniacs än Northug. Personligen har jag alltid tyckt att hans utspel, hans agerande och hans gester varit underhållande och harmlösa. Och så vitt jag vet så har han alltid varit storsint vid både segrar och förluster och gratulerat sina eventuella övermän.

Skidgeneralen för Falun-VM, Sven von Holst, säger idag till pressen att ”Jag tror inte att VM förlorar så väldigt mycket på att Petter Northug inte är med”

Va?! Northug är skälet och anledningen till att många överhuvudtaget följer skidsporten! Jag är allmänt intresserad av längd men har följt många tävlingar ENBART för att Petter Northug tävlar. Jag anser att det hade varit en enorm förlust om han inte tävlade. En förslust för sporten. En förlust för alla.

Hela Norge har njutit av den här mannens prestationer. Hela Norge har njutit av Northugs exceptionella förmåga. Hela Norge har varit extra stolta över att ha varit norrmän när Petter allt som oftast vunnit, och gjort det med den norska flaggan i topp.

Northug har mött både press, sponsorer och familjemedlemmar med rak rygg. Han har inte varit undfallande. Han har varit djupt ångerfull och som det verkar, ärlig. Han står för det han gjort och han har tagit på sig hela skulden för det inträffade. Och han accepterar förbehållslöst det straff som det norska juridiska systemet dömer honom till.

En handling kan vara oförlåtligt dum. Och man är en äkta jubelidiot om man kör rattfull. Men under jubelidioten finns det en människa. Och en människa måste kunna få bli förlåten.

Att göra det, att be om förlåt och acceptera sin skuld medan omvärlden spottar på honom, förutsätter en stor människa.

Man kan vara en stor människa även om man agerat som en liten skitstövel.

 

Nya Chanser; en Runner´s-krönika.

 

NYA CHANSER

 Man får alltid en ny chans. Och ingenting är någonsin för sent. Tillvaron är fylld av ständiga och återkommande inledningar och avslutningar. Vi passerar en startlinje och ser vid horisonten ett målsnöre. Allt har en början och ett slut.

Förmågan att ta nya tag är en urmänsklig kraft av vilja, förhoppningar och ambition. Imorgon erbjuder en ny chans att sikta högre och att sträva längre. Nästa vecka håller ett löfte om förändring och förbättring. Nästa år skimrar av ännu ouppfyllda förhoppningar om en ljus framtid. Möjligheterna att bli den man vill vara eller att göra det man förutsatt sig finns alltid runt nästa hörn.

Vi som springer påbörjar och avslutar träningspass hela tiden. Vi påbörjar och avslutar träningsläger, satsningar och hela säsonger. För att inte tala om tävlingar och evenemang där både start och mål kan symbolisera något mycket mer än vad som ryms inom idrottandet som sådant. Att bara komma till start kan vara långt svårare än att därifrån ta sig till målet.

Vi kan se fram emot en ny måndag. Vi kan se fram emot den första i nästa månad. Vi kan njuta av nyårsfirandet och se fram emot ett ännu obefläckat och oupptäckt år framför oss. Vi kan lova oss själva att vi nu ska göra det som vi hade hoppats att göra redan för ganska länge sedan. Vi kan ge oss ut på varje nytt träningspass med förhoppningen om att vi blivit lite bättre sedan sist.

En dag inser vi dock att vi inte kommer att förändras så värst mycket. Vi är de personer som vi redan är. Det är nog tillräckligt bra redan. Våra kroppar blir under en period i våra liv starkare och bättre men tids nog så blir vi sämre. Hur hårt vi än anstränger oss. Det gör faktiskt ingenting. Det viktiga är att vi försöker. Och att vi alltid vet att vi får en ny chans att pröva. Det är nämligen inte målet och fullföljandet som är det meningsfulla i tillvaron utan viljan att försöka på nytt gång efter gång.

Instruerad eller inspirerad? Krönika i RW

Här följer en av mina senaste krönikor i Runner´s World. Snart kan ni läsa alla mina krönikor och valda blogginlägg i min nya bok!

”På omslaget till en av mina böcker springer jag naken på en strand. Det är en bild som i all sin ekivoka humor också ska illustrera det ursprungliga, det självklara och det naturliga med löpning. Det är en bild som ska signalera pur och oförställd glädje över att springa. Framförallt är det en bild som signalerar löpningens inneboende enkelhet och minimalism. Man behöver inte, även om det underlättar, något annat än sin kropp för att springa. Sin kropp och en motiverad själ, vill säga!

Idag är löpning på många sätt en komplicerad affär. Avancerade skor, formgjutna sulor, kompressionsstrumpor, funktionskläder, pulsmätare, gps;er, i-pods, pannlampor och vätskebälten. Folk ägnar en halvtimme åt att synka, kalibrera och ladda och när allt väl blinkar, lyser och tutar så kan man tro att det är en astronaut som ska ut på månvandring. Det lätta har blivit svårt. Det enkla har komplicerats. Och då har vi inte ens kommit till själva träningen, till löpningen som sådan! För nuförtiden är det direkt olämpligt att bara ge sig ut och springa. Man måste ha ett program! Helst också en coach. En coach som har beskrivit vad man ska göra, hur fort det ska gå, på vilken puls och med vilken ansträngning man ska springa. Utan allt det blir nämligen löpningen mycket mindre värd. Eller?

Är det verkligen så att vi behöver flera och mera planer? Är skälet till att goda ansatser och förändringar misslyckas för att vi saknar en guide. Är anledningen till att så många äter fil och flingor till kvällsmat den att svenska hem saknar kokböcker i sina kök? Är det verkligen kunskap vi saknar? Nej, verkligen inte!

Vi har idag gått vilse i know-how träsket. Vi tror att know-how är lösningen på allt. Men kunskap, ledning och planer är inte allt vi behöver. För utan motivation och drivkraft är planerna meningslösa. Know-how är ingenting utan know-why. Mål är ingenting utan mening. Syfte är ingenting utan skäl. Instruktion är ingenting utan inspiration!”

IMG_4763