Dag 3; Bike Trans-Alp

Hjärta, hjärna och själ spelade alla åt alla samma håll under dag 3 av Trans-Alp. Vi erövrade höjder, berg, stigar, vattenfall och landsgränser. Allt med en känsla av nuet intensivt närvarande.

IMG_3680

73 km, 2600 höjdmeter, 30 grader, 2 länder, 1 Wilhelm Tell, 7 miljoner kor, en halv och ihärdigt pysande punktering, utsikter to die for samt en FANTASTISKT väl kämpande Peter Algebäck!
Han bet i och fullföljde den här etappen trots smärtor som jag bara kan gissa mig till. Man kan tycka vad man vill om att köra lopp halv- eller helskadad men det här är inget vanligt lopp. Och det är inga vanliga upplevelser man missar om man väljer att kliva av. Det är inga vanliga uppoffringar eller investeringsr som man gjort för att stå på startlinjen under det här sjudagarsloppet. Det här är en odysse och en expedition och en veckas närkontakt med livet när det är som bäst.

IMG_3667

IMG_3666

Det blev onekligen en del push-n-carry med cykeln idag. Både uppför där det kostade 145 pulsslag att bara skjuta cykeln i slowmotion för 80+kiloskroppen. Men också nedför där min självbevarelsedrift och medvetenheten över mina i sammanhanget högst begränsade färdigheter att samtidigt hantera kropp, cykel, gravitation, geografi och Murphys lag fick råda. Övermod och prestige är en dålig kombination och kan leda till långt gången kroppsskada och för tidigt åldrande. Dessutom ger promenad med cykel möjlighet att fota härligheten och mina medtävlare.

Nu är vi Livigno. Vi älskar Livigno. Vi ska adoptera den här staden. Inte bara fick vi parmesan att äta efter loppet. Alla andades kärlek och gemyt och italiensk gästfrihet. Jag och Love var och simmade på eftermiddagen. Bara en sådan sak. Avslutningsvis middag med buffet och Barolo. Allt är perfekt.

Dag 2; Trans-Alp

Etapplopp på MTB är livet. Jag älskar det. Jag vet inte riktigt varför när jag inte ens är särskilt bra på MTB. Och det finns ju minst 10 tillfällen per dag då man, om man kör omkull, hade blivit svårt lemlästad. Men det finns ju en djupt attraktiv kraft i att röra sig över en större geografisk yta, mitt i naturen, och förflytta sig framåt. Man följer en bana och man tar dagen som bjuds, med vilken grad av ansträngning som man kan vilja uppbåda.
Under sju dagar här i Alperna kommer vi till sju olika övernattningsorter och passerar ett oräkneligt antal ytterligare på vägen. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt to sightsee på och upplevelserna är intensiva, mina vänner!

Naturligtvis och alldeles uppenbart är en mycket stor del av attraktionen de många timmar av syremättat blod som den fysiska anträngningen förpliktigar till. Jag har förlikat mig vid det faktum att jag är beroende av stora mängder aerob träning. Ju fler desto bättre naturligtvis. De stora kickarna kommer inte av litet numera. Men också rörelsen framåt och mot något. Därför är de tidigare och framtida simäventyren något som får mina hormoner att rusa. Eller att springa långt, länge och hårt. Även om just löpning för tillfället är ett upphov till sorg och saknad då min sätes-/hamstringsskada är sämre än på länge sedan några veckor, läs vidare under avdelningen ambition, tveeggade svärd och oviljan att anpassa sig till en åldrande kropp. Fuck. Men skador läker och bättre tider väntar alltid.

Paddling. En ny passion. Etapplopp på kajak. Jag är game för det med. Så länge det är långt, vackert, tämligen hårt och inbegriper hotell och vin vid varje dags slut. Gärna soltid också. And so it goes. Rörelsen och den fysiska utmaningen är köttet runt min kropp, blodet i mitt hjärta och själen i mitt jag. Jag kommer göra det till den stund jag inte lever längre.

CBT_HP_Etappe02

Dagens etapp bjöd på vertikal straight from the go. Det var trångt om saligheten när 800 cyklister trängdes uppför de inledande branterna som ledde till skogs. Inte en meter asfalt så långt ögat nådde. Dessvärre var Peter i smärta från start med någon form av muskelskada och det var ett lidande från tramptag ett för honom. Jag peppade och väntade så gott jag kunde i de allerstädes närvarande uppförsbackarna. Utför var brutalt och Peter visade goda downhill-skills när jag allt som oftast fick sätta ned stödjebenet för att inte i onödan höja min försäkringspremie med några hundratusen. Jag njöt av varje sekund.

IMG_3536

Det var vykortsturkosa sjöar. Det var gröna ängar. Det var evighetsblåa horisonter. Det var kor. Stora frodiga kor med spända spenar. Det var 152 i puls. Det var oceaner av syre. Det var andning, svettning, snorning, kissning och ätning. Det var cykel och det var rörelse och det var en dag i livet. Det var livet.

Dag 1 Trans-Alp

Vi startade av någon anledning så långt bak i fältet (startgrupp D, den sista) att vi delade fålla med tämligen rundmagade män, en som rökte en cigg innan start, deltagare med stora expeditionsryggsäckar och ett par iklädda lederhosen. Kanske berodde detta på att arrangörerna placerat oss i Masterklass när vi nog borde kört ”vanlig” herrklass.
Hursomhelst, när gökuret gol nio så rullade vi iväg i stilla mak utan att göra någon som helst ansats att försöka sicksacka vår väg fram. Står man så långt bak så är det bara pinsamt att ha en tävlingsapproach i trängseln. . Med 3000 höjdmeter så skulle det nog finnas tillräckligt med vertikal att avancera i fältet.

IMG_3475

Tämligen omgående så började vi den första klättringen och jag höll mig runt 150 i puls. Det gick betydligt fortare och bättre än när vi körde samma backe igår. Vad Peter hade för puls vet vi inte för hans pulsband synkade inte. Ack, detta ständiga tekniska havererande.

Mycket asfalt och enkel grusväg idag på det stora hela. Den första utförskörningen var dock hårig med slirigt grus och ständiga 180-graderskurvor och överjävligt brant. Mina händers ömkliga ostyrka var det största problemet vid det laget.

Jag var bara av cykeln en eller två gånger idag. Det var ett parti av ”push-carry” där alla gick. Tur det. Jag känner mig alltid så inadekvat när jag går med cykeln där andra cyklar. Men jag är också måttligt förtjust i överteknisk och stökig cykling, sådana partier känns alltid som avkomman från när en orienterare parat sig med en multisportare.

IMG_3505

Den längsta klättringen för dagen var 700 höjdmeter i ett svep med upp till 15 graders lutning. Den gode Peter hade det en aning kärvt från den här delen och fram men visade god HTFU och krigade på. Dessutom var han en riktig livrädddare och teamplayer när han lagade min kedja som gick av så ingen skugga falla över honom en solig dag som denna!

Många höjdmeter senare så rullade vi in Nauders efter att också ha besökt Schweiz en kort stund men det gick oss helt förbi. 5.22 blev vår tid och vi passerade nog åtminstone halva fältet och parkerar mitt i resultatlistan.

Eftersom det var en så trevlig dag och jag ännu hade lite blodsocker att bränna så åkte jag och Love till en närliggande Tyrolerby för en avsvalkande simtur i vackert belägen pool. Sedan blev det fondue och vin och nu har lugnet lägrat sig i tanke och kropp, i trygg förvissning om att det inte blir många fler höjdmeter förrän i morgon klockan nio när vi cyklar till Italien och sedan Schweiz. Igen.

IMG_3504

Dagen innan Trans-Alp

Imorgon börjar Bike Trans-Alp och vi är på plats i Imst, Österrike. ”Vi” är i sammanhanget Peter Algebäck och Love Ljungström. Peter är min följeslagare på den här sju dagar, 53 mil, 18000 höjdmeter och 10 vinflaskor långa eskapaden. Love är vår mediakille för film och kamera men i verkligheten är han vår chaufför, väskbärare, terapeut och sherpa. Utan en egen go-to-guy så är man utlämnad till arrangörens försorg gällande väsktransporter, förflyttning mellan hotell och start/mål etc, transfers och annat. Och eftersom vi är alldeles för bekväma för onödig obekvämlighet så har vi i vanlig ordning uppgraderat allt som går att uppgradera. Inklusive hotellboende på alla orter. Vissa tycker nog att det tillhör charmen i sådana här etapplopp att bo med majoriteten av deltagarna i den tillhörande ”athletes village” men vi tycker det är charmigare med hotell.

IMG_3445

Jag har kört två sådana här etapplopp tidigare. Andalucia Bike Race och Cape Epic. Båda med Jojje Borssén. Andalucia var alldeles för brötigt och tekniskt för mig men det var coolt ändå. Cape Epic var lättare rent tekniskt men längre, hårdare och varmare. Det loppet älskade jag! Peter har inte kört något etapplopp men är duktig på att cykla. Speciellt nedför. Tyvärr brukar han köra omkull ibland också. Jag brukar aldrig köra omkull (ta i trä, FÖR H-E!) Så möjligtvis kan man tycka att jag är ändå bättre än honom på att köra nedför. Men det är jag inte. Jag är bara riskmedveten. Eller i klartext, otroligt feg. Jag bangar inte för att kliva av och gå med cykeln. Jag har ingen stolthet. Så med det sagt så är det ju uppenbart att vi inte är här för att tävla. Jag kunde faktiskt inte vara mindre intresserad av hur vi placerar oss. Målet är att uppleva ett särdeles krävande äventyr med magnifika hormonella påslag, utsikter som får Sound of Music att gå och lägga sig och tillräckligt med syresatt blod för att räcka till oktober.

CBT_HP_Etappe02

Även med min återhållsamma attityd till våldsamma satsningar nedför alpväggarna så kommer det nog finnas tillräckligt med geografi för oss att köra oss tillfredsställande utmattade varje dag. Studera exempelvis morgondagens banprofil…
Vi körde första milen idag och plockade 400 höjdmeter som fick min pulsmätare att glöda. Imorgon har vi 2960 höjdmeter. Gissningsvis blir den 800 meter långa klättringen efter 45 kilometer något att ladda för. Tydligen ska den vara runt 13% i snittlutning. Kan vara värt att hålla i sina hästar fram till dess. Men vi har redan ätit varsin apfelstrudel så det ska nog gå bra!

Big training. Training big.

I´m participating in the Trans-Alp MTB stage race in a few weeks. As in participating I really mean trying to survive. As in trying to survive I mean not getting myself killed.
That´s how much gnarly downhills scare me.

I was going to do a lot of races this year. At least I was hoping for and aiming to. But I have weird shit going on with my right hamstring and hip. I know there´s a calcification to the side of my sitting bone. But there´s probably other problems too. At 43 there´s always a fire to put out somewhere.

IMG_3093

So apart from the soon-to-come Alpine adventure I don´t know what I´m training and preparing for. But I train. And I prepare. If nothing else, for life.

In order to get some stage race feel I rode 145 km yesterday afternoon, point to point Borås-Halmstad. Fasting day so no food since the night before and just water. Of course it was a headwind all day. Steady, still. Some great food and wine salvaged the evening and balanced out the relative misery of the day.

This morning I was still aching all over. I overdid my combined swim session/strength workout the other day and it left me silly sore and stiff. I like to overdo things. Hence, the price I paid for days after. But nothing like some hard swimming to bounce back and as part of the half-Ironman in Halmstad there was also the option to just race the swim. So we did, me and my partner in crime, Thobias Pettersson.

IMG_3048

It hurt way more than expected and I had a bout of existensial crisis during the latter part, questioning the rationale behind participating in activities that kick my ass as much. Also, I burped a lot of bacon. Which made me question my choice of breakfast.
I did however finish a distant 2nd to mr T who is pumping his guns for the prestigous Vansbrosimningen in a week. I took solace in the fact that he didn´t ride 5 hrs the day before:)

We hung around watching the triathlon for a while before we straddled the hogs for the ride back. Now with winds at least slightly co-operating. We made good time and I was happy to see higher watts and lower heartrates.

Back home I was going to do some foam rolling but I drank some more wine instead. There has got to be at least some balance.

Scandic Foresta

Scandic Foresta. Middag. En kväll mitt i veckan. En kväll mitt i livet. En kväll halvvägs igenom.
Men kvällen har stannat. Middagen har stannat. Livet har stannat. Stannat i de ögonblick av läppsmackande min bordsgranne gör.
Jag känner inte honom. Jag känner inte igen honom. Han äter inte ens. Han bara sitter. Och. Läppsmackar.
Jag försöker att inte titta. Men jag vet att han förstår att jag hör. Jag vet att han vet att jag hör och att jag vet att han vet.
Ett skyttegravskrig. A mexican stand-off. En duell i gryningen.
Han läppsmackar. Jag tittar höger. Han läppsmackar. Jag tittar vänster. Han läppsmackar. Jag tänker på döden. Han läppsmackar. Jag tittar på honom. Han möter min blick. Trotsigt. Och läppsmackar. Och jag tänker, där sitter någon som bara har kvar detta enda i sin tillvaro; att läppsmacka högt i andras närvaro. Ett försök till mellanmänsklig intimitet. Krypa under huden. Komma nära. Skeda med trumhinnan.
Sedan kommer min mat. Sedan blir mitt egna smackande högre. Sedan betalar han och går. Sedan startar livet och snuddar vid tanken att vissa möten lämnar något annat än andra.

IMG_4758

Swimrunforlife! Stöd vårt hjälpprojekt!

SWIMRUNFORLIFE-
ETT VÄLGÖRENHETSPROJEKT AV ZENGUN AB, JONAS COLTING OCH ÖTILLÖ!

 

ÖTILLÖ är omtalat som en av världens tuffaste uthållighetstävlingar där lag om 2 personer springer och simmar över och mellan 26 öar i Stockholms skärgård. Totalt 65 km löpning och 10 km simning. ÖTILLÖ är tävlingen som startade swimruntrenden i världen.

Under måndagen den 7 september kommer 120 av de bästa tvåmannalagen från 26 nationer göra sitt yttersta under dagen och kämpa på land och i vatten. På Utö är de till slut framme och i mål. Där möter de värme, mat och återhämtning.

Samtidigt gör idag många andra människor en helt annan resa över land och vatten. Många av dem når aldrig en trygg hamn. Många av dem kommer aldrig fram på sin resa. Många av dem går under på vägen fram till den trygghet de sökt sig ut på havet för att nå.

Under ÖTILLÖ kommer deltagarna att njuta av ynnesten och friheten att kunna uppskatta en tuff och utmanande dag i skärgården. Men de gör det samtidigt med en tanke på alla de som inte har vare sig frihet eller trygghet utan är på flykt.

Lag 237 heter Team Zengun. I det laget tävlar Elin Lilja och Jonas Colting.  Jonas har startat i alla de tidigare nio upplagorna av Ö till Ö. Tillsammans med byggföretaget Zengun AB:s grundare Ulf Jonsson driver han hälsosatsningen Zengun Life. Värdegrunden i Zengun Life vilar på hörnstenar som hälsa, rörelseglädje, och individens rätt till frihet till frihet och trygghet. ÖTILLÖ handlar om passion, ödmjukhet och att gemensamt kämpa för att uppnå sina mål.

Swimrunforlife_Instagram_2

I ett spontant samtal mellan Jonas och Ulf så väcktes idee´n om att göra något för de flyktingar som bokstavligt talat kämpar för sina liv, sina barns liv, ute på Medelhavet. Snabbt formulerades tankarna på att via ÖTILLÖ –deltagandet initiera en insamling,  ett upprop och en utmaning att bidra till att lindra det lidande som just nu, varje minut, pågår. Kontakt togs med ÖTILLÖ som direkt hängde på utmaningen och ville bidra med både plattform och i direkta medel.

Som avstamp för insamlingen så skänker Zengun AB, Jonas Colting och ÖTILLÖ AB, 112 500 kr till Röda Korset under satsningen #swimrunforlife Det är 1500 kr per tävlad kilometer.

I samarbete med ÖTILLÖ så uppmuntrar, utmanar och uppmanar vi alla andra deltagare, sponsorer, följare och fans att också bidra till insamlingen. Tillsammans kan vi göra skillnad! Oavsett om man skänker 10 kr, 100 kr, 1000 kr eller valfritt belopp per tävlad kilometer. Låt oss alla efter bästa förmåga hjälpa till. Insamlingen är igång från och med nu och nås genom:

http://egeninsamling.redcross.se/pa-flykt/8-5237