Dag 2; Trans-Alp

Etapplopp på MTB är livet. Jag älskar det. Jag vet inte riktigt varför när jag inte ens är särskilt bra på MTB. Och det finns ju minst 10 tillfällen per dag då man, om man kör omkull, hade blivit svårt lemlästad. Men det finns ju en djupt attraktiv kraft i att röra sig över en större geografisk yta, mitt i naturen, och förflytta sig framåt. Man följer en bana och man tar dagen som bjuds, med vilken grad av ansträngning som man kan vilja uppbåda.
Under sju dagar här i Alperna kommer vi till sju olika övernattningsorter och passerar ett oräkneligt antal ytterligare på vägen. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt to sightsee på och upplevelserna är intensiva, mina vänner!

Naturligtvis och alldeles uppenbart är en mycket stor del av attraktionen de många timmar av syremättat blod som den fysiska anträngningen förpliktigar till. Jag har förlikat mig vid det faktum att jag är beroende av stora mängder aerob träning. Ju fler desto bättre naturligtvis. De stora kickarna kommer inte av litet numera. Men också rörelsen framåt och mot något. Därför är de tidigare och framtida simäventyren något som får mina hormoner att rusa. Eller att springa långt, länge och hårt. Även om just löpning för tillfället är ett upphov till sorg och saknad då min sätes-/hamstringsskada är sämre än på länge sedan några veckor, läs vidare under avdelningen ambition, tveeggade svärd och oviljan att anpassa sig till en åldrande kropp. Fuck. Men skador läker och bättre tider väntar alltid.

Paddling. En ny passion. Etapplopp på kajak. Jag är game för det med. Så länge det är långt, vackert, tämligen hårt och inbegriper hotell och vin vid varje dags slut. Gärna soltid också. And so it goes. Rörelsen och den fysiska utmaningen är köttet runt min kropp, blodet i mitt hjärta och själen i mitt jag. Jag kommer göra det till den stund jag inte lever längre.

CBT_HP_Etappe02

Dagens etapp bjöd på vertikal straight from the go. Det var trångt om saligheten när 800 cyklister trängdes uppför de inledande branterna som ledde till skogs. Inte en meter asfalt så långt ögat nådde. Dessvärre var Peter i smärta från start med någon form av muskelskada och det var ett lidande från tramptag ett för honom. Jag peppade och väntade så gott jag kunde i de allerstädes närvarande uppförsbackarna. Utför var brutalt och Peter visade goda downhill-skills när jag allt som oftast fick sätta ned stödjebenet för att inte i onödan höja min försäkringspremie med några hundratusen. Jag njöt av varje sekund.

IMG_3536

Det var vykortsturkosa sjöar. Det var gröna ängar. Det var evighetsblåa horisonter. Det var kor. Stora frodiga kor med spända spenar. Det var 152 i puls. Det var oceaner av syre. Det var andning, svettning, snorning, kissning och ätning. Det var cykel och det var rörelse och det var en dag i livet. Det var livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s