Ö till Ö står för dörren. Mindre än tio timmar kvar. Sjukt taggad och ångestfylld på samma gång. Det här är en så förbannat hård och oförlåtande, men samtidigt härlig tävling!

Jag är en av två deltagare som deltagit i alla åtta upplagor hittills. Jag är stolt av att ha varit del av den här makalösa tävlingen från en ödmjuk gräsrotsnivå till internationell ryktbarhet med över 600 lag på kö till de 120 platser som finns att tillgå.

Jag har kört en daglig Instagramberättelse om hela resan från 2006 till nu. Den kommer här nedan.

Imorgon kör jag min nionde start. Jag har inte sprungit mycket hela sommaren men ser ändå fram emot galenskaperna. Min tänkta tävlingspartner Rasmus Henning har skadat sig så jag kör med min kompis Thobias Pettersson! Vi heter Team Hästens-sleep to perform!

Följs oss på www.otillo.se

När Michael Lemmel och Mats Skott (då Andersson) ringde mig 2006 och ville ha mig till debuttävlingen samma år, så fattade jag inte vad han försökte sälja in. Vadå ”springa o simma i skärgården?” Som en triathlon utan cykel? Nej? Som en aquathlon fast längre? Nja. Som en helt fucking crazy äventyrstävling utan motsvarighet? JA!

Två lag gick i mål första upplagan. Vann gjorde Petri Forsman och Ville Niemelä som inte simmade en enda meter. De paddlade på luftmadrasser:) Man kan lugnt säga att ”simning” tolkades fritt av både Mats & Micke samt det fåtal tävlande under premiäråret. Man var dessutom tvungen att bära flytväst under loppet samt bära med sig fenor i rygga hela loppet, även om man inte tänkte använda dem. Skönt att reglerna med tiden ändrades!

Två lag gick i mål 2006. Vinnarna hade 12 timmar. Jag o Pasi Salonen sprang vilse på någon ö och åkte båt till målet.
Humble beginnings! Nu är Ö till Ö en av världens coolaste och hårdaste uthållighetstävlingar.
Come get some!

2007 var ett speciellt år. Man testade att köra banan åt andra hållet, från Utö till Sandhamn.

Men efter att det fåtal lag som ”överlevde” banan med tävlingens längsta simning sist, nästan frusit ihjäl (Ted Ås o Martin Flinta ”nödvärmde” sig i 45 min på en kobbe) så släppte man den här ideen att växla banriktning vartannat år.

Det här var året med många regler kring utrustning. Jag o Pasi Salonen hade med oss så mycket grejer (inkl flytväst, fenor, flaskor, egen energi, hela fan och hans moster…) att vi kände att det optimala var att bära skiten i en rygga som i sin tur var monterad på Pasis dotters minisurfbräda! En surfbräda som jag sedan bogserade i vattnet då jag var den bättre simmaren av oss två. Låt oss kort konstatera att det inte var ett vinnande koncept!

Ett vinnande koncept var inte heller att ha kört Almere Ironman sex dagar innan SAMT en sprinttriathlon dagen innan Ö till Ö. Mina ben bad mig dra åt helvete.
Kropp, själ och utrustning havererade halvvägs igenom.
Två lag fullföljde. Martin o Ted vann på typ 13 timmar, trots sin långa ”fikapaus” under sista simmet.
Efter loppet 2007 påtalade vi nödvändigheteten att revidera utrustningskravens extravagans och det absurda med flytväst och fenor. Det gav gehör och 2008 skulle vi komma tillbaka med ny approach o taktik!

2008 var första året för ”nya” Ö till Ö. Det var också året för min första seger.

Följande förändringar är värda att nämna:
-man behövde inte bära flytväst
-man behövde inte bära med sig fenor
-långa löpningen på Ornö ersattes med cykling, cyklar som tillhandahölls av arrangörerna (treväxlade damcyklar med korg fram). Det kan förvåna dagens tävlande att en viktig utrustningsdetalj 2008-09 var punkalagning!

Skälet till cykeldelen var att arrangörerna (med endast fyra fullföljande lag under två tidigare år) var oroliga att banan helt enkelt var FÖR hård och FÖR lång och att en cykelsträcka skulle skära tävlingstiden med en timme.

2008 såg också en kraftig ökning av deltagarantalet! Från runt åtta-tio lag året innan till +25 lag.

Jag och Pasi Salonen tävlade en än gång ihop. De nya utrustningsreglerna lockade oss en ”sista gång” (som vi uttryckte det) för vi var innerligt trötta på alla flytvästar o skit. Hade man inte reviderat reglerna hade vi inte kört 2008.

Nu kunde vi dock tänka minimalism! Vi visste att vi var de bästa simmarna och löparna i fältet men också att vi inte hade råd att stå och fippla med utrustningen i varje grenbyte (46 st). Man vinner Ö till Ö genom att aldrig stanna!

Nu körde vi kittade i vad som sedan kom att bli standard för swimruntävlingar!
Vi körde med en camelbak som satt som en midjeväska runt korsryggen. Axelbaserad camelbak har jag alltid dissat stenhårt.
Jag hittade också ett par skor vars modell jag sedan använde i 5 år; Saucony Type A. Lågt byggda, bred framfot och med en sula med fin traktion.
Pasi simmade utan paddlar vilket gjorde att jag fick simma mycket dubbelrygg i slutet och vänta på karl’n.

Vi kom dit i fin form. Jag hade varit femma på långdistans-VM i Almere helgen innan, och sprungit avslutande 30 km på 1.55.
Pasi hade äntligen gjort riktig comeback efter mycket semitränande, och kört Kalmar Järnmannen på 8.54, vilket ju var anständigt för en 43-åring!

Vi vann också ganska enkelt. Vi hade 10.14 och var 25 min före tvåorna.
Jag skrev en lång text till slowtwitch.com och nu började resten av världen få upp ögonen för galenskaperna i Sthlm Skärgård!

Är en av få deltagare som varit med under alla upplagor av Ö till Ö och kör alltså liten re-cap av alla tidigare lopp. Från humble beginnings 2006 till den internationellt ryktbara stortävling som det nu är.

Jag vann alltså 2008 ihop med Pasi Salonen men Pasi fick en fraktur i höften under -09 och var out if commission. Därför teamade jag upp med min gamla träningskompis Martin Flinta, konditionsfenomen de luxe och sedermera också världsmästare i multisport.
Som jag minns det så gick loppet som smort från start och vi vann också helt ohotade, med 20 minuters marginal.

Vi hade tweakat tekniken ytterligare och var betydligt snabbare än jag o Pasi varit under -08. Vi körde nu på 8.53 mot 10.14 året tidigare.

Det var fortfarande cykling på den långa sträckan under Ornö vilket skulle komma att ändras till 2010. Arrangörerna var nu tämligen säkra på loppets slagkraft och att man ville göra det till en renodlad swimrun utan handikappcykling.
Det måste ha sett för roligt ut när vi kom frustande på damcyklar med korg, iklädda våtdräkt och badmössa!

Korgen var skitgrym! I den kastade man paddlarna, simglasögonen samt en grabbnäve av det godis o de kakor som fanns i växlingen till cykelsträckan! Problemet var bara att glasögonen blev helt kletiga av allt godisgegg resten av dan:)

Vattnet var galet kallt -09! Alla säger att 2011 var kallt men -09 var fan värre. Jag fick nästan panik första simmet och har hört på omvägar att längre fram på banan var det så lite som 9 grader.
Jag trodde flera ggr att min dräkt var öppen på ryggen, så kallt var det. Till slut var jag så trött att jag bara kort konstaterade; ”jaha, kallt, fuck it, simma”

2010 tog jag min tredje raka seger. Nu med min kanadensiska vän Gordo Byrn.
Gordo är finansgeni turned proffstriathlet turned coach turned författare. Antagligen den skarpaste hjärnan och mest sammansatt begåvade människa jag fått förmånen att träffa.

För Gordo var detta med swimrun helt nytt och vid ankomst till Sverige tre dgr innan lopp så släpade jag hans trötta kropp genom ett swimrunpass på Djurgården, komplett med våtdräktslöpning längs Strandvägen och Stureplan.

Under loppet var vi starka från start. Vi körde hårt och när vi tog ledningen anammade vi ”out of sight out of mind” och byggde en stor ledning för att sätta hierarkin i loppet.

2010 bjöd på Ö till Ö version 3.0, nu utan cykelsträcka på Ornö.
Vi anlände dit med 15 min ledning, safe and cocky. Men tidigt under den löpningen märkte vi att något var off. Snitslingen var dålig för att sedan försvinna helt! Det visade sig att några icke än könsmogna småglin ryckt snitslingen. Tävlingsledningen åtgärdade ganska snabbt problemet men inte förrän vi varit o vänt i psykbrytshelvete och kommit rejält vilse. När vi väl hittade vägen och nådde närmaste vätskestation klappade man händer och ropade; ”heja, ni är bara fem min efter ledande lag”. Halle-fucking-luja, nyss LEDDE VI MED 15 MIN JU!

Efter några episka utbrott och känsloyttringar så bet vi på och tog upp jakten. Vi fångade ledarna på den allra sista simningen och nådde Utö 15 sek innan dem. Jag kommer ihåg att jag hade så mycket kramp i vaderna att Gordo fick putta mig upp från vattnet men att jag väl på land kunde lägga på en vanvettig spurt med de sista kilometerna i sub-4 fart.

Vi lyckades att vinna med tre min i slutänden, 9.09 mot 9.12 och över en timme före treorna!

Gorde skulle hem på morgonen och jag skulle till TV4;s morgonsoffa så vi kördes in till Grand i Saltsjöbaden på kvällen efter loppet.
Varje gång jag mailar Gordo så påpekar han att Ö till Ö var ”one if my best days ever”.
True that!

2011 var ett bittert år, bittert!
Jag satsade på min fjärde raka seger och var antagligen i min bästa form någonsin för Ö till Ö. Jag hade varit på tre veckors läger i Boulder, CO, och var rejält taggad. Jag hade inte, som annars var fallet, kört någon Ironman eller långdistans bara helgen innan, utan ” endast” Tjörn Halv-IM 14 dgr tidigare.

Jag ställde nu upp i par med Björn Andersson, en av mina bästa och mesta träningskompisar och triathlonstjärna de luxe! Björn är ju ibland lite av en doldis i Sverige men internationellt vår mest kända triathlet, famous för vansinniga cykelsplits o segrar i bland annat Norseman och Wildflower.

Whatever, vi körde för seger och eftersom Björn är en minst lika bra simmare som jag och en duktig löpare var det ett rimligt mål.
Det gick ganska bra från början. Vi var snabba. Men det var andra lag också. Vi hade problem att verkligen komma loss och det störde mig för jag tyckte att vår fart var riktigt hög. I vanlig ordning var vi ganska långsamma i stenskrovlet men det var då helvete vad snabba några av de andra lagen var!

På raka löpningar var vi snabbast. På bilden når vi Red Bull Sprint Prize efter två timmar, först av alla.

Vi hade lite strul med snitslingen och letade ofta efter vattenigångarna och störde oss på att lagen bakom kunde gå på vår riktning…
Men efter långa simningen 1100 m mitt i loppet, efter 5 tim, så hade vi äntligen gått loss! Gummibandet bak var brustet o närmaste lag var flera hundra meter bakom! Men så var också Björn… Eller åtminstone 50 meter bak mig. Vad hade hänt?

Det visade sig att Björn blivit sjuk. Han var kraftlös och febrig och helt oförmögen att köra vidare. Vi promenerade, o knappt det, till närmaste kontroll och bröt där. Svårt att bryta i ledning!

Väl på Utö däckade Björnen direkt och febersov resten av dagen. Antiklimax extravaganza.

Vann gjorde nu Antti Antonov och Björn Englund, på 9.07.

Björn Andersson har inte varit speciellt taggad på swimrun sedan den här dagen. På frågan om vilken chansen var, mellan 1 o 10, att i år få honom som reserv till ett lag så är svaret; 0.5!

2012 var miserabelt för mig och Erik Strand.

Jag var trött efter Kalmar IM två veckor innan, för dåligt tränad efter min cam-operation i mars. Och Erik var bara i dålig form. Jag trodde vi skulle simma bra då Erik vunnit Vansbrosimmet (2005, jag var tvåa), men vi var aldrig med i matchen. Shit vad dåliga vi var.

Och efter fem-sex timmar fick jag ont i ett knä, vilket jag aldrig nånsin haft o tolkade det som ett mycket dåligt tecken, så vi klev av.
Är man inte i form för Ö till Ö så äter den här banan upp en.
Respect the course!

2013 gick också dåligt. Och det var helt mitt fel.

Jag tävlade med Jesper Svensson och vi vann sent i juli Amfibiemannen. Jag var i uppenbart storslag både inför Ironman och Ö till Ö. Dagen efter Amfibiemannen kör jag så vält med cykeln och drar efter det på mig en infektion i såret samt mjukdelsskador runt höften. Det blir inget Kalmar och jag var seg hela vägen fram till Ö till Ö.

Vi gjorde så bra vi kunde så länge vi kunde. Vi var fyra femma sådär i fyra timmar men jag var s-e-g i kroppen. Jag led fortfarande av sviterna från min krasch och kom bara halvvägs genom loppet.

Ridå.

Imorgon är det dags igen.

Och nästa år är det tioårsjubileum. Då vill jag ha en specialfärgad badmössa eller något, för trogen tjänst:)