Hjärta, hjärna och själ spelade alla åt alla samma håll under dag 3 av Trans-Alp. Vi erövrade höjder, berg, stigar, vattenfall och landsgränser. Allt med en känsla av nuet intensivt närvarande.

73 km, 2600 höjdmeter, 30 grader, 2 länder, 1 Wilhelm Tell, 7 miljoner kor, en halv och ihärdigt pysande punktering, utsikter to die for samt en FANTASTISKT väl kämpande Peter Algebäck!
Han bet i och fullföljde den här etappen trots smärtor som jag bara kan gissa mig till. Man kan tycka vad man vill om att köra lopp halv- eller helskadad men det här är inget vanligt lopp. Och det är inga vanliga upplevelser man missar om man väljer att kliva av. Det är inga vanliga uppoffringar eller investeringsr som man gjort för att stå på startlinjen under det här sjudagarsloppet. Det här är en odysse och en expedition och en veckas närkontakt med livet när det är som bäst.

Det blev onekligen en del push-n-carry med cykeln idag. Både uppför där det kostade 145 pulsslag att bara skjuta cykeln i slowmotion för 80+kiloskroppen. Men också nedför där min självbevarelsedrift och medvetenheten över mina i sammanhanget högst begränsade färdigheter att samtidigt hantera kropp, cykel, gravitation, geografi och Murphys lag fick råda. Övermod och prestige är en dålig kombination och kan leda till långt gången kroppsskada och för tidigt åldrande. Dessutom ger promenad med cykel möjlighet att fota härligheten och mina medtävlare.

Nu är vi Livigno. Vi älskar Livigno. Vi ska adoptera den här staden. Inte bara fick vi parmesan att äta efter loppet. Alla andades kärlek och gemyt och italiensk gästfrihet. Jag och Love var och simmade på eftermiddagen. Bara en sådan sak. Avslutningsvis middag med buffet och Barolo. Allt är perfekt.