Scandic Foresta. Middag. En kväll mitt i veckan. En kväll mitt i livet. En kväll halvvägs igenom.
Men kvällen har stannat. Middagen har stannat. Livet har stannat. Stannat i de ögonblick av läppsmackande min bordsgranne gör.
Jag känner inte honom. Jag känner inte igen honom. Han äter inte ens. Han bara sitter. Och. Läppsmackar.
Jag försöker att inte titta. Men jag vet att han förstår att jag hör. Jag vet att han vet att jag hör och att jag vet att han vet.
Ett skyttegravskrig. A mexican stand-off. En duell i gryningen.
Han läppsmackar. Jag tittar höger. Han läppsmackar. Jag tittar vänster. Han läppsmackar. Jag tänker på döden. Han läppsmackar. Jag tittar på honom. Han möter min blick. Trotsigt. Och läppsmackar. Och jag tänker, där sitter någon som bara har kvar detta enda i sin tillvaro; att läppsmacka högt i andras närvaro. Ett försök till mellanmänsklig intimitet. Krypa under huden. Komma nära. Skeda med trumhinnan.
Sedan kommer min mat. Sedan blir mitt egna smackande högre. Sedan betalar han och går. Sedan startar livet och snuddar vid tanken att vissa möten lämnar något annat än andra.