Idag är jag på väg hem. Jag har varit en vecka i Dubrovnik.  Och jag har varit där ensam.

Jag har bara varit med mig själv. Jag har knappt träffat eller pratat med någon under hela perioden här, bortsett från några telefonsamtal.

Jag gjorde ett medvetet val att komma hit ensam. Liksom för ett par år sedan. Och att få vara mol allena är bra för mig. Då jag är en mycket social person, som har ett stort bekräftelse- och kontaktbehov av och med mina närmaste, så erbjuder inte min normala tillvaro många ensamma stunder.

Åtminstone inte många ensamma och tysta stunder. Inte bara tysta från ljud, intryck, musik och samtal, utan lika mycket tysta från det brus som livet skapar. Och från den inre rösten jag har. Som alla har. Rösten som ligger ett steg före det riktiga livet, och som har koll på vad som händer sedan, senare och efteråt. Nästa sak att fixa, nästa uppgift, nästa måltid, nästa träning, nästa tid att passa.

Många av oss lever i otålig förväntan på vad som händer sedan, på vad som händer andra och på vad som händer någon annanstans. Det är därför vi är besatta av att ständigt kolla vår mail, kolla Insta o FB, kolla Aftonbladet.se, och vi lever oftast närmare vår i-Phone än vad vi gör våra egna tankar.

Jag behöver ibland att vara ensam för att inte glömma mina egna tankar. Jag behöver att vara själv för att inte glömma mina riktiga känslor. Jag behöver att vara själv för att kunna titta på vilken riktning mitt liv har tagit. Och på vilken riktning jag vill att det ska ta.

Jag behöver att ibland vara ensam för att hitta kärnan i det som är innerligt och äkta. Jag behöver att vara själv för att hitta djupet i det som betyder något. Jag behöver att vara själv för att hitta den röda tråden i vad jag gör. Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vem jag är och för att komma ihåg vad jag hoppas bli.

Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vad jag älskar och för att komma ihåg vad jag saknar. Jag behöver att vara själv för att påminna mig om de jag älskar och som betyder mest för mig. Och om de personer jag saknar och har försummat.

Jag behöver vara själv för komma ihåg vad som gör mig lycklig. Det som gör mig lycklig idag. Inte bara lycklig sedan. I framtiden.

För det är väl den framtida lyckan som många använder som motiv för att leva mindre, kallare, hårdare, stressigare, strävsammare, själlösare och mer frånvarande idag. Jakten på något. I framtiden. Men när vet vi att framtiden har kommit? När vet vi att vi har anlänt dit? När vet vi att det är dags att vara lyckliga och njuta av det som kampen och offervilligheten köpt oss?

I takt med att med att blir jag äldre så när jag inte samma illusioner jag gjorde för 20 år sedan. Det gör ingen av oss. När livet, tillvaron och verkligheten står vidöppen och osnitslad lever vi med berusningen av det oändliga och av det obegränsade. Vi lever med förhoppningar om att vara och bli grandiosa, fantastiska, omåttliga, extravaganta och gränslösa. Och speciella. Vi lever i tron att livet fortsättningsvis kommer att levas under samma oändliga horisont.

När man blir äldre är det inte lika viktigt att sikta på det grandiosa, omåttliga och extravaganta. Man inser att det kanske inte var det ens från början.

Vi gör alla saker som vi ångrar. Vi sårar människor som står oss nära. Vi blir understundom desillusionerade och trötta. Vi gör ofrånkomligen andra besvikna. Vi gör samtidigt oss själva besvikna. Vi är ibland själviska, självcentrerade, upptagna, stressade och ovarsamma. Den svaga sidan, den sidan av vårt jag som krymper och förminskar oss, kommer vi aldrig helt undan.

Det gör oss inte till sämre människor. Det gör oss bara till människor.

Insikten vi kan hoppas erhålla med åren, och genom att titta djupt ned i oss själva, är att den svaga sidan i var och en av oss alltid har samma källa. Och den källan är rädsla. Och rädslan följer oss i livet. Priset vi betalar för att kunna sola oss i förundran över tillvarons ljusa sida är att vi samtidigt lever i fruktan för skuggsidan.

Vi räds alla döden. Vår egen. Och andras. Speciellt andras. Vi fruktar alla smärta. Vår egen och andras. Speciellt vår egen. Vi är rädda för att inte vara älskade. Vi är rädda att inte leva upp till förväntningar. Egna och andras. Vi är rädda för att bli gamla. Vi skräms av det trygga, tråkiga och invanda men ännu mer av det okända och osäkra. Vi är rädda att inte vara tillräckligt bra. Tillräckligt duktiga. Tillräckligt intressanta. Tillräckligt tillräckliga.

Vi är också rädda för att bli bli ensamma. Och för att vara ensamma.

Men vi ska bejaka ensamheten och egentiden. Vi ska ta till vara på den möjligheten att låta jaget få knacka på dörren och presentera sig. Vi ska inte fly ifrån tillfället till samtal med vårt inre. Vi ska inte skrämmas av tanken på vad vi har att säga oss själva. Vi ska inte vara rädda för att stanna till bara för att ge oss själva en chans att hinna ifatt.

Vi ska inte vara rädda för att vara ensamma. Livet levs med andra människor. Men om vi inte tar oss tid att lyssna på oss själva, hur ska vi då kunna lyssna på andra. Om vi inte tar oss tid att lära känna oss själva, hur ska vi på riktigt kunna lära de i livet som står oss närmast? Och om vi inte lär oss att leva i takt med oss själva och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?

Jag har under de två senaste dagarna simmat med Rosebowl Aquatics Masters, i Pasadena. De har tre träningsmöjligheter om dagen, med coach på kanten. Jag kommer själv på lunchpassen, när solen är som bäst! Att få soltid är faktiskt 75% av motivationsfaktorn till simning. Så ni kan ju själva förstå att jag understundom slarvar lite med simträningen inomhus, under vintern…

Masters-simning i USA är en underbar blandning av människor mellan 22 och 85 år gamla. En blandning av nyblivna triathleter som aldrig simtränat förrän nu, och före detta olympier som vill hålla sig i form. En blandning av topptränade individer och en del som har lite extra att bära runt midjan. En blandning mellan de synnerligen ambitiösa som vill slå världsrekord i sin åldersklass, och mellan de som bara vill få lite motion.

Igår var mitt första pass med Rosebowl Aquatics. Det fanns uppenbarligen några snabba gubbar i vattnet. Och jag kände hur min motivation att simma hårt steg drastiskt så fort jag hoppade i bassängen! Den steg så drastiskt att jag till slut simmade fortare än jag gjort på flera år. Jag avslutade en serie på 4×500 armsim med att lägga den sista på 5.48. Det blir under 1.10/per 100. Väldigt bra för mig i 50m-bassäng! Och det bästa träninsgresultatet på länge.

Farbror´n närmast bakom mig på banan, den dagen, heter Dan Stephenson. Han är 55 år gammal. Han är också lite rund om magen. Men han är väldigt duktig på att simma. Och synnerligen passionerad när det gäller att träna hårt. Vilket också ger resultat; han är USA-etta i sin åldersklass på flera distanser.

 

 

Idag simmade jag andra passet med dem, och var lite seg och trött initialt. Men själva glädjen av att simma med en grupp, och att bara följa tränarens instruktioner, gjorde att jag kom till liv.

Efter runt 2000 meter insim och teknik presenterades så följande serie: 4×50 medley, start 55. 200 benspark. 4×100 medley start 1.45. 200 benspark. 4×200 medley start 3.40. 200 benspark. (medley är alla simsätt i följd; fjäril, rygg, bröst, frisim)

Mina vänner, 200;ar medley i långbana är ingen lek. Inte för en triathlet som inte ens i sina bästa dagar var en särskilt bra medleysimmare. Vissa dagar är det inte självklart att jag ens fixar en ynka 50;a fjäril i god stil, när kroppen är stel och själen trött.

Jag hade aldrig simmat en serie som 4×200 medley, på egen hand, om jag simmade ett eget pass. Och hade jag gjort det så hade jag åtminstone satt på mig mina fenor, eller åtminstone simmat ryggsim på bröstsimmet.

Vad jag hade gjort, är att jag hade vikt ned mig. Vilket jag även övervägde nu; ”kanske ska jag ta fenor ändå, jag är ju lite trött, simmade hårt igår…”

När starttiden presenteras för serien så säger Dan; ”3.40 är för lugnt, vi klarar 3.20”. Här har vi alltså en lönnfet 55-åring som tar tjuren vid hornen och inte bara väljer att inte ducka för serien, utan som också tuffar till den. Och vad gör jag? Jo, tänker på sätt att göra serien mer överkomlig, lättare och att ”fuska” mig igenom den. Ursäkter till varför, hittar man alltid.

Jag simmade hela serien. Det var min första serie 200;ar medley i långbana, på väldigt många år. Och jag simmade bra. Trots det, så var det Dan som utklassade mig idag. Mitt bröstsim är alldeles för dåligt, och jag simmar nästan aldrig detta hemska och onaturliga simsätt. Men jag gjorde det idag. Och jag gjorde det därför att Dan, och resten av gruppen, satte en standard.

De senaste dagarna har varit en påminnelse om något som jag kommit att värdera mycket högt i mitt liv. Det är värdet av att tillhöra en dynamisk  grupp av individer som inte är rädda för att möta motstånd.

Det är värdet av att ha kunna omge sig av flaggbärare som håller fanan högt när möjligheten till utveckling ges.

Ingen utveckling utan motstånd. Ingen insikt utan fördjupning. Inget hårt bli enklare utan att det först varit förbannat hårt. Ibland omöjligt. Och inget som har ett pris kostar gratis. Hade det varit enkelt hade man kallat det fotboll eller Tjejmil.

Jag har varit den flaggbäraren många gånger. Jag har slitit hårt. Och jag har kört många tuffa pass helt själv. Eller så har jag själv varit den som agerat karaktärskompass för andras sviktande vilja. Vilket i sin tur lyft min egen drivkraft. To lead by example. Men ibland är också jag svag och bekväm. Bekväm nog med att sänka standarden för mig själv. Och man vet det inom sig när så är fallet.

Det finns ett stort värde i att inventera de individer i ens närhet som plockar fram det bästa ur en själv. De individer som inte är rädda för att ge sig ut på djupt vatten. De som vågar lämna trygghetszonen av komfort och kaffe latte. Det är individer som man ska bemöda sig med att träffa oftare, lära av och låta sig inspireras genom.

Jag har många att tacka för vad jag är idag. Jag vill tro att jag i min tur också bidragit till deras utveckling.

Detta är individer som höjer och förstärker din tro på din egna förmåga. Och genom det, gör du också det samma för dem.

Det är de som sätter en standard. En standard att följa.

Jag är inte en att hänga upp mig på siffror och ålder. Men jag är 40 år gammal om några månader. Och hur man än vill se det så är det en plats någonstans mitt i livet. Någonstans där vägar delas. En tid där klockan ringer. Ett ställe för avsked. Och en annan för välkomnanden.

Det är en tid där tillvaron är halvvägs. Livet har nått kulmen. Solen står i zenit. Halva gjort och hälften kvar, give or take. Jag lever med tvivel. Och utan tro. Men jag lever inte blind. Och jag vill inte blunda. Det är vad den här texten handlar om. Den här och andra på samma tema framöver. Om att formulera en mening och ett sammanhang.

Det är en tid mitt i steget. Steget mellan något som är gjort och något som är ofärdigt. Steget mellan någon jag varit och någon som jag ska bli. Steget mellan acceptans och förändring.

Det är en tid där tankar skaver. Tankar som skaver likt en kostym som man vuxit ur. Tankar som skaver likt en hud som en gång varit mjuk och flexibel men som nu stelnat, krympt och krackelerat.

Det är inga obehagliga tankar. Bara understundom förvirrande. Men det är tankar ifrån ett liv som går vidare. Och det är tankar som sammanfattar. Någon gång måste man summera sig själv. Någon gång måste man inventera sin själ och sitt jag. Någon gång måste man titta ned och se hur långt linan är löpt. Någon gång måste man lyfta på skalet och se hur kablarna är dragna.

Någon gång måste man fråga sig själv vem man är. Och vad man har lärt sig. Om man har lärt sig.

Jag vill gärna tro på att jag kan bli en bättre människa. Med tiden och med åren. För mig själv och för andra. Jag vill gärna tro på att tillvaron har en utbildningsplan. Därför finns det inte heller något som för mig är så tillintetgörande som vetskapen om misstag som jag ständigt upprepar. Och den absoluta insikten om det. Samt oförmågan att hindra det.

Att se mig själv i det ljuset gör att jag kan bli väldigt trött på vem jag är. Trött på vad jag gör. Trött på vad jag står för. Trött på mina mönster. Trött på mina mekanismer och på mina verktyg. Trött på mitt anfall och på mitt försvar. Trött på min aggressivitet och på min uppgivenhet. Trött på förklaringar och rationaliseringar. Trött på hejaklacken. Trött på det livet jag lever. Trött på kostymen jag bär. Rollen jag spelar. Vägen jag följer.

Först när man förflyttar sig ifrån vardagen av att vara ”jag”, så kommer de andra tankarna fram. Först när man kliver ur den roll man spelar i sitt egna tillvaro, så ställs man oundvikligen ansikte mot ansikte med sig själv.

Jag tycket mycket om att då och då vara ensam. Jag behöver det. Men jag är inte bra på det. Jag är bedrövlig på att vara ensam. Jag får mycket lite gjort. Åtminstone på ett arbetsmässigt plan. Och på ett prestationsbaserat plan. Den kravlösa ensamhetens förutsättningslöshet i kamp med det riktiga livets ekorrhjul av görande och verkande.

Jag är istället som ett djur i bur som otåligt trampar runt. Obekväm med tillvaro utan fängsel, känslor utan styrsel och tid på rymmen från schema. Halvt tänkta tankar, ofärdiga impulser och minnen ifrån förr, springer vilt omkring som hamstrar i en bur. Jag lyfter på locket till det, lite i taget, och söker få fäste i något som har en ton eller känsla. Något som är fyllt av blod och själ. Något som är en tråd till ett nystan och en härva som kan redas ut.

Jag har alltid sökt den här tiden ensam med mig själv. Resor och träning och passivt vegeterande. De har varit de bästa av stunder. Och de värsta av stunder.

Efter en tid lugnar sig allt. Som nu. Som idag. Jag har ställt tillräckligt många frågor till mig själv. Jag har sminkat av och hängt upp kostymenen. Rollen är fri.  Texten är improviserad. Jag har spelrum åt alla håll.

När jag var yngre tänkte jag att livet var rätt långt ändå. Och att vägen var tämligen utstakad. Rakt fram och på ytan. Full fart.

Nu vet jag att livet är mycket kortare. Och ju fortare man kör desto snabbare kommer man fram till slutet. Livet är kortare men det visar sig också vara mycket djupare och mycket bredare. Och det levs inte inte på ytan, med ena handen i vattnet. Livet levs på djupet. Inifrån och ut. Som deltagare. Och inte som åskådare.

En av mina stora rädslor är att behöva kompromissa bort min ensamhet och min otvungna egentid utan klocka. Att tvingas bära en endaste kostym. Att bara leva med en identitet. I en dimension. Att befinna sig en situation där livet levs wire to wire, med ständiga krav och ansvar, och där inget hinner gå på djupet. Där inte tiden, utrymmet eller takhöjden finns för att tänka en enda originell tanke eller för att kunna formulera en insikt som inte är en skuggans repris av gårdagens. Att formen blir så stelnad att man för alltid är fången i enda pose. Och där man spelar sin roll med sådan perfektion att man inte längre kan prata utan ett manus.

Det är inte att leva. Det är att överleva.

Jag kan tycka att det ibland är svårt att vara ensam med mig själv. Men inte lika svårt som det är att leva i förnekelse.

Och det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan om frågorna man ställer.

–

“When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?” 
― Douglas Coupland, Life After God