Sedan när blev ”vanligt” egentligen normen?

I den rådande debatten om kostråd och rekommendationer kring vad vi egentligen bör äta för att hålla oss friska och normalviktiga så finns det egentligen två olika läger. På den ena sidan står anhängarna av lågkolhydratkost, LCHF, och på den andra sidan har vi anhängarna av de sedan 40 år tillbaka traditionella kostråden som framförallt saluförts av Livsmedelsverket och svenska dietister. Det är kostråd som anbefaller relativt fettfattig samt stärkelse- och spannmålsrik kost enligt den välkända tallriksmodellen.

Trots LCHF-kostens erkänt goda resultat på både övervikt, blodfetter och diabetes-2 så brukar kritikerna kalla den för extrem och sedan punktera debatten med att förnumstigt påpeka att det enda man behöver tänka på är att äta ”vanlig mat”.

Vanlig mat, alltså? Men vilken är då den vanligaste maten i svenska hushåll? Maten som vi uppmanas att förhålla oss till. Tittar vi på topplistan av det svensken äter mest hittar vi bland annat falukorv, köttfärssås, pizza, fiskpinnar, fabriksfärdiga köttbullar, djupfryst färdigmat och snabbsoppor. Till det serveras oftast pulvermos, snabbmakaroner, ketchup eller sylt. Till frukost och mellanmål så är storsäljarna diverse flingor, sötade och fettreducerade mejeriprodukter, fabriksbakat bröd och diverse charkuterier. Vanligt, med alla mått mätt, är ju också godis, glass, chips och läsk som inte minst konsumeras under det närmast institutionaliserade fredagsmyset. Ett fredagsmys som också spiller över till flera andra dagar i veckan. Men hej, det vore ju högst ovanligt att inte äta lite gott framför TV´n!

Tyvärr är det idag också vanligt, och allt vanligare, att vara överviktig. Enligt SCB;s rapport från 2010 så är idag nästan varannan man och var tredje kvinna fet eller överviktig. Samma alarmerande trend ser vi hos barn och ungdomar. I kölvattnet av den trenden ökar i en alarmerande takt allvarliga sjukdomar som diabetes typ-2 och hjärt- och kärlsjukdomar. Lika oroande är att också den livsstilsrelaterade psykiska ohälsan har ökat och att psykisk ohälsa är det överlägset vanligaste skälet till sjukskrivning idag. Det har således blivit ganska vanligt att inte må så bra.

När vi betraktar de ovan beskrivna maträtterna och produkterna så är det livsmedel som i princip inte fanns att köpa för 50-60 år sedan. För att inte tala om för 100 år sedan. Eller någonsin i mänsklig historia. Det nya har blivit det vanliga. Det raffinerade har blivit norm. Så vilken typ av mat är det egentligen som borde betraktas som extrem?

Ironiskt nog fanns inte heller de folkhälsoproblem som idag är alltmer vanligt förekommande. Diabetes-2, barnfetma och psykisk ohälsa har i stort varit okända företeelser fram till för alldeles nyligen. Nu är de vanliga.

Innan hela västvärlden blev fettskrämda av fettfobiska kostråd åt man i betydligt högre utsträckning naturligt förekommande fett och ickeraffinerade livsmedel. Kött, ägg, fisk, grönsaker, helfeta mejeriprodukter med mera. Det är i stort nämligen det urmänskliga sättet att äta. Idag har processade och socker- eller kolhydratspetsade livsmedel oss i sina klor. Tillsammans med raffinerade fetter är det allt socker och alla raffinerade kolhydrater som är värst av allt.

Och för den som tror att det bara handlar om att springa mer så är det inte så enkelt. Processad mat och socker passiviserar, bedövar och gör oss trötta.

Sedan när blev det som är vanligt också normen för det som är acceptabelt? Sedan när blev vanligt också synonymt med normalt, bra eller eftersträvansvärt? Sedan när tillät vi normen för vanligt att sänka ribban för vårt välmående och vår framtid?

Så nästa gång någon argumenterar för vanlig mat så kan du fundera på vad de egentligen menar. För den vanliga maten är med alla mått extrem och onaturlig.

Vanlig mat ger på sikt vanlig ohälsa. Riktig mat däremot, skapar förutsättningar för riktig hälsa!

Sverigesimmet i GT/Expressen

GT/Expressen skrev häromdagen om mitt stora välgörenhetsprojekt i sommar; Sverigesimmet. 

Jag har inte skrivit så mycket om det här underbart spännande men samtidigt utmanande projektet än, det kommer!

Jag ska dock simma 600 km mellan Stockholm och Göteborg mellan den 6 juli och den 15 augusti. Projektets värdegrund är ”Rent Vatten” och målet är att samla in 600000 kr (1 krona/meter) till WaterAid. De insamlade medlen kommer oavkortat att gå till WaterAids aktiviteter i utvecklingsländer där rent dricksvatten och sanitet är en lyx som är få förunnade att njuta av. I Sverige tar vi det rena vattnet som en absolut självklarhet men världen över dör det många människor varje dag som inte har tillräcklig tillgång till rent dricksvatten eller sanitära faciliteter.

Göta Kanal, som artikeltiteln hänvisar till, är ju bara en liten del av den totala sträckan. Och säkerligen den lättaste också. Det är ju exempelvis 18 mil ifrån centrala Stockholm till Göta Kanals inlopp i Mem/Söderköping. Personligen tror jag att just Östersjön, Vättern och Vänern blir tuffast och tanken på att simma där ger mig lite fjärilar i magen:)

Läs om projektet på Sverigesimmets hemsida. Den kommer att utvecklas till dels en insamlingsportal men också en kommunikationsportal där dagliga rapporter, bilder och filmer kommer att redovisa utvecklingen.

Stay tuned!

Skärmavbild 2014-05-10 kl. 19.20.09

Inför SVT Debatt ikväll.

Jag trodde att ortorexi- och Fredagsmysdebatten hade ebbat ut. Jag hade inte för avsikt att skriva mer i ämnet. Men så ringde man ifrån SVT Debatt och ville ägna stora delar av kvällens program till ämnet, med mig som en av gästerna. So here we go…

Jag har varit med i några debattprogram tidigare och det kan bli lite hur som helst. Det är ju inte ett forum där det finns utrymme för nyansering, långa resonemang eller en uttömmande argumentation. Det hänger mycket på hur ämnet vinklas av redaktionen, vilka andra som är gäster, debattklimatet och tidsramen.

Så med risk för att jag inte kommer att få sagt allt som jag vill säga ikväll så har jag formulerat några tankar, invändningar , svar och argument som jag känner är centrala för diskussionen som sådan.

-Ska man inte ta ortorexi på allvar?
Jo, psykisk sjukdom är alltid allvarligt och ska behandlas därefter. Men diagnosen är kanske överflödig då alla typiska ortorektiker uppvisar anorektiska drag. Ett självskadebeteende har inget med hälsa eller medvetet ätande att göra. Psykisk sjukdom kan manifesteras på många olika sätt men man blir inte psykiskt sjuk av att springa i skogen för mycket och man blir inte sjuk av att ha ätit för många avokado. Vårt samhälle lider av diagnoshysteri där allt som faller utanför normen ska diagnosticeras som någonting. Och om vi pratar om psykisk sjukdom i allmänhet så har ju faktiskt ökande grad av motion samt bättre matvanor en läkande och lugnande effekt.

-Är Fredagsmyset verkligen så skadligt för oss?
Nej kanske inte det men Fredagsmyset (som också blir Onsdags-, Lördags- och Söndagsmys…) får stå som en symbol för en alltmer stillasittande livsstil som hyllar det passiva och konsumerande umgänget. En generation barn associerar kärlek, värme och familjenärhet med smaken av sött och med sockerkickar. Vem Fredagsspringer med familjen? Inte många. Och de som gör det betraktas med skepsis av Fredagsmysarna under muttrande kritik som ”usch vad de pressar sina barn”…

-Är det inte viktigt att familjer får slappna av tillsammans i soffan då?
Nej, verkligen inte. Varför? Levde alla familjer upp till för alldeles nyss sämre liv tillsammans bara för att inte Idol och lösgodis fanns? TV´n har funnits i två generationer och vi har aldrig spenderat mer tid framför den än nu.

-Ska man inte få unna sig då?
Ska det inte vara gött att leva? Jo verkligen! Man kan unna sig själv och sina närmaste att må FÖRBANNAT BRA tycker jag genom att inte anamma en livsstil som hyllar det passiva livet.

-Det är inte normalt att träna varje dag?
Jo, det är det verkligen! Vi är ett fysiskt djur och ett av naturens främsta konditionsfenomen. Vi är naturens främsta distanslöpare! Vi bär på anlagen av tiotusentals generationers förfäder som var samlare, jägare, vandrare och nomader. Normalt är att vara aktiv varje dag, hela dagen. Onormalt är att sitta still. Absurt är att sitta still och förvänta sig att man ändå ska må bra.

-Man måste ju vila också!
Precis. Det ska man göra. Genom att sova ordentligt på nätterna vilket ironiskt nog är ett problem för många då deras hjärnor är överstimulerade och kroppen understimulerad. Men vilodagar i en redan extremt passiv livsstil? Herregud, varför?? Inaktivitet föder passivitet. Passivitet föder uppgivenhet.

-Folk har inte tid. Man kan inte ge sådana råd.
Tiden är exakt densamma som någonsin tidigare. Prioriteringarna är annorlunda. Det är en enorm skillnad på att säga det som folk vill höra och det som de hade behövt att höra.

-Träningsstressen är så stor idag!
Jag håller inte alls med. Lösgodisstressen är däremot sjukt stor! Men om man känner dåligt samvete över att man inte tränar så innebär det att ens intuition åtminstone fortfarande fungerar. Däremot är utseendefixeringen stor men det är ingen som säger att man måste köpa Veckorevyn eller kolla på Top Model.

-Det är sjukt att må dåligt över missad träning!
Verkligen inte! Lika lite som ett djur i bur mår bra så mår det mänskliga djuret bra av inaktivitet. När man mår dåligt av ett inställt pass så är det det mänskliga djuret inom oss som skriker att det behöver NATUR omkring sig. Det behöver RÖRELSE. Det behöver SYRE! Försök att att inte andas på några minuter och se hur syrebrist verkligen känns…

-Det ska vara roligt att träna.
Absolut inte. Det ska inte vara roligt. Och säger man det till folk så lurar man dem! Därför att vi tränar inte och lever aktiva liv därför att det är som att åka karusell på Liseberg. Det är inte lustfylld underhållning att springa. Tvärtom, det är ganska jobbigt att göra goda val! Träning är inte kul. Men det har andra och långt viktigare värden! Att leva ett aktivt liv bygger självförtroende och självrespekt. Det bygger en acceptans för den egna kroppen. Det ger en mening och ett mål. Det ger ett syfte och ett sammanhang. Och, inte minst, det erbjuder den oerhört viktiga känslan av självbestämmande! Ingen behöver vara ett offer i sin egna kropp. Att veta att man genom sina val faktiskt kan påverka sig själv och andra är enormt jag-stärkande. Vad JAG gör spelar roll för hur JAG mår och jag väljer att välja.

-Det viktiga är vardagsmotionen.
Trams. Ett bra sätt att garantera någons misslyckande är att ge de råd som inte fungerar. I ljuset av allt stillasittande så är vardagsmotion och promenader inte ens i närheten av tillräckligt för bestående förändringar och uppfyllande av potential. Och det är inte inspirerande heller. När man ger någon mediokra och otillräckliga råd så upplever individen att det inte spelar någon roll. Så varför inte bara ta en kaka till isåfall?

-Lätt för dig att säga. Alla har inte samma förutsättningar.
Jag var sämst i klassen på att springa som tioåring. Jag var en av de sista i klassen som släpptes ut till stora bassängen i simundervisningen. Ändå kom jag att bli en proffsidrottare med 6.9 liter i syreupptagning och med flera VM- och EM-medaljer. Ingen föds till stjärna. Men ingen föds heller till offer. Det finns inga ovanliga eller extraordinära människor. Det finns bara vanliga och ordinär individer som med träning kan åstadkomma ovanliga och extraordinära saker. Det enda vi behöver är tid och repetition. Och inspiration!

-Smärta, obehag och press är negativt.
Helt fel. Vem har sagt att livet ska vara en Disneyfilm? Det gör ont att leva. Och smärta är en naturlig komponent av vår tillvaro. Precis allt som har ett värde i våra liv har stora inslag av smärta, tröskel, motstånd, trötthet och press. Att odla ett förhållande, att vara gift. att vara förälder, att vara någons barn, karriär och yrke, utbildning, kreativa processer, ledarskap, politiskt engagemang, personlig utveckling, idrott, etc etc etc. Allt detta är emellanåt jobbigt, hårt och utmattande. Men vi är stolta över det. Vi är stolta över att inte ha gett upp även om det var hårt ibland. Samma sak gäller hälsosträvan, träning och medvetet ätande. Jobbigt som fan, ibland smärtsamt men i slutändan värt varenda sekunds engagemang.

-Man behöver inte oroa sig så för sina matvanor.
Jo, det behöver vi verkligen! I ljuset av allt vad vi vet om besprutning, kemikalier, tillsatser, dålig djurhållning och gudvetvad så ska vi vara mycket mer militanta! Mycket av det som säljs i affären fanns överhuvudtaget inte alls för 50 år sedan. Eller så fanns det inte i den formen eller producerat under de förutsättningarna. Så vi ska inte bry oss mindre och lita blint på margarindränkta och Dödsskallemärkta Livsmedelsverksråd utan vi ska bry oss MYCKET MER!

-Riskerna med överdriven träningshysteri och för noggrant ätande är stora.
Ja, man kan bli väldigt trött på kvällarna samt känna ångest över val man tvingas göra som är under ens standard. Men man dör inte i förtid. Det gör man däremot av livsstilsrelaterade hjärt- och kärlsjukdomar.

Jag hade gärna skrivit mer men eftersom jag sprungit (tränar ju ve och fasa, både morgon och kväll:) och inte ens duschat än så är det hög tid för mig att ge mig iväg.

De tidigare inläggen i ämnet hittar ni här, här och här.

Debattartikel i Aftonbladet. Samt ett sista inlägg om ortorexi.

Jag har skrivit en debattartikel som Aftonbladet publicerar idag, både i print och på webb. Den handlar om debatten kring ortorexi och är totalt sett en något reviderad (på grund av utrymmesskäl) version av de två blogginlägg som jag skrivit i frågan. Rubriken har jag dock inte formulerat, det gör de själva på Aftonbladet, och jag skulle väl inte vilja gå så långt som att säga att ”Fredagsmyset tar livet av oss”. Det är ju en tillspetsad tolkning av mitt budskap men lyfter ändå min grundinställning att det är den låt-gå-attityd som präglar många människors attityd till motion, träning och ätande som vi ska akta oss för och debattera!

IMG_5028

På webben så hittar man debattartikeln här! Mina två blogginlägg i frågan har lästs och delats av många! Dessutom har de kommenterats vilt, både här och på sociala medier. Jag har svarat på en del påståenden och kommentarer i bloggen men för att förtydliga en del tankar, svara på en del frågor, samt framföra några nya, så kommer här en några punkter…

-Kommentarer på min blogg. Jag tar in alla kommentarer oavsett om de är hyllande är kritiska. MEN, jag tar inte in kommentarer som innehåller personliga påhopp eller som inte håller sig till ämnet. Vidare tar jag inte in kommentarer som innehåller rena felaktigheter eller påståenden som inte är sanna (som felaktiga citat eller omskrivningar av mina bloggtexter) där jag måste ägna ett halvt svar åt att återge den faktiska texten i ett blogginlägg. Jag modererar min blogg själv så alla kommentarer publiceras inte på en gång. Det kan gå någon dag eller två. Ibland vill jag dessutom fundera på ett svar då en del kommentarer är väldigt bra formulerade, personliga och ärliga. De förtjänar svar som ibland kräver min eftertanke.
Jag skriver om min åsikt på min blogg. Andra får skriva om sina åsikter på sina bloggar. Den som stör sig på att jag har en tydlig åsikt i en fråga kan lägga ned och följa medvindsbloggare som skriver om väder och vind och TV 4;s Idol.

-Ortorexi är inte anorexi. Stor skillnad. Många läsare har inte alls förstått det.

-Ortorexi är inte ett stort samhällsproblem. Absolut inte. Tvärtom. En del kommentarer hävdar att det mer eller mindre skulle vara ortorexi av epidemiska mått i samhället. Det är ju bara löjligt att påstå en sådan sak när hela västvärldens främsta dödsorsaker i stort orsakas av vällevnadssjukdomar.

-Elefanten i rummet. Tyvärr så orsakar ”maten” många äter idag mycket lidande, sjukdom och för-tidig-död. Hos många! Tillsammans med alldeles för lite motion så är detta inget annat än en katastrof. Det är inte min åsikt. Det är en odiskutabel sanning. Debatten borde angripa det här mycket mer och mycket hårdare. Idag invaggas många i någon form av lättmargarinshöljd falsk trygghet om att korta promenader och enkel vardagsmotion är en garanti för livslång hälsa och funktionalitet. Men det är inte ett populärt samtalsämne då det handlar om så oerhört många i vårt samhälle.

-Jag kritiserar och ironiserar över debatten om ortorexi, inte om ortorektikerna. De som faktiskt är psykiskt sjuka på riktigt behöver all hjälp som samhället kan erbjuda, naturligtvis. Den absoluta majoriteten har ju förstått det men sedan finns det ju dessvärre de som vill läsa allt precis som Djävulen läser Bibeln. Vad man än, och hur man än, skriver då blir feltolkat.

-Ortorexi är ett symptom på en psykisk störning eller på en generell psykisk sjukdom. Den manifesterar sig själv i mani och besatthet. Men ortorexin, om det nu ens är rätt ord och rätt sammanhang, är ett symptom. Träning och medvetet ätande orsakar INTE den bakomliggande psykiska störningen.

-Aktiva människor kritiseras. När någon går upp 10 kilo i vikt så kommenterar ingen det. Men när någon tappar 10 kilos övervikt så får folk frågan om de är sjuka eller är slav under någon trenddiet. Föräldrar som är normbrytande och inte matar sina barn med godis och snabbmat i sociala sammanhang och som kanske tar med barnen på aktiviteter och träning betraktas ofta med misstänksamhet av omgivningen. Aktiva individers träning, matval och vanor kritiseras och ifrågasätts ofta!

-Nyttig mat. Om man använder ordet ”nyttig” kring mat och livsmedel ska man ju också veta vad man menar. Jag menar naturligtvis mat som därmed är hälsostimulerande. Den maten ska vara ickeraffinerad, osötad, fullfet och gärna ekologisk. En typisk paleokost uppfyller enligt mina kriterier värderingen ”nyttig” och jag menar bara och endast detta när jag använder ordet nyttig. En Livsmedelsverksnyttig kost anser jag vara direkt anorektisk och ibland, hälsovådlig! Så den som hävdar att de ätit nyttigt och samtidigt jagat lätt-, light- och margarinprodukter har tyvärr i verkligheten gjort allt annat än det.
Att äta ”medvetet” är nästan en ännu bättre beskrivning än att äta nyttigt. När man äter medvetet så inser man vikten av att prioritera den tiden som det ändå tar att engagera sig i sin och sin familjs ätande.

-Definitionen av ortorexi. Den är överhuvudtaget väldigt diffus. Många experter tycker att det är en onödig diagnos eftersom så många ändå drar likhetstecken mellan anorexi och ortorexi. Och de flesta som kommenterat och hävdat att de är ortorektiker berättar istället om ett beteende som är typiskt för anorexi, nämligen självsvält.
Om man tittar på ordets betydelse och hur upphovsmannen bakom begreppet (dr Stephen Bratman) själv definierar den här diagnosen så är det ”Where the bulimic and anorexic focus on the quantity of food, the orthorexic fixates on its quality”.
KVALITET. Med andra ord så har ett anorektiskt beteende inget med den typiska tolkningen av ortorexi att göra.

Och om matens kvalitet är central, hur kan det vara ett problem? Med allt vi vet om hur livsmedel produceras och hur lite kontroll vi har på hur djur behandlas och matas och hur grönsaker besprutas och genmanipuleras, hur kan man någonsin bli FÖR medveten om kvalitet?

Många har påpekat att en ortorektiker visserligen uppfyller definitionen ovan med en ständig strävan att maximera sin hälsa genom träning och mat, men att personen i fråga samtidigt mår dåligt av den här fixeringen. Att det skulle vara negativt att dedikera hela sin tillvaro till den här hälsosträvan. Att det skulle vara negativt att låta jakten på maximerad hälsa gå ut över andra saker i livet. Att det är negativt att inte ha balans!

Vem kan definiera ordet ”balans”. Jag tycker balans hamnar otäckt nära lagom. Lagom är kvävande för många. Lagom ska passa alla. Jag anser att om det passar alla så passar det ingen. Balans kan vara att göra det man älskar och endast det man älskar. Varför anpassa sig till normer definierade av den stora massan?

Om en ortorektiker ska definieras som någon som är besatt av sin hälsa så skulle den personen ifråga aldrig göra något självdestruktivt då det i sig är negativt för hälsan; att sova för lite, att träna när man har ont eller är sjuk, att äta för lite, etc.

Ortorektikern blir enligt många lidande (mår dåligt) genom sitt beteende!  Tydligen är det centralt för den här diagnosen.

Då undrar jag vilken av följande situationer som beskriver ortorexi?

  1. man mår dåligt innan och under själva träningspassen och innan och under tiden man äter nyttigt
  2. man mår dåligt innan träningen men bra under tiden. Man mår dåligt av tanken på mat men mår bra när man äter
  3. man mår bra innan och under träningen men dåligt om man av någon anledning INTE får träna
  4. man mår bra innan och under de nyttiga måltiderna men man mår dåligt när man INTE får äta som man vill
  5. man är en person som mår dåligt i allmänhet och det blir inte bättre när man tränar eller när man äter
  6. man reglerar hela sitt liv utefter de krav man har på träning och ätande men man mår bra av det, inte dåligt. Dåligt mår man först när de kraven inte uppfylls
  7. man reglerar hela sitt liv utefter de krav man har på träning och ätande men man mår bra av det. Däremot mår man dåligt av att ens livsstil inte accepteras av omgivningen; livsstilen är en indirekt orsak till det dåliga måendet.

Jag uppfyllde under många år verkligen punkterna 4, 5 och 6. Liksom de flesta idrottsmän som jag känner. De (vi) är besatta av sin jakt på hälsa och prestation och bryr sig inte ett dyft om världen utanför sin bubbla. Dåligt? Ja, men kanske mest för omgivningen.

Samtidigt uppfyller ju halva svenska folket punkt 1. Hur många har inte lite lätt ångest innan och under sin träning? Folk älskar ju att hata löpning. Få springer för att de gillar det. Desto fler för att de vet att de behöver det. Men de lider både innan och efter. Många äter sån´t de tror är nyttigt men hade hellre ätit något annat. Är de också ortorektiker?

Min bror Fredrik har flyttat till Los Angeles för att kunna äta och träna bättre. Han äter bara rå mat, dricker rå och opastöriserad mjölk och vill ha de absolut bästa råvarorna samt det största utbudet som finns. Han tränar flera gånger per dag. Han mår alldeles utmärkt. Han är en av de mest balanserade och mest tränade personerna jag vet. Både fysiskt, mentalt och känslomässigt.

mjölkrevolutionen006632.jpg

MEN! Han är samtidigt djupt egocentrisk i sin livsstil, helt ovillig att anpassa sig till omgivningen och kompromisslös i sin livsstil. Och han skulle må väldigt dåligt om han sattes i en situation där han skulle tvingas sänka sin standard under den nivå som han dikterat för sig själv. Så säg mig; är hans beteende friskt eller sjukt? Jag kan lova att Fredrik enligt alla mätbara parametrar är extremt frisk och harmonisk men jag tror samtidigt att man i det svenska mellanmjölksmässiga debattklimatet hade kunnat sätta både en och annan diagnos på honom och varför inte ortorexi…

Nakna hälsan bok 010

-Må dåligt. Det här är det sämsta argumentet av de alla. Skulle ”må dåligt” innebära att de valen man gör är fel? Vem har lurat i oss att livet alltid innebär att vi ska må bra och vara glada? Det är ju helt normalt att det är svårt att möta motstånd och att livet faktiskt är en jävla kamp. Jag har mått dåligt fler gånger än jag kan minnas. Åtminstone om dåligt mående innebär lätt ångest över sådant jag ska företa mig, nervositet, prestationsångest, fysisk och mental trötthet, besvikelse och stress. Men allt det dåliga måendet har också inneburit en successiv utveckling och lärdomar som bygger styrka och vilja.
Vad som är mycket värre än att ibland må dåligt är att leva dåligt. Att skita i saker och ting och att ge upp. Det mår man inte heller bra av. Fast på ett annat sätt. Och vad värre är, att leva dåligt tar livet av en!
En överviktig godismissbrukare mår ju kanon så länge missbruket stimuleras och godisbehovet tillfredsställs. En alkoholist upplever säkert en hög relativ livskvalitet under berusning. Men är att ”må bra” på det sättet verkligen att MÅ BRA?
Så frågan är om det är bättre att må lite dåligt av bra saker än att må lite för bra av dåliga saker? You tell me…

-Vila. Många stör sig på min rekommendation av ”fysisk aktivititet sju dagar i veckan, två gånger om dagen” och tycker att det är en träningshets utan dess like. Det är viktigt att vila! Ja, vi måste vila och det ska vi göra på natten. Det är ju inte det faktum att folk är för fysiskt aktiva på dagen som är utbrännande idag utan att folk sover för lite på natten. Och det är klart att det är så! Med en överstimulerad hjärna och en understimulerad kropp så är det svårt att komma i fas och sova bra. Människorkroppen är gjord för i princip oavbruten aktivitet i vaket tillstånd men vi ska sova gott och länge på natten och gärna en tupplur på dagen. Bottom line; vila gör vi inte genom att vara inaktiva utan genom att sova!

-Utseende- och träninghets. Men snälla! Om man har problem med att se andras bilder på sociala medier eller i andra sammanhang där individer glamoriserar sin tillvaro och sitt utseende, så stäng ned. Någon trodde på allvar att jag i och med min boktitel ”Jag vill ju bara se bra ut naken” hyllade skeva utseendeideal när sanningen är att titeln är djupt ironisk. Har man följt mig o lyssnat på min föreläsning så vet man att jag är djupt kritisk till ytliga attribut och utseendefixering.
En bulimiker kommer alltid att provoceras av bilder på mat. En anorektiker provoceras av andra smala människor. En ortorektiker av tränande människor. En spelmissbrukare av spelannonser. Det blir bara så dumt när någon påpekar att jag inte bör skriva som jag gjort i den här frågan då det finns de som blir triggade av sådana här texter. Det finns inte mycket man kan skriva eller visa överhuvudtaget då…

-Slutligen. Jag bryr mig inte dyft ifall jag provocerat många med de här texterna. Eller om vederbörande stör sig på mig av någon anledning. Jag är van. För att vinna 90 personer som verkligen tycker om det man gör så får man automatiskt 10 belackare, hatare och nättroll på köpet. Ibland behöver man bli provocerad för att tänka efter lite. Åtminstone funkar jag själv så.
Däremot är jag ledsen om någon blivit sårad på riktigt. Det är aldrig min avsikt. Det är också därför som jag är noga med att skriva om företeelser och inte om individer. Jag inser dock att det i princip är omöjligt att skriva om någonting alls utan att träffa en öm nerv hos någon. Och ibland är sanningen en bättre hjälp en ömkan och medhåll. Det finns ingenting som inte i någon mån kan bli bättre om man bara bestämmer sig för att försöka.
Hela min värdegrund bygger på tron på den gränslösa människan och tron på den ordinära individen som kan åstadkomma extraordinära saker! Det enda någon någonsin saknar för att göra makalösa saker med sig själv är tid och repetition. Det vi alla behöver mer av är uppmuntran och inspiration! Vi behöver att höra att vi kan om vi vill. Och att ingenting någonsin är för sent i livet. Vi behöver att höra vad vi ska göra mer av och vad vi ska akta oss för. Vi behöver att upptäcka vad som på riktigt gör oss lyckliga och tillfredsställda. Jag är fast och fullt övertygad om att det står långt mer lycka att finna i en svettig träningströja och en skönt trött kropp än i botten av en godispåse.
Livet är inte en tävling. Hälsa är ingen tävling. Ingen får en medalj när man död för att man levt bäst. Hälsa handlar om att göra det bästa av det vi har. Oavsett vem vi är. Och att inte ge upp.

Fotograf: Tomas Eriksson, http://www.bildbolaget.se

Debattartikel i Aftonbladet; Om doping och de tuffa frågorna som ska ställas.

Apropå den aktuella granskningen av eventuell doping i skidsporten, och med tanke på kvällens Uppdrag Granskning, så har jag skrivit en debattartikel som publiceras på nätet idag, och i papperstidningen imorgon.

Man kan också se den här debattartikeln som en uppföljning på det blogginlägg som jag i höstas skrev, i samband med USADA´s rapport om proffscyklingens systematiska dopingprogram.

”Dokumentärfilmen ”När hjältarna ljuger”, gör ett försök att gå till botten med dopingkulturen inom finsk skidåkning. En dopingkultur som avslöjades inför öppen ridå i samband med skid-VM i Lahtis 2001. Då avslöjades större delar av det omhuldade finska längdlandslaget som fuskare, vilket i sin tur utlöste ett smärre nationellt trauma.

I filmen pekas också andra nationaliteter ut, och det insinueras att dopingen varit långt mer utbredd än att bara omfatta de finska åkarna.

I kvällens Uppdrag Granskning fortsätter Janne Josefsson längs samma spår och lägger fram både resonemang och dokument som ska styrka de misstankarna.

Jag har ingen aning om hur det förhåller sig i sakfrågan men jag tycker att det är helt på sin plats att dessa frågor ställs! Och det är frågor som kan uppfattas som både hårda, anklagande och kränkande. Men det är precis vad som behövs i en tid då elitidrotten, som företeelse, behöver ställas till svars för de ideal som skapas och den värdekultur som hyllas. Inte minst är det på tiden att någon i Sverige ställer tuffa och berättigade frågor utan den blågula dimridå av naiv oskyldighet som sedan länge präglat våra egna idrottare. Ingen vill dra sina egna hjältar i smutsen men när alla korten ska ut på bordet så kan vi inte förvänta oss att svenska idrottsmän ska erhålla någon slags diplomatisk immunitet mot en kritisk granskning.

När proffscyklingens sista bastiljon i höstas föll ihop som ett korthus, så visade det sig med smärtsam tydlighet hur utbredd, accepterad och systematiserad dopingen varit bland både toppåkare och hjälpryttare. Den ena cyklisten efter den andra har sedan dess framträtt med erkännanden. Ändå är det få, om än någon, som undrar hur det kommer sig att svenska cyklister under samma dopinganfrätta era, kunde skörda mycket stora framgångar, i konkurrens med erkänt dopade cyklister.

De finska toppåkarna avslöjades som fuskare i samband med Lahtis-VM 2001. Ändå kunde svenske Per Elofsson faktiskt slå dem i ett lopp! Han vann dubbeljakten under det mästerskapet och slog både Mika Myllylä och Harri Kirvesniemi, med flera.

Är det för att vinnaren är svensk som inte svårare frågor ställs? För hur kan en ren skidåkare besegra en dopad skidåkare av världsklass?

Tror jag därmed att Elofsson var dopad? Nej, det gör jag inte. Men han var under den här perioden känd för att bo och sova i ett ”höghöjdshus”, som genom simulation av hög höjd stimulerar kroppen till att tillverka fler röda blodkroppar. Användningen av höghöjdshus har sedan dess näst intill upphört men inte förbjudits. Vilket i sig belyser hur otydliga gråzonerna mellan det tillåtna och förbjudna kan vara.

Hur verkligheten nu än förhåller sig så är det i högsta grad relevant att frågor ställs och att frågetecken rätas ut!

Antingen är dopingen långt mer utbredd än vad vi tidigare trott och då är det hög tid för en idrottens sanningskommission. Eller så ger inte doping de oövervinnerliga fördelar som vi tidigare trott. Och då ger alla rena vinnare, både tidigare och samtida, hopp för nästa generation elitidrottare.

Inte minst bör de här frågorna ställas i ett större sammanhang av idrottsliga och mänskliga ideal. Hur långt är man beredd att gå för att vinna? Hur hårt är man beredd att pressa sig? Vart går gränsen mellan att förädla sina förmågor och att manipulera desamma? Och vilket pris är man som idrottsman beredd att betala? Både ur ett fysiskt, hälsomässigt och känslomässigt perspektiv.

En elitidrottares karriär är trots allt väldigt kort. Och efter karriären har man resten av livet kvar.

 

JONAS COLTING; föreläsare, debattör, författare och professionell triathlet med fyra VM- och EM-medaljer”

Varför köttskatt är ett absurt förslag!

Jag är på väg hem från Fuerteventura och gjorde precis en telefonintervju med TV4 Borås om förslaget till köttskatt. Jag önskar att jag hade haft tid att i detalj beskriva hur absurt, löjeväckande och kontraproduktivt det förslaget är. Inte bara för miljön utan för folkhälsan och samhällsekonomin i stort!

Jag debatterade det här i våras, då apropå förslag om Köttfri Måndag. I samband med det skrev jag följande krönika, se nedan;

Jag skrev också följande inlägg (saxat från Kostdemokrati), om de ihåliga miljöargument som används som skäl till att kritisera köttindustrin.

Och att påstå att ickeraffinerat nötkött skulle orsaka ohälsa, bara för att charkuterivaror gör det, är som att säga att bara för att ketchup är onyttigt så bör vi också undvika tomater och grönsaker i stort!

”Just nu pågår en intensiv debatt om både skolmaten och om kött. Initiativtagarna bakom ”köttfri måndag” vill minska köttkonsumtionen i Sverige och som ett led i den kampanjen vill man också införliva skolmaten. Bland annat i Borås.

Köttmotståndarna brukar peka på framför allt tre skäl till varför vi ska äta mindre eller inget kött alls; av omsorg till miljön, vår personliga hälsa och av omsorg om djuren. Inga av de argumenten håller vatten vid ett närmare skärskådande.

Jag är dock den första att erkänna att storskalig köttproduktion har enorma problem och är till stor skada för både miljö, individ och djur. Men samma problem har också storskalig spannmåls- och sojaproduktion! Att principiellt göra köttet till den stora fienden är dock absurt när det snarare handlar om globala brister i långsiktighet och resurssatsningar som är problemet. Exempelvis så har det senaste seklets allt mer eskalerande fokus på spannmål, mjöl, socker och annan stärkelserik mat inneburit en oerhörd påfrestning på miljö och ekosystem.

Dessutom har det resulterat i en explosionsartad ökning av kostrelaterad ohälsa som tagit sig uttryck i övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och cancer. Då kött, tvivels utan, är ett livsmedel som människan ätit sedan tidernas begynnelse, så är det löjeväckande att ge köttet skulden för en problematik som är hundratals år gammal och inte hundratusentals år gammal.
Vi borde alltså, ur ett rent hälsoperspektiv, äta mer och inte mindre kött! Och det ska vara kött som är vilt eller ekologiskt producerat med så frigående djur som möjligt. Inte bara är den typen av köttproduktion bra för konsumenten. Den är också bra för miljön. Vilt betande djur använder betesarealer som i många fall ändå är omöjliga att odla på. Dessa djur är också så kallade kolsänkor då de binder kol i gräset i kroppen och minskar kolutsläppen. Det innebär mindre utsläpp av koldioxid och metan än om gräset lämnades att brytas ned på marken. När man sedan själv äter detta kött så blir man en egen kolsänka liksom en del av det naturliga kolkretsloppet.
Amerikas prärier hade på 1500-talet uppskattningsvis 60 miljoner bufflar vilket sannolikt överträffar antalet köttkor som idag föds upp i USA. Var bufflarna miljöfarliga? Eller är det inte istället vår samtida produktion av kött och livsmedel som är skev?

Att äta vilt- eller ekologiskt odlat kött är inte oetiskt. I naturen äter djur andra djur. Naturen är inte en version av filmen Lejonkungen, med djur som är kompisar, utan ett kretslopp av liv och död.

Kampen för skolmaten skall tas på ett annat plan! Kött är inte fienden. Varför inte istället driva frågan om en halvfabrikatsfri dag? Eller en mjöl- och grynfri dag? Eller en sockerfri dag?”

Jag vägrade vaccination! Och jag hade rätt. Givetvis.

Under hösten 2009 skrev jag i Borås Tidning en krönika med titeln ”Därför vägrar jag att vaccinera mig!” Krönikan skrevs när haussen var som mest intensiv kring svininfluensan. Haussen, eller snarare påtryckningarna att vaccinera sig, var lika intensiv. ALLA borde och skulle vaccinera sig! Det var den konsensusrådande sanningen i det politiskt korrekta åsiktsklimatet som regerar Sverige. Om man inte vaccinerade sig var man inte bara dum, man var dessutom illojal och osolidarisk.

Min krönika väckte mycket ont blod! Vem var jag att ifrågasätta DUKTIGA och UTBILDADE läkare och ”experter” som förstod det här långt bättre än jag?

Men självklart hade jag rätt. Vi kan nämligen alla eftermälet. Svininfluensan var bara en mild vindpust. En chimär. Bieffekterna av vaccinet har däremot nått stormstyrka! Ingen är nöjd idag (se nedan). Ingen är nöjd, förutom de läkemedelsföretag som tjänade miljarder på samhällets irrationella rädsla. En rädsla som förstärktes av den svenska trygghetsnarkomanin och ”för-säkerhets-skull-tänket”.

Idag kan vi läsa i media om hur uppemot 700 ungdomar har insjuknat i den obotliga sjukdomen narkolepsi!

Vi kan samtidigt läsa om hur ansvariga tjänstemän uppträder ryggradslöst och undfallande. Göran Stiernstedt  är chef för vård och omsorg vid Sveriges Kommuner och Landsting. Han var en av de centrala experterna under massvaccinationen mot svininfluensan 2009.

Idag uttalar han sig med ånger och har dessutom mage att erkänna att han ”internt” uttryckte tvivel över massvaccinationerna.

Vilken ståndlöshet! Vilken impotens! Vilken makalöst patetisk nivå av kastrerad integritet! Vart fanns det offentliga ifrågasättandet? Vart fanns omsorgen om den befolkning som han var satt att betjäna?

Vart är alla tvärsäkra experter nu? Vart är alla självgoda och grötmyndiga hejaklacksmänniskor idag?

Jo, det ska jag berätta för er. De är alla de som idag bland annat anklagar föräldrar som tror  på LCHF, för barnmisshandel. Att INTE ge barnen godis kan väl aldrig vara sunt? De är alla de som står i skyttegravarna, och angriper de som tar kampen på barrikaderna! De som står på barrikaderna för bättre mat och naturliga råvaror. De är alla de som tycker vi andra ska skärpa oss och börja följa Livsmedelsverkets kostråd! SLV är våra vänner. SLV kan allt. De är ju experter! Vem tror ni att ni är, ni som ifrågasätter saker?

Det är alla de som står på maktens sida mot individen. Det är de som slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är de som tittar åt vilket håll vinden blåser för att veta vilken åsikt som är riktig. Det är de som har valt att sluta tänka själva och istället har överlåtit sitt liv och sina beslut till de ”som vet bättre”. Det är alla de som tycker att det värsta som finns är andra människor som tycker annorlunda. Eller bara människor som tycker något. Överhuvudtaget.

Min krönika ifrån 2009 nedan:

”Det finns två frågor som är synnerligt aktuella och därtill anknutna till varandra.

Den ena frågan är vart den förväntade epidemin av svininfluensa tog vägen. Den andra frågan är om vår hälsa och livsstil är vår personliga ensak, eller om samhället kan kräva hälsopreventiva insatser av medborgarna.

 Svininfluensan först, denna massmedialt haussade företeelse förväntades ju svepa in över landet, och det ena pandemiska skräckscenariot efter det andra målades upp. Kvällstidningarna gjorde sitt bästa för att underblåsa rädslan och redan i somras tubbades den svenska allmänheten att tro att den enda garantin mot en nästintill garanterad smitta med dödliga risker var och är att vaccinera sig.

Månader har nu gått och massvaccinering är ännu inte inledd men ändå verkar inte influensan ha drabbat oss i någon nämnvärd utsträckning. Vart tog den vägen? Är den försenad? Har den samlade nationens försök att dränka oss själva i alkogel gjort oss immuna? Eller är det helt enkelt så att vi än en gång låtit vår kollektiva rädsla eskalera till en masshysteri som överskuggar vårt sunda förnuft?

För egen del så tänker jag absolut inte att vaccinera mig! Jag tänker dessutom uppmana alla som vill lyssna, att gör detsamma. Och som skäl har jag flera tunga argument:

-det finns inga garantier att det framställda vaccinet verkligen ger ett konkret skydd mot just den här influensaviruset. Det är snarare som att skjuta mygg med hagelbössa.

-de potentiella biverkningarna av influensavaccin är för allvarliga. Det är inte alls ovanligt att man faktiskt får en släng av influensan genom vaccineringen. Man får alltså acceptera att man blir ”lite” sjuk i hopp om att man skyddar sig emot att bli ”mycket” sjuk… Jag föredrar att inte bli sjuk alls, tack så mycket!

-den här influensan har framställts som farligare än tidigare års influensor och det är inte sant. Sanningen är att statistiken visar att dödligheten till och med är lägre än vid ”vanliga” influensor.

-att ta en medicin i förebyggande syfte känns som en väldigt osund åtgärd. Mycket tyder på att det moderna samhällets övertro på, och masskonsumtion av, mediciner, försämrar människans immunsystem och skapar resistenta bakterier och virus.

Naturligtvis finns det mycket goda skäl för gamla personer eller andra som kan anses vara en riskgrupp att vaccinera sig och det bör vara upp till var och en i konsultation med sin läkare att bedöma om så är fallet.

Och det för mig osökt in på nästa fråga och det är om samhället kan kräva av oss att vi ska vaccinera oss i solidaritetens namn. Påtryckningarna och opinionen om att så är fallet är nämligen starka, för att i vissa fall övergå i rena krav. Vi kunde i BT tidigare i veckan läsa hur de anställda i Marks kommun mer eller mindre tvingas att vaccinera sig om de inte vill bli omplacerade.

Ett sådant förhållningssätt känns helt absurt, integritetskränkande och otidsenligt. Det har påtagliga har övertoner av förmynderi och en storebrorsmentaliet á la George Orwell..

Vad är nästa steg i den samhälleliga solidaritetens namn? Ska vi inte samtidigt börja sätta press på rökare, överviktiga, godisgrisar, missbrukare, utbrända och kroniskt sjuka? Bör vi inte helt enkelt få dem att skärpa till sig och sluta ligga samhället och sjukvården till last?! Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha….?

Det ihåliga solidaritetsargumentet äcklar mig av flera andra skäl, då innebörden av det självgoda bröstklappandet är att Sverige genom sitt avtal med läkemedelstillverkaren Glaxo Smith Kline, har förtur på upp till 18 miljoner doser influensavaccin. Och för att citera läkemedelsjournalisten Bo Zackrisson i dennes debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Hemligt avtal styr vaccineringen”, så säger han att; ”Det är en solidaritet för de redan rika, eftersom avtalet har gett oss rätt till förtur. Det innebär också att människor i fattigare länder blir utan vaccin.”

Avtalet visar att Sverige till och med är förpliktigade att köpa mellan 9 och 18 miljoner doser. Förpliktigade! Till en enorm kostnad. För en medicinskt sett relativ lindrig influensa…

Och därav den statliga och offentliga påtryckningen för massvaccinering. För när mamma ändå har lagat så mycket mat så måste vi alla hjälpa till att försöka äta upp den så att inget går till spillo…”