Att vara ensam med mig själv.

Idag är jag på väg hem. Jag har varit en vecka i Dubrovnik.  Och jag har varit där ensam.

Jag har bara varit med mig själv. Jag har knappt träffat eller pratat med någon under hela perioden här, bortsett från några telefonsamtal.

Jag gjorde ett medvetet val att komma hit ensam. Liksom för ett par år sedan. Och att få vara mol allena är bra för mig. Då jag är en mycket social person, som har ett stort bekräftelse- och kontaktbehov av och med mina närmaste, så erbjuder inte min normala tillvaro många ensamma stunder.

Åtminstone inte många ensamma och tysta stunder. Inte bara tysta från ljud, intryck, musik och samtal, utan lika mycket tysta från det brus som livet skapar. Och från den inre rösten jag har. Som alla har. Rösten som ligger ett steg före det riktiga livet, och som har koll på vad som händer sedan, senare och efteråt. Nästa sak att fixa, nästa uppgift, nästa måltid, nästa träning, nästa tid att passa.

Många av oss lever i otålig förväntan på vad som händer sedan, på vad som händer andra och på vad som händer någon annanstans. Det är därför vi är besatta av att ständigt kolla vår mail, kolla Insta o FB, kolla Aftonbladet.se, och vi lever oftast närmare vår i-Phone än vad vi gör våra egna tankar.

Jag behöver ibland att vara ensam för att inte glömma mina egna tankar. Jag behöver att vara själv för att inte glömma mina riktiga känslor. Jag behöver att vara själv för att kunna titta på vilken riktning mitt liv har tagit. Och på vilken riktning jag vill att det ska ta.

Jag behöver att ibland vara ensam för att hitta kärnan i det som är innerligt och äkta. Jag behöver att vara själv för att hitta djupet i det som betyder något. Jag behöver att vara själv för att hitta den röda tråden i vad jag gör. Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vem jag är och för att komma ihåg vad jag hoppas bli.

Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vad jag älskar och för att komma ihåg vad jag saknar. Jag behöver att vara själv för att påminna mig om de jag älskar och som betyder mest för mig. Och om de personer jag saknar och har försummat.

Jag behöver vara själv för komma ihåg vad som gör mig lycklig. Det som gör mig lycklig idag. Inte bara lycklig sedan. I framtiden.

IMG_8176

För det är väl den framtida lyckan som många använder som motiv för att leva mindre, kallare, hårdare, stressigare, strävsammare, själlösare och mer frånvarande idag. Jakten på något. I framtiden. Men när vet vi att framtiden har kommit? När vet vi att vi har anlänt dit? När vet vi att det är dags att vara lyckliga och njuta av det som kampen och offervilligheten köpt oss?

I takt med att med att blir jag äldre så när jag inte samma illusioner jag gjorde för 20 år sedan. Det gör ingen av oss. När livet, tillvaron och verkligheten står vidöppen och osnitslad lever vi med berusningen av det oändliga och av det obegränsade. Vi lever med förhoppningar om att vara och bli grandiosa, fantastiska, omåttliga, extravaganta och gränslösa. Och speciella. Vi lever i tron att livet fortsättningsvis kommer att levas under samma oändliga horisont.

När man blir äldre är det inte lika viktigt att sikta på det grandiosa, omåttliga och extravaganta. Man inser att det kanske inte var det ens från början.

Vi gör alla saker som vi ångrar. Vi sårar människor som står oss nära. Vi blir understundom desillusionerade och trötta. Vi gör ofrånkomligen andra besvikna. Vi gör samtidigt oss själva besvikna. Vi är ibland själviska, självcentrerade, upptagna, stressade och ovarsamma. Den svaga sidan, den sidan av vårt jag som krymper och förminskar oss, kommer vi aldrig helt undan.

Det gör oss inte till sämre människor. Det gör oss bara till människor.

IMG_8123

Insikten vi kan hoppas erhålla med åren, och genom att titta djupt ned i oss själva, är att den svaga sidan i var och en av oss alltid har samma källa. Och den källan är rädsla. Och rädslan följer oss i livet. Priset vi betalar för att kunna sola oss i förundran över tillvarons ljusa sida är att vi samtidigt lever i fruktan för skuggsidan.

Vi räds alla döden. Vår egen. Och andras. Speciellt andras. Vi fruktar alla smärta. Vår egen och andras. Speciellt vår egen. Vi är rädda för att inte vara älskade. Vi är rädda att inte leva upp till förväntningar. Egna och andras. Vi är rädda för att bli gamla. Vi skräms av det trygga, tråkiga och invanda men ännu mer av det okända och osäkra. Vi är rädda att inte vara tillräckligt bra. Tillräckligt duktiga. Tillräckligt intressanta. Tillräckligt tillräckliga.

Vi är också rädda för att bli bli ensamma. Och för att vara ensamma.

Men vi ska bejaka ensamheten och egentiden. Vi ska ta till vara på den möjligheten att låta jaget få knacka på dörren och presentera sig. Vi ska inte fly ifrån tillfället till samtal med vårt inre. Vi ska inte skrämmas av tanken på vad vi har att säga oss själva. Vi ska inte vara rädda för att stanna till bara för att ge oss själva en chans att hinna ifatt.

Vi ska inte vara rädda för att vara ensamma. Livet levs med andra människor. Men om vi inte tar oss tid att lyssna på oss själva, hur ska vi då kunna lyssna på andra. Om vi inte tar oss tid att lära känna oss själva, hur ska vi på riktigt kunna lära de i livet som står oss närmast? Och om vi inte lär oss att leva i takt med oss själva och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?

13 reaktioner på ”Att vara ensam med mig själv.

  1. Fint skrivet Jonas. 🙂 Hade lite samma tema i går. När man ”tvingas” stanna upp så kommer tankar och känslor i kapp en. Jag tror det är bra även om det kan vara läskigt.
    Tack för kloka ord. 🙂

  2. Otroligt bra skrivet och tänkvärt. För många av oss som förlorar sig själva i den uppkopplade världen. Men krävs även ett stort mod att ”försvinna” från kartan ett dygn eller fler för självreflektion. Tyvärr är nog de flesta av oss mer beroende av den uppkopplade världen än vi tror.

  3. Stefan Zetterström

    Hej.

    Intressant läsning. Studerar f.n. Socialpsykologi (av rent nöje) och känner igen en hel del från böckerna i ditt (inre) samtal. Den sociala interaktionen såväl med andra som med sig själv (vi pratar ju faktiskt med oss själva, med jaget, därav socialt), gör oss trötta och/eller desillusionerade.

    Jag ägnar stor del av min vakentid till det inre samtalet. Jag befarar dock att fler och fler söker yttre stimuli än ägnar sig åt att bara tänka. Jag läste om en test, från USA. Försökspersonerna fick två alternativ. 1. Sitta tyst och utan yttre stimuli och bara tänka under 15 min. Eller 2. Elstötar (ofarliga men obehagliga). De flesta valde elstötar.

    Forsätt tänka. ”Jag tänker, alltså är jag.” Rene descartes.

    Kämpa och le

    Stefan

  4. Huvudet på spiken. Kan du inte må bra av att vara med dig själv en längre stund är du nog lite fel på det med resten av ditt liv. Inspirerande, klokt och mitt i prick.

  5. Tack! Precis vad jag behövde höra och få bekräftelse på just nu!

  6. Bra skrivet!

    Att vara ensam är viktigt för alla. Att praktisera medvetenhet i sin vardag är också viktigt.

  7. Det matchar verkligen mina egna tankar det sista året. Vad är det jag hela tiden strävar mot?

  8. Så kloka och tänkvärda ord.
    Funderar på att vara med i ett ”Silent Retreat” under en helg för att stänga av allt och bara ge tid till mig själv och mina tankar och funderingar…

  9. Mycket bra inlägg, som vanligt! 🙂

  10. Fint Jonas.
    Jag har ”redan” aldrig ens börjat med den där karusellen. Ingen smartphone, ipad, ingen tv, ingen fb, insta, websta, tweet, ingenting av ”det där” som många använder en stor del av tiden till, men inte tycks må himla så bra av. Det är finfina reklampelare och skrytforum/-apparater, men jag vill inte ha del av det. ”We buy things we don´t want, for money we don´t have, to impress people we don´t like.”

    Jag vill ha min stubbe i skogen, min musik, min välanvända vackra sidensjal, min schletna gamla gitarr. Jag läste en lista över vad som gör människor mest lyckliga; 1. Musik, 2. Sång, 3. Dans, 4. Välgörenhet (alltså ideellt arbete, inte att skänka pengar), 5. Åka veteranbil – ta det lite lugnare i trafiken, lyssna på tidsenlig musik, gör resan till målet. Ha inte så förbenat bråttom. När får du igen den tiden?

    Jag är redan framme. Kanske har jag alltid varit det, och nu börjar de andra, som spurtat flera varv runt, komma ikapp mig, jag som ”redan” är kvar på mållinjen. Kanske kommer man fram snabbare ibland, om man bara står still. Jag gillar också att resa själv – en helg ensam på kusten kan kännas som en hel månads semester. Alla borde resa bort, ensam, i alla fall någon gång.

  11. Blir alltid förundrad över sådana här beskrivningar av tillvaron. Jag är istället ensam nästan jämt. Därför blir det liksom omvänt för mig. När jag träffar folk blir det upplivande(ibland skrämmande).Jag har ingen dator,så när jag går till bibblan o kopplar upp mig blir det lite av en fest. Små saker blir stora sensationer när man oftast lever lite småtrist o enahanda. Det går dock alltid att hitta på saker som ger förströelse och som upptar ens tankar. Jag har senaste tiden,pga en hålfotsskada krupit på alla fyra över alla mossar i mitt närområde. Ger riktit bra pulshöjning faktiskt,utan att fresta på fötterna. Per

  12. Tack för att du delar med dig av dina tankar, mycket bra skrivet.

  13. Ensam kan jag enbart vara tillsammans med någon eller några andra som ej ”taggar” – som jag ser det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s