Idag är jag på väg hem. Jag har varit en vecka i Dubrovnik.  Och jag har varit där ensam.

Jag har bara varit med mig själv. Jag har knappt träffat eller pratat med någon under hela perioden här, bortsett från några telefonsamtal.

Jag gjorde ett medvetet val att komma hit ensam. Liksom för ett par år sedan. Och att få vara mol allena är bra för mig. Då jag är en mycket social person, som har ett stort bekräftelse- och kontaktbehov av och med mina närmaste, så erbjuder inte min normala tillvaro många ensamma stunder.

Åtminstone inte många ensamma och tysta stunder. Inte bara tysta från ljud, intryck, musik och samtal, utan lika mycket tysta från det brus som livet skapar. Och från den inre rösten jag har. Som alla har. Rösten som ligger ett steg före det riktiga livet, och som har koll på vad som händer sedan, senare och efteråt. Nästa sak att fixa, nästa uppgift, nästa måltid, nästa träning, nästa tid att passa.

Många av oss lever i otålig förväntan på vad som händer sedan, på vad som händer andra och på vad som händer någon annanstans. Det är därför vi är besatta av att ständigt kolla vår mail, kolla Insta o FB, kolla Aftonbladet.se, och vi lever oftast närmare vår i-Phone än vad vi gör våra egna tankar.

Jag behöver ibland att vara ensam för att inte glömma mina egna tankar. Jag behöver att vara själv för att inte glömma mina riktiga känslor. Jag behöver att vara själv för att kunna titta på vilken riktning mitt liv har tagit. Och på vilken riktning jag vill att det ska ta.

Jag behöver att ibland vara ensam för att hitta kärnan i det som är innerligt och äkta. Jag behöver att vara själv för att hitta djupet i det som betyder något. Jag behöver att vara själv för att hitta den röda tråden i vad jag gör. Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vem jag är och för att komma ihåg vad jag hoppas bli.

Jag behöver att vara själv för att komma ihåg vad jag älskar och för att komma ihåg vad jag saknar. Jag behöver att vara själv för att påminna mig om de jag älskar och som betyder mest för mig. Och om de personer jag saknar och har försummat.

Jag behöver vara själv för komma ihåg vad som gör mig lycklig. Det som gör mig lycklig idag. Inte bara lycklig sedan. I framtiden.

För det är väl den framtida lyckan som många använder som motiv för att leva mindre, kallare, hårdare, stressigare, strävsammare, själlösare och mer frånvarande idag. Jakten på något. I framtiden. Men när vet vi att framtiden har kommit? När vet vi att vi har anlänt dit? När vet vi att det är dags att vara lyckliga och njuta av det som kampen och offervilligheten köpt oss?

I takt med att med att blir jag äldre så när jag inte samma illusioner jag gjorde för 20 år sedan. Det gör ingen av oss. När livet, tillvaron och verkligheten står vidöppen och osnitslad lever vi med berusningen av det oändliga och av det obegränsade. Vi lever med förhoppningar om att vara och bli grandiosa, fantastiska, omåttliga, extravaganta och gränslösa. Och speciella. Vi lever i tron att livet fortsättningsvis kommer att levas under samma oändliga horisont.

När man blir äldre är det inte lika viktigt att sikta på det grandiosa, omåttliga och extravaganta. Man inser att det kanske inte var det ens från början.

Vi gör alla saker som vi ångrar. Vi sårar människor som står oss nära. Vi blir understundom desillusionerade och trötta. Vi gör ofrånkomligen andra besvikna. Vi gör samtidigt oss själva besvikna. Vi är ibland själviska, självcentrerade, upptagna, stressade och ovarsamma. Den svaga sidan, den sidan av vårt jag som krymper och förminskar oss, kommer vi aldrig helt undan.

Det gör oss inte till sämre människor. Det gör oss bara till människor.

Insikten vi kan hoppas erhålla med åren, och genom att titta djupt ned i oss själva, är att den svaga sidan i var och en av oss alltid har samma källa. Och den källan är rädsla. Och rädslan följer oss i livet. Priset vi betalar för att kunna sola oss i förundran över tillvarons ljusa sida är att vi samtidigt lever i fruktan för skuggsidan.

Vi räds alla döden. Vår egen. Och andras. Speciellt andras. Vi fruktar alla smärta. Vår egen och andras. Speciellt vår egen. Vi är rädda för att inte vara älskade. Vi är rädda att inte leva upp till förväntningar. Egna och andras. Vi är rädda för att bli gamla. Vi skräms av det trygga, tråkiga och invanda men ännu mer av det okända och osäkra. Vi är rädda att inte vara tillräckligt bra. Tillräckligt duktiga. Tillräckligt intressanta. Tillräckligt tillräckliga.

Vi är också rädda för att bli bli ensamma. Och för att vara ensamma.

Men vi ska bejaka ensamheten och egentiden. Vi ska ta till vara på den möjligheten att låta jaget få knacka på dörren och presentera sig. Vi ska inte fly ifrån tillfället till samtal med vårt inre. Vi ska inte skrämmas av tanken på vad vi har att säga oss själva. Vi ska inte vara rädda för att stanna till bara för att ge oss själva en chans att hinna ifatt.

Vi ska inte vara rädda för att vara ensamma. Livet levs med andra människor. Men om vi inte tar oss tid att lyssna på oss själva, hur ska vi då kunna lyssna på andra. Om vi inte tar oss tid att lära känna oss själva, hur ska vi på riktigt kunna lära de i livet som står oss närmast? Och om vi inte lär oss att leva i takt med oss själva och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?