Jag tycker det är förunderligt med människor som till synes bara kör på. Rakt fram. Full fart. Ingen tvekan. Inga tvivel. Med det självklara som lag. Det finns inga stoppskyltar på vägen. Bara en livets autobahn med fri fart och mitträcke  där den passerade omgivningen blir ett suddigt perifert intryck.

Frågan är bara; är livet det perifera, på kanten, i ögonvrån, som körs förbi så snabbt att dess detaljer inte kan urskiljas förrän man eventuellt saktar ned? Eller är livet den raka öppna vägen med fri fart som inbjuder till högsta möjliga hastighet? Ser man ens de avtagsvägar eller påfartsleder som man kör förbi i sin forcering?

Jag har egentligen aldrig kunnat köra på den där motorvägen. Min tillvaro är mer som landsvägen mellan Ulricehamn och Falköping; full av rondeller, chikaner, avtagsvägar, diverse hastighetsskyltar samt en helt alternativ färdväg som går parallellt med landsvägen. Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta riktningen och hastigheten. Det ges många möjligheter att köra fel. Eller rätt. Och att stanna för att fråga om vägen. Och det är aldrig, inte ens i bästa fall, en färd med jämn hög fart utan fartgupp. Snarare så kastas man runt rätt ordentligt där inne när man försöker passera diverse hinder utan att förlora för mycket momentum.

Ibland har jag dessutom passagerare med på den färden som frivilligt eller ofrivilligt tagit plats jämte mig på sätet. ”Vet du vart du ska köra?” ”Kan du vägen?” -ropas det från baksätet, och även om jag ropar ”jajamän!” så känns det nästan aldrig som ett helt ärligt svar..

För hur kan man veta?

Alla som känner mig ordentligt vet att jag i min riktning är både relativ och velig, på gränsen till obeslutsam. Eller om man väljer att använda två mer positivt laddade uttryck; flexibel och intuitiv. Det enda konstanta är förändring. Det enda definitiva är vägens slut. Men vägen ändras ju hela tiden. Man kommer till nya avtagsvägar varje dag. Varje morgon. Är det rätt? Är det fel? Är det bra? Är det vad jag vill? Vad vill jag?

För mig är det enklast och bäst när jag har sällskap längs vägen. När det finns en omgivning och en tillvaro som bekräftar min rutt. Jo, men det är rätt väg! Rakt fram och till vänster om tre månader! I mitt idrottsliv är träningsläger eller tourer bra exempel på det positivt enkelspåriga. I det vanliga livet tycker jag om tydliga projekt med en synlig horisont och gruppdynamikens autopilot.

Det finns inget fyndigt slut eller slutkläm på det här inlägget eller ens en poäng måhända…Bara att det är tankar som skakat runt i huvudet under en tid, tankar som jag inte vet vart de leder eller vart de leder mig. Men livet förändras. För mig. För dig. Oss alla. Och tiden går framåt. Även om riktningen känns bakvänd ibland. Och dagarna blir många. Vilket de blir väldigt kvickt. För snabbt för att hinna med. Vad är 5 år? Vad är 10 år? Vad är 41 år? Nästa 20?

Så det blir i slutändan en summering av vinster och förluster. Hits and misses. I kärlek. Familj. Vänskap. Upplevelser. Livet. En sorg över de människor som inte längre finns i livet. I mitt liv. Saknad över det som jag förlorat längs vägen. Tacksamhet över vad jag funnit och vunnit. Längtan efter det som kommer. Sagda ord som ångrats. Eller ord som borde yttrats men aldrig nådde långre än ett mummel långt bak i halsen. Minnen som juveler. Ögonblick som evigheten.

Det måste vara enklare att vara troende. Jag tänker att alla val och alla dessa vägar är svaret på varför religion spelar en så primär roll för många. Förtröstan. Hopp. Tro. En väg.

Det svåra är inte att komma underfund med vem man är utan hur man växer till den man vill bli.