Imorgon börjar Bike Trans-Alp och vi är på plats i Imst, Österrike. ”Vi” är i sammanhanget Peter Algebäck och Love Ljungström. Peter är min följeslagare på den här sju dagar, 53 mil, 18000 höjdmeter och 10 vinflaskor långa eskapaden. Love är vår mediakille för film och kamera men i verkligheten är han vår chaufför, väskbärare, terapeut och sherpa. Utan en egen go-to-guy så är man utlämnad till arrangörens försorg gällande väsktransporter, förflyttning mellan hotell och start/mål etc, transfers och annat. Och eftersom vi är alldeles för bekväma för onödig obekvämlighet så har vi i vanlig ordning uppgraderat allt som går att uppgradera. Inklusive hotellboende på alla orter. Vissa tycker nog att det tillhör charmen i sådana här etapplopp att bo med majoriteten av deltagarna i den tillhörande ”athletes village” men vi tycker det är charmigare med hotell.

Jag har kört två sådana här etapplopp tidigare. Andalucia Bike Race och Cape Epic. Båda med Jojje Borssén. Andalucia var alldeles för brötigt och tekniskt för mig men det var coolt ändå. Cape Epic var lättare rent tekniskt men längre, hårdare och varmare. Det loppet älskade jag! Peter har inte kört något etapplopp men är duktig på att cykla. Speciellt nedför. Tyvärr brukar han köra omkull ibland också. Jag brukar aldrig köra omkull (ta i trä, FÖR H-E!) Så möjligtvis kan man tycka att jag är ändå bättre än honom på att köra nedför. Men det är jag inte. Jag är bara riskmedveten. Eller i klartext, otroligt feg. Jag bangar inte för att kliva av och gå med cykeln. Jag har ingen stolthet. Så med det sagt så är det ju uppenbart att vi inte är här för att tävla. Jag kunde faktiskt inte vara mindre intresserad av hur vi placerar oss. Målet är att uppleva ett särdeles krävande äventyr med magnifika hormonella påslag, utsikter som får Sound of Music att gå och lägga sig och tillräckligt med syresatt blod för att räcka till oktober.

Även med min återhållsamma attityd till våldsamma satsningar nedför alpväggarna så kommer det nog finnas tillräckligt med geografi för oss att köra oss tillfredsställande utmattade varje dag. Studera exempelvis morgondagens banprofil…
Vi körde första milen idag och plockade 400 höjdmeter som fick min pulsmätare att glöda. Imorgon har vi 2960 höjdmeter. Gissningsvis blir den 800 meter långa klättringen efter 45 kilometer något att ladda för. Tydligen ska den vara runt 13% i snittlutning. Kan vara värt att hålla i sina hästar fram till dess. Men vi har redan ätit varsin apfelstrudel så det ska nog gå bra!