Jag har under de två senaste dagarna simmat med Rosebowl Aquatics Masters, i Pasadena. De har tre träningsmöjligheter om dagen, med coach på kanten. Jag kommer själv på lunchpassen, när solen är som bäst! Att få soltid är faktiskt 75% av motivationsfaktorn till simning. Så ni kan ju själva förstå att jag understundom slarvar lite med simträningen inomhus, under vintern…

Masters-simning i USA är en underbar blandning av människor mellan 22 och 85 år gamla. En blandning av nyblivna triathleter som aldrig simtränat förrän nu, och före detta olympier som vill hålla sig i form. En blandning av topptränade individer och en del som har lite extra att bära runt midjan. En blandning mellan de synnerligen ambitiösa som vill slå världsrekord i sin åldersklass, och mellan de som bara vill få lite motion.

Igår var mitt första pass med Rosebowl Aquatics. Det fanns uppenbarligen några snabba gubbar i vattnet. Och jag kände hur min motivation att simma hårt steg drastiskt så fort jag hoppade i bassängen! Den steg så drastiskt att jag till slut simmade fortare än jag gjort på flera år. Jag avslutade en serie på 4×500 armsim med att lägga den sista på 5.48. Det blir under 1.10/per 100. Väldigt bra för mig i 50m-bassäng! Och det bästa träninsgresultatet på länge.

Farbror´n närmast bakom mig på banan, den dagen, heter Dan Stephenson. Han är 55 år gammal. Han är också lite rund om magen. Men han är väldigt duktig på att simma. Och synnerligen passionerad när det gäller att träna hårt. Vilket också ger resultat; han är USA-etta i sin åldersklass på flera distanser.

 

 

Idag simmade jag andra passet med dem, och var lite seg och trött initialt. Men själva glädjen av att simma med en grupp, och att bara följa tränarens instruktioner, gjorde att jag kom till liv.

Efter runt 2000 meter insim och teknik presenterades så följande serie: 4×50 medley, start 55. 200 benspark. 4×100 medley start 1.45. 200 benspark. 4×200 medley start 3.40. 200 benspark. (medley är alla simsätt i följd; fjäril, rygg, bröst, frisim)

Mina vänner, 200;ar medley i långbana är ingen lek. Inte för en triathlet som inte ens i sina bästa dagar var en särskilt bra medleysimmare. Vissa dagar är det inte självklart att jag ens fixar en ynka 50;a fjäril i god stil, när kroppen är stel och själen trött.

Jag hade aldrig simmat en serie som 4×200 medley, på egen hand, om jag simmade ett eget pass. Och hade jag gjort det så hade jag åtminstone satt på mig mina fenor, eller åtminstone simmat ryggsim på bröstsimmet.

Vad jag hade gjort, är att jag hade vikt ned mig. Vilket jag även övervägde nu; ”kanske ska jag ta fenor ändå, jag är ju lite trött, simmade hårt igår…”

När starttiden presenteras för serien så säger Dan; ”3.40 är för lugnt, vi klarar 3.20”. Här har vi alltså en lönnfet 55-åring som tar tjuren vid hornen och inte bara väljer att inte ducka för serien, utan som också tuffar till den. Och vad gör jag? Jo, tänker på sätt att göra serien mer överkomlig, lättare och att ”fuska” mig igenom den. Ursäkter till varför, hittar man alltid.

Jag simmade hela serien. Det var min första serie 200;ar medley i långbana, på väldigt många år. Och jag simmade bra. Trots det, så var det Dan som utklassade mig idag. Mitt bröstsim är alldeles för dåligt, och jag simmar nästan aldrig detta hemska och onaturliga simsätt. Men jag gjorde det idag. Och jag gjorde det därför att Dan, och resten av gruppen, satte en standard.

De senaste dagarna har varit en påminnelse om något som jag kommit att värdera mycket högt i mitt liv. Det är värdet av att tillhöra en dynamisk  grupp av individer som inte är rädda för att möta motstånd.

Det är värdet av att ha kunna omge sig av flaggbärare som håller fanan högt när möjligheten till utveckling ges.

Ingen utveckling utan motstånd. Ingen insikt utan fördjupning. Inget hårt bli enklare utan att det först varit förbannat hårt. Ibland omöjligt. Och inget som har ett pris kostar gratis. Hade det varit enkelt hade man kallat det fotboll eller Tjejmil.

Jag har varit den flaggbäraren många gånger. Jag har slitit hårt. Och jag har kört många tuffa pass helt själv. Eller så har jag själv varit den som agerat karaktärskompass för andras sviktande vilja. Vilket i sin tur lyft min egen drivkraft. To lead by example. Men ibland är också jag svag och bekväm. Bekväm nog med att sänka standarden för mig själv. Och man vet det inom sig när så är fallet.

Det finns ett stort värde i att inventera de individer i ens närhet som plockar fram det bästa ur en själv. De individer som inte är rädda för att ge sig ut på djupt vatten. De som vågar lämna trygghetszonen av komfort och kaffe latte. Det är individer som man ska bemöda sig med att träffa oftare, lära av och låta sig inspireras genom.

Jag har många att tacka för vad jag är idag. Jag vill tro att jag i min tur också bidragit till deras utveckling.

Detta är individer som höjer och förstärker din tro på din egna förmåga. Och genom det, gör du också det samma för dem.

Det är de som sätter en standard. En standard att följa.