Att vara en stor människa

Det råder jaktsäsong på Petter Northug. Rena lynchstämningen faktiskt. Att döma av tidningsrubriker, krönikörers texter, diverse Facebook-inlägg och den allmänna opinionen så är killen inte vatten värd.

Att han har varit en riktig jubelidiot råder det ju inget tvivel om. Att han agerat djupt omdömeslöst och med fara för sitt eget och andras liv är det inte heller någon tvekan om. Att han i och med det förtjänar frän kritik och kraftigt ifrågasättande är verkligen inte mer än rätt. Att köra rattfull är bland det dummaste någon kan företa sig, oavsett vem man är.

Men det vi läser och hör om Northug just nu osar av förakt. Det osar av rent hat. Det osar av pöbelmentalitet.

Killen har precis begått sitt livs största misstag. Han hade turen att rent fysiskt komma så lindrigt undan. Det kunde ha slutat så ohyggligt mycket värre. Men såvitt jag förstår är det här den första gången han överhuvudtaget figurerat i sådana här sammanhang. Enligt samstämmiga rapporter så har han alltid levt ett skötsamt och seriöst liv och aldrig någonsin gått över gränsen på det här sättet. Man blir inte världens genom tiderna mest kompletta längdåkare om man har för vana att leva rövare. Det är rätt uppenbart att det här på många sätt varit en engångsföreteelse. Därmed inte sagt att han inte varit ute och roat sig och druckit alkohol. Det har han naturligtvis. Precis som alla andra idrottsmän jag känner. Precis som folk i allmänhet gör ibland. Precis som jag. Och precis som du. Det man gör när man är ledig, har semester och vill uppleva en kväll utan krav, det vanliga livets ansvar och disciplin. Den här gången gick han dock över gränsen. Ordentligt också. Och han bör straffas ordentligt för det.

Jag har många gånger stört mig på hur skadeglada människor varit, inte minst i Sverige, när Petter Northug fallerat och misslyckats. Hur man inte dragit sig för att dra hans namn i smutsen när han inte levt upp till sina egna och andras förväntningar.

Northug betalar just nu inte bara priset för att ha kört rattfull. Han betalar också priset för sin personlighet, sin öppenhet och sitt extroverta beteende. Han betalar priset för att våga säga sin åsikt, ha glimten i ögat och för sin, i mina ögon, underbara förmåga att visa humor i en på alla sätt humorlös idrott. Northug betalar just nu priset för att i många år varit den raka motsatsen till den idealiserade bilden av hur en längdskidåkare ska vara; tyst, blyg, ödmjuk, tacksam och full av hålla-käften-mentalitet.

northug3

Att han överhuvudtaget anses kontroversiell, arrogant och uppfylld av ett uppblåst ego är mer än något annat ett tecken på hur oerhört personlighetsblek skidsporten är. Han har ju inte ens en tatuering eller en tuppkam! Bara i ett genomsnittligt professionellt fotbollslag så finns det fem individer som är större och värre ego-maniacs än Northug. Personligen har jag alltid tyckt att hans utspel, hans agerande och hans gester varit underhållande och harmlösa. Och så vitt jag vet så har han alltid varit storsint vid både segrar och förluster och gratulerat sina eventuella övermän.

Skidgeneralen för Falun-VM, Sven von Holst, säger idag till pressen att ”Jag tror inte att VM förlorar så väldigt mycket på att Petter Northug inte är med”

Va?! Northug är skälet och anledningen till att många överhuvudtaget följer skidsporten! Jag är allmänt intresserad av längd men har följt många tävlingar ENBART för att Petter Northug tävlar. Jag anser att det hade varit en enorm förlust om han inte tävlade. En förslust för sporten. En förlust för alla.

Hela Norge har njutit av den här mannens prestationer. Hela Norge har njutit av Northugs exceptionella förmåga. Hela Norge har varit extra stolta över att ha varit norrmän när Petter allt som oftast vunnit, och gjort det med den norska flaggan i topp.

Northug har mött både press, sponsorer och familjemedlemmar med rak rygg. Han har inte varit undfallande. Han har varit djupt ångerfull och som det verkar, ärlig. Han står för det han gjort och han har tagit på sig hela skulden för det inträffade. Och han accepterar förbehållslöst det straff som det norska juridiska systemet dömer honom till.

En handling kan vara oförlåtligt dum. Och man är en äkta jubelidiot om man kör rattfull. Men under jubelidioten finns det en människa. Och en människa måste kunna få bli förlåten.

Att göra det, att be om förlåt och acceptera sin skuld medan omvärlden spottar på honom, förutsätter en stor människa.

Man kan vara en stor människa även om man agerat som en liten skitstövel.

 

Kostprofeternas budord; onyanserat om fett vs kolhydrater!

Riksidrottsförbundet arrangerade nyligen en konferens på Bosön där ”världseliten i idrottsnutrition” presenterade den senaste forskningen på området. Den svenska tidningen Idrott & Kunskap har i sitt senaste nummer gjort en sammanställning av de viktigaste rönen som presenterades.

39794743-DDqrJ

Rönen presenteras i en artikel med namnet ”Kostprofeternas budord” och verkar i stort vara öppna dörras som slagits in. Självklarheter som att dricka ordentligt när man är törstig, äta frukt och grönsaker istället för kosttillskott, värdet av D-vitamin samt proteinets roll i återhämtningen kan nämnas som centrala punkter.

Naturligtvis diskuterades den hetaste potatisen på området; fett och kolhydrater! Summan av den diskussionen sammanfattas i budordet ”Ni skall icke lyssna till LCHF-profeternas kostråd. Dessa gälla icke för tävlingsidrottare”

Nähä, tänker man som då som läsare. Är inte tävlingsidrottare också vanliga människor? Med samma biologi som andra? Det är uppenbart att man omedelbart tappat nyanseringen och den viktiga distinktionen mellan maten som tävlingsidrottare äter, och som alla människor äter och det som man möjligtvis äter och dricker i samband med träning och tävling. När man pratar om näringsintag i sammanhanget så är det en oerhörd skillnad mellan det som man äter tre gånger om dagen, sju dagar i veckan och 52 veckor på ett år multiplicerat med 10, 20 och år, och gelen man eventuellt trycker i sig tre timmar in i ett distanspass.

Louise Burke, professor vid Australian Institute of Sports, och medverkande på konferensen citeras i artikeln enligt följande; ”Alternativt kan man träna på fastande mage en förmiddag. Det vi har sett då är att fettadaptionen – det vill säga kroppens förmåga att utnyttja fett som energikälla – förbättras” och sedan längre fram i texten ”Mycket fett och lite kolhydrater är, menar hon, ingen bra kombination. Det som sker vid en sådan kosthållning är att idrottaren tappar förmågan att lägga in den högsta växeln. Men som idrottsnutritionist är det enligt Louise Burke samtidigt viktigt att förstå att det också finns individuella skillnader att ta hänsyn till. En kost med lågt kolhydratinnehåll kan till exempel vara att föredra för idrottare som tränar och tävlar länge på lägre intensiteter och/eller de som exempelvis får magproblem”

Alla elitidrottare, oavsett idrott, tränar mycket! Per definition är all elitidrott sett ur det perspektivet uthållighetsidrott. Och livet är en uthållighetsidrott. Oavsett vem man är och vad man gör så är ett välfungerande aerobt system basen för all hälsa och för all annan fysisk prestation. Det aeroba systemet är i grunden ett fettförbrännande system.

Ingen ifrågasätter värdet av socker under tävling och under vissa tuffa träningspass, inte heller jag! Socker och koffein är en grym booster men bara för att det fungerar under ett ytterlighetsläge så innebär inte det att man också bör basera sin vardagskost och sina måltider (som kanske uppgår till 95% av det totala intaget) på en kolhydratrik kost! Den största nyttan av kolhydrater under tävling får man på toppen av en överlägsen fettförbränning!

Och magproblem? Om det är något som är väldokumenterat så är det den allt mer ökande frekvensen av glutenintolerans hos både vanliga människor och idrottsmän!

IMG_4937

Idag finns det inte många idrottare som inte försöker att begränsa sitt kolhydratintag till förmån för kvalitativa fetter och ickeraffinerade livsmedel som inte bygger på kolhydratshysteri. Ovan är ifrån DN´s artikel om vår svenska skidkung Johan Olsson som tydligt visar att verkligheten ser annorlunda ut än vad Powerbar- och Nestlé-finansierade idrottsnutrionister hävdar.

Det är synd att man inte mer fokuserar på idrottarens långsiktiga hälsa och inte enbart pratar om PRESTATION.

Jag har skrivit en del i ämnet tidigare. Läs gärna:

https://coltingblogg.com/2011/11/08/lyssna-inte-pa-rf´s-kostrekommendationer/

https://coltingblogg.com/2012/12/20/ater-elitidrottande-kvinnor-for-lite-eller-ater-de-bara-fel/

https://coltingblogg.com/2012/12/21/varfor-kolhydrathysterin-skapar-kvinnliga-atstorningar/

Själv tycker jag att man kan vara en i grunden low carb/paleo-fantast men ändå både ägna sig åt kolhydratsnjutning och att dricka sportdryck och cola under tävling! Återigen, vad man gör under 360 vardagar är långt mer intressant än om man trycker en Red Bull sju timmar in en Ironman. Jag föredrar att mina måltider ser ut ungefär så här…

IMG_4894

 

Vem vinner? Min senaste RW-krönika

”Idrottens värld är ju väldigt tydlig och enkel. I tävlingar har vi alltid en vinnare. Och så resten av deltagarna. Förlorarna. För om vi har en vinnare så måste vi väl också ha motsatsen? Andra plats är första förlorare, brukar det ju heta.

Jag har förlorat långt mer än vad jag har vunnit under min idrottskarriär. Jag har faktiskt inte vunnit så där värst mycket alls. Men så har jag ju tävlat runt 15 VM och EM också.  Då är det ju svårt att vinna. Hade jag siktat lite lägre så hade det nog blivit fler segrar. Att vinna distriktsmästerskap är liksom lättare än att vinna världsmästerskap. En seger här är alltid bättre än en andraplats där.

En gång kom jag femma på VM och fick en liten enspaltare i lokaltidningen. På frågan varför svarade man att ”placeringen inte varit så god”. Veckans divison-4 match fick en helsida. Där hade man ju 11 vinnare att skriva om!

Hur är det då i livet utanför idrotten? Bortom det konkreta och mätbara? Har vi även där vinnare och förlorare? Enligt vilken måttstock? Och när vet vi om vi vunnit?

När vi idrottstränar så har vi en tydlig drivkraft. Vi vill tillhöra vinnarna! Och med den drivkraften så förkovrar vi oss under ändlösa träningspass och mycken trötthet.

Säkerligen är det samma drivkraft som håller lågan brinnande när vi karriärstränar. Att få sitta i vinnarcirkeln. Det är därför som vi jobbar hårt, länge och mycket. Det är därför som vi vill tjäna mer pengar, avancera i karriären och få omgivningens erkännande. När och hur vi vunnit är dock högst oklart.

Många av oss hälsotränar också vilt! Lika delar Luthersk piska, fåfänga och rädsla tjänar som bränsle i vår jakt på den översta platsen på prispallen. Gud förbjude att inte tillhöra vinnarna i det loppet!

Tanke på att få vinna gör oss tydligen nöjda och lyckliga. Eller åtminstone gör illusionen av seger det. För i det verkliga livet är vinnare inte ett dugg lyckligare än andra. Idrottsmän betalar ibland ett högt pris för sina segrar. Rika och framgångsrika människor likaså. Maniska hälsojägare är kanske friskare i kroppen men också möjligen olyckligare i själen. Och det i sig är inte friskt.

Sanningen är väl den att ingen av oss får en medalj av Gud när vi dör, för att vi var bäst medan vi levde. Det har aldrig handlat om mig mot dem eller vi mot alla andra. Det har alltid handlat om jag mot mig själv och vi mot oss själva. Det är den enda relevanta jämförelsen. Att förädla sina förmågor. Att utveckla sina talanger. Att göra det bästa av det man har. Och att aldrig ge upp. Det är det som skiljer vinnaren ifrån förloraren. Oavsett placering.

Och det är inget som säger att glädjen hos den nykorade distriktsmästaren är mindre än hos världsmästaren.”

Framgångsrikt Vasalopp på LCHF-uppladdning!

Peter gick på min föreläsning och testade ett annat upplägg inför sitt Vasalopp. Han bytte den typiska kolhydratskosten mot en LCHF-baserad kost. Själva loppet genomförde han på en typisk ”Train low – race high”-strategi.

Läs hans berättelse nedan!

”Hallå igen Jonas!

Först vill jag bara tacka för tipsen och inspirationen! Mitt Vasalopp gick kanonbra och jag är supernöjd!

Inför förra årets lopp hade jag gjort en satsning mot ett bra resultat. Målet var topp 500. Ett enligt mig väldigt rimligt mål.

Jag hade en jättebra träningsbakgrund och en bra försäsong. Under säsongen körde jag bra i massa tävlingar långa som korta. 

Men formen var på väg neråt ju närmare Vasaloppet jag kom och jag tror sammanlagt att jag hade haft 4-5 sjukperioder under vintern.

Tiden jag fick i fjol 4:36 var bra men placeringen 648 var en besvikelse. Känslan av att inte få ut max av kroppen var jobbig att hante och jag tyckte och tycker att de flesta förutsättningar låg mig i fatet då.

Till detta Vasaloppet hade jag bara som mål att köra, njuta och fullfölja på ett bra sätt. Jag hade inte samma upplägg i träningen. När jag även under sommaren varit sjuk flera gånger så ändrade jag min kost efter att ha varit på din föreläsning. Eftersom jag inte satsade på något speciellt resultat i årets lopp så har jag njutit av min träning och kört mycket mer samma sköna lagom hårda pass. Jag har som sagt sedan jag ändrade kosten aldrig varit sjuk. Känslan att formen sakta stigit har varit positiv. Också känslan av att aldrig riktigt bli trött av träningen har varit speciellt skön. Jag har hela tiden känt sug efter att träna mer och ibland tränat mycket kvantitet men behållit hyfsad intensitet under passen. 

Den berömda väggen är sedan länge bortglömd!

Någon månad innan Vasaloppet körde jag ett seedningslopp för skojs skull utan uppladdning. Jag lyckades inte seeda upp mig men det var ändå skönt att ha genomfört ett lopp med den nya kosthållningen. Efter den här tävlingen så har jag gått över till att köra vissa pass med mycket mer kvalitet och har då känt av bra resultat och stigande formkurva. Min snittfart under de aeroba löpträningarna har skvallrat om kanske min bästa löpkapacitet någonsin. Detta trots mindre mängdträning och betydligt mindre högintensiv träning mot det gångna året. Jag har iofs tappat 3-4 kilo mot i fjol. Om det beror på kosten, eller avsaknaden av den tyngre överkroppsstyrketräningen jag bedrivit förr vet jag inte.

Vasaloppsveckan:

Måndagen innan Vasaloppet så åkte jag Öppet spår med min pappa och min flickvän. Ett långt, lugnt och skönt långpass. Soligt väder, bra spår och tillräckligt bra fäste för Vasaloppsdebutanterna. Jag själv stakade sista 28 kilometerna

Tisdag och onsdag vila.

Åkte lite alpint på onsdagen. Torsdag ett lugnt pass med lite fartökningar. Fortfarande LCHF-kost. Fredagen deltog jag på stafettvasan och stakade min sträcka (14km) med de berömda Lundbäcksbackarna på 12:e bästa tid utan att gå riktigt på max. Körde ganska hårt. Jag drack en mugg sportdryck efter och tog en bulle. Maten på kvällen blev LCHF med något liberalare komplement. Firade med lite rödvin och svart choklad.

Lördagen vila, några promenader och något ”normalare” kosthållning med fler små måltider. Försiktigt intag av kvalitativa kolhydrater under dagen.

Jag laddade med vätska båda dagarna innan och åt sedan en LCHF-frukost på morgonen enligt rekommendationerna.

Alla förutsättningar verkade stämma för mig inför Dagen. Vädret var på topp igen. Jag var lugn och samlad och tänkte njuta i början av loppet. Direkt från start kände jag att skidorna var konkurrenskraftiga. Uppför den första backen hade jag tur med spårvalet och starten flöt på bättre än förväntat. Från startled två och en placering runt 1000-1200 så passerade jag första kontrollen på 507:e placering utan att förta mig. Ändå hade jag då passerat många åkare på myrarna efter första backen och fram till kontrollen. Jag försökte sedan hitta min rytm och lika snabba åkare att hänga med.

För mig gick sedan loppet som på räls och som tåget. Jag hade inga svackor, började dricka sportdryck efter 2/5 delar av loppet och gick all in på det sockret jag fick tag i efter 3/5 delar. De sista 2,5 – 2 milen var det ingen som körde ifrån mig, snarare så gick jag fortfarande som tåget och det var bara en sjukt stark veteran (minst 30 vasalopp) som lyckades hänga mig. Han vann för övrigt veteranklassen och jag hann tänka att gubben måste gå på LCHF. Jag passerade med någon mil kvar en stakstark Lassi Karonen (OS-sexa i rodd 2008) förvisso pappaledig. Mathias Fredriksson (1 OS-brons, 2 VM-silver och 2 VM-brons) gick i mål drygt 3 minuter före mig. Inte ens den tokstarka gubben (så klart norrman) lyckades med bedriften att hänga mig ända in i mål. Han tappade min rygg med någon kilometer kvar men tackade mig i målet för draghjälpen.

Jag tog många placeringar under hela loppet och kände mig bara starkare och starkare (det gjorde ont på slutet). Resultatet blev en 302:a placering bara drygt 2 minuter långsammare än i fjol. Segertiden för vinnaren slutade på 12 minuter långsammare.

Summan av kardemumman. Jag är sjukt nöjd med resultatet som inte riktigt var väntat. Jag kommer att förespråka (för de som frågar) denna hälsosammare och friskare livssyn med naturligare, mer kvalitativ kost och peppa till mycket mer bekvämlighetsträning. 🙂

Tack än en gång för inspirationen!

Med vänligaste hälsningar Peter Knoblach”

RIP Lars Ackerot

En ung triathlet, en ung inspiratör, en ung entrepenör och en ung människa har gått bort.

Jag fick reda på i kväll att Lars Ackerot hittats död i sitt hem, inte ens 32 år gammal. Hans dödorsak är ännu okänd.

Lars var bosatt i Växjö där han drev sin egna verksamhet ”Ackerots Massage & Friskvård AB”, genom vilken han gjorde sitt bästa för att inspirera och hjälpa andra med träning, hälsa och livsstilsråd.

Lars var också en aktiv och dedikerad triathlet, och var som ordförande en drivande faktor i den lokala triathlonföreningen 338 Småland.

Jag lärde känna Lars i hans egenskap av båda de rollerna. Han masserade mig för ett antal år sedan, under ett träningsläger som jag då genomförde, och då jag tillfälligt befann mig i Växjö. Jag slogs av hur duktig och insiktsfull han var, och av hans helhetssyn på hälsa och livsstil.

Jag kom senare att lära att han också var en driven och ambitiös idrottsman som var passionerad över att utveckla inte bara sin egen  utan även andras förmåga. Jag upplevde att Lars var en person som levde upp till devisen ”lead by example”

Dödens krassa verklighet påminner oss om att den här världen inte ger några andra chanser. Så skynda att leva! Skynda att andas! Skynda att dela! Skynda att verka! Skynda att drömma!

Att Lars Ackerot var en sådan aktiv, ung och pro-aktiv människa gör det ännu svårare att acceptera hans bortgång.

När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare”

Däri skriver jag om hur man tenderar att skylla idrotten för unga idrottsaktiva människors frånfälle. Och att idrottens inneboende strävan efter förkovran och motstånd, på något sätt skulle vara en ohälsofaktor som skördar dödsoffer:

”Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”

Jag tror att många av de ovanstående formuleringarna också stämmer in på Lars Ackerot.

Det finns en dikt av A.E Housman som jag tycker är fin. Den heter ”To An Athlete Dying Young”

The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.

To-day, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.

Smart lad, to slip betimes away
From fields were glory does not stay
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.

Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears:

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.

 

Debattartikel i Aftonbladet; Om doping och de tuffa frågorna som ska ställas.

Apropå den aktuella granskningen av eventuell doping i skidsporten, och med tanke på kvällens Uppdrag Granskning, så har jag skrivit en debattartikel som publiceras på nätet idag, och i papperstidningen imorgon.

Man kan också se den här debattartikeln som en uppföljning på det blogginlägg som jag i höstas skrev, i samband med USADA´s rapport om proffscyklingens systematiska dopingprogram.

”Dokumentärfilmen ”När hjältarna ljuger”, gör ett försök att gå till botten med dopingkulturen inom finsk skidåkning. En dopingkultur som avslöjades inför öppen ridå i samband med skid-VM i Lahtis 2001. Då avslöjades större delar av det omhuldade finska längdlandslaget som fuskare, vilket i sin tur utlöste ett smärre nationellt trauma.

I filmen pekas också andra nationaliteter ut, och det insinueras att dopingen varit långt mer utbredd än att bara omfatta de finska åkarna.

I kvällens Uppdrag Granskning fortsätter Janne Josefsson längs samma spår och lägger fram både resonemang och dokument som ska styrka de misstankarna.

Jag har ingen aning om hur det förhåller sig i sakfrågan men jag tycker att det är helt på sin plats att dessa frågor ställs! Och det är frågor som kan uppfattas som både hårda, anklagande och kränkande. Men det är precis vad som behövs i en tid då elitidrotten, som företeelse, behöver ställas till svars för de ideal som skapas och den värdekultur som hyllas. Inte minst är det på tiden att någon i Sverige ställer tuffa och berättigade frågor utan den blågula dimridå av naiv oskyldighet som sedan länge präglat våra egna idrottare. Ingen vill dra sina egna hjältar i smutsen men när alla korten ska ut på bordet så kan vi inte förvänta oss att svenska idrottsmän ska erhålla någon slags diplomatisk immunitet mot en kritisk granskning.

När proffscyklingens sista bastiljon i höstas föll ihop som ett korthus, så visade det sig med smärtsam tydlighet hur utbredd, accepterad och systematiserad dopingen varit bland både toppåkare och hjälpryttare. Den ena cyklisten efter den andra har sedan dess framträtt med erkännanden. Ändå är det få, om än någon, som undrar hur det kommer sig att svenska cyklister under samma dopinganfrätta era, kunde skörda mycket stora framgångar, i konkurrens med erkänt dopade cyklister.

De finska toppåkarna avslöjades som fuskare i samband med Lahtis-VM 2001. Ändå kunde svenske Per Elofsson faktiskt slå dem i ett lopp! Han vann dubbeljakten under det mästerskapet och slog både Mika Myllylä och Harri Kirvesniemi, med flera.

Är det för att vinnaren är svensk som inte svårare frågor ställs? För hur kan en ren skidåkare besegra en dopad skidåkare av världsklass?

Tror jag därmed att Elofsson var dopad? Nej, det gör jag inte. Men han var under den här perioden känd för att bo och sova i ett ”höghöjdshus”, som genom simulation av hög höjd stimulerar kroppen till att tillverka fler röda blodkroppar. Användningen av höghöjdshus har sedan dess näst intill upphört men inte förbjudits. Vilket i sig belyser hur otydliga gråzonerna mellan det tillåtna och förbjudna kan vara.

Hur verkligheten nu än förhåller sig så är det i högsta grad relevant att frågor ställs och att frågetecken rätas ut!

Antingen är dopingen långt mer utbredd än vad vi tidigare trott och då är det hög tid för en idrottens sanningskommission. Eller så ger inte doping de oövervinnerliga fördelar som vi tidigare trott. Och då ger alla rena vinnare, både tidigare och samtida, hopp för nästa generation elitidrottare.

Inte minst bör de här frågorna ställas i ett större sammanhang av idrottsliga och mänskliga ideal. Hur långt är man beredd att gå för att vinna? Hur hårt är man beredd att pressa sig? Vart går gränsen mellan att förädla sina förmågor och att manipulera desamma? Och vilket pris är man som idrottsman beredd att betala? Både ur ett fysiskt, hälsomässigt och känslomässigt perspektiv.

En elitidrottares karriär är trots allt väldigt kort. Och efter karriären har man resten av livet kvar.

 

JONAS COLTING; föreläsare, debattör, författare och professionell triathlet med fyra VM- och EM-medaljer”

Barn och elit, del 2

Mitt senaste inlägg har verkligen slagit an en sträng hos många. Frågan om barn och deras idrottsutövande berör.

I takt med att besöken på min sida passerade 50000 igår så ramlade kommentarerna in i en aldrig sinande takt. Många håller med, och en del håller inte med, och så finns det ganska många som helt enkelt inte förstår vad jag menar!

Istället för att svara på var och en av kommentarerna så utvecklar jag här tankarna ytterligare, samt klargör min ståndpunkt i frågan.

Att träna mycket är inte per definition ”elit”. Jag uppmuntrar alla att låta, samt uppmuntra, sina barn att vara högaktiva. Varje dag. Två gånger per dag! Så länge barnen grundar den aktiviteten i lek, spontanidrott och genuin lust. Jag är allergisk emot snuttifieringen av barns (och människors i stort) förmåga och mellanmjölksmentaliteten kring faran med mycket och varierad aktivitet!

Normen jag anammar är således inte den med promenad-innebandy två gånger i veckan med efterföljande kexchoklad. Tvärtom.

Jag vet att inget är bättre för barn än att tidigt få en god relation till sin kropp. Jag vet att inget är bättre för barn än att intuitivt lära sig vikten av övning, kontinuitet och förkovran. Jag vet att inget är bättre för barn än att testa gränser, krafter och barriärer. Jag vet att inget är bättre för barn än att få stupa i säng på kvällen med ben trötta av spring och själen fylld av lek.

Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.

Jag kommer från en idrott där man tränar mycket vid en tidig ålder; simning. Men jag kunde inte ens simma när jag var fem! Och jag började inte simträna förrän jag var 10 år gammal. Jag var synnerligen medioker fram till att jag var 14 år gammal.  Men jag fick ändå träna i en grupp där vi hade svenska ungdomsmästare som simmade i cirklar kring mig. Att jag var med hindrade inte dem att simma så hårt de ville. Och de kom att vara ovärderliga ledstjärnor, föredömen och inspirationskällor för mig. Tids nog så började jag att jaga dem på träningen. Vi hjälpte varandra.

Värt att notera; ingen av de simmarna blev senare duktiga seniorsimmare. Faktum är att man inte hittar någon svensk stjärna som också var stjärna som barn. Och definitivt inte som femåring! Tur att inte Frölander eller Alshammar hamnade i en klubb med Vasalunds mentalitet alltså.

Jag vill också dela med mig av det faktum att jag var absolut sämst i klassen på att springa terräng som 10-åring. Klassens tjocka kille sprang fortare. Klassens astmatiker dessutom. Liksom Pia vars knän var så kobenta att de gned emot varandra. De var alla bättre. Min latenta förmåga att springa var med andra ord inte helt uppenbar! Att jag, den putmagade tunga killen, skulle vinna flera EM- och VM-medaljer i triathlon, gick inte att se. Att jag skulle komma att springa maran i en Ironman på 2.44, eller 20 km på 1.06 under ett triathlon-EM var inget som stod skrivet över min person.

Men ingen sade heller till mig att jag inte dög! Aldrig. Och jag är så innerligt tacksam för de ledare och idrottslärare som jag haft genom åren som istället för att bedöma min förmåga istället bedömde min utveckling! Att bli bättre är bra nog. Tids nog kan bättre till och med bäst om man får tro på sig själv.

Att femåringar tränar är alltså inget problem. Tvärtom. Men herregud, vad ”tränar” man på när man är fem? Barn i den åldern är ju knappt mottagliga för instruktion. För att inte tala om organisation. Så vuxenvärldens begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara överhuvudtaget.

När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen.

Det sker ändå en naturlig selektering längre upp i åldern. Vid 10 års ålder har man en egen identitet och en egen referensram. Vid 15 års ålder är man snart vuxen och har psykologisk och känslomässig mognad.

Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.

En av kommentarerna på bloggen hävdade bestämt; Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder.

OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.