Mitt senaste inlägg har verkligen slagit an en sträng hos många. Frågan om barn och deras idrottsutövande berör.

I takt med att besöken på min sida passerade 50000 igår så ramlade kommentarerna in i en aldrig sinande takt. Många håller med, och en del håller inte med, och så finns det ganska många som helt enkelt inte förstår vad jag menar!

Istället för att svara på var och en av kommentarerna så utvecklar jag här tankarna ytterligare, samt klargör min ståndpunkt i frågan.

Att träna mycket är inte per definition ”elit”. Jag uppmuntrar alla att låta, samt uppmuntra, sina barn att vara högaktiva. Varje dag. Två gånger per dag! Så länge barnen grundar den aktiviteten i lek, spontanidrott och genuin lust. Jag är allergisk emot snuttifieringen av barns (och människors i stort) förmåga och mellanmjölksmentaliteten kring faran med mycket och varierad aktivitet!

Normen jag anammar är således inte den med promenad-innebandy två gånger i veckan med efterföljande kexchoklad. Tvärtom.

Jag vet att inget är bättre för barn än att tidigt få en god relation till sin kropp. Jag vet att inget är bättre för barn än att intuitivt lära sig vikten av övning, kontinuitet och förkovran. Jag vet att inget är bättre för barn än att testa gränser, krafter och barriärer. Jag vet att inget är bättre för barn än att få stupa i säng på kvällen med ben trötta av spring och själen fylld av lek.

Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.

Jag kommer från en idrott där man tränar mycket vid en tidig ålder; simning. Men jag kunde inte ens simma när jag var fem! Och jag började inte simträna förrän jag var 10 år gammal. Jag var synnerligen medioker fram till att jag var 14 år gammal.  Men jag fick ändå träna i en grupp där vi hade svenska ungdomsmästare som simmade i cirklar kring mig. Att jag var med hindrade inte dem att simma så hårt de ville. Och de kom att vara ovärderliga ledstjärnor, föredömen och inspirationskällor för mig. Tids nog så började jag att jaga dem på träningen. Vi hjälpte varandra.

Värt att notera; ingen av de simmarna blev senare duktiga seniorsimmare. Faktum är att man inte hittar någon svensk stjärna som också var stjärna som barn. Och definitivt inte som femåring! Tur att inte Frölander eller Alshammar hamnade i en klubb med Vasalunds mentalitet alltså.

Jag vill också dela med mig av det faktum att jag var absolut sämst i klassen på att springa terräng som 10-åring. Klassens tjocka kille sprang fortare. Klassens astmatiker dessutom. Liksom Pia vars knän var så kobenta att de gned emot varandra. De var alla bättre. Min latenta förmåga att springa var med andra ord inte helt uppenbar! Att jag, den putmagade tunga killen, skulle vinna flera EM- och VM-medaljer i triathlon, gick inte att se. Att jag skulle komma att springa maran i en Ironman på 2.44, eller 20 km på 1.06 under ett triathlon-EM var inget som stod skrivet över min person.

Men ingen sade heller till mig att jag inte dög! Aldrig. Och jag är så innerligt tacksam för de ledare och idrottslärare som jag haft genom åren som istället för att bedöma min förmåga istället bedömde min utveckling! Att bli bättre är bra nog. Tids nog kan bättre till och med bäst om man får tro på sig själv.

Att femåringar tränar är alltså inget problem. Tvärtom. Men herregud, vad ”tränar” man på när man är fem? Barn i den åldern är ju knappt mottagliga för instruktion. För att inte tala om organisation. Så vuxenvärldens begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara överhuvudtaget.

När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen.

Det sker ändå en naturlig selektering längre upp i åldern. Vid 10 års ålder har man en egen identitet och en egen referensram. Vid 15 års ålder är man snart vuxen och har psykologisk och känslomässig mognad.

Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.

En av kommentarerna på bloggen hävdade bestämt; Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder.

OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.

Igår tittade vi alla på Idrottsgalan och hur Lisa Nordén tog hem en storslam av priser. Det är naturligtvis henne väl unt efter en makalös säsong. En säsong som är resultatet av många års synnerligen målmedveten satsning. Och det är en satsning som omfattat inte bara den faktiska idrottsträningen, som i sig varit exceptionellt hård, utan också hela det spektrum av livsstilsval som vi alla gör dagligen, veckovis, månatligen och årligen. Lisa har valt att under många år leva i kappsäck för att kunna vistas i den bästa miljön och att omge sig med den bästa tränaren, de bästa träningskompisarna, den största kompetensen och de bästa förutsättningarna. Lisa tackade i ett av sina tal, just sin tränare Darren Smith, för att han lärt henna vad det innebär att leva och träna som ett proffs!

Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form.

Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans.  Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym!

Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det. Hon började med triathlon efter en långcykling med sin mamma, och det mest av en slump.

I år fyller Lisa 29. Hela hennes process och elitsatsning har alltså bedrivits i vuxen ålder. Inte sedan hon var fem år gammal.

Lisa Nordéns utveckling och process står i bjärt kontrast mot den idioti som idag präglar flera av våra lagidrotters värdegrund; speciellt i lag baserade i Sthlmsregionen. Vi kunde i veckan läsa om hur Vasalund delar upp sina femåringar i bättre och sämre.

Det här är både löjligt, skrämmande, kontraproduktivt och patetiskt!

Löjligt, därför att det inte finns någon som helst koppling mellan femåringars förmåga och en vuxen människas inneboende potential sett över decennier.

Skrämmande, därför att man genom en sådan selektering mycket tidigt visar för individen vem som är värd att satsas på och vem som inte är det.

Kontraproduktivt därför att man markerar en värdegrund som bygger på kortsiktiga resultat och tillfälliga förmågor men inte det som en individ har förmåga att träna sig till under längre tid. Hur många potentiella stjärnor sorteras ut i förtid?

Patetiskt, därför att vad det här är uttryck för är ett missriktat perfektionstänk av statuskåta VD-personer med Solsidan-komplex, som alla önskar att de var pappa till John Guidetti. Realitycheck; det är ni inte! Ni är föräldrar och ledare för små barn som bara vill bli accepterade och älskade. Barn som bara vill leka idrott med sina kompisar. Barn som visserligen vill vinna när de tävlar eller spelar match, men som lika mycket gläds åt egna förbättringar eller den i idrotten inneboende spänningen.

Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras. De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta. Det är ju det vi vill att de ska göra! Vi vill att de ska träna mycket och lära sig vikten av hårt gediget arbete och att talang mest handlar om förmågan att inte ge upp.

Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…

Undrar om Lisa Nordén hade stått på Idrottsgalans scen som drottning, om hon börjat sin karriär som femåring?