Vilka tar fajten för FOLKHÄLSAN? På riktigt alltså!

Det är valtider. Det debatteras och ordbajsas till höger och vänster och valfläsket står som spön i backen. Både symboliskt och bokstavligt talat. Svenska politiker är nämligen sorgligt dåliga föredömen när det kommer till folkhälsa och folkhälsoarbete!
Inget politiskt parti driver en folkhälsopolitisk agenda värd namnet. Det är skamligt! Visst oreras det om värdegrunder och barnens väl och ve men när det kommer till kritan är det ingen som verkligen LYFTER den potentiella kraften bakom ett aktivare och friskare Sverige! Det är ingen som LYFTER frågan om ett aktivare, smalare, friskare och mer mat- och hälsomedvetet Sverige och vilka enorma samhällsekonomiska vinster som skulle genereras. Det är pinsamt hur insikts- och visionslöst svenska politiker (inte) agerar i frågan!

Jag och min goda vän och tillika visionär, Jojje Borssen, har på olika sätt lyft frågan under den senaste månaden i diverse sociala medier. Idag lanserade vi på Twitter, var och en för sig, en lång rad idéer till folkhälsoåtgärder. Nedan följer mina trettio tweets i frågan. Det är därför de är korta och knapphändigt formulerade. Ni får ta det som det är. Det här är vad jag kom på under en dryg halvtimme. Man kan ju tycka att heltidsanställda och mycket välbetalda politiker borde kunna tänka i samma banor.

Efter mina tweets följer några av Jojjes briljanta tweets!

Folkhälsoplan 1: Tillsätt en folkhälsominister! Jaså, det finns en redan? Så sätt igång och ARBETA för folkhälsan då!

Folkhälsoplan 2: Gör rent hus på Livsmedelsverket, ut med alla gamla uvar som av prestigeskäl vägrar att erkänna att jorden inte är platt.

Folkhälsoplan 3: Avskaffa nyckelhålsmärkningen då det förleder folk in i fettfobi o initierar köp av sockriga produkter.

Folkhälsoplan 4: Momsbefria ekologiskt framtagna produkter. Förresten, omdefiniera hela begreppet ”ekologisk”. Det enda som duger är 100% eko, inga halvdana varianter.

Folkhälsoplan 5: Ligg på RF att göra om sina kostrekommendationer till idrottare. Slut på sockerhysterin o eftergifter till grötsponsorer!

Folkhälsoplan 6: Alla barn ska ha rätt o uppmuntras till motion och rörelse. Varje dag! Utan betyg eller krav på prestation!

Folkhälsoplan 7: Förbjud skolor, dagis och barnomsorg att servera lättmjölk, margarin och sockerstinn mat till barn. Barn har inget eget val!

Folkhälsoplan 8: Lär alla barn att crawla. Det vill de! Crawl är tufft! Bröstsim är för gamla tanter o dietister.

Folkhälsoplan 9: Gör om dietistutbildningen radikalt. Inse att svenska dietister som yrkesgrupp varit en katastrof för folkhälsan i 40 år.

Folkhälsoplan 10: Lagstifta om att FAR (fysisk aktivitet på recept) måste skrivas ut INNAN medicinering testas, för livsstilsrelaterad ohälsa.

Folkhälsoplan 11: Gör stora kampanjer för ”fredagsfys” så att inte chipsmiffona som säljer ”fredagsmys” står oemotsagda!

Folkhälsoplan 12: Bygg fler simhallar, motionsspår, utomhusgym o lekplatser (massanvändning) hellre än publikbaserade arenor (elitidrott)

Folkhälsoplan 13: Fanimig, bygg en ny 50m simbassäng i alla kommuner med mer än +20000 invånare. INGET har så brett hälsoanvändningsområde som vatten!

Folkhälsoplan 14: Lägg mycket mer fokus i skolan på NY hemkunskap! Vad man handlar o hur man äter! Urval, livsmedel, ursprung, matkultur.

Folkhälsoplan 15: Momsbefria cyklar, löparskor, utekläder och allt som initierar den egna kroppen som transportmedel till jobb, fritid etc..

Folkhälsoplan 16: Justera alla rekommendationer kring mat, näring, rörelse etc till att ej handla om att bara ÖVERLEVA utan till att leva VÄL!

Folkhälsoplan 17: Höj pensionsåldern till 75 och låt folk känna att när livet har ett syfte o människan en uppgift så mår vi BÄTTRE!

Folkhälsoplan 18: Låt alla människor i den offentliga sektorn träna 3 tim/v på arbetstid. Med anställda coacher. Mycket sjukskriv sparas!

Folkhälsoplan 19: Ge privata företag som ger sina anställda samma förmån (3 tim/v + coach) skattelättnader som märks!

Folkhälsoplan 20: Avskaffa förtidspension! Ingen människa är någonsin förbrukad!

Folkhälsoplan 21: Gör om vårdens system så att man lika gärna som att träffa AT-läkare som skriver medicin, kan få träffa en hälsocoach!

Folkhälsoplan 22: Svenk sjukvård (sjukvård, vilket jävla namn) ska satsa MER på prehab än på rehab!

Folkhälsoplan 23: Inför flextid i skolan så att de som hellre sover på morgon än kväll (barn o föräldrar) slipper vara trötta dygnet runt.

Folkhälsoplan 24: Fördubbla budget för skolmat och förbjud halvfabrikat!

Folkhälsoplan 25: Låt oss älska våra kroppar! Egna och andras. Det är inte vad som syns på utsidan utan vad som finns på insidan.

Folkhälsoplan 26: Tillåt inte Apoteket att sälja värdelöst godis o måltidsersättning. Folk över 45 tror att allt på Apoteket är bra.

Folkhälsoplan 27: Tillåt försäljning av opastöriserad mjölk, honung etc. Varför inte? Potentiellt farligt? Jaha, men margarin o lösgodis då? Gör möjligt att göra goda val!

Folkhälsoplan 28: Låt inte EU diktera villkoren för svensk mat. EU premierar politiska o företagsintressen, konsument o individ sist av allt.

Folkhälsoplan 29: Låt stenålderspromenader i skogen (lek, assymetri, variation, natur, funktion) vara obligatoriskt på alla dagis.

Folkhälsoplan 30: vi ska ej förbjuda men upplysa, ej hota o skrämma men uppmuntra. Vara frisk o fit är ingen skyldighet utan en rättighet!

Ett urval av Jojjes tweets:

Folkhälsoplan, del 1: * Beskatta socker och behandla det som tobak. Låt myndigheter utfärda samhällsvarningar för sockrets biverkningar.

Folkhälsoplan, del 4: * Läkare ska utbildas att jobba med preventiv hälsa. Inte bara bota sjuka.

Folkhälsoplan, del 9: * Staten anställer 100 st hälsoinspiratörer som kostnadsfritt föreläser och tränar med våra invånare i landet.

Folkhälsoplan, del 10: * Betrakta skog och fjäll som anabola miljöer som bygger en starkare människa och skapar ett humant samhälle.

Folkhälsoplan, del 14: * Ett hälsoforum inrättas två gånger per år där folkhälsan står högst på agendan. Inte sjukvården.

Folkhälsoplan, del 15: * Låt oss TRO på hälsan som en lösning på många problem. Precis som många tror på en Gud. Vi måste våga ta steget.

Folkhälsoplan, del 23: * Låt det vara okej med rutor på magen, att träna varje dag och att se vardagsfit ut. Skamlägg aldrig det.

Folkhälsoplan, del 6: * Skattebefria PT-timmar.

 

Löpning. Träning eller bara livet? Min senaste RW-krönika

LÖPNING. TRÄNING ELLER BARA LIVET?

 I Sverige handlar debatten om barn och ungdomars idrottande mycket om faran med för tidig specialisering och elitinriktning. Inte sällan dras det likamed-tecken mellan elitinriktning och mycket träning. I synnerhet hos de mer politiskt korrekta debattörerna där egentligen all fysisk aktivitet för ungdomar som överstiger tre gånger 45 minuter innebandy i veckan, med tillhörande kexchokladpaus, anses överdriven. Föräldrar vars ungdomar idrottar mer än så, kanske på daglig basis, blir inte sällan betraktade med skepsis av andra föräldrar.

Samtidigt har vi en annan debatt som handlar om våra ungdomars allt mer ökande övervikt och sockerätande. Barn som sitter stilla i timmar varje dag framför datorns allehanda spel och sociala nätverk anses ändå normala och föräldrar till de barnen ifrågasätts väldigt sällan. Tydligen är det bättre fostran att uppmuntra till flera timmars stillasittande varje dag än till flera timmars idrott och motion.

Det blir svårt för Sverige att i framtiden få fram duktiga distans- och marathonlöpare. I ett samhällsklimat där fredagsmys med tillhörande godis är höjden av gott föräldraskap anses ju löpning för barn endast vara snäppet bättre än barnmisshandel.

Alla studier av duktiga distanslöpare visar på vikten av en god bas och en stabil grund ifrån barndomen. Inte nödvändigtvis ifrån hård idrottsträning men åtminstone ifrån allsidig och daglig motion, lek och spel. Precis som egentligen varje generation barn fram till nu växt upp med! Man kan ha de bästa tränarna i världen som vuxen men om man inte har en gedigen fysisk plattform att stå på så kommer man aldrig att kunna hantera riktig och seriös löpträning.

Det är väldokumenterat hur afrikanska stjärnlöpare i sin barndom sprungit flera mil i veckan till och från skolan. Inte som löpträning utan bara som transport. Inte som kravfylld idrott utan som en del av den normala vardagen. Inte som ett resultat av tvång och krav utan av nödvändighet och normalitet.

Distanslöpning. Det som vi idag kallar för träning men som man tidigare bara kallade för livet.

kids3

Debattartikel i Aftonbladet. Samt ett sista inlägg om ortorexi.

Jag har skrivit en debattartikel som Aftonbladet publicerar idag, både i print och på webb. Den handlar om debatten kring ortorexi och är totalt sett en något reviderad (på grund av utrymmesskäl) version av de två blogginlägg som jag skrivit i frågan. Rubriken har jag dock inte formulerat, det gör de själva på Aftonbladet, och jag skulle väl inte vilja gå så långt som att säga att ”Fredagsmyset tar livet av oss”. Det är ju en tillspetsad tolkning av mitt budskap men lyfter ändå min grundinställning att det är den låt-gå-attityd som präglar många människors attityd till motion, träning och ätande som vi ska akta oss för och debattera!

IMG_5028

På webben så hittar man debattartikeln här! Mina två blogginlägg i frågan har lästs och delats av många! Dessutom har de kommenterats vilt, både här och på sociala medier. Jag har svarat på en del påståenden och kommentarer i bloggen men för att förtydliga en del tankar, svara på en del frågor, samt framföra några nya, så kommer här en några punkter…

-Kommentarer på min blogg. Jag tar in alla kommentarer oavsett om de är hyllande är kritiska. MEN, jag tar inte in kommentarer som innehåller personliga påhopp eller som inte håller sig till ämnet. Vidare tar jag inte in kommentarer som innehåller rena felaktigheter eller påståenden som inte är sanna (som felaktiga citat eller omskrivningar av mina bloggtexter) där jag måste ägna ett halvt svar åt att återge den faktiska texten i ett blogginlägg. Jag modererar min blogg själv så alla kommentarer publiceras inte på en gång. Det kan gå någon dag eller två. Ibland vill jag dessutom fundera på ett svar då en del kommentarer är väldigt bra formulerade, personliga och ärliga. De förtjänar svar som ibland kräver min eftertanke.
Jag skriver om min åsikt på min blogg. Andra får skriva om sina åsikter på sina bloggar. Den som stör sig på att jag har en tydlig åsikt i en fråga kan lägga ned och följa medvindsbloggare som skriver om väder och vind och TV 4;s Idol.

-Ortorexi är inte anorexi. Stor skillnad. Många läsare har inte alls förstått det.

-Ortorexi är inte ett stort samhällsproblem. Absolut inte. Tvärtom. En del kommentarer hävdar att det mer eller mindre skulle vara ortorexi av epidemiska mått i samhället. Det är ju bara löjligt att påstå en sådan sak när hela västvärldens främsta dödsorsaker i stort orsakas av vällevnadssjukdomar.

-Elefanten i rummet. Tyvärr så orsakar ”maten” många äter idag mycket lidande, sjukdom och för-tidig-död. Hos många! Tillsammans med alldeles för lite motion så är detta inget annat än en katastrof. Det är inte min åsikt. Det är en odiskutabel sanning. Debatten borde angripa det här mycket mer och mycket hårdare. Idag invaggas många i någon form av lättmargarinshöljd falsk trygghet om att korta promenader och enkel vardagsmotion är en garanti för livslång hälsa och funktionalitet. Men det är inte ett populärt samtalsämne då det handlar om så oerhört många i vårt samhälle.

-Jag kritiserar och ironiserar över debatten om ortorexi, inte om ortorektikerna. De som faktiskt är psykiskt sjuka på riktigt behöver all hjälp som samhället kan erbjuda, naturligtvis. Den absoluta majoriteten har ju förstått det men sedan finns det ju dessvärre de som vill läsa allt precis som Djävulen läser Bibeln. Vad man än, och hur man än, skriver då blir feltolkat.

-Ortorexi är ett symptom på en psykisk störning eller på en generell psykisk sjukdom. Den manifesterar sig själv i mani och besatthet. Men ortorexin, om det nu ens är rätt ord och rätt sammanhang, är ett symptom. Träning och medvetet ätande orsakar INTE den bakomliggande psykiska störningen.

-Aktiva människor kritiseras. När någon går upp 10 kilo i vikt så kommenterar ingen det. Men när någon tappar 10 kilos övervikt så får folk frågan om de är sjuka eller är slav under någon trenddiet. Föräldrar som är normbrytande och inte matar sina barn med godis och snabbmat i sociala sammanhang och som kanske tar med barnen på aktiviteter och träning betraktas ofta med misstänksamhet av omgivningen. Aktiva individers träning, matval och vanor kritiseras och ifrågasätts ofta!

-Nyttig mat. Om man använder ordet ”nyttig” kring mat och livsmedel ska man ju också veta vad man menar. Jag menar naturligtvis mat som därmed är hälsostimulerande. Den maten ska vara ickeraffinerad, osötad, fullfet och gärna ekologisk. En typisk paleokost uppfyller enligt mina kriterier värderingen ”nyttig” och jag menar bara och endast detta när jag använder ordet nyttig. En Livsmedelsverksnyttig kost anser jag vara direkt anorektisk och ibland, hälsovådlig! Så den som hävdar att de ätit nyttigt och samtidigt jagat lätt-, light- och margarinprodukter har tyvärr i verkligheten gjort allt annat än det.
Att äta ”medvetet” är nästan en ännu bättre beskrivning än att äta nyttigt. När man äter medvetet så inser man vikten av att prioritera den tiden som det ändå tar att engagera sig i sin och sin familjs ätande.

-Definitionen av ortorexi. Den är överhuvudtaget väldigt diffus. Många experter tycker att det är en onödig diagnos eftersom så många ändå drar likhetstecken mellan anorexi och ortorexi. Och de flesta som kommenterat och hävdat att de är ortorektiker berättar istället om ett beteende som är typiskt för anorexi, nämligen självsvält.
Om man tittar på ordets betydelse och hur upphovsmannen bakom begreppet (dr Stephen Bratman) själv definierar den här diagnosen så är det ”Where the bulimic and anorexic focus on the quantity of food, the orthorexic fixates on its quality”.
KVALITET. Med andra ord så har ett anorektiskt beteende inget med den typiska tolkningen av ortorexi att göra.

Och om matens kvalitet är central, hur kan det vara ett problem? Med allt vi vet om hur livsmedel produceras och hur lite kontroll vi har på hur djur behandlas och matas och hur grönsaker besprutas och genmanipuleras, hur kan man någonsin bli FÖR medveten om kvalitet?

Många har påpekat att en ortorektiker visserligen uppfyller definitionen ovan med en ständig strävan att maximera sin hälsa genom träning och mat, men att personen i fråga samtidigt mår dåligt av den här fixeringen. Att det skulle vara negativt att dedikera hela sin tillvaro till den här hälsosträvan. Att det skulle vara negativt att låta jakten på maximerad hälsa gå ut över andra saker i livet. Att det är negativt att inte ha balans!

Vem kan definiera ordet ”balans”. Jag tycker balans hamnar otäckt nära lagom. Lagom är kvävande för många. Lagom ska passa alla. Jag anser att om det passar alla så passar det ingen. Balans kan vara att göra det man älskar och endast det man älskar. Varför anpassa sig till normer definierade av den stora massan?

Om en ortorektiker ska definieras som någon som är besatt av sin hälsa så skulle den personen ifråga aldrig göra något självdestruktivt då det i sig är negativt för hälsan; att sova för lite, att träna när man har ont eller är sjuk, att äta för lite, etc.

Ortorektikern blir enligt många lidande (mår dåligt) genom sitt beteende!  Tydligen är det centralt för den här diagnosen.

Då undrar jag vilken av följande situationer som beskriver ortorexi?

  1. man mår dåligt innan och under själva träningspassen och innan och under tiden man äter nyttigt
  2. man mår dåligt innan träningen men bra under tiden. Man mår dåligt av tanken på mat men mår bra när man äter
  3. man mår bra innan och under träningen men dåligt om man av någon anledning INTE får träna
  4. man mår bra innan och under de nyttiga måltiderna men man mår dåligt när man INTE får äta som man vill
  5. man är en person som mår dåligt i allmänhet och det blir inte bättre när man tränar eller när man äter
  6. man reglerar hela sitt liv utefter de krav man har på träning och ätande men man mår bra av det, inte dåligt. Dåligt mår man först när de kraven inte uppfylls
  7. man reglerar hela sitt liv utefter de krav man har på träning och ätande men man mår bra av det. Däremot mår man dåligt av att ens livsstil inte accepteras av omgivningen; livsstilen är en indirekt orsak till det dåliga måendet.

Jag uppfyllde under många år verkligen punkterna 4, 5 och 6. Liksom de flesta idrottsmän som jag känner. De (vi) är besatta av sin jakt på hälsa och prestation och bryr sig inte ett dyft om världen utanför sin bubbla. Dåligt? Ja, men kanske mest för omgivningen.

Samtidigt uppfyller ju halva svenska folket punkt 1. Hur många har inte lite lätt ångest innan och under sin träning? Folk älskar ju att hata löpning. Få springer för att de gillar det. Desto fler för att de vet att de behöver det. Men de lider både innan och efter. Många äter sån´t de tror är nyttigt men hade hellre ätit något annat. Är de också ortorektiker?

Min bror Fredrik har flyttat till Los Angeles för att kunna äta och träna bättre. Han äter bara rå mat, dricker rå och opastöriserad mjölk och vill ha de absolut bästa råvarorna samt det största utbudet som finns. Han tränar flera gånger per dag. Han mår alldeles utmärkt. Han är en av de mest balanserade och mest tränade personerna jag vet. Både fysiskt, mentalt och känslomässigt.

mjölkrevolutionen006632.jpg

MEN! Han är samtidigt djupt egocentrisk i sin livsstil, helt ovillig att anpassa sig till omgivningen och kompromisslös i sin livsstil. Och han skulle må väldigt dåligt om han sattes i en situation där han skulle tvingas sänka sin standard under den nivå som han dikterat för sig själv. Så säg mig; är hans beteende friskt eller sjukt? Jag kan lova att Fredrik enligt alla mätbara parametrar är extremt frisk och harmonisk men jag tror samtidigt att man i det svenska mellanmjölksmässiga debattklimatet hade kunnat sätta både en och annan diagnos på honom och varför inte ortorexi…

Nakna hälsan bok 010

-Må dåligt. Det här är det sämsta argumentet av de alla. Skulle ”må dåligt” innebära att de valen man gör är fel? Vem har lurat i oss att livet alltid innebär att vi ska må bra och vara glada? Det är ju helt normalt att det är svårt att möta motstånd och att livet faktiskt är en jävla kamp. Jag har mått dåligt fler gånger än jag kan minnas. Åtminstone om dåligt mående innebär lätt ångest över sådant jag ska företa mig, nervositet, prestationsångest, fysisk och mental trötthet, besvikelse och stress. Men allt det dåliga måendet har också inneburit en successiv utveckling och lärdomar som bygger styrka och vilja.
Vad som är mycket värre än att ibland må dåligt är att leva dåligt. Att skita i saker och ting och att ge upp. Det mår man inte heller bra av. Fast på ett annat sätt. Och vad värre är, att leva dåligt tar livet av en!
En överviktig godismissbrukare mår ju kanon så länge missbruket stimuleras och godisbehovet tillfredsställs. En alkoholist upplever säkert en hög relativ livskvalitet under berusning. Men är att ”må bra” på det sättet verkligen att MÅ BRA?
Så frågan är om det är bättre att må lite dåligt av bra saker än att må lite för bra av dåliga saker? You tell me…

-Vila. Många stör sig på min rekommendation av ”fysisk aktivititet sju dagar i veckan, två gånger om dagen” och tycker att det är en träningshets utan dess like. Det är viktigt att vila! Ja, vi måste vila och det ska vi göra på natten. Det är ju inte det faktum att folk är för fysiskt aktiva på dagen som är utbrännande idag utan att folk sover för lite på natten. Och det är klart att det är så! Med en överstimulerad hjärna och en understimulerad kropp så är det svårt att komma i fas och sova bra. Människorkroppen är gjord för i princip oavbruten aktivitet i vaket tillstånd men vi ska sova gott och länge på natten och gärna en tupplur på dagen. Bottom line; vila gör vi inte genom att vara inaktiva utan genom att sova!

-Utseende- och träninghets. Men snälla! Om man har problem med att se andras bilder på sociala medier eller i andra sammanhang där individer glamoriserar sin tillvaro och sitt utseende, så stäng ned. Någon trodde på allvar att jag i och med min boktitel ”Jag vill ju bara se bra ut naken” hyllade skeva utseendeideal när sanningen är att titeln är djupt ironisk. Har man följt mig o lyssnat på min föreläsning så vet man att jag är djupt kritisk till ytliga attribut och utseendefixering.
En bulimiker kommer alltid att provoceras av bilder på mat. En anorektiker provoceras av andra smala människor. En ortorektiker av tränande människor. En spelmissbrukare av spelannonser. Det blir bara så dumt när någon påpekar att jag inte bör skriva som jag gjort i den här frågan då det finns de som blir triggade av sådana här texter. Det finns inte mycket man kan skriva eller visa överhuvudtaget då…

-Slutligen. Jag bryr mig inte dyft ifall jag provocerat många med de här texterna. Eller om vederbörande stör sig på mig av någon anledning. Jag är van. För att vinna 90 personer som verkligen tycker om det man gör så får man automatiskt 10 belackare, hatare och nättroll på köpet. Ibland behöver man bli provocerad för att tänka efter lite. Åtminstone funkar jag själv så.
Däremot är jag ledsen om någon blivit sårad på riktigt. Det är aldrig min avsikt. Det är också därför som jag är noga med att skriva om företeelser och inte om individer. Jag inser dock att det i princip är omöjligt att skriva om någonting alls utan att träffa en öm nerv hos någon. Och ibland är sanningen en bättre hjälp en ömkan och medhåll. Det finns ingenting som inte i någon mån kan bli bättre om man bara bestämmer sig för att försöka.
Hela min värdegrund bygger på tron på den gränslösa människan och tron på den ordinära individen som kan åstadkomma extraordinära saker! Det enda någon någonsin saknar för att göra makalösa saker med sig själv är tid och repetition. Det vi alla behöver mer av är uppmuntran och inspiration! Vi behöver att höra att vi kan om vi vill. Och att ingenting någonsin är för sent i livet. Vi behöver att höra vad vi ska göra mer av och vad vi ska akta oss för. Vi behöver att upptäcka vad som på riktigt gör oss lyckliga och tillfredsställda. Jag är fast och fullt övertygad om att det står långt mer lycka att finna i en svettig träningströja och en skönt trött kropp än i botten av en godispåse.
Livet är inte en tävling. Hälsa är ingen tävling. Ingen får en medalj när man död för att man levt bäst. Hälsa handlar om att göra det bästa av det vi har. Oavsett vem vi är. Och att inte ge upp.

Fotograf: Tomas Eriksson, http://www.bildbolaget.se

Jag har ortorexi! Ett rop på hjälp…

Imorgon ska jag söka hjälp för min ortorexi. Jag inser nu att jag under 25 års tid varit alldeles för intresserad av fysisk aktivitet och nyttig mat!

I ljuset av debatten kring ortorexi så inser jag nu att all rörelseglädje, alla endorfinkickar, all trötthet och all energi faktiskt varit symptom på en störning. En sjukdom. Något dåligt. Ibland har ju faktiskt den här träningen varit både tröttsam och smärtfull. Varför Jonas, varför?

För att inte tala om alla måltider som jag ägnat tid åt. Att hålla på och bry sig så mycket. Handla råvaror med omsorg och irritera sig på låg kvalitet och mediokra produkter. Varför? Vem tror jag att jag är? Kunde jag inte bara ätit lite flingor och nöjt mig, herregud?

Nej, det får vara ett slut på det här. Det är dags för vardagsmotion, stavgångshalvtimmar och Dagens Lunch med nyckelhålsmärkning.

IMG_4988

Som ett led i mitt tillfrisknande så har jag precis köpt en rulle kakor. Jag har också slängt alla avokados hemma. Det känns bra! Äntligen på väg.

Livet har verkligen varit ett helvete. All den träningen. Och allt det medvetna ätandet. All tid det tagit. Fy fan. När det enda som jag egentligen någonsin velat ha är en permobil och en kanelbulle.

Vart är Ortorektikernas Riksförbund när man behöver dem? Jag behöver stöd. En kamratgrupp. Kompissamtal. En tröstande hand på axeln. Ett buddy system. Någon som kan hindra mig när lusten att springa på Rya Åsar blir övermäktig.

Behöver också stöd i mitt dagliga ätande. Jag har svårt att hålla mig ifrån den nyttiga maten hemma i min ensamhet.

IMG_4992

Så här såg exempelvis min middag ut igår. Jag vet. Jag skäms. Jag borde naturligtvis ha ätit något långt mindre nyttigt men jag hade ju varken pasta, lättmargarin eller Mamma Scans köttbullar hemma…

Det blev istället den här misärmåltiden med lax, hemmagjord guacamole och apelsin. Ja, jag får ta nya tag imorgon helt enkelt.

Naturligtvis kunde jag inte heller hålla mig ifrån träning under dagen. Inte bara en gång utan två gånger. Jag mår illa vid tanken. Först sprang jag tillsammans med Erik Wickström. Han är medberoende och har naturligtvis skuld i mitt missbruk. Innan löpningen drack jag kaffe med kokosfett i (ätstörning) och mötte sedan upp Erik på avtalad tid (tvångsmässigt beteende). Vi sprang sedan 15 kilometer tillsammans och min sjukdom är uppenbarligen så långt gången då jag i någon form av delirium uppfattade löpningen som en positiv upplevelse i naturen och i solen. Så långt har det alltså gått! Erik fortsatte sedan efter vår löpning och skarvade på i syfte att få ihop 21 kilometer, en mängdhets som i sig gör honom till en individ långt mer illa däran än jag hade anat.

IMG_4995

På eftermiddagen hade jag sedan simträning med ett helt gäng ortorektiker. Det var helt sjukt! De var så störda att de faktiskt såg ut att njuta, och till och med ha kul, av den absurda bestraffning som ju simträning är.

Grupptrycket är fruktansvärt. Alla de här missbrukarna runt omkring som genom sin spelade entusiasm och träningsglädje drar ned mig i skiten.  Jag behöver en intervention. Ett behandlingshem. En TV-soffa där man tvingas kolla på 69 avsnitt av Idol tillsammans med outsinliga mängder lösgodis. Det finns en större glädje i passiviteten och sockerruset! Klart det gör! Men jag måste vara stark och våga. Eller svag och ge upp…

—————————————————————————————

Den som inte tydligt uppfattar ironin i texten ovan kan jag tyvärr inte hjälpa, ni är bortom all räddning. 

Jag har naturligtvis inte för avsikt att driva med de få individer som faktiskt lider av äkta ortorexi. Alla former av psykisk ohälsa ska tas på allvar och behandlas därefter. Min avsikt är istället att driva med, och kritisera ett debattklimat, där man kraftigt underskattar farorna med underaktivitet och dålig mat!

Ortorexi är symptom på andra psykiska problem, man blir inte psykiskt sjuk av att träna! Man blir inte psykiskt sjuk av att äta bra och medvetet!

Jag vill kritisera ett debattklimat där man ger folk ytterligare en anledning och ytterligare ett skäl att göra minsta möjliga, att undvika det som är jobbigt, att inte möta motstånd och att framförallt, att inte tro på sig själva.

När man dillar om vardagsmotion och korta träningspass några gånger i veckan så är det att erbjuda alldeles för mediokra förhållningsregler, ett alldeles för lågt tak, ett på tok för verkningslöst recept.

Hälsa och träning ska vara kravlöst och prestationsbefriat. Hälsa handlar om att göra det bästa man kan med det man har. Hälsa handlar om att inte anpassa sig till ett minsta motståndets lag.

Det sämsta man kan ge någon är en ursäkt att ge upp.

Det sämsta man kan ge någon är ett skäl att inte ens försöka.

Det sämsta man kan ge någon är förljugna sanningar, bullshit och felaktigheter.

Träning och medvetet ätande tar inte livet av folk. Inaktivitet, uppgivenhet och socker gör det!

Om ortorexi och fredagsmys.

DET ÄR FREDAGSMYSET SOM BÖR IFRÅGASÄTTAS! INTE TRÄNING OCH NYTTIG MAT!

I TV4;s Helt Sjukt den 9 april så debatterades ortorexi. Programledaren David Hellenius flankerades av bland annat läkaren Erik Rydlund, hälsoexperten Yvonne Lin och journalisten tillika löpentusiasten Claes Åkesson. I programmets svallvågor har ortorexi diskuterats i massmedia och i sociala medier.

Utgångspunkten för diskussionen är antagandet att det idag finns ett växande problem med människor som tränar för mycket och äter för nyttigt och att det skulle leda till en osund fixering som orsakar ett osunt beroende.

Så dumt och missriktat! Vilka signaler sänder den retoriken? Hur kan träning och nyttig mat bli ett osunt beroende? Och hur många lider egentligen av äkta ortorexi?

Det är väl snarast så att 99% av svenska folket skulle må bättre av att röra på sig mer och att äta mer samvetsgrant! Att det sedan finns människor med tvångsmässiga beteenden har inte med ämnet att göra. De finns representerade i alla företeelser och i alla samhälleliga skeenden. Men att problematisera en medveten livsstil som kretsar kring träning och hälsosam mat är lika dumt som att säga att anorexia beror på vårt behov av att äta.

Kan man träna för mycket? Naturligtvis. Men att träna för mycket är långt mindre skadligt än att träna för lite. Inget är så destruktivt för vår organism som brist på aktivitet, stimulans och syresättning. Vår mänskliga kropp är gjord för rörelse och aktivitet. Varje dag och helst flera gånger per dygn. Människan har en enorm kapacitet att återhämta sig ifrån fysisk överansträngning och trötthet. Men vi återhämtar oss inte ifrån underansträngning. Tvärtom, det tar livet av oss. Underansträngning tillsammans med raffinerad och sockerspetsad kost är orsaken till vår samtids vanligaste dödorsak, nämligen livsstilsrelaterad hjärt- och kärlsjukdom. Att i ljuset av den vetskapen lyfta träning och nyttig mat som ett problem, är helt barockt.

I mitt yrke som idrottsman, föreläsare, författare och hälsocoach har jag aldrig träffat någon som blivit sjuk av att träna för mycket eller av att äta för nyttigt. Däremot träffar jag varje dag människor som lider av den raka motsatsen; stillasittande och onyttig mat.

Hur många känner ni som mår dåligt av att äta för nyttigt? Hur många känner ni som är sjuka av att ha sprungit i skogen för ofta?

Vi lever i en tidsanda som hyllar de snabba kickarna. Det leder till en genvägsmentalitet kring hälsa i allmänhet och träning, kost och vila i synnerhet. Istället för att jogga en timme i skogen söker många en femminuterslösning. Istället för att ägna tid åt att handla och laga mat från råvaror ersätts måltider av pulvershakes och halvfabrikat. Istället för att sova tillräckligt på natten så tror många att begreppet ”vila” handlar om att vara inaktiva på dagen, ivrigt påhejade av experter som Lin och Rydlund. Istället för att leva rörliga och fysiska liv så spenderar svenska folket kvällarna i TV-soffan i sällskap med godis och läsk under det numera närmast institutionaliserade Fredagsmyset. Ett Fredagsmys som också spiller över till Lördagsmys och Söndagsmys. Vem ägnar sig istället åt Fredagslöpning med hela familjen? Vi har en generation barn som idag växer upp och som kommer att associera värme, kärlek och familjetid med socker och stillasittande. Det är ett problem! Vem diskuterar det? Det, om något, är Helt Sjukt!

Jag vill påstå att inget är så mänskligt som vårt behov av att möta motstånd. Människan är en uråldrig biologisk organism som härstammar ifrån tusentals generationer av samlare, jägare och nomader. I vårt DNA finns ett djupt nedärvt behov av att få jobba sig fysiskt trött. På det sättet fungerar träning idag som en ventil för den moderna människan, balansen mellan den överstimulerade hjärnan och den understimulerade kroppen. Det är därför inte sjukligt att ha dåligt samvete eller känna sig olustig över ett missat träningspass, det är istället en helt naturlig reaktion och något sunt! Det är stillasittandet som borde ge oss dåligt samvete.

Livet handlar om att inte ge upp. Hälsa handlar om att göra det bästa man kan med det man har. Ibland gör det ont. Både livet och kroppen smärtar. Det är också naturligt. Men det betyder inte att vi ska ge upp för det. Det finns otaliga exempel på människor som trots handikapp, skador, ålder och problem lever så aktivt som det bara går. Människor springer både marathon och kör triathlon med höftproteser, knäproteser och diskbråck. Det gör ont men värdet och effekterna av att göra, av att vara aktiv, är långt större än smärtan. Att inte göra och att sitta still är sällan lösningen.

Hur mycket ska man då röra på sig? Varje dag! Gärna två gånger. Hur mycket ska man vila? Varje natt! Och hur nyttigt ska man äta? Så nyttigt man kan!

En löpare i 80-årsåldern sade en gång till mig: ”You don´t stop running when you get old. You get old when you stop running”

Ortorexi är vad Fredagsmysarna kallar aktiva människors strävan att leva så bra det går.

PS: Läs också https://coltingblogg.com/2014/04/22/jag-har-ortorexi-ett-rop-pa-hjalp/

Kostprofeternas budord; onyanserat om fett vs kolhydrater!

Riksidrottsförbundet arrangerade nyligen en konferens på Bosön där ”världseliten i idrottsnutrition” presenterade den senaste forskningen på området. Den svenska tidningen Idrott & Kunskap har i sitt senaste nummer gjort en sammanställning av de viktigaste rönen som presenterades.

39794743-DDqrJ

Rönen presenteras i en artikel med namnet ”Kostprofeternas budord” och verkar i stort vara öppna dörras som slagits in. Självklarheter som att dricka ordentligt när man är törstig, äta frukt och grönsaker istället för kosttillskott, värdet av D-vitamin samt proteinets roll i återhämtningen kan nämnas som centrala punkter.

Naturligtvis diskuterades den hetaste potatisen på området; fett och kolhydrater! Summan av den diskussionen sammanfattas i budordet ”Ni skall icke lyssna till LCHF-profeternas kostråd. Dessa gälla icke för tävlingsidrottare”

Nähä, tänker man som då som läsare. Är inte tävlingsidrottare också vanliga människor? Med samma biologi som andra? Det är uppenbart att man omedelbart tappat nyanseringen och den viktiga distinktionen mellan maten som tävlingsidrottare äter, och som alla människor äter och det som man möjligtvis äter och dricker i samband med träning och tävling. När man pratar om näringsintag i sammanhanget så är det en oerhörd skillnad mellan det som man äter tre gånger om dagen, sju dagar i veckan och 52 veckor på ett år multiplicerat med 10, 20 och år, och gelen man eventuellt trycker i sig tre timmar in i ett distanspass.

Louise Burke, professor vid Australian Institute of Sports, och medverkande på konferensen citeras i artikeln enligt följande; ”Alternativt kan man träna på fastande mage en förmiddag. Det vi har sett då är att fettadaptionen – det vill säga kroppens förmåga att utnyttja fett som energikälla – förbättras” och sedan längre fram i texten ”Mycket fett och lite kolhydrater är, menar hon, ingen bra kombination. Det som sker vid en sådan kosthållning är att idrottaren tappar förmågan att lägga in den högsta växeln. Men som idrottsnutritionist är det enligt Louise Burke samtidigt viktigt att förstå att det också finns individuella skillnader att ta hänsyn till. En kost med lågt kolhydratinnehåll kan till exempel vara att föredra för idrottare som tränar och tävlar länge på lägre intensiteter och/eller de som exempelvis får magproblem”

Alla elitidrottare, oavsett idrott, tränar mycket! Per definition är all elitidrott sett ur det perspektivet uthållighetsidrott. Och livet är en uthållighetsidrott. Oavsett vem man är och vad man gör så är ett välfungerande aerobt system basen för all hälsa och för all annan fysisk prestation. Det aeroba systemet är i grunden ett fettförbrännande system.

Ingen ifrågasätter värdet av socker under tävling och under vissa tuffa träningspass, inte heller jag! Socker och koffein är en grym booster men bara för att det fungerar under ett ytterlighetsläge så innebär inte det att man också bör basera sin vardagskost och sina måltider (som kanske uppgår till 95% av det totala intaget) på en kolhydratrik kost! Den största nyttan av kolhydrater under tävling får man på toppen av en överlägsen fettförbränning!

Och magproblem? Om det är något som är väldokumenterat så är det den allt mer ökande frekvensen av glutenintolerans hos både vanliga människor och idrottsmän!

IMG_4937

Idag finns det inte många idrottare som inte försöker att begränsa sitt kolhydratintag till förmån för kvalitativa fetter och ickeraffinerade livsmedel som inte bygger på kolhydratshysteri. Ovan är ifrån DN´s artikel om vår svenska skidkung Johan Olsson som tydligt visar att verkligheten ser annorlunda ut än vad Powerbar- och Nestlé-finansierade idrottsnutrionister hävdar.

Det är synd att man inte mer fokuserar på idrottarens långsiktiga hälsa och inte enbart pratar om PRESTATION.

Jag har skrivit en del i ämnet tidigare. Läs gärna:

https://coltingblogg.com/2011/11/08/lyssna-inte-pa-rf´s-kostrekommendationer/

https://coltingblogg.com/2012/12/20/ater-elitidrottande-kvinnor-for-lite-eller-ater-de-bara-fel/

https://coltingblogg.com/2012/12/21/varfor-kolhydrathysterin-skapar-kvinnliga-atstorningar/

Själv tycker jag att man kan vara en i grunden low carb/paleo-fantast men ändå både ägna sig åt kolhydratsnjutning och att dricka sportdryck och cola under tävling! Återigen, vad man gör under 360 vardagar är långt mer intressant än om man trycker en Red Bull sju timmar in en Ironman. Jag föredrar att mina måltider ser ut ungefär så här…

IMG_4894

 

RW-krönikan ”En slät kopp, tack”

Här kommer en av mina senaste krönikor i Runner´s World. Jag håller i sammanhanget på med ett bokprojekt innehållande mina bästa krönikor och blogginlägg.

”Vi har alla saker som vi betraktar som oumbärliga och helt nödvändiga. Kanske inte på ett livsuppehållande plan men näst intill åtminstone. Utan dessa saker skulle tillvaron sakna lyster och ljus och livet mista något av mål och mening.

För mig är löpning en sådan sak. Liksom kaffe. Den kombinationen är logisk på alla tänkbara sätt då löpning och kaffe passar som hand i handske. Likt två pusselbitar som i perfekt synkroniserad form och färg fyller i varandra och därmed gör helheten begriplig. Var och en för sig helt tillräckliga, adekvata och sin funktion fyllandes till perfektion. Men tillsammans, aah!

Löpning och kaffe. Kaffe och löpning. Kaffe, löpning och sedan kaffe igen. Eller varför inte klassikern kaffe, kaffe, kaffe, löpning, fikastopp, löpning och kaffe igen?

Jag vet nu att jag inte var en riktig löpare innan jag började dricka kaffe. Jag var inte ens en riktig person. En hel person! Jag hade ännu inte sett ljuset och kommit till insikt. Jag hade ännu att upptas i gemenskapen som bara delas av de som med koffeindopade ögon i samförstånd tyst nickar till varandra. Jag inser också att jag tidigare betraktades med viss skepsis av en javasörplande omgivning. Precis som jag nu betraktar andra med skepsis. De där andra. Tesörplarna, vattendrickarna och nejtackarna. Vad är det för fel på dem egentligen?

Ibland tror jag bara att jag håller på med triathlon för att det ger mig så oändligt många tillfällen till kaffedrickande. Faktum är att jag numera betraktar mitt idrottande som ett enda långt fikastopp med avbrott för att i någon form fysiskt transportera mig till nästa kopp kaffe.

Jag har bara en sak som stör mig! Emedan löpningens innersta väsen har förblivit oförstört och intakt genom åren så kan man inte säga samma sak om kaffets! I takt med kaffets popularisering så har kaffets själ utarmats och snuttifierats genom de hemska avarter som nu frodas bland våra kaféer. Jag manar till räfst och rättarting! Sanktioner och regler bör inrättas. Det enda kaffet som borde få serveras är det starka och svarta. I varierande storlek. Med tillhörande löpning. En slät kopp och 15 kilometer terräng, tack!”

IMG_0047

Jag har skrivit en ny bok!

 

Nu är den äntligen klar! Eller så gott som åtminstone. Den är så klar att vi nu är säkra på att det faktiskt BLIR en bok. När jobbångesten är som värst under ett sådant här projekt så finns det nämligen inga sådana garantier alls. Men det är också den stressen som sedan innebär att man anstränger sig lite extra when the going gets tough.

Nu har vi en bok. Och den är ruskigt bra! Vi har dessutom adderat värde till den här produkten genom en medföljande DVD. I den visar vi tekniska aspekter som gör sig bättre i bild än i text, och vi utvecklar resonemang kring träning och teknik rent generellt.

Jag har skrivit boken tillsammans med min goda vän Robert Jojje Borssén, i samarbete med Runner´s World.

Vi är mycket stolta.

Från och med den 19 april kommer man att kunna beställa boken på www.runnersworld.se/triathlonbok

Jag har pressat på lite grann under de senaste veckorna och inte haft tid och kraft att utveckla några intressanta eller djuplodande blogginlägg. Det kommer dock inom kort. Det finns mycket jag ämnar att avhandla. Jag har köpt några flaskor riktigt rött godvin för det ändamålet.

Vem vinner? Min senaste RW-krönika

”Idrottens värld är ju väldigt tydlig och enkel. I tävlingar har vi alltid en vinnare. Och så resten av deltagarna. Förlorarna. För om vi har en vinnare så måste vi väl också ha motsatsen? Andra plats är första förlorare, brukar det ju heta.

Jag har förlorat långt mer än vad jag har vunnit under min idrottskarriär. Jag har faktiskt inte vunnit så där värst mycket alls. Men så har jag ju tävlat runt 15 VM och EM också.  Då är det ju svårt att vinna. Hade jag siktat lite lägre så hade det nog blivit fler segrar. Att vinna distriktsmästerskap är liksom lättare än att vinna världsmästerskap. En seger här är alltid bättre än en andraplats där.

En gång kom jag femma på VM och fick en liten enspaltare i lokaltidningen. På frågan varför svarade man att ”placeringen inte varit så god”. Veckans divison-4 match fick en helsida. Där hade man ju 11 vinnare att skriva om!

Hur är det då i livet utanför idrotten? Bortom det konkreta och mätbara? Har vi även där vinnare och förlorare? Enligt vilken måttstock? Och när vet vi om vi vunnit?

När vi idrottstränar så har vi en tydlig drivkraft. Vi vill tillhöra vinnarna! Och med den drivkraften så förkovrar vi oss under ändlösa träningspass och mycken trötthet.

Säkerligen är det samma drivkraft som håller lågan brinnande när vi karriärstränar. Att få sitta i vinnarcirkeln. Det är därför som vi jobbar hårt, länge och mycket. Det är därför som vi vill tjäna mer pengar, avancera i karriären och få omgivningens erkännande. När och hur vi vunnit är dock högst oklart.

Många av oss hälsotränar också vilt! Lika delar Luthersk piska, fåfänga och rädsla tjänar som bränsle i vår jakt på den översta platsen på prispallen. Gud förbjude att inte tillhöra vinnarna i det loppet!

Tanke på att få vinna gör oss tydligen nöjda och lyckliga. Eller åtminstone gör illusionen av seger det. För i det verkliga livet är vinnare inte ett dugg lyckligare än andra. Idrottsmän betalar ibland ett högt pris för sina segrar. Rika och framgångsrika människor likaså. Maniska hälsojägare är kanske friskare i kroppen men också möjligen olyckligare i själen. Och det i sig är inte friskt.

Sanningen är väl den att ingen av oss får en medalj av Gud när vi dör, för att vi var bäst medan vi levde. Det har aldrig handlat om mig mot dem eller vi mot alla andra. Det har alltid handlat om jag mot mig själv och vi mot oss själva. Det är den enda relevanta jämförelsen. Att förädla sina förmågor. Att utveckla sina talanger. Att göra det bästa av det man har. Och att aldrig ge upp. Det är det som skiljer vinnaren ifrån förloraren. Oavsett placering.

Och det är inget som säger att glädjen hos den nykorade distriktsmästaren är mindre än hos världsmästaren.”

Träning, livet och träning. Och livet.

De som är regelbundna läsare av ColtingBlogg vet ju vid det här laget att jag bara undantagsvis skriver om min egna träning.

Anledningen är att jag tycker att det blir lite väl mycket onani över långa träningsdagsboksexposéer. Och en stor del narcissism. Det finns ingen som skriver om sin egna träning som inte skarvar lite upp eller ned, beroende på om man vill beskriva hur bra man för tillfället är eller hur dålig man just nu är. Och om man skriver om hur man dålig man just nu är så är det bara för att om några veckor få skriva om hur oerhört mycket bättre man har blivit sedan sist. Voilà, orgasm!

Dessutom gör jag inget anmärkningsvärt som inte många andra redan gör. Det finns många som tränar mycket. Jag gör det säkert bättre, men den kvalitativa skillnaden är svår att kvantifiera. Och eftersom jag redan har flera VM- och EM-medaljer så har jag näst intill inget bekräftelsebehov av att behöva skryta med hur jag tränar.

Jag skriver inte ens en träningsdagbok i traditionell bemärkelse. Jag önskar att jag gjorde det dock! Jag önskar att jag var en sådan smått autistisk petimeter som kan svara på hur många mil han sprang 2009 eller hur många cykelpass han gjorde 2010. Och hur många av de passen som var på linjecykel, tempocykel, cykelcross och till och med mountainbike om Rain Man också har en sådan! Samt hur många pass som var på testcykel, och om han då bara räknar tid eller också översätter tid till distans så att snitthastighet över året inte blir skev i förhållande till tid i sadeln!

Mitt minne är dock mycket gott och jag kommer ihåg sammanhang, tider och puls från decennier tillbaka, och kan sätta in dem i den aktuella verkligheten för relevant tolkning. Och det är ju exakt det som en träningsdagbok syftar till; att skönja sammahang. Det, samt onani då. För många går igång som bara den på kvantitativa siffror som växer, och staplar som byter färg, och allt sån´t trams.

Jag kommer dock att utveckla tänket kring det här med träningsdagbok längre fram. Inte minst då jag skriver på en som kommer ut senare i år.

Jag inbillar mig helt enkelt att läsaren (du!) hellre läser något intressant, tankeväckande, välformulerat eller provocerande som inte handlar om hur långt jag simmade igår och idag, och hur långt jag ska simma i morgon, och vilken snittpuls jag hade på min distanslöpning.

Jag är dock idrottsman i själ och hjärta och gräver man till djupet i min person så sitter där en jävel med simglasögonen i ena handen och löparskorna i den andra. Och mitt idrottande har stått för så många defining moments i min historia att den är och förblir en central pulsåder i min tillvaro.

Jag har vare sig tid, intresse eller incitament att förkovra mig så mycket i idrottsliga mål som jag gjorde för 15, 10 och till och med för 5 år sedan. Utan tvekan är det dock lika intressant, som någonsin förr, att få göra det bästa av min förmåga och att utmana mig själv. Jag inbillar mig att det kommer att vara en sporre att bli äldre och att ändå bibehålla någon form av anständig förmåga.

Jag har mycket mer att göra nu än för 10 år sedan. Vem har inte det? Livet är större. Och livet är också bättre. Men jag vill också fortsätta att ha ett antal idrottsliga, fysiska, äventyrliga, inpirerande och spektakulära mål varje år.

I sommar ska jag ju simma mellan Stockholm och Göteborg under sex veckor. Det blir magiskt! Men jag skulle också väldigt gärna vilja köra bra på triathlon-SM, långdistans, som nybliven 40-åring. Och den som då tror att jag menar H40 kan gå och skämmas. Jag funderar också på Ultraman-VM i november. Och så vidare. Tankar på den den typen av mål och evenemang är saltet i mitt blod.

Så hur balanserar man upp den accelererande farten i tillvaron med ambitionen att ändå bedriva någon form av elitidrott, om än i avstannande fart? Så här tänker jag;

  • Kontinuitet. Hålla en hög grundnivå. Undvika ”nollor”; dagar helt utan träning.
  • Goda vanor. En godis blir lätt tio godis blir lätt bullar blir lätt vitt bröd till hotellfrukosten blir lätt lönnfet föredetting.
  • Leva i acceptans. Att kunna nöja sig med det lilla (nåja, en timme minimum) och inte sätta monumentala träningsmål under perioder där man också har enormt med ”livsuppgifter” och jobb. Det här skulle jag kunna beskriva i DETALJ; fenomenet med den ständigt missnöjda och förbittrade elitidrottaren som alltid känner att man skulle kunnat träna sju timmar istället för de sex timmar som det nu blev…
  • Den cykliska tillvaron. Varva perioder av jobb och projektutveckling (med bibehållen minimi-träning!) med träningsperioder. Min vän Gordo Byrn, en långt smartare man än vad jag någonsin kan hoppas bli, beskriver hur han planerar för en träningslägersvecka per månad. Då kan han leva i acceptans med mindre träning hemma och sedan gå all in under läger, på ett sätt där hans trötthet inte heller ”drabbar” hans närstående. Bättre att leva i cykler än att ALLTID försöka göra ALLT; det blir bara impotent.
  • Jobba lite men ofta på svagheter. Hitta nycklar till förbättring och sätt en standard att ägna den nyckeln fem, tio eller femton minuter varje dag.
  • Hitta en prioritetsordning i tid. Om du har 30 minuter att träna, vad blir det då? En timme? En helg? En träningslägersvecka? Och den som svarar crossfit på någon av alternativen är helt lurade.
  • Daglig, om än kort, reflektion. Vad händer? Vad borde jag tänka på idag för att mitt liv ska funka de närmaste tre veckorna? Vilka planer måste göras? Gör jag vad jag vill och borde?

Just nu är jag i Sälen med Elin. Vi är här i åtta dagar. Sedan är jag hemma i Borås i tre timmar innan jag flyger till Stockholm för vidare befordran till Egypten och en Swimtrek. Det är alltså lite mer än två veckor som är vikta åt träning. Livet i övrigt stannar ju inte och jag skriver både bok och svarar på mail (samt bloggar, uppenbarligen) samtidigt, men träningen har prioritet och jag kan motivera för mig själv varför jag lägger den extra milen och kör mig lite ned i källaren med mängd, intensitet och repetition.

Den här perioden är en av mina grundträningsperioder. I Sälen åker jag längd, springer, kör styrka/rörlighet, cyklar och simmar till och med (idag, 3000 m i 34-gradigt vatten, på Experium!) I Egypten blir det simning i mängd (+8 km/dag), samt löpning och styrka/rörlighet.

Januari var mycket jobb men ändå träning varenda dag. Även om det någon gång var klockan 23, efter en dag i Sthlm. Inga nollor! Vilodagar är bara ett diffust begrepp som inte alls tar i beaktning att fysisk aktivitet eliminerar, eller i alla fall kraftigt minskar , stress och påfrestningar ifrån det vanliga livet. Och att en sliten kropp mycket sällan blir mer sliten efter en lugn timmes aerob träning. Vilodag?! Det är ett lika konstigt begrepp som semester.

Min nuvarande träningsperiod följs av mer projekt och jobb. Och sedan mera träning. Efter det fortsätter resten av livet. En enda lång rad ”idag”. En enda lång rad ”just nu”.

Make it count.