Löpning. Träning eller bara livet? Min senaste RW-krönika

LÖPNING. TRÄNING ELLER BARA LIVET?

 I Sverige handlar debatten om barn och ungdomars idrottande mycket om faran med för tidig specialisering och elitinriktning. Inte sällan dras det likamed-tecken mellan elitinriktning och mycket träning. I synnerhet hos de mer politiskt korrekta debattörerna där egentligen all fysisk aktivitet för ungdomar som överstiger tre gånger 45 minuter innebandy i veckan, med tillhörande kexchokladpaus, anses överdriven. Föräldrar vars ungdomar idrottar mer än så, kanske på daglig basis, blir inte sällan betraktade med skepsis av andra föräldrar.

Samtidigt har vi en annan debatt som handlar om våra ungdomars allt mer ökande övervikt och sockerätande. Barn som sitter stilla i timmar varje dag framför datorns allehanda spel och sociala nätverk anses ändå normala och föräldrar till de barnen ifrågasätts väldigt sällan. Tydligen är det bättre fostran att uppmuntra till flera timmars stillasittande varje dag än till flera timmars idrott och motion.

Det blir svårt för Sverige att i framtiden få fram duktiga distans- och marathonlöpare. I ett samhällsklimat där fredagsmys med tillhörande godis är höjden av gott föräldraskap anses ju löpning för barn endast vara snäppet bättre än barnmisshandel.

Alla studier av duktiga distanslöpare visar på vikten av en god bas och en stabil grund ifrån barndomen. Inte nödvändigtvis ifrån hård idrottsträning men åtminstone ifrån allsidig och daglig motion, lek och spel. Precis som egentligen varje generation barn fram till nu växt upp med! Man kan ha de bästa tränarna i världen som vuxen men om man inte har en gedigen fysisk plattform att stå på så kommer man aldrig att kunna hantera riktig och seriös löpträning.

Det är väldokumenterat hur afrikanska stjärnlöpare i sin barndom sprungit flera mil i veckan till och från skolan. Inte som löpträning utan bara som transport. Inte som kravfylld idrott utan som en del av den normala vardagen. Inte som ett resultat av tvång och krav utan av nödvändighet och normalitet.

Distanslöpning. Det som vi idag kallar för träning men som man tidigare bara kallade för livet.

kids3

Instruerad eller inspirerad? Krönika i RW

Här följer en av mina senaste krönikor i Runner´s World. Snart kan ni läsa alla mina krönikor och valda blogginlägg i min nya bok!

”På omslaget till en av mina böcker springer jag naken på en strand. Det är en bild som i all sin ekivoka humor också ska illustrera det ursprungliga, det självklara och det naturliga med löpning. Det är en bild som ska signalera pur och oförställd glädje över att springa. Framförallt är det en bild som signalerar löpningens inneboende enkelhet och minimalism. Man behöver inte, även om det underlättar, något annat än sin kropp för att springa. Sin kropp och en motiverad själ, vill säga!

Idag är löpning på många sätt en komplicerad affär. Avancerade skor, formgjutna sulor, kompressionsstrumpor, funktionskläder, pulsmätare, gps;er, i-pods, pannlampor och vätskebälten. Folk ägnar en halvtimme åt att synka, kalibrera och ladda och när allt väl blinkar, lyser och tutar så kan man tro att det är en astronaut som ska ut på månvandring. Det lätta har blivit svårt. Det enkla har komplicerats. Och då har vi inte ens kommit till själva träningen, till löpningen som sådan! För nuförtiden är det direkt olämpligt att bara ge sig ut och springa. Man måste ha ett program! Helst också en coach. En coach som har beskrivit vad man ska göra, hur fort det ska gå, på vilken puls och med vilken ansträngning man ska springa. Utan allt det blir nämligen löpningen mycket mindre värd. Eller?

Är det verkligen så att vi behöver flera och mera planer? Är skälet till att goda ansatser och förändringar misslyckas för att vi saknar en guide. Är anledningen till att så många äter fil och flingor till kvällsmat den att svenska hem saknar kokböcker i sina kök? Är det verkligen kunskap vi saknar? Nej, verkligen inte!

Vi har idag gått vilse i know-how träsket. Vi tror att know-how är lösningen på allt. Men kunskap, ledning och planer är inte allt vi behöver. För utan motivation och drivkraft är planerna meningslösa. Know-how är ingenting utan know-why. Mål är ingenting utan mening. Syfte är ingenting utan skäl. Instruktion är ingenting utan inspiration!”

IMG_4763

RW-krönikan ”En slät kopp, tack”

Här kommer en av mina senaste krönikor i Runner´s World. Jag håller i sammanhanget på med ett bokprojekt innehållande mina bästa krönikor och blogginlägg.

”Vi har alla saker som vi betraktar som oumbärliga och helt nödvändiga. Kanske inte på ett livsuppehållande plan men näst intill åtminstone. Utan dessa saker skulle tillvaron sakna lyster och ljus och livet mista något av mål och mening.

För mig är löpning en sådan sak. Liksom kaffe. Den kombinationen är logisk på alla tänkbara sätt då löpning och kaffe passar som hand i handske. Likt två pusselbitar som i perfekt synkroniserad form och färg fyller i varandra och därmed gör helheten begriplig. Var och en för sig helt tillräckliga, adekvata och sin funktion fyllandes till perfektion. Men tillsammans, aah!

Löpning och kaffe. Kaffe och löpning. Kaffe, löpning och sedan kaffe igen. Eller varför inte klassikern kaffe, kaffe, kaffe, löpning, fikastopp, löpning och kaffe igen?

Jag vet nu att jag inte var en riktig löpare innan jag började dricka kaffe. Jag var inte ens en riktig person. En hel person! Jag hade ännu inte sett ljuset och kommit till insikt. Jag hade ännu att upptas i gemenskapen som bara delas av de som med koffeindopade ögon i samförstånd tyst nickar till varandra. Jag inser också att jag tidigare betraktades med viss skepsis av en javasörplande omgivning. Precis som jag nu betraktar andra med skepsis. De där andra. Tesörplarna, vattendrickarna och nejtackarna. Vad är det för fel på dem egentligen?

Ibland tror jag bara att jag håller på med triathlon för att det ger mig så oändligt många tillfällen till kaffedrickande. Faktum är att jag numera betraktar mitt idrottande som ett enda långt fikastopp med avbrott för att i någon form fysiskt transportera mig till nästa kopp kaffe.

Jag har bara en sak som stör mig! Emedan löpningens innersta väsen har förblivit oförstört och intakt genom åren så kan man inte säga samma sak om kaffets! I takt med kaffets popularisering så har kaffets själ utarmats och snuttifierats genom de hemska avarter som nu frodas bland våra kaféer. Jag manar till räfst och rättarting! Sanktioner och regler bör inrättas. Det enda kaffet som borde få serveras är det starka och svarta. I varierande storlek. Med tillhörande löpning. En slät kopp och 15 kilometer terräng, tack!”

IMG_0047

Newtons grundlagar; min senaste RW-krönika

”Det tycks svårare än någonsin att träna löpning! Eller rättare sagt, svårare än någonsin att veta huruvida man tränar rätt eller inte. För nu kan man ju träna löpning på så många olika sätt. Det finns ju vitt skilda filosofier om allt från distans, frekvens, intensitet, teknik, utrustning, miljö och sammanhang. Det finns ju till och med träningsråd för löpning som bygger på att i princip göra allt ANNAT än att springa.

Lyckligtvis så finns det träningsråd som är oföränderliga och immuna mot trender och kommersialisering! Redan i den moderna löpningens vagga så anammade man vissa principer om den sköna konsten att springa. Dessa principer, utvecklade under hundratals år, dokumenterades av storlöparen Arthur Newton under tidigt 1900-tal. Och det är principer som i stort anammats av alla världslöpare under det senaste århundradet:

1: Träna regelbundet, och under hela året.

2: Öka träningen gradvis och spring i måttligt tempo.

3: Träna först för distans och senare för fart.

4: Följ inte ditt dagliga träningsschema slaviskt.

5: Tävla inte under träning och träna inte längre än 16 km i tävlingsfart.

6: Specialisera.

7: Överträna inte.

8: Träna mentalt.

9: Vila före en stor tävling

Vår samtids största kännare av löpträning, och historiken bakom, är professor Tim Noakes, som är vida känd för sin tegelsten ”Lore of running”.

Han har utgått ifrån vad Newton predikade och adderat ytterligare sex träningsregler som kompletterar Newtons idéer.

10: Växla mellan hård och lätt träning.

11: Inledningsvis, åstadkom mesta möjliga på minsta möjliga insats.

12: Skilj på grundträning och tävlingsträning.

13: Träna med en coach.

14: För en detaljerad träningsdagbok.

15: Förstå den holistiska processen av träning.

Jag tycker dock att man kan göra de här träningslagarna ännu enklare genom att se hur djur rör sig.  Det ger en vink om hur våra förfäder använde löpning. Således; växla mellan gång, lugn löpning och spurt. Använd naturen. Spring när du är pigg och återhämta dig när du är trött. Njut av aktiviteten och njut än mer av vilan!”

 

Härlig löpbild som kommer i boken "Triathlon för dig". Fotad av Tomas Eriksson www.bildbolaget.se

Härlig löpbild som kommer i boken ”Triathlon för dig”. Fotad av Tomas Eriksson http://www.bildbolaget.se

Varför man ska gå på min ”Nakna Hälsan”-föreläsning!

Jag får många trevliga och upplyftande mail ifrån deltagare på mina föreläsningar, eller ifrån de som läst något som jag skrivit!

Ibland  delar jag, med avsändarens tillstånd, med mig av dem här på bloggen. Inte så mycket för att skryta om mig själv (även om jag blir väldigt glad av att ha berört någon), utan snarare för att visa att det enda som ibland krävs för att åstadkomma en betydelsefull förändring, är någon annans ord!

Vi äger alla den gränslösa förmågan. Och vi är alla perfekta. Det enda som kan behövas är att någon påminner oss om att vi ska använda den förmågan och göra det bästa av det som vi har.

Det här mailet fick jag av en tjej som lyssnade på mig i höstas;

”Hej Jonas 
Jag vill börja att berätta att jag var på din föreläsning ”nakna hälsan” i Örebro i slutet av november utan att berätta massor om mig själv så är jag givetvis intresserad av just hälsan, träning har tränat crossfit och gym, löpt i perioder .. hur som helst kan jag verkligen erkänna att jag har levt i en minddre bubbla eller i en illusion av vad hälsa, och hälsosam träning innebär… Ta exempelvis CF. Där många med mig har tränat flera pass i veckan hård intensiv intervall träning mixat med tung styrka och för lite återhämtning till följd av fokus på prestera mer.. hur som helst… 

Efter jag var på din föreläsning, blev jag nyfiken, nyfiken att testa nytt tänka själv, lyssna på kroppen (verkligen lyssna) och känna tänka själv vad min kropp vill och behöver.. vilket har inneburit att jag har utan att jag planerat eller bestämt mig .. bara ändrat o hela min träningsrutin, mitt tänk och kost… i höstas var det en omöjlighet att löpa 8-10 km utan må skit o vara slutkörd? moffade faktiskt mängder av musli, bröd aldrig tillfredsställd.. och skämdes när ja åt fet mat i mängd.

IDAG springer jag med tassande trippande steg 12-15 km, tränar några styrke pass med basövningar utan att det bekommer mig, jag känner mig stark i kroppen inga energidippar att tala om heller. Det Känns för jäkla bra och jag vågar påstå att det är första gången som det råder en balans gång mellan knopp o kropp, hälsa /prestation.  och för första gången i mitt liv har jag anmält mig till en löptävling!

Det var den bästa inspirationskvällen jag har varit med om och jag ville bara att du skulle få höra att du påverkar och det med råge! ”

Krönika i Runner´s World; Att träna kort eller att träna bra?

”För någon månad sedan var det en stor massmedial hausse kring en studie som påstår att vi minsann kan skära ned vår träningstid ganska rejält, och ändå bli eller förbli, starka, vältränade och friska! Glöm distanspass och tidsödande löpning i timmar. Nej, nu är hemligheten att köra maximala intervaller i totalt tre minuter. That´s it! Något man alltså hinner med i reklampausen under sitt favoritprogram på TV.

Det är en nästan svindlande insikt att betrakta alla dessa timmar, dagar och månader som jag med andra ord har slösat bort genom åren. Slösat bort på onödig och ineffektiv träning! Eller?

Är det inte snarare så att vi lever i de snabba kickarnas tidevarv där vi förbehållslöst hyllar det som tar mindre tid, går fortare och ger en momentan feedback? Vi har vant oss vid omedelbar information, omedelbar kommunikation, omedelbar tillfredsställelse och vi vill banne mig också ha omedelbara resultat! Inget är alltså värre och hårdare i vårt samhälle, än sådant som tar tid och innebär en långsam process.

Vi anammas, genom retoriska kullerbyttor, att dricka pulvermåltider som ska vara snabbare och bättre än riktig mat, eller att träna smartare och mer effektivt med diverse krystade apparater som i värsta fall ska elchocka vår slappa kropp i trim. Jag menar, vem har tid och lust med en timmes lugn löpning när man kan få samma effekt av fem minuter chockterapi med en snittpuls på 314?

Till och med i de mer seriösa idrotts- och motionssammanhangen så har fart och snabbhet blivit synonymt med kvalitet. Ju kortare och snabbare desto bättre. Att hålla på länge är en aning suspekt och har tydligen en låg verkningsgrad, enligt gängse norm.

Det paradoxala är dock att människan är synnerligen väl lämpad för det långa och långsamma och på samma gång bedrövligt utrustad för det snabba och explosiva. En gammal sanning igenom generationer av konditionsidrottare är att ”farten dödar”. Och en nutida sanning som vi alla lever med, är att samma fart även skadar oss i vår vardag. För vad hanterar vi sämst om inte just stress, intensitet, jäkt, tvära kast, forcering och när tempot skruvas upp.

Det finns löpare som springer flera dagar i sträck, och som förutom trötthet, går skadefria ur sådana påfrestningar. Världens bästa sprinters tävlar i tio sekunder och vilar ibland månader mellan tävlingarna i konstant rädsla för överansträngning.

Vi får passa oss för vart trenden med kortare och hårdare tar oss i framtiden. Om kortare och kortare är lika med bättre så är inte steget långt till att ingen träning alls är bäst. Och det i sig skulle ju också vara makalöst hårt för oss distansidrottare, att uthärda!”

Måste allt vara så förbannat roligt hela tiden? Min senaste RW-krönika.

 

”För den tillfällige motionären så är löpning ett nödvändigt ont i syfte att tappa några kilo och stävja kroppens förfall. Ont ska med ont fördrivas, helt enkelt!

För oss som springer av hävd och gammal vana, så är löpningens bakomliggande orsaker avsevärt mer nyanserade än så. Även om de flesta löpare hyser någon form av hatkärlek till sin motion så mår vi i grunden helt enkelt bra av den.

Således är löpningen, både för den vana och den tillfällige löparen, tillfredsställande, stimulerande, karaktärsdanande och jagförstärkande!

Vad löpningen däremot inte är, är rolig! Inte heller har man kul när man springer. Jag har ännu att möta en skrattande löpare. Jag har ännu att uppleva ett träningspass som känns som en förfest. Jag har ännu att förväxla min löpande omgivning med Liseberg eller Gröna Lund. Det är helt enkelt inte vad löpning är! Att springa är och ska inte vara som att titta på Pang i bygget, ackompanjerat av muntra fnissningar. Ändå är det just så som träning i allmänhet, och löpning i synnerhet, beskrivs av media och käcka förstå-sig-påare; ”löpning ska vara roligt!”

Vilken illusion! Tala om falska föresatser! Och hur många besvikna motionärer finns det inte därute som med clownnäsa och partyhatt snörat på sig skorna, bara för att upptäcka att löpträningen minsann inte var den sortens fest de trodde sig vara bjudna till.

Begrepp som ”kul” och ”roligt” är några av vår tids mest missbrukade. Det hänger naturligtvis ihop med vår fixering vid lust och upplevelse. Vi är livrädda för att ha tråkigt.  Och vi lever i de snabba kickarnas tidevarv så vi vill ha vår belöning och vi vill ha den nu! Allt ska vara roligt, gott och kul hela tiden.

Räcker det inte att löpningen har så många andra kvaliteter? Räcker det inte att löpningen tillfredsställer oss på så många andra plan? Räcker det inte att löpningen gör oss till bättre och friskare människor?

När jag springer så gör jag det för att bli tröttare och lyckligare, men knappast mer road. Måste allt vara så förbannat roligt hela tiden?”