mars 20, 2013

Mening mitt i livet. Del 1.

Jag är inte en att hänga upp mig på siffror och ålder. Men jag är 40 år gammal om några månader. Och hur man än vill se det så är det en plats någonstans mitt i livet. Någonstans där vägar delas. En tid där klockan ringer. Ett ställe för avsked. Och en annan för välkomnanden.

Det är en tid där tillvaron är halvvägs. Livet har nått kulmen. Solen står i zenit. Halva gjort och hälften kvar, give or take. Jag lever med tvivel. Och utan tro. Men jag lever inte blind. Och jag vill inte blunda. Det är vad den här texten handlar om. Den här och andra på samma tema framöver. Om att formulera en mening och ett sammanhang.

Det är en tid mitt i steget. Steget mellan något som är gjort och något som är ofärdigt. Steget mellan någon jag varit och någon som jag ska bli. Steget mellan acceptans och förändring.

Det är en tid där tankar skaver. Tankar som skaver likt en kostym som man vuxit ur. Tankar som skaver likt en hud som en gång varit mjuk och flexibel men som nu stelnat, krympt och krackelerat.

Det är inga obehagliga tankar. Bara understundom förvirrande. Men det är tankar ifrån ett liv som går vidare. Och det är tankar som sammanfattar. Någon gång måste man summera sig själv. Någon gång måste man inventera sin själ och sitt jag. Någon gång måste man titta ned och se hur långt linan är löpt. Någon gång måste man lyfta på skalet och se hur kablarna är dragna.

Någon gång måste man fråga sig själv vem man är. Och vad man har lärt sig. Om man har lärt sig.

Jag vill gärna tro på att jag kan bli en bättre människa. Med tiden och med åren. För mig själv och för andra. Jag vill gärna tro på att tillvaron har en utbildningsplan. Därför finns det inte heller något som för mig är så tillintetgörande som vetskapen om misstag som jag ständigt upprepar. Och den absoluta insikten om det. Samt oförmågan att hindra det.

Att se mig själv i det ljuset gör att jag kan bli väldigt trött på vem jag är. Trött på vad jag gör. Trött på vad jag står för. Trött på mina mönster. Trött på mina mekanismer och på mina verktyg. Trött på mitt anfall och på mitt försvar. Trött på min aggressivitet och på min uppgivenhet. Trött på förklaringar och rationaliseringar. Trött på hejaklacken. Trött på det livet jag lever. Trött på kostymen jag bär. Rollen jag spelar. Vägen jag följer.

Först när man förflyttar sig ifrån vardagen av att vara ”jag”, så kommer de andra tankarna fram. Först när man kliver ur den roll man spelar i sitt egna tillvaro, så ställs man oundvikligen ansikte mot ansikte med sig själv.

Jag tycket mycket om att då och då vara ensam. Jag behöver det. Men jag är inte bra på det. Jag är bedrövlig på att vara ensam. Jag får mycket lite gjort. Åtminstone på ett arbetsmässigt plan. Och på ett prestationsbaserat plan. Den kravlösa ensamhetens förutsättningslöshet i kamp med det riktiga livets ekorrhjul av görande och verkande.

Jag är istället som ett djur i bur som otåligt trampar runt. Obekväm med tillvaro utan fängsel, känslor utan styrsel och tid på rymmen från schema. Halvt tänkta tankar, ofärdiga impulser och minnen ifrån förr, springer vilt omkring som hamstrar i en bur. Jag lyfter på locket till det, lite i taget, och söker få fäste i något som har en ton eller känsla. Något som är fyllt av blod och själ. Något som är en tråd till ett nystan och en härva som kan redas ut.

Jag har alltid sökt den här tiden ensam med mig själv. Resor och träning och passivt vegeterande. De har varit de bästa av stunder. Och de värsta av stunder.

Efter en tid lugnar sig allt. Som nu. Som idag. Jag har ställt tillräckligt många frågor till mig själv. Jag har sminkat av och hängt upp kostymenen. Rollen är fri. Texten är improviserad. Jag har spelrum åt alla håll.

När jag var yngre tänkte jag att livet var rätt långt ändå. Och att vägen var tämligen utstakad. Rakt fram och på ytan. Full fart.

Nu vet jag att livet är mycket kortare. Och ju fortare man kör desto snabbare kommer man fram till slutet. Livet är kortare men det visar sig också vara mycket djupare och mycket bredare. Och det levs inte inte på ytan, med ena handen i vattnet. Livet levs på djupet. Inifrån och ut. Som deltagare. Och inte som åskådare.

En av mina stora rädslor är att behöva kompromissa bort min ensamhet och min otvungna egentid utan klocka. Att tvingas bära en endaste kostym. Att bara leva med en identitet. I en dimension. Att befinna sig en situation där livet levs wire to wire, med ständiga krav och ansvar, och där inget hinner gå på djupet. Där inte tiden, utrymmet eller takhöjden finns för att tänka en enda originell tanke eller för att kunna formulera en insikt som inte är en skuggans repris av gårdagens. Att formen blir så stelnad att man för alltid är fången i enda pose. Och där man spelar sin roll med sådan perfektion att man inte längre kan prata utan ett manus.

Det är inte att leva. Det är att överleva.

Jag kan tycka att det ibland är svårt att vara ensam med mig själv. Men inte lika svårt som det är att leva i förnekelse.

Och det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan om frågorna man ställer.

–

“When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?”
― Douglas Coupland, Life After God

mars 17, 2013

Med tvivel. Utan tro.

En tillvaro utan tvivel är ett liv med skygglappar. En tillvaro utan tvivel är ett liv med tunnelseende. En tillvaro utan tvivel är som en motorväg utan avfart. Det är full fart mot framtiden så länge bränslet räcker.

Jag sitter på ett hotell i Pasadena och håller mig i sargen medan jag tänker nya tankar. I varje stund konfronteras vi av det gamla livets bortflyende nostalgi och det nya livets krassa verklighet. Och av det gamla livets upplysta stig och det nya livets osnitslade snårskog. De möts alltid i nuet och manar oss till rannsakan. Rannsakan över våra val, våra drivkrafter och våra skäl.

Nuet är alltid den svåraste stunden att leva.

I mig möts den yngre mannens självklarhet med den långsamt åldrande mannens insikt. Den långa startsträckans otvungenhet möter den korta bromssträckans begränsning. När koffein har ersatt adrenalin som bensin.

Det är när man börjar glänta bakom kulisserna till den tillvaro, och de luftslott man byggt upp, som man kan uppleva en hisnande insikt om möjligheter. Vunna eller förlorade. De vunna finns ännu att erövra. De förlorade var under de dagarna man levde blind som en höna och inte såg det ljuset på himlen som borde varit ens ledstjärna till vad man borde, ville eller borde velat.

Det är när man inser att man inte behöver göra allt det som man tror att man måste göra, som man blir rädd för höjden av tankar och djupet i vattnet man simmar på ytan av. Det är när måste och borde återigen blir till kan och vill.

Det är när den polerade ytan på livet spricker, som mörkret sipprar fram, viskandes ”skynda, skynda, skynda”.

Det är när man inser att man inte behöver vandra i den kostym som livet sytt åt en, som man tittar upp och ser trådarna som ryckigt drar i marionetten.

Det är när man ifrågasätter vart man kommer ifrån och vart man är på väg, som man skalar av lager på lager av invanda mönster och förutfattade meningar om sitt jag.

Jag undrar hur de tvärsäkra fungerar. De övertygade och de bestämda. De upplysta. De aldrig avstannande och långsamt reflekterande. Jag undrar över de som tror på riktigheten över riktningen. Över en rätt och riktig riktning. Jag undrar över de som tror. Och över de som tror på tron.

Jag undrar över de stängda dörrarna och de låsta strukturerna och förlusten av det förutsättningslösa. Jag undrar om tillvaron handlar om högsta lägstanivå eller lägsta högstanivå. Om minsta motståndets lag eller bara om motstånd. Om hög takhöjd eller om bortflyende horisonter.

Jag undrar över om det är mod eller rädsla som styr. En rädsla för det som kräver mod eller ett mod att våga vara rädd.

Jag lever med tvivel och ifrågasättande. Och jag lever utan tro. Förutom tron på det relativa och på det föränderliga. Men jag lever med hopp. Och jag låter inte mörkret skugga mitt liv, utan snarare agera fond till ljuset.

mars 13, 2013

Vem vinner? Min senaste RW-krönika

”Idrottens värld är ju väldigt tydlig och enkel. I tävlingar har vi alltid en vinnare. Och så resten av deltagarna. Förlorarna. För om vi har en vinnare så måste vi väl också ha motsatsen? Andra plats är första förlorare, brukar det ju heta.

Jag har förlorat långt mer än vad jag har vunnit under min idrottskarriär. Jag har faktiskt inte vunnit så där värst mycket alls. Men så har jag ju tävlat runt 15 VM och EM också. Då är det ju svårt att vinna. Hade jag siktat lite lägre så hade det nog blivit fler segrar. Att vinna distriktsmästerskap är liksom lättare än att vinna världsmästerskap. En seger här är alltid bättre än en andraplats där.

En gång kom jag femma på VM och fick en liten enspaltare i lokaltidningen. På frågan varför svarade man att ”placeringen inte varit så god”. Veckans divison-4 match fick en helsida. Där hade man ju 11 vinnare att skriva om!

Hur är det då i livet utanför idrotten? Bortom det konkreta och mätbara? Har vi även där vinnare och förlorare? Enligt vilken måttstock? Och när vet vi om vi vunnit?

När vi idrottstränar så har vi en tydlig drivkraft. Vi vill tillhöra vinnarna! Och med den drivkraften så förkovrar vi oss under ändlösa träningspass och mycken trötthet.

Säkerligen är det samma drivkraft som håller lågan brinnande när vi karriärstränar. Att få sitta i vinnarcirkeln. Det är därför som vi jobbar hårt, länge och mycket. Det är därför som vi vill tjäna mer pengar, avancera i karriären och få omgivningens erkännande. När och hur vi vunnit är dock högst oklart.

Många av oss hälsotränar också vilt! Lika delar Luthersk piska, fåfänga och rädsla tjänar som bränsle i vår jakt på den översta platsen på prispallen. Gud förbjude att inte tillhöra vinnarna i det loppet!

Tanke på att få vinna gör oss tydligen nöjda och lyckliga. Eller åtminstone gör illusionen av seger det. För i det verkliga livet är vinnare inte ett dugg lyckligare än andra. Idrottsmän betalar ibland ett högt pris för sina segrar. Rika och framgångsrika människor likaså. Maniska hälsojägare är kanske friskare i kroppen men också möjligen olyckligare i själen. Och det i sig är inte friskt.

Sanningen är väl den att ingen av oss får en medalj av Gud när vi dör, för att vi var bäst medan vi levde. Det har aldrig handlat om mig mot dem eller vi mot alla andra. Det har alltid handlat om jag mot mig själv och vi mot oss själva. Det är den enda relevanta jämförelsen. Att förädla sina förmågor. Att utveckla sina talanger. Att göra det bästa av det man har. Och att aldrig ge upp. Det är det som skiljer vinnaren ifrån förloraren. Oavsett placering.

Och det är inget som säger att glädjen hos den nykorade distriktsmästaren är mindre än hos världsmästaren.”

mars 5, 2013

RIP Lars Ackerot

En ung triathlet, en ung inspiratör, en ung entrepenör och en ung människa har gått bort.

Jag fick reda på i kväll att Lars Ackerot hittats död i sitt hem, inte ens 32 år gammal. Hans dödorsak är ännu okänd.

Lars var bosatt i Växjö där han drev sin egna verksamhet ”Ackerots Massage & Friskvård AB”, genom vilken han gjorde sitt bästa för att inspirera och hjälpa andra med träning, hälsa och livsstilsråd.

Lars var också en aktiv och dedikerad triathlet, och var som ordförande en drivande faktor i den lokala triathlonföreningen 338 Småland.

Jag lärde känna Lars i hans egenskap av båda de rollerna. Han masserade mig för ett antal år sedan, under ett träningsläger som jag då genomförde, och då jag tillfälligt befann mig i Växjö. Jag slogs av hur duktig och insiktsfull han var, och av hans helhetssyn på hälsa och livsstil.

Jag kom senare att lära att han också var en driven och ambitiös idrottsman som var passionerad över att utveckla inte bara sin egen utan även andras förmåga. Jag upplevde att Lars var en person som levde upp till devisen ”lead by example”

Dödens krassa verklighet påminner oss om att den här världen inte ger några andra chanser. Så skynda att leva! Skynda att andas! Skynda att dela! Skynda att verka! Skynda att drömma!

Att Lars Ackerot var en sådan aktiv, ung och pro-aktiv människa gör det ännu svårare att acceptera hans bortgång.

När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare”

Däri skriver jag om hur man tenderar att skylla idrotten för unga idrottsaktiva människors frånfälle. Och att idrottens inneboende strävan efter förkovran och motstånd, på något sätt skulle vara en ohälsofaktor som skördar dödsoffer:

”Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

–

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”

–

Jag tror att många av de ovanstående formuleringarna också stämmer in på Lars Ackerot.

Det finns en dikt av A.E Housman som jag tycker är fin. Den heter ”To An Athlete Dying Young”

The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.

To-day, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.

Smart lad, to slip betimes away
From fields were glory does not stay
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.

Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears:

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.

februari 12, 2013

Min senaste RW-krönika; Att ha grunda värden eller en värdegrund.

”Helgerna har kommit och gått och just nu bryts det nyårslöften till höger och vänster. De goda ansatserna som inledde det nya året med syfte att bli en bättre, duktigare och präktigare människa, har fallit på skam.

När vi kliver ned från våra höga hästar och hamnar i det verkliga livet så visar det sig att vi är beredda att kompromissa med det mesta. Att bryta löften till andra kommer vi kanske undan med om ingen ser oss. Att bryta löften till oss själva kommer vi bara undan med om vi intalar oss själva att det ändå inte var så viktigt.

Men vad är då viktigt? Viktigt på riktigt!

Reflekterande personer formar i sina yngre år regler och normer för hur man vill leva sitt liv. Man formar en värdegrund för hur man vill relatera till sin omgivning, sina medmänniskor och till de prövningar och frestelser vi ofrånkomligen ställs inför. För vissa tillhandahåller religion den här värdegrunden. För oss som är sekulära så formar vi värdegrunden utifrån personlig etik och moral.

En värdegrund svarar på frågor som vem man är idag och vem man vill vara imorgon.

En värdegrund svarar på vad som är viktigt och på vad som är mindre viktigt och vilka prioriteringar som krävs för att göra det viktiga.

Vi som springer delar säkert en gemensam bas i vår respektive individuella värdegrund; personlig hälsa och strävan, närhet till natur och viljan till förbättring. Och ju längre vi sprungit desto djupare rotat ligger den här grunden i oss. Därför att när vi följer det egna livets regler så bekräftar vi oss själva och då mår vi som bäst. När vi agerar undfallande mot oss själva så mår vi som sämst.

Därför behöver vi kanske inte lova oss själva och andra att bli bättre människor. Vi är redan bra som det är. Och vi behöver inte heller sträva efter att göra saker bättre. Det räcker med att lova oss själva att göra det som är viktigt oftare och mer.

En värdegrund är inte ett läpparnas bekännelse utan något man lever. Vi är inte det vi säger att vi ska göra. Vi är det vi gör.”

februari 10, 2013

Om PK-Sverige, del 2

Jag skrev inlägget om ”PK-Sveriges 10 budord” med glimten i ögat. Inte utan uppriktighet, men med en hel del humor. Vilket säger sig självt, för inget i vår värld är svart eller vitt. Allt är skuggat av nyanser och grader.

Kommentarerna har kommit in via bloggen, Twitter och Facebook och många är positivt gillande och uppskattar ironin i mitt tonläge.

Men man kritiserar inte PK-Sverige, utan att PK-Sverige också slår tillbaka! Och PK-Sverige består av människor som har så lågt i intellektuell takhöjd, eller är så lobotomerat åsiktstränade, att de blir oerhört provocerade av texter som dessa.

Det finns faktiskt stor humor i hur snabbt och väl dessa individer uppfyller mitt första budord!

Men det finns också en otäck baksida av hur politisk korrekthet fungerar, och hur man i Orwellsk ”Storebrors”-anda tar sig friheten att lägga ord i avsändarens (min) mun, eller att dra helt felaktiga slutsatser, som sedan presenteras som framlagda av mig. Vilket inte alls är fallet.

De vanligaste kommentarerna ifrån PK-pöbeln är att jag genom min betraktelse, själv, är antingen bitter eller kränkt.

Jag är inte det minsta bitter! Jag tar fullt ansvar för mitt liv och skulle aldrig skylla något på någon. Jag är dessutom i princip okränkbar. Kritik ifrån okända bekommer mig föga. Om någon säger att de inte håller med mig, inte tycker om mig, inte tycker att jag (eller det som jag gör) är intressant eller tycker att jag är dålig, så rör det mig knappt i ryggen. Varför skulle den göra det? Bara kritik ifrån mina närstående tränger in.

Jag betraktar, observerar och kommenterar, i och med mitt blogginlägg, en samhällsföreteelse som jag finner både intressant och lite oroande.

Sedan när är en recensent, kommentator eller observatör bitter för att han uttrycker missnöje eller ogillande över det han ser, läser eller upplever?

Men det är ju också en av stötestenarna i PK-Sverige; den graverande bristen på insikt om skillnaden mellan sak och person eller företeelse och grupp.

I PK-Sverige kan du inte kritisera invandringspolitik utan att pekas ut som rasist. Även om det som du kommenterar inte har något alls med invandrarna i sig att göra utan med handläggningen, förvaringen och passiviseringen av dem, och hur dåligt politikerna gör sitt jobb.

I PK-Sverige kan du, speciellt som man, inte kritisera radikala feminister utan att pekas ut som sexist, manschauvinist, kvinnoförtryckare och någon som är emot jämlikhet. Detta fastän också alla kvinnor jag känner, själva skyr de radikala feministerna som pesten, och skäms, när den feministiska retoriken slår dumknut på sig själv!

Jag, som är en synnerligen liberal person, är för övrigt för fri invandring och jämlikhet för ALLA. Varför begränsa sig, och kalla sig feminist, när man mycket hellre kan kalla sig humanist? Feminismen är död och förlegad. Länge leve humanismen istället!

I PK-Sverige är också alla försök till humor, ett försök till kränkning. Så när jag skriver att bara homosexuella får driva med homosexuella och invandrare med invandrare så är PK-Sveriges fråga till mig varför jag ”kämpar för att få kränka” dessa grupper. Vad svarar man på det absurda i den frågan?

I PK-Sverige får du inte kritisera en företeelse för då har du också kritiserat alla individer kopplade till företeelsen. Det är därmed ett direkt personangrepp! Likaledes så kan man i PK-Sverige inte heller kritisera en individ, en individ som kanske är invandrare eller homosexuell, med risken för att då också kritiserat gruppen de av PK-Sverige associeras med. PK-Sverige säger att du är invandrarfientlig! PK-Sverige säger att du är homofob!

PK-Sverige tror nämligen inte på individer. Vi är alla del av en grupp och bör därmed klassificeras och definieras därefter och av det allena. Vi är en del av PK-Sveriges egna periodiska system med täta skott mellan grupperna; invandrarna där, de homosexuella där, kvinnorna där, den tysta breda massan där och längst upp som skapelsens krona har vi PK-eliten som har företrädare som representerar respektive grupp.

Det är också dessa representanter som blir kränkta å någon annans vägnar och i någon annans ställe; ”ja, jag tar inte åt mig, men tänk på alla de som…”

Mer än att bara vara ett intressant fenomen så är det här också ett oroande samhällstillstånd i Sverige, och det leder ytterst till en förbannad undfallenhet och oförmåga att diskutera sakfrågor!

Vågar vi längre diskutera integration? Vågar vi diskutera jämställdhet? Vågar vi diskutera rättvisa? Vågar vi diskutera rättsväsendet? Vågar vi diskutera skolan? Vågar vi diskutera våld och förtryck?

Vågar vi se människor som individer? Individer med samma rättigheter och skyldigheter, oavsett kön, ålder, härkomst, sexualitet och bakgrund? Men också som individer som definieras av så mycket mer än det de ”är”! En homosexuell är inte bara DET! Likaså en invandrare. En kvinna… En idrottsman…

Men i PK-Sverige kränker du nämligen per automatik, just PK-Sverige och deras ”skyddslingar”, bara genom att inte hålla med. Antingen håller du med dem, och håller med dem förbehållslöst. Eller så är du emot dem. Och då är du inte vatten värd.

PK-Sverige är därmed en djupt elitistisk företeelse, där PK-Sverige bara bryr sig om PK-Sverige och dess anhängare. Alla andra kan slängas åt lejonen eller i alla fall dra åt helvete.

Där också därför som alla dessa nätmobbare; anonyma, känslomässigt hämmade och mentalt retarderade i sin oförmåga att kommunicera, överrepresenteras av PK-talibaner som tränats i att hålla käft och nicka som jävla papegojor i alla sammanhang.

Och i det sammanhanget stämmer mitt sista budord in på pricken; ”Yttrandefriheten gäller alla. Ja, naturligtvis inte för vita, medelålders och heterosexuella män. Men för alla andra!” Det är klart att man får yttra sig. Men inte utan repressalier. Och inte utan att löpa ett massmedialt gatlopp om man vågar sig på ett försök till seriös och offentlig debatt av samtidsfrågor.

februari 8, 2013

PK-Sveriges tio budord.

Du skall inte förvänta dig att någon annan förstår din ironi, din sarkasm, din satir eller din humor. Du skall inte förvänta dig att humor existerar överhuvudtaget. Du skall inte heller tala eller skriva i metaforer. Ord-skall-tolkas-bokstavligt.
Du skall inte försöka dig på att skoja om någonting, eller om någon. Någonting eller någon kan bli kränkt. Allting och alla har någon annan, om de inte själva blir kränkta, som blir kränkta i deras ställe. Mängden svenska intresseorganisationer för kränkta minoriterer, majoriteter och minareter, äro outgrundligt många.
Endast invandrare får skoja om invandrare. Endast feminister får skoja om feminister. Endast bögar får skoja om bögar.
Endast homosexuella får använda ordet ”bög”. I andra fall är det en kränkning; se regel 3 och 2.
Vissa individer må åtnjuta diplomatisk immunitet; carte blanche, från regel 1-4. De kan säga precis vad de vill. De måste dock vara homosexuella, kvinnor eller invandrare. Profeter enligt denna regel är Jonas Gardell, Özz Nujen och Gina Dirawi. Även radioprataren Anders Timell omfattas av denna regel, trots tveksam överensstämmelse med ställd kravprofil.
Kvotering anammas. Vi använder dock ordet ”rättvisa”. Alla ska få bli Lucia.
Smala människor är för smala, men tjocka kan aldrig vara för tjocka. Ett budord och en naturlag på en och samma gång.
All sport är lika bra. All sport är lika hård. All sport är lika intressant. All sport är sport. Allt är sport. Inklusive snedtrampande ponnys i paljetter, med butler i frack.
Vi ska tycka lika. Det kallas konsensus. Inga möten eller sammanträden får avslutas innan konsensus uppnås. Konsensus är lika med nirvana. Att inte tycka lika är otrevligt. Att inte tycka lika är obehagligt. Att inte tycka lika är bråkigt. Bråkiga människor är inte bra. De ska stenas.
Yttrandefriheten gäller alla. Ja, naturligtvis inte för vita, medelålders och heterosexuella män. Men för alla andra!

PK-vänlig kalla-det-vad-du-vill-boll

februari 5, 2013

Träning, livet och träning. Och livet.

De som är regelbundna läsare av ColtingBlogg vet ju vid det här laget att jag bara undantagsvis skriver om min egna träning.

Anledningen är att jag tycker att det blir lite väl mycket onani över långa träningsdagsboksexposéer. Och en stor del narcissism. Det finns ingen som skriver om sin egna träning som inte skarvar lite upp eller ned, beroende på om man vill beskriva hur bra man för tillfället är eller hur dålig man just nu är. Och om man skriver om hur man dålig man just nu är så är det bara för att om några veckor få skriva om hur oerhört mycket bättre man har blivit sedan sist. Voilà, orgasm!

Dessutom gör jag inget anmärkningsvärt som inte många andra redan gör. Det finns många som tränar mycket. Jag gör det säkert bättre, men den kvalitativa skillnaden är svår att kvantifiera. Och eftersom jag redan har flera VM- och EM-medaljer så har jag näst intill inget bekräftelsebehov av att behöva skryta med hur jag tränar.

Jag skriver inte ens en träningsdagbok i traditionell bemärkelse. Jag önskar att jag gjorde det dock! Jag önskar att jag var en sådan smått autistisk petimeter som kan svara på hur många mil han sprang 2009 eller hur många cykelpass han gjorde 2010. Och hur många av de passen som var på linjecykel, tempocykel, cykelcross och till och med mountainbike om Rain Man också har en sådan! Samt hur många pass som var på testcykel, och om han då bara räknar tid eller också översätter tid till distans så att snitthastighet över året inte blir skev i förhållande till tid i sadeln!

Mitt minne är dock mycket gott och jag kommer ihåg sammanhang, tider och puls från decennier tillbaka, och kan sätta in dem i den aktuella verkligheten för relevant tolkning. Och det är ju exakt det som en träningsdagbok syftar till; att skönja sammahang. Det, samt onani då. För många går igång som bara den på kvantitativa siffror som växer, och staplar som byter färg, och allt sån´t trams.

Jag kommer dock att utveckla tänket kring det här med träningsdagbok längre fram. Inte minst då jag skriver på en som kommer ut senare i år.

Jag inbillar mig helt enkelt att läsaren (du!) hellre läser något intressant, tankeväckande, välformulerat eller provocerande som inte handlar om hur långt jag simmade igår och idag, och hur långt jag ska simma i morgon, och vilken snittpuls jag hade på min distanslöpning.

Jag är dock idrottsman i själ och hjärta och gräver man till djupet i min person så sitter där en jävel med simglasögonen i ena handen och löparskorna i den andra. Och mitt idrottande har stått för så många defining moments i min historia att den är och förblir en central pulsåder i min tillvaro.

Jag har vare sig tid, intresse eller incitament att förkovra mig så mycket i idrottsliga mål som jag gjorde för 15, 10 och till och med för 5 år sedan. Utan tvekan är det dock lika intressant, som någonsin förr, att få göra det bästa av min förmåga och att utmana mig själv. Jag inbillar mig att det kommer att vara en sporre att bli äldre och att ändå bibehålla någon form av anständig förmåga.

Jag har mycket mer att göra nu än för 10 år sedan. Vem har inte det? Livet är större. Och livet är också bättre. Men jag vill också fortsätta att ha ett antal idrottsliga, fysiska, äventyrliga, inpirerande och spektakulära mål varje år.

I sommar ska jag ju simma mellan Stockholm och Göteborg under sex veckor. Det blir magiskt! Men jag skulle också väldigt gärna vilja köra bra på triathlon-SM, långdistans, som nybliven 40-åring. Och den som då tror att jag menar H40 kan gå och skämmas. Jag funderar också på Ultraman-VM i november. Och så vidare. Tankar på den den typen av mål och evenemang är saltet i mitt blod.

Så hur balanserar man upp den accelererande farten i tillvaron med ambitionen att ändå bedriva någon form av elitidrott, om än i avstannande fart? Så här tänker jag;

Kontinuitet. Hålla en hög grundnivå. Undvika ”nollor”; dagar helt utan träning.
Goda vanor. En godis blir lätt tio godis blir lätt bullar blir lätt vitt bröd till hotellfrukosten blir lätt lönnfet föredetting.
Leva i acceptans. Att kunna nöja sig med det lilla (nåja, en timme minimum) och inte sätta monumentala träningsmål under perioder där man också har enormt med ”livsuppgifter” och jobb. Det här skulle jag kunna beskriva i DETALJ; fenomenet med den ständigt missnöjda och förbittrade elitidrottaren som alltid känner att man skulle kunnat träna sju timmar istället för de sex timmar som det nu blev…
Den cykliska tillvaron. Varva perioder av jobb och projektutveckling (med bibehållen minimi-träning!) med träningsperioder. Min vän Gordo Byrn, en långt smartare man än vad jag någonsin kan hoppas bli, beskriver hur han planerar för en träningslägersvecka per månad. Då kan han leva i acceptans med mindre träning hemma och sedan gå all in under läger, på ett sätt där hans trötthet inte heller ”drabbar” hans närstående. Bättre att leva i cykler än att ALLTID försöka göra ALLT; det blir bara impotent.
Jobba lite men ofta på svagheter. Hitta nycklar till förbättring och sätt en standard att ägna den nyckeln fem, tio eller femton minuter varje dag.
Hitta en prioritetsordning i tid. Om du har 30 minuter att träna, vad blir det då? En timme? En helg? En träningslägersvecka? Och den som svarar crossfit på någon av alternativen är helt lurade.
Daglig, om än kort, reflektion. Vad händer? Vad borde jag tänka på idag för att mitt liv ska funka de närmaste tre veckorna? Vilka planer måste göras? Gör jag vad jag vill och borde?

Just nu är jag i Sälen med Elin. Vi är här i åtta dagar. Sedan är jag hemma i Borås i tre timmar innan jag flyger till Stockholm för vidare befordran till Egypten och en Swimtrek. Det är alltså lite mer än två veckor som är vikta åt träning. Livet i övrigt stannar ju inte och jag skriver både bok och svarar på mail (samt bloggar, uppenbarligen) samtidigt, men träningen har prioritet och jag kan motivera för mig själv varför jag lägger den extra milen och kör mig lite ned i källaren med mängd, intensitet och repetition.

Den här perioden är en av mina grundträningsperioder. I Sälen åker jag längd, springer, kör styrka/rörlighet, cyklar och simmar till och med (idag, 3000 m i 34-gradigt vatten, på Experium!) I Egypten blir det simning i mängd (+8 km/dag), samt löpning och styrka/rörlighet.

Januari var mycket jobb men ändå träning varenda dag. Även om det någon gång var klockan 23, efter en dag i Sthlm. Inga nollor! Vilodagar är bara ett diffust begrepp som inte alls tar i beaktning att fysisk aktivitet eliminerar, eller i alla fall kraftigt minskar , stress och påfrestningar ifrån det vanliga livet. Och att en sliten kropp mycket sällan blir mer sliten efter en lugn timmes aerob träning. Vilodag?! Det är ett lika konstigt begrepp som semester.

Min nuvarande träningsperiod följs av mer projekt och jobb. Och sedan mera träning. Efter det fortsätter resten av livet. En enda lång rad ”idag”. En enda lång rad ”just nu”.

Make it count.

februari 3, 2013

Underbara dagar framför oss

Dagarna mitt i livet. Timmarna under dagen. Den levande minuten. Ögonblicket.

Den korta stunden som binder samman då med sedan och här med där.

Så snabbt. Med högsta hastighet. Fritt fall i tiden genom tillvaron.

Jag söker moment och tillfällen, i stund och rum, för att frysa flödet och tillfälligt bromsa det skenande tåget som är mitt liv. Som är allas vårt liv. Ömtåliga tillfällen av insikt och kontemplation. En tyst timme på natten. En lugn själs vilande. Med min kropp i rörelse med bara tanken som sällskap.

Färden bär framåt men jag kommer aldrig att komma till vägs ände. En slutförd uppgift föder två nya. Ett avslutat projekt skapar ytterligare möjligheter. Ett avslutat träningspass leder in till nästa och nästa och nästa. En ömtåligt vårdad gröda sår livkraftiga frön. Att leva är att vara i livet. Att verka är att bygga sten på sten. Att bli äldre är att röra sig framåt och blicka bak på de spår som man lämnar efter sig.

Många söker efter svar eller regler. Andra efter ledare att följa. Alla vill ha en kompass som visar riktningen. Vi strävar efter kunskap och know-how. Men vad ska vi med know-how om vi inte först är upplysta med know-why.

Min tillvaro framleds i frenesi. Jag har en lång to-do-lista som kräver avprickning. Jag har en ännu längre love-to-do-lista. Den prickar jag av varje dag. Och mer än gärna på bekostnad av min to-do-lista.

Inga underbara dagar kommer att ångras mot slutet.

januari 1, 2013

Att växa.

Jag är inte mycket för nyårslöften.

Jag har inga illusioner om att komma till rätta med mina moraliska tillkortakommanden under 2013 heller. Lika lite tror jag att bristerna i min karaktär kommer att korrigeras.

Jag tror ingen av oss blir bättre människor. I synnerhet inte mellan den 31 december och den 1 januari. Tittar man inåt får man med tiden ett grepp om sin djupt liggande kärna. Det är en oföränderlig kärna. Och det är en likaledes förtröstansfull som smärtsam insikt att se att man i grunden drivs av de mest basala formerna av fåfänga, tillfredsställelse och bekräftelse.

Jag. Du. Alla. De enda som förnekar sanningen i det är antingen frikyrkliga eller politiker.

Så jag skulle kunna lova att jag ska bli en bättre människa under 2013! Men det hade bara varit en eftergift till politiskt korrekt hyckleri. Tvärtom, ibland kommer jag fortfarande att äta godis, surfa porr, vara lat, välja den enkla vägen och misslyckas med att leva upp till mina egna och andras krav. Och jag kommer att göra det utan ett uns av dåligt samvete och njutandes av varje lättjefull och dekadent sekund.

Jag kan inte bli en bättre människa. Jag kan bara bli mera människa.

I filmen ”Mångalen”, med Nicholas Cage och Cher, säger Cage´s karaktär; ”We´ve gotta be true to our own nature”!

Således ämnar jag inte göra avkall på mina sämre sidor. Men jag ska försöka att acceptera andras sämre sidor bättre.

Och jag ämnar inte vara onödigt självkritisk. Men jag ska försöka att vara mindre kritisk av andra.

Jag ämnar inte att få allas kärlek och acceptans. Men jag ska försöka att älska och acceptera mina närmaste, än mer.

När vi går in i 2013 kunde jag inte bry mig mindre om att bli en bättre människa. Däremot vill jag försöka att bli en större människa.

Jonas Colting – Hälsokonnässör

Livsbetraktelser