Dance like no one is watching!

Jag avgudar vissa personers förmåga att behålla sin unika särprägel och egenart. Jag beundrar passion, hjärta och inlevelse. Jag älskar all-in mentalitet och förmågan att leva upp till precis vartenda ord som yttras.

Jag har tittat på den här videon säkert 100 gånger den senaste veckan. Den är absolut och fullständigt fängslande och frälsande. Det är Future Islands som framför ”Seasons” på Letterman och det var ett framträdande som gav ett stort eko i sociala medier.Inte minst tack vare sångaren Samuel T Herrings själfyllda dans och närvaro.

Titta på klippet. Flera gånger! Det är sjukt bra, jag lovar!

RW-krönikan ”En slät kopp, tack”

Här kommer en av mina senaste krönikor i Runner´s World. Jag håller i sammanhanget på med ett bokprojekt innehållande mina bästa krönikor och blogginlägg.

”Vi har alla saker som vi betraktar som oumbärliga och helt nödvändiga. Kanske inte på ett livsuppehållande plan men näst intill åtminstone. Utan dessa saker skulle tillvaron sakna lyster och ljus och livet mista något av mål och mening.

För mig är löpning en sådan sak. Liksom kaffe. Den kombinationen är logisk på alla tänkbara sätt då löpning och kaffe passar som hand i handske. Likt två pusselbitar som i perfekt synkroniserad form och färg fyller i varandra och därmed gör helheten begriplig. Var och en för sig helt tillräckliga, adekvata och sin funktion fyllandes till perfektion. Men tillsammans, aah!

Löpning och kaffe. Kaffe och löpning. Kaffe, löpning och sedan kaffe igen. Eller varför inte klassikern kaffe, kaffe, kaffe, löpning, fikastopp, löpning och kaffe igen?

Jag vet nu att jag inte var en riktig löpare innan jag började dricka kaffe. Jag var inte ens en riktig person. En hel person! Jag hade ännu inte sett ljuset och kommit till insikt. Jag hade ännu att upptas i gemenskapen som bara delas av de som med koffeindopade ögon i samförstånd tyst nickar till varandra. Jag inser också att jag tidigare betraktades med viss skepsis av en javasörplande omgivning. Precis som jag nu betraktar andra med skepsis. De där andra. Tesörplarna, vattendrickarna och nejtackarna. Vad är det för fel på dem egentligen?

Ibland tror jag bara att jag håller på med triathlon för att det ger mig så oändligt många tillfällen till kaffedrickande. Faktum är att jag numera betraktar mitt idrottande som ett enda långt fikastopp med avbrott för att i någon form fysiskt transportera mig till nästa kopp kaffe.

Jag har bara en sak som stör mig! Emedan löpningens innersta väsen har förblivit oförstört och intakt genom åren så kan man inte säga samma sak om kaffets! I takt med kaffets popularisering så har kaffets själ utarmats och snuttifierats genom de hemska avarter som nu frodas bland våra kaféer. Jag manar till räfst och rättarting! Sanktioner och regler bör inrättas. Det enda kaffet som borde få serveras är det starka och svarta. I varierande storlek. Med tillhörande löpning. En slät kopp och 15 kilometer terräng, tack!”

IMG_0047

Mening mitt i livet. Del 2; att sätta en standard.

Jag har under de två senaste dagarna simmat med Rosebowl Aquatics Masters, i Pasadena. De har tre träningsmöjligheter om dagen, med coach på kanten. Jag kommer själv på lunchpassen, när solen är som bäst! Att få soltid är faktiskt 75% av motivationsfaktorn till simning. Så ni kan ju själva förstå att jag understundom slarvar lite med simträningen inomhus, under vintern…

Masters-simning i USA är en underbar blandning av människor mellan 22 och 85 år gamla. En blandning av nyblivna triathleter som aldrig simtränat förrän nu, och före detta olympier som vill hålla sig i form. En blandning av topptränade individer och en del som har lite extra att bära runt midjan. En blandning mellan de synnerligen ambitiösa som vill slå världsrekord i sin åldersklass, och mellan de som bara vill få lite motion.

Igår var mitt första pass med Rosebowl Aquatics. Det fanns uppenbarligen några snabba gubbar i vattnet. Och jag kände hur min motivation att simma hårt steg drastiskt så fort jag hoppade i bassängen! Den steg så drastiskt att jag till slut simmade fortare än jag gjort på flera år. Jag avslutade en serie på 4×500 armsim med att lägga den sista på 5.48. Det blir under 1.10/per 100. Väldigt bra för mig i 50m-bassäng! Och det bästa träninsgresultatet på länge.

Farbror´n närmast bakom mig på banan, den dagen, heter Dan Stephenson. Han är 55 år gammal. Han är också lite rund om magen. Men han är väldigt duktig på att simma. Och synnerligen passionerad när det gäller att träna hårt. Vilket också ger resultat; han är USA-etta i sin åldersklass på flera distanser.

 

 

Idag simmade jag andra passet med dem, och var lite seg och trött initialt. Men själva glädjen av att simma med en grupp, och att bara följa tränarens instruktioner, gjorde att jag kom till liv.

Efter runt 2000 meter insim och teknik presenterades så följande serie: 4×50 medley, start 55. 200 benspark. 4×100 medley start 1.45. 200 benspark. 4×200 medley start 3.40. 200 benspark. (medley är alla simsätt i följd; fjäril, rygg, bröst, frisim)

Mina vänner, 200;ar medley i långbana är ingen lek. Inte för en triathlet som inte ens i sina bästa dagar var en särskilt bra medleysimmare. Vissa dagar är det inte självklart att jag ens fixar en ynka 50;a fjäril i god stil, när kroppen är stel och själen trött.

Jag hade aldrig simmat en serie som 4×200 medley, på egen hand, om jag simmade ett eget pass. Och hade jag gjort det så hade jag åtminstone satt på mig mina fenor, eller åtminstone simmat ryggsim på bröstsimmet.

Vad jag hade gjort, är att jag hade vikt ned mig. Vilket jag även övervägde nu; ”kanske ska jag ta fenor ändå, jag är ju lite trött, simmade hårt igår…”

När starttiden presenteras för serien så säger Dan; ”3.40 är för lugnt, vi klarar 3.20”. Här har vi alltså en lönnfet 55-åring som tar tjuren vid hornen och inte bara väljer att inte ducka för serien, utan som också tuffar till den. Och vad gör jag? Jo, tänker på sätt att göra serien mer överkomlig, lättare och att ”fuska” mig igenom den. Ursäkter till varför, hittar man alltid.

Jag simmade hela serien. Det var min första serie 200;ar medley i långbana, på väldigt många år. Och jag simmade bra. Trots det, så var det Dan som utklassade mig idag. Mitt bröstsim är alldeles för dåligt, och jag simmar nästan aldrig detta hemska och onaturliga simsätt. Men jag gjorde det idag. Och jag gjorde det därför att Dan, och resten av gruppen, satte en standard.

De senaste dagarna har varit en påminnelse om något som jag kommit att värdera mycket högt i mitt liv. Det är värdet av att tillhöra en dynamisk  grupp av individer som inte är rädda för att möta motstånd.

Det är värdet av att ha kunna omge sig av flaggbärare som håller fanan högt när möjligheten till utveckling ges.

Ingen utveckling utan motstånd. Ingen insikt utan fördjupning. Inget hårt bli enklare utan att det först varit förbannat hårt. Ibland omöjligt. Och inget som har ett pris kostar gratis. Hade det varit enkelt hade man kallat det fotboll eller Tjejmil.

Jag har varit den flaggbäraren många gånger. Jag har slitit hårt. Och jag har kört många tuffa pass helt själv. Eller så har jag själv varit den som agerat karaktärskompass för andras sviktande vilja. Vilket i sin tur lyft min egen drivkraft. To lead by example. Men ibland är också jag svag och bekväm. Bekväm nog med att sänka standarden för mig själv. Och man vet det inom sig när så är fallet.

Det finns ett stort värde i att inventera de individer i ens närhet som plockar fram det bästa ur en själv. De individer som inte är rädda för att ge sig ut på djupt vatten. De som vågar lämna trygghetszonen av komfort och kaffe latte. Det är individer som man ska bemöda sig med att träffa oftare, lära av och låta sig inspireras genom.

Jag har många att tacka för vad jag är idag. Jag vill tro att jag i min tur också bidragit till deras utveckling.

Detta är individer som höjer och förstärker din tro på din egna förmåga. Och genom det, gör du också det samma för dem.

Det är de som sätter en standard. En standard att följa.

Mening mitt i livet. Del 1.

Jag är inte en att hänga upp mig på siffror och ålder. Men jag är 40 år gammal om några månader. Och hur man än vill se det så är det en plats någonstans mitt i livet. Någonstans där vägar delas. En tid där klockan ringer. Ett ställe för avsked. Och en annan för välkomnanden.

Det är en tid där tillvaron är halvvägs. Livet har nått kulmen. Solen står i zenit. Halva gjort och hälften kvar, give or take. Jag lever med tvivel. Och utan tro. Men jag lever inte blind. Och jag vill inte blunda. Det är vad den här texten handlar om. Den här och andra på samma tema framöver. Om att formulera en mening och ett sammanhang.

Det är en tid mitt i steget. Steget mellan något som är gjort och något som är ofärdigt. Steget mellan någon jag varit och någon som jag ska bli. Steget mellan acceptans och förändring.

Det är en tid där tankar skaver. Tankar som skaver likt en kostym som man vuxit ur. Tankar som skaver likt en hud som en gång varit mjuk och flexibel men som nu stelnat, krympt och krackelerat.

Det är inga obehagliga tankar. Bara understundom förvirrande. Men det är tankar ifrån ett liv som går vidare. Och det är tankar som sammanfattar. Någon gång måste man summera sig själv. Någon gång måste man inventera sin själ och sitt jag. Någon gång måste man titta ned och se hur långt linan är löpt. Någon gång måste man lyfta på skalet och se hur kablarna är dragna.

Någon gång måste man fråga sig själv vem man är. Och vad man har lärt sig. Om man har lärt sig.

Jag vill gärna tro på att jag kan bli en bättre människa. Med tiden och med åren. För mig själv och för andra. Jag vill gärna tro på att tillvaron har en utbildningsplan. Därför finns det inte heller något som för mig är så tillintetgörande som vetskapen om misstag som jag ständigt upprepar. Och den absoluta insikten om det. Samt oförmågan att hindra det.

Att se mig själv i det ljuset gör att jag kan bli väldigt trött på vem jag är. Trött på vad jag gör. Trött på vad jag står för. Trött på mina mönster. Trött på mina mekanismer och på mina verktyg. Trött på mitt anfall och på mitt försvar. Trött på min aggressivitet och på min uppgivenhet. Trött på förklaringar och rationaliseringar. Trött på hejaklacken. Trött på det livet jag lever. Trött på kostymen jag bär. Rollen jag spelar. Vägen jag följer.

Först när man förflyttar sig ifrån vardagen av att vara ”jag”, så kommer de andra tankarna fram. Först när man kliver ur den roll man spelar i sitt egna tillvaro, så ställs man oundvikligen ansikte mot ansikte med sig själv.

Jag tycket mycket om att då och då vara ensam. Jag behöver det. Men jag är inte bra på det. Jag är bedrövlig på att vara ensam. Jag får mycket lite gjort. Åtminstone på ett arbetsmässigt plan. Och på ett prestationsbaserat plan. Den kravlösa ensamhetens förutsättningslöshet i kamp med det riktiga livets ekorrhjul av görande och verkande.

Jag är istället som ett djur i bur som otåligt trampar runt. Obekväm med tillvaro utan fängsel, känslor utan styrsel och tid på rymmen från schema. Halvt tänkta tankar, ofärdiga impulser och minnen ifrån förr, springer vilt omkring som hamstrar i en bur. Jag lyfter på locket till det, lite i taget, och söker få fäste i något som har en ton eller känsla. Något som är fyllt av blod och själ. Något som är en tråd till ett nystan och en härva som kan redas ut.

Jag har alltid sökt den här tiden ensam med mig själv. Resor och träning och passivt vegeterande. De har varit de bästa av stunder. Och de värsta av stunder.

Efter en tid lugnar sig allt. Som nu. Som idag. Jag har ställt tillräckligt många frågor till mig själv. Jag har sminkat av och hängt upp kostymenen. Rollen är fri.  Texten är improviserad. Jag har spelrum åt alla håll.

När jag var yngre tänkte jag att livet var rätt långt ändå. Och att vägen var tämligen utstakad. Rakt fram och på ytan. Full fart.

Nu vet jag att livet är mycket kortare. Och ju fortare man kör desto snabbare kommer man fram till slutet. Livet är kortare men det visar sig också vara mycket djupare och mycket bredare. Och det levs inte inte på ytan, med ena handen i vattnet. Livet levs på djupet. Inifrån och ut. Som deltagare. Och inte som åskådare.

En av mina stora rädslor är att behöva kompromissa bort min ensamhet och min otvungna egentid utan klocka. Att tvingas bära en endaste kostym. Att bara leva med en identitet. I en dimension. Att befinna sig en situation där livet levs wire to wire, med ständiga krav och ansvar, och där inget hinner gå på djupet. Där inte tiden, utrymmet eller takhöjden finns för att tänka en enda originell tanke eller för att kunna formulera en insikt som inte är en skuggans repris av gårdagens. Att formen blir så stelnad att man för alltid är fången i enda pose. Och där man spelar sin roll med sådan perfektion att man inte längre kan prata utan ett manus.

Det är inte att leva. Det är att överleva.

Jag kan tycka att det ibland är svårt att vara ensam med mig själv. Men inte lika svårt som det är att leva i förnekelse.

Och det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan om frågorna man ställer.

“When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?” 
― Douglas CouplandLife After God

Med tvivel. Utan tro.

En tillvaro utan tvivel är ett liv med skygglappar. En tillvaro utan tvivel är ett liv med tunnelseende. En tillvaro utan tvivel är som en motorväg utan avfart. Det är full fart mot framtiden så länge bränslet räcker.

Jag sitter på ett hotell i Pasadena och håller mig i sargen medan jag tänker nya tankar. I varje stund konfronteras vi av det gamla livets bortflyende nostalgi och det nya livets krassa verklighet. Och av det gamla livets upplysta stig och det nya livets osnitslade snårskog. De möts alltid i nuet och manar oss till rannsakan. Rannsakan över våra val, våra drivkrafter och våra skäl.

Nuet är alltid den svåraste stunden att leva.

I mig möts den yngre mannens självklarhet med den långsamt åldrande mannens insikt. Den långa startsträckans otvungenhet möter den korta bromssträckans begränsning. När koffein har ersatt adrenalin som bensin.

Det är när man börjar glänta bakom kulisserna till den tillvaro, och de luftslott man byggt upp, som man kan uppleva en hisnande insikt om möjligheter. Vunna eller förlorade. De vunna finns ännu att erövra. De förlorade var under de dagarna man levde blind som en höna och inte såg det ljuset på himlen som borde varit ens ledstjärna till vad man borde, ville eller borde velat.

Det är när man inser att man inte behöver göra allt det som man tror att man måste göra, som man blir rädd för höjden av tankar och djupet i vattnet man simmar på ytan av. Det är när måste och borde återigen blir till kan och vill.

Det är när den polerade ytan på livet spricker, som mörkret sipprar fram, viskandes ”skynda, skynda, skynda”.

Det är när man inser att man inte behöver vandra i den kostym som livet sytt åt en, som man tittar upp och ser trådarna som ryckigt drar i marionetten.

Det är när man ifrågasätter vart man kommer ifrån och vart man är på väg, som man skalar av lager på lager av invanda mönster och förutfattade meningar om sitt jag.

Jag undrar hur de tvärsäkra fungerar. De övertygade och de bestämda. De upplysta. De aldrig avstannande och långsamt reflekterande. Jag undrar över de som tror på riktigheten över riktningen. Över en rätt och riktig riktning. Jag undrar över de som tror. Och över de som tror på tron.

Jag undrar över de stängda dörrarna och de låsta strukturerna och förlusten av det förutsättningslösa. Jag undrar om tillvaron handlar om högsta lägstanivå eller lägsta högstanivå. Om minsta motståndets lag eller bara om motstånd. Om hög takhöjd eller om bortflyende horisonter.

Jag undrar över om det är mod eller rädsla som styr. En rädsla för det som kräver mod eller ett mod att våga vara rädd.

Jag lever med tvivel och ifrågasättande. Och jag lever utan tro. Förutom tron på det relativa och på det föränderliga. Men jag lever med hopp. Och jag låter inte mörkret skugga mitt liv, utan snarare agera fond till ljuset.

Vem vinner? Min senaste RW-krönika

”Idrottens värld är ju väldigt tydlig och enkel. I tävlingar har vi alltid en vinnare. Och så resten av deltagarna. Förlorarna. För om vi har en vinnare så måste vi väl också ha motsatsen? Andra plats är första förlorare, brukar det ju heta.

Jag har förlorat långt mer än vad jag har vunnit under min idrottskarriär. Jag har faktiskt inte vunnit så där värst mycket alls. Men så har jag ju tävlat runt 15 VM och EM också.  Då är det ju svårt att vinna. Hade jag siktat lite lägre så hade det nog blivit fler segrar. Att vinna distriktsmästerskap är liksom lättare än att vinna världsmästerskap. En seger här är alltid bättre än en andraplats där.

En gång kom jag femma på VM och fick en liten enspaltare i lokaltidningen. På frågan varför svarade man att ”placeringen inte varit så god”. Veckans divison-4 match fick en helsida. Där hade man ju 11 vinnare att skriva om!

Hur är det då i livet utanför idrotten? Bortom det konkreta och mätbara? Har vi även där vinnare och förlorare? Enligt vilken måttstock? Och när vet vi om vi vunnit?

När vi idrottstränar så har vi en tydlig drivkraft. Vi vill tillhöra vinnarna! Och med den drivkraften så förkovrar vi oss under ändlösa träningspass och mycken trötthet.

Säkerligen är det samma drivkraft som håller lågan brinnande när vi karriärstränar. Att få sitta i vinnarcirkeln. Det är därför som vi jobbar hårt, länge och mycket. Det är därför som vi vill tjäna mer pengar, avancera i karriären och få omgivningens erkännande. När och hur vi vunnit är dock högst oklart.

Många av oss hälsotränar också vilt! Lika delar Luthersk piska, fåfänga och rädsla tjänar som bränsle i vår jakt på den översta platsen på prispallen. Gud förbjude att inte tillhöra vinnarna i det loppet!

Tanke på att få vinna gör oss tydligen nöjda och lyckliga. Eller åtminstone gör illusionen av seger det. För i det verkliga livet är vinnare inte ett dugg lyckligare än andra. Idrottsmän betalar ibland ett högt pris för sina segrar. Rika och framgångsrika människor likaså. Maniska hälsojägare är kanske friskare i kroppen men också möjligen olyckligare i själen. Och det i sig är inte friskt.

Sanningen är väl den att ingen av oss får en medalj av Gud när vi dör, för att vi var bäst medan vi levde. Det har aldrig handlat om mig mot dem eller vi mot alla andra. Det har alltid handlat om jag mot mig själv och vi mot oss själva. Det är den enda relevanta jämförelsen. Att förädla sina förmågor. Att utveckla sina talanger. Att göra det bästa av det man har. Och att aldrig ge upp. Det är det som skiljer vinnaren ifrån förloraren. Oavsett placering.

Och det är inget som säger att glädjen hos den nykorade distriktsmästaren är mindre än hos världsmästaren.”

RIP Lars Ackerot

En ung triathlet, en ung inspiratör, en ung entrepenör och en ung människa har gått bort.

Jag fick reda på i kväll att Lars Ackerot hittats död i sitt hem, inte ens 32 år gammal. Hans dödorsak är ännu okänd.

Lars var bosatt i Växjö där han drev sin egna verksamhet ”Ackerots Massage & Friskvård AB”, genom vilken han gjorde sitt bästa för att inspirera och hjälpa andra med träning, hälsa och livsstilsråd.

Lars var också en aktiv och dedikerad triathlet, och var som ordförande en drivande faktor i den lokala triathlonföreningen 338 Småland.

Jag lärde känna Lars i hans egenskap av båda de rollerna. Han masserade mig för ett antal år sedan, under ett träningsläger som jag då genomförde, och då jag tillfälligt befann mig i Växjö. Jag slogs av hur duktig och insiktsfull han var, och av hans helhetssyn på hälsa och livsstil.

Jag kom senare att lära att han också var en driven och ambitiös idrottsman som var passionerad över att utveckla inte bara sin egen  utan även andras förmåga. Jag upplevde att Lars var en person som levde upp till devisen ”lead by example”

Dödens krassa verklighet påminner oss om att den här världen inte ger några andra chanser. Så skynda att leva! Skynda att andas! Skynda att dela! Skynda att verka! Skynda att drömma!

Att Lars Ackerot var en sådan aktiv, ung och pro-aktiv människa gör det ännu svårare att acceptera hans bortgång.

När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare”

Däri skriver jag om hur man tenderar att skylla idrotten för unga idrottsaktiva människors frånfälle. Och att idrottens inneboende strävan efter förkovran och motstånd, på något sätt skulle vara en ohälsofaktor som skördar dödsoffer:

”Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”

Jag tror att många av de ovanstående formuleringarna också stämmer in på Lars Ackerot.

Det finns en dikt av A.E Housman som jag tycker är fin. Den heter ”To An Athlete Dying Young”

The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.

To-day, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.

Smart lad, to slip betimes away
From fields were glory does not stay
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.

Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears:

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.