Att vara en stor människa

Det råder jaktsäsong på Petter Northug. Rena lynchstämningen faktiskt. Att döma av tidningsrubriker, krönikörers texter, diverse Facebook-inlägg och den allmänna opinionen så är killen inte vatten värd.

Att han har varit en riktig jubelidiot råder det ju inget tvivel om. Att han agerat djupt omdömeslöst och med fara för sitt eget och andras liv är det inte heller någon tvekan om. Att han i och med det förtjänar frän kritik och kraftigt ifrågasättande är verkligen inte mer än rätt. Att köra rattfull är bland det dummaste någon kan företa sig, oavsett vem man är.

Men det vi läser och hör om Northug just nu osar av förakt. Det osar av rent hat. Det osar av pöbelmentalitet.

Killen har precis begått sitt livs största misstag. Han hade turen att rent fysiskt komma så lindrigt undan. Det kunde ha slutat så ohyggligt mycket värre. Men såvitt jag förstår är det här den första gången han överhuvudtaget figurerat i sådana här sammanhang. Enligt samstämmiga rapporter så har han alltid levt ett skötsamt och seriöst liv och aldrig någonsin gått över gränsen på det här sättet. Man blir inte världens genom tiderna mest kompletta längdåkare om man har för vana att leva rövare. Det är rätt uppenbart att det här på många sätt varit en engångsföreteelse. Därmed inte sagt att han inte varit ute och roat sig och druckit alkohol. Det har han naturligtvis. Precis som alla andra idrottsmän jag känner. Precis som folk i allmänhet gör ibland. Precis som jag. Och precis som du. Det man gör när man är ledig, har semester och vill uppleva en kväll utan krav, det vanliga livets ansvar och disciplin. Den här gången gick han dock över gränsen. Ordentligt också. Och han bör straffas ordentligt för det.

Jag har många gånger stört mig på hur skadeglada människor varit, inte minst i Sverige, när Petter Northug fallerat och misslyckats. Hur man inte dragit sig för att dra hans namn i smutsen när han inte levt upp till sina egna och andras förväntningar.

Northug betalar just nu inte bara priset för att ha kört rattfull. Han betalar också priset för sin personlighet, sin öppenhet och sitt extroverta beteende. Han betalar priset för att våga säga sin åsikt, ha glimten i ögat och för sin, i mina ögon, underbara förmåga att visa humor i en på alla sätt humorlös idrott. Northug betalar just nu priset för att i många år varit den raka motsatsen till den idealiserade bilden av hur en längdskidåkare ska vara; tyst, blyg, ödmjuk, tacksam och full av hålla-käften-mentalitet.

northug3

Att han överhuvudtaget anses kontroversiell, arrogant och uppfylld av ett uppblåst ego är mer än något annat ett tecken på hur oerhört personlighetsblek skidsporten är. Han har ju inte ens en tatuering eller en tuppkam! Bara i ett genomsnittligt professionellt fotbollslag så finns det fem individer som är större och värre ego-maniacs än Northug. Personligen har jag alltid tyckt att hans utspel, hans agerande och hans gester varit underhållande och harmlösa. Och så vitt jag vet så har han alltid varit storsint vid både segrar och förluster och gratulerat sina eventuella övermän.

Skidgeneralen för Falun-VM, Sven von Holst, säger idag till pressen att ”Jag tror inte att VM förlorar så väldigt mycket på att Petter Northug inte är med”

Va?! Northug är skälet och anledningen till att många överhuvudtaget följer skidsporten! Jag är allmänt intresserad av längd men har följt många tävlingar ENBART för att Petter Northug tävlar. Jag anser att det hade varit en enorm förlust om han inte tävlade. En förslust för sporten. En förlust för alla.

Hela Norge har njutit av den här mannens prestationer. Hela Norge har njutit av Northugs exceptionella förmåga. Hela Norge har varit extra stolta över att ha varit norrmän när Petter allt som oftast vunnit, och gjort det med den norska flaggan i topp.

Northug har mött både press, sponsorer och familjemedlemmar med rak rygg. Han har inte varit undfallande. Han har varit djupt ångerfull och som det verkar, ärlig. Han står för det han gjort och han har tagit på sig hela skulden för det inträffade. Och han accepterar förbehållslöst det straff som det norska juridiska systemet dömer honom till.

En handling kan vara oförlåtligt dum. Och man är en äkta jubelidiot om man kör rattfull. Men under jubelidioten finns det en människa. Och en människa måste kunna få bli förlåten.

Att göra det, att be om förlåt och acceptera sin skuld medan omvärlden spottar på honom, förutsätter en stor människa.

Man kan vara en stor människa även om man agerat som en liten skitstövel.

 

Äntligen har korttidsfastan slagit igenom!

Äntligen har svensk mainstream-media börjat att skriva om korttidsfasta (intermittent fasting)!

Även om jag läste om det på Marks Daily Apple redan för fem år sedan, och själv skrev om det i ”Nakna Hälsan” (se min text om korttidsfasta, från boken, i kursiverat nedan) 2010, så är tanken bakom korttidsfasta tämligen radikal, impopulär och politisk inkorrekt. INTE äta? Det vet väl alla att om man inte ställer sig i hejaklacken och förespråkar ett konstant ätande innan, under och efter träning är man både dum och oinformerad. Dessutom så uppmanar man till anorexi och ätstörningar!

Sanningen är väl den att det är vårt ätfixerade och sockerkicksberoende samhälle som sådant, som har ätstörningar!

Svenska Dagbladet skriver härom dagen om korttidsfasta. Idag jag svarade på ett mail om korttidsfasta till tidskriften Topphälsa. Och det stora skälet till att många nu intresserar sig för ämnet, är boken ”Åldrandets gåta”, en bok som är skriven av Henrik Ennart, som är är SVD-journalisten bakom ovanstående artikel.

I internationell media så har intresset funnits längre. Exempelvis så hade BBC en intressant dokumentär om ämnet för inte så länge sedan.

En sak är dock säker och det är att korttidsfasta inte är ett populärt koncept bland konventionellt tänkande dietister eller läkare. Och än mindre hos den sockermissbruksdominerade motionsvärlden där alla former av motion ursäktar ett ohämmat frosseri av  framförallt kolhydrater!

”Vi är fixerade vid mat och ätande i vår kultur. Och fel sorts mat därtill. Vi är så vana att äta minst tre till fem gånger om dagen att många människor blir helt rabiata om de missar en måltid eller om de av någon anledning inte får mat i tid. Den reaktionen är naturligtvis en effekt av en sockerstyrd fysiologi och en ämnesomsättning som är direkt beroende av konstanta och regelbundna tillskott av nya kolhydrater. Allt för att undvika kraschen som kommer när blodsockret sjunker efter den föregående måltidens insulindusch.

De flesta verkar leva i tron att om man bara så missar en enda måltid så riskerar man att bli allvarligt sjuk och undernärd. Eller i alla fall svimfärdig, svag och helt oförmögen att göra något annat än att i dvala sitta still och tomt titta framför sig.

Ändå är det ju uppenbart att i princip varenda vällevnadssjukdom (jag kallar det ju för fellevnad!) som människan i den moderna världen lider av inte alls beror på undernäring och svält utan av överkonsumtion, frosseri och en omättlighet. Och folk är ju trots att de äter ofta, mycket och regelbundet ändå trötta, håglösa, energifattiga och svaga!

För att inte tala om folk som tränar relativt regelbundet. Gymbesökarna hänger i klasar över kafédisken för att suga i sig en shake, energikaka eller återhämtningsdryck efter att ha kört ett spinningpass på 45 minuter, i tron att de nu tömt sina depåer och slitit på sina muskler så till den milda graden att de måste ha en intravenös sockerskjuts spetsad med lite syntetiskt protein om de ska orka köra ett likadant spinningpass tre dagar senare…

Hur hänger det här egentligen ihop? Är vi så sköra och ineffektiva att vi behöver en konstant energipåfyllning och är det här förhållningssättet den rätta vägen till vår bästa hälsa och prestationsförmåga?

Nej, det är snarare tvärtom! Naturligtvis ska vi äta och vi ska ha ett avslappnat, njutningsfullt och insiktsfullt förhållande till mat. Men i dagens kultur av genvägs- och reklaminfluerat ätande med ett frossande av framförallt raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter så är det snarare tvärtom. Det är inte avslappnat! Det är inte njutningsfullt! I alla fall inte bortom den första minuten av sockerrush och framförallt är inte konsekvenserna njutningsbara. Och det är verkligen inte insiktsfullt!

Vi behöver vare sig äta så regelbundet som vår moderna kultur förespeglar oss och vi mår bra och bättre av kortare perioder av fasta då och då.

Återigen, som ett resultat av flera miljoner års evolution, är det rimligt att tro att vår tids tillgänglighet och överflöd av livsmedel är representativt och realistiskt som förklaringsmodell för hur människan ätit genom tiderna? Har vi haft en så jämn, god och hög tillgång på föda att vi alltid kunnat äta tre till fem gånger per dag med en efterrätt till kaffet på det? Naturligtvis inte! Snarare är det så att vi ofta var utan fast föda i ett eller flera dygn av olika anledningar. Och i syfte att överleva de kortare perioderna av svält så utvecklade kroppen olika försvarssystem som skulle sörja för vår energiförsörjning och vitalitet; främst vår fettförbränning och den kraftiga utsöndringen av hGH som bland annat återanvänder nedbrutet muskelprotein i en ny proteinsyntes.

Det är alltså väldigt bra att implementera kortare perioder, 24 till 36 timmar, av fasta då och då. Upp till en gång i veckan faktiskt. En sådan fasta definieras av att man helt enkelt inte äter någon fast föda eller dricker något annat än vatten. Syftet med detta är naturligtvis att man inte ska stimulera sitt blodsocker med påföljande insulinutsöndring. Den bästa och mest effektiva dygnsfastan löper från middag till middag eftersom man då redan har klarat av halva fastan under natten när man ändå sover.

Många tror att ett dygn utan mat är rena tortyren och att man är på gränsen till fysisk och mental kollaps och visst kan det vara så de första gångerna. I synnerhet om man är en extremt sockerdriven person. Men som de flesta vet så är det just närvaron av insulin (efter att ha ätit socker/kolhydrater) i blodet som triggar aptit och en kaka blir gärna tio kakor och en smörgås blir tio smörgåsar för man blir inte nöjd och tillfreds annars när suget sätter in. Under fastan så är insulinet inte en faktor och aptiten eller det typiska ”suget” är inte närvarande på samma sätt. Dock kan ju den känslomässiga vanan eller ens belöningssystem sätta krokben men då har man ju också upptäckt att man är slav under sockret på mer än bara det fysiska planet.

Anledningarna till, och de positiva fysiska effekterna av fastan är många:

-obefintliga insulinnivåer vilket reglerar aptit och metabolism

-en jämn energinivå under hela dygnet

-fettförbränningen ökar dramatiskt, inte minst under frånvaron av insulin

-viktminskning

-tillväxthormon; hGH, utsöndras i högre grad än annars

-man bryter fixeringen vid mat eller vissa livsmedel

-man lär sig känna igen hunger och aptit och att undvika det rutinmässiga ätandet som görs per automatik oberoende av mättnad.

-matsmältningen får vila och blodflöde dirigeras till andra delar av kroppen

-produktiviteten i övriga livet ökar när ”allt” inte handlar om mat och ätande

Jag har praktiserat 24-timmarsfastan, av och till under flera år, och jag var naturligtvis initialt skeptisk då jag levt i en kultur där man alltid förväntas att äta och fylla på depåer efter träning men resultaten har varit otroligt goda! Jag har visserligen tillåtit mig själv att förutom vatten också dricka kaffe då livet blir lite väl blekt utan några gläjdeämnen!

Jag har under de här dagarna tränat mer eller mindre som vanligt och jag har kört mellan två och fyra kortare träningspass på totalt upp till fyra timmar. Inte en enda gång har min energi sviktat eller blodsockret fallit. Fettförbränningen har varit optimal och insulinnivåerna väldigt låga och jag har tvärtom vad man kan tro känt mig stark, pigg och energisk. Den enda negativa reaktionen som jag har fått är att jag känt en lätt svidande tomhet i magen någon gång men det har varit övergående. Jag har inte heller vräkt i mig en större eller svulstigare middag vare sig före eller efter fastan. Snarare har jag ätit än mer eftertänksamt”

Okritisk media gynnar livsmedelsindustrin

Privatägd massmedia har naturligtvis ingen skyldighet att värna om folkhälsa eller ens bistå med livsstilsråd. Men man kan ju tycka att ett journalistiskt mediums egna medarbetare eller skribenter åtminstone kan leverera en kritisk och nyanserad kommentar till rapporter som publiceras i den egna tidningen.

Det här är alltså apropå den infantila artikeln i dagens SVD där man frontar med rubriken ”Färdigmat nyttigare än TV-kockarnas recept”.

Man har jämfört maten i diverse halvfabrikat med den mat som vissa TV-kockar lagar (eller profilerar i sina respektive kokböcker), som exempelvis Jamie Oliver.

De främsta anledningarna till att deras mat anses mindre ”nyttig” än halvfabrikaten är främst;

  • den är fetare
  • den har mer mättat fett
  • den har färre fiber

Föga förvånande så anser alltså ett fettfobiskt etablissemang att mer fett i maten är sämre! För att inte tala om det mättade fettet!

Dessutom innehåller TV-kockarnas måltider mer energi. Precis som om DET spelar någon roll…

Det är tröttsamt med undersökningar, och påföljande massmedial uppmärksamhet, som lever kvar i nutritionsforskningens dark ages. De konventionella åsikterna om näring/hälsa är på samma nivå som kirurgin var på 1600-talet…

Jag tycker snarare det hade varit betydligt mer intressant om man till att börja med hade relaterat på ett nyanserat sätt till ordet ”nyttigt” i undersökningen, och tagit följande i beaktning:

  • kroppen är ingen bil: olika former av energi påverkar oss olika. Därför är kalorier, och dess mängd, ointressanta utan att beakta varifrån de kommer
  • kvaliteten/ursprung på ingredienser
  • kvaliteten på fettet i maten; och om det är något TV-kockar (eller riktiga kockar överhuvudtaget) ALDRIG gör så är det att använda margariner.
  • mer fett och mer mättat fett är bra för oss
  • fibrer är en extremt överskattad komponent i maten. För mycket fiber ger IBS-mage och annan skit.
  • smaken! smaken! smaken! smaken! smaken! smaken! smaken! smaken!

Jag undrar varför inte SVD´s egen Mats-Eric Nilsson har fått kommentera den här artikeln? I sin banbrytande bok ”Den hemlige kocken” drog han täcket av livsmedelsindustrin och färdigmaten. Han visade bland annat hur Dafgårds ”Farmor Jennys kåldolmar” innehöll inte mindre än 67 ingredienser…

Vem har betalat för den här studien? Vem har tillåtit att den valsat in i seriös dagspress utan att granskas och nagelfaras?

Jag är ju ingen egentlig kock och verkligen ingen TV-kock. Men jag tycker valet är ganska enkelt mellan en äcklig TV-dinner och en hemlagad och delikat måltid på kött, grönsaker, frukt och naturliga fetter!

Äter elitidrottande kvinnor för lite? Eller äter de bara fel?

SVT Sport hade ett intressant, men ack så grunt, inslag härom dagen. Det handlade om att elitidrottskvinnor mår ”dåligt” och att problemet är att de äter för lite. Det är i alla fall slutsatsen som forskarna bakom studien kommit fram till.

Ett av tecken på alarmerande ohälsa var frånvaron av menstruation hos häften av kvinnorna.Och det beror alltså på att de äter för lite. För lite? Kan det inte vara så att de helt enkelt äter FEL?

Vår västerländska fettfobi och den inom idrotten sanktionerade mjöl- och grynfixeringen, är att skylla för den här olyckliga situationen. Idrottskvinnor äter kanske inte för lite men de äter sannolikt helt fel! Alldeles för många raffinerade kolhydrater och alldeles för lite naturligt fett!

Kroppen är inte en bil som behöver tankas. En kalori är inte en kalori samma som en annan kalori. Maten vi äter är inte bara bränsle och framför allt är inte all mat likadant bränsle!

Kostens sammansättning betyder långt mer än själva kaloriinnehållet. Huvuduppgiften för födan är nämligen att tillhandahålla näring och substans för den ständiga nyproduktion av celler som pågår. Kroppen är stadd i ständig förvandling och förändring. Nya celler ersätter gamla celler som dör. Exempelvis är våra tarmceller utbytta på bara två veckor och det tar som mest fyra veckor att byta ut vårt hudlager.

Det är skillnad mellan näring och energi. Det är skillnad mellan hälsa och fitness. Det är skillnad mellan bra och dåligt.

När menstruationen (den tydligaste hormonella reaktionen en kvinna regelbundet genomgår) upphör, så är det ett tecken på att det endokrina (hormonella) systemet är djupt hämmat. Den utan tvekan viktigaste komponenten i kosten, för att understödja god endokrin funktion, är naturligt fett. Det sämsta för vårt endokrina system är, föga förvånande, kolhydrater och socker. För vad tror ni att insulin är? Jo, en mycket stark (och för kroppen stressande) endokrin reaktion på just kolhydrater.

Sålunda är det en milsvid skillnad på en diet bestående av exempelvis avokado, ägg, blodig biff, kokosfett, lax och spenat och en diet bestående av mackor, mackor, mackor, mackor, mackor, gröt, pasta, lättmjölk, margarin och en tomatskiva. Oavsett om vi pratar om en kalorimängd på 2000, 3000 eller 6000 kalorier per dygn!

Artikeln i sin helhet nedan (här från svd.se)

 

Många hårt tränande kvinnor äter så lite att de riskerar allvarliga skador som benskörhet och rubbad ämnesomsättning. Så många som hälften har ett så lågt energiintag att skelettet urkalkas och mensen försvinner, framgår det av en ny svensk-dansk studie på elitidrottande kvinnor.

Ätstörningar bland kvinnliga elitidrottare talas det inte mycket om och det borde det bli ändring på. Tidigare studier på bland annat på 700 norska elitidrottande kvinnor visar att två av tio har någon form av ätstörning. Enligt ny forskning från Lunds och Köpenhamns universitet kan detta leda till allvarliga skador.

Undersökningsgruppen består av 50 kvinnor mellan 18 och 39 år som tränar uthållighetssporter, exempelvis triathlon och långdistanslöpning, mer än fem gånger i veckan. Hittills pekar resultatet på att så många som hälften har menstruella rubbingar eller ingen mens alls. Lika många visar försvagningar på skelettet.

– På lång sikt får det här allvarliga hälsomässiga konsekvenser, du kan bli steril och du får stressfrakturer, benbrott, på grund av att ditt skelett är nedsatt, säger Anna Melin, doktorand vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till  Sveriges Radio.

Hård träning i kombination med lågt energiintag tycks hämma produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen, liksom ett antal andra hormoner som hjälper till att bygga skelettet. En genomsnittlig kvinna behöver få i sig omkring 2 000 kalorier om dagen. En elitidrottande kvinna behöver kanske det dubbla.

– Det kan vara svårt att få i sig, särskilt om maten är kalorisnål och fiberrik, tror Anna Melin.

Men hon tycker sig också se en annan anledning till att hårt tränande kvinnor äter för lite:

– Det är inte speciellt kvinnligt att äta mycket mat. Många av de försökspersoner som kommer hit berättar att de får kommentarer som: ”Amen gud, ska du äta allt det”. Om du samtidigt är inom en idrott som fokuserar mycket på vikt tänker du dig kanske för innan du i sociala sammanhang äter mycket, säger hon.

Anders Sjödin, läkare och assisterande professor som tidigare har arbetat med svenska skidlandslaget, har också varit involverad i studien. Han menar att det är viktigt att nå ut med information om att man kan äta långt mer än man tror utan att gå upp i vikt:

– Forskning borde göra skillnad och fungera som ett användbart verktyg. Idrottstränare borde kunna använda verktygen vi utvecklar, för att identifiera vilka kvinnor som lider av ätstörningar och se till att de får adekvat hjälp.”

 

Det här är idrottsrörelsens eget fel. Man slår undan benen på sina aktiva genom desinformation och politisk korrekthet, liksom undfallenheten att värna sina aktivas intressen mer än sina sponsorers. Vilka är några av idrottssveriges främsta sponsorer? Jo, mjölmaffian med AXA och Kungsörnen i spetsen.

Det är bara att läsa RF´s kostrekommendationer för att se vad jag menar. Jag skrev ett djupt kritiskt blogginlägg förra året om det;  Lita inte på RF´s kostrekommendationer.

Där skriver jag bland annat;
Problemet är bara den desinformation som den ibland sprider. I det här fallet om mat och idrottsnutrition. Och det är väl i sig inte förvånande med tanke på hur mycket svensk idrott hånglat under samma täcke som och med livsmedelsproducenter. Många är de personer som jobbat med nutrition inom svensk idrott och som samtidigt haft starka band till exempelvis AXA, Kungsörnen och andra producenter av ”klassisk” idrottsmat. Och låt oss för all del inte glömma den indoktrinering av en hel generation unga idrottare, mig inräknat, som dito livsmedelsföretag med svensk idrotts goda minne tillät göra. Med foldern Uppladdningen så tangerade man närmast östtysk nivå på statligt sanktionerad hjärntvätt av ”sanningen”. Fy fan, inte konstigt att vi har så många tjocka och överviktiga konditionsmotionärer som tror att de gör sig själva en tjänst när de sitter och slevar med flingorna och lättmargarinet och går livet igenom med svullen IBS-mage och låg energi.”

Det är kanske dags att se sanningen i vitögat; RF och ansvariga inom den svenska idrottsrörelsen!

Älska din kropp! Oavsett vad Katrin Zytomierska tycker…

Jag hade 20000 unika besök på bloggen härom dagen, apropå min dissekering av crossfit-myten.

Det var med alla mått mätt den svagaste bris, jämfört med den storm som medieprofilen och debattören Katrin Zytomierska gav upphov till, när hon i sin blogg skrev ett inlägg med titeln SATS borde skämmas.

Vad som fick henne att gå i taket var den här annonsen…

Zytomierska skriver bland annat så här, om annonsen, i sin blogg;

1. Fy fan va pinsamt för SATS att marknadsföra det här resultatet på en tjej som tränat i 13 år?????

2. Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här? Vill någon se ut så här?

3. Om det nu är kärlek och Josephine är så här svettig efter ett bodypump-pass så undrar jag verkligen vad Josephine käkar? Donken och Pizza Hut för hela slanten, antar jag!?

4. Feministpropaganda. Äcklig jävla feministpropagande.

5. Jag hoppas att SATS tappar medlemmar på sin kampanj och att folk väljer gym där man får lite bättre resultat efter 13 års träning.

Hennes inlägg har vållat en storm av indignation ifrån människor som är upprörda. Och jag förstår dem. Jag är normalt inte den som brukar sälla mig till mobben, men eftersom jag näst intill dagligen, föreläser om träning, hälsa och livsstil, så är just vår tids fixering av utseende och yttre attribut, en kärnfråga för mig.

Man kan, med bästa välvilja, tolka Zytomierskas inlägg som en kritik mot annonsen som sådan. Och visst, rent grafiskt så kanske den inte direkt andas glamour och sexighet. Men det kanske är exakt det som är meningen!?

Och man kan med samma synnerligen välvilliga tolkning, se Zytomierskas kommentarer som en reaktion mot en tränings- och gymvärld, som är fixerad vid återhämtningsdrycker, socker, energibars och andra insulindrivande produkter. Produkter som gör att människor har svårt att tappa vikt. Zytomierska är ju en av förgrundsfigurerna i LCHF-rörelsen.

Fast om struntar i välvilligheten och tittar på vad och hur hon faktiskt skrivit, så är det svårt att tolka kommentarerna som något annat än ett utslag för elitism, utseendefixering och en önskan om konformitet. Alla ska vara lika. Helst lika snygga och smala.

Men saken är den att tjejen på bilden ju inte ens är tjock! Hon kanske inte har de hetaste träningskläderna men det visar ju bara ännu tydligare att vi inte vet hur hennes kropp ser ut där under. För allt vi vet så kunde den här tjejen lika gärna ha varit landslagsman i simning, rodd eller längdskidåkning. Hur tror ni att Anja Pärson, en av Sveriges bästa idrottskvinnor någonsin, har sett ut i träningskläder under försäsongsträning? EXAKT som tjejen på bilden!

Fixeringen på vad träning och livsstilsval gör med vårt utseende, mer än vad det gör med vår hälsa, vår prestation och med vårt välmående, är sorglig. Jag är den förste som avskyr menlös låt-gå-mentalitet när det gäller människors slappa inställning till sig själva. Jag blir störd när folk säger ”jag orkar inte”. För ju mindre man orkar desto tröttare blir man.  Så det är bara att HTFU och göra det bästa med det man har igenom hela livet!

Men att håna människor eventuella defekter, handikapp eller svagheter, är aldrig rätt väg att gå. Och att håna en tjej som uppenbarligen tränat på SATS i 13 år, som att hon vore misslyckad, är riktigt osympatiskt.

Jag skrev en text för flera år sedan (inför den sommarens badsäsong), men som passar in väldigt bra i det här sammanhanget. Texten heter ”Älska din kropp”. Och det är exakt vad vi borde göra. Oavsett hur vi ser ut. För vem ska älska den annars, om vi inte ens själva gör det?

”Nu är värmen här och vårtecknen står som spön i backen! Den efterlängtade solen, de långa dagarna och den goda mjukglassen. Liksom kvälls- och damtidningarnas bantningstips för den rådande bikinisäsongen. Lika säkert som amen i kyrkan får man levererat råd om hur man kan ”få strandkroppen” lagom till badsäsongen. Den kroppen som du har nu duger nämligen inte för att visas upp på allmän plats såvida det inte trimmas, bantas och solas innan…

Men hallå! Det är klart att du duger som du redan är!

Om du inte tycker om din kropp, eller är kompis med den, så borde du tänka om. Den är nämligen din följeslagare och farkost genom hela livet. Vi borde alla tycka om oss själva lite mer och älska våra egna kroppar. Inte genom att vara narcissistiska, beundrande och självupptagna, utan snarare på ett ömt och vårdande sätt. Ett sätt som gör oss benägna att ta hand om kroppen och sköta om oss själva.

Alla människor behöver träna och hålla sig fysiskt aktiva, och de flesta skulle säkert må bra av lite fler timmar i löpspåret eller på cykelsadeln. Men inte för att eftersträva skeva skönhets- och utseendeideal, utan för att förbättra sin hälsa, öka sin energi och sin livskvalitet. Och inte minst för att stärka kroppens viktigaste muskel, hjärtat. Vi kan nämligen jobba med oss själva utifrån våra egna förutsättningar, utan att hälsa blir en tävling. Ingen behöver känna sig som ett offer eller som oförmögen att påverka sin situation. Överviktig, otränad eller hängig, med en promenad varje dag har du själv tagit befälet över din situation och snart kanske du kan se på dig själv med andra ögon. Inte för att du är smalare eller starkare utan för att du själv bestämmer över din framtid och din utveckling.

Alla måste få vara lite fåfänga och utseendet kan vara en bra drivkraft till begynnade eller fortsatt träning. Men det får inte betyda allt.

Därför att smal kan alltid bli smalare, brun kan alltid bli brunare och musklerna kan alltid bli större och midjan slankare, och med skeva referensramar blir man aldrig nöjd. Vi är alla födda med den kroppen som vi har, på gott och ont, och om man försöker äta bra och motionera regelbundet, då måste det få räcka hela vägen. Då måste man få duga som man är. Oavsett ideal. Och då kan man vara glad och tillfreds med sig själv. Och sådana människor är alltid vackrare och sexigare än olyckliga och missnöjda individer.

Titta på dig själv med snällare och försonligare ögon. Du duger! Se dig själv i spegeln och säg: ”Hej kroppen, jag älskar dig”!”

Att inte vara rädd. Min senaste RW-krönika…

”Jag har i dagarna kommit hem ifrån ett makalöst träningsäventyr! Inte på land utan i vatten. Längs Kroatiens och Montenegros kust har jag tillsammans med en grupp likasinnade utforskat de bråddjupa havsvatten som med sitt blåa skimmer inbjuder till långa och många utflykter iklädda simglasögon och badbyxor.

Jag simmade mellan sju och nio kilometer om dagen, sträckor som genomfördes under stor munterhet och ohöljd glädje. Att under simning vaggas av havets djupa rytm med solen över mina nakna axlar är både exalterande och lugnande. Men framförallt är det träning när den är som bäst!

Bäst, sånär som det lilla molnet som skuggar en del av mitt undermedvetna. Det är ett moln av oro. Av lätt tvekan. Av försiktighet. I den oron ligger vetskapen om att havet även gömmer faror och risker. Därför har jag ett ständigt vakande öga på eventuella maneter eller snabbkörande båtar som på en bråkdel av en sekund kan försätta mig i en livshotande situation. Även det bästa av paradis har sina ormar. Jag är medveten. Men jag är inte rädd.

Samma moln av oro och försiktighet präglar också min cykelträning. Jag är plågsamt medveten om hur skör tillvaron är när den framlevs på två hjul och vilka risker man tar när man delar den tillvaron med stora och tunga fordon. Jag cyklar alltid med hjälm. Jag undviker de värsta vägarna. Ändå finns det inga som helst garantier om att nästa bil som passerar mig inte kör på mig. Jag är medveten om detta. Men jag är inte rädd.

Inte mycket skrämmer mig när jag springer. Visserligen är jag ganska mörkrädd och har en välutvecklad fantasi och det gör att jag understundom förväntar mig skräckfilmsfigurer bakom nästa träd i skogen. Så visst är jag lite rädd ibland! Men jag springer ändå.

Massmedia har i år gjort det till något av en följetong att lyfta fram diverse dödsfall som tyvärr drabbat några av våra motionslopp. Det underliggande budskapet varandes att motion kan vara farligt.

När jag simmar, cyklar och springer så omges jag av större och mindre faror, en del reella och en del osannolika. Och när jag känner mitt hjärta hårt bultandes i mitt bröst så är det en påminnelse om att också det kan vara en fara.

Jag är medveten om alla dessa risker och alla dessa faror. Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för det livet som levs. Jag är bara rädd för det livet som inte levs.”

Nu blåser det i Landet Lagom!

Jag finner det i högsta grad komiskt att Radio Sjuhärads redaktion har så lite att göra att man fortsättningsvis betraktar det nyhetsvärdigt huruvida jag har min blogg på BT eller inte.
Oavsett om den ligger implementerad på BT´s hemsida eller inte, så kommer den att finnas kvar i nuvarande skick! Det är bara att gå in via min hemsida. Och i grunden är detta en fråga mellan chefredaktören Stefan Eklund och mig, en fråga vi ska diskutera imorgon.

Men det är uppenbart att det går stora vågor i någons ankdamm när man använder ord som kuk och skäggbiff och samtidigt kritiserar radikal feminism! Oj oj oj, PK-pöbeln löper ju amok i ren indignation över den fräckheten.

Och naturligtvis så blir den tredje statsmakten, media (i det här fallet Radio Sju), förolämpade när man som jag kritiserar den flagranta bristen på alla former av journalistisk etik, kvalitet eller opartiskhet som de dagligen ger uttryck för.

Så varsågod Radio Sjuhärad, kör på bara. Driv den här frågan RIKTIGT LÅNGT! Det är väl kul med ett lokalt litet mediadrev om en icke-fråga och en icke-händelse? Tydligen finns det inte bättre saker och större nyheter än så.

Det är tur att jag inte begått ett riktigt brott. Som att slå någon eller att ha kört rattfull eller langat knark. För om detta är konsekvenserna från att ha använt kraftuttryck, metaforer och verbala attacker på en absurd samhällsföreteelse, så vet jag inte vad som hade hänt. Kölhalning? Korsfästelse?

Om någon av mina meningsmotståndare tror att jag nu ligger i fosterställning och kvider av rädsla och ånger så kan jag göra er besvikna och meddela att jag tar den här stormen i vattenglaset med upphöjt lugn, nästan road över hur detta engagerar många!

Jag tänker inte göra en pudel. Jag tänker inte göra avbön. För vad skulle det vara över? Att jag tänker fritt och skriver fritt, oavsett om det är populärt eller inte hos åsiktspolisen? Jag skriver inte för att behaga någon och jag är inte kastrerad till undfallenhet. Det räcker väl med att många journalister i Borås är just det.