Igår tittade vi alla på Idrottsgalan och hur Lisa Nordén tog hem en storslam av priser. Det är naturligtvis henne väl unt efter en makalös säsong. En säsong som är resultatet av många års synnerligen målmedveten satsning. Och det är en satsning som omfattat inte bara den faktiska idrottsträningen, som i sig varit exceptionellt hård, utan också hela det spektrum av livsstilsval som vi alla gör dagligen, veckovis, månatligen och årligen. Lisa har valt att under många år leva i kappsäck för att kunna vistas i den bästa miljön och att omge sig med den bästa tränaren, de bästa träningskompisarna, den största kompetensen och de bästa förutsättningarna. Lisa tackade i ett av sina tal, just sin tränare Darren Smith, för att han lärt henna vad det innebär att leva och träna som ett proffs!
Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form.
Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans. Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym!
Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det. Hon började med triathlon efter en långcykling med sin mamma, och det mest av en slump.
I år fyller Lisa 29. Hela hennes process och elitsatsning har alltså bedrivits i vuxen ålder. Inte sedan hon var fem år gammal.
Lisa Nordéns utveckling och process står i bjärt kontrast mot den idioti som idag präglar flera av våra lagidrotters värdegrund; speciellt i lag baserade i Sthlmsregionen. Vi kunde i veckan läsa om hur Vasalund delar upp sina femåringar i bättre och sämre.
Det här är både löjligt, skrämmande, kontraproduktivt och patetiskt!
Löjligt, därför att det inte finns någon som helst koppling mellan femåringars förmåga och en vuxen människas inneboende potential sett över decennier.
Skrämmande, därför att man genom en sådan selektering mycket tidigt visar för individen vem som är värd att satsas på och vem som inte är det.
Kontraproduktivt därför att man markerar en värdegrund som bygger på kortsiktiga resultat och tillfälliga förmågor men inte det som en individ har förmåga att träna sig till under längre tid. Hur många potentiella stjärnor sorteras ut i förtid?
Patetiskt, därför att vad det här är uttryck för är ett missriktat perfektionstänk av statuskåta VD-personer med Solsidan-komplex, som alla önskar att de var pappa till John Guidetti. Realitycheck; det är ni inte! Ni är föräldrar och ledare för små barn som bara vill bli accepterade och älskade. Barn som bara vill leka idrott med sina kompisar. Barn som visserligen vill vinna när de tävlar eller spelar match, men som lika mycket gläds åt egna förbättringar eller den i idrotten inneboende spänningen.
Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras. De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta. Det är ju det vi vill att de ska göra! Vi vill att de ska träna mycket och lära sig vikten av hårt gediget arbete och att talang mest handlar om förmågan att inte ge upp.
Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…
Undrar om Lisa Nordén hade stått på Idrottsgalans scen som drottning, om hon börjat sin karriär som femåring?
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Mycket bra skrivet!
Mycket bra skrivet Jonas! Läsvärt för alla med barn och för alla adrenalinstinna föräldrar, främst pappor. Tack!
Hehe, kika på läktarna på träning/match, där brukar finnas en hel del ”aktiva” mammor också 😉
Det där var ju fantastiskt bra skrivet. Och visst MÅSTE det väl vara så att de här avarterna vi läser om ibland är otroliga ovanliga? De allra flesta (95 procent?) av alla idrottsklubbar och idrottsföräldrar låter väl alla vara med hyfsat högt upp i åldrarna, eller?
Tyvärr är de klubbarna avsevärt färre än 95%! Redan i tioårsåldern har man i de flesta klubbar i a f i mitt närområde (Malmö-Lund)mer el mindre uttalad s k nivåanpassning!
Jag vet hur det är, så var det min sons lag när han spelade fotboll. i ett lag från Umeå. Han var nog också i den åldern. Jag ringde hans tränare och ifråga satte det, han svarade ungefär att när det fanns dom som var jätte bra i hans lag så kämpade dom ´sämre´ inte lika mycket. Delade man upp dom så var dom i det sämre laget tvungen att kämpa mera. Men jag tyckte det var fullständigt idiotiskt. Kan tillägga att han spelade inte så länge till. Hans pappa som var tränare i hans lag då slutade också. Vissa ska inte vara ledare.
Du skriver alltid intressant och bra men detta var lysande. Mitt i prick på vad som är problemet med det vi kallar barn/ungdomsidrott idag.
Det där var bra skrivet och vältajmat! Jag tror det är det viktigaste vi måste göra något åt, ge alla som vill möjligheten. Vi har inte råd att hålla på som de stora länderna. Vår bredd kommer ur hur idrottsrörelsen tar hand om våra barn. Inte från Elitklubbar med företagsstrukturer.
Mycket bra inlägg. Tyvärr har är den här elitidiotin mer eller mindre blivit regel i framförallt lagidrotter för barn, här i Stockholm.
Bra skrivet. Är en hel jävla massa folk där ute som har fått hela grejen med barn och idrott om bakfoten.
Angående uppdelningen av idrottande barn så är det inte helt svart och vitt för mig när det gäller uppdelningen längre. Märkte på sonens lag förr (och fortfarande) att det är en ganska kraftig skillnad mellan de som börjat förstå fotboll och de som inte gjort det (eller sporten över huvud taget). Problemet uppstår då under matcherna när den halvan som kämpar som galningar plötsligt upptäcker att någon spelare avvikit för att plocka blommor eller bara står och pratar med en kamrat. Det blir slitningar och ilska som drabbar den som kanske blivit påtvingad fotbollen av en förälder. Detta kan ju dock ändra sig över en sommar och totalt kastas om.
Egentligen skulle man ju vilja hoppa över åldersindelningen helt och istället graderat alla på en mognadsskala. Man börjar på en instegsnivå med öppna träningar för alla åldersgrupper för att sedan kunna avancera när man nått nästa nivå.
Problemet med detta i sin tur är ju att det inte fungerar när det kommer till matcher och dylikt eftersom det kommer att skilja rejält i längd och styrka.
Låt ungen plocka sina blommor! Vi vet inte om det är han som kommer bli Zlatan, och vi har ingen rätt att bestämma att han inte kan bli det heller. Han kanske vaknar och kommer våga ta för sig, om någon visar att de tror på honom, fångar hans intresse, låter honom vara med. Eller så sänker du honom, ett högt pris för en seger i en knattematch kan tyckas.
Precis, låt de som vill plocka blommor, plocka blommor. Varför tvinga någon som inte vill att spela fotboll. Det kanske fungerar i tennis eller gymnastik men i lagidrott är man beroende av varandra.
Du missförstod helt mitt inlägg. Jag bryr mig inte, jag kan som vuxen förstå att matchen mellan 8-åringar inte betyder ett dugg.
Jag skriker inte på barnen och jag kan tycka det är fruktansvärt humoristiskt att en spelare plötsligt plockar blommor. Jag vill att mina barn skall bredda sitt kontaktnät utanför skolan, få självförtroende och samtidigt flytta sig från tvn och datorn. Jag blir rörd av att se deras engagemang; att de brinner för något.
Jag förstår ju då samtidigt min sons frustration när han har sprungit som en galning fram och tillbaka över plan, Illröd av värme dyngsur av svett, nära maxpuls och plötsligt ser att någon i laget sitta ner och låta motståndarna springa och göra mål. Han blir ju naturligtvis ledsen och arg och ilskan är riktad mot den stackaren som inte riktigt bryr sig (för tillfället). Han är kanske inte intresserad av matcher, han vill vara med på träningar bara.
Jämför det gärna med att du har en tight deadline på ett projekt, ni sitter en fredagkväll och jobbar över och du skulle upptäcka att en av din kollegor spelat på mobilen hela kvällen. Jag tror inte din första tanke hade varit ”Gud vad härligt avslappnad attityd hen har till arbetet.”. Efter ett par projekt på samma sätt så tror jag att du sagt till din chef att du vill ha en annan indelning.
Många tränare och föräldrar beter sig som riktiga skitstövlar det kan jag definitivt skriva under på, inte alla dock och det är inte säkert om grundtanken på indelning enbart är för att plocka fram eliten utan för att ge ALLA en anpassad träning. Däremot är det nog många föräldrar som reagerar med ilska när just deras barn inte blir flyttade till den avancerade gruppen och gärna talar ut i Aftonbladet om det.
Ja eller så är det nya Babsan som plockar blommorna och hindrar de som har viljan att utvecklas istället. Det kan många gånger vara föräldrarna som TYCKER att deras pojkar ska spela fotboll eller hockey för att det är sånt pojkar gör. Killen som plockar blommorna kanske inte alls är intresserad av att spela fotboll utan vill just plocka blommor. Det finns två sidor av ett mynt och jag skulle inte vilja ha det så svart eller vitt som Jonas försöker få det till här.
Jag skulle inte vilja kalla uppdelningen för en elitsatsning utan man ger faktiskt barnen en chans att utvecklas i sin egen takt. Det blir lika fel att vända på det och låta de som är duktiga bromsas av de som inte alls kanske är lika intresserade eller lika duktiga vid den åldern.
När man sedan pratar om elitsatsningar så tycker jag mer det handlar om hysterin med 5-6 pass i veckan och upplagda träningsscheman som är anpassade just för att pressa barn till att bli bättre.
Det har inget att göra med att man låter de som är lite bättre vid en viss ålder oförhindrat få vidareutvecklas.
Du har en helt rimlig åsikt Marie Ryman, absolut!. Problemet är, i mina ögon, att om man uteslutande tänker som du så riskerar man att istället sänka det andra barnet som upplever att det blir tråkigt att spela med ”blomplockare”. Och då kan man fråga sig varför det är viktigare att ”blomplockaren” får göra som han vill medan den andra spelaren som kanske kommit längre i den sportsliga och mentala utvecklingen får anpassa sig. Och detta är anledningen till att jag inte har något emot att man skapar olika lag där respektive barn spelar med sina jämlikar; tävlingsgalningar med tävlingsgalningar och mindre tävlingsinriktade med mindre tävlingsinriktade. Då minskas (kanske) risken att barn slutar spela för att de inte stimuleras eller att de uppfattar sig som underlägsna/pressade av sina lagkompisar. Ja, det är i alla fall min åsikt 🙂
Jag håller med : Tord· januari 15, 2013 – 4:59 e m ·, att DETTA INTE är helt svart eller vitt…. Har sonen 8 år, spelandes i hockeylag på mindre ort i landet. Vi har så få killar i VARJE årskull, så våra lag, spänner i de lägre hockey lagen upp till 4 årskullar. Både bra och mindre bra, då problemet ALLTID är att de blandade uppdelningarna orsakar att de barn som då hunnit längst i utvecklingen är dom som ”tar för sig” mest o är lite starkare OCH då tar/har pucken mest (i detta hockey fallet) följden blir att har man alltid denna uppdelning så tycker de barn som inte hunnit lika långt i utvecklingen att det är tråkigt att dom inte får ”vara med MER i spelet”… Inte självklart och lätt att dela upp barn så att både dom (i en ”bred” åldersgrupp) som är främst och i bakre delen utvecklingsmässigt får ut så mycket av träningarna som möjligt OCH tycker det är ROLIGT ! Man får kalla uppdelningen vad som helst, men! under de träningar som Vi delat upp gruppen i 2 team som var för sig är ”ganska” jämna så har ALLA de killarna tyckt det varit BRA o ROLIGA övningar o tränings matcher. I de 2 teamen har vi sedan kunnat dela på dom o spelat tränings matcher i tempo på ½-plan…. Jag säger INTE att detta alltid är vare sig BÄST eller enda sättet, men det har fungerat bra hos oss, men vi har också en BRA och tydlig dialog med såväl föräldrar som spelare om Vad vi gör och HUR Vi tänker. Tror att det idag finns lite för lite tid att (som vanligt) kommunicera och ha en BRA dialog kring träningar / uppdelningar i lagen. MEN åter, så bor vi på en mindre ort och Jag kan se det för oss som en fördel jämfört med större städer där trycket är annat i ålders grupperna…. Det kommer ALLTID finnas barn som VILL satsa och barn som bara håller på för skoj skull och ALLA måste på ett eller annat sätt vara välkomna.
Slitningar och ilska? Ja, mycket troligt! och det är bra!
Alla barn behöver lära sig hantera det, i vardagen hemma likväl som på träning. Att organisera så att ”de duktiga” ska slippa sådana störningar är curling så det skriver om det, och kontraproduktivt på så många sätt…
Förlåt, jag hade helt fel. Jag glömde för ett tag var vi bor och att vi har lite regler.
1. Alla är exakt lika bra på allt och skall bli behandlade precis på samma sätt. Människan skall i detta fall betraktas som en maskin.
2. De som för tillfället är bättre på något måste lära sig att ta det lugnt och sansa sig så att alla hinner med och att ingen någonsin kan känna sig utanför.
Märker du inte hur det är vi själva som vadderar in barnen i en föreställning om att det inte finns några skillnader? Barn är inte dumma, tro mig, de ser ju själva att vissa är bättre med boll, andra är bättre i matematik.
Här kan vi prata kontraproduktivt och falskt curlande. Istället för att dra upp skillnaderna till ytan och avmystifiera dem så bygger upp trycket på enskilda barn om att de måste vara lika bra som andra, på allt, hela tiden.
Har du själv barn så har du säkert märkt hur de under någon månad plötsligt har vuxit 2 skostorlekar. Då vet du också att humöret och kapaciteten hos barnen kan svänga kraftigt under de perioder då deras kroppar skickar ut hormonstötar. Detta har vi av bekvämlighetsskäl valt att ignorera i exempelvis skolsystemet. Är du född den siste december så går du i skola tillsammans med de som är födda ett helt år tidigare.
Om du hade läst hela mitt inlägg så ser du att jag förordar en helt annan typ av indelning. En variant, förvisso utopisk, där man rörde sig över åldern på ett helt annat plan och där åldern verkligen bara var en siffra. Är du bra i matematik så borde du få möjlighet till utmaningar på det planet istället för att vara fast i en åldersgruppering där du behöver vänta in hela gruppen. Är du bra på fotboll så borde du få möjlighet att utvecklas i en grupp med samma kapacitet.
Är du lite sämre så ska du få tid att mogna i nybörjargruppen. Detta skulle ju samtidigt innebära att man som äldre kan ta sig in i nybörjargruppen när som helst.
Jonas har ju historia inom simning och där tillåts det ju att bli bra eftersom det är en individuell sport. Ingen tvingas vänta in någon annan vid kaklet för att alla ska i mål samtidigt. Samma med löpning. Är det snabba intervaller så tvingas inte hela gruppen springa i 5-minuterstempo.
Nu kan jag tydligen inte svara på Tords svar så jag svarar på mitt eget istället så det hamnar hyfsat nära i denna jättelika kommentarslista.
Jag tänker inte riktigt så som du verkar förutsätta. Som jag sa så tror jag det är bra med olika. Det förutsätter att olikheter finns. Det gör det i mindre grad om man delar in efter nivå. Jag tycker att det är curling att eliminera olikheter.
1. Alla är exakt lika bra på allt och skall bli behandlade precis på samma sätt. Människan skall i detta fall betraktas som en maskin.
– Njae, alla är olika och i idrottssammanhang får man lära sig vilka gemensamma regler som finns, träna på att anpassa sig till dom och drabbas av att andra gör det i större och mindre utsträckning än man själv gör. Bra tycker jag.
2. De som för tillfället är bättre på något måste lära sig att ta det lugnt och sansa sig så att alla hinner med och att ingen någonsin kan känna sig utanför.
– De som för tillfället är bättre får må bra av det och chans att hjälpa sina kompisar. Många barn jag känner njuter av att vara till hjälp för andra, och av att bli hjälpta.
De allra flesta barn idag vill vara med sina kompisar. Ofta vill man detta mer än man vill hålla på med en vis idrott. ett beteende som för övrigt märks så långt upp som i gymnasieålder då många väljer samma program som bästa kompisen, eller åtminstone ett program på samma skola…
Eftersom skolan är åldersindelad som du ju påpekar är det sannolikt att de flesta vännerna är jämnåriga och lagindelning efter i huvudsak ålder passar då bra. Sedan många år tillbaka får dock föräldrar välja när barnet ska börja (6-årsklasser är en felaktig benämning, man kan välja att börja skolan både tidigare och senare). Skulle en tio-åring vilja spela med sin bästa kompis som är nio eller elva så ser jag inget problem med det.
Att alla ska vara lika bra hela tiden är jag inte alls ute efter. Att alla får vara med och att fokus är att ha roligt tillsammans är långt mycket viktigare än vem som är bra eller inte.
jag förstår hur du tänker men håller inte med. Det är bättre att ´säga ifrån om den dåliga stämningen. Jag har nu följt min sons lag och sett de lag de möter på cuper. två klubbar i stan elitsatsar tydligt. Båda dessa klubbars topplag var överlägsna för två år sedan, bättre förra året men har den senste inomhussäsongen helt tappat sitt övertag. och detta gäller deras topplag. de spelare som de stoppat ner i lags 2, 3 eller 4 i sin årskull var förr om åren ungefär som de andra lagen men de blir nu båda utspelade i alla cuper.
Varför? Har inte en aning, men jag tror att det beror på självförtroende och bristande konkurrens blandad med respekt och lekfullhet.
Baksidan med elitsatsningen är ju att den som en gång är uttagen av sin tränare (ofta tillika pappa) till topplaget knappast kommer att petas ner till det som kalals utvecklingslagen, även om de kanske skulle ”utvecklas” bättre där.
Håller med att det kan bli frustration beroende på hur mycket man förstår av systemet. Dock är det så att barn skall LEKA idrott till ca 14 års ålder.
Ett lysande exempel på det du brskriver är Budosporter. Gradering i form av bälten, inte ålder.
Det är ju mycket stor skillnad på en 9åring född i januari jmf med december.
Bra debatt detta!!
Tack. En ”VD-förälder” som förstår uppdelningen kring barn och idrott.
Tord: Det är i sådana fall pedagogik och ledare egenskap hos tränaren bör användas. Begränsa frihetsgrader eller liknade.
Om det skiljer åtta år i mognad (5 år pratade Hockeyförbundet om när jag var ungdomstränare), vilket det gör enl Prof Torkel Klingberg, spänner mognadsgraden för en grupp 8-åringar alltså mellan 5-6 år och uppemot 10-11 år. Även om det kan vara utmanande för tränare och meddpelare, låt barn vara barn och träna dom i samarbete och att acceptera olikheter upp till en hygglig ålder.
Mycket bra! Håller med! Och du ska veta att det är inte bara ”statuskåta VD-personer” som har den önskan. Det är väldigt många andra också.
Utbrister bara i ett kort ÄNTLIGEN, eftersom du just satt ord på det jag ofta försöker framhävda!
Tack!
Så jäkla bra skrivet!! Håller med , ÄNTLIGEN!
Ibland blir man bara trött…
http://bloggar.aftonbladet.se/laul/2013/01/darfor-borde-zlatan-vunnit-jerringpriset/
Trött?
Han har ju rätt…
[…] också Jonas Coltings utmärkta hyllning till Nordén och varför elitsatsningar för våra barn i tidig ålder är fullkomligt […]
Kan bara instämma Jonas: Bifogar även denna tänkvärda text från min favoritcoach Mike Boyle:
Mike är huvudansvarig för fysträningen för Boston University (BU)
I have a favorite quote that is particularly applicable when it comes to training kids.
“prepare the child for the path, not the path for the child”
The reality is that you will not always be there to pave the way for your child, fix things, argue with coaches etc. etc. Kids will grow into adults and experience grumpy co-workers and mean bosses. Constantly insulating kids from difficult situations and consistently cleaning up the mess they create defeats the purpose of sport.
Sport is about learning to succeed and to fail, not just to succeed. Sports should primarily provide life lessons. If the life lesson learned from sport is that Mom and Dad can and will fix everything, later life will be difficult. If the lesson is that school is something you have to do but sports are what is really important than, be prepared for some really big problems down the road.
Youth sports has become all about success and scholarships instead of about learning and sportsmanship. I have some bad news for all the parents out there. Your child more than likely won’t get a scholarship. If he or she does get a scholarship, they probably won’t make the pros. I’m not trying to rain on anyone’s parade, I’m just a realist.
I have more bad news. Those parents who consistently prepare the path for the child by confronting teachers and coaches, changing teams, changing leagues and changing schools are making life-long losers out of their children.
Remember the purpose of sport is to teach kids about success and about failure. The failure lessons may in fact be more important than the successes. Everyone wants their child to succeed, it’s universal, it’s part of being a parent. However, it is when we attempt to alter the normal path that we screw things up. Protecting your child from difficult situations only delays lessons that are very necessary. Failures experienced at twenty one are far more painful than those experienced at ten or twelve. You don’t do your child a service by protecting them, you do them a disservice.
Remember you are a parent. You are not a friend, a manager, or an agent. Your job is to help create a competent, capable adult, not a dysfunctional child.
My mother had a wonderful saying on our wall when I was a child. It said “Children learn What they Live”. The same one hangs in my kitchen now. If you consistently prepare the path for the child you postpone the inevitable. The key is value education. Teach your children what is really important. Teach hard work, commitment, loyalty and dedication.
The next time you make a decision involving your child’s sport or sports, ask yourself “Am I preparing the child for the path or the path for the child”. This simple step will guide your decision making every time.
Spot on! Tack!
Ok att låna den texten?
Kör bara. Referera till mig dock.
Ett stort leende. Riktigt bra skrivet!
Jonas. Tack!
Ni vet, Sveriges och kanske världens bästa kvinnliga handbollsspelare, Linnea Torstensson. Hon var grym i de flesta sporter redan i mellanstadiet Hon slog killarna i de flesta grenar. Vi var 8 år när vi började spela handboll. Man såg hennes talang och satsade hårt, hon satt aldrig på bänken, fick alltid hör att hon var bäst. Jag undrar hur långt vi andra hade kommit ifall man satsat lika mycket på alla spelare…
Hon var bäst då och är det fortfarande, sisådär 22 år senare…
Det är omöjligt att satsa lika mycket på alla, dessutom hade hon förmodligen talangen som resten saknade.
Poängen med detta är ju dock inte att vi ska hindra talanger utan att se till att även de som inte är uppenbara och framträdande i ung ålder ska få ”all” uppmärksamhet.
Detta kräver också att många fler vuxna och äldre ungdomar engagerar o utbildar sig som ledare o tar sig den tiden o lägger den tiden o energin som krävs för faktum är att vi i väldigt många fall har brist på ledare och kompetenta ledare.
Korr tidigare kommentar; läste det lite för snabbt och såg nu vad du menade. Andra delen dock giltlig.
Men är målet med allt idrottande att bli bäst och att bli proffs/världsmästare? Eller kan det finnas andra värden i barns idrottande?
Frågar du mig så är resultat för barn klart underordnat de övriga vinsterna, dvs laganda, sammahållning, samhörighet och framför allt, att känna att det är djävligt kul. Även om en sub-12-åring har Zlatan som förebild så ser jag det ganska svårt att det barnet förstår vidden av all träning och det bästa man kan göra som förälder och ledare är att bibehålla glädjen tills dess att det blir ett medvetet och ”moget” beslut.
Riktigt bra blogg Jonas, jag har inget att tillägga, bara det ;-)!
Gillas!!
Mycket bra skrivet Jonas! Håller med dig i allt, i alla fall i detta inlägg 🙂
Man blir så trött på dessa ”idrottsföräldrar” som verkar försöka må bättre över sina egna idrottsliga misslyckanden genom barn (eller vad de nu försöker göra).
Det är så roligt, ibland tycker jag att du skriver så kloka saker och ibland håller jag inte alls med dig. Man berörs ibland och upprörs ibland 🙂
..genom sina barn, menar jag så klart!
Instämmer i allt!! Äntligen behöver denna galna ”vuxen stress och hets” få granskas kritiskt!!! Vi har ansvar som vuxna att låta våra barn få vara barn och låta dem få upptäcka det härliga med rörelse och gruppanda! Jag hade förmånen att gå sex år på en internationell skola där jag idrottade tre timmar/da’n .Vi förlorade ibland – vann ibland men det jag minns mest var att vi hade så otroligt kul! Jag jobbar med träning och ser dagligen barn som är ”utmattade” redan vid 13-14 års ålder. De har tränat 4-5 ggr/ve och matcher på helgerna. De är också är också urless på alla gormande föräldrar! Fram för varierad och kul rörelse dagligen för alla barn!
[…] ”Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form. Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans. Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym! Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det”. https://coltingblogg.com/2013/01/15/om-barn-och-elit/ […]
Mycket bra skrivet!
Så otroligt skönt att få se detta och äntligen hoppas jag vi får en saklig debatt och att sporten går tillbaka till lek,idrottande och rörelse med fantasi och personlig utveckling.
Känns faktiskt stressande som förälder, om inte barnen hittar sin idrott idag 6 år gammal kan han inte komma in i lagidrotter några år senare.
Jobbar själv med värderingarna glädje, gemenskap, uppmuntran och ärlighet.
Har en särskilt lyckad satsning bakom mig på Vestfold GK. Går in på den senare men handlar om att tro att alla kan utvecklas bara de blir sedda.
Som sagt blir glad att du skriver detta, detta måste vi få fram, och kanske spola kröken kan åter hamna i fokus:)
Det där har funnits länge inom truppgymnastik…börjar i 4 årsåldern. intressant att detta inte alls väcker samma reaktioner om denna grupp (som främst består av tjejer…)
Återigen, ingen kritik mot att börja idrotta tidigt, men däremot kritik mot att selektera bort barn i femårsåldern.
Jag vet tyvärr inte vilka omständigheter du syftar på (bakgrund, vilken klubb, vilket lag osv), men jag tror att uppdelningen inom just gymnastiken inte är samma sak som den elitsatsning som beskrivs i denna text. Av egen erfarenhet som både aktiv gymnast och tränare, så vet jag att vi delas och delar upp efter förmåga, och det finns hur stora chanser som helst att ”flytta upp” barnet senare, och anledningen till varför man delar upp lagen så som man gör för träning är just på grund av den stora riskfaktorn. Man kan inte låta barn utan förutsättningar för att snurra volt (i just den stunden) snurra volt då det kan leda till skador, är det inte bättre att låta det barnet bygga upp styrkan, känslan i trampetten och sen snurra med det? Då ser man till barnets behov, och de som kan snurra volt får snurra volt.
Som sagt har jag ingen bakgrund från din förening eller ditt fall, men det kan vara så tränarna resonerar i de flesta fall?
Får en klump i halsen när jag tänker på min lilla tjej som gärna ville vara och bara träna, okej en match då och då var väl bra, men det slutade med att inte ens det dög.. Trots högsta träningsnärvaron av alla.
Mycket bra skrivit Jonas. Tack för den! Däremot håller jag inte ed dig i en del som iof inte hör till budskapet och sakfrågan men men … Lisa hade inte tagit guld på ett individuellt tempo SM, topp fem köper jag:-)
Topp 5, snälla… Hon hade varit i matchen med de bästa svenska tjejerna, utan tvekan.
Bra skrivet och jag också framhärda att detta är ett stort problem och kanske ännu större utanför lagidrott med ffa simning och gymnastik där många tjejer sliter ont från tidig ålder
Kan inget om gymnastik (mer än vad som debatterats flitigt i media den sista tiden), men jag har min bakgrund i simsporten och där tränar man mycket och hårt. Däremot vill jag inte säga att man ”sliter ont”. Och framför allt så pratar vi om betydligt äldre barn än fem år.
Är det okej att nivåindela barnen i simskolan efter simkunnighet?
Bra fråga:)
Tror nog visst att indelning har viss funktion. När vårt lag (P05) tränar matchspel så blir det lätt så att två-tre killar har bollen hela tiden genom att vara snabbast, mest tekniska och mest ”på”. Det innebär att de spelare som är senare i utvecklingen nästan aldrig får röra bollen och tro det eller ej – bollkontakt är viktig för utvecklingen av just bollkontakt. Jag vet inte men kan tänka mig att andra barntränare ser samma sak. Om man då under träning delar laget så att alla får ha bollkontakt utvecklas samtliga barn.
Riktigt bra bollkänsla tror jag är svårt att lära sig i vuxen ålder så att jämföra konditionsidrotter med fotboll är inte okomplicerat. Dagens fotboll försöker dessutom att utveckla mer tekniska spelare än vad Sverige traditionellt gjort varför all bollkontakt är viktig.
Man kan inte komma på som nittonåring att fotboll verkar kul, det skall jag bli bäst i världen på!
Skulle vara intressant att höra hur många av alla upprörda röster som tränar barn i fotboll.
Det är inte att träna i unga åldrar som jag är kritisk mot, men däremot mot att selektera bort små barn från andra barn.
Vad tycker du om att flickor och pojkar inte får spela i samma lag i de yngre åldrarna? Snacka om selektion!
Jag är själv tränare för ett P04 fotboll. Vi har hållit på sedan killars var 5 och på den korta tiden kan man se mycket intressant. Främst hur de som är bra från början inte alla gånger behåller sitt försprång och också hur flertalet andra går från osynlig till att bli lagets stöttepelare. Många röster har genom åren höjts på nivåindelning både internt i vår tränargrupp och från föräldrar men tack och lov har de inte fått genomslag. Vi har idag 4 stycken helt jämstarka lag som sällan blir utspelade och framför allt så vinner de jämna matcherna. Jag noterar med det betydelsen av att ha en laganda som en av dygderna i den här sporten. Vi predikar aldrig betydelsen av att vinna en knattematch när dom är så här små och det behövs inte för de vill själva inte förlora. Jag vet inget om framtiden för det här gänget utan gläds över att så många hänger i och tränar och spelar men jag är övertygad om att det inte skulle varit så kul att hålla på för allihop eller gått så bra för laget om vi delat upp dem tidigt. Vi vuxna får inte glömma att det är små barn vi jobbar med som inte har en aning om innebörden i ordet satsa eller andra vuxna uttryck. Den tiden kommer och att lära sig ha kul i ett lag är nog den bästa grund man kan ha med sig när det tar emot i framtiden. Det viktigaste med ungdomsidrotten ät att så många som möjligt hållet på så länge som möjligt tycket jag och det kan man lätt förstöra, Gör inte det!
Det är väldigt mycket fråga om vilken idrott vi pratar om! Jag har en dotter som är elitsatsande gymnast (nu 8 år) Skulle inte tro att den inställningen skulle leda till några större framgångar för henne och andra gymnaster. Är djupt imponerad över hennes inneboende vilja att träna så fruktansvärt hårt som hon gör. Vissa barn föds så, med en egen stark vilja/kraft/motivation som visar sig redan vid 6 års ålder! Vill också tillägga att man redan i den åldern tex inte bör prata mer än absolut nödvändigt under träningen (3 tim i stöten) undantag är tex för att förstå övningen, detta pga av skaderisk (dvs träningen har inget socialt egenvärde) och att ”priset” förutom eventuella medaljer på tävlingar endast är det egna ruset som de själva upplever. Det finns sådana barn, jag har en.
”Vissa barn föds så, med en egen stark vilja/kraft/motivation som visar sig redan vid 6 års ålder!”
-jag tvivlar starkt på verklighetsförankringen i det påståendet! Visst kan, och ska det vara, kul att idrotta men den lusten ska inte förväxlas med ambition, ngt jag inte tror att ngn sexåring har.
Så sant så sant
Mamma till tre idrottstokiga killar säger TACK!
Välskrivet, väl formulerat och väldigt välbehövligt i dagens ”elitindustri”. TACK!
Bra!!!
Jättebra skrivit Jonas! Och det är bra att du som elitidrottare uttrycker dig och på det här viset visar ditt stöd för hur viktigt det är att behålla barnperspektivet. Jag tycker dock det är viktigt att hålla nyansen i diskussionen och hålla isär olika begrepp. Generaliseringar fungerar ofta illa.
Jag håller med dig till fullo, att elitsatsning för ungdomar har inget med den träning som seniorelit bedriver. Om man applicerar liknande träning på barn, så kapas dem ÄVEN om det kan vara så att nån går igenom det nålsögat. Elitträning för barn handlar om bl.a bemötande, glädje och variation. Detta skall leda till ”lusten att anstränga sig” som i slutändan mynnar ut i en stark bas självkänsla. Med en stark självkänsla som bas kan man senare i livet tar sig an utmaningar på ett positivt sätt. Jag ser just detta med att bygga en genuin stark bas självkänsla som idrottens primära syfte. Självkänsla får man genom att bli bemött, bekräftad, accepterad och utmanad utifrån sin egen förmåga.
Däremot så efterlyser jag en diskussion kring nivåanpassning som jag hävdar inte ”behöver” vara skadligt i sig. Det blir skadligt först när den värderas/upplevas negativt. För visst är det så att om någon, vem som helst, får optimalt motstånd så utvecklas den bäst. Däremot om ett barn känner sig ratad för att man har delas in i en grupp som man värderar som ”sämre”, så har nivåanpassningen misslyckats. Balansgången är svårt (näst intill omöjligt!) och just därför finns det skäll att ifrågasätta om det ens skall tillämpas. Jag har full förståelse för dem som är skeptiska. Min poäng är dock att vi hjälper inte barn/ungdomar att värdera omvärlden rätt om vi skyddar dem för mycket. Varför har de valt just den idrottsaktiviteten? Kanske är det för att bästa kompisen är där. Då är det viktigt att man håller ihop de två, men är det rätt anledning att idrotta? Det kanske det är. I den bästa av mina världar skall man välja fritidssysselsättning utifrån egen intresse som har sitt ursprung ur glädje. Och då spelar det ingen roll ”vem” som är där. Förhoppningsvis är tränings miljön/kulturen (bemötande/kommunikationen) så pass god att barnet trivs och får då möjlighet att uttrycka sig själv genom sitt glädje. Det är dit vi borde sikta. Når vi dit är nivåanpassningen en fördel, snarare än en belastning. Man utvecklas för att man anstränger sig med en inre motor som drivs av glädje, träningen är nivåanpassat utifrån förmåga, man får utvecklas i egen takt och får bekräftelse och acceptans.
Så jag hävdar att det ofta är ”värderingen” av indelningen som är bovet, inte indelningen i sig. I know, I know…. I´m playing devil´s advocate here, men jag tror att vi mår bra av att stånga med värderingsfrågor om utmanar våra referensramar ibland.
Må bäst i vintermörkret!! Awaiting the onslaught….;-)
//Jer
Bra! Visst är det väl konstigt att vuxna vet så lite om barns utveckling…men man har väl fullt upp med att tjäna pengar.
Bra skrivet!
Grymt bra skrivet! Borde ingå som artikel i alla dagstidningar!
Mycket bra Colting!
Jonas
En förebild vad gäller många saker. Mycket bra skrivet och viktig fråga du belyser. Dessvärre är Lisa ett undantag från det som numera mer är regel än undtantag. Jag vet då jag dagligen jobbar med utveckling av idrotten i ett förbund. Det krävs ett omfattande skifte i hur föräldrar ser på sina barns idrottande. Hoppas många tar sig tid att läsa ditt inlägg i debatten och ffa fundera över hur man själv agerar som förälder.
Det här kan man skriva mycket om……….
Själv har jag varit elit-idrottare från mycket låg ålder. Men det var nog inte anpassat till mig. Det var som att borsta tänderna, man bara gick på träningarna för att man var tvungen. Man visste med en gång att man hade valts pga av en viss kroppstyp som var anpassad för sporten. I början satsade tränarna hårt. De böjde, bände och vred på ens kropp men när de upptäckte att man var en medelmåtta eller på gränsen till medelmåtta i gruppen, då fick man ingen uppmärksamhet, uppmuntran eller guidning. Man blev avundsjuk på sina kompisar som var så mycket bättre. Fysiken, styrkan fanns där men den mentala viljan och passionen fanns inte alls. Hade man fått lekt, skojat, mognat så kanske passionen och viljan att vinna kommit. Istället gjorde man som så många andra 14-åriga tjejer, slutade för att pressen blev för hård, man hann inte med skolan och man ville helt enkelt inte för det var som att gå till arbetet innan och efter skolan. Ingen ork eller glädje alls i att sporta. Det ska ju vara kul!
Elitidrottare från mycket låg ålder? Uttrycket är konstigt, från vilken ålder lade du alltså resten av livet åt sidan för att BARA fokusera på idrotten?
Att träna mycket och att vara hängiven sin idrott, som liten, är inte samma sak som att vara elit.
Bra sagt !
Försöker tillämpa detta tänk på mina barn och stöter ibland, inte sällan på motstånd från föräldrar i föreningar då jag anser att mina barn ska ha kul, få prova på så mycket som möjligt, inte behöva välja före 15 års ålder och faktiskt hoppa över en träning ibland….”Obligatorisk närvaro” och ”tränar man mycket får man spela mer matcher” är konstanta uttryck och skapar ibland förvirring i mina barns hjärnor.. Föreningslivet i dag klarar sig inte utan eldsjälar och ideellt arbete, men ibland blir det för ”många kockar” som inte alltid kan se helheten…. Jag tycker det är härligt att få ta del av Lisa Nordens glädje över sin sysselsättning, precis som Carolina Kluft visade sin glädje när det begav sig….Mera sådant:)
Tränaren för ett av mina barns lag, nu snackar vi 10 år sedan, hade denna filosofi: ”alla i laget spelar lika mycket, OM de är med på träningarna och försöker så gott de kan. Laget får ICKE toppas, oavsett vilken match det är”
Han hade också följande krav på¨spelarna:
”Bollen ska rullas ut av målisen till närmsta back, som passar vidare till mittfältet och vidare till anfallslinjen. Bollen får aldrig tjongas iväg, utan ska spelas. Tappar man bollen kämpar man om den. Gör motståndarna mål, synd, vi lär oss av det, och kommer igen i nästa spelsekvens.”
Av oss föräldrar krävde han: ”Heja gärna på LAGET, men uppträd med förstånd” samt ”JAG är tränaren, JAG bestämmer över laget. DU och DITT barn underordnar sig mig och LAGET”
Det gick f ö bra för både fotbolls- och hockeylaget som han tränade, men det viktigaste var att alla barn kände delaktighet, och att ingen blev utanför.
Tränaren? Han vann SM-guld med Modos damlag förra årtet, och de leder serien iår. Men nu är det ett elitleg och en elitsatsning, inte barnidrott.
Jag glömde: Mycket bra skrivet, Jonas. Tack!
Bra skrivet! Hoppas bara att de tränare/föräldrar det berör, också läser detta och tar åt sig……
Tack för ett bra inlägg i debatten Jonas! Jag vet att du också missionerar dina budskap genom att föreläsa – fortsätt så – du bidrar till bättre förutsättningar för fler av våra barn!!
Jag håller helt med – är trött på en selektering efter talang snarare än ambition och vilja. Samtidigt som måste det nog ske en selektion just efter ambition och vilja. Slutade själv med alla typer av lagidrotter när jag var liten för att jag aldrig utmanades och blev trött på alla runtomkring som hämmade mig. Det finns barn som vill träna mycket och hårt och de ska få lov att göra det. Men det har ingenting med talang att göra.
Finns mycket i din text som stämmer bra. Att föräldrar hetsar barn etc är naturligtvis förkastligt.
Däremot.
Om min son har spelat piano i 5 år och min dotter börjar idag så är det väldigt få som anser att dom bör öva på exakt samma saker eller spela samma stycken. När det däremot gäller ex. fotboll så blir folk upprörda om inte den som just har börjat ska spela i samma lag som den som övat i flera år, märkligt
Jo, det stämmer ju naturligtvis men det är en annan sak tycker jag.
Hurdå en ”annan sak”?
Jag har tre söner. 2 av dem är 8 och 9 år gamla. De älskar fotboll, andas fotboll, sover med bollen i sängen…
De har spelat fotboll sen de tog sina första staplande steg.
Båda är väldigt duktiga och har redan stor förståelse för hur man spelar fotboll.
Tycker du på fullaste allvar att en kille i samma ålder, som aldrig har rört en boll eller har tränat i en klubb, skall vara i samma grupp på träningen som den killen som har mera spelförståelse eller kontroll för fotbollen?
Varför skall man alltid gagna de som kanske inte samma stora intresse eller vilja? Varför får man inte nivåindela barn på träningar? Det gör du ju redan i förskolan och skolan! Gällande det mesta. Då är det ingen som kraxar… så fort det handlar om fotboll och barn blir de ”vuxna” som förbytta. De är de ”vuxna” som har problem, inte barnen. De vuxna kategoriserar och blir
uppjagade. Inte barnen. De är föräldrar till barnen som reagerar. Inte barnen.
Vem kan bedöma om en femåring är bättre än en annan femåring?
HEJ.
På vilket sätt är det en skillnad om en nybörjare på piano inte ” får” spela samma stycken som en som har övat i 5 år gentemot att en spelare i fotboll inte får spela i samma lag som en som är 5 år ”bättre”.
det är accepterat att man skiljer på barn när det gällr musik och dans, gör man det i fotboll så blir det ett J—a liv ( därmed inte sagt att toppning etc i tidig ålder är vettigt) Enligt mig skall alla få spela , men på olika nivåer
Visste inte att man spelade piano i grupp? Det var ju en ovanligt korkad jämförelse.
Och förklara gärna för mig hur du ser vilka som är ”bra” och ”sämre” av en grupp femåringar!
Asså Jonas har du inte läst mina kommentarer ?
Då tycker jag du skall läsa dem en gång till.
MIN grabb är nu snart 9 år i Februari.
Talar jag om 5 åringar ?
Då diskuterar vi 2 helt olika saker. Jag snackar om 9 åringar. Men han spelar med 10 åringar.
Bra där Peter.
Han svarar som en politiker på frågor om annat än Fotboll och hockey.
FInns ju svart på vitt att barn är bättre än andra pga av intresse för saker.
De som är intresserade för Pianio spelar ju enklare än de som ej är intresserade,.
Det syns ju på jobb med om man jämnför Säljare som jag jobbar som att vissa har det lättare även där på vuxen ålder i en grupp av 10 som börjar samtidigt.
Så varför skall inte de som älskar sin sport få chansen utvecklas precis som den som gillar piano inte skall få gå framåt. Nej om hon är med i en grupp skall hon få spela Mors Lilla Olle tills de andra har klarat av det….
Jag tycker att du ska vara tränare för en grupp femåringar då, och sedan förklara för barnen varför vissa får vara med och andra inte, och att de som inte får vara med inte ”älskar sin sport” tillräckligt mycket. Berätta gärna sedan hur det går.
Med risk för bli ett karbonpapper…SÅ håller jag helt med dig om du hela tiden diskuterat 5 åringar.
Jonas, välkommen på en barnfotbollsträning. Du ser garanterat på fem minuter vilka som har roligt och vilka som njuter av att lira boll. Vilka som plockar blommor är ju svårare…
Det är väl inte så svårt att förklara för en femåring vilken grupp som passar honom bäst och låta honom spela där tills tränarna tycker att han klarar att byta ”upp” sig?
Det kanske till och med kan vara så att sonen själv tycker det är roligast att spela i den ”sämre” gruppen för där syns han och kan vara duktig, medans han själv inser att i den ”bättre” gruppen är det för svårt för honom just nu?
Hur förklarar du för sonen varför hans enda timme fotbollsträning som han längtat efter hela veckan blir förstörd därför att några plockade blommor och några lekte tält med träningströjorna så att tränaren (alltså du) inte kunde genomföra några övningar?
Själv kan jag tycka att träning bara ska vara lek och skoj när man är fem, om man nu ska träna alls då, men finns det underlag för att skapa en grupp för tidigt utvecklade barn / hårt pressande föräldrar så visst, varför inte. Nivåindelning är, om man gör det rätt, väldigt bra tror jag.
Kan inte du Colting kolla igenom Piratpartiets partiprogram och sedan gå med där och forma deras politik i kostfrågor, idrottsfrågor och hälsofrågor.
Piratpartiet? Trodde det var ett enfrågeparti?
Inte riktigt ett enfrågeparti, men nästan. De driver en rätt stor bunt frågor som handlar om transparens, meddelarskydd och så vidare, men de jobbar rätt hårt för att bredda sig mer. Vill du eller nån annan föreslå vad de ska tycka om kost, idrott eller hälsa så uppskattar de nog det.
I Tyskland är de på väg att bli ett 10-procentsparti och det blir man inte på att driva fildelningsfrågan.
[…] vare det sociala nätverket Facebook fick jag upp ögonen för detta blogginlägg https://coltingblogg.com/2013/01/15/om-barn-och-elit/ Väl värt att läsa och […]
Bra skrivet! Dock tycker jag att det är upp till klubbar om de vill elitsatsa eller inte. Det handlar i grund och botten om att överleva. Producerar du bra ungdomar så lär ditt representationslag förmodligen ligga högre upp i seriesystemet vilket i sin tur genererar mer pengar i form av sponsorer. Det gäller också företag, de rekryterar de bästa för att kunna vara bäst vilket i sin tur genererar mer pengar/vinst.
Att sedan blanda in Lisa bland lagsporter är ju så fantastiskt dumt att jag blir mörkrädd. Sen tycker jag att du istället för att kolla på Lisa så kanske du skulle kolla hur Kajsa Bergqvist, Christian Olsson, Stefan Holm, Carolina Klüft osv har satsat i sina tidiga år. Lisa är säkert ett fenomen genom att hon startade så pass sent med sin elitsatsning men kolla på stora mängden av stjärnor när dom börjar sin elitsatsning.
Men vi som bor i landet lagom vill ju vara så snälla mot allt och alla så det är klart att vi inte vill ha någon framgång. Bättre att alla har kul och vi slutar på en 16e plats av 20 tävlande än att sluta 1a eller 2a. Med ditt tänk så kommer vi aldrig mer vara ledande i någon idrott. Zlatan är just nu rankad som en av världens bästa fotbollsspelare mycket tack vare hans pappas engagemang. John Guidetti kommer förhoppningsvis bli en spelare i nästan samma klass som Zlatan … detta pga hans satsning som liten!
Men fortsätt hylla vuxensatsning och se vart det leder oss.
Jag är den första att lyfta vikten av att träna mycket! Så detta handlar inte om olika nivåer av satnsing. Men nu pratar vi om femåringar! Det är små små barn som näppeligen hunnit utveckla egna drivkkrafter ens.
Det är väl fortfarande inte föräldrar eller barnen som väljer om de ska va med i lagets bästa eller sämsta lag utan det är ju tränaren. De plockar ut de bästa då de eventuellt ser potential hos dessa. 5 år må va tidigt men det är ju ett beslut som klubben tagit. Vill man inte ha sitt barn i en satsande klubb så är det ju bara att flytta barnet till någon ”låt alla barn spela lika mycket”-klubb. Tröttsamt hur alla i detta landet lagom klagar över detta. Ingen som reagerar hur en elitidrottare med Etiopiskt medborgarskap blir svensk medborgare på 3 år bara för att vi ska vinna fler medaljer i mästerskap men att reagera på att en klubb satsar på 5 åringar går alldeles utmärkt.
KOM IN I MATCHEN OCH SE HUR RESTEN AV VÄRLDEN TÄNKER!!!
Vi hade en breddsatsning i klubben i Norge, massor av lek och teambuildning från 5-6 år till högre upp. Många menade att det var trams av medlemmarna på Vestfold GK. Efter 4 år kom sportsliga framgångar och 2 år se senare . Alltså 6 år efter vår breddsatsning fick vi silver i Norska mästerskapen och många av De bästa tävlar nu på hög nivå eller är på golfcollege. Många av dessa var inte ” talanger enligt många” men tji fick de. Så med vår ” lekstuga” fick vi våra elit och professionella spelare och pressen skrev mycket om oss och företag ville öka på sin sponsring till klubben. Vill bara berätta om vår verklighet.
Är på G att bygga upp Hagge GK på samma sätt med massor av härliga juniorledare.
Förra året hade vi 15 bussar och 600 skolelever på besök… Och fick ögonen för golfen:)
Så jag vet att det fungerar att jobba med trivsel och lek för professionella resultat!
Bra skrivet Andres! Håller med till 110%. Man tycker ju att du Jonas borde ha bättre koll!? Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder! Är ju nästan elakt mot barnen att inte göra det, för alla gillar väl att vinna och vara bäst?
OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.
Vissa saknar ju en vinnarskalle så ere bara….
Alla kan inte äta granathäpplen och bli lika starka som bamse ;)-
Vad har ni vunnit då? Berätta gärna ifrån djupet av er erfarenhet på toppen, vad hemligheten är!
#armchairquarterbacks
Hur menar du med vunnit ?
Vinnarskalle och vunnit är väl 2 helt skilda saker.
Du måste med ha en enorm vinnarskalle som individuell idrottare med annars skulle du inte lyckats så bra som du gjort heller…Btw grym kropp du har. !
En vinnarskalle är medfött hos vissa,.
Tror du med byggt upp din under åren…..Eller haft från tidig ålder genom anlag ?
Jag har ingen vinnarskalle alls. Det är bara lagidrottare som använder sådana uttryck.
Jag har däremot skalle att utveckla mig till min yttersta förmåga och att göra det bästa av mina förutsättningar. Vad mina konkurrenter gör har jag ingen aning om och kan inte påverka. Så mitt ”vinnande” har inte med dem att göra, utan med mig.
Zlatans pappa var ju totalt frånvarande. Där fanns inget engagemang alls. Zlatan var knappast en av de större stjärnorna när han gick i mellanstadiet, säger hans gamla tränare. Men det var för att han inte vuxit i sin kropp då (ni långa som minns er pupertet vet vad jag menar).
Däremot tränade han mycket vid sidan om sin vanliga träning, och det gav effekt när han blev äldre. Men inte som femåring. detsamma gällde Guidetti, som också fick leka idrott när han var liten. Ingen elitsatsning utan för att det var det roligaste de visste.
Älska att träna är viktigare än älska att vinna, om det är vinna man vill.
Och sluta tramsa om att vara topp 20. I hela värklden säger man samma sak. Det är knappast så att Sverige utmärker sig i idrott genom att sakna framgångar. Vi har tvärtom väldigt stor bredd i vår elit, alltså toppidrottare i mängder av sporter. topp femton i OS, om jag inte minns fel medan ex Kina var i absoluta botten och USA högst medelmåttigt.
Jo, för det är ju många fotbollsklubbar i div 1 och uppåt som till majoritet består av egna talanger…
Enligt en biten MFFare så var Zlatans genombrott & då MFF såg hans potential när han var 17 så hade inte han varit den personlighet han är så hade vi nog inte sett han på planen idag (helt enkelt då han inte elitstämplades som 10-åring)
Varför är det alltid så otroligt viktigt att vinna? Olympiader hit, och världscuper dit.. Vad spelar det för roll om man kommer på 16e plats eller 2.a, egentligen? Att vi kan skryta när vi reser utomlands att vi minsann tillhör ett land som är bra på hockey.. Eller att vi lär varandra vad ödmjukhet är och att vi istället för att selektera ut proffs har tagit fram jävligt bra medmänniskor, med god självkänsla och förmåga att hantera alla typer av situationer.
Tyvärr så är kanske världen så fokuserad på framgång, pengar och jämförelse att vi har svårt att inse att det finns viktigare saker i livet än subjektiva prestationer. Om man behöver bekräftelse genom vinster, och inte kan känna sig nöjd över vad man presterat utan att få en pokal eller medalj, då har nog vinsten egentligen inget vinnande syfte..
Vad gäller barns förmåga att anpassa sin egen mer eller mindre utbreda ”talang” efter andras nivå, vet jag ingen arbetsplats där man inte fått anpassa sig och acceptera att vi alla besitter olika kunskap och erfarenheter. Kommer jag inte överrens med en kollega så får vi finna ett sätt att hantera det. Och jag tror personligen inte att det bästa sättet är att sätta oss i två olika konferensrum och aldrig någonsin behöva stötas med varandra.. Likväl tror jag att det är nyttigt för barn att i tidig ålder få lära sig att hantera situationer, både glädjande liksom de som skapar frustration. Vi bör lära våra barn att ha roligt, och det är inte alltid så lätt. Framför allt om man som förälder inte kan inse att det kan vara roligt fastän man inte har bollen mest eller gör flest mål…
Väl skrivet men mycket tänkvärt att utveckla…
Kritiskt tänkande individer kan vi alla vara, för att t ex inte köpa allt media vinklar som de gör. Är det elitsatsning eller nivåanpassning det handlar om? Halleluja för nivåanpassning i så fall med tanke på att både barn och vuxna utvecklas olika snabbt i sina inlärningskurvor och barn i sin motorik. Hade det nivåanpassats mer, kanske fler barn – inkl jag, hade uppmuntrats att satsa på idrott eller vilja vara kvar.
Om man nu ska använda exemplet Vasalunds 5-åringar som Jonas gör i inlägget tycker jag man måste lyssna vad klubben faktiskt säger innan man börjar ropa på hur förskräckligt det är. Jag vet ju iofs inte om det stämmer, men de gör ju sin uppdelning, inte för att de bästa skall bli bättre, utan för att de lite sämre ska bli bättre. Att de lite sämre skall få utrymme att komma ikapp och lära sig spela boll. Hade man förfasats lika mycket om scenariot hade gällt läskunskap för förstaklassare, dvs att de som läste sämre fick specialhjälp? Jag kan inte se den stora skillnaden bara för att det ena handlar om fotboll och det andra handlar om tex läsa/räkna/stava etc..
Spelarna i ”min” klubbs A-lag, dvs det s k representationslaget, hade en VÄLDIGT hög svansföring, skulle ha träningskort på gym, fria skor etc etc. Det trodde att de var idoler för ungdomarna i klubben och att sponsorerna stod på kör pga dem.
De hade FEL!
Nästan ingen av barnen/ungdomarna visste vilka de var, för deras idoler spelar i helt andra serier och länder.
Sponsorerna var i mångt och mycket föräldrar till barn och ungdomar som spelade i klubben
Klubben hade inte råd med en elitsatsning för ”representationslaget”, utan att de bidrog med sponsorer.
Mungipor ner, representationslag försvann, saknat av ingen
Damlaget däremot, satsade egen tid, egna pengar och drog in sponsorer själva. Laget fylls på underifrån, inga spelare köps, och vi har istället ”exporterat” spelare till andra serier, och t o m andra länder.
Jag har tränat hårt i vuxen ålder, men det händer inget! Vad gör jag för fel?
/E.Ruda
Grymt Jonas!!
Klart att man inte ska dela upp femåringar, där får du alla rätt! Sedan tycker jag man absolut ska ha elitsatsningar och det i tidig ålder! Detta under förutsättningar att barnen/et vill, men det tar jag förgivet! Det är ju detta Sverige är dålig på, därför vi ha mindre sk stjärnor på länge! Inga ledare som vågar säga att man elitsatsar = vi får dåliga ledare osv! Andra länderna springer ifrån oss! När man idrottar säger jag som Per Mårts, DET HANDLAR OM ATT VINNA! (därför småkronorna gör så bra ifrån sig just nu) Men visst vi kanske ska vara landet lagom……………………
Oj, oj vilken skev bild du har av vilka som bedriver denna hets… Åk ut till förorterna till de stora städerna så får du en lite mer nyanserad bild. Jag lovar dig att det är föräldrar ur alla samhällsklasser med olika typer av arbeten och med alla möjliga olika bakgrunder. Lite töntigt att hoppa på en enda yrkesgrupp (dvs de som är verkställande direktörer) och påstå att de skulle vara källan till denna problematik.
OK då, naturligtvis är det så. Nu reflekterade jag närmast över inslaget som jag såg på TV, samt artikeln i pressen. Än värre att det omfattar så många fler klubbar.
Givetvis alldeles rätt, det du skriver. Och givetvis lika skrämmande det du skriver om uppdelning av 5-åringar. När min son var yngre så tränade han rugby i Malmö. Visserligen är det en mycket smal sport men dom hade den sunda inställningen att alla som kommer och tränar får vara med på matcherna, och i ungefär lika stor omfattning. Aldrig nåt prat om att ”toppa laget” eller liknande. Oerhört sympatiskt.
Givetvis fanns det (bättre) spelare som blev frustrerade över detta men klubben riskerade hellre att mista dom än att frångå sina ideal där gemenskapen var viktigare än segrarna. Kram till alla idrottsklubbar som hyllar den principen.
När jag gick barntränarutbildning i Orientering redovisades en intressant studie från RF som intervjuat 1000 landslagsmän och kvinnor inom RFs sporter. Frågan var 1. När började du med sporten som du är landslagsman/kvinna i? När började du satsa rejält. Om jag kommer ihåg rätt var svaret på fråga 1. 12-13år och svar på fråga 2. 16-17 år.
Är det inte dags att elitidrotten erkänner att den är en del av underhållningsbranchen? Inget fel på underhållning, men det som jag vill att mina barn skall få med sig av idrott och sport är att det kan vara kul (om man väljer en sport som man själv gillar), att man mår bättre och att de förstår kopplingen mellan träning och resultat. Jag vill inte att mina barn skall förledas i tron att de kan bli en ny Zlatan och så småningom bli transformerade till ”idrottsunderhållningskonsumenter” (som 99.9999% av alla Zlatan aspiranter blir…). Om tiden under uppväxten istället kan användas till att skapa ett livslångt förhållande till sport och idrott som ett medel för välbefinnande och bättre livskvalitet istället för att vara en rekryteringsplattform för det ”idrott-industriella komplexet” så vore enormt mycket vunnet 😉
Jonas,
Tack för en mycket bra och välformulerad bloggpost! Jag kan inte hålla med mer, på samtliga punkter, och som Pappa och tränare/ledare i en förening som förespråkar breddverksamhet och mångfald (med en konkurrerande elitsatsande förening i samma kommun) så kändes den extra angelägen, aktuell och viktig.
Jag hjälper till att sprida den så gott jag kan via FB.
Tack!
/ Jack Melcher-Claësson, Stocksunds IF och Pappa till 3 pojkar i spannet 03-09.
Vilken klubb syftar du då på?Är det den klubb som driver en verksamhet av en fantstisk man som grundade klubben vars namn är Karsten Inde. Är det den klubben du menar?
I denna klubb drivs barn av sitt starka intresse och engagemang.
I denna klubb får du spela fotboll så det sprutar ur öronen på dig.
I denna klubb samlas det barn med samma starka motivation och intresse: Fotboll.
Är det elit för att man älskar fotboll? Är det fult att gilla fotboll? Om du hade ett barn som älskade fotboll mest överallt i hela världen, som ville lira boll 24 tim om dygnet, som i stort sätt sover med fotbollsskorna på… vad skulle du göra då?
Om du fick tillgången till denna fantastiska klubb vars engagemang är helt fenomenal, vad skulle du göra då?
Tycker inte du skall uttala dig om något som du inte har EN ENDA SUSNING OM.
Det går rykten och skvaller om ifk Stocksund. Alla i ifk strävar mot samma mål. Att få göra det man älskar.
Reblogged this on I didn't come here to walk. I came to run. and commented:
Jonas Colting skriver tänkvärt om det absurda i att elitgruppera barn redan i tidig ålder. Själv vaknade jag ganska sent i min egen kärlek till träningen – inte för att jag vill dra några paralleller till Lisa Nordéns storartade Grand Slam – men jag tror också på att leka idrott i tidig ålder, för att inte ta död på all kärlek. Det är något jag tänker plantera i mina barn – de ser hur kul jag tycker att det är – och att det inte bara handlar om att vinna utan snarare om att det är kul och att det är skönt att må bra.
Tack Jonas. Kloka ord och ett otroligt viktigt inlägg i den hysteri som pågår – även i små lokala föreningar utanför Stockholm. Hockey och engagerade föräldrar är min vardag och ser vecka efter vecka hur tränare exkluderar 11-12 åringar från matcher för att de inte är tillräckligt bra. Tidigare så man att man inte skulle diskutera politik och religion om man skulle hålla sams, nu för tiden ska man akta sig för att kritisera andras kosthållning och andras idrottande barn. Med risk för att upprepa mig – tack för dina kloka ord!
Bra skrivet!
Tycker att alla tränare för barn skall läsa detta och sedan ta sig en rejäl funderare. Det är helt omöjligt att vid tidig ålder kunna se vem som kommer att blir professionell inom en idrott. Att tidig dela upp barnen i en bra och dålig grupp är att sänka ett barns självförtroende och tala om för dem att de inte duger till. Att däremot individanpassa vissa övningar är en helt annan sak. Vi har som policy i vårt lag att berömma alla barn varje träning så att barnen går ifrån träningen med ett stärkt självförtroende. Hoppas de flesta tränare tänker på samma sätt.
Hej! Gillat, delat och ska spridas i rätt forum. Mina döttrar är 8 & 10 år… tack och lov har de tränare inom sina gebit som resonerar som du – jag är en av dom 😉 Detta ämne kan inte tjatas sönder. Bra, Jonas!
//
Björn Berling
Tack för ett härligt klokt o insiktsfullt inlägg!
Hej! Min son är 5 år, går i bandyskola och tycker det är jätteroligt. Än är han inte så bra på att åka skridskor så han kommer aldrig i närheten av bollen. De andra småkillarna i gruppen är mycket duktigare och rör sig snabbt fram och tillbaks mellan målen. Min son har precis passerat mittlinjen när killarna vänt anfallet och är tillbaks till andra planhalvan igen. Jag tycker en indelning med ”bättre” och ”sämre” småkillar skulle vara till fördel för min son, som skulle hamna i den ”sämre gruppen” och där ha en chans att någon gång ta bollen och kanske till och med få prova att skjuta mot mål. Men som tränare vågar man kanske inte göra den indelning eftersom det kan tolkas som ”elittänk” i alldeles för tidig ålder. Än tycker min 5-åring att det är kul att gå till bandyskolan trots det jag beskriver ovan men såsmåningom tror jag att han tappar intresset. mvh Sara
Bra skrivet! Men sen är det också skillnad på olika sporter och när det är lämpligt att börja och hur mycket man måste träna i vilken ålder. Jag har själv åkt konståkning och ju svårare saker du klarar innan puberteten desto större är chansen att du fortsätter utvecklas efter den.
Sen ska man också se till hur sporten fungerar i resten av världen. Börjar alla satsa stenhårt som 6 åringar i USA, Kina, Japan etc, ja då måste vi göra det i Sverige också om vi vill ha chansen att vinna.
Bra fångat! Tyvärr gäller problemet många fler klubbar än de som finns i storstaden.. Skulle vilja tillägga att om man gillar (sin) idrott borde man väl också tycka om att så många som möjligt håller på så länge som möjligt, att det har ett värde i sig. De som fortsätter men inte når ”stjärnstatus” blir ju ofta mycket bra tränare och ledare och det har väl alla klubbar brist på.. En erfarenhet av att bli tidig bortsorterad ger nog de flesta en känsla av att hellre göra annat den dag de skulle kunnat dra på sig en ledartröja.
Jag skrev något liknande i Aftonbladet för länge sedan:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article10716998.ab
Tack för att du skriver detta! Jag har själv som liten alltid velat och bytt idrottsgren och försöker nu som 19årig satsa på något men det är inte alltid lätt för folk att tro att man verkligen vill satsa fast man börjar så sent och det kan vara svårt att börja tävla om man aldrig gjort det innan. Detta gav mig lite extra hopp om att jag kan bli riktigt bra inom min gren! Tack 🙂
Bra skrivet. Har två barn som tränar mycket. Men på deras villkor,vill dom vara hemma en dag så får dom det. Jag tycker det är bra att dom vill röra på sig men skulle aldrig stå och ropa att dom kan bättre ,fast jag ibland vet att dom kan det. Träningen sker på deras villkor o vill dom satsa hårdare får dom vänta några år till för än ska det bara vara roligt.
En av de bästa blog poster jag läst!
Bra skrivet, ”Det är svårt att bli lika bra som aldrig pappa blev”.
Stärkt självkänsla skall det vara inte stärkt självförtroende som jag skrev ovan.
[…] Klicka här och du kommer till artikeln […]
Detta är ju ingen nyhet i sig, kritiken mot elitsatsningar poppar upp lite nu och då, men tyvärr lite för sällan. Redan på 70-talet var det en ganska ordentlig diskussion om detta så tyvärr har det inte hänt så mycket positivt sedan dess när man nu börjar prata om att dela upp 5-åriga småttingar i bra och mindre bra. Jag håller med dig Jonas SKRÄMMANDE – KONTRASPRODUKTIVT – IDIOTI!
Kort och koncist: BRA SKRIVET JONAS!
[…] dom läst denna innan så florerade den en sväng på min gamla blogg, men med tanke på Coltings inlägg i ämnet kändes den aktuell igen (jag håller verkligen inte med om allt som Colting skriver, men […]
Ska barn med en uppenbar talang, för låt oss säga matte, hållas tillbaka genom att ha samma lektioner som de andra eftersom det är fult att dela upp dem?
Det vore ett fruktansvärt slöseri tycker jag.
Det är inte det som vi pratar om här.
Hear hear!
Fantastiskt klokt och bra skrivet!!!
Bra skrivet! Menar du att tex simmare (som jag pysslar med) inte behöver satsa förrän i 19 års åldern? I simning tränar man mycket redan i 10-12 års åldern i alla sveriges elitklubbar.
En elitsimmare simmar mer än 25 timmar i veckan och det tar många år att orka den dos av träning. I triathon är det ofta längre distanser än 50 m fritt så det är kanske inte helt lätt att jämföra eller? Min fråga är, tycker du simklubbarna gör fel?
Fast du missförstår. Ingen ska hindra ngn från att träna hårt. Jag är FÖR hårdträning. Men iaf i simning så kan ”sämre” simmare vara med i samma träningsgrupp. Jag var kass på att simma under mina första år men jag tränade med svenska ungdomsmästare.
Och du tycker inte att det finns någon skillnad i träningsupplägg mellan lagsporten fotboll/hockey och individuella sporten simning? I termer av att förstå träningen så man hänger med i det gruppen gör, ligga på en ungefärligt likvärdig nivå av spelförståelse och motivation, osv?
Jag säger inte att du har fel, men att det inte är svart och vitt. Problemet är väl att så fort någon hittar något som kan tolkas som nivåindelning i en lagsport så dyker det negativa ordet ELITSATSNING! upp. Den kopplingen görs däremot sällan när man nivåindelar budosporten med olika bälten, tex.
För övrigt är det en väldigt stor skillnad på konditions- och styrkesporterna löpning, cykling och simning jämfört med motoriksporter som hockey och fotboll – du varken kan eller bör bygga muskler eller kondition i unga år, medan motorik tvärtom är väldigt bra att öva tidigt.
Du är helt ute o sgelar. Ja, det är en STOR skillnad på lagsporter och individuella konditionssporter, och skillnaden är att det krävs så oerhört mycket mer träning i de sistnämnda, på elitnivå!
Och vad tror du simning är? En idrott utan motorik? Har du provat att simträna själv?
Segla kan jag inte men möjligen är jag ute och cyklar, delvis tack vare din inspirerande bok..
Det är säkert så att din form av träning är bäst och svårast men det motsäger inte att lagsport och individuell sport är två olika saker. Simning är individuell, du kan tävla mot dig själv och finna glädje i att slå dig själv. I fotboll är det inte så. Därför kan alla tjäna på att spela tillsammans med andra på ungefär samma nivå.
Självklart ska man inte sortera BORT någon men det är väl inte det Vasalund gör? Dom erbjuder snarare en alternativ grupp för dom barn som inte sover med fotbollen, gärna lirar lite bandy istället, och kanske blir avskräckta av superkidsen som övat zlatan-finter sen dom var 2…
Det finns så många engagerade föräldrar som lägger ner enorma mängder tid på att träna våra barn därute, ofta under hård press från föräldrars olika viljor. Dom allra flesta är förmodligen inte ute efter att krossa barnen. Dom ser precis vad barnen kan och inte kan, ofta till skillnad mot deras föräldrar, och vill förmodligen inget hellre än att alla ska ha så kul som möjligt.
Barn lär sig väldigt snabbt rangordningen i laget, från bäst till sämst. Alla är inte lika, varför måste vi till varje pris låtsas det? Det viktigaste måste väl ändå vara att varje gång, varje ”träning”, berömma varje barn för något bra? Låta barnet känna ”Ja, jag kan!” Och det är rimligen lättare att göra i en miljö av likasinnade.
Vem som sen går vidare och blir världsstjärna bör vara ointressant. Däremot ska alla få möjlighet till en utveckling som, senare, möjliggör elitsatsning. Om det är att öva Zlatanfinter eller att plocka blommor vid målet spelar ingen roll, men jag tror ju att det är en dålig kombination i samma grupp.
Det här är så bra att jag får rysningar. Har mest fått se den provocerande sidan av dig, som följare av ditt Twitter-konto (mycket roligt emellanåt), men det här är enbart briljant. Tack!
Det här är tamigtusan det absolut bästa du skrivit! Tänk om dina tankegångar hade gällt när man själv var barn – att det viktigaste är att behålla glädjen, eller att vi åtminstone hade kommit lite längre! Jag var hon som ingen ville ha med i laget, som alltid blev vald sist mot lagledarens högljudda protester, diverse himlande ögon och ljudliga suckar. Jag vet ju hur jag kände… Förmodar att barn av idag känner exakt detsamma när de redan som små får veta att de inte duger när tränaren skall toppa laget i putte-kuppen… Det tog rätt många år för mig att fatta att jag inte alls var nåt omöjligt fall och sen några till för att samla på mig tillräckligt med självförtroende för att våga prova. Jag är 47 år, på det 48:e och jag löper, gymmar, åker långfärdsskridskor och klättrar men främst så är jag en mycket stolt masterssimmare och jag är så tacksam över att jag hittade detta inom mig. Jag kan ju!!! Och jag är så glad för gemenskapen i föreningslivet och för alla nya vänner med samma intressen! Vi tränar alla utefter våra egna förutsättningar och är fullständigt olika allihop! Underbart! Nu kan jag vara en förebild för mina barn och vara aktiv tillsammans med dem och ge dem det fysiska självförtroendet som idrotten tyvärr redan berövat dem! Jag tror vi är väldigt många föräldrar som känner som jag… Känner mig som en sentimental fjolla, men det skiter jag i för dina ord träffar mig rakt i hjärtat!
Skönt inlägg. Har själv med 25 år i fotbollens tjänst sett avarter och tycker det är otroligt kul att engagera mig i barnens idrott nu – med just det fokus du poängterar.
Tack för ditt skarpa inlägg i den här oerhört viktiga debatten!
Först ›› Håller helt med om elitsatsningsdelen i så unga åldrar som 5 år!
Men, Lisa har ju hållit på med andra idrotter under sin uppväxt. Hon höll exempelvis på och tävlade inom ridning tidigt. Där tävlande hon i fälttävlan i ung ålder och satsade på det hårt tills att det helt enkelt blev för dyrt.
Redan som 16 åring började hon tävla i Triathlon (alltså inte som 19 åring). Hon har med andra ord 14 års målmedveten karriär som Triathlet bakom sig.
Jag är inte fullt lika säker på att Lisa hade förstått vad som krävts om hon inte utövat några som helst idrotter innan hon nådde vuxen ålder.
Att byta sport är en sak. Att inte ha sportat alls i ung ålder är en helt annan sak tror jag. Jag är övertygad om att det krävs en viss förståelse för vad träning och sport är och vilka krav som faktiskt ställs på en idrottsman/kvinna. Det här bör man nog bekanta sig med från 10 års åldern alla fall.
Träningsmässigt sett däremot tror jag lek behöver vara en större del av träningsdosen, inte minst av den orsaken att ofta handlar det om att tänka utanför boxen för att bli en riktigt stor idrottsman/kvinna.
Najs, supernajs! Tack!
Detta kan inte skrivas om för ofta. Bra skrivet!
Mycket bra skrivet! Frågan är bara hur man som förälder ska hantera sitt tävlingsinriktade barn? Även om man inte hetsar barnet att nå bra resultat, så kanske barnet självt kräver detta, det tyder ju på en tävlingsinriktning som inte är helt fel, eller hur?
Sen är frågan om man som förälder ska berömma bra insatser eller inte, det är ett svårt vägval tycker jag. Berömmer man för mycket finns det ju en risk att barnet känner sig än mer pressat, berömmer man samtidigt inte bra insatser, så tror barnet att man inte är nöjd, lite ”moment22” här!?
Mycket bra!
Fint skrivet! Är mamma till tre o ett av våra barn har svårt att hänga med sina jämnåriga på alla fysiska aktiviteter. Han kämpar, men hans motorik har inte ”växt klart”. Blir så arg när träning för barn handlar om annat än att alla ska få vara med och ha roligt!
Håller ju i stort med. Men försökte också lägga en kommentar som ännu inte dykt upp på bloggen där. Jag skrev:
Först ›› Håller helt med om elitsatsningsdelen i så unga åldrar som 5 år!
Men, Lisa har ju hållit på med andra idrotter under sin uppväxt. Hon höll exempelvis på och tävlade inom ridning tidigt. Där tävlande hon i fälttävlan i ung ålder och satsade på det hårt tills att det helt enkelt blev för dyrt.
Redan som 16 åring började hon tävla i Triathlon (alltså inte som 19 åring). Hon har med andra ord 14 års målmedveten karriär som Triathlet bakom sig.
Jag är inte fullt lika säker på att Lisa hade förstått vad som krävts om hon inte utövat några som helst idrotter innan hon nådde vuxen ålder.
Att byta sport är en sak. Att inte ha sportat alls i ung ålder är en helt annan sak tror jag. Jag är övertygad om att det krävs en viss förståelse för vad träning och sport är och vilka krav som faktiskt ställs på en idrottsman/kvinna. Det här bör man nog bekanta sig med från 10 års åldern alla fall.
Träningsmässigt sett däremot tror jag lek behöver vara en större del av träningsdosen, inte minst av den orsaken att ofta handlar det om att tänka utanför boxen för att bli en riktigt stor idrottsman/kvinna.
Var drar du gränsen för barn? 18?
Någonstans måste man selektera då alla inte har den talangen som krävs…
Jag håller med fullständigt! Vasalund ska dock ha cred i en sak: De står för det de gör! De hymlar inte. De säger vad som gäller. De övriga föreningarna kör enligt devisen ”bättre med dubbelmoral än ingen moral”.
Bra skrivet! Helt rätt!
Bra skrivet. Men det går ju ej att blanda äpplen och päron. Håller med dig till viss del. det beror ju på lite vilken idrott du utövar, jag skulle vilja sett en fottbollsspelare eller tennis spelare som skulle tillhöra världseliten i fotboll som 29åringen som började med idrotten som 19åringf
Ja, men det är inte det jag skriver. Man ska o kan börja tidigt, men man ska inte bli bortsorterad som femåring!
Jag ser en väsentlig skillnad mellan att bli sorterad och BORTsorterad. Gör inte du?
Att bli sorterad behöver ju inte vara fel…
Tränaren sorterar barn i två grupper. Barnen nöjda – dom som för tillfället ligger lite före får plötsligt möjlighet till vidareutveckling, dom som ligger efter får plötsligt känna att dom också kan istället för att alltid känna sig sämre.
Förälder ser det som att ens barn är BORTsorterat. Kommentarer och känslor förmedlas snabbt ner till barnet, som plötsligt känner sig mindre värt.
Vems är felet?
Kanske inte som 19-åring men Olof Mellberg var väl 15 år när han började spela organiserad fotboll.
@Andreas Larsson. Jag undrar var du fått ifrån att Zlatans pappa stöttade honom som barn ? Jag tycker du ska läsa Zlatans egen bok om sin uppväxt o karriär där han berättar en helt annan historia….
Jag tycker nog att elitsatsande klubbar, framförallt tänker jag fotboll i Sthlm, ska ta sig en funderare över: Hur många av de spelare som idag spelar i de högsta divisionerna, kommer ursprungligen från egen klubb. Samt hur många av dem vi trodde o satsade järnet på som kids, hoppade sedan av i tonåren.
Viktigast av allt är att barnen får chans att prova flera sporter o hitta sin egen grej.
Det är även jätteviktigt att de barn som verkligen brinner för sin aktivitet, får utrymme att utvecklas.
Mycket bra!
Himla bra skrivet! Jag har tagit mig friheten att vidareutveckla resonemanget för att kunna applicera det på ridsporten där jag är mycket engagerad, läs gärna om du är intresserad på http://livetmedella.blogg.se/
Jonas, fantastiskt bra skrivet!
Bra skrivet. En ytterligare observation är att det ter sig som att de föräldrar och tränare/ledare som har svårast med att förstå skillnaden mellan att vara resultatorienterad (angelägen om att nå resultat nu dvs vinna) och att ha ett elittänk (lära sig grunderna ordentligt, få med så många som möjligt, ha kul och visa engagemang för att gradvis och målmedvetet förbättra teknik, styrka och förståelse). Det första tar bort glädjen snabbt och ger barn alla möjligheter att inte känna sig välkomna medan ”elittänket” får med fler barn högre upp i åldrarna med resultatet att fler barn är aktiva under en längre period.
När försvann det sunda förnuftet??
Ett stycke försvann.
”de föräldrar….förståelse)” är de som inte själva varit aktiva på någon högre nivå men kanske önskar att så hade varit fallet?
Väl talat!
vi kämpar på här i bromma för att barnen ska få tycka att det är roligt att spela fotboll… http://malinstroman.wordpress.com/2012/09/29/att-satsa-pa-fotbollen-eller-laget-lusten-och-fotbollen/
Mycket bra skrivet och jag har erfarenhet av detsamma. Hockeyverksamhet där man inte har egen strategi eller genomtänkt hantering för elitsatsning, men man har kastat sig in det. Utan kunskapen, psykologiska aspekter. Man börjar selektera utan plan, kontroll på ledare, empati, delmål och utan individensutveckling i centrum. Dessutom ofta med andra värderingar än de sportsliga och andra ovidkommande aspekter. Nu har man i och med detta förstört 2 hela kullar med återväxt till junior och A-lag. Samtidigt som klubben siktar på Allsvenskt spel. Fiasko!
Tyvärr så vill man blunda för problemet och man förstår inte sin roll eller syfte. Utan alla spelare i centrum så försvinner berättigandet för en förening och dess existens. Du måste ha bredd för att skapa topp. Man vinner med topp, men förlorar med botten. Man måste utveckla även svagaste länken för att skapa vinnare. Idag har man svårt att se skillnad på vinnarskalle och dålig förlorare. Man arbetar sällan med Jaget i Laget.
Spontanidrott finns inte idag och många föreningar har inte kunskap att göra tävlandet roligt och intressant som ersättning till spontsnitet. Jag tror problemet är mycket stort i vissa regioner.
Här är ett inslag från SVT som också är tänkvärt angående träning VS barn:
http://www.svtplay.se/video/205991/medaljens-pris
Bra skrivet – hoppas du får in det i nån tidning så det sprids mer!
En fråga som uppstår: När är det ok att börja selektera vilka som får vara med i A-laget osv?
Bra skrivet.
Tack!! Detta behövdes!!
Har kommenterat 2 st inlägg idag. I get av dem är med?! Är du så feg att du inte vågar lägga ut ett annat bra resonemang? För jag tror att du känner att du är ute på hal is… Har vänner som läste fin blogg och komenterat. Inget av deras kommentarer är heller inte med. Fegt.
Vad pratar du om? Jag har nästan 200 kommentarer idag. Du tror inte det tar lite tid att moderera alla?
Jag blir så himla glad, glad, glad av sådana här inlägg! Så himla viktigt och bra. Du sätter fingret på spiken och lyfter vad allt handlar om, att se barnen för den de är, ser möjligheter och låter lågan brinna istället för att släcka den. Att få perfektionismen med sig från barndomen är en börda tung att bära många år eller för evigt.
mvh Jenny
Mycket bra skrivet…..:)
Bra skrivet! Barn skall vara barn. Leka och idrotta med glädje, vill man satsa hinns nog det med i äldre åldrar. Lisa är ett lysade exempel på dettta!
…och jag tycker vi vuxna ska vara goda föredömen och inte kasta skit om andra kategorier av idrottsutövare som vunnit Järringpriset. Det var riktigt lågvattenmärke Jonas. Du behöver inte förringa de som tävlar i andra sporter.
PS: Ponny är en fyrbent varelse med en mankhöjd understigande 148 cm, Rolf-Göran Bengtsson bemästrar en betydligt större häst.
Hurså? Varsågod att tycka vad du vill så tycker jag vad jag vill. Jag vidhåller att jag inte är speciellt imponerad av ngn som tävlar i dressyr, i synnerhet i jämförelse med andra idrotter. Jag tycker hela konceptet med dresserade djur är makabert och fånigt. Däremot har jag aldrig kritiserat hoppning eller fälttävlan.
PS: Jag VET vad en ponny är. Men tack för förklaringen.
Åh så bra skrivet, jag håller verkligen med!
Hmm eller vuxna som måste engagera sig.Men det är ju självklart att man inte får nivå anpassa idrott… Tänk om ditt barn skulle behöva ha en läsebok skolan som var alldeles för lätt bara för att man inte får nivå indela.Mina tvilling barn två olika läs böcker ska den som har lättaste boken sluta i skolan? Blir sjukt irriterad när killar som Colting får beröm och medhåll. När han bara söker uppmärksamhet på andra barn bekostnad.
Jag kan bara instämma till hundra procent! Men tro inte att det är ett Stockholms-relaterat problem… Tyvärr ser det ut så i resten av Sveriges småstäder också!
Hej Jonas!
Tack för ett jätt bra repotage.
Jag holder både med dig… och inte med dig!
Jag holder med dig i att Lisa Nordén är fantastiskt-och en inte skall börja dela 5 åringer i grupper efter prestation.
5 åringer utväcklas och en kan väl inte forutse vem som blir bäst som vuxen. Av olika anledningar tröttnar 5 åringer på det de gör- äntigen för att dom har intresse för något annat, eller för att dom inser att det är förelderens vilja…och det är en del av processen…egen fri vilja, och utveckling till självständighet… Tycker barnet om att springa, spela fotball, simma, cykla…eller gjör de det för att föreldrene vill att dom skall göre det. Det måste komme från dom själva…och det viser ju sig till slut.
Det är extremt skillnad på olika idrotter…som thritatlet, där talanget är tålamod och träningen är extremt långsiktig, så är det möjligt- som Lisa Nordén så storartet viser -att en visst kan bli elitidrottare som vuxen. Verkligheten är tyvärr inte så för alla idrotter, där en faktiskt måste börje gruppere ” barn” när en är mindre en 20 år…. dock absolutt inte när barna är 5 år. Vi måste innse att en tyvärr inte får t.ex en elittennispelare av en 20 åring, som plötsligt intresserer sig för tennis….fordi det krävs en speciell teknikk, som en 5 åring har lettere att läre sig än en 20 åring. Inom månge idrotter handler det om att börja tidigt…..Det holder tyvärr inte att de har rört på sig mycke eller ofte som barn…Frågan är när en skall dela inn barn?!? Du hopper från 5 åringer- och sedan definerer du 5åringe som alla ålder för barn??? När är en barn och när är en inte?? Skall en börja dela elitgruppen när ”barna” är 20 år? Jag vet… jag överdriver!! Men det är ändå en viktig fråga i dette ämne…
Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras”.Jag holder med dig fullständig, om du definerer barn som 2-9 åringer.. men det är oklart vilken ålder du mener ordet ”barn” ….
Presis som i skolan tycker jag att vi vuxnas önskninger för barna måste vara att de får den utmaningen de behöver… Vid 9-10 års alder är det barn som är mer duktige i matematik, någon är mer duktiga i svenska…Det är lärarnes uppgift att bemöte elevenes behov…dvs låter de duktige elevene få utmaninger så att de tycker att det är roligt, och de elevene som inte är så duktige får den hjälp de behöver! Dette tycker jag är like viktig inom idrotten! Låt inte jantelagen påverka er.
De bästa t.ex handballspelarna sätts i ett lag, och de som inte är så duktiga i ett annat lag måste kunne göras redan vid 10-12 års ålder. Gränsene för dessa lag måste dock vara öppna, för barn utvecklas…
Vi föreldre/ vuxna har skyldighet att bygga upp barnets självkänsla, så att de vet att de är like verdigfulla som de är, utan alla prestasjoner!!!! Om det är vi som uppmuntrar barna så mycke, att dom får stressfraktur som tonåringer, har vi brustet i en del av vår förelderroll…Då måste vi fråge oss…är det för barnets bästa vi vill dom skall träna så intensivt- eller är det för oss eget ego…
”De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta”. Ursäkta med hur och vad är skillnaden?!? Det är bara olika sorter av definisjoner och begrepp.. Mener du att elitträning= grupperinger?!? Alla barn burde röra på sig mycke och ofte…och det är väl inget problem om barn tränar mycke och tränar sig trötte!?! -OM barn vill själva och älskar det de gör!?!
”Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…” Jag holder fullständig med dig!!! Och jag hoppas vi som föreldre kan stötte våra barn att känne sig bra som dom är UTAN att prestera, och att dom väljer den idrott som dom själva vill…sen är det nog blandning av både talang och sterkast behov, om vem som blir elitidrottare som vuxen!
Mvh Stine
Hej,
att kvotera 5åringar är naturligtvis överdrivet, vansinnigt och fördjävligt. Men din slutsats om detta är ju knappast värd nobelpriset (ursäkta det något spydiga uttrycket), mer ”common sense” för de allra flesta (hoppas jag). Det intressanta i debatten är istället (som alltid) ”när” behöver man börja fokusera på sin idrott för att ha en chans att bli riktigt bra? När är det också ok för föreningar att satsa mer målinriktat på sina ungdomar, ihop med ungdomarna och föräldrarna? Ditt exempel med Lisa Norden är knappast talande för den generella massan av framgångsrika elitidrottare, att satsa vid 19års ålder och slå igenom som 29åring. Du får gärna utveckla kring detta.
Ett av dina bästa inlägg. 100 % bra rakt igenom!
http://pernillabredolt.com
Kunde inte ha sagt det bättre själv! Skriver under på varenda ord!
Varför måste det ena utesluta det andra, viktigaste är att vara tydlig vad man har för policy och verksamhet så kan föräldrarna välja. För det är väldigt olika vad barnet vill ha. Sedan är det lite tråkigt att alltid skall nivåanpassning missuppfattas, och direkt likställas med elitsatsning, då är man inte insatt eller vill inte förstå vad det egentligen står för. Finns helt naturligt i skolan ( alla läser inte samma svåra/lätta bok, ridning ( alla rider inte på den största hästen eller hoppar på högsta ribban)musik etc listan kan göras hur lång som helst. Om en 9-årig fotboll spelare som tränat i 4år ska spela med en som precis börjat, lägg till att där dom dessutom har hunnit olika långt i sin fysiska utveckling så vill du påstå att dom 2 unika individerna ska träna tillsammans, och att båda dom 2 tycker det är kul, glädje och lustfyllt. Helt säkert kommer en av dom sluta inom kort eller ännu värre båda två för dom tycker det inte är kul!
Superbra skrivet!Efter att varit hockeymamma i 11år kan jag inte annat än hålla med.Många gånger när nån av oss ”jobbiga” föräldrar kritiserat tränare som verbalt förnedrat våra barn, gruppbestraffat, bänkat osv är det enda som hänt att våra barn fått mindre speltid…detta från ca 9års ålder.total förnedring för barnen.detta då gjort i en förening som vänder sig till bredden….jag är tyvärr nu av den åsikten att många tränare idkar ”legetim mobbing”och att detta beteende eskalerar i åldern.
Mycket bra skrivet. Jag hoppas den här artikeln får riktigt stor spridning!
Så bra! Det här inlägget skulle ut till alla sorters barn och ungdomstränare.
Bra skrivet!
Och naturligtvis ALLA föräldrar
Strålande Jonas, tack för det!
Huvet på spiken!
Mycket läsvärt!!
Ingen i hela kommentarsfältet säger emot. Jag håller förvisso med Jonas i stort, men for the sake of argument ska jag inta rollen som djävulens advokat.
Om det här nu är löjligt och kontraproduktivt varför praktiseras det då i så stor skala? Att enormt många klubbar bara skulle göra det för att tillfredställa några VD-suktande tränare känns lite väl simplistiskt. Någonstans bör klubbarna ha upplevt att satsningen ger resultat. Är dessa bara kortsiktiga eller är de reella?
Om den här metoden är kontraproduktiv borde vi redan/snart se havererande klubbar och landslag inom de värsta ”elitsporterna”. Gör vi det? Är det inte snarare tvärtom att hårdsatsande ungdomsklubbar fortsätter att leverera år efter år, vilket ju är någorlunda tung bevisbörda gentemot Jonas argumentation som förefaller vara mer baserad på hur man vill att det ska vara snarare än hur det är. Därmed inte sagt att jag inte förstår frustrationen som en förälder kan känna eller obehaget som man rent allmänt ställs inför när 5-åringar mäts och ratas.
Nåväl, intressanta frågor. Någon som har sett någon forskning på det hela?
Att man gör en gruppindelning/lagindelning/klassindelning på andra kriterier än vilket årtal man råkar vara född känns ju som ett steg framåt, inte bakåt.
Har varit ungdomsledare i c:a 10 år inom Fotboll och Handboll när min son utövat dessa sporter.
Håller med om att detta i allra högsta grad inte är ett storstadsproblem. Denna typ av diskussioner har varit aktuell delvis inom klubbar jag varit delaktig i och dels i klubbar man genom seriespel under åren varit i kontakt med i Skåne.
Som någon kommenterade, detta är inte ett problem som bara är svart eller vitt och det faktum att barn och ungdomar av mognadsmässiga eller fysiska skäl skiljer sig åt gör det till en komplicerad fråga. Å ena sidan ska man inte kväva de som just nu är talanger och å andra sidan se till att alla utövarna har förutsättningar att utvecklas. Detta kräver, kanske i de flesta klubbarna, att man har engagerade juniora/seniora spelare, föräldrar, anhöriga och eldsjälar som lägger ner all den tid och energi som krävs för att åstadkomma det. Ett ex vis fotbollslag med 15-20 stycken barn med två ledare, väldigt ofta föräldrar, har väldigt svårt att se och tillgodose alla aspekterna och de variationerna som finns inom laget.
Många lag/föreningar kör då den s k ”nivåanpassningen”. I grund och botten är anledningen god dvs alla i laget ska träna och spela utifrån de förutsättningarna dem just nu har och en del i detta kan ex vis vara att anmäla laget till två serier. Det krävs dock att man då ser till att detta sker och jag har tyvärr i många fall sett hur detta slutar just med ett ”A-” och ett ”B-lag” där ”A-laget” direkt eller indirekt får mer fokus och även där ”uppflyttning” och framför allt ”nedflyttning” uteblir. Ska dock påpekas att ex vis under turneringar så var det faktiskt spelarna i ”B-laget” som hade roligast då de spelade med mer glädje, mer vilja och mindre krav än ”A-laget”.
Andra lag/föreningar går ut med att dom är ”Elitsatsande” från en viss ålder. Det är inte bara storklubbarna utan även mindre klubbar, ibland enstaka lag i en klubb, som använder detta argument för att ”sålla bort” de som, åter igen, just nu inte har ”talangen”. Där är det helt enkelt inte tal om att köra någon direkt nivåanpassning. Alla utövarna förväntas ligga på en viss nivå och gör dom inte det så får dom gå till en annan klubb (vilket ibland inte är ett alternativ då annan klubb innebär att man måste få skjuts vilket kanske blir svårt att pussla ihop).
Nu ska man också vara medveten om att de enda ”förlorarna” av detta är absolut inte bara de som inte ”platsar” i ”A-laget” eller inte får vara med i ”Elitsatsningen”. 14-15-åringar med förslitningsskador pga för hård träning (”vi satsar ju Elit”) är skrämmande att se och det är troligtvis en relativt hög andel av dessa som slutar innan vuxen ålder helt enkelt för att det blir för seriös för tidigt. Att se en träning med 15-åriga killar där ett leende på utövarna är lika sällsynt som för mycket pengar på bankkontot är rent av bedrövligt och jag har all förståelse för att det är många som slutar helt enkelt för att det inte längre är kul. Att se en ledare för ett handbollslag med 14-åringar skälla ut sina spelare i halvtid för att det bara är lika är inte bara pinsamt utan direkt fel.
Man ska inte heller plocka bort föräldrarnas roll i det hela. Dom flesta föräldrar är jättebra men där finns exempel, ibland är läktaren halvfull med dem, på föräldrar som inte skulle få vara i närheten av en plan. Inom handbollen i Skåne har det genom åren varit ganska utmärkande hur ”Elitlagens” föräldrar är de som beter sig sämst genom det som skriks från läktaren och hur dom agerar. Som förälder måste man vara lyhörd och ha en dialog med ledarna. Det kan trots allt vara så att ledare och föräldrar kommer fram till att pga ”för låg” eller ”för hög” nivå så hade det varit bättre om spelaren bytte till en annan klubb. Om resultatet ändå blir att detta inte sker, ofta pga kompisarna spelar där osv, så ska det hanteras på ett lämpligt sätt.
Jag tillhör dom som under mina år som aktiv fotbollsspelare inte tillhörde toppskiktet, som spelade för att det var kul och som hade förmånen att spela i en liten förening där ”alla spelar”, oavsett nivå. Den enda anpassning som gjordes var efter hur mycket man orkade springa och var man för tillfället passade bäst och ville spela (målvakt, back och mittfält för min del). Jag ser tillbaka på den tiden med glädje, hur man längtade till träning och match och hur ledarna såg till att alla var delaktiga. Det är det i kombination med skadeförebyggande träning (ofta betecknad av spelarna som ”tråkig” :D) och så mycket som det funnits tillfälle till, individuell coachning som jag grundat min tid som ledare på, inte på resultat. Att se spelarna kämpa, slita, spela och efter träning och match sitta i omklädningsrummet med ett leende, även efter en rejäl förlust, det är betalningen för de 1000-tals timmarna man investerat.
👍👍👍👍
Det här med uppdelning i 5-årsåldern tror inte jag är för att särskilja vilka som är bra och duktiga vid den åldern, det förstår ledarna själva är omöjligt. Men, ifall det är ett lag som är några duktiga och några mindre bra kommer de duktiga att få göra det mesta av jobbet själv. Det lite sämre kommer att ge de/den bollen den mesta av tiden. Detta tror jag sänker självförtroendet eftersom de mer kommer att lita på en annan i laget än att våga göra det själv. Då kan det ofta vara bättre att ha barn på lika nivåer tillsammans för att sporra varandra. För det duktiga barnet i ett sämre lag blir det inte någon utmaning. Det är lätt att bli lat och inte orka satsa lika mycket eftersom den redan kan tro att den är bäst. När det andra börjar komma ikapp är inte den personen van vid att behöva jobba för att bli bäst.
DU har så rätt skrev ett inlägg lite längre ned,. Har sett detta fenomen i 3 år, Men för den sakens skull som jag skrev är det inte säkert att de som kommit längst när de är 8 är de som är bäst när de är mellan 13 – 17 men för ge dom chansen att ej tappa kämpaglöden är det ju bättre flytta upp dem ett eller 2 år i läglig ålder. Ola Toivonen och Sebastian Larsson vet jag spelade ganska tidigt med 2 eller 3 år äldre men de vart ju ”världsspelare ” med. Vet en annan kille med som i tidig ålder spelade med 3 år äldre som skall bli spännande följa om 6 – 8 år när han har blivit ett x antal år äldre och se hur det gick för han.
Har en dotter som dominerat totalt i sin lagsport. Gjorde det i 4 år och under den tiden gjorde hon ca 90% av målen i sitt lag. Hon älskar sitt lag av den sociala aspekten och mår jättebra av att umgås med sina kompisar. Hon sporrar dem att bli bättre och de lyssnar på henne och ser upp till henne. Ingen slutade under dessa åren och idag har fler tagit steg framåt och blivit bättre. Hon fick under dessa åren lära sig att ta en stenhård markering från motståndarna, hantera pressen av att alltid avgöra, vara ett föredöme på plan under match, vara föredöme på träningar, o.s.v. Hon fick den bästa omgivning som finns för att utvecklas, utveckla andra och ha roligt. Idag är de ett jätteduktigt lag som går till final i olika turneringar.
Jättebra skrivet! Håller med till fullo!
En mycket bra reflektion! Jag som utbildad idrottsmedicinsk sjukgymnast träffar ibland på barn somalltför tidigtt pressas av föräldrar men kanske framförallt av tränare. Detta är som du skriver helt kontraproduktivt. Glädjen i idrotten kan aldrig brtses från och måste få finnas. Många exempel på lyckade karriäres finns att belysa och Nordens är bara en. Skolan spelar en stor och viktig roll i folkhälsoarbetet och schemalagd rörlese bör vara obligatorisk för alla barn och ungdomar.
Spännande läsa allas svar här. Det finns 2 olika sorters barn. De som brinner för det som de gör.
Och de som har föräldrar som tycker MIN son/dotter skall minsann få vara med hur dålig hon är för föräldrarna vill det.
Visst låt henne / han vara med. Men alla kan ej vara med under samma förutsättningar.
Låt dem då som har sin passion för fotboll spela med jämnlikar. ANNARS tar du glädjen ifrån dem.
Jag har själv sett det exemplet när min son som är väldigt duktig för sin ålder i fotboll. SA pappa det här laget är inget roligt. Då är laget bäst i en hyfsat storstad i sin ålder.
Vad gör man då som förälder ?
Sen att det finns de som ej kommit lika långt som han just nu i hans ålder, behöver inte betyda han är en ny Zlatan på ngt sätt. Utan i en ålder av 13 kommer många ifatt han och går om.
Men för att inte stanna upp hans utv flyttade vi han till det laget som hade bäst tränare i stan i 03.
Känns ej som han gör bort sig i laget där trots de har nivåanpassat en grupp av 33 st spelare i 2 nivåer och han är med den bästa.
SÅ alla som tycker alla skall spela på lika villkor förstår nog ej heller hur det dödar ett intresse för den som brinner för sin lagsport i 8 års ålder.
Detta problem med de barnen som ej kommit lika långt finns i alla klubbar och lag upp till en viss ålder.
Finns väl inte många lag som ej har detta ” UNIKA” problem inom lagidrotten.
Öppna ögona och lev i verkligheten istället för stirra er blint på fel ord SOM ELITSATSNING hit och dit.
Kalla det istället för nivåanpassning för alla skall få hitta sin rätta plats.
De som ej har kommit lika långt i utvecklingen gör ju tränarna en tjänst att ej få en boll av min son som vet vilka i laget han skall passa bollar till.
Dock utelämnade du dom föräldrar som anser att deras barn är längre i utvecklingen än dom faktsikt är.
Ett av mina direkta exempel är en förälder var barn var ett år yngre, tekniskt mogen men inte storleksmässigt som fick en hel del ”stryk” pga detta. Föäldern vägrade dock satte honom i hans åldersgrupp och då vi hellre såg att han lirade boll än inte gjorde det, anpassade vi hans position på planen utifårn motståndarnas storlek.
Ett annat exempel är hur en kille i princip fortfarande som 16-åring inte får göra något annat om det skulle vara träning, match eller liknande, oavsett hur mycket han själv vill, pga pappan som anser att fotboll går före allt annat.
Vi får heller inte glömma att många som tränar våra barn i dessa åldrar är ideella ledare och som är mycket viktiga för vårt lands fysiska uppfostran och hjälp med att få våra barn ifrån datorer m.m. Men är det verkligen rätt att dessa ledare som i många fall inte har en akademisk utbildning på relevant område skall bedöma barn och deras kapacitet och utifrån detta nivågruppera dom. Backa tillbaka till första inlägget i denna debatt och lyssna på dessa kloka ord. Barn skall inte nivågrupperas i sina föreningar. Skall detta göras utifrån barnens bästa så räcker inte ideella ledares engagemang, även om de självklart också skulle ta rätt beslut ibland i denna fråga. Det krävs långt arbete ihop med barnen och mycket kunskap för att få till en nivåreglering för allas bästa.
Då bra skrivet!! Så sant!
Tack för ett bra blogginlägg!!
Kan bara buga och tacka för ett mycket bra inlägg! Mitt i prick!
Bra skrivet. Är själv så jäkla ledsen att beskåda hur många potentiella hockeyspelare som vi går miste om. Bara för att vinna cuper när man är 10 år. Fattar inte att vi aldrig lär oss:)
Lite kuriosa är ju att Evy Palm började småjogga när hon var 32 och vann sitt Stockholm Marathon när hon var 44. Därefter 14 SM-guld.
Äntligen någon som vågar ta i detta. Jag har inte lästa alla kommentarer men vi föräldrar måste visa att vi inte accepterar detta! Samma händer i övriga landet Jag som förälder bojkottar dessa klubbar totalt och låter mina barn träna i andra klubbar och andra sporter som inte har denna filosofi!
Håller med till 110 %! Hur många av våra ledande idrottsmän och kvinnor, oavsett idrott, har inte börjat sin utveckling inom 3-4 sporter och först i sena tonåren valt att satsa på en idrott och då med strålande resultat? Det borde ge större utväxling att låta barn testa olika, se att alla får vara med oavsett förmåga och kunna följa varandras utveckling där vissa är bra från början och andra blir bra på sikt. Vasalunds idé och andra liknande i så unga år är helt idiotiskt!
Hm…
Många som vet och drar paralleller hit och dit och redovisar sanningar eller tyckande som görs om till en sanning.
Har själv hållit på med idrott sen jag var 7 år (man kunde knappt börja tidigare när jag var ung) och är idag 40+. Har dessutom idrottande barn inom både individuella och lagidrotter och både jag och min fru har fungerat som tränare och ledare för dessa. Jag har också jobbat professionellt inom idrotten i 20 år vilket även min fru gjort. Har bytt idrott under mina 35 år som utövare och har tävlat i både lagidrotter och individuella idrotter över denna tid.
Det mest fantastiska är att de idrotter jag lyckats bäst i resultatmässigt var idrotter jag inte höll på med som barn (7-18 år) utan idrotter jag startade med efter detta. Det är till och med så att de idrotterna inte ens behövde likna de jag höll på med som barn.
Jag spelade fotboll och bandy på en liten ort där ingen nivågruppering var möjlig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med spelare för att göra 2 lag. Vi tyckte alla att idrottandet var roligt för vi var trygga i en miljö där alla var socialt accepterade. Jag visste att det fanns stjärnor i laget som var bättre än mig men så är det alltid i samhället. Men jag var accepterad som en i laget och han var beroende av att jag var med och spelade annars hade vi inget lag. DETTA utvecklade både honom och mig. De ”duktiga” accepterade och respekterade alla i laget. Vi höll ihop laget tills vi var 15 år, ingen slutade. Några gick vidare och blev riktigt duktiga och en blev professionell fotbollsspelare trots att han spelat med ”dåliga” spelare. Detta är inget unikt! Många duktiga spelare kommer fram på detta sätt.
Frågan är om syftet med idrotten är att få ungdomar att förstå vikten av att röra på sig och lära sig etik, empati och moral eller om den är till för att gallra bort de som är ”omotiverade och talanglösa”. Just dessa personer som gallras bort kanske var de mest talangfulla när de mognat och fick en egen vilja.
Om alla ni:
som tappar tråden – t.ex drar in teoretiska ämnen
inte har läst texten ingående
inte vill förstå vad Jonas menar
bara är ute efter att tjafsa emot
…Om ni läser en gång till, och verkligen tänkerefter vad det är ni läser! Översätt orden till vad det handlar om i verkliga livet. Tänk till en gång till, fundera över vad det innebär för ett barns utveckling – över lag – att få veta att man är sämre än någon annan.
Det är genom positiv förstärkning vi lyfter våra barn/ungdomar. Ha lågt självförtroende, det kan man redan, inget vi ska förstärka – däremot MOTVERKA!
Att som t.ex 8-åring, spela innebandy och få vänta från träningen på söndag till torsdag för att få veta om man platsar i laget till lördagens match!?!?!? VAD, tänker man där som ledare/tränare? Galet!
Änligen någon som skriver klartext om idrotts hetsen av ungdomar. Mycket bra!
Bra skrivet Jonas! Idag länkar vi våra läsare till din blogg. Tack
Bra skrivet! Vill bara inflika att det visst funkar att börja spela fotboll sent och lyckas, se på Olof Mellberg :
– Jag spelade nästan ingen fotboll alls tills jag blev 14-15 år, sade Olof Mellberg som på den tiden drömde om Wimbledonbucklor och inte alls om Guldbollar.
Han spelade upp till 13 års ålder. Sen tröttnade han och spelade i ngt lag och hjälpte till i en turnering när han var 16 år och med sin skalle tog sig tbx rätt lätt. Sen vet vi historien. Jag har pratat med En i Degerfors om detta så det är den riktiga storyn……
Klockrent
Skrämmande att Stockholm tar efter Kina,fel också att inte barn får tycka att det är kul att delta i en sport utan att kanske inte passa in.Mycket grymma förhållanden tycker jag.Snacka om att knäcka själv- förtroenden för dessa individer som inte platsar när de är fem år,det kanske blir nåt stort av dem Personligen,tror inte jag att dagens tränare har kometens att avgöra OM barnen kommer att gå långt eller inte,
[…] och de som är intresserar sig för de yngre ponnyryttarnas tävlande kan läsa om ”Barn och elit” på Jonas Coltings blogg/Annika […]
I princip all (ungdoms-)idrott är ideellt driven och vad som saknas i denna tråd är kopplingen ideella klubbars enskilda lag och dess ledare – nästan utan undantag är det föräldrar iaf upp till en 12-14års åldern. Klubbarnas kravprofil hur en verksamhet ska bedrivas av dessa föräldraledare och föreningens förmåga att kvalitetssäkra densamma varierar säkert stort. Oavsett är det matcher och tävlingar som gäller redan från unga år oavsett lag- eller individuell idrott.
Jag anser, efter att ha kört igenom barn- och ungdomsåren med tre väldigt aktiva barn och vi föräldrar i ledarroller, att de kortsiktiga målen dominerar fullständigt – oavsett idrott! En gång när jag som lagledare för ett hockeylag (10-åringar) bemötte frågan om vi inte borde träna mer och speciellt lägga in fyspass svarade jag ”vilket mål är svårast att uppnå tror ni: vinna några cuper under säsongen eller ha de flesta kvar som aktiva hockeylirare när de är 15-16 år?”
Jag vet inte ens var jag ska börja med mitt beröm. Det du säger är så viktigt, inte minst inom idrotten utan även hur vi förhåller oss till våra barns skolgång!
Bra skrivet tycker jag. Stora misstaget dock är att du jämför män och kvinnor. Det KAN MAN INTE GÖRA. Vi är nämligen OLIKA. Inte bättre inte sämre utan OLIKA. Det är det som folk glömt i detta fjantiga genustänkland som Gudrun Schyman format.
Det går att ta en 20 åring kvinna och göra henne till elit i nästan vilken sport som helst. Ja Lisa är en exceptionell person men ändå. Det är i princip omöjligt i männens värld. Varför? Jo för vi är OLIKA inte bättre inte sämre utan OLIKA. Tänk på det.
Nej, du har fel. Det var ju inte så att Lisa kom oförberedd in i triathlonsporten. Hon hade naturligtvis en mycket stark fysisk grund redan när hon började med triathlon.
Det är bara löjligt att tro att det går att ta vilken tjej som helst o göra henne till världsstjärna. Vet du hur många elitherrar de bästa tjejerna spöar i sina respektive grenar? Ingen svensk herre slår Paula Radcliffe i marathon exempelvis. Och så är fallet i många idrotter!
Du måste ju på allvar skoja Aleksander?! Ditt uttalande är skrämmande idiotiskt.
[…] och mycket bra inlägg av Jonas Colting som jag tycker att ni kan ta er en stund att läsa. Finns här och här. Fick en hel del tankar, här är ett […]
Riktigt, riktigt bra skrivet om ett viktigt ämne.
Tack!
Tack. En till i raden som kan och vill ifrågasätta idrottsbroilers. Jag har hört ett antal avhandlingsförfattare som påvisat att elitidrottare inte föds ur elittränande barn. Hur få av de som deltagit i i tillexempel Kalle Anka cup i utförsåkning som blivit elit. Om ett elitsatsande lag som startade en bred barnverksamhet. Som hade lag som vann varenda tävling barnlagen ställde upp i. De skulle nå allsvenskan denna väg. Nu finns de i allsvenska men först efter att de värvat på samma marknad som alla andra lag gör.
Än en gång tack.
Kan bara instämma bra skrivet och viktigt ämne.
Det man bör komma ihåg är att, trots att majoriteten av kommentarerna är upplysta, så gott som alla föreningar oavsett sport drivs ideellt av föräldrar på sin fritid.
Som aktiv förälder själv har jag upplevt att de som ofta ställer krav på resultat och ”vinster” är föräldrarna. Inte föreningarna i sig. Det finns undantag och oftast är det då ”Elitföreningar”.
Men inte heller ”Elitföreningarna” skulle finnas om det inte fanns föräldrar som ställde upp på principerna.
Själv är jag av åsikten att det enda sättet att få barnen att orka träna och hålla på med sina idrotter så pass länge och så mycket som krävs . Är att de tycker att det är roligt.
Det är glädjen som får dem att komma på träningen. Det är inte att t ex nöta skridskoteknik dag ut och dag in eller kraven på resultat.
Det är lagsammanhållningen med lagkamraterna som är A och O. Om alla kompisar är på träningen, då är också naturligt att ta sig dit och tycka att det är kul trots +5 och hällregn…
En annan intressant aspekt är ju att; när ett barn som elitsatsat sedan 6-7 års ålder är 16-17 år har de redan tränat hårt i 10 år. Hur många av er där ute orkar göra samma sak fokuserat i tio år? Inte många.
Det som istället händer är att vi tappar många talanger för att de helt enkelt tröttnar eller, som någon pekade på, att kroppen går sönder pga felaktig och för hård träning. Friidrotten med sina stressfrakturer på fötter/skenben och fotbollen med sina knäskador är ju typexempel på detta…
Jätte bra innlägg!
Stort +1 på den.
Kan nämna ett exmpel på detta är ”skottkärran” som partävling på träning där två spelare i ett lag fick långvariga axelproblem direkt i samband med det, helt enkelt pga att tränaren såg det som en självklarhet att dom ”borde” klara av det…. och nu snackar vi 14-åringar.
Fantastiskt bra reflektion! Jag håller med om varje ord! Jag har själv erfarenhet av sådan förkastlig filosofi.
Jag slutade i 13, 14:årsåldern med idrott för att vi gick från topplagg (i vilket jag spelade men var lång ifrån bäst) och utvecklingslag till ett lag där alla, trots tydliga skillnader i mognad, talang och kunskaps fick spela tillsammans. Vet fler talanger som slutade i samband med detta eller kort därefter. Finns det över huvud taget en förståelse för de som haft ”oturen” att begåvats med en talang och behöver stimuls anpassad till deras nivå?
Jag tycker definitivt att man i 13-14 årsåldern kan börja selektera nivået bland spelare i ett lag. Det är milsvid skillnad mellan 14-åringar och femåringar.
Tack!!!
… bra skrivet även om din egen inskränkthet visar i det närmaste likadana höjder som de du skriver om.
Mvh, empatisk, balanserad o nyanserad VD 😉
Hurså? Jag har väl inte sagt att det INTE finns andra typer av VD´s?
Elit och bredd är inga motsater. Det är likhetstecken mellan bredd och elit. Med en bredare bredd får vi en bättre Elit. Alltså desto fler som håller på desto bättre blir vi.
Det som händer i ungdomsfotbollen i den stad jag bor i är att från 12-13 år så ”värvas” det spelare eller om spelaren själv väljer att gå till dom sk lagen som satsar. Det innebär att dom övriga lagen urholkas och läggs ner.
Klockrent Jonas!
Jag kommer från en dysfunktionell familj och bakom mig har jag en jobbig barndom. Men något som gjorde det lättare för mig när jag växte upp var knatteträningarna på onsdagskvällarna (då jag ville delta) under sommarmånaderna och under vinterhalvåret hade jag fredagskvällarna räddade med innebandy träningar. Sport för småbarn ska inte handla om vem som är bäst eller kommer att bli elitidrottare. Det ska vara roligt, det ska även vara ett sätt för barnen att lära sig att samarbeta med sina lagkamrater, och det är hälsosamt för barn att röra på sig när de är små istället för att sitta framför TV:n eller datorn. Jag var aldrig med i leken för att bli bäst eller elitidrottare, och tack och lov har vi ingen sådan indelning i min hemstad. Jag var med för att jag tyckte om sporten, jag trivdes i sällskapet och hade helt enkelt roligt och det är så jag tycker att det ska vara.
Och vad vet man egentligen när man är 5 år? En del kanske vill samma sak 15 år senare, men då är det tal om undantagsfall och inte regel. De flesta hinner byta sport flera gånger och en del lägger helt och hållet av.
Låt barn få vara barn, sluta pressa dem!
Resultaten i barnidrott visar inte vilka som är sk talanger. Det speglar vilka som tidigt utvecklade fysiskt och pyskiskt.
Detta skrev jag på min blogg för ca 1½ år sen, vad jag vill säga med detta är att det är inte svart el. vitt. Man måste se till allas behov, men håller med dig absolut att i 5 års ålder känna ett utanförskap att jag inte duger. Men å andra sidan ska man inte behöva känn sig utanför någongång i livet. Men man är ju med oavsett vilka man spelar med. Tror att det är vi föräldrar som behöver tänka oss för vad vi säger och hur vi aggerar. Nu har jag inte läst det du beskriver för man kan ju även en sådan här gång undra har de sagt så som ledare el. e det föräldrarna ??
Senast i veckan var det en debatt om detta i tidningen hur vida olika klubbar elitsatsar fast det inte ska förekomma. Vilka är det som snackar om detta ja inte är det då barnen utan det är alla dessa föräldrar som diskuterar vem som är duktig eller inte. Visst barnen för oxå denna diskussion tillslut men det efter att hört alla föräldrar efter några års tid. Enligt mig ska alla få spela i ett lag där de själva kan utvecklas efter deras egen takt. Handlar ej om vem som är bra el dålig utan hur långt man nått i sin utveckling för stunden. Det pratas jämt om utslagning, men för mig handlar det inte om det utan att man spelar på den nivån man befinner sig. Är inte rätt mot dem som nått långt att inte få spela på den nivån de hör hemma, bara för att det finns föräldrar som tycker en massa. Man måste lära sig att barn utvecklas och når olika nivåer i sin egen takt och efter intresse. Finns så många barn som befinner sig i olika idrotter el. andra föreningsliv bara pga. att deras föräldrar vill. Varför pratas det bara om de barn som inte nått lika långt just i stunden, men ingen tänker på de barn som kommit längre och verkligen brinner för det de håller på med. De barnen måste ju oxå få utvecklas, en del av detta handlar ju oxå om mognad och varför man är där. Det kanske inte ska var så åldersfixerat i början av ungdoms åren. Tycker många gånger att barnen inte har något problem med var de spelar så länge de får spela eller vara med, utan de är föräldrar som har det problemet som sen överförs på sina barn.
Det ska tilläggas att detta är vad jag tycker och anser, alla har ju rätt att inte hålla med.
OVER AND OUT
Jonas. Så härligt att någon säger ifrån ! Det flera idrotter och fler klubbar sysslar med är rena idiotin. Finns så många bevis på att det är först i tonåren som vissa idrottsliga kvalitéer utvecklas. Segregeringen/utslagningen i unga år, i vissa idrotter (de flesta) är bara ett resultat av ledare med mindervärdeskomplex.
Håller med 100 %. En mamma berättade om en episod då hennes sons fotbollslag deltog i en cup. Hela familjen följde med, ordnade med boende och resa osv. Pojken, som var 10 år, fick sitta på bänken HELA HELGEN. Inte en minut fick han spela. Behöver jag säga att han tröttnade … inte på fotbollen men på den klubborganiserade fotbollen. Han valde att spela fotboll på rasterna och på planen hemmavid. Utan föräldrar och tränare. Vuxna jobbar rätt hårt för att döda den glädje som barn visar för idrott och rörelse. De fattar inte att för barn kan glädjen ligga i att lära sig bemästra sin kropp. Barn finner ingen större glädje i att vuxna ständigt jämför deras prestationer med andra barns. Flera barn vågar inte ens säga till sina föräldrar att de vill sluta idrotta då föräldrarna byggt sitt liv runt barnets idrottande och också investerat en hel del tid och pengar i satsningen. Jag tycker det vore intressant att kasta om rollerna. Att föräldrarna fick testa att vara idrottande barn i en vecka eller två. Då skulle de kanske få lite perspektiv på sitt eget engagemang.
Så rätt!
Bra skrivit. Jag bli alltid deppig när som exempel en simmare dyker upp som mästare redan som 14 åring, vems var det valet och vart startade de 10000träningstimmarna? VALET TILL ELITIDROTT GÖR MAN SJÄLV.
Viktigt och sant. Min son i första klass säger att de redan börjar dela upp sig i bra och dåliga; vilket är hemskt i mina ögon.
Ibland undrar jag om just stora lagsporter är de värsta, medans bordtennis, orientering, mtb osv. bättre klarar att uppmuntra alla barn – även de som inte är så talangfulla i början…
Hon satsade bara den 24 juli, alltså? Vilken dundersatsning!
Huh? Tror du fått det mesta om bakfoten.
Suveränt skrivet! Jag tänkte dela detta inlägg i min blogg http://triokomp.wordpress.com, hoppas att det är ok?!
Absolut!
[…] 1. Med en tysk simtränare som förespråkade bänkpress & milslånga löppass, förutom den sedvanliga simträningen…Detta var i min ungdom, närmare bestämt 8 års ålder. Pubertet efter detta & fortsatt eliträning under 14 år? Ehhh…nope! Här måste jag dessutom länka till ett suveränt blogginlägg av Jonas Colting, suveränt skrivet Jonas! https://coltingblogg.com/2013/01/15/om-barn-och-elit/#comment-6931 […]
Tack. Jag blir så glad att se och höra att det finns fler som bryr sig om vad som verkligen är viktigt.
[…] han har mycket åsikter och han står för dem och den här veckan har han skrivit en i mitt tycke väldigt bra krönika om det här med elitidrott och barn på sin blogg. Jag håller med om att vi inte ska sålla bland […]
Mycket bra skrivet. Pinsamt men det e väll ett Stockholm s syndrom. Märker väl av det från elitsatsande föreningar. Kräker på det. Låt varnen vara barn å upptäcka vad just de vill göra….
[…] med elitsatsningar för yngre barn, och där är man otroligt fel ute. Läs Coltings otroligt bra inlägg om Barn och Elitidrott. Tänk till. Gör om, gör […]
Det var det bästa jag läst på väldigt länge! Tyvärr så slutade min dotter spela fotboll, pga just detta, vid 10 års ålder. Hon visade stort intresse för fotbollen men, faktiskt, sårades ett flertal gånger pga selektering.
Vissa av tjejerna i laget sållades bort från cuperna då dom hade lite färre närvaro på träningarna än dom som hörde till de ”bästa”
Föräldrar till de barn som delades in i det ”bästa” laget var väldigt nöjda då dom ansåg att deras barnen inte utvecklades på sitt sätt om dom spelade med de ”sämre”
Närvaro och prestation – tjejerna som uppfyllde detta blev utvalda till ex Aroscupen. Alla ska med!!! Oavsett hur duktig man är. För barnen är cuperna även som ett läger med gemenskap oavsett hur duktig du är!
Lysande bloggpost och mycket kloka ord! Detta perversa selekteringstänk skadar inte bara ungarna, utan underminerar möjligheten för ett litet land som Sverige att överhuvudtaget få någon som helst ”bredd” på spetsen av våra idrottare. Och det behöver vi sannerligen. Kontraproduktivt alltså. Precis som du skriver. Det värsta är att hela samhället håller på att få denna struktur. Det gäller inte minst skolan.
Jonas har helt rätt i mycket han skriver, han saknar dock kunskap och insikt i en viktig faktor; Egna barn som verkligen BRINNER för ”sin grej”.
Det behöver inte vara en idrott, det kan lika väl vara ett intsrument, matte, skapa/rita/måla, dans eller vad som.
Att följa ett barn på nära håll som verkligen brinner för sin idrott ger ett annat bredare perspektiv.
Att säga att en Elit-satsning på 5-åringar är fel är givetvis mycket enkelt och ännu mer rätt, men det finns många fler nyanser än så i barns idrottande.
Det finns barn som brinner för sin sport på ett närmast fanatiskt sätt, vi tar en tjej som älskar fotboll all ledig tid, alla raster varje lucka som ges så leker hon med sina bollar, lattjar, provar, experimanterar. Hon hänger vid fotbollsplanen året runt, är bollkalle åt A-laget, tränar med alla lag hon tillåts träna med, tittar på all fotboll på tv, kan alla lag, alla spelar, rubbet.
En så tjej i 9-års-ålder har kanske 2 ordinarie träningar med ”sitt” lag 2ggr i veckan/2tim.
Men summerar man hennes ”träningsmängd” inklusive all spontanidrott, teori när hon ser fotboll, så är den verkliga dosen 4-5 tim/dag vardagar och 6-10 tim/dag helger, det betyder att hon ”tränar” 40-50 tim/vecka.
Givetvis blir hon oerhört mycket bättre än sina jämnåriga som enbart tränar ordinarie träningar, 2tim/vecka, skillnaden är enorm!
Men, det finns ingen förälder i världen som kan tvinga en häst att dricka eller ett barn att spontan-idrotta, om dom själva inte vill!
I det här fallet får föräldrarna bromsa tjejen, hon behöver ju göra läxor, äta och sova också.
Det är bland dom här killarna och tjejerna som brinner för sin sport och föds av ”rätt” föräldrar vi Hittar nästa Lisa Nordén, Zlatan, bröderna Jönsson, Björn Borg, Stenmark, Frank Andersson mm.
Med rätt föräldrar menar jag föräldrar som hjälper, stöttar, ger förutsättningar och finns där för att deras barn ska få göra det dom älskar, så mycket dom vill och önskar, helt kravlöst!
Inte föräldrar som styr in barnen på sin egen ”grej”, kör dom till Elit-satsande storstadsklubbar 7 dagar i veckan och utsätter barnen för fantasi och glädjedödande mängdträning i tron att dom fostrar en ny stjärna.
Min uppfattning; När ett barn hittar ”sin grejj”; Låt det barnet träna fritt med alla lag i klubben, få leka fritt på fotbollsplan, tennisplan eller vad det nu är, var inte stelbenta och framförallt inte avundsjuka.
Det barnet som tycker sin sport är roligast, som brinner mest i hjärtat för det han gör, det barnet ”tränar” överlägset mest antal timmar och blir överlägset bäst.
FÖR ATT DOM SJÄLVA VILL DET!!
Uppmuntra, beröm och gläds åt det barnet, även om det är grannens barn som överglänser ditt eget.
Begränsa inte dom barnens möjligheter genom missunsamhet, stelbenta ålderindelningar och gammalt ”sosse-tänk”; Ska ett barn få träna med andra lag ska alla göra det, annars blir det orättvist…
Inse istället att alla barn INTE vill träna mer, med äldre duktiga killar, det finns lika många som vill träna mindre med mindre och sämre barn.
Låt barnen själva bestämma mer, var lyhörda.
Ps; Det finns en undersökning av ishockeyförbundet som visar att det finns 1 gemensam nämnare för ALLA spelare som vann OS-guld;
En snäll och överseende vaktmästare i den lokala ishallen som lät barnen vara på isen så fort den var ledig, så mycket dom ville.
Alla spelarna hade dubbla istimmar mot barn som bara tränat organiserat, lektimmar som får fantasi och glädje att blomstra obegränsat.
Summering; Vi ska givetvis inte döma ut alla dom barnen som idrottar av andra själ, för kompisars skull, för drickan efter matchen, för att mamma blir glad eller vad som, dom kan snöa in på sin idrott, eller en annan idrott, när man minst anar det, från 3 år som Peter Forsberg till 33 år som Evy Palm, döm aldrig ut någon!!!
Men vi ska heller aldrig begränsa dom som vill, döma ut dom som brinner för sin sport!
Återigen, jag skriver om företeelsen med 5-åringar. Inte många 5-åringar ”brinner” för något överhuvudtaget! Annat än att leka då kanske…
Underbart skrivet och välnyanserat !
Kan skriva under på alla punkter du har med och stolpar.
Har själv en grabb som du beskriver. Men hoppas han har samma intresse när han är 15 som nu.
Han älskar fotboll, finns inget annat. MEN han är lika duktig i skolan med och ligger hästlängder före och räknar matte med 2 år äldre.
Det finns de som brinner för det som de gör och har lätt för sig. Jag hoppa verkligen han brinner för det lika mycket om 5 – 8 år när det verkligen gäller ha samma intresse och utveckling.
Visst han får vara med och träna med lag i äldre åldrar.
[…] https://coltingblogg.com/2013/01/15/om-barn-och-elit/ […]
Det skulle vara intressant, med tanke på slutklämmen av artikeln här. Om, det ens är möjligt att utöva triathlon innan i slutet av tonåren. Och i så fall hur många av den absoluta världseliten, har börjat med denna samling med grenar tidigare än våran svenska mästare.
Klart det är möjligt. Varför skulle man inte kunna börja simma, cykla o springa lika tidigt som ngt annat? Jag kan inte tänka mig en mer naturlig och allsidig träningsform.
Fantastiskt kloka och välformulerade ord! Spetsigt så det förslår men många tränare till barn skulle behöva läsa detta! Tack
Lysande skrivet. Jakten på resultat med barn är kortsiktigt tänkande och katastrofalt.
Varje klubb har sin plan, gillar du som förälder inte den – flytta barnet till en annan klubb! Att tror man kan ändra en eliklubbs strategi genom klagomål på tränare och ledning skadar enbart det egna barnet samt skapar oenighet bland föräldrarna. Låt klubben sköta strategin, låt tränarna styra träningarna och lagen….och är man inte nöj med det – byt klubb! Det finns lika många klubbstrategier som färger, så man hittar en som passar ens tycke och önskemål, men försök intervenera etablerade klubbars inarbetade strategier…
[…] tufft om man inte har en bakgrund där man testats. Det är Bullshit det som Colting skrev i ett inlägg nyligen. Det gäller möjligen konditionssporter men knappast tekniska sporter. Kom igen, finns det […]
Tycker det är orättvist att jämföra två ytterliggheter på det viset: Olympisk Triathlon, en kross-sport, som en liten grupp tävlar i och där det är möjligt att börja träna vid 24 års ålder, med fotboll. Fotboll sysselsätter många tusen barn i Sverige. Dess sociala och idrottsliga effekter är enorma i samhället! Att dessutom alla klubbar ska få klä skott för några få klubbars dumheter är helt galet. De flesta klubbar erbjuder både verksamhet för talanger och för bredd, långt upp i åldrarna. Inget som alla idrotter kan skryta med! Dessutom, vad menar man med ”elit”? Att 5-åringar delas upp i bättre och sämre är inte att elitsatsa, det är snarare ett uttryck för okunskap och dumhet!
I många idrotter måste skolning ske innan puberteten om man ska bli riktigt bra som vuxen. Det krävs många tusen timmar i kroppen för att bli fullfjädrad. Något som uppenbarligen inte gäller för Triathlon! En mer nyanserad debatt efterfrågas, tack!
Du har ju noll koll. Både på triathlon, fotboll och idrott i stort. Jag lever o verkar mitt i det jag skriver om. Vad har du för referenser i sammamhanget?
Triathlon är en långt större idrott än vad du uppenbarligen känner till. vad är en ”kross-sport”?
Hade du kunnat ngt om fotboll så borde du veta att ingen svensk landlagsspelare var framstående barnstjärna, och ingen var ens pojklandslagsspelare.
Roligt att du svarade på min kommentar!
Mina referenser består främst av ca 15 år som både aktiv och mindre aktiv fortbollsförälder i några klubbar, både bredd och elitförberedande. Med ”kross-sport” (egenpåhittat ord) menade jag en sport som sträcker sig över flera grenar. Kanske var ett dumt ordval om eftersom du hakade upp dig på det. Däremot så kan jag aldrig tro att triathlon sysselsätter närmelsvis så många som fotbollen gör i Sverige, men du är helt rätt ute: Mina kunskaper om Traithlon är väldigt små.
Har tagit reda på lite fakta angående det sistnämna du tar upp:
Av 24 spelare i Sveriges trupp mot Argentina hade alla utom tre gjort U21-landskamper (men en av dessa hade spelat lanskamper som yngre)
13 hade spelat landskamp i åldern 18-19 år, 9 stycken spelat landskamper i åldern 16-17 år.
Samtliga dessa startade sin fotbollskarriär långt innan tonåren. Jag undrar om det alls finns en spelare i Allsvenskan som inte startade sin fotbollskarriär långt innan tonåren, kan du nämna någon? En kvalificerad gissning är dessutom att så gott som alla i motståndarlaget Argentina spelat fotboll seriöst sedan innan tonåren då vägen till fotboll i Argentina går genom deras ungdomsakademier.
Zlatan var fantastisk i unga år, som 12-åring låg hans P14-lag under med 0-4 i halvtid, Zlatan kom in i andra och gjorde 8 mål. Under en period hade han svårt att ta en plats i sitt pojklag, men då ska man veta att det var Sveriges absolut bästa lag i åldersgruppen, har man en plats i den truppen under sin svagaste period är man minst sagt lovande. Spelare som Elmander och Källström har sedan tidigt spelat i lag som varit både ett och flera år äldre. Alexander Kacaniklic och Sebastian Larsson blev tidigt upptäckta av utländska klubbar. I princip var alla väldigt duktiga i unga år, om en inte på landslagsnivå.
Så hur menar du med att ingen svensk landlagsspelare var framstående barnstjärna, och ingen var ens pojklandslagsspelare?
Med andra ord har du noll erfarenhet av elitidrott och vad som krävs i den processen. Till skillnad från mig.
Och ditt svar har ju inget med min ursprungliga inlägg att göra; nämligen uppdelningen av femåriga samt applicerandet av ”vuxna” tankar och teorier på dessa barn (läs; drivkraft, satsning, målmedvetenhet etc)
????
Detta med att ingen stjärna var pojklandslags spelare visar ju hur mycket du kan om fotbollen…..
Kan rabbla upp flera Stycken om du vill….
Fredrik Ljungberg föddes den 16 april 1977 i Vittsjö i Skåne. Vid fem års ålder flyttade han med familjen till Halmstad. I samma veva började han spela fotboll i Halmstads BK. Som ung ansågs han även vara en lovande handbollsspelare men han valde att satsa på fotbollen. Han debuterade i allsvenskan för Halmstads BK 1994 mot AIK. 1997 var han en nyckelspelare när HBK tog SM-guld och året därpå debuterade han i landslaget, i en träningslandskamp mot USA.
OM du spelar i Allsvenskan som 17 åring har du nog spelat i de flesta ungdomslandslag med….
Snälla leta reda på fakta innan du ser ner på Fotbollen.
Vad triggar dig att ej se folk i fotboll vara duktiga ?
De har ett breddläger i Halmstad med 60 stycken varje år som kallas Elitlägret.
Ja, rabbla gärna upp flera stycken!
I övrigt har ditt svar inget alls med mitt inlägg att göra. Du skjuter vid sidan av målet här.
jag svarade på din kommentar om att ”ingen svensk landlagsspelare var framstående barnstjärna, och ingen var ens pojklandslagsspelare..”
För övrigt har jag idrottat hela mitt liv. Har en son inom elitidrott (landslagsnivå ) och andra barn inom bredd idrotten, så lite koll har jag.
Känns ibland som han <jonas skjuter stolpe ut hela tiden i sakfrågor….
Jag har med en son som ligger 2 steg före de i sin ålder sen han var liten i allt inte bara fotboll utan i skolan med…..
Skönt du har lite närmare fakta än mig teresa…Jag vet iaf hur Ola Toivonen och Sebastian larsson var som unga…..Inte spelade de med sina jämnåriga utan med 2 och 3 år äldre i sina lag….
Plus många som är med i landslag har varit med i ngn form av pojklandslag iaf….
Sakfrågan? Ja ni håller ju er inte till sakfrågan överhuvudtaget! Klart att barn ska kunna få spela med barn som är äldre, om det är bra för deras utveckling! Den typen av åtgärder kommer ju inte på bekostnad av deras jämnåriga, som möjligtvis inte utvecklats lika snabbt.
[…] Barn och Elit, del 1 Barn och Elit, del 2 […]
Det är mycket vi kanske inte är helt eniga i, men detta Jonas det håller jag med om! Jag är inte mor till något blivande proffs jag är mor till min son. Om han sen hittar en idrott som han brinner och det råkar vara en idrott som det går att vara proffs i så ska jag stötta honom till 200%. Jag tycker diskussionerna ovanför går mer på äldre barn och ungdomar. Men nu handlade det väl om 5-åringar.. behöver verkligen dem ett elitlag? Kanske man kan få spela i 2 lag (med de lite äldre) då om man nu råkar vara en talang.
[…] tufft om man inte har en bakgrund där man testats. Det är Bullshit det som Colting skrev i ett inlägg nyligen. Det gäller möjligen konditionssporter men knappast tekniska sporter. Kom igen, finns det […]