Barn och elit, del 2

Mitt senaste inlägg har verkligen slagit an en sträng hos många. Frågan om barn och deras idrottsutövande berör.

I takt med att besöken på min sida passerade 50000 igår så ramlade kommentarerna in i en aldrig sinande takt. Många håller med, och en del håller inte med, och så finns det ganska många som helt enkelt inte förstår vad jag menar!

Istället för att svara på var och en av kommentarerna så utvecklar jag här tankarna ytterligare, samt klargör min ståndpunkt i frågan.

Att träna mycket är inte per definition ”elit”. Jag uppmuntrar alla att låta, samt uppmuntra, sina barn att vara högaktiva. Varje dag. Två gånger per dag! Så länge barnen grundar den aktiviteten i lek, spontanidrott och genuin lust. Jag är allergisk emot snuttifieringen av barns (och människors i stort) förmåga och mellanmjölksmentaliteten kring faran med mycket och varierad aktivitet!

Normen jag anammar är således inte den med promenad-innebandy två gånger i veckan med efterföljande kexchoklad. Tvärtom.

Jag vet att inget är bättre för barn än att tidigt få en god relation till sin kropp. Jag vet att inget är bättre för barn än att intuitivt lära sig vikten av övning, kontinuitet och förkovran. Jag vet att inget är bättre för barn än att testa gränser, krafter och barriärer. Jag vet att inget är bättre för barn än att få stupa i säng på kvällen med ben trötta av spring och själen fylld av lek.

Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.

Jag kommer från en idrott där man tränar mycket vid en tidig ålder; simning. Men jag kunde inte ens simma när jag var fem! Och jag började inte simträna förrän jag var 10 år gammal. Jag var synnerligen medioker fram till att jag var 14 år gammal.  Men jag fick ändå träna i en grupp där vi hade svenska ungdomsmästare som simmade i cirklar kring mig. Att jag var med hindrade inte dem att simma så hårt de ville. Och de kom att vara ovärderliga ledstjärnor, föredömen och inspirationskällor för mig. Tids nog så började jag att jaga dem på träningen. Vi hjälpte varandra.

Värt att notera; ingen av de simmarna blev senare duktiga seniorsimmare. Faktum är att man inte hittar någon svensk stjärna som också var stjärna som barn. Och definitivt inte som femåring! Tur att inte Frölander eller Alshammar hamnade i en klubb med Vasalunds mentalitet alltså.

Jag vill också dela med mig av det faktum att jag var absolut sämst i klassen på att springa terräng som 10-åring. Klassens tjocka kille sprang fortare. Klassens astmatiker dessutom. Liksom Pia vars knän var så kobenta att de gned emot varandra. De var alla bättre. Min latenta förmåga att springa var med andra ord inte helt uppenbar! Att jag, den putmagade tunga killen, skulle vinna flera EM- och VM-medaljer i triathlon, gick inte att se. Att jag skulle komma att springa maran i en Ironman på 2.44, eller 20 km på 1.06 under ett triathlon-EM var inget som stod skrivet över min person.

Men ingen sade heller till mig att jag inte dög! Aldrig. Och jag är så innerligt tacksam för de ledare och idrottslärare som jag haft genom åren som istället för att bedöma min förmåga istället bedömde min utveckling! Att bli bättre är bra nog. Tids nog kan bättre till och med bäst om man får tro på sig själv.

Att femåringar tränar är alltså inget problem. Tvärtom. Men herregud, vad ”tränar” man på när man är fem? Barn i den åldern är ju knappt mottagliga för instruktion. För att inte tala om organisation. Så vuxenvärldens begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara överhuvudtaget.

När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen.

Det sker ändå en naturlig selektering längre upp i åldern. Vid 10 års ålder har man en egen identitet och en egen referensram. Vid 15 års ålder är man snart vuxen och har psykologisk och känslomässig mognad.

Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.

En av kommentarerna på bloggen hävdade bestämt; Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder.

OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.

102 reaktioner på ”Barn och elit, del 2

  1. Go for it. Alldeles underbart skönt skrivet!

  2. Ingen hårdsatsar som femåring i Vasalund, de nivåindelar.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Lionel_Messi

    http://www.newsmill.se/node/48591

    • det är väl i stort sett samma sak som att elitsatsa att nivåindela i 5års åldern. I högre åldrar fungerar det, men som Colting skrev så är 5 åringarnas enda ambition att leka och ha kul, inte satsa på en idrott. Det är som att dela upp en gäng barn i olika grupper hur bra de leker!

      • Nej, det är som att dela upp ett gäng barn i olika grupper efter VAD de leker.

        I den åldern är det inte frågan om ambition, målinriktning, fokus på världselit – det handlar om att låta barnen leka samma lekar. Man kan raljera och skratta åt den så kallade träningen men det finns faktiskt dom som vill försöka spela boll eller hockey redan i den åldern, och tycker att det är kul. Dom kanske blir världsmästare på segling eller vinner VM i schack senare, vem bryr sig? Det enda man kan vara riktigt säker på är att det aldrig blir världselit inom just fotboll eller hockey, för det är en FÖRSVINNANDE liten andel som går så långt.

  3. Från Vasalund själva. Som sagt, ingen talar om elitsatsning.

    ”Vasalund tror på individanpassad utveckling utifrån sin ålders mognad och fysiska status i de yngre åren. Korrekt är att vi erbjuder föräldrar vars barn kommit längre i sin motoriska och fysiska mognad en plats i en nivåanpassad grupp. Den nivåanpassade gruppen tränar lika många gånger i veckan som övriga grupper och leds precis som övriga grupper i samma ålder av föräldrar. Alla våra spelare och ledare oavsett grupptillhörighet utbildas utifrån samma utbildningsplan.
    Artikeln belyser bara journalistens okunskap om vad en verklig elitsatsning för 6-åringar är. Alla våra grupper i aktuell ålder har samma förutsättningar gällande tränare och träningsmöjligheter – i och med nivåanpassningen får fler istället möjlighet att utvecklas på rätt nivå, och just nivågrupperingar är något både SvFF och StFF förespråkar.
    Vasalund har två liknande grupper i äldre åldersgrupper. I dessa har effekten varit följande; när de spelare som legat i framkant i sitt fotbollskunnande har lämnat gruppen och bildat en egen träningsgrupp har kvarvarande barn fått mer utrymme på träningarna och på så vis blivit bättre fotbollsspelare men har framförallt roligare med bollen.
    Vasalund bedriver ingen elitsatsning för 6-åringar och bestrider starkt denna journalistiska vinkling för att kunna skapa en missvisande bild av vår verksamhet – Vasalund anser att alla ska få möjligheten att utvecklas på sin rätta nivå och med glädje bli så bra fotbollsspelare som möjligt.”

    • En efterkonstruktion. Intervjun i TV sade ngt helt annat.

      • De kanske inte var mediatränade. Huromhelst helt ok upplägg de kör med nu.

      • håller mig till Tennis då det är den sporten jag kan bäst. Borg,Wilander, Edberg,Kulti, Enquist, Johansson, Norman var alla redan vid 10-12 års ålder absolut outstanding och bäst i Sverige, europa. Att tro att deras satsning inte börjat redan då är helt felaktigt.
        Du är helt fel ute om du inte tror att idrottssatsningar börjar i tidig ålder

      • Om jag inte minns fel så tränade Borg 9 tim/veckan som 13-åring.
        Återigen, jag har varit proffsidrottare i många år! Tror du att ngn behöver berätta för mig vad en satsning är? Jag är INTE EMOT en helhjärtad satsning men det är bara parodi att ens använda sådana ord om små barn. Att börja tidigt, ja! Att ”satsa” däremot, det är det bara papporna som håller på med.

      • Men vem Jonas har sagt att barnen tränar hårt eller satsar? Våra femåringar tränar en timma i veckan 14 veckor om året! Vasalund kanske tränar hela året men förmodligen inte mer än en gång i veckan. Senare tränar man fler gånger i veckan men hårt tränar man inte.

      • Absolut ingen efterkonstruktion.

      • En fråga Jonas: Har du någonsin hållit på med en lagidrott? Har du egna barn?
        Jag förstår ditt resonemang till fullo gällande elit långt nere i åldrarna.
        Men du diskuterar och pratar som om du vet och kan allt. (?)
        Jag tycker att du hakar upp dig på att ”5 åringar” tränar elit, via sina föräldrar… Vad menar du?
        Var har du fått den informationen ifrån?
        Vasalund som du nämner i din blogg, NIVÅINDELAR. Alltså inte elit.
        Tycker att man måste göra lite efterforskningar innan man uttalar sig.
        Sen tycker jag att du uttalar dig rent idiotiskt när du attackerar ”VD-föräldrar” på Solsidan.
        Låt mig småle. Har du varit på en fotbollsmatch söder om stan ngn gång? Åk och titta på en match som Syrianska spelar. Där skriker tränare på domare och på sina barn hej vilt. Skriker svordomar, talar om för barnen hur dåliga fotbollsspelare dem är och vägrar att ”ta i hand” efter matchen.
        Känner att du inte riktigt vet vad du pratar om när det gäller detta ämne.
        Jag har tränat på elitnivå sen jag var i 10 års åldern. Det gick bra för mig, men valde bort sporten för mina föräldrar kunde inte ”ställa upp” på allt som sporten innebar. Tog för mycket tid från övriga familjen. Hur ser du på den saken?
        Om jag går till mig själv som förälder till 3 söner som utövar 3 olika sporter. Så ställer jag upp med allt som står i min makt, för att de skall känna sig bekväm och peppad till vad de väljer för sport.
        DU kan kalla mig ”en VD förälder” eller hysterisk förälder.
        Jag kallar mig ”en förälder som ställer upp på sina barn”. Alltså det betyder inte att jag vill leva ut mina drömmar genom mina barn, bara för att jag är angelägen att de ”hittar sin sport”.
        Jag kan hålla med om att det finns föräldrar som överdriver sin entusiasm på sitt barns idrott.
        Att det går till överdrift. Men det är två skilda saker.
        När min son var 5 år gammal började han i ett fotbollslag. Efter 3 träningar ville han inte gå dit. Han ville inte spela med vissa kompisar i laget, för de kunde inte passa tillbaka. Han ville bara spela med dem som kunde passa honom bollen tillbaka.
        Tränaren nivåindelade träningarna och det var frid och fröjd. Alla barnen mådde bra av denna nivåindelning.
        INGET barn mådde dåligt av det. Det är däremot föräldrar som tar illa vid sig, att ”min son spelar med de sämre i laget”. Då är det ju föräldrarna som ”gör skillnad” på vilka som är bra, och vilka som är dåliga. Inte barnen.
        Det blev ett låååångt inlägg från mig. Men jag känner bara att det är så mycket prat kring elitsatsande föreningar.
        Vad ÄR elit igentligen? Det är min fråga.

  4. Tiger Woods. Nej förresten, han var väl 3 när han började…

    • Jag vet inte om man kan kalla det som Tiger Woods gjorde för elitsatsning som treåring, men OK, han skulle kunna vara en av de ytterst få om man litar till skrönorna. Men så har ju detta uppenbarligen hämmat hans utveckling som människa också, att döma av de senaste årens händelser.

  5. Finns inget att tillägga. Håller med. Jag har aldrig elitsatsat men omständigheterna gjorde att jag valde bort det, men jag har alltid tränat mycket och hårt, redan som barn – och det har varit en stor, viktig del i mitt liv. Träningen i sig själv, att kunna kontrollera kroppen, farten, uthålligheten – det har varit en glädjekälla. Att en dag springa allt vad man orkar i 10-15 km utan att känna sig trörr eller sliten. Det vill jag att även 5-åringar ska uppleva när det blir dags. Nu är jag 66 och tränar årstidsanpassat och ibland med höga pulstoppar både på MTB-cykel och skidor (när det finns snö i Skåne). Ser fram emot varje övning lika mycket som för 55 år sedan. Alla andra positiva bieffekter känner alla till som motionerar (färre sjukdomar, bättre allmänork, bättre sömn, kortare återhämtning etc).

  6. Ett sant nöje o följa denna blogg.

  7. Du har så rätt Jonas, alla borde läsa och förstå detta! Det är aldrig försent att börja, men alltid för tidigt att sluta!

  8. Mycket bra du skriver, men man kan inte komma ifrån att Triathlon är en underutvecklad sport och konkurrensen är mycket svagare än många andra idrotter. Att man kan börja med en sport som 19 åring och vinna VM säger ju allt. Det går inte i sporter som Simning, Fotboll, Ishockey, Tennis, etc

    • Det är ju inte frågan om att man inte ”ska börja” med sin sport i tid. I synnerhet inte en idrott som simning. Men ingen hårdtränar ju simning som femåring. Och framför allt så blir ingen bortselekterad i den åldern.
      Håller inte heller med om att triathlon är underutvecklat. Simning har 17 distanser per kön i VM + lagkapper, och i en final behöver du bara slå de andra sju.
      I ett triathlon-VM/OS är det ett lopp och du måste slå hela startfältet på samma gång. De bästa kortdistanstriathleterna har pers på 1500 fritt på 15.30 och 10 km löpning under 29 min.

    • Zidane hade aldrig tillhört en fotbollsklubb förrän han var 18 år gammal. Han blev bäst i världen.

      • At the age of ten, Zidane got his first player’s license after joining the junior team of a local club from La Castellane by the name of US Saint-Henri. After spending a year and a half at US Saint-Henri, Zidane joined SO Septèmes Valons when the Septèmes coach Robert Centenero convinced the club’s Director to get Zidane.
        Zidane stayed with Septèmes until the age of fourteen, at which time he was selected to attend a three-day training camp at the CREPS (Regional Centre for Sports and Physical Education) in Aix-en-Provence, one of several such footballing institutes run by the French Football Federation. It was here that Zidane was spotted by AS Cannes scout Jean Varraud who recommended him to the training center director of the club.

  9. Åh va bra skrivet!!!! Säger en gammal simmare som också ”slog igenom” rätt sent 🙂

  10. Mycket bra förtydligande och du har mitt fulla stöd.

  11. Men det är skillnad mellan nivåindelning och elitsatsning. I vissa sporter kan nivåindelning vara ett hjälpmedel för att alla ska ha möjlighet att utvecklas. Det handlar inte om att man satsar något extra på ”bättre” gruppen, utan det handlar mer om att alla ska ha förutsättningar och möjlighet att ha kul och utvecklas.

  12. Men det är skillnad mellan nivåindelning och elitsatsning. I vissa sporter kan nivåindelning vara ett bra hjälpmedel för att alla ska ha möjlighet att utvecklas. Det handlar inte om att man satsar något extra på ”bättre” gruppen, utan det handlar mer om att alla ska ha förutsättningar och möjlighet att ha kul och utvecklas.

  13. ”Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.”

    Jag förstår inte.Om det är ok i skolan, varför inte på fritiden? Varför är det fel att genom indelning skapa rätt förutsättningar för stimulans och utveckling bara för att det gäller idrott(eller andra fritidssysselsättningar, musik tex).

    • Skolans värld är ju långt mer mångfacetterad än idrottens; och jobbar med långt fler aspekter av en individs förmåga än vad man gör på en fotbollsplan. Det innebär att man kanske är mindre duktig i ett ämne men helt briljant i ett annat.
      I skolans värld behöver inte någon ”sitta på bänken” för att någon annan ska få plats på arenan. Och skolan har dessutom en uttalad målsättning om att tillhandahålla en individuell studieanpassning men det tycker jag inte har ngt alls att göra med att dela upp barn i bättre och sämre.

      • Om jag fortsätter att använda dina ord men vrider lite på dem så tycker jag de funkar även inom idrotten…

        ”[Barnens] värld är ju långt mer mångfacetterad än [fotbollens]…. Det innebär att man kanske är mindre duktig i en [sport] men helt briljant i en annan.”

        ”Och [klubben] har dessutom en uttalad målsättning att tillhandahålla en individuell ”studie”anpassning [för alla spelare].

        Jättebra, eller hur?

        En nivåuppdelning ger väl inte per automatik att några ”sitter på bänken” eller? De sämre kanske tom får mer speltid…

        Bra va!

        Vi kanske är överens om detta ändå, Jonas 🙂

  14. Serena och Venus Williams började spela tennis med sin pappa som tränare vid 5 års ålder, om det var en elitsatsning vid den åldern är dock oklart, men enligt citat kanske inte. ”he treated his daughters like kids, allowed them to be little girls”.
    Sedan har vi alla gymnaster, främst från Kina och Ryssland. jag har inte grävt fram några bevis, men känslan är att de börjar med ”elitsatsning” vid väldigt ung ålder.

    • Ja, gymnastik i östblocket är nog enligt den modellen och man använder principen att ta 1000 ägg i en korg som man sedan släpper från hög höjd. Det ägget som klarar sig är den som sedan vinner OS-guld. Ett djupt osunt förhållningssätt.

    • Ja, visst har vi både världsmästare och OS-medaljörer från Ryssland och Kina men hur många av dessa dyker upp i nästa mästerskap? Har inga siffror på det men jag misstänker att det är många one hit wonders som brinner ut väldigt fort efter åratal av osunt tränande och pressande.

      Det riktigt intressanta är att studera hur de som finns kvar i många år lever och hur de gjort för att nå dit de är idag. Det måste ju vara den metod som i huvudsak ska användas … Eller?

  15. Jag tror du slår huvudet på spiken när du pratar om vikten av att redan från början ha kul! Jag kan se tillbaka på min egen barndom och att jag troligen ”tränade” fler timmar i veckan än vad jag gör i vuxen ålder men då såg man det inte som träning. Jag provade allt och hade bara kul när jag rörde mig. Jag tror också att lusten att tävla, att bli bättre föddes här men jag blev aldrig tvingad utan mer uppmuntrad precis som du beskrev. Nu har ju jag aldrig uppnått elitnivå men det spelar ju ingen roll, själva principen gäller ju oavsett ambitionsnivå. Hemligheten med att skapa världsmästare ligger i att få så många som möjligt att idrotta för att de VILL idrotta. Sedan löser sig resten av sig självt. Börjar man specialisera tidigt kanske det lyckas men det är väldigt sällsynt och framför allt ”försvinner” dessa tilfälliga stjärnor nästan jämt efter sitt VM-guld eller OS-guld …

  16. Som vanligt bra skrivet Jonas! men är det inte så att ”elitsatsningar” kommer från vuxna som försöker få kids:en att bli det dom inte själva lyckades med? Så krasst skulle man kunna säga att en del ungar få sota för de vuxnas misslyckanden?
    Jag tror mer på att låta ungarna själva få utvecklas. Om det finns en talang så märks detta ändå. Men att låsa upp ungarna runt en sport med budskapet take it or leave it, är hål i huvudet. Jag tycker det är bra och utvecklande om man låter dom få prova olika aktiviteter och inte tvingas ”välja” vid 12-13 års ålder, som Lerums hockey gjorde en gång i tiden, vet inte om de håller på så fortfarande. Men deras mentalitet gick ut över andra idrotter för att man vill ha ungarna för sig själva, när de sedan hade ”valt” kunde man börja utslagningen. *ryyys*

  17. Johan von Schlanbusch

    Hej Jonas,
    för första gången i den här bloggen så håller jag med dig riktigt ordentligt.
    I mina studier inom idrottspsykologi och A till C uppsatser så har min inriktning gått mot barn i idrottsrelationer då jag själv kan dra mina egna erfarenheter från 5 års ålder till tidig elitsatsning där mina okunniga tränare gjorde slut på mig. Så här idag och just nu vill jag ge alla föräldrar en fet lavett i ansiktet och be dem vakna upp!

    För hur in i helvete kan man som föräldre lägga sin egen värdering, vinnarmentalitet och OKUNSKAP i sitt/sina barns idrottande. I 5 års ålder, som du säger Jonas om jag uppfattar dig rätt, så är det enbart en lek, något som är roligt att göra.
    Tyvärr är idrottspsykologi väldigt nytt i Sverige men det börjar komma mer och mer in i barnidrott. Där tränarna har kunskap om hur man får barn till att vilja leka ”idrotta” i en längre tid. För det är vetenskapligt bevisat att ju mer allvar det blir i barnets idrott, i en tidig ålder, desto fler slutar med idrotten. Varför? Jo, det hela beror på att det blir för seriöst, det blir jobbigt, andra barn är ”bättre” och syns mer än andra. Det ställs krav på barnet/barnen.
    Är detta meningen? Är det inte meningen att barnen aktiverar sig för att ha kul? Det är inte föräldrarnas värderingar som skall spela in utan barnets eget. Det är inte föräldrarna som utövar idrotten utan det är barnet. TA INTE DET IFRÅN ERT BARN!! För helvete.

    Jag kan bli så förbannad på föräldrar som står och skriker på sina barn och andras vid sidan om. Eller skäller ut barnet i bilen efter matchen/tävlingen eller träningen. Jag har själv öppnat bildörren och skällt ut den ena föräldern efter den andra. Och då får jag svaret; men han/hon vill satsa och ska man bli något så måste man satsa i tidig ålder!

    Nu vill jag låna ett stycke från dig Jonas.
    ”När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen”.

    Det här är helt rätt! Acceptans och föräldrarnas kärlek är A och O när barnet/barnen märker hur involverade föräldren/föräldrarna är i barnets ”lekidrott”. Tillsammans med föräldrarnas ambitioner och barnens måste i acceptans och kärlek från föräldrarna blir det en knock out för barnen. Barn förstår mycket mer än vad ni tror. Det är självklart att barnet kommer till träningen mer motiverad och ivrig att bli ”bäst” av alla sina lekkamrater, för då får barnet mest kärlek och uppskattning, Hur illa låter inte det här!?

    Idag så har man inte poäng, siffror eller något annat som uppmuntrar barnen till tävling mot andra. Utan idag har man enbart lek i ung ålder och slår kraftigt ifrån den individuella tävlan och föräldrarnas ivriga och idiotiska engagemang och driftighet i barnens utveckling i det vi kallar hos barnens val ”lekidrott”.

    Nu går det inte att skriva allt utan man får ta det i större begrepp, annars blir det en uppsats.
    Men det som är det viktiga i det hela är att det är barnet som gör valet, inte föräldrarna.

    Sen det här som du skriver Jonas, hur mycket ska man träna som barn.
    Jag håller med dig att barn kan aktivt leka 2 ggr/veckan men otroligt nog kan barnet leka 5 ggr/veckan. Det hela beror på ja just begreppet ”lek”. Vilket barn tycker inte om lek och skoj?
    Det är det enda dem förstår, om jag får säga min mening. Jag försökte en gång styra upp en fotbolls träning med ett gäng 5-6 åringar. Men det var helt omöjligt. Några slogs, en annan gick och plockade blommor vid vägkanten. Några andra lekte att dem var Messi. Några andra hade problem med att ta på sig västen eller knyta skorna. Så det hela slutade med att vi gick och duschade efter 1 timmes lek. Och det roligaste var att, träningen dagen därpå kom föräldrarna fram till mig och sa; mitt barn har pratat om detta hela veckan! Vad tror ni vi gjorde hela den träningen? 😉

    Något som också är intressant är skillnaden på mor och far. I deras synsett i barnens aktivitet. Mödrarna är fenomenala på att visa uppskattning att barnet/barnen rör på sig och har skoj medan papporna är helt inkompetenta och talar om vad de gjorde för fel och vad de kan göra bättre. Tragiskt nog så var inte de barnet/barnen lika glada nästa träning för de försökte göra som pappan hade sagt men misslyckades hela tiden, Och det hela beror på att det var för tidigt i barnets ålder att förstå hur den skulle göra då kroppen inte är utvecklad. Alla vet vi ju hur barn, framför allt småkillar, hur svår de har att kontrollera sin egen kropp.

    Asch nu får jag sluta skriva, kan hålla på en evighet men Jonas, bra skrivet! Annars kan jag ibland bli väldigt arg på dig i dina utlåtanden men hej, vi är alla olika,

  18. Jag håller med dig men tycker inte att du kan jämföra individuell träning med lagsporter eftersom du som utövare i lagsporter är beroende av andra. Stå fast vid din tes men jämför med exempel från individuell idrottsutövning.

    • Klockrent Marcus. En som hållit på med individuell idrott ser helt annorlunda än många som hållit på i lag. Kanske finns en anledning att visa håller sig till individuella sporter.

      • Ja det stämmer att vi ser annorlunda på vårt idrottande än en lagidrottare av samma kaliber; vi är ungefär tio gånger mer seriösa och tränar tre gånger så mycket och bättre än lagidrottaren.

      • Finns du på riktigt ?
        Har du ngnsin hållit på med en Lagidrott ?

      • Nej. Som tur är.

      • Ditt svar där NEJ som tur är säger ju mer om dig än måånga andra som har barn som idrottar i lag.
        Tycker med all respekt för dig att du kan ta dig ned på en del träningar i åldrar mellan 5 – 10 och titta hur det ser ut.
        Nu får jag säkert ett svar som säger nej varför skall jag det ?
        Det är ungefär lika som ALLA politiker som bara ser siffror och inte hur folk mår i samhället ….
        Har du ej satsat på en Politiker karriär?

      • Förresten, scouterna. Räknas det?

      • Blink du har ju lite humor iallafall ;)-

  19. Klockrent och inspirerande som alltid!

  20. vad underbart med en person som kan sätta på pränt ett så viktigt ämne så klockrent, logiskt och skönt. Stort tack för det Jonas!

  21. Jag är fotbollstränare för ett P-01-lag och vi nivåanpassade laget förra året när killarna var 11 år (sista 7-manna-säsongen). Vi behöll gruppen intakt, alla tränade på samma tider och åkte på gemensamt träningsläger. De delades upp i tre träningsgrupper och vi hade gemensam uppvärmning. Därefter hade vi övningar i de olika träningsgrupperna där alla övade på samma sak, men svårigheten på övningarna anpassades efter gruppernas förmåga. När det var dags att spela seriematcher hade vi två lag som togs ut, där ett spelade i svår och det andra i lätt serie.
    Vi hade under hela säsongen öppna dörrar melan träningsgrupperna och lagen, vilket innebar att om utvecklingen tog fart eller helt avstannade bytte man grupp och lag för att på så sätt få den utmaningen man för tillfället behövde.
    Killarna är fortfarande barn och de genomgår en flera år lång fotbollsskola för att vara färdiga fotbollsspelare när de är 17-18 år eller kanske ännu äldre.
    När det gäller ”adrenalinstinna föräldrar” får de vara hur adrenalinstinna som helst för oss, så länge de inte försöker coacha eller instruera sina barn under träning eller match. Det har vi nolltolerans på.
    Nu inför denna säsong har vi blivit ännu fler spelare. Vi fortsätter med nivåanpassning på samma sätt med tre träningsgrupper. Vi fortsätter att träna på samma tider. Vi fortsätter att ha öppna dörrar mellan grupperna. När seriematcherna (första 9-manna-säsongen) drar igång kommer vi att ha tre lag som spelar på olika nivåer.
    Om nivåanpassning genomförs på ett vettigt sätt går det inte att jämföra med elitsatsning. Vasalund är ju givetvis helt ute och cyklar när man nivåanpassar redan i femårsåldern! Att jämföra individuella sporter med lagsporter är väldigt svårt och förmodligen ännu svårare när det gäller nivåanpassning och elitsatsning.

  22. Känner igen mig i texten, ja i alla fall biten om simningen som accepterande idrott, VM-medaljerna har jag fortfarande framför mig 🙂

    Jag har simmat nästan hela mitt liv och jag var aldrig någon barnstjärna, någon talangfull lovande junior eller ens framgångsrik som senior. Men det fanns ett utrymme (i åtminstone min simklubb) för någon som gärna slet hårt på träningarna och kämpade mot personliga rekord snarare än svenska rekord. Jag tränade och hade kul tillsammans med andra simmare som slog Sum-Sim-rekord och tog JSM-guld och det fungerade bra ändå.

    Visst fanns det tillfällen då man jag önskade att jag var bra nog att följa med på JSM eller åka på det där speciallägret och visst fanns det enstaka tränare som mest hade ögon för eliten. Men på det hela taget var det en accepterande och uppmuntrande miljö och en av de bästa delarna av hela min uppväxt. Än idag tycker jag simningen fortfarande är kul på min nivå och jag fortsätter att tävla (speciellt öppet vatten – jag önskar jag hade kunnat ge dig och Micke en bättre match i Luleå i somras ;).

    Jag hoppas barnen idag upplever att simningen är lika kul som den var för mig, speciellt som min egen dotter går i simskola nu och fyller fem i år.

  23. Klockrent och mycket bra!!!

  24. […] bra inlägg av Jonas Colting som jag tycker att ni kan ta er en stund att läsa. Finns här och här. Fick en hel del tankar, här är ett […]

  25. […] Och om man vill hårdsatsa är det ändå på tok för tidigt vid fem år. Eller som Jonas Colting uttrycker det: […]

  26. Jag är också gammal simmare och började tidigare än jag kan minnas. Jag simmade och dök under bryggan på landet vid tre års ålder, enligt uppgift. Jag började simma för att jag Älskade att vara i vattnet. Jag kommer ihåg hur en tidigare olympisk medaljör som tränade i samma simhall alltid sa till min tränare att jag simmade bra, och jag vann alla tävlingar jag var med i, trots att jag bara tränade ett par dagar i veckan. Jag blev satt i en elitgrupp, utan att mina föräldrar pushade för det, och min kärlek för simning dog långsamt ut eftersom klockan blev viktigare än känslan för vattnet. Jag hoppade av elitsatsningen väldigt snart och fortsatte småträna fram tills gymnasiet tog vid och jag har inte tränat i en bassäng sedan dess. Det var 25 år sen… Min poäng med den här sentimentala historien är att man lätt kväver lusten att satsa på en idrott om man inte låter saker och ting ha sin gång. Motivation är A och O för en idrottsman/kvinna och glädje är den största motivatorn.
    Är man en talang vid 12 och älskar att träna men får veta att resultaten är det viktigaste – då försvinner glädjen.
    Är man inte en talang vid 12 men älskar att träna – då kommer resultaten att följa.
    Mina barn är fyra resp två år små och de kan inte simma och tycker det är lite läskigt att doppa huvudet under vattnet, men de Älskar att bada. Det ska nog bli glada djuphavsdykare av dem också…

  27. Jag håller med och beklagar samtidigt att Lagidrottande ungdomar inte får samma chans som Individuella Idrottare.
    Har egna barn och sett en otrolig skillnad på utslagning i olika sporter väldigt tidigt

  28. Väldigt bra inlägg! För intresserade finns en grym debattartikel i ämnet (skriven av min syster) från sydsvenskan 21/12/12.
    http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/ge-barn-mojlighet-till-flera-idrotter/

  29. Fredrik Lööf (OS-guld london 2012) började segla när han var fem år, det var säkert ingen elitsatsning men det la grunden till ett fantastiskt seglingskarriär.

    • Ja, och den typen av idrottsintroduktion uppmuntrar jag! Inget fel att börja tidigt, det är inte där som skon klämmer.

      • Tyckte inte du delgav svar på alla frågor jag skrev där nere.
        Sa jag att min son var en elitsatsande unge som 5 ?
        Här uppmuntrar du en som tagit os guld i hans väl i livet.
        Du blandar ju Äpplen och Päron till din fördel som en politiker.

        Har du ngt facit på hur många andra idrotter >Fredrik Lööf provat.
        Min grabb har spelat både innebandy, gått på gymnastik Dans brottning provat på mycket. Till slut föll han för fotboll. Så vi har nog provat på. Sen känner man själv vad som ligger närmast.
        Sen kan jag lova att det satsas mer i ENSKILDA idrotter. Som Brottning Gymnastik i tidig ålder.
        MEN du verkar bara tro utslagningen kommer i Fotboll Hockey för barn….
        Du verkar avundsjuk på barn som är duktiga som små.
        Inget som säger min grabb blir en Zlatan. Eller blivit en ny Karelin i Brottning.

        Du sa vi brinner mer för våran sons idrott ?
        Känner du oss ??
        Känner du andra idrottsföräldrar som har högpresterande barn i skolan och inom idrotten ?
        Bara för vissa har lättare än andra är det FÖRÄLDRARNA SOM DRIVER DEM I SKOLAN MED ????

        Finns många barn som älskar det som de gör och gör det bra utan föräldrarnas krav.
        Våra barn får inte bara kälrek genom göra prestationer i skolan och idrotten.

        Finns vissa familjers barn som är duktiga i skolan och duktiga i idrott.
        Det brukar nämligen gå hand i hand.

        PS imorrn skall vi på cup med vårat fotbollslag. Om du har vägarna förbi Sundsvall kan du komma och se fin fotboll. Vi reser en bra bit för åka dit, men se barnens glädje i att få spela minst 6 matcher under en helg är underbart !
        Vissa älskar tävla vissa inte !

  30. Vill passa på å lyfta fram min grabbs fotbollslag IK Huge Pojkar -03 som ett föredömme. En trupp på 37 spelare fördelat på tre lag. Där har de tagit fram en slumpgenerator som slumpar fram laguppställningen i vardera lag inför match. På så vis får alla spelarna vara med och vinna och förlora vilket höjer barnens självförtroende och laganda nått enormt! De spöar Gefle IF’s toppade lag varje gång. Och det gör de med en ny laguppställning inför varje match.

  31. Så vettigt du skriver. Och mest av allt: ”Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.” Tänk vad lätt va?

  32. Du jämför äpplen och päron, Jonas. Du hindrade inte dina simmaress när du simtränade, eftersom simning inte är en lagsport. Du störde inte dom, dom störde inte dig, alla var nöjda och glada. I en lagsport är man mer beroende av varandra.

    Självklart ska man kunna få njuta av en träning som består av blandad blomplockning och bus, men lika självklart ska man väl få möjlighet att faktiskt träna fotboll om man nu brinner för det? Är inte just en indelning lösningen på det problemet, snarare än att säga till barnet att nej, du är för ofokuserad, du får inte träna med oss alls? Alternativt skrämma iväg dom som till äventyrs faktiskt är där för att sparka boll och skapa just det man inte ville – ett B-lag?

    Man kan välja att se det som bortsortering, eller så kan man se det som att ge barnet möjlighet att utöva ett binnande intresse på en nivå som motiverar för tillfället. Varför måste alltid slutmålet med träningen vara NHL / Milan / guldmedalj i långdistanslöpning?

    Slutligen – man kan inte träna långdistanslöpning när man är 5 (det är till och med dumt – http://traningslara.se/konditionstraning-for-ungdomar). Däremot kan man definitivt träna motorik, balans, teknik under lekfulla former – barn är dessutom väldigt mottagliga för sådan träning. Så nej, DINA begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara på hockey eller fotboll, men det finns andra begrepp som är det.

    Du vill inte ha promenad-innebandy med kexchoklad, och du vill inte nivåanpassa så att dom som vill träna mer får möjlighet till det. Vad är det du vill?

    99% av ungarna kommer aldrig att bli världsstjärnor, punkt. Men måste det vara målet? Vad sägs om möjlighet att utveckla sig utifrån sin nivå och ambition? Om Vasalund har resurserna att faktiskt erbjuda den möjligheten verkar det dumt att ge dom skit för det.

    • Fast vem ”tränar” fotboll som femåring? Det är bara trams! Det finns ingen som ”vill” ngt i den åldern avseende ambition och drivkraft.
      Jag tycker det är du som blandar päron och äpplen! Jag anser att föräldrar, skola och idrottsföreningar tillsammans ska erbjuda möjligheter till lekfylld och allsidig motion, idrott och aktivitet i STOR mängd. Och för alla! Och på det sättet så har man sedan ett stort urval av friska och aktiva ungar som kan göra egna val längre fram i livet om huruvida de vill satsa hårt på ngn idrott eller bara motionera.

      • Många tränar i den åldern. Alla är inte stöpta i samma form Jonas och det trodde jag verkligen inte att du trodde. Barn har olika utveckling. Vissa har mognadsspurt när de är åtta, andra vid fem. Det vore väl väldigt tråkigt att inte ta tillvara de som utvecklas tidigt bara för att de andra inte utvecklas just då. T ex Vissa barn läser vid fyra, andra inte vid nio. Om man inte stimulerar de barnen som vill läsa vid fyra, vad händer då?

      • OK, men vem kan avgöra vilket barn som i vuxen ålder är professorsmaterial, baserat på femåringens nivå? Och vem kan ens bedöma den potentiella idrottsliga förmågan hos en femåring?

      • Om barn som ligger före alla andra i förskolan får vissa flytta upp.
        Det är skolan förskolans rekommendationer till vissa barn. Sen är det ju ett val föräldrarna gör.
        Har du barn själv ?
        Går de på Dagis Förskolan eller i skolan ?

        Varför får de som inte ligger före i idrott flytta upp ?
        Jag vet vad jag talat om själv. Vår grabb har alltid fått flyttat upp en grupp direkt när han höll på med Brottning och Tae Kwondo.

      • Du pratar om helt andra saker än vad jag har skrivit om.
        Jag diskuterar inte skolan. Jag diskuterar inte äldre barn. Jag diskuterar femåringar som bedöms som bättre eller sämre, och att de i den åldern inte har en aning om vad satsning eller drivkraft är.

      • Om du hela tiden diskuterat 5 åringar förstår jag dig helt,.

        Men jag tror ej många som har idrottande barn ser att du trycker på 5 åringar i dina kommentarer.

        Jag tolkade det inte så när vi argumenterade.
        Men återigen är det 5 åringar du menar är jag med. Min grabb är nu 9 och där ser man vilka som självmant har intresse. Hans intresse startade på riktigt förra våren då var han 7 år och tog bollar på eget bevåg och lekte med.

      • Jonas med all respekt för det du skriver.
        Men det kan finnas vissa ett fåtal som brinner rätt tidigt för sin idrott.
        När min grabb var 5 trodde jag helt ärligt att han skulle bli brottare. Grymt stor och stark för sin ålder. Jag helt kass på fotboll men spelade tills jag var 13 lika i hockey sen började jag träna styrke och tennis. När man sett hans utv kurva inom fotbollen från förra året. Nu är han snart 9.född o4ra. Den resa vi har fått varit med på är helt enorm. Men han har hela tiden själv velat hålla på med en boll. Spelar nu med 03 or och håller hyfsad klass även i denna ålder här i en hyfsat storstad.
        Han har själv en enorm vinnarskalle och driv i sig själv. Han vet vilka han skall slå en boll till. Denn aålder tycker iallafall jag man kan börja nivå anpassa i.

        En fråga där till dig.
        Du skriver och tycker mycket, med all rätt.
        Har du själv varit i lag och haft barn som brinner för det som de gör och ligger rätt långt före andra. Han ligger lika före i skolan går i 2an och räknar matte med de som går i 4 ran.
        Tror inte han räknar matte bra för ” jag och min fru ” vill det som många här skriver barnen satsar för föräldrarna vill det. ?

        Han är duktig på alla sätt fått höra samma saker sen han var 3 år på samtalskvartarna på dagis.. Med i Elevrådet Lagkapten i lagen fick mattepris på skolan när han får i 2an av alla på skolan på nobeldagen.

        PS vi har ej flyttat upp han i skolan det är lärarna som frågat oss om det var ok först.

      • Det är skillnad på fem- och åttaåringar, det händer mycket under de åren. Och jag tror att du själv ”brinner” mer för din sons idrottande än vad han gör (gjort). Jag tror bara han har tyckt att det är kul men inte att han formulerat ambitioner vid fem års ålder!
        Skolans värld och idrottens värld är två helt olika saker med olika förutsättningar och arbetsbeskrivning, så jag tycker inte att det är en relevant jämförelse.

  33. Man kan ju alltid bli 5 åringarnas världsmästere … hehe. 😉 Men seriöst, hopp o leg är det som gäller tills man själv blir inspirerad till annat. Håller helt med. Tycker man borde lek-träna mer som vuxen också. Det ska vara kul att röra på sig helt enkelt.

  34. Många riktigt bra poänger!! Håller dock med om att allt inte är så svart och vitt; det finns de som börjar tidigt med sin ena gren, är det elitsatsning eller rolig hobby med uppmuntrande OCH kunnig tränare vet jag ej, vem drar gränsen? Resultatet efter 10-30 år? Och med denna skillnad i när framgångarna på internationell nivå börjar komma, vill jag starkt påpeka att jag inte alls tycker om att man talat om begreppet idrott och tror att alla idrottare på på topp då de är 25 eller 30 år eller ännu äldre. Det finns laggrenar och individuella grenar, det finns skillnader i kön (fast man i Sverige inte får säga det har jag märkt), det finns uthållighetsgrenar och konstgrenar o.s.v. och även om vi inte talar om ryska eller kinesiska flickgymnaster inom artistisk gymnastik, så är grenen sådan att även i länder där man inte ”tar 1000 ägg i en korg som man sedan släpper från hög höjd”, så är åldern då man är som bäst (även om den höjts sedan t.ex. 80-talet) inte kring 30 utan mera kring 17… Och inom konståkning så visst har t.ex. de bästa finländska damkonståkarna börjat som 3-åringar, som sagt vet jag inte om det var elitsatsning eller nivåindelning då ännu, men de har nått framgång och de verkar vara balanserade unga kvinnor nu då de är en bit över 20:)! Och har en väninna i USA vars 7-åriga dotter tränar artistisk gymnastik/redskapsgymnastik 10 timmar/vecka i träningssal grundad av en tidigare toppgymnast från ett östeuropeiskt land, och hon tävlar och får medaljer och enligt mamman älskar hennes dotter att träna och tävla! Antar nog att det är frågan om nivåanpassning där, men tror inte att det automatiskt behöver vara bara dåligt, men håller med om att nivåanpassning inte skall betyda att tåget gått för alla 5- eller 7-åringar, eller att man inte mera som 10-åring kan börja med en gren.

  35. Vi bor i en del av Kalifornien dar man tar ungdoms-idrott mycket allvarligt. Marion Jones vaxte upp i omradet; amerikansk fotboll styr vara skolor. Jag har sjalv varit atminstone i utkanterna av elitidrott (deltagit i ett par landskamper och nagra finaler i amerikanska universitets-masterskap) och har darfor haft turen att uppleva den gradvisa overgangen fran lek till allvarlig satsning. Med den bakgrunden har jag “tranat” fem- och sexariga flickor i (riktig) fotboll de senaste aren, inklusive min dotter, och har funnit att en hel del foraldrar har ser lite snett pa en liberal (numera ett skallsord i sig sjalv) traningsfilosofi. Tranare som spikar ner sina spelare i fasta uppstallninger betecknas ofta som kompetenta. Disciplin (las: pli) uppskattas. Fotbolls-organisationen AYSO har en sund och avspand syn pa ungdomsfotboll, men de tar svart att instillera den i engagerade foraldrar stopta av ett samhalle som, pa gott och ont, ser konkurrens som en grogrund for utveckling.

  36. Hej Jonas. Jag har funderat kring dessa frågor (inte med exakt samma sikte) under ett antal år. De främsta och naturligaste anledningarna till detta är dels att jag (idag) har två barn (18 och 15 år, kille och tjej) som idag båda spelar ishockey, dels att jag under ca 14 år fram t.o.m. 2012 suttit som Vice Ordf. i en elitförening med såväl ishockey (för pojkar/herrar) som innebandy (för flickor/damer) på agendan. Själv har jag idrottat hela mitt liv och gör så fortfarande, dock mer idag än som ung (då endast fem dagar i veckan). Jag har aldrig tävlat Elit på riksnivå men alltid kämpat som om jag haft en blågul tröja på mig.

    Mina barn har alltid fått välja idrott själva. (Jag är fotbollspelare och innebandyspelare i yngre år och numera uthållighetsidrottare, främst Triathlon?). Mina barn spelar ishockey på lagom nivå, även om min dotter under tre år spelat (TV-pucken/Stålbucklan) för Stockholm/Södermanland. Jag har aldrig lagt mig i deras idrottande. Jag har dock skjutsat, hejat och peppat när de önskat och behövt det. I den förening jag medverkat har vi Elit/allsvenskan inom hockeyn och numera Elitserien (Superligan tror jag att det numera heter) som arbetsplatser. Jag tränade damlaget upp till div 1, sedan skaffade jag (vi) kvalificerade tränare till laget.

    Frågor jag funderat kring har främst berört den kvinnliga sidan. Jag har noterat att de flickor och damer som spelar innebandy gör det i mycket ung ålder (redan från 15 år i vissa fall). Medelåldern i vårt Superligan-lag kan inte var mycket högre än ca 21 år. De två äldsta är 27 år. Många kommer aldrig ens till elitserien/superligan för redan vid 18-19 år är de trötta på Innebandy. För ca fem min sedan tog vårt juniorlag (två 93:or, en 96:a och resten 94:or) silver i DM för Stockholm (en miss tycker de säkert själva, för de är bäst i Stockholm). Förra helgen tog samma lag guld i DJ 20 och brons i DJ 18 i en av Sveriges största turnering. Flera av dessa tjejer spelar även med vårt damlag och i ett av våra div 4 lag. I DM för juniorer får man ställa upp med 92:or. Det innebär att samma lag kan spela DM för juniorer i ytterligare två år. Varför har vi inga 92:or? De har slutat. De har vunnit allt, de har tränat och spelat i över tio år så de är klara nu.

    Min dotter är den enda 97:an i sitt hockeylag, där den äldsta är 32 år. Dottern har spelat med A-laget i två år, för det finns inga flickor i den åldern kvar. Jag tror att det finns fem junorlag på flicksidan (Stockholm, Sörmland och Uppland).

    Min son 18 år spelar för andra året i rad i en ny klubb, för ingen klubb har fått ihop ett juniorlag. Av de han började spela ishockey med för 12 år sedan, finns en kvar i hans lag.

    Jag tror att vi (i synnerhet i Stockholm, men kanske i övriga storstadsregioner) står inför flera problem än bara elitsatsning. Idag finns det (för mycket?) alternativ till att springa runt på en regnig grusplan, hänga i ett svettigt omklädningsrum för hockeyspelare och annat lagidrottande.

    Jag tror som Jonas att det måste vara kul att idrotta och för de som känner att de vill mer så kommer det alltid att lösa sig. De hittar sina vägar. I den klubb som sonen spelade ishockey så var de första åren mest en gullig resa med kaffetermosar, hjärtliga skratt när lilla Pelle snubblade vid ett friläge och härligt umgänge med föräldrar till lekande barn. från den ena vintern till den andra, vid ca 11 års ålder, lös termosarna med sin frånvaro, skratten utbytta mot ”Va fan!” och ”sluta dräll med pucken och ta i”, Några föräldrar och barn saknades från föregående vinter, dels pga nya intressen, men dels lika ofta pga klubbyte till en klubb som skulle göra Pelle till morgondagens nya Foppa. Idag återstår många utbrända drömmar, en del syns på torget med en cigg i mungipan och en kasse folköl i ena handen, andra ses inte alls och några få har lyckats att nå rätt så högt.

    Utbudet idag, av annat än idrott, är gigantiskt, så det viktigaste blir nog bara att se till att de rör på sig mellan online-matcherna i World of Warcraft.

    Kämpa

    Stefan (Snart på väg ut för dagens löpintervaller, vid 51 års ålder. Roligare nu än när man var ung. Då tvång, nu frivilliga.)

  37. Helt otroligt bra inlägg, håller med till 100 %

  38. Min son började idrotta när han var 5-6 år. Han blev snabbt duktig och flyttades upp i de olika grupperna i rask takt. När han var 8-10 år åkte han runt på olika tävlingar och knep ofta guldet i alla grenar han deltog i. När han blev 12 – 15 år började gå tungt. Medaljerna uteblev och de som han tidigare lämnat bakom sig började med synbar lätthet ta sig förbi honom. Han fortsatte kämpa. Började en elitsatsning med allt vad det innebar men prestationsångesten satte käppar i hjulet. Han var van vid att vara bäst och kunde inte riktigt hantera de uteblivna tävlingsframgångarna. Han började avbryta tävlingarna när han såg att han inte kunde vinna och till slut ville han inte tävla alls. Nu tränar han bara. Och tränar. Och tränar. Han är nästan vuxen och har en elitidrottares fysik. Mentalt har han dock tagit ganska mycket stryk av att gå från en självklar segrare till ”bara” en deltagare bland andra. Min tanke är att tidiga framgångar inte alltid är så bra eftersom det också kan innebära ett fall från toppen som man inte riktigt är mogen att hantera mentalt/känslomässigt när man är så ung. Idag är han sin egen värsta moståndare. Med facit i hand så var det ett misstag att låta honom blomma så tidigt. Hans glädje för idrottandet finns kvar men glädjen att också tävla i sin idrott dog någonstans på vägen.

  39. Nivåindelning är det bästa som har hänt lagidrotten/ungdomsidrotten på åratal. Alla får definitivt större chans till en utveckling tillsammans med andra som ligger på samma nivå eller något högre. Det är framförallt late bloomers som kommer att vinna på detta då de får spela och vara delaktiga i träningar på ett helt annat sätt än de hade varit annars. Minns själv min tid som bänknötare fram till 12-13 årsåldern innan jag blommade ut och fick spela med killar som var 3-5 år äldre än vad jag var.
    Men det ställs stora krav på ledarna som måste se vilka som har tagit ett steg i sin utveckling och behöver utmanas mer i sitt idrottsutövande.

  40. Hej! Bra där. Till er som tar Vasalunds handlande i försvar skulle jag vilja ställa en fråga: När man nivåindelar, vad säger man då till barnen? Tro inte för en sekund att barnen inte vet att de har hamnat i den sämre eller bättre gruppen, för i den bättre gruppens föräldragrupp så finns det alltid några föräldrar som skryter om detta faktum inför vänner och bekanta… Små grytor har också öron. Dessa öron berättar sedan så gärna för resten av gänget vad pappa sagt till farfar… Och det är i sig det värsta med detta, att du som femåringen, bakvägen får höra att du inte är lika bra som din bästa vän… För små barn finns det bara två färger, svart eller vitt. Jag är sämst. Punkt.

    • ”Och det är i sig det värsta med detta, att du som femåringen, bakvägen får höra att du inte är lika bra som din bästa vän…”

      Det femåringen bakvägen får höra som är en nyhet är att mamma eller pappa inte tycker han är lika bra som bästa kompisen.
      Själv vet han redan exakt på millimetern vilken grad han har på duktighetsskalan i laget, men det kanske inte stör honom så mycket förrän han märker att pappa och mamma verkar tycka att det är viktigt.

  41. Min ena dotter, 9 år vill inte vara med i idrottsliga sammanhang för att hon känner att hon är för dålig, inte får vara med som dom andra osv. Hon tränade fotboll en termin som 6-åring, efter en termin fick jag veta av ”tränaren” att det nog var bättre att hon sysslade med något annat eftersom hon sprang så långsamt (hon har för korta vadmuskler och går på tå = skulle behöva springa och tänja).
    Hon är en ganska atletisk tjej, älskar idrott i skolan och tränar dans men vill absolut inte vara med i någon idrott fast hon för övrigt är ett mycket socialt barn. Glädjen för henne med den typen av idrott dödades av en korkad ”tränare” när hon var sex år.
    Barnen känner av detta, att dom inte är tillräckligt bra, dom vet att dom inte platsar.
    Det måste få vara roligt! Är helt säker på att vi skulle få fram många fler elitsatsande ungdomar om dom fick vara ”dåliga” när dom är 6 år……

    Min dotter längtar efter att fylla 11… så hon får följa med till gymmet, för träna och röra på sig DET är rolig men inte att bli jämförd och ratad.

  42. En motion till Sv Bouleförbundets Förbundsmöte i april, lyfter de här tankarna (alla barns rätt och möjlighet till idrott på sina villkor):

    http://iof1.idrottonline.se/SvenskaBouleforbundet/Dokumentbank/Arsmoten/

    Inget annat specialidrottsförbund inom RF, har beslutat om ett barnperspektiv på barnidrotten inom sitt förbund. Antas motionen, är det unikt inom svensk barnidrott. Och en viktig markering gentemot sk nivåanpassning och utsållning inom den övriga idrottsrörelsen.

  43. Kan man önska sig lite mer svart på vitt från dessa två ideologier?
    Tex praktiska exempel på hur en 16 årig tränare för Vasalund resp ”alla andra” lägger upp sin träning för sina 5 åringar?
    (Hypotetisk fråga)
    Det vi diskuterar är inget nytt för någon. Låt oss skapa en bank av hjälpmedel och goda tips och idéer på hur det ska och verkligen fungera!?

  44. Det är skillnad på lagidrott och individuell idrott. Du stör inte andra bättre simmare om du simmar sämre. Zlatan hade inte varit på sin nivå om han börjat sin satsning som 20åring. Det är stor skillnad på tekniksport o konditionssport. I övrigt håller jag med om att man inte kan säga om barn blir bra i 5årsåldern.

    • Segrergera samhället mer. Jag vill inte se människor som inte ser ut som jag. Jag vill inte att mina barn skall umgås, se, leka, resa, höra, äta, gå i skola, gå på samma gata, handla på samma affär, vara på samma kalas, vara på samma bio, äta, åka slalom, bada och framförallt inte hålla på med idrott tillsammans med ”barn som stör”. Ditt resonemang och andras skrämmer och fascinerar.

  45. Så fantastiskt sunda åsikter av Jonas! Jag är aptrött på föräldrar som vill förverkliga sina drömmar genom sina barn! Gå i terapi, skaffa ett liv och sluta lev genom ditt barn och låt barnet skapa sitt eget bredvid dig! ALLA barn vill bli hockeyproffs, prinsessa, rymdresenär, filmstjärna men de allre flesta av dem blir nöjda och glada med att bli förskolelärare, renhållningsarbetare, läkare, snickare eller bara vara människa…..Lika sjukt att dela in barn inom idrottens värld som att låta fyra åriga flickor tävla i skönhet. Jag säger som Jonas: Visa mig en världsstjärna som var outstanding som femåring och jag ska visa dig 100 st som var mediokra som barn och sedan slog världen med häpnad!

  46. Stå på dig Jonas! Dessa människor som går i polemik med dig är helt klart förblindade av naiv elitism och besitter för övrigt en rätt sjuk syn på människan.

    Nivåindelning my ass.
    Nivå indelning

  47. Elitsatsning är inte så konstigt. Tvärtom nämligen eftersom det följer Darwins princip för det naturliga urvalet, en sort evolution fast i ultrarapid. Stora klubbar rekryterar små barn ‘en masse’ i ung ålder (gärna genom grupptryck från skolan), separerar förmågor från rötägg och satsar på de som visar sig ha de biologiska förutsättningarna. Lyckas Kina och Syd Korea så vore det väl f-n om inte jante-Sverige kunde lyckas skapa något den vägen.

  48. För det första. Det här och föregående blogginlägg är patetiskt, utan research och bitterheten lyser igenom. Patetisk för att om vi nu ska tala om vuxenansvar så har vi som föräldrar ett ansvar att inte låta våra barn delta i aktiviteter som vi inte tror är bra för dem fysiskt eller psykiskt men du tar helt ifrån föräldrarna deras ansvarsroll genom att bara peka på pushiga föräldrar och fascistiska fotbollsföreningar. Realitycheck: utan efterfrågan på denna typ av nivåindelning skulle den inte finnas och sen bitterheten hos samma föräldrar som säkerligen pressat både förening och ledare och tjatat om en nivåindelning grinar ut i pressen för att deras egna barn blev inackorderade i den ”lätta” gruppen. Så länge som det erbjuds ett alternativ så att alla faktiskt kan få vara med och spela fotboll (vilket måste vara essensen) så är det ingen som lämnas utanför. I Jonas Colting och hans lärjungars värld så får ingen vara bättre än någon annan utan alla ska vara likformade ”hens” tills de är tio år gamla för där har Colting bestämt att gränsen dras och att människor får bli betraktade som individer och de sociala normerna är införda och anammade. Skam på alla barn som står ut för att de har en bättre motorik, bättre logik, mer musikaliska, duktiga på att skriva eller läsa innan ni är sex år gamla, ni och era välbärgade curlande Solsidan föräldrar som tror att ni är föräldrar till Einstein eller Mozart. Låter det logiskt? Nej!

    Den svenska, vidriga, avundsjukan visar sig allt för ofta och den tar lägre och lägre former för varje gång. Och sedan dubbelmoralen när vi sitter och är stolta och fascinerade när vi tittar på Zlatan, Robin Söderling, Anja Pärsson eller någon annan otroligt duktig idrottare. Det stinker verkligen när vi inte får lyckas eller får vara olika.

    Ett sista tillägg: jag har aldrig varit framgångsrik eller elitsatsat från vare sig fem eller tio års ålder. Jag har däremot idrottat i hela mitt liv, för att det var kul och för dem som det gick bra eller mycket bra för har jag alltid sagt: ”grattis, vad roligt för dig”. Kanske något som helt glöms bort när vi har så bråttom att skitnödigt klaga.

    • Vilken research syftar du på? Och vilken bitterhet syftar du på? Det är snarare du som låter bitter tycker jag.
      I vilken kultur o miljö vistas du i om du på allvar omges av föräldrar som ”pushar” förening och ledare att nivågruppera i femårsåldern?! Det visar ju än mer hur rätt jag har!
      Jag är verkligen ingen jantelagsmänniska (då har du inte följt min blogg särskilt länge), och jag hyllar verkligen den enskilda individens rätt att få vara precis hur bra och individuell den vill. Och utvecklas så fort eller långsamt som det går.
      Jag tror helt enkelt inte du har läst mina inlägg, eller inte förstått dem. Hade du gjort det så hade insett att jag tycker att om man nu verkligen vill fostra framtida elitidrottare så gör man dem en otjänst genom att applicera vuxna modeller på så små barn som femåringar. Verkligheten lär oss ngt helt annat. Zlatan elitsatsade inte som femåring. Inte Anja heller. Vad har du fått det ifrån? De var säkert extremt högaktiva men det är en HELT annan sak. Och jag uppmuntrar mycket träning tidigt i livet. Så länge det inte är men den patetiska och pseudoelitistiska värdegrund som du verkar stå för.
      Jag har inte sagt att man är vuxen som 10-åring. Men man är iaf långt mer en ”egen person” än man är när man är 5 år gammal. Jag skriver ingen regelbok här; jag uttrycker bara min åsikt över en företeelse som inte alls har bäring i den idrottsliga elitverksamhet om jag har levt i under lång tid.

  49. Betänk om ni skulle ha samma resonemang kring nivåindelning i skolan ni som förespråkar detta. Då skulle många kaxiga idrottskillar få hamna i skolans ”lågnivågrupper”. Jag generaliserar, jag vet, men efter att ha varit lärare i 20 år med engagerade idrottsföräldrar med ”elitsatsande” barn så har jag sett dessa barn som är vana att alltid få vara i centrum. I skolan uteblir resultaten och ibland kompenseras detta på andra sätt av dessa ”elitbarn”. Tänk vad skönt det skulle vara i skolan att slippa dessa översittare. NEJ, det är av olikheter man lär sig. Mångfald och inte segregering eller elitism utvecklar våra barn….

  50. ”man hittor inta någon svensk stjärne som också var stjärne som barn”….aaaah Jonas, inta helt enig i detta! Jan Ove Waldner, debut i Elitserien som 12-åring, 3 x Junior EM, debut på senior landslaget som 15-åring, 2a på senior EM som 16-åring. Som senior OS guld + 2 x WM – men han var också unik og tilhörde vel värdseliten i 25 år !!!!!

  51. Håller helt och fullt med i det du skriver om idrott. I början ska det vara lek, testa olika sporter, se vilken som passar just ”mig”, vad tycker jag är roligt, vad vill jag ”satsa” på, sedan kan man köra på när man är som du säger i 10-12 års åldern.Det finns ungdomar idag med livslånga skador, som har tränat sönder sig från unga år, de kan knappt gå, än mindre träna någon idrottt, det är ju inte särskilt bra.
    Men det du skriver om skolan: ”Och skolan har dessutom en uttalad målsättning om att tillhandahålla en individuell studieanpassning men det tycker jag inte har ngt alls att göra med att dela upp barn i bättre och sämre” Det stämmer inte på långa vägar med alla skolor i Sverige.
    Jag vet att detta inte är ”ditt bord” men det är synd att tro att man individanpassar i skolorna, för det gör man inte.
    Det finns massor av briljanta barn i viss ämnen som bara sitter och väntar på klasskompisarna, som inte får anpassade, svårare uppgifter, som hämmas, de får inte gå vidare. Medan det även finns massor av barn som kämpar för livet i andra ämnen för att hänga med sina klasskompisar, de ligger hjälplöst efter och får inte heller den hjälp och det stöd de behöver, och har rätt till.
    Så vill vi inte ha det!
    Det finns ingen förälder som kan ändra på det, mer än att sluta sitt jobb och börja som speciallärare åt sitt barn, eller sätta det på privatlektioner, eller anställa en läxhjälp.
    Men så ska det inte behöva vara i Sverieg idag där vi har skolplikt, och där det står i skollagen att barnen har rätt att utvecklas på sin egen nivå.
    Idrotten väljer man själv, där kan föräldrar engagera sig, där finns inga lagar, som skollagen som klubbarna måste följa.
    Ändå tycker jag att idrottsklubbar och andra föreningar också för den delen, många gånger tar mycket bättre hand om sina barn och ungdomar än vad skolan gör! Med tanke på att ledarna många gånger arbetar på ideel basis är det skrämmande, att skolan inte kan bättre!

  52. Klockrent Jonas! Det motståndarna här inte verkar förstå är skillnaden på Elitsatsning eller att bara vara Högaktiv, där det ena sorterar ut barn och personligheter på ett förkrossande sätt medans det andra tillåter variation. Ja välj själva det sätt ni tycker era barn ska fostras i!

  53. Alltid mitt i prick! Klockrent, fantastiskt!
    Jag blev alltid medsläpar på orientering och längdskidstävlingar när jag var liten. Jag gillade det, men jag kände inte att jag var jättesugen på att ”satsa” som min storebror gjorde. Visst fick brorsan lite mer uppmärksamhet av pappa, som också var ledare i ungdomsgruppen, men jag var ändå sedd. Och fortsatte träna och tävla för skojs skull. Vid 17-års ålder kom elitsatsningssuget på orientering, och det sa bara tjoffs så blev jag jättebra. Sen att jag blev skadad och fick lägga ner något år är en annan sak 🙂

    Jag tycker iaf det har varit grymt att vara uppväxt med idrott. Mycket träning och tävling utan krav. Kraven kom senare, från mig själv, och nu är det elitmotionär-skidåkning som gäller! 😀

  54. Jag håller med dig till fullo. Men det är rätt lätt att gå i polemik i sakfrågorna. Jag hoppas du inte vill stå fast vid att Anders Holmertz, eller Ian Thorpe, eller Michael Phelps, eller för den delen Ida Mattsson (Marko-Varga) för att ta några exempel inte varit framgångsrika i vuxen ålder så väl som i tioårsåldern.

  55. Emma Igelström är väl ett exempel på en barnstjärna, som sedan blev duktig seniorsimmare. Hon har å andra sidan mått dåligt. Och vad säger du om Sara Sjöström. Var skulle gränsen gå för att börja träna hårt och fortfarande ha en chans? Att börja för sent behöver ju inte heller vara bra. Möjligtvis är just triathlon ett undantag där.

    • Det är inte frågan om huruvida man ska träna hårt eller inte, för det tycker jag att man ska göra!
      Jag argumenterar emot att att sålla bort barn på ett tidigt stadie, och att använda begrepp som ”elit” om små barn.

  56. […] Barn och Elit, del 1         Barn och Elit, del 2 […]

  57. Intressanta inlägg i denna blogg: har en fråga som kanske du (Jonas) eller någon annan kan svara på när en träningsgrupp räknas som ”Elitsatsning”.
    Har 2 döttrar som tränar konståkning och i samma klubb så har vissa barn 6-7 år handplockats till en speciell grupp som tränar 5 timmar i veckan. Det finns inget uttalat officiellt att detta är en elitsatsning men det känns väldigt nära en sådan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s