Jag har aldrig riktigt trott på det där med åldrande. I alla fall inte för egen del. Hela konceptet verkar så abstrakt. Jag är ju den jag är. Igår, idag och imorgon. Och jag är någon som har kunnat träna mycket, hårt och svårt och ändå stå på benen dagen efter, sugen på mer. Och när det varit dags för tävling har jag alltid kunnat trycka på rätt knappar innan loppen och få alla cylindrar att tända rent.
Men så hände något. Inte vet jag om det var ålder eller inte, men det började göra lite ont. Och det började bli stelt. Och när det känns ont och stelt så går det sämre. Det går långsammare. Så även om motorn var fortsatt stark så började hjulen att gå på fälgarna.
En idrottsmans åldrande tar sig många uttryck. Hos en del är det motivationen som tryter, hos andra är det psyket, ekonomin eller den sociala situationen som inte längre tillåter ett högt idrottsligt tryck. Och så är det skador. Orsakade av slitage, brinnande ambitioner och hög smärttröskel. Eller av medfödda defekter som likt tickande bomber väntat på att brisera vid tillfälle.
Mina problem är en kombination av de två. Men nu vet jag i alla fall. När jag gick ut ifrån specialistläkaren i Boulder, Colorado så kände jag mig 20 år äldre men samtidigt lättad. Bob Dylan sjunger i sin sång Forever Young, att:” May your hands always be busy. May your feet always be swift. May you have a strong foundation. When the winds of changes swift”
Snabba fötter har man när man är ung. Inte alltid när man blir äldre. Och gammal blir man tydligen. Vare sig man vill eller inte. Men det måste vara mycket bättre att bli äldre och fortsätta att leva ungt. Inte som en förnekelse. Utan som en hyllning. En hyllning till de snabba fötterna.
Jag har inte sprungit mina sista framgångsrika tävlingar. Men den dagen kommer. Och då kommer jag ändå att fortsätta. På fälgarna om så krävs. Och de kommer att få köra ut mig med en skottkärra innan jag är färdig!
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Härlig inställning som alltid!
Kan inte låta bli att tänka på en schäfer som jag en gång hade. Han hette Max och hade bara ett läge, 180 km/h. Han var skyddshund och tränad på att spåra människor och extremt duktig på allt. Vi skojade ibland att han skulle köra på samma hastighet hela tiden och sedan bara dö knall och fall när det blir dags att gå vidare och så blev det. Försöker sedan dess att alltid leva på samma sätt och jag tog till och med hans namn.
Max Gustaf Segerström
http://www.fettdieten.se
Artros? (gissar höften)
Så sant. Det är sorgligt när det händer, en omställning man måste anpassa sig efter och lära sig leva med. Och man måste vara beredd på att det händer, för det gör det.
In i kaklet bara!
Härligt inlägg, hellre fort på bara fälgen än ligga i diket helt utslagen. Blir alltid grymt inspirerad när jag möter gubbar och tanter (80+ i vissa fall) som trots åldern är ute och rör på sig.
Så länge som man siktar på kaklet är man UNG!
Hur var det nu? Degenererad disk i ländryggen? Visst, ett ålderstecken men jo om du vill kommer du kunna springa fort igen med rätt träningsbehandling. Disken i sig slutar göra ont efter en tid, sedan återstår sekundär smärta av syrebrist i överabetande muskulatur till följd av reflexmässig inaktivering av annan. Rörelsemönster måste banas in, muskulatur måste aktiveras, sedan kan du peka finger åt åldrandet igen! 😉
/Idrottss-sjukgymnasten