Vem vinner? Min senaste RW-krönika

”Idrottens värld är ju väldigt tydlig och enkel. I tävlingar har vi alltid en vinnare. Och så resten av deltagarna. Förlorarna. För om vi har en vinnare så måste vi väl också ha motsatsen? Andra plats är första förlorare, brukar det ju heta.

Jag har förlorat långt mer än vad jag har vunnit under min idrottskarriär. Jag har faktiskt inte vunnit så där värst mycket alls. Men så har jag ju tävlat runt 15 VM och EM också.  Då är det ju svårt att vinna. Hade jag siktat lite lägre så hade det nog blivit fler segrar. Att vinna distriktsmästerskap är liksom lättare än att vinna världsmästerskap. En seger här är alltid bättre än en andraplats där.

En gång kom jag femma på VM och fick en liten enspaltare i lokaltidningen. På frågan varför svarade man att ”placeringen inte varit så god”. Veckans divison-4 match fick en helsida. Där hade man ju 11 vinnare att skriva om!

Hur är det då i livet utanför idrotten? Bortom det konkreta och mätbara? Har vi även där vinnare och förlorare? Enligt vilken måttstock? Och när vet vi om vi vunnit?

När vi idrottstränar så har vi en tydlig drivkraft. Vi vill tillhöra vinnarna! Och med den drivkraften så förkovrar vi oss under ändlösa träningspass och mycken trötthet.

Säkerligen är det samma drivkraft som håller lågan brinnande när vi karriärstränar. Att få sitta i vinnarcirkeln. Det är därför som vi jobbar hårt, länge och mycket. Det är därför som vi vill tjäna mer pengar, avancera i karriären och få omgivningens erkännande. När och hur vi vunnit är dock högst oklart.

Många av oss hälsotränar också vilt! Lika delar Luthersk piska, fåfänga och rädsla tjänar som bränsle i vår jakt på den översta platsen på prispallen. Gud förbjude att inte tillhöra vinnarna i det loppet!

Tanke på att få vinna gör oss tydligen nöjda och lyckliga. Eller åtminstone gör illusionen av seger det. För i det verkliga livet är vinnare inte ett dugg lyckligare än andra. Idrottsmän betalar ibland ett högt pris för sina segrar. Rika och framgångsrika människor likaså. Maniska hälsojägare är kanske friskare i kroppen men också möjligen olyckligare i själen. Och det i sig är inte friskt.

Sanningen är väl den att ingen av oss får en medalj av Gud när vi dör, för att vi var bäst medan vi levde. Det har aldrig handlat om mig mot dem eller vi mot alla andra. Det har alltid handlat om jag mot mig själv och vi mot oss själva. Det är den enda relevanta jämförelsen. Att förädla sina förmågor. Att utveckla sina talanger. Att göra det bästa av det man har. Och att aldrig ge upp. Det är det som skiljer vinnaren ifrån förloraren. Oavsett placering.

Och det är inget som säger att glädjen hos den nykorade distriktsmästaren är mindre än hos världsmästaren.”