Min ambition att dokumentera min träning inför Ultraman var en aning naiv. Tyvärr. Jag har inte haft tillräckligt många vakna timmar för den dagliga rekapitulationen och spaningen efter den tid (och de pulsslag) som flytt. Jag är inte heller en vidare bra notarie av livet i den bemärkelsen. Jag har dock ett oerhört gott minne men har nästan helt slutat att skriva träningsdagbok i den klassiska bemärkelsen. Varför, och bristen med de som finns på nätet, ska jag bena ut begreppen runt vid ett senare tillfälle.

Men träningen går och har gått bra! Bortsett ifrån en lindrigare förkylning efter vistelsen i Cannes så har det rullat på. Inte utan friktion, men ändock. Just nu sitter jag på Skansen Hotell i Båstad efter att igår cyklat 24 mil hit. I stark vind, som mot slutet var rakt i ansiktet. Det kändes som ett hån och som ett straff. Jag fick mer än ett utbrott, som var närmare gråt än ilska, efter att med alla kvarvarande krafter hålla 22 km/timmen cyklandes utför från Laholm till Båstad. Som att det inte räckte med distansen hit så adderade jag den långa vägen via Kinna och sedan multipla add-ons för att få en ”riktig” distansdag. Jag har kompisar här nere så jag har gjort sagda rutt mer än en gång och ville inte vika ifrån det som under bästa tänkbara förhållanden (sommar, medvind, dagsljus) är en full dags träning. I går var det långt ifrån bästa tänkbara förhållanden. Jag kanske glömde att berätta att det dessutom regnade nästan hela dagen. Så jag skäms inte när jag medger att jag kissade i byxorna igår. Många gånger. Det var det varmaste jag blev om benen.

Förra veckan var runt 30 timmar, liksom någon vecka innan förkylningen dessutom. Så det känns bra. Livet är i sitt essä. Tillvaron är intensivt påtaglig och närvarande. Rörelsen är konstant och riktningen framåt. I en perfekt värld så hade jag sovit lite mer och haft en större del av vardagen fylld av det som understimulerade individer brukar kalla ”mindfulness”. Tydligen ska man sitta ned och i stillhet betrakta sig själv och hur träden tappar löven. Det har jag fan inte tid med utan tittar på naturen när jag springer. Och springa har jag gjort. Ibland 23.45, när jag kommer hem från en föreläsning eller avslutat att svara på 30 mail.

Jag har vid sidan av träningen jobbat intensivt. Jag har haft 10 föreläsningar de senaste tre veckorna, hälften av dem i egen regi och fyra timmar långa. I några fall har jag cyklat dit med assistenten i bilen, avslutat på kvällen och sprungit sent. Men det funkar. Jag skulle aldrig i livet klaga eller gnälla för jag älskar ju det! Men det finns en mättnadsgrad även njutandes av en tårtbuffet och likväl som jag uppskattar den intensiva rushen av rörelsen och the power of doing, så ser jag fram emot en stillare tid med långsamhet och kravlös agendalöshet.

Nu är det strax simning i Burlövs 50 m-bassäng. Där simmade jag 1987 mina första 100×100 på starttid 1.30, en serie jag hade haft betydligt större problem med att klara idag än när när jag var 14!

Sedan är det ”Nakna Hälsan”-föreläsning i Malmö. Livin´the dream!