Jag har skrivit en ny bok!

 

Nu är den äntligen klar! Eller så gott som åtminstone. Den är så klar att vi nu är säkra på att det faktiskt BLIR en bok. När jobbångesten är som värst under ett sådant här projekt så finns det nämligen inga sådana garantier alls. Men det är också den stressen som sedan innebär att man anstränger sig lite extra when the going gets tough.

Nu har vi en bok. Och den är ruskigt bra! Vi har dessutom adderat värde till den här produkten genom en medföljande DVD. I den visar vi tekniska aspekter som gör sig bättre i bild än i text, och vi utvecklar resonemang kring träning och teknik rent generellt.

Jag har skrivit boken tillsammans med min goda vän Robert Jojje Borssén, i samarbete med Runner´s World.

Vi är mycket stolta.

Från och med den 19 april kommer man att kunna beställa boken på www.runnersworld.se/triathlonbok

Jag har pressat på lite grann under de senaste veckorna och inte haft tid och kraft att utveckla några intressanta eller djuplodande blogginlägg. Det kommer dock inom kort. Det finns mycket jag ämnar att avhandla. Jag har köpt några flaskor riktigt rött godvin för det ändamålet.

Vem vinner? Min senaste RW-krönika

”Idrottens värld är ju väldigt tydlig och enkel. I tävlingar har vi alltid en vinnare. Och så resten av deltagarna. Förlorarna. För om vi har en vinnare så måste vi väl också ha motsatsen? Andra plats är första förlorare, brukar det ju heta.

Jag har förlorat långt mer än vad jag har vunnit under min idrottskarriär. Jag har faktiskt inte vunnit så där värst mycket alls. Men så har jag ju tävlat runt 15 VM och EM också.  Då är det ju svårt att vinna. Hade jag siktat lite lägre så hade det nog blivit fler segrar. Att vinna distriktsmästerskap är liksom lättare än att vinna världsmästerskap. En seger här är alltid bättre än en andraplats där.

En gång kom jag femma på VM och fick en liten enspaltare i lokaltidningen. På frågan varför svarade man att ”placeringen inte varit så god”. Veckans divison-4 match fick en helsida. Där hade man ju 11 vinnare att skriva om!

Hur är det då i livet utanför idrotten? Bortom det konkreta och mätbara? Har vi även där vinnare och förlorare? Enligt vilken måttstock? Och när vet vi om vi vunnit?

När vi idrottstränar så har vi en tydlig drivkraft. Vi vill tillhöra vinnarna! Och med den drivkraften så förkovrar vi oss under ändlösa träningspass och mycken trötthet.

Säkerligen är det samma drivkraft som håller lågan brinnande när vi karriärstränar. Att få sitta i vinnarcirkeln. Det är därför som vi jobbar hårt, länge och mycket. Det är därför som vi vill tjäna mer pengar, avancera i karriären och få omgivningens erkännande. När och hur vi vunnit är dock högst oklart.

Många av oss hälsotränar också vilt! Lika delar Luthersk piska, fåfänga och rädsla tjänar som bränsle i vår jakt på den översta platsen på prispallen. Gud förbjude att inte tillhöra vinnarna i det loppet!

Tanke på att få vinna gör oss tydligen nöjda och lyckliga. Eller åtminstone gör illusionen av seger det. För i det verkliga livet är vinnare inte ett dugg lyckligare än andra. Idrottsmän betalar ibland ett högt pris för sina segrar. Rika och framgångsrika människor likaså. Maniska hälsojägare är kanske friskare i kroppen men också möjligen olyckligare i själen. Och det i sig är inte friskt.

Sanningen är väl den att ingen av oss får en medalj av Gud när vi dör, för att vi var bäst medan vi levde. Det har aldrig handlat om mig mot dem eller vi mot alla andra. Det har alltid handlat om jag mot mig själv och vi mot oss själva. Det är den enda relevanta jämförelsen. Att förädla sina förmågor. Att utveckla sina talanger. Att göra det bästa av det man har. Och att aldrig ge upp. Det är det som skiljer vinnaren ifrån förloraren. Oavsett placering.

Och det är inget som säger att glädjen hos den nykorade distriktsmästaren är mindre än hos världsmästaren.”

Träning, livet och träning. Och livet.

De som är regelbundna läsare av ColtingBlogg vet ju vid det här laget att jag bara undantagsvis skriver om min egna träning.

Anledningen är att jag tycker att det blir lite väl mycket onani över långa träningsdagsboksexposéer. Och en stor del narcissism. Det finns ingen som skriver om sin egna träning som inte skarvar lite upp eller ned, beroende på om man vill beskriva hur bra man för tillfället är eller hur dålig man just nu är. Och om man skriver om hur man dålig man just nu är så är det bara för att om några veckor få skriva om hur oerhört mycket bättre man har blivit sedan sist. Voilà, orgasm!

Dessutom gör jag inget anmärkningsvärt som inte många andra redan gör. Det finns många som tränar mycket. Jag gör det säkert bättre, men den kvalitativa skillnaden är svår att kvantifiera. Och eftersom jag redan har flera VM- och EM-medaljer så har jag näst intill inget bekräftelsebehov av att behöva skryta med hur jag tränar.

Jag skriver inte ens en träningsdagbok i traditionell bemärkelse. Jag önskar att jag gjorde det dock! Jag önskar att jag var en sådan smått autistisk petimeter som kan svara på hur många mil han sprang 2009 eller hur många cykelpass han gjorde 2010. Och hur många av de passen som var på linjecykel, tempocykel, cykelcross och till och med mountainbike om Rain Man också har en sådan! Samt hur många pass som var på testcykel, och om han då bara räknar tid eller också översätter tid till distans så att snitthastighet över året inte blir skev i förhållande till tid i sadeln!

Mitt minne är dock mycket gott och jag kommer ihåg sammanhang, tider och puls från decennier tillbaka, och kan sätta in dem i den aktuella verkligheten för relevant tolkning. Och det är ju exakt det som en träningsdagbok syftar till; att skönja sammahang. Det, samt onani då. För många går igång som bara den på kvantitativa siffror som växer, och staplar som byter färg, och allt sån´t trams.

Jag kommer dock att utveckla tänket kring det här med träningsdagbok längre fram. Inte minst då jag skriver på en som kommer ut senare i år.

Jag inbillar mig helt enkelt att läsaren (du!) hellre läser något intressant, tankeväckande, välformulerat eller provocerande som inte handlar om hur långt jag simmade igår och idag, och hur långt jag ska simma i morgon, och vilken snittpuls jag hade på min distanslöpning.

Jag är dock idrottsman i själ och hjärta och gräver man till djupet i min person så sitter där en jävel med simglasögonen i ena handen och löparskorna i den andra. Och mitt idrottande har stått för så många defining moments i min historia att den är och förblir en central pulsåder i min tillvaro.

Jag har vare sig tid, intresse eller incitament att förkovra mig så mycket i idrottsliga mål som jag gjorde för 15, 10 och till och med för 5 år sedan. Utan tvekan är det dock lika intressant, som någonsin förr, att få göra det bästa av min förmåga och att utmana mig själv. Jag inbillar mig att det kommer att vara en sporre att bli äldre och att ändå bibehålla någon form av anständig förmåga.

Jag har mycket mer att göra nu än för 10 år sedan. Vem har inte det? Livet är större. Och livet är också bättre. Men jag vill också fortsätta att ha ett antal idrottsliga, fysiska, äventyrliga, inpirerande och spektakulära mål varje år.

I sommar ska jag ju simma mellan Stockholm och Göteborg under sex veckor. Det blir magiskt! Men jag skulle också väldigt gärna vilja köra bra på triathlon-SM, långdistans, som nybliven 40-åring. Och den som då tror att jag menar H40 kan gå och skämmas. Jag funderar också på Ultraman-VM i november. Och så vidare. Tankar på den den typen av mål och evenemang är saltet i mitt blod.

Så hur balanserar man upp den accelererande farten i tillvaron med ambitionen att ändå bedriva någon form av elitidrott, om än i avstannande fart? Så här tänker jag;

  • Kontinuitet. Hålla en hög grundnivå. Undvika ”nollor”; dagar helt utan träning.
  • Goda vanor. En godis blir lätt tio godis blir lätt bullar blir lätt vitt bröd till hotellfrukosten blir lätt lönnfet föredetting.
  • Leva i acceptans. Att kunna nöja sig med det lilla (nåja, en timme minimum) och inte sätta monumentala träningsmål under perioder där man också har enormt med ”livsuppgifter” och jobb. Det här skulle jag kunna beskriva i DETALJ; fenomenet med den ständigt missnöjda och förbittrade elitidrottaren som alltid känner att man skulle kunnat träna sju timmar istället för de sex timmar som det nu blev…
  • Den cykliska tillvaron. Varva perioder av jobb och projektutveckling (med bibehållen minimi-träning!) med träningsperioder. Min vän Gordo Byrn, en långt smartare man än vad jag någonsin kan hoppas bli, beskriver hur han planerar för en träningslägersvecka per månad. Då kan han leva i acceptans med mindre träning hemma och sedan gå all in under läger, på ett sätt där hans trötthet inte heller ”drabbar” hans närstående. Bättre att leva i cykler än att ALLTID försöka göra ALLT; det blir bara impotent.
  • Jobba lite men ofta på svagheter. Hitta nycklar till förbättring och sätt en standard att ägna den nyckeln fem, tio eller femton minuter varje dag.
  • Hitta en prioritetsordning i tid. Om du har 30 minuter att träna, vad blir det då? En timme? En helg? En träningslägersvecka? Och den som svarar crossfit på någon av alternativen är helt lurade.
  • Daglig, om än kort, reflektion. Vad händer? Vad borde jag tänka på idag för att mitt liv ska funka de närmaste tre veckorna? Vilka planer måste göras? Gör jag vad jag vill och borde?

Just nu är jag i Sälen med Elin. Vi är här i åtta dagar. Sedan är jag hemma i Borås i tre timmar innan jag flyger till Stockholm för vidare befordran till Egypten och en Swimtrek. Det är alltså lite mer än två veckor som är vikta åt träning. Livet i övrigt stannar ju inte och jag skriver både bok och svarar på mail (samt bloggar, uppenbarligen) samtidigt, men träningen har prioritet och jag kan motivera för mig själv varför jag lägger den extra milen och kör mig lite ned i källaren med mängd, intensitet och repetition.

Den här perioden är en av mina grundträningsperioder. I Sälen åker jag längd, springer, kör styrka/rörlighet, cyklar och simmar till och med (idag, 3000 m i 34-gradigt vatten, på Experium!) I Egypten blir det simning i mängd (+8 km/dag), samt löpning och styrka/rörlighet.

Januari var mycket jobb men ändå träning varenda dag. Även om det någon gång var klockan 23, efter en dag i Sthlm. Inga nollor! Vilodagar är bara ett diffust begrepp som inte alls tar i beaktning att fysisk aktivitet eliminerar, eller i alla fall kraftigt minskar , stress och påfrestningar ifrån det vanliga livet. Och att en sliten kropp mycket sällan blir mer sliten efter en lugn timmes aerob träning. Vilodag?! Det är ett lika konstigt begrepp som semester.

Min nuvarande träningsperiod följs av mer projekt och jobb. Och sedan mera träning. Efter det fortsätter resten av livet. En enda lång rad ”idag”. En enda lång rad ”just nu”.

Make it count.

Newtons grundlagar; min senaste RW-krönika

”Det tycks svårare än någonsin att träna löpning! Eller rättare sagt, svårare än någonsin att veta huruvida man tränar rätt eller inte. För nu kan man ju träna löpning på så många olika sätt. Det finns ju vitt skilda filosofier om allt från distans, frekvens, intensitet, teknik, utrustning, miljö och sammanhang. Det finns ju till och med träningsråd för löpning som bygger på att i princip göra allt ANNAT än att springa.

Lyckligtvis så finns det träningsråd som är oföränderliga och immuna mot trender och kommersialisering! Redan i den moderna löpningens vagga så anammade man vissa principer om den sköna konsten att springa. Dessa principer, utvecklade under hundratals år, dokumenterades av storlöparen Arthur Newton under tidigt 1900-tal. Och det är principer som i stort anammats av alla världslöpare under det senaste århundradet:

1: Träna regelbundet, och under hela året.

2: Öka träningen gradvis och spring i måttligt tempo.

3: Träna först för distans och senare för fart.

4: Följ inte ditt dagliga träningsschema slaviskt.

5: Tävla inte under träning och träna inte längre än 16 km i tävlingsfart.

6: Specialisera.

7: Överträna inte.

8: Träna mentalt.

9: Vila före en stor tävling

Vår samtids största kännare av löpträning, och historiken bakom, är professor Tim Noakes, som är vida känd för sin tegelsten ”Lore of running”.

Han har utgått ifrån vad Newton predikade och adderat ytterligare sex träningsregler som kompletterar Newtons idéer.

10: Växla mellan hård och lätt träning.

11: Inledningsvis, åstadkom mesta möjliga på minsta möjliga insats.

12: Skilj på grundträning och tävlingsträning.

13: Träna med en coach.

14: För en detaljerad träningsdagbok.

15: Förstå den holistiska processen av träning.

Jag tycker dock att man kan göra de här träningslagarna ännu enklare genom att se hur djur rör sig.  Det ger en vink om hur våra förfäder använde löpning. Således; växla mellan gång, lugn löpning och spurt. Använd naturen. Spring när du är pigg och återhämta dig när du är trött. Njut av aktiviteten och njut än mer av vilan!”

 

Härlig löpbild som kommer i boken "Triathlon för dig". Fotad av Tomas Eriksson www.bildbolaget.se

Härlig löpbild som kommer i boken ”Triathlon för dig”. Fotad av Tomas Eriksson http://www.bildbolaget.se

Barn och elit, del 2

Mitt senaste inlägg har verkligen slagit an en sträng hos många. Frågan om barn och deras idrottsutövande berör.

I takt med att besöken på min sida passerade 50000 igår så ramlade kommentarerna in i en aldrig sinande takt. Många håller med, och en del håller inte med, och så finns det ganska många som helt enkelt inte förstår vad jag menar!

Istället för att svara på var och en av kommentarerna så utvecklar jag här tankarna ytterligare, samt klargör min ståndpunkt i frågan.

Att träna mycket är inte per definition ”elit”. Jag uppmuntrar alla att låta, samt uppmuntra, sina barn att vara högaktiva. Varje dag. Två gånger per dag! Så länge barnen grundar den aktiviteten i lek, spontanidrott och genuin lust. Jag är allergisk emot snuttifieringen av barns (och människors i stort) förmåga och mellanmjölksmentaliteten kring faran med mycket och varierad aktivitet!

Normen jag anammar är således inte den med promenad-innebandy två gånger i veckan med efterföljande kexchoklad. Tvärtom.

Jag vet att inget är bättre för barn än att tidigt få en god relation till sin kropp. Jag vet att inget är bättre för barn än att intuitivt lära sig vikten av övning, kontinuitet och förkovran. Jag vet att inget är bättre för barn än att testa gränser, krafter och barriärer. Jag vet att inget är bättre för barn än att få stupa i säng på kvällen med ben trötta av spring och själen fylld av lek.

Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.

Jag kommer från en idrott där man tränar mycket vid en tidig ålder; simning. Men jag kunde inte ens simma när jag var fem! Och jag började inte simträna förrän jag var 10 år gammal. Jag var synnerligen medioker fram till att jag var 14 år gammal.  Men jag fick ändå träna i en grupp där vi hade svenska ungdomsmästare som simmade i cirklar kring mig. Att jag var med hindrade inte dem att simma så hårt de ville. Och de kom att vara ovärderliga ledstjärnor, föredömen och inspirationskällor för mig. Tids nog så började jag att jaga dem på träningen. Vi hjälpte varandra.

Värt att notera; ingen av de simmarna blev senare duktiga seniorsimmare. Faktum är att man inte hittar någon svensk stjärna som också var stjärna som barn. Och definitivt inte som femåring! Tur att inte Frölander eller Alshammar hamnade i en klubb med Vasalunds mentalitet alltså.

Jag vill också dela med mig av det faktum att jag var absolut sämst i klassen på att springa terräng som 10-åring. Klassens tjocka kille sprang fortare. Klassens astmatiker dessutom. Liksom Pia vars knän var så kobenta att de gned emot varandra. De var alla bättre. Min latenta förmåga att springa var med andra ord inte helt uppenbar! Att jag, den putmagade tunga killen, skulle vinna flera EM- och VM-medaljer i triathlon, gick inte att se. Att jag skulle komma att springa maran i en Ironman på 2.44, eller 20 km på 1.06 under ett triathlon-EM var inget som stod skrivet över min person.

Men ingen sade heller till mig att jag inte dög! Aldrig. Och jag är så innerligt tacksam för de ledare och idrottslärare som jag haft genom åren som istället för att bedöma min förmåga istället bedömde min utveckling! Att bli bättre är bra nog. Tids nog kan bättre till och med bäst om man får tro på sig själv.

Att femåringar tränar är alltså inget problem. Tvärtom. Men herregud, vad ”tränar” man på när man är fem? Barn i den åldern är ju knappt mottagliga för instruktion. För att inte tala om organisation. Så vuxenvärldens begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara överhuvudtaget.

När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen.

Det sker ändå en naturlig selektering längre upp i åldern. Vid 10 års ålder har man en egen identitet och en egen referensram. Vid 15 års ålder är man snart vuxen och har psykologisk och känslomässig mognad.

Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.

En av kommentarerna på bloggen hävdade bestämt; Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder.

OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.

Om barn och elit

Igår tittade vi alla på Idrottsgalan och hur Lisa Nordén tog hem en storslam av priser. Det är naturligtvis henne väl unt efter en makalös säsong. En säsong som är resultatet av många års synnerligen målmedveten satsning. Och det är en satsning som omfattat inte bara den faktiska idrottsträningen, som i sig varit exceptionellt hård, utan också hela det spektrum av livsstilsval som vi alla gör dagligen, veckovis, månatligen och årligen. Lisa har valt att under många år leva i kappsäck för att kunna vistas i den bästa miljön och att omge sig med den bästa tränaren, de bästa träningskompisarna, den största kompetensen och de bästa förutsättningarna. Lisa tackade i ett av sina tal, just sin tränare Darren Smith, för att han lärt henna vad det innebär att leva och träna som ett proffs!

Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form.

Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans.  Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym!

Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det. Hon började med triathlon efter en långcykling med sin mamma, och det mest av en slump.

I år fyller Lisa 29. Hela hennes process och elitsatsning har alltså bedrivits i vuxen ålder. Inte sedan hon var fem år gammal.

Lisa Nordéns utveckling och process står i bjärt kontrast mot den idioti som idag präglar flera av våra lagidrotters värdegrund; speciellt i lag baserade i Sthlmsregionen. Vi kunde i veckan läsa om hur Vasalund delar upp sina femåringar i bättre och sämre.

Det här är både löjligt, skrämmande, kontraproduktivt och patetiskt!

Löjligt, därför att det inte finns någon som helst koppling mellan femåringars förmåga och en vuxen människas inneboende potential sett över decennier.

Skrämmande, därför att man genom en sådan selektering mycket tidigt visar för individen vem som är värd att satsas på och vem som inte är det.

Kontraproduktivt därför att man markerar en värdegrund som bygger på kortsiktiga resultat och tillfälliga förmågor men inte det som en individ har förmåga att träna sig till under längre tid. Hur många potentiella stjärnor sorteras ut i förtid?

Patetiskt, därför att vad det här är uttryck för är ett missriktat perfektionstänk av statuskåta VD-personer med Solsidan-komplex, som alla önskar att de var pappa till John Guidetti. Realitycheck; det är ni inte! Ni är föräldrar och ledare för små barn som bara vill bli accepterade och älskade. Barn som bara vill leka idrott med sina kompisar. Barn som visserligen vill vinna när de tävlar eller spelar match, men som lika mycket gläds åt egna förbättringar eller den i idrotten inneboende spänningen.

Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras. De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta. Det är ju det vi vill att de ska göra! Vi vill att de ska träna mycket och lära sig vikten av hårt gediget arbete och att talang mest handlar om förmågan att inte ge upp.

Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…

Undrar om Lisa Nordén hade stått på Idrottsgalans scen som drottning, om hon börjat sin karriär som femåring?

Varför kolhydrathysterin skapar kvinnliga ätstörningar!

Jag skrev igår om elitidrottande kvinnors mat och om studien som visar att hälften i en grupp av hårdtränande konditionsidrottare hade ohälsotecken som exempelvis utebliven menstruation och benskörhet. Forskarna anser att de äter för lite mat. Jag anser att de i mångt och mycket äter  fel mat.

Jag fick en hel del respons. Läs gärna vad Linda skriver i kommentarsfältet på min Facebook-sida, under länken till nämnda blogginlägg. Synen på vad man ska äta och den absurda fixeringen på insulindrivande och näringsfattig mat är inte bara prestationsmässigt kontraproduktiv i längden, den är dessutom djupt ohälsosam och kan leda till grava problem för individen.

En aspekt av studien berörde jag egentligen inte, och det är delen om ätstörningar. Ja, all eventuell ohälsa kan ju inte direkt kopplas till kolhydratsfixeringen. De flesta i den här referensgruppen har säkert ett relativt normalt förhållande till ätandet och till sin kropp (kroppsuppfattning/självbild), och har helt enkelt bara ”lärt” sig att äta fel mat.

En del kvinnor och tjejer har dock, tyvärr, utvecklat reella ätstörningar och en skev självbild. Och jag skulle vilja påstå att det åtminstone är en indirekt följd av kolhydratfixeringen.

Kolhydratfixering och fettfattig kost skapar nämligen följande scenario, ett scenario där individen skadar sig både fysiskt och känslomässigt:

 

-Personen upplever en låg grad av mättnad då fettfattig kost har ett mycket lågt mättnadsindex. Låg mättnad skapar ständiga sug efter liknande kolhydratstinna produkter. Det ständiga suget skickar insulinet i taket gång på gång och skapar en ond cirkel. Det ständiga suget och begäret efter ”mer” ger dåligt samvete när individen gång efter annan ger efter för suget. Suget skapar känslan av att vara en slapp eller karaktärssvag person. Man är en dålig människa som äter och äter. Men hur man man undvika att äta? Man är ju hungrig och sugen!

-Överskott på kolhydrater och bristen på fett och näring (ifrån oraffinerade produkter) skapar en biokemi som är fettinlagrande och muskelsvältande på en och samma gång. Man får en känsla av att både vara smal/undernärd och tjock på samma gång. Uttrycket ”skinny fat” kan härledas till det här fenomenet.

-Många bedrövliga träningspass och tävlingar blandas med några få pass som går bra och någon tävling som också känns lyckad. Typiskt inträffar de bra passen och tävlingarna när man lyckas rida på en socker/koffeintopp, och de små ljusglimtarna är bara en bekräftelse om att man trots allt är på rätt väg och att man bara behöver träna lite hårdare, äta lite mindre och framförallt bli lite smalare! Man lär sig att se det som man som man vill se. Det som man i undantagsfall lyckas med gör man alltså inte tack vare sin kosthållning utan trots den.

-I en konstant nedåtspiral av trötthet och olust så kan de enda ljusglimtarna i tillvaron hittas i samband med de kortvariga hormonpåslagen som individen upplever i samband med träning (helst hård). Att äta gör personen bara trött (insulinberg-o-dalbana)! Därför är det långt mer intressant att träna mer och äta mindre. Vidare in i dimman…

-I takt med att det endokrina systemet fungerar sämre och sämre så blir individen mindre och mindre stresstålig. Regleringen av stress är nämligen en av huvuduppgifterna för det endokrina systemet. När man blir minde stresstålig fungerar man sämre i vardagen. Relationer går sämre. Förhållanden går sämre. Och när sexlusten dämpas till obefintlighet (you guessed it, av det endokrina systemet), så blir det ytterligare en försämring av ett parförhållande. När allt annat i livet blir svårare och sämre så blir idrotten viktigare. Identifikationen med det man gör blir det som ”man är”. Pressen att leva upp till sig blir större. Stressen ökar ytterligare. Och så vidare ned i den onda spiralen.

-De flesta människor lider av någon form av glutenintolerans. De flesta vet inte om det! Många finner sig i ”det normala” med att alltid ha en något uppsvullen mage och återkommande obehag. Den typiska kolhydratkosten är späckad med gluten och med en konstant svullen buk så är det lätt att känna sig fet när man tittar sig i spegeln.

-Och när vi känner oss feta, vad borde vi dra ned på då? Men det fattar du väl! Fettet, så klart! Det vet ju alla…

 

Det här är framförallt ett kvinnligt problem. Och det är aktuellt då nämnda studie handlade om kvinnor. Men kolhydratfixeringen drabbar män på samma sätt, både fysiologiskt och känslomässigt. Män har dock ingen menstruation att referera till när det endokrina systemet kastar in handduken. Men jag känner ingen (idrotts)man som inte har eller har haft absurda matorgier av rent bulimiska mått, där den ena kolhydraten staplas på den andra och där magen inte har någon botten.

Och betänk den absurda paradoxen med ”den feta motionären”! Hur kommer det sig att vi har en hel subkultur med Klassiker-motionärer som tränar mycket mer en medel-Svensson men där så många ändå är att betrakta som överviktiga?

Kolla in motionsleden på Vätternrundan eller Vasaloppet så får ni se exakt vad jag menar…