Newtons grundlagar; min senaste RW-krönika

”Det tycks svårare än någonsin att träna löpning! Eller rättare sagt, svårare än någonsin att veta huruvida man tränar rätt eller inte. För nu kan man ju träna löpning på så många olika sätt. Det finns ju vitt skilda filosofier om allt från distans, frekvens, intensitet, teknik, utrustning, miljö och sammanhang. Det finns ju till och med träningsråd för löpning som bygger på att i princip göra allt ANNAT än att springa.

Lyckligtvis så finns det träningsråd som är oföränderliga och immuna mot trender och kommersialisering! Redan i den moderna löpningens vagga så anammade man vissa principer om den sköna konsten att springa. Dessa principer, utvecklade under hundratals år, dokumenterades av storlöparen Arthur Newton under tidigt 1900-tal. Och det är principer som i stort anammats av alla världslöpare under det senaste århundradet:

1: Träna regelbundet, och under hela året.

2: Öka träningen gradvis och spring i måttligt tempo.

3: Träna först för distans och senare för fart.

4: Följ inte ditt dagliga träningsschema slaviskt.

5: Tävla inte under träning och träna inte längre än 16 km i tävlingsfart.

6: Specialisera.

7: Överträna inte.

8: Träna mentalt.

9: Vila före en stor tävling

Vår samtids största kännare av löpträning, och historiken bakom, är professor Tim Noakes, som är vida känd för sin tegelsten ”Lore of running”.

Han har utgått ifrån vad Newton predikade och adderat ytterligare sex träningsregler som kompletterar Newtons idéer.

10: Växla mellan hård och lätt träning.

11: Inledningsvis, åstadkom mesta möjliga på minsta möjliga insats.

12: Skilj på grundträning och tävlingsträning.

13: Träna med en coach.

14: För en detaljerad träningsdagbok.

15: Förstå den holistiska processen av träning.

Jag tycker dock att man kan göra de här träningslagarna ännu enklare genom att se hur djur rör sig.  Det ger en vink om hur våra förfäder använde löpning. Således; växla mellan gång, lugn löpning och spurt. Använd naturen. Spring när du är pigg och återhämta dig när du är trött. Njut av aktiviteten och njut än mer av vilan!”

 

Härlig löpbild som kommer i boken "Triathlon för dig". Fotad av Tomas Eriksson www.bildbolaget.se

Härlig löpbild som kommer i boken ”Triathlon för dig”. Fotad av Tomas Eriksson http://www.bildbolaget.se

Barn och elit, del 2

Mitt senaste inlägg har verkligen slagit an en sträng hos många. Frågan om barn och deras idrottsutövande berör.

I takt med att besöken på min sida passerade 50000 igår så ramlade kommentarerna in i en aldrig sinande takt. Många håller med, och en del håller inte med, och så finns det ganska många som helt enkelt inte förstår vad jag menar!

Istället för att svara på var och en av kommentarerna så utvecklar jag här tankarna ytterligare, samt klargör min ståndpunkt i frågan.

Att träna mycket är inte per definition ”elit”. Jag uppmuntrar alla att låta, samt uppmuntra, sina barn att vara högaktiva. Varje dag. Två gånger per dag! Så länge barnen grundar den aktiviteten i lek, spontanidrott och genuin lust. Jag är allergisk emot snuttifieringen av barns (och människors i stort) förmåga och mellanmjölksmentaliteten kring faran med mycket och varierad aktivitet!

Normen jag anammar är således inte den med promenad-innebandy två gånger i veckan med efterföljande kexchoklad. Tvärtom.

Jag vet att inget är bättre för barn än att tidigt få en god relation till sin kropp. Jag vet att inget är bättre för barn än att intuitivt lära sig vikten av övning, kontinuitet och förkovran. Jag vet att inget är bättre för barn än att testa gränser, krafter och barriärer. Jag vet att inget är bättre för barn än att få stupa i säng på kvällen med ben trötta av spring och själen fylld av lek.

Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.

Jag kommer från en idrott där man tränar mycket vid en tidig ålder; simning. Men jag kunde inte ens simma när jag var fem! Och jag började inte simträna förrän jag var 10 år gammal. Jag var synnerligen medioker fram till att jag var 14 år gammal.  Men jag fick ändå träna i en grupp där vi hade svenska ungdomsmästare som simmade i cirklar kring mig. Att jag var med hindrade inte dem att simma så hårt de ville. Och de kom att vara ovärderliga ledstjärnor, föredömen och inspirationskällor för mig. Tids nog så började jag att jaga dem på träningen. Vi hjälpte varandra.

Värt att notera; ingen av de simmarna blev senare duktiga seniorsimmare. Faktum är att man inte hittar någon svensk stjärna som också var stjärna som barn. Och definitivt inte som femåring! Tur att inte Frölander eller Alshammar hamnade i en klubb med Vasalunds mentalitet alltså.

Jag vill också dela med mig av det faktum att jag var absolut sämst i klassen på att springa terräng som 10-åring. Klassens tjocka kille sprang fortare. Klassens astmatiker dessutom. Liksom Pia vars knän var så kobenta att de gned emot varandra. De var alla bättre. Min latenta förmåga att springa var med andra ord inte helt uppenbar! Att jag, den putmagade tunga killen, skulle vinna flera EM- och VM-medaljer i triathlon, gick inte att se. Att jag skulle komma att springa maran i en Ironman på 2.44, eller 20 km på 1.06 under ett triathlon-EM var inget som stod skrivet över min person.

Men ingen sade heller till mig att jag inte dög! Aldrig. Och jag är så innerligt tacksam för de ledare och idrottslärare som jag haft genom åren som istället för att bedöma min förmåga istället bedömde min utveckling! Att bli bättre är bra nog. Tids nog kan bättre till och med bäst om man får tro på sig själv.

Att femåringar tränar är alltså inget problem. Tvärtom. Men herregud, vad ”tränar” man på när man är fem? Barn i den åldern är ju knappt mottagliga för instruktion. För att inte tala om organisation. Så vuxenvärldens begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara överhuvudtaget.

När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen.

Det sker ändå en naturlig selektering längre upp i åldern. Vid 10 års ålder har man en egen identitet och en egen referensram. Vid 15 års ålder är man snart vuxen och har psykologisk och känslomässig mognad.

Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.

En av kommentarerna på bloggen hävdade bestämt; Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder.

OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.

Om barn och elit

Igår tittade vi alla på Idrottsgalan och hur Lisa Nordén tog hem en storslam av priser. Det är naturligtvis henne väl unt efter en makalös säsong. En säsong som är resultatet av många års synnerligen målmedveten satsning. Och det är en satsning som omfattat inte bara den faktiska idrottsträningen, som i sig varit exceptionellt hård, utan också hela det spektrum av livsstilsval som vi alla gör dagligen, veckovis, månatligen och årligen. Lisa har valt att under många år leva i kappsäck för att kunna vistas i den bästa miljön och att omge sig med den bästa tränaren, de bästa träningskompisarna, den största kompetensen och de bästa förutsättningarna. Lisa tackade i ett av sina tal, just sin tränare Darren Smith, för att han lärt henna vad det innebär att leva och träna som ett proffs!

Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form.

Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans.  Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym!

Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det. Hon började med triathlon efter en långcykling med sin mamma, och det mest av en slump.

I år fyller Lisa 29. Hela hennes process och elitsatsning har alltså bedrivits i vuxen ålder. Inte sedan hon var fem år gammal.

Lisa Nordéns utveckling och process står i bjärt kontrast mot den idioti som idag präglar flera av våra lagidrotters värdegrund; speciellt i lag baserade i Sthlmsregionen. Vi kunde i veckan läsa om hur Vasalund delar upp sina femåringar i bättre och sämre.

Det här är både löjligt, skrämmande, kontraproduktivt och patetiskt!

Löjligt, därför att det inte finns någon som helst koppling mellan femåringars förmåga och en vuxen människas inneboende potential sett över decennier.

Skrämmande, därför att man genom en sådan selektering mycket tidigt visar för individen vem som är värd att satsas på och vem som inte är det.

Kontraproduktivt därför att man markerar en värdegrund som bygger på kortsiktiga resultat och tillfälliga förmågor men inte det som en individ har förmåga att träna sig till under längre tid. Hur många potentiella stjärnor sorteras ut i förtid?

Patetiskt, därför att vad det här är uttryck för är ett missriktat perfektionstänk av statuskåta VD-personer med Solsidan-komplex, som alla önskar att de var pappa till John Guidetti. Realitycheck; det är ni inte! Ni är föräldrar och ledare för små barn som bara vill bli accepterade och älskade. Barn som bara vill leka idrott med sina kompisar. Barn som visserligen vill vinna när de tävlar eller spelar match, men som lika mycket gläds åt egna förbättringar eller den i idrotten inneboende spänningen.

Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras. De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta. Det är ju det vi vill att de ska göra! Vi vill att de ska träna mycket och lära sig vikten av hårt gediget arbete och att talang mest handlar om förmågan att inte ge upp.

Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…

Undrar om Lisa Nordén hade stått på Idrottsgalans scen som drottning, om hon börjat sin karriär som femåring?

Varför kolhydrathysterin skapar kvinnliga ätstörningar!

Jag skrev igår om elitidrottande kvinnors mat och om studien som visar att hälften i en grupp av hårdtränande konditionsidrottare hade ohälsotecken som exempelvis utebliven menstruation och benskörhet. Forskarna anser att de äter för lite mat. Jag anser att de i mångt och mycket äter  fel mat.

Jag fick en hel del respons. Läs gärna vad Linda skriver i kommentarsfältet på min Facebook-sida, under länken till nämnda blogginlägg. Synen på vad man ska äta och den absurda fixeringen på insulindrivande och näringsfattig mat är inte bara prestationsmässigt kontraproduktiv i längden, den är dessutom djupt ohälsosam och kan leda till grava problem för individen.

En aspekt av studien berörde jag egentligen inte, och det är delen om ätstörningar. Ja, all eventuell ohälsa kan ju inte direkt kopplas till kolhydratsfixeringen. De flesta i den här referensgruppen har säkert ett relativt normalt förhållande till ätandet och till sin kropp (kroppsuppfattning/självbild), och har helt enkelt bara ”lärt” sig att äta fel mat.

En del kvinnor och tjejer har dock, tyvärr, utvecklat reella ätstörningar och en skev självbild. Och jag skulle vilja påstå att det åtminstone är en indirekt följd av kolhydratfixeringen.

Kolhydratfixering och fettfattig kost skapar nämligen följande scenario, ett scenario där individen skadar sig både fysiskt och känslomässigt:

 

-Personen upplever en låg grad av mättnad då fettfattig kost har ett mycket lågt mättnadsindex. Låg mättnad skapar ständiga sug efter liknande kolhydratstinna produkter. Det ständiga suget skickar insulinet i taket gång på gång och skapar en ond cirkel. Det ständiga suget och begäret efter ”mer” ger dåligt samvete när individen gång efter annan ger efter för suget. Suget skapar känslan av att vara en slapp eller karaktärssvag person. Man är en dålig människa som äter och äter. Men hur man man undvika att äta? Man är ju hungrig och sugen!

-Överskott på kolhydrater och bristen på fett och näring (ifrån oraffinerade produkter) skapar en biokemi som är fettinlagrande och muskelsvältande på en och samma gång. Man får en känsla av att både vara smal/undernärd och tjock på samma gång. Uttrycket ”skinny fat” kan härledas till det här fenomenet.

-Många bedrövliga träningspass och tävlingar blandas med några få pass som går bra och någon tävling som också känns lyckad. Typiskt inträffar de bra passen och tävlingarna när man lyckas rida på en socker/koffeintopp, och de små ljusglimtarna är bara en bekräftelse om att man trots allt är på rätt väg och att man bara behöver träna lite hårdare, äta lite mindre och framförallt bli lite smalare! Man lär sig att se det som man som man vill se. Det som man i undantagsfall lyckas med gör man alltså inte tack vare sin kosthållning utan trots den.

-I en konstant nedåtspiral av trötthet och olust så kan de enda ljusglimtarna i tillvaron hittas i samband med de kortvariga hormonpåslagen som individen upplever i samband med träning (helst hård). Att äta gör personen bara trött (insulinberg-o-dalbana)! Därför är det långt mer intressant att träna mer och äta mindre. Vidare in i dimman…

-I takt med att det endokrina systemet fungerar sämre och sämre så blir individen mindre och mindre stresstålig. Regleringen av stress är nämligen en av huvuduppgifterna för det endokrina systemet. När man blir minde stresstålig fungerar man sämre i vardagen. Relationer går sämre. Förhållanden går sämre. Och när sexlusten dämpas till obefintlighet (you guessed it, av det endokrina systemet), så blir det ytterligare en försämring av ett parförhållande. När allt annat i livet blir svårare och sämre så blir idrotten viktigare. Identifikationen med det man gör blir det som ”man är”. Pressen att leva upp till sig blir större. Stressen ökar ytterligare. Och så vidare ned i den onda spiralen.

-De flesta människor lider av någon form av glutenintolerans. De flesta vet inte om det! Många finner sig i ”det normala” med att alltid ha en något uppsvullen mage och återkommande obehag. Den typiska kolhydratkosten är späckad med gluten och med en konstant svullen buk så är det lätt att känna sig fet när man tittar sig i spegeln.

-Och när vi känner oss feta, vad borde vi dra ned på då? Men det fattar du väl! Fettet, så klart! Det vet ju alla…

 

Det här är framförallt ett kvinnligt problem. Och det är aktuellt då nämnda studie handlade om kvinnor. Men kolhydratfixeringen drabbar män på samma sätt, både fysiologiskt och känslomässigt. Män har dock ingen menstruation att referera till när det endokrina systemet kastar in handduken. Men jag känner ingen (idrotts)man som inte har eller har haft absurda matorgier av rent bulimiska mått, där den ena kolhydraten staplas på den andra och där magen inte har någon botten.

Och betänk den absurda paradoxen med ”den feta motionären”! Hur kommer det sig att vi har en hel subkultur med Klassiker-motionärer som tränar mycket mer en medel-Svensson men där så många ändå är att betrakta som överviktiga?

Kolla in motionsleden på Vätternrundan eller Vasaloppet så får ni se exakt vad jag menar…

Krönika i Runner´s World; Att träna kort eller att träna bra?

”För någon månad sedan var det en stor massmedial hausse kring en studie som påstår att vi minsann kan skära ned vår träningstid ganska rejält, och ändå bli eller förbli, starka, vältränade och friska! Glöm distanspass och tidsödande löpning i timmar. Nej, nu är hemligheten att köra maximala intervaller i totalt tre minuter. That´s it! Något man alltså hinner med i reklampausen under sitt favoritprogram på TV.

Det är en nästan svindlande insikt att betrakta alla dessa timmar, dagar och månader som jag med andra ord har slösat bort genom åren. Slösat bort på onödig och ineffektiv träning! Eller?

Är det inte snarare så att vi lever i de snabba kickarnas tidevarv där vi förbehållslöst hyllar det som tar mindre tid, går fortare och ger en momentan feedback? Vi har vant oss vid omedelbar information, omedelbar kommunikation, omedelbar tillfredsställelse och vi vill banne mig också ha omedelbara resultat! Inget är alltså värre och hårdare i vårt samhälle, än sådant som tar tid och innebär en långsam process.

Vi anammas, genom retoriska kullerbyttor, att dricka pulvermåltider som ska vara snabbare och bättre än riktig mat, eller att träna smartare och mer effektivt med diverse krystade apparater som i värsta fall ska elchocka vår slappa kropp i trim. Jag menar, vem har tid och lust med en timmes lugn löpning när man kan få samma effekt av fem minuter chockterapi med en snittpuls på 314?

Till och med i de mer seriösa idrotts- och motionssammanhangen så har fart och snabbhet blivit synonymt med kvalitet. Ju kortare och snabbare desto bättre. Att hålla på länge är en aning suspekt och har tydligen en låg verkningsgrad, enligt gängse norm.

Det paradoxala är dock att människan är synnerligen väl lämpad för det långa och långsamma och på samma gång bedrövligt utrustad för det snabba och explosiva. En gammal sanning igenom generationer av konditionsidrottare är att ”farten dödar”. Och en nutida sanning som vi alla lever med, är att samma fart även skadar oss i vår vardag. För vad hanterar vi sämst om inte just stress, intensitet, jäkt, tvära kast, forcering och när tempot skruvas upp.

Det finns löpare som springer flera dagar i sträck, och som förutom trötthet, går skadefria ur sådana påfrestningar. Världens bästa sprinters tävlar i tio sekunder och vilar ibland månader mellan tävlingarna i konstant rädsla för överansträngning.

Vi får passa oss för vart trenden med kortare och hårdare tar oss i framtiden. Om kortare och kortare är lika med bättre så är inte steget långt till att ingen träning alls är bäst. Och det i sig skulle ju också vara makalöst hårt för oss distansidrottare, att uthärda!”

Svensk idrotts sjuka fixering vid spannmål, del 2

Jag har fått många frågor om hur man BORDE äta, om man nu inte ska äta så mycket spannmål. Och naturligtvis frågor om vad jag själv äter.

Jag förstår att många verkligen saknar uppenbara alternativ, så genomgripande är vår invanda syn på mat, och därför tänkte jag göra några seriösa försök att reda ut begreppen. Många har ställt bra frågor som är värda längre svar, och jag tänkte köra en sorts Q&A i nästa inlägg, och punktera en del myter samt förutfattade meningar i processen.

Men först kommer en text om mitt egna sätt att äta! Jag hittade en intervju som jag gjorde för Runner´s World för fem år sedan. Jag har dock utvecklat, och i viss mån reviderat, svaren från den ursprungliga intervjun.

Hur viktig är kosten för dig?

Den betyder allt! Den är ju inte bara basen för idrottslig prestation utan i ett vidare och större perspektiv, fundamentet för hälsa. Och utan en fullgod hälsa så kommer man aldrig att ha en maximera sin idrottsliga och atletiska potential. Och risken är att man med kombinationen elitträning/bristfällig mat, får betala ett mycket högt pris med tiden. Min inställning har alltid varit att riktigt hård och kontinuerlig träning också förutsätter att man äter och sover med samma kvalitet, för att resultatet ska bli bra.

Vad har din kosthållning betytt för din idrottskarriär?

Jag har alltid varit medveten och nogräknad med maten. Åtminstone tyckte jag så själv i unga år. Men jag var tidigt i min karriär, precis som de flesta, indoktrinerad och lurad av sponsorpropaganda ifrån de stora svenska matföretagen som sprutar ut pasta, flingor, bröd och gryn till svenska idrottare. Jag var inte så nogräknad med socker och kolhydrater utan vaktade mer på fettet, och var naturligtvis förkyld flera gånger i halvåret. 

När jag verkligen började att intressera mig för näringslära och fysiologi och följde internationella rön och influenser (mer än rådande svenska dogmer) så insåg jag vikten av att äta med kvalitet. Jag drog ned på raffinerade kolhydrater och åt istället mycket mer protein och fett. Resultatet blev att jag gick ned fyra-fem kilo i vikt, förbättrade min löpning radikalt, blev en triathlet i världsklass som i princip aldrig gått in ”i väggen”. Dessutom är jag numer mycket sällan sjuk.

Vad har du för matfilosofi?

Vi ska äta både för energi och hälsa. De flesta idrottare tittar bara på energibiten som ett sätt att återhämta tömda muskeldepåer. Kroppen är liksom en bil som ska tankas med bensin. Men med hänsyn till vår komplexa struktur så är det i mina ögon, långt viktigare, att återhämta hälsodepåerna.

Om det bara är energi som räknas, så kan man göra med ett kilo godis! Men mat som dessutom har näring och som ”återhämtar hälsodepåerna”, kräver mer omsorg.

Dessutom så kommer man inte att tömma sina muskeldepåer till den grad, om man har en mer utvecklad fettförbränning, och det lyckas man med mer protein men framför allt med mer fett i maten. Oraffinerade och naturliga fetter!

Och naturligtvis är det kvaliteten, i slutändan, som är viktigast. Oraffinerade och naturliga råvaror är vad som ska prioriteras, och jag ägnar mig aldrig åt kaloriräknande eller håller koll på proportioner mellan fett, kolhydrater och protein.

Vad skiljer i din syn på mat jämfört med många andra idrottare?

Jag äter väldigt sällan flingor, vitt ris, vetemjölsbaserade produkter som bröd och pasta eller andra raffinerade gryn, till vardags. Jag undviker överhuvudtaget de flesta sockrade produkter. Jag undviker också alla halvfabrikat! Med andra ord så undviker jag mycket av den klassiska svenska idrottsmaten där kolhydrater staplas på kolhydrater i måltid efter måltid och där det mesta bygger på förädlade produkter i någon form.

Däremot ägnar jag mig åt kolhydratsnjutning! Det innebär att jag förbehållslöst njuter av de godaste kolhydraterna då och då. Det betyder att jag hellre äter en efterrätt än en stor portion pasta till huvudrätten. Jag äter hellre tårta på kalas än åtta potatisar till middagen samma dag. Jag dricker hellre två glas rött vin än att vräka i mig juice till frukost eller till mellanmål. Jag fikar hellre en god kaka när det bjuds än rutinäter bröd till varje måltid, varje dag.

Sedan skiljer jag på träning/vardag och på tävling! Träning/vardag är för att bygga hälsa, utveckla fettförbränning och med hjälp av hälsa och förbränning kunna träna mycket och kontinuerligt. Tävlingsdagen handlar sedan om prestation och inte alls om hälsa. Ingen som kör en Ironman känner sig speciellt fräsch dagen efter:) Så under tävlingsdagen använder man sin överlägsna fettförbränning OCH kolhydratomsättning. Det är helt OK att gå all in! Och den här metoden av ”train low/race high”, är en vedertagen metod som många elitatleter använder sig av idag.

Basen i min dagliga kost är rött kött i alla former, ägg, fisk, bladgrönsaker, avokados samt mandlar, nötter och diverse frön och kärnor. Jag dricker rå mjölk (opastöriserad och ohomogeniserad) när jag har tillgång till det och bakar bröd och pannkakor med råvaror som mandel- och kokosmjöl, chiafrön och kokosfett. Jag äter en del frukt och har den framförallt i de sallader som jag gör.

 

Middag á la Jonas

Middag á la Jonas

 

Fundamentet i min syn på mat är att jag inte ser mat och matlagning som en tidstjuv eller som ett nödvändigt ont. Jag ser tiden som det tar som en investering. Och inte minst, som något som i grunden är väldigt roligt och njutningsfullt! Det är naturligt att maten ska ha ett stort fokus i alla våra liv och man ska inte förvänta sig att man kommer undan med att lägga fem minuter om dagen på den. Då får man nöja sig med att äta värmda micropizzor men då kommer man snart att må därefter.

Är dina kostråd något att ha för en vanlig motionär?

Ja, absolut! Och egentligen för vem som helst oavsett fysisk aktivitet. Alla människor äter ju och det finns i praktiken ingenting som vi gör med sådan regelbundenhet som att äta. Vi äter ju i regel 21 måltider i veckan, och minst lika många mellanmål eller småätande. Vi kanske äter 50 ggr i veckan. Och vi gör det varje vecka. Hela tiden. Detta sätter oerhört stor prägel på både vår prestationsförmåga, vår hälsa, vårt utseende och vårt välmående.

Och en motionär har mycket att hämta i naturlig uthållighet genom att äta på ett sätt som är mer lämpat för vår genetik än att vräka i sig mängder av raffinerade kolhydrater som triggar insulin och hämmar ämnesomsättningen.

 Vilken fördelning mellan kolhydrater, fetter och proteiner bör en löpare som laddar för ett långlopp använda sig av?

Det vet jag inte och jag tror inte att det är så intressant faktiskt. Det bästa man kan göra, är att i sin vardag äta så bra och så naturligt som möjligt, och då kommer man både att hålla sig friskare och utveckla en bättre fettförbränning. Och därmed öka sin uthållighet. När man sedan vilar mycket under de sista dagarna innan ett långlopp, så är det inte speciellt svårt att ladda in de 2000-2500 kalorier i form av kolhydrater som kroppen maximalt kan lagra. Det finns inga skäl till ett hysteriskt gröt- och pastaätande, som bara orsakar magproblem kraftigt svängande blodsockerkurvor. 

I sammanhanget är det ju långt viktigare att man har en bra strategi för vad man ska äta och dricka under sitt lopp. Och här är det naturligtvis fritt fram med allehanda sportdrycker och gel. Själv har jag alltid kört bra på cola och Red Bull, speciellt i slutet av långlopp. Det är inte nyttigt annars men under prestationssituationer så funkar kombinationen av socker och koffein fantastiskt på mig. Och det funkar bra för magen. Matsmältning är nämligen a och o under tävling. Om inte magen funkar så är det kört ändå.

Återigen, man måste se skillnaden mellan vardag och hälsa (360 dagar/år) och tävling o prestation  (5 dagar/år). Problemet med många motionärer är att de varje vardag äter som om de skulle köra Vasaloppet dagen därpå, och man staplar de stärkelse- och mjölrika livsmedlen på varandra. Måltid efter måltid. Dag efter dag. Och det är inte bara frågan om vad man faktiskt äter i det fallet, utan också om vad man INTE äter när magen istället ständigt är full av mjöl.

En bra träningsmeny

Så här kan Jonas meny se ut under en träningsdag:

Frukost:

Jag äter ibland en omelett med spenat, avokado, rödlök och andra godsaker. Ibland är det några ägg och en avokado. Jag äter mina bananpannkakor när jag har mer tid. Ska jag träna på morgonen så gör jag ofta det i fastande läge (bara kaffe) och ibland äter jag mitt LCHF-bröd (utan spannmål/gluten/margarin), tillsammans med kokosfett och mosad avokado. Ibland har jag riven ingefära på. Och så kaffe! Alltid kaffe. Hemma kör jag egenmalda bönor i min espressomaskin.

 

bananpannkakor, luxury style:)

bananpannkakor, luxury style:)

 

Är jag på hotell så kanske jag äter någon form av fet youghurt med nötter och frön. 

Mellanmål:

Ny espresso med hemmagjort fröknäcke och kokosfett på. Eller en bit whoopsie. Nötter funkar alltid också. Ibland har jag bemödat mig med att göra mina kalla-det-vad-du-vill-kokosbollar, och det är ju lite av en fest att äta dem!

Lunch:

Lagar jag lunch själv blir det typiskt fjärilslaxfiléer med en tomat- och mozzarellasallad till, eller frästa broccolibuketter/haricot verts med mycket varma kryddor på som gurkmeja, ingefära, vitlök, spiskummin, koriander…

Eller så blir det en grönsallad med kött eller fisk, som bilden högre upp i texten. Spenatbas, och sedan groddar, avokado, frukt, etc. Olivolja ovanpå. Jag dricker i princip bara mineralvatten till maten, aldrig kranvatten.

Efter träning:

Jag är mindre och mindre benägen att slaviskt äta något speciellt efter träning, utan följer min aptit. Oftast är jag dock törstig och ibland mixar jag lika delar färskpressad äppeljuice och mineralvatten.

När jag har kört riktigt tufft eller långt så kan jag göra en shake som då också för fungera som exempelvis brunch, det kan vara när jag inte ätit frukost innan träningen alls, och då får den här shaken bli både frukost och återhämtningsdryck!

Jag gör den här shaken när jag rå mjölk hemma. Och jag tar en banan, en avokado, två-tre råa ägg, en stor sked rå honung, chiafrön och sedan den råa mjölken i det. Ibland mixar jag in jordgubbar och/eller blåbär. Den här shaken känns sjukt näringsrik och stärkande! Och det brukar bli en hel blender, ungefär en hel liter.

 

duktig shake

duktig shake

 

Middag:

Eftersom jag äter så varierat som möjligt så finns det inget som är typiskt. Men jag äter ofta oxfilé och en sallad eller någon form av fisk med grönsaker. På sju kvällar så äter jag i regel sju helt olika middagar och det är intuitionen som styr vad det blir
till middag. Jag dricker nästan alltid rött vin till middagen.

Ibland gör vi en plocktallrik med kokta ägg, avokado, getost, rökt och gravad lax, mango, jordgubbar och andra godsaker vi hittar i köket.

Kvällsmys:

Mera vin och så mörk choklad Ibland någon efterrätt som hemmagjord pannacotta eller Elins kokosplättar! Mums!

 

kokosplättar, yummie!

kokosplättar, yummie!

Den stora myten om crossfit! Del 1.

Crossfit är den hetaste trenden inom hälsa, träning, fitness, livsstil, utseende, funktionalitet och så vidare.  Snart sagt är alla aspekter av våra liv ”crossfit”, i någon mening.

Crossfit är nämligen ALLT. Och ALLT är crossfit. Det är så allomfattande, inkluderande, urholkat och urvattnat som begrepp att det nästan är omöjligt att kritisera. Och just detta är något av det som jag är mest kritisk till!

Inledningsvis, i alla fall. Men läs vidare…

Crossfit (CF) har som koncept försökt att ta patent på allt som ligger inom människans naturliga och onaturliga rörelsebank. Kollar man upp CF på Wikipedia så står det att; ”Crossfit är en kombination av styrke- och konditionsträning och bygger på funktionella övningar som utförs under hög intensitet och med konstant variation. Det är ett slags hybrid av tyngdlyftning, styrkelyft, gymnastik och sprinting och syftar till att skapa en så komplett och allsidig atlet som möjligt.”

Mycket intressant. Jag visste inte att man överhuvudtaget kunde använda ord som ”funktionalitet” och ”tyngdlyftning” i samma mening, när de står för diametralt motsatt innebörd. Det ena ordets innebörd (min tolkning) är förmågan att bära upp sin egen kroppsvikt utan smärta, och att ha förmågan att i asymmetrisk miljö utföra grundläggande urmänskliga rörelser. Det andra ordets innebörd är den aktivitet där man på symmetriska ytor lyfter symmetriska vikter i symmetriska rörelser i en kontrollerad miljö.

Men CF är inte bara det! CF är tydligen också att simma, köra triathlon, springa, göra armhävningar, kullerbyttor och så mycket mer. Det är åtminstone den nuvarande innebörden av CF, om man tolkar grenarna i Crossfit Games, eller om man läser in CF-utövarnas egna tolkning av sin träning.

Det innebär att hart när alla mänskliga fysiska aktiviteter är CF, inklusive att gå snabbt och tugga tuggummi samtidigt. Det innebär på samma gång att CF har lagt beslag på allt. Och kritiserar man CF så får man frågor om huruvida det betyder att det alltså är dåligt att göra armhävningar, springa fort eller lyfta tungt. Ungefär som när man i matreligiösa sammanhang kapar livsmedel. ”Vi” har tagit avokado! Det är ”vår” grönsak. Det tillhör ”vår” diet!

En avokado är en avokado är en avokado. Oavsett om veganer, raw food- eller stenålderskost-fantaster äter den. En armhävning är en armhävning är en armhävning. Oavsett om CF nu bestämt att det tillhör deras koncept.

Och nej, det är naturligtvis inte dåligt att göra armhävningar. Eller att lyfta tungt. Faktum är att jag är den första att applådera ALLA former av träning som får människor inspirerade. Och jag är den första att betona vikten av hormonell balans och hur man genom explosiv träning/sprints kan stimulera den processen. Den senaste meningen kan läsas bokstavligt. Jag var så vitt jag vet den första i Sverige som pratade och skrev om just det. Och jag är en stark förespråkare av funktionell hälsoträning! I synnerhet för elitidrottare, som en bas för den prestationsträning som de bedriver.

Frågan är bara om CF är just det? Funktionellt? Hälsoträning? För idrottare?

Nej, jag tycker inte det.

Om vi så bortser från den breda, utsmetade och allomfattande innebörden av CF, där precis alla fysiska rörelser kidnappats av CF-maffian, så är CF i den smalare och mer typiska definitionen, följande;

  • tunga explosiva lyft (olympiska) m skivstång
  • extremt hög intensitet
  • explosiva kast, hopp, ryck, vändningar och/eller stötar
  • roterande o svängande vikter, genom ex kettlebells
  • redskap som räcken, romerska ringar, viktplattor, däck etc
  • sekvenser och serier av ovanstående, allra helst till utmattning

En del kanske protesterar emot ovanstående beskrivning (se ovan för fenomenet ”CF-kidnappning”) då CF är så mycket MER! Men jag tror att nyanserade individer förstår att det knappast är CF om man skulle exkludera de ovanstående punkterna. Det är alltså inte CF att köra triathlonträning. Det är inte CF att växla mellan löpband och roddmaskin. Det kallas nämligen för crosstraining och fanns jävligt långt innan CF blev ett koncept och en affärsidé. Det är inte heller CF att springa intervaller eller att gå i skogen eller att hugga ved.

Så om vi, för diskussions skull, enas om att CF har tydliga och genomgripande inslag av ovanstående punkter, vad är det som är så fel med det?

Inget alls, om man tycker om att träna med ständig smärta! Och om det är just CF som man vill bli duktig på…

Men det råder en djup missuppfattning, i CF-världen och annorstädes, om många olika punkter:

  • vad hälsa är, och hur hälsa skapas, bibehålls och utvecklas
  • vad funktionalitet innebär
  • innebörden av begrepp som styrka och uthållighet
  • skillnad mellan symmetri och asymmetri
  • vad vi är byggda för som människor
  • att förväxla yttre attribut med prestationsförmåga
  • vilka krav vi kan o ska ställa på oss själva
  • vad vi tränar för och varför
  • investering och avkastning
  • hur idrottsmän utvecklas
  • att anpassa sig till kravprofil

Den enkla och osminkade sanningen är att CF är alldeles för intensivt, svårt (i negativ bemärkelse) och i längden skadeframkallande, för att vara en livsstilsbaserad träning.

Att träna med tynga lyft, till utmattning, och med stora mängder mjölksyra, är helt kontraindikativt till vår mänskliga anatomi och fysiologi. Vi är aeroba uthållighetsvarelser som undantagsvis kan hantera anaeroba och mjölksyraframkallande aktiviteter. Faktum är att ju större djup av aerob bas som vi har, desto hårdare kan vi jobba innan vi producerar mjölksyra. Det är ju knappast bristen på muskler eller mjölksyrebildande träning som gör att en tyngdlyftare, bodybuilders, kraftsportare eller släggkastare skulle ha akuta problem med några mils terränglöpning…

Anaeroba aktiviteter och mjölksyra stressar vår struktur och vår biokemi mycket hårt. Skaderisken är mycket stor! Titta på världens bästa anaeroba sprint- och mjölksyreidrottare; tio- och sjukamparna. De är per definition CF-experter i kvadrat. De är också de trasigaste idrottarna som finns. Ingen mångkampare på elitnivå kommer ifrån sin karriär utan men, det är väldokumenterat bortom all diskussion. Tittar man sedan på den totala faktiska tävlingstiden (ej uppvärmning, laddning etc) som en mångkampare har under en tävling så ser man att det handlar om några få minuter. På ett år? Kanske en timmes tävlingstid om än det.

En konditionsidrottare inom triathlon, ultralöpning, skidor, långdistanssimning etc, har timmar och timmar av tävlingstid i varje tävling. Många av dessa elitutövarna har tiotalet tävlingar á flera eller många timmar, årligen. Utan att vara skadade. Och långt upp i åldern, relativt sett. Hur många 40-plussare ser ni tävla i tio- eller sjukamp?

Det står bortom alla tvivel att människan är ett utpräglat konditionsdjur. Maximala styrkeinslag, anaerob träning och explosivitet har visserligen sin plats men som en mycket liten del av den totala arbetsbelastningen. Och absolut inte som ett dagligt inslag, eller som utgångspunkten för en hälsobas!

CF är säkert mycket stimulerande och en tillfredsställande träningsform. Till dess att man blir skadad. Eller sjuk. Eller utbränd. Eller övertränad. Och det blir man ofrånkomligen förr eller senare! Det är alltså ingen vidare träning för livslång hälsa.

Vidare är CF i klassiskt utförande, mer eller mindre förkastligt för elitsatsande idrottsmän. Åtminstone för elitsatsande konditionsidrottare, vilket är den kategori idrottsmän som jag känner o kan relatera till.

Den kanske största myten om CF är den att CF-utövare skulle vara så duktiga idrottare (utanför ”grenen” CF) och att idrottare skulle bli så mycket bättre av CF-träning. Vilket trams. Idrottare blir bra och bättre av att utöva sin idrott. Det kan krävas mer eller mindre ”träning för att kunna träna”, i syfte att motverka den dysfunktionalitet som modern miljö tillfogar våra kroppar, men i grunden så är det kärnverksamheten som gör en idrottare bättre.

-Jag vet simmare av mycket hög klass som inte kan göra tre riktiga chins.

-Jag känner cyklister som kan snitta 440 watt på en timme, som aldrig varit i ett gym, och som inte skulle klara ett regelrätt marklyft.

-Jag har kunnat ta två VM- och två EM-medaljer i triathlon, utan att kunna ha förmågan att göra en enda regelrätt knäböj med stång. Jag har under samma tid dömts ut som dysfunktionell av ”alla” experter jag träffat (sjukgymnaster, MAQ-folk etc). Frågan är; har de rätt eller är det deras idé av funktionalitet som är fel?

-Jag har sprungit 20 km på 1.06, 30 km på 1.47, och marathon på 2.44, i samband med triathlon, och aldrig kunnat göra ett regelrätt huksittande, med hela foten i marken, utan att trilla bakåt.

-Under 18 år var jag i princip aldrig skadad av triathlonträning. De enda skavanker jag ådrog mig kom ifrån övningar på gym och med vikter i ytterlägen.

-Idrottsmän skadar sig i allmänhet inte av de 14 milen löpning i veckan, eller av de 20 timmarna i veckan som ägnas kärnverksamheten, utan av de 30 minuter som ägnas tunga lyft, roterande vikt eller explosiva hopp och rörelser.

Jag inser att den här texten ger upphov till många följdfrågor och till många flera texter. Det är därför som jag kallar det här  inlägget för del 1. Jag vill dock på en gång poängtera att det som jag förespråkar i vägen av funktionell styrka, stenåldersträning, är långt förflyttat från typisk CF. Där finns framför allt inga maximala lyft i ytterlägen, eller symmetriska underlag. Framför allt bygger stenåldersträning mycket mer på en följsam rörelsebank i naturlig miljö och en balans mellan aerob och anaerob stress. Stenåldersträning är INTE crossfit!

Det finns en absurd övertro på vad styrketräning, CF och så kallad funktionsträning kan åstadkomma. Framför allt finns det djupa missförstånd om vad det innebär, för vem det är lämpligt, i vilken omfattning och hur det ska genomföras. Man ska aldrig förledas av de yttre attributen. Muskeldeff och svällande muskler är sällan indikativa för hälsa, prestation eller välmående. Alla har vi våra egna drivkrafter till att träna. Men många oerhört framgångsrika och högpresterande idrottsmän är påfallande anspråkslösa i sin fysiska framtoning.

Inte heller är något av det här svart eller vitt. Jag är naturligtvis för en traditionell cirkelträning med olika styrkeinslag. Men idag har vi en superkommersialiserad verksamhet som lockar in mängder av motionärer som vill ha sig en quickfix av CF-träning. Motionärer som sedan lyfter, kastar och svingar sig till utmattning med både dålig teknik och dålig fysisk bas.

Att träna sig utmattad eller att ha ont är sällan ett tecken att man är på väg åt rätt håll.

Nu börjar träningen. På RIKTIGT!

Jag sitter på Clarion Plaza i Helsingborg och luktar på ett glas rödvin medan jag samlar ihop tankar, kalendarium, livslinje och fokus.

Det är här och nu det händer. Visserligen är det en allmängiltig sanning men alltför ofta är man (jag) upptagen med att antingen planera, driva framåt eller utvärdera för att hinna med att fånga den subtila känslan av nuet. Det unika i stunden. Det sköra och aldrig återkommande i ögonblicket.

I morse var en sådan vacker morgon att jag önskade att jag var åtta år igen så att jag kunde avnjuta en tidlös dag med en kravlös tillvaro. Den största sorgen med att bli äldre är vetskapen om det som går förlorat. Och oförmågan att göra något åt det.

För varje seger ens ambition vinner har man också förlorat något i den andra änden. Vad vet jag inte riktigt. Själslig ro? Kontemplativt lugn? En känsla av tillräcklighet? En förankring till mål och mening?

I den malström av ständig input och aldrig sinande output, som utgör min vardag, så är det en oerhörd lyx att få känna hur jag rensar tankar och bord, och saktar in tankar och tal så att mina kugghjul kan haka in i tillvarons kugghjul och löpa tillsammans utan gnistor och gnissel ett tag.

De flesta kallar nog detta för att ”komma ikapp”. Så även jag. Att kunna rensa inboxen, sortera papper, bockat av att-göra-listan, planerat projekten och åtminstone i sinnevärlden upprättat en känsla av kontroll och överblick. Känslan av kontroll är givetvis en chimär av stora mått. Det handlar i grund och botten om att på något intellektuellt sett kunna kontrollera det okontrollerbara i livet och att kunna tämja det vilda. Jag är mer än väl medveten om de mentala processerna som ligger bakom, och nöjer mig med krasst med att acceptera, att om det nu krävs något så banalt som att städa lådorna med träningskläder, eller köra skräp till tippen, för att trigga den känslan, så gör jag det!

Allting går i cykler och allting har faser. På engelska säger man ibland ”to roll with the punches” eller ”to know when to push and when to pull”. I mitt liv handlar det om vilken roll av min personlighet jag växlar upp och till vilken grad. Man kan inte vara allt man är hela tiden. Det kan ingen. Och medan jag alltid behåller vissa kärnvärden och fasta punkter i tillvaron, så är det en stor skillnad för mig att vara i training mode eller i work mode. Visst tränar jag även under arbetsperioder och visst ”jobbar” jag lite medan jag är i träningsperioder, men det är en stor central skillnad. Nämligen, fokus!

Jag har tränat hårt hela vintern och våren, och jag har skött min rehab efter min  operation på ett exemplariskt sätt. Min återhämtning har enligt alla normer varit rekordsnabb och jag har snarare varit en aning överambitiös om något.

Men nu, snart mitten av maj, är jag redo att börja träna på riktigt. Och då blir jag både en bättre och sämre person. Bättre som idrottsman men sämre som partner och kompis och medmänniska. Nu vill jag göra det mesta både lite bättre och lite mer. Nu är jag inte lika nöjd lika lätt. Nu är inte det mediokra längre en godkänd lösning.

Alla som någon gång tävlat och tränat på riktigt hög nivå vet hur tillvaron av JAG, JAG, JAG, JAG ser ut och känns. Om det inte tränas så ska man snart göra det eller har just gjort det. Och då är det mat. Eller terapi. Eller massage. Eller sömn. Eller utrustningsjusteringar. Eller analys och planering. Under otyglad outhärdlig eufori. Eller under bittermörk apatisk trötthet. Eller under oro och ängslighet och prestationsångest.

Nu tar jag steget in i riktigt riktig träning för första gången sedan i höstas. Det blir ett test om kroppen håller och om själen bär. Hopp och självförtroende. Drömmar och minnen. Hur det skulle kunna bli och hur det en gång var.

Jag vill så gärna köra bra i Kalmar i sommar och det är mitt mål. Likaså i Ö till Ö. Och kanske Ultraman igen. Och jag kan göra mitt bästa men inte mer än så. Livet och sporten har sitt pris och ingen av oss är samma personer som vi var för 20 år sedan, 10 år sedan eller ens 5 år sedan. Men jag älskar träningen och jag älskar kampen och jag älskar att vara den som i alla fall försökte.

Imorgon cyklar vi till Halmstad. Innan det ska jag simma. Under två veckor jobbar vi oss upp till Narvik. Det blir +200 mil och en massa timmar. Olle Massör kommer att få jobba hårt och likaså jag!

Cykla gärna med oss! Kör en dagsetapp och betala 300 kr som går direkt till Hjärnfonden! Kolla in www.leveminnet.se för schema och tider.

Sedan vill jag bara dela med mig av en riktigt cool bild som Tomas Eriksson fotograferade igår! Han och Rekyls Rudi Sabo gjorde ett helgjutet jobb igår när de motiverade mig att simma fram och tillbaka i vad som syntes vara en oändlighet:)

 

Comeback på bloggen! Comeback i steget!

Sent ska syndaren vakna. Långa dagars väntan och mörka nätter törst. På spaning efter den tid som flytt. Liten fågel välter stor tuva. Om och om igen.

Eller vad ska man kalla mitt tillfälliga frånfälle ifrån bloggandet? Och ännu hellre, min storstilade comeback! För misströsta icke. Jag ämnar nu spritsa min verbala vispgrädde en masse under en inte helt överskådlig framtid.

Den senaste månaden har varit ett sammelsurium av olika projekt och deadlines samt ett evinnerligt tränande, späkande, strävande och förkovrande. Minnesgoda läsare kanske drar sig till minnes min CAM/impingement-operation (samt injektion av trombocyter i hamstringsfästet) för drygt sju veckor sedan.

I korta ordalag har mina projekt under den senaste månaden bestått i att:

-sälja min sommarstuga

-flytta ur min lägenhet sedan 11 år tillbaka, samt alla de förråd jag självsvåldigt tagit i besittning. Nu bor jag helt och hållet med Elin. Men hon är snäll så det funkar bra. Annars har jag alltid kontoret:) Detta har också inneburit ett otal vändor till tippen med onämnbara mängder livsbaggage.

-omvandling av enskild firma till AB. Numera är jag VD i Colting Communication AB.

-planerat flera mycket intressanta projekt och evenemang

-utvecklat samarbeten med flera nya och fantastiska samarbetspartners

-coachat, föreläst, instruerat och arbetat i största allmänhet.

Jag kommer att svämma över bloggen med releaser och information kring ovan nämnda nyheter, under de närmaste veckorna! So stay tuned!

Jag vill dock genast flagga för UTFÖRSÄLJNING av ofantliga mängder kläder, hjälmar, pulsmätare, möbler, träningsattiraljer och annat av större eller mindre värde. Eftersom jag dels flyttar och dessutom är i stort behov av att feng-shuia min vardag så avyttrar jag mängder av attiraljer till vrakpris. Jag ska vara mer specifik av vad som finns att köpa men den som exempelvis vill köpa VASA simbänk, luftrenare, tempohjälm, ZIPP-hjul, AC för hemmabruk, TV o DVD samt annat kan göra det antingen nu på söndag och/eller nästa söndag. Återkommer med en mindre vag beskrivning snart.

Min träning då? Jo, jag har nog med råge överskridit doktorns rekommendationer när det gäller rehabtempot. Enligt de riktlinjerna jag har upptejpade på väggen står det ”vecka 8-10, starta jogging på mjukmatta”. Jag tyckte dock att det kändes bra att gå med stavar under fjärde veckan och då testade jag att jogga några steg och det gick bra. Och efter det sprang jag 8 km. Och det gick bra. Så efter 5 veckor sprang jag 10 km i 4.30-fart i mina Vibrams.

Jag har kört ett pass kondition om dagen och parodiskt nog så är det cyklingen som är svårast då det klämmer höftböjarna en del. Höftböjarna löper över operationsområdet och blir således stela. Dock är cykling något som läkarna tidigt godkände. Dock tycker jag att löpningen är lättast då jag kan springa med ganska lågt höftlyft i sammanhanget.

 

 

Jag har också kört mycket hårt med programmet ifrån STAC i Ronneby samt de övningar som min posturala terapeut Markus Greus konstruerat. Jag var nere hos Joakim Dettner i Ronneby för några veckor sedan och tydligen var han imponerad för han skrev på sin blogg:

”Jonas överraskade vidare med RIKTIGT bra effekt i nästan samtliga semidynamiska integreringsövningar i tre plan som ingick i första upplägget. En stor eloge för det, det är inte så ofta någon kommer tillbaka och har förbättrat sig på så många punkter. Jonas hade 110 % effekt i nedre magmuskelstyrketestet, det är redan på en godkänd nivå för vad en professionell triathlonutövare BÖR ha. Det är dock inte alla som har, kan jag meddela!

Bättre på allt, vissa saker tom bättre än innan operationen, andra saker tom bättre än någonsin i karriären. Killen har gjort det grundligt, dvs. följt allt som står i de olika programmen, gjort avsteg där det känts för mycket och uppgraderat där det känts för enkelt (inte så ofta enligt Jonas ;-)”

Min status har förbättrats enormt men det är en bit kvar. Höfterna har återhämtat sig långt över förväntan och inte minst snabbare. Dock är det skadade muskelfästet i hamstrings fortfarande stökigt och ger mig problem vid löpning och cykling. Jag har gjort en ny magnetröntgen och inväntar besked. Det är svårt att veta om man ska gasa eller bromsa men ni kan ju själva gissa åt vilket håll jag tenderar att dra:)

Keep on keepin´on!

 

 

Rehab i rekordfart med STAC!

10 dagar post-op går jag helt besvärsfritt och utan vare sig smärta eller stelhet! Hade ni sett mig promenera så hade ni inte kunnat gissa att det bara var en dryg vecka sedan som jag opererade båda höfterna och fortfarande har stora bandage på framsidan av låren.

Jag har anammat den beprövade filosofin att lite är bättre än inget alls och mycket är bättre än lite. Med den litanian i bakhuvudet och en vägran att anpassa mig till det minsta motståndets lag så har jag varit i gymmet varenda dag sedan operationen. Jag har naturligtvis kört mina rehabövningar med släpande hälar åt alla olika håll och diverse lyft med mera. Dessutom har jag på eget bevåg, naturligtvis, lagt in andra övningar allt eftersom jag känt att det funkar och inte stressar höfterna.

Förutom den rena rehabträningen så har jag varje dag kört chins, dips, hantlar på boll, romerska ringar, axelmobilisering, bålstyrka samt stakmaskin och armcykel. Jag har blivit väldigt mycket starkare i alla övningar sedan jag började seriöst med det här styrkeprogrammet för en månad sedan. Jag kanske hoppar över triathlonsäsongen och går direkt på Luciapokalen!

Jag har flera olika personer inkopplade på min rehab och på min generella fysträning. Jag har alltid trott på att fitness och prestation måste vila på en bas av hälsa. Och hälsa kan definieras på många olika sätt. Ett kan vara som strukturell hälsa. Ett annat sätt att beskriva hälsa kan vara biokemisk och metabol hälsa. Och ju äldre man (jag) blir desto viktigare och mer angeläget är det att investera tid i den hälsobasen.

Joakim Lark på Frisk i Praktiken är den sjukgymnast i Borås som har mest erfarenhet av CAM/impingement och han kommer på Dr Leif Swärds inrådan att styra takten på min rehab och vad jag tillåts göra. Han har med andra ord en ganska styv uppgift framför sig då jag gärna hade testat att till och med springa redan denna veckan om det bara var upp till mig! Dessutom jobbar jag dag till dag med Anetth Lindström på PT-huset och det är också där som jag kör min styrka. Anetth är min PT och hon känner mig sedan länge och är van vid mina koleriska utbrott och kan trycka på rätt knappar när hon behöver. Dessutom är hon en grym massör!

Sedan många år har jag också konsulterat Markus Greus i Borås. Markus är en fantastiskt kunnig person, sjukgymnast i botten, men numera verksam som postural terapeut. Det innebär att han jobbar med att neutralisera dålig hållning; hållning som kan framkalla besvär och skador. Det gör han genom att analysera hållning och rörelsemönster och därefter konstruera ett program som man får jobba med. Nästan alltid utgår övningarna ifrån att stärka höftböjarna och rhombhoiderna i överkroppen; alltså kroppens djupt liggande hållningsstruktur. Vi har alltid varit frustrerade över viss dysfunktion i mina höfter och nu vet vi ju varför det har varit så! Jag har använt Markus övningar av och till under 10 år och hans övningar är ett av skälen till att jag på det stora hela hållt mig skadefri! Medfödda defekter undantagna:)

För lite drygt tre år sedan kom jag så i kontakt med Joakim Dettner och hans team nere i Ronneby. Dettner är i grunden naprapat och doktorand i idrottsmedicin och har en gedigen och bred kunskapsbas över hela spektrumet av hälsa, träning, funktionalitet, näringslära och livsstil. Nu driver han och hans team STAC. STAC står för ”Scandinavian Top Athletic Center” och är en av de mest kompletta anläggningar jag sett för högprestationsträning.

Joakim Dettner är en ”no-bullshit”-person av yttersta rang och han skräder inte orden när man konsulterar hans tjänster. Med andra ord; man åker inte till honom för att höra hur duktig man är och få reda på vad man redan vet om sig själv. Vill man det så får man ringa hejaklacken istället.

När jag så gjorde min första analys hos honom i slutet av 2008, i början av min skadeperiod som nu visat sig bero på CAM/impingement, så blev jag således en aning störd initialt. För hur mycket kan vara fel när man vinner medaljer på EM och VM i triathlon och aldrig är sjuk och ”skadad”? Inte för att det var så mycket som han egentligen hade att anmärka på men återigen, vill man utvecklas ifrån en redan mycket hög nivå, så är det de små detaljerna och de svaga länkarna i en kedja som måste bli bättre. Och då Joakim inte hade något behov av att berömma mig för det som jag redan själv visste att jag var duktig på, så satte han fingret i ögat på mig med det som han tyckte var undermåligt.

Nu ska man ju vara medveten om att idrottsmän är högst specifika i sin idrottsutövning och i sitt kunnande. Haile Gebreselassie, Michael Phelps och Zlatan är alla världsstjärnor men också helt olika i sina anatomiska och fysiologiska styrkor och begränsningar. Det är med andra ord inte alltid relevant att ”kunna” allting, speciellt inte om förkovran av nya färdigheter går ut över gamla, och kanske viktigare, färdigheter.

Under hösten och vintern 08/09 körde jag så mycket med Dettners program och den styrka och funktionalitet som jag utvecklade är en av anledningarna, sett i efterhand, att jag ändå tävlade på relativt hög nivå under 09-11(två segrar i Ö till Ö, vinnare av proffsklassen i Superfrog Half-IM, tvåa i Ultraman-VM, vinnare av SOS Triathlon, Gbg Tri, med mera) trots att jag hade en tickande dysfunktion som bara blev värre och värre.

Eftersom jag ser den här operationen och efterföljande rehabilitering som en nödvändig helrenovering så kommer jag återigen att ägna en stor del av våren med ett program ifrån STAC. Min övriga träning och postural terapi kommer att anpassas och utvecklas parallellt med STAC-träningen.

Jag kommer att köra deras så kallade ”custom made”, en tjänst som utgår ifrån en grundläggande och fortlöpande analys av styrkor och svagheter i funktion och anatomi avseende rörlighet och styrka. För att gå in i min post-op fas så fit som jag bara tänkas vara så var jag nere hos Dettner tidigare i vintras och påbörjade träningen.

plankövning på växelvisa ben med horisontalrörelse i höft

plankövning på växelvisa ben med horisontalrörelse i höft

Efter den första analysen Dettner gjorde på mig i Ronneby så var det väldigt uppenbart att jag hade stora problem då mängder av muskulära skyddsreflexer var aktiverade och framför allt var det min höftrörlighet och funktionalitet som var hämmad.

Vid återbesök bara några veckor senare, och efter idogt tränande med Anetth på PT-huset, så var det långt bättre!

Planen är nu att spendera en vecka i Ronneby under våren och intensivträna under Joakim Dettners regi och varva det med behandling och triggerpunktsmassage. Han torterade mig något fruktansvärt senast jag var där, och det hjälpte! Det är ingen som har sagt att det ska vara lätt!

Kolla gärna in deras utbildningar och tjänster!