Comeback på bloggen! Comeback i steget!

Sent ska syndaren vakna. Långa dagars väntan och mörka nätter törst. På spaning efter den tid som flytt. Liten fågel välter stor tuva. Om och om igen.

Eller vad ska man kalla mitt tillfälliga frånfälle ifrån bloggandet? Och ännu hellre, min storstilade comeback! För misströsta icke. Jag ämnar nu spritsa min verbala vispgrädde en masse under en inte helt överskådlig framtid.

Den senaste månaden har varit ett sammelsurium av olika projekt och deadlines samt ett evinnerligt tränande, späkande, strävande och förkovrande. Minnesgoda läsare kanske drar sig till minnes min CAM/impingement-operation (samt injektion av trombocyter i hamstringsfästet) för drygt sju veckor sedan.

I korta ordalag har mina projekt under den senaste månaden bestått i att:

-sälja min sommarstuga

-flytta ur min lägenhet sedan 11 år tillbaka, samt alla de förråd jag självsvåldigt tagit i besittning. Nu bor jag helt och hållet med Elin. Men hon är snäll så det funkar bra. Annars har jag alltid kontoret:) Detta har också inneburit ett otal vändor till tippen med onämnbara mängder livsbaggage.

-omvandling av enskild firma till AB. Numera är jag VD i Colting Communication AB.

-planerat flera mycket intressanta projekt och evenemang

-utvecklat samarbeten med flera nya och fantastiska samarbetspartners

-coachat, föreläst, instruerat och arbetat i största allmänhet.

Jag kommer att svämma över bloggen med releaser och information kring ovan nämnda nyheter, under de närmaste veckorna! So stay tuned!

Jag vill dock genast flagga för UTFÖRSÄLJNING av ofantliga mängder kläder, hjälmar, pulsmätare, möbler, träningsattiraljer och annat av större eller mindre värde. Eftersom jag dels flyttar och dessutom är i stort behov av att feng-shuia min vardag så avyttrar jag mängder av attiraljer till vrakpris. Jag ska vara mer specifik av vad som finns att köpa men den som exempelvis vill köpa VASA simbänk, luftrenare, tempohjälm, ZIPP-hjul, AC för hemmabruk, TV o DVD samt annat kan göra det antingen nu på söndag och/eller nästa söndag. Återkommer med en mindre vag beskrivning snart.

Min träning då? Jo, jag har nog med råge överskridit doktorns rekommendationer när det gäller rehabtempot. Enligt de riktlinjerna jag har upptejpade på väggen står det ”vecka 8-10, starta jogging på mjukmatta”. Jag tyckte dock att det kändes bra att gå med stavar under fjärde veckan och då testade jag att jogga några steg och det gick bra. Och efter det sprang jag 8 km. Och det gick bra. Så efter 5 veckor sprang jag 10 km i 4.30-fart i mina Vibrams.

Jag har kört ett pass kondition om dagen och parodiskt nog så är det cyklingen som är svårast då det klämmer höftböjarna en del. Höftböjarna löper över operationsområdet och blir således stela. Dock är cykling något som läkarna tidigt godkände. Dock tycker jag att löpningen är lättast då jag kan springa med ganska lågt höftlyft i sammanhanget.

 

 

Jag har också kört mycket hårt med programmet ifrån STAC i Ronneby samt de övningar som min posturala terapeut Markus Greus konstruerat. Jag var nere hos Joakim Dettner i Ronneby för några veckor sedan och tydligen var han imponerad för han skrev på sin blogg:

”Jonas överraskade vidare med RIKTIGT bra effekt i nästan samtliga semidynamiska integreringsövningar i tre plan som ingick i första upplägget. En stor eloge för det, det är inte så ofta någon kommer tillbaka och har förbättrat sig på så många punkter. Jonas hade 110 % effekt i nedre magmuskelstyrketestet, det är redan på en godkänd nivå för vad en professionell triathlonutövare BÖR ha. Det är dock inte alla som har, kan jag meddela!

Bättre på allt, vissa saker tom bättre än innan operationen, andra saker tom bättre än någonsin i karriären. Killen har gjort det grundligt, dvs. följt allt som står i de olika programmen, gjort avsteg där det känts för mycket och uppgraderat där det känts för enkelt (inte så ofta enligt Jonas ;-)”

Min status har förbättrats enormt men det är en bit kvar. Höfterna har återhämtat sig långt över förväntan och inte minst snabbare. Dock är det skadade muskelfästet i hamstrings fortfarande stökigt och ger mig problem vid löpning och cykling. Jag har gjort en ny magnetröntgen och inväntar besked. Det är svårt att veta om man ska gasa eller bromsa men ni kan ju själva gissa åt vilket håll jag tenderar att dra:)

Keep on keepin´on!

 

 

Rehab i rekordfart med STAC!

10 dagar post-op går jag helt besvärsfritt och utan vare sig smärta eller stelhet! Hade ni sett mig promenera så hade ni inte kunnat gissa att det bara var en dryg vecka sedan som jag opererade båda höfterna och fortfarande har stora bandage på framsidan av låren.

Jag har anammat den beprövade filosofin att lite är bättre än inget alls och mycket är bättre än lite. Med den litanian i bakhuvudet och en vägran att anpassa mig till det minsta motståndets lag så har jag varit i gymmet varenda dag sedan operationen. Jag har naturligtvis kört mina rehabövningar med släpande hälar åt alla olika håll och diverse lyft med mera. Dessutom har jag på eget bevåg, naturligtvis, lagt in andra övningar allt eftersom jag känt att det funkar och inte stressar höfterna.

Förutom den rena rehabträningen så har jag varje dag kört chins, dips, hantlar på boll, romerska ringar, axelmobilisering, bålstyrka samt stakmaskin och armcykel. Jag har blivit väldigt mycket starkare i alla övningar sedan jag började seriöst med det här styrkeprogrammet för en månad sedan. Jag kanske hoppar över triathlonsäsongen och går direkt på Luciapokalen!

Jag har flera olika personer inkopplade på min rehab och på min generella fysträning. Jag har alltid trott på att fitness och prestation måste vila på en bas av hälsa. Och hälsa kan definieras på många olika sätt. Ett kan vara som strukturell hälsa. Ett annat sätt att beskriva hälsa kan vara biokemisk och metabol hälsa. Och ju äldre man (jag) blir desto viktigare och mer angeläget är det att investera tid i den hälsobasen.

Joakim Lark på Frisk i Praktiken är den sjukgymnast i Borås som har mest erfarenhet av CAM/impingement och han kommer på Dr Leif Swärds inrådan att styra takten på min rehab och vad jag tillåts göra. Han har med andra ord en ganska styv uppgift framför sig då jag gärna hade testat att till och med springa redan denna veckan om det bara var upp till mig! Dessutom jobbar jag dag till dag med Anetth Lindström på PT-huset och det är också där som jag kör min styrka. Anetth är min PT och hon känner mig sedan länge och är van vid mina koleriska utbrott och kan trycka på rätt knappar när hon behöver. Dessutom är hon en grym massör!

Sedan många år har jag också konsulterat Markus Greus i Borås. Markus är en fantastiskt kunnig person, sjukgymnast i botten, men numera verksam som postural terapeut. Det innebär att han jobbar med att neutralisera dålig hållning; hållning som kan framkalla besvär och skador. Det gör han genom att analysera hållning och rörelsemönster och därefter konstruera ett program som man får jobba med. Nästan alltid utgår övningarna ifrån att stärka höftböjarna och rhombhoiderna i överkroppen; alltså kroppens djupt liggande hållningsstruktur. Vi har alltid varit frustrerade över viss dysfunktion i mina höfter och nu vet vi ju varför det har varit så! Jag har använt Markus övningar av och till under 10 år och hans övningar är ett av skälen till att jag på det stora hela hållt mig skadefri! Medfödda defekter undantagna:)

För lite drygt tre år sedan kom jag så i kontakt med Joakim Dettner och hans team nere i Ronneby. Dettner är i grunden naprapat och doktorand i idrottsmedicin och har en gedigen och bred kunskapsbas över hela spektrumet av hälsa, träning, funktionalitet, näringslära och livsstil. Nu driver han och hans team STAC. STAC står för ”Scandinavian Top Athletic Center” och är en av de mest kompletta anläggningar jag sett för högprestationsträning.

Joakim Dettner är en ”no-bullshit”-person av yttersta rang och han skräder inte orden när man konsulterar hans tjänster. Med andra ord; man åker inte till honom för att höra hur duktig man är och få reda på vad man redan vet om sig själv. Vill man det så får man ringa hejaklacken istället.

När jag så gjorde min första analys hos honom i slutet av 2008, i början av min skadeperiod som nu visat sig bero på CAM/impingement, så blev jag således en aning störd initialt. För hur mycket kan vara fel när man vinner medaljer på EM och VM i triathlon och aldrig är sjuk och ”skadad”? Inte för att det var så mycket som han egentligen hade att anmärka på men återigen, vill man utvecklas ifrån en redan mycket hög nivå, så är det de små detaljerna och de svaga länkarna i en kedja som måste bli bättre. Och då Joakim inte hade något behov av att berömma mig för det som jag redan själv visste att jag var duktig på, så satte han fingret i ögat på mig med det som han tyckte var undermåligt.

Nu ska man ju vara medveten om att idrottsmän är högst specifika i sin idrottsutövning och i sitt kunnande. Haile Gebreselassie, Michael Phelps och Zlatan är alla världsstjärnor men också helt olika i sina anatomiska och fysiologiska styrkor och begränsningar. Det är med andra ord inte alltid relevant att ”kunna” allting, speciellt inte om förkovran av nya färdigheter går ut över gamla, och kanske viktigare, färdigheter.

Under hösten och vintern 08/09 körde jag så mycket med Dettners program och den styrka och funktionalitet som jag utvecklade är en av anledningarna, sett i efterhand, att jag ändå tävlade på relativt hög nivå under 09-11(två segrar i Ö till Ö, vinnare av proffsklassen i Superfrog Half-IM, tvåa i Ultraman-VM, vinnare av SOS Triathlon, Gbg Tri, med mera) trots att jag hade en tickande dysfunktion som bara blev värre och värre.

Eftersom jag ser den här operationen och efterföljande rehabilitering som en nödvändig helrenovering så kommer jag återigen att ägna en stor del av våren med ett program ifrån STAC. Min övriga träning och postural terapi kommer att anpassas och utvecklas parallellt med STAC-träningen.

Jag kommer att köra deras så kallade ”custom made”, en tjänst som utgår ifrån en grundläggande och fortlöpande analys av styrkor och svagheter i funktion och anatomi avseende rörlighet och styrka. För att gå in i min post-op fas så fit som jag bara tänkas vara så var jag nere hos Dettner tidigare i vintras och påbörjade träningen.

plankövning på växelvisa ben med horisontalrörelse i höft

plankövning på växelvisa ben med horisontalrörelse i höft

Efter den första analysen Dettner gjorde på mig i Ronneby så var det väldigt uppenbart att jag hade stora problem då mängder av muskulära skyddsreflexer var aktiverade och framför allt var det min höftrörlighet och funktionalitet som var hämmad.

Vid återbesök bara några veckor senare, och efter idogt tränande med Anetth på PT-huset, så var det långt bättre!

Planen är nu att spendera en vecka i Ronneby under våren och intensivträna under Joakim Dettners regi och varva det med behandling och triggerpunktsmassage. Han torterade mig något fruktansvärt senast jag var där, och det hjälpte! Det är ingen som har sagt att det ska vara lätt!

Kolla gärna in deras utbildningar och tjänster!

Fyra dagar efter operation!

I fredags så opererade jag mig på Orthocenter i Göteborg. Det var ortopeder Leif Swärd och Mattias Ahldén som genomförde ingreppet i båda höftlederna.

Leif Swärd är också fotbollslandslagets läkare och hade dagen innan flugit hem ifrån landskampen i Kroatien. Han är en av ett fåtal ortopeder i Sverige som behärskar tekniken att operera CAM/impingement. Jag kände mig sålunda i mycket trygga händer.

Det var ett ganska långt ingrepp. Jag var sövd i nästan sex timmar och ingreppet tog uppskattninsgvis 3.5 timmar. Jag mådde dock bra när jag vaknade och det kändes mest som om jag haft en lång sovmorgon.

Under ingreppet tog man alltså bort skelettpålagringar runt höftleden och enligt läkarna så var det ett mycket befogat ingrepp, med tanke på mängden pålagringar och på de skador som dessa hade åsamkat närliggande vävnader och ledkapslar.

Efter uppvaket gjorde man också en injektion av kroppsegna trombocyter i vänster hamstringsfäste. Det gjordes under lokalbedövning men var ändå dagens mest obehagliga stund då jag tydligt kände när man perforerade muskelfästet på ganska många ställen. Mitt vänstra hamstringsfäste skadade jag lindrigt i maj 2010 och det har funnit en kvarvarande ärrvävnad som lätt blir provocerad och inflammerad.

Jag och min Maxipad-binda.

Jag och min Maxipad-binda.

 

Såren döljs på båda sidor av två stora bandage, typ mensbinda size xl. Det första jag i princip gjorde efter  uppvaket var att stappla iväg och kissa. Jag hade inte ondare än så. Jag hade nästa varit paniskt rädd inför operationen att jag skulle vara fjättrad vid sängen efteråt, alternativt rullas ut i permobil och matas genom sugrör. Tanken på rörelseinskränkning förefaller mig vedervärdig!

Min återhämtning har varit häpnadsväckande. Jag tog en värktablett första natten, mest för säkerhets skull, men ingen alls efter det. Jag ska enligt sjukgymnasten använda kryckor i två till fyra veckor, som ”stöd” vid förflyttning, men jag vet ärligt talat inte varför. Jag tycker mest att de är i vägen. Jag fattar ju också att man ska ta det lugnt och inte provocera en led som utsatts för kontraktion med mera, men att lugnt gå mellan bilen och gymmet är ju knappast att betrakta som belastning.

För varje dag har det alltså blivit otroligt mycket bättre. Visst är jag stel i sårområdet efter att ha suttit ned och jag vaggar gärna som en anka när jag går initialt, men nu i eftermiddag kände jag att jag för första gången hade en helt normal hållning och en normal, om än långsam, gångteknik.

Jag och Anetth tränar hälsläp. Och det är skitkul!

Jag och Anetth tränar hälsläp. Och det är skitkul!

Assisterad stretch av lårmuskeln. Inte fullt så kul.

Assisterad stretch av lårmuskeln. Inte fullt så kul.

 

Just nu har jag ett mycket enkelt rehabprogram med övningar som jag kör för att mobilisera rörlighet och basal styrka runt höftleden. Jag tycker det går jättebra! Dessutom så vankar jag runt i gymmet och kör, med hjälp av min PT Anetth Lindström på PT-huset, de överkroppsövningar som jag kan utföra utan att för den skull stressa mina läkande höfter.

Jag kör lite stakmaskin utan höftrörelse, jag kör chins med assistans, bobathboll med hantlar, skulderbladspress, rotator cuffs och andra övningar.

 

Jag har ett väldigt tättsittande bandage som sagt. Därför förstår jag inte riktigt varför jag inte, med våtdräkt på så att inte vatten strömmar över, skulle kunna få börja simma! Vanligt crawl med minimal benspark. Va? Det hade ju varit så skönt!

Jag vet att jag är en hopplös patient. Men jag tror fullt och fast på att det är mycket bättre att göra lite än att inte göra något alls. Och att göra mycket istället för lite hade ju varit ännu bättre!

I take it in stride, dag för dag. Jag är väldigt tacksam över hur bra det redan går. Jag är också tacksam för den hjälp som jag fått och som jag får av personalen på Orthocenter i Göteborg!

En bra dag och en dålig dag.

En av anledningarna till att jag är i Boulder är att träffa ny medicinsk expertis som kan utvärdera min status och hjälpa mig med mina problem jag upplever med baksida/höft. Igår fick jag värdefull hjälp av In Motion Rehab som drivs av den förra världsmästaren i marathon Mark Plaatjes.

Idag var jag på Boulder Center for Sports Medicine och träffade dr Andy Pruitt som bland annat är en av världens ledande experter på cykelrelaterad fysiologi.

Dr Andy Pruitt kan sin cykling

Dr Andy Pruitt kan sin cykling

 

Deras center är top notch och jag fick en första klassens behandling, inklusive en ny röntgen, som genomfördes per omgående med analys direkt efteråt. Det var de goda nyheterna.

De dåliga nyheterna är att jag nu vet vad mitt huvudsakliga problem är. Och det var inte så upplyftande. ”You´re not going to like me know”, sade doktorn när han analyserat klart.

Det här är inget som jag vill dela med mig av än förrän jag vet mer själv. Antagligen behöver jag komma tillbaka till Boulder senare i höst om jag vill fortsätta att jobba med dr Pruitt. Och det vill jag. För jag har fått mer information och kommit längre på två dagar här än vad jag gjort under föregående +två åren i Sverige. Fuck.

På träningsfronten så var det glada miner dock. Ingenting kunde vara lättare än att träna i Boulder med så mycket gruppträningar och bra träningspartners. Det skulle vara höjden då. Boulder ligger ju på runt 1700 meters höjd men jag känner inte direkt av något.

Jag och Gordo åkte till Flatirons simträning klockan 9 och coach Jane Scott (syster till 6-faldiga Hawii-vinnaren Dave Scott) piskade upp oss på nästan 5000 meter. Det finns säkert fem eller sex dagliga simträningar att välja på mellan de olika simbassängerna här. Flatirons är en utebassäng som faktiskt är öppen året runt. Året runt! Det betyder att man kan simträna i full snöstorm och minusgrader på julafton. My kind of swimming. Poolen är ju då uppvärmd, naturligtvis. Jag förutsatte att det var en yardsbassäng men efter att ha simmat oförklarligt långsamt på de första hundringarna fick jag förklarat för mig att det var en 25m-bassäng och inte yards;)

Sedan blev det 40 km på cykeln med några klättringar som tog mig upp över 2000 m och jag flåsade en aning extra. Det blir värre nästa vecka när vi kör Colorado Climbing Camp där vi bland annat kör Mt Evans på 4300 m, USA´s högst asfalterade väg.

Cyklar uppför Lee Road till Old Stage

Cyklar uppför Lee Road till Old Stage

 

Avslutade med 30 min lugn löpning på gräs och barfota. Minnen av att springa fort plågade mig.