Stort tack Jonas!

Det kom ett så trevligt mail till mig som jag bara måste dela med mig av, med avsändarens tillåtelse naturligtvis.
”Jag har i hela mitt liv hållit på med idrott där av bland annat har jag spelat ishockey i över 16 år. Men jag har alltid haft problem med min vikt och har alltid varit lite små tjock även fast jag tränar 5-6 dagar i veckan. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel, jag åt efter dem råden jag fick som var: Ska du träna mycket så måste du äta mycket kolhydrater! Så ät gärna mycket pasta, ris, bröd, mm! Jag valde även light och nyckelhåls märka produkter, för att jag trodde det var bra saker!
 
Jag började för några år sedan med långdistanslöpning efter att jag slutat med ishockey, då jag ville springa ett marathon. Det gick bra och jag har nu sprungit fem marathon, men var fortfarande en ”tjock motionär” och det blev inga bra tider. Det spelade ingen roll hur mycket jag träna, jag tappa inte mer än 3-4 kg. Visst jag unna mig ibland lite godis mm men inom rimliga gränser.
 
För ca ett år sedan stod vågen på 99 kg och jag fick verkligen panik, jag mådde dåligt när jag såg mig själv i spegeln. I samma veva så kom jag in på din hemsida av en slump och såg att du hade föreläsningar. Så jag gick på din föreläsning Den nakna hälsan och den var så inspirerande och nyttig för mig! Så efter föreläsningen så läste jag alla din tre böcker (läste även Matrevolutionen) och det blev vändpunkten för mig i livet. Jag börja förstå vad jag har gjort fel i alla dessa år och varför jag aldrig har gått ner i vikt mer än några kilo.
 
Sedan jag lagt om kosten helt och äter mer åt stenålderskost och lite åt LCHF så har jag rasat i vikt! Jag har nu tappat näst 20 kg och mår så sjukt mycket bättre. Helt plötsligt så har löpningen blivit ännu roligare, det är natt och dag att springa långt när man väger 20 kg mindre. Jag har bara några kg kvar innan jag når mitt mål på ca 77-78 kg och komma ner på en fetprocent runt 7-8%. Allt detta har givit mig positiv energi och jag har satt upp nya mål, jag håller nu på med en svensk klassiker (bara Vätternrundan kvar) och ser ut att klara den under 24 h med god marginal. Men sedan i november ligger jag i hårdträning då jag har anmält mig till IM tävlingen i Kalmar i sommar och har satt upp Sub 13h som mål.
 
För en vecka sedan så hade vi hälsotest och läkarundersökning och alla mina värden var så sjukt mycket bättre än dem jag haft innan, det var verkligen ett bra kvitto! Men jag vart lite full i skratt  när jag såg denna bild hänga (tallriksmodellen, Jonas anm) utanför rummet till hälsotestet:
 

Jag blir lite sur och arg när jag ser sådana bilder och allt som har Livsmedelsverket att göra. Att en statlig verksamhet rekommenderar bröd, pasta och nyckelhåls märkta och lightprodukter som innehållet lika mycket socker som läsk! Det är helt sjukt!
 
 
Min viktnedgång har inte bara påverkat mig positivt utan även andra. En av mina bröder och en arbetskollega blev peppade när dem såg hur jag rasat i vikt och frågade vad jag hade för ”hemlighet” med min viktnedgång. Så jag berätta hur jag åt och tipsa om din och Andreas bok och nu har min bror och min arbetskollega gått ner över 10 kg var. Tänk om alla kunde få med sig 1-2 personer och förstå hur fel vi blir informerade av statliga enheter hur vi ska äta. Då skulle Sverige bli mycket friskar fort!
 
Här är en annan positiv sak som hänt mig:
Dem senaste åren så har jag haft problem med löparknä till och från, så jag kontaktade en löparbutik. På grund av att jag pronerar ganska mycket när jag springer så tyckte dem att jag skulle fixa inläggssulor och ha sko med kraftigt stöd. Hmm bra tänkte jag och köpte det… Men det blev bara värre och värre med löparknät och jag fatta inte vad som var fel! Men efter att ha läst din bok så ramla polletten ner, jag hade tagit bort allt naturligt i mitt löparsteg och det var stumt och onaturligt. Så jag kasta sulorna och köpte skor utan stöd och efter det så har jag inte haft några problem med löparknä! 
 
Så jag vill verkligen TACKA dig Jonas för din föreläsning och dina böcker som blev en vändpunkt för mig!
Hoppas verkligen fler går på dina föreläsningar och läser dina böcker! Det är så härligt att du driver på och vågar skapar debatt runt den hälsa som finns i Sverige och att någon vågar kritisera Livsmedelsverket mm.
 
Mvh
David 
 
P.S. Bra cyklat dem senast dagarna och tack för en intressant och rolig blogg!”

Min senaste krönika i Runner´s World!

 

”MINNEN IFRÅN FÖRR

När jag var 10 år så var jag sämst av alla killar i klassen på att springa långt. Absolut sämst. Sämre än klassens tjockis. Sämre än klassens astmatiker. Och nästan sämre än Pia som sprang så kobent att knäna gned emot varandra.

På 60 meter var jag hygglig men när det vankades två varv runt skolområdet så hade jag magfjärilar hela dagen. Två varv på tid dessutom. Det var en runda som är uppskattningsvis två kilometer men om någon hade viskat i mina troskyldiga barnaöron att det var marathon vi sprang så hade jag trott dem! Så tröstlöst långt kändes det nämligen.

Utifrån klassens interna resultat så bildades det lag till klasstävlingen Ramnasjön Runt, en årlig stafett mellan Borås skolor som var en legendarisk drabbning med mycket prestige. Jag fick springa i klassens femtelag och den kortaste sträckan därtill, 400 meter. Jag trodde jag skulle dö, så jobbigt var det.

Ramnasjön Runt var sedan min årligt återkommande Golgata igenom hela grundskolesystemet. Jag släpade mitt kors runt den sjön under mycket lidande och ångest. En gång fick jag dessutom springa förstasträckan varpå min högst mediokra löpning blev hänsynslöst exponerad.

När jag var 11 år så började jag att simma och min fysiska förmåga växte i alla avseenden. Den näst intill dagliga simträningen var intensiv och hård från insim till avsim. Därför kändes det normalt att all löpträning i skolans regi också upplevdes som medeltida tortyr. Det var upp till maxpuls inom en minut och sedan en kamp emot blodsmakande lungor och värkande ben.

Att man kunde springa i annan fart än maximal förespeglade aldrig mig. Hur skulle jag kunna vetat det? All löpning var ju nämligen på tid.

Jag blev med tiden bra mycket bättre på att springa. Men det tog lång tid innan löpning blev roligt och den upplevelsebaserade livsstil som sedan på många sätt kommit att definiera min idrottskarriär. En idrottskarriär som under många år haft just intervallöpning runt Ramnasjön som ett nyckelpass!”

Comeback på bloggen! Comeback i steget!

Sent ska syndaren vakna. Långa dagars väntan och mörka nätter törst. På spaning efter den tid som flytt. Liten fågel välter stor tuva. Om och om igen.

Eller vad ska man kalla mitt tillfälliga frånfälle ifrån bloggandet? Och ännu hellre, min storstilade comeback! För misströsta icke. Jag ämnar nu spritsa min verbala vispgrädde en masse under en inte helt överskådlig framtid.

Den senaste månaden har varit ett sammelsurium av olika projekt och deadlines samt ett evinnerligt tränande, späkande, strävande och förkovrande. Minnesgoda läsare kanske drar sig till minnes min CAM/impingement-operation (samt injektion av trombocyter i hamstringsfästet) för drygt sju veckor sedan.

I korta ordalag har mina projekt under den senaste månaden bestått i att:

-sälja min sommarstuga

-flytta ur min lägenhet sedan 11 år tillbaka, samt alla de förråd jag självsvåldigt tagit i besittning. Nu bor jag helt och hållet med Elin. Men hon är snäll så det funkar bra. Annars har jag alltid kontoret:) Detta har också inneburit ett otal vändor till tippen med onämnbara mängder livsbaggage.

-omvandling av enskild firma till AB. Numera är jag VD i Colting Communication AB.

-planerat flera mycket intressanta projekt och evenemang

-utvecklat samarbeten med flera nya och fantastiska samarbetspartners

-coachat, föreläst, instruerat och arbetat i största allmänhet.

Jag kommer att svämma över bloggen med releaser och information kring ovan nämnda nyheter, under de närmaste veckorna! So stay tuned!

Jag vill dock genast flagga för UTFÖRSÄLJNING av ofantliga mängder kläder, hjälmar, pulsmätare, möbler, träningsattiraljer och annat av större eller mindre värde. Eftersom jag dels flyttar och dessutom är i stort behov av att feng-shuia min vardag så avyttrar jag mängder av attiraljer till vrakpris. Jag ska vara mer specifik av vad som finns att köpa men den som exempelvis vill köpa VASA simbänk, luftrenare, tempohjälm, ZIPP-hjul, AC för hemmabruk, TV o DVD samt annat kan göra det antingen nu på söndag och/eller nästa söndag. Återkommer med en mindre vag beskrivning snart.

Min träning då? Jo, jag har nog med råge överskridit doktorns rekommendationer när det gäller rehabtempot. Enligt de riktlinjerna jag har upptejpade på väggen står det ”vecka 8-10, starta jogging på mjukmatta”. Jag tyckte dock att det kändes bra att gå med stavar under fjärde veckan och då testade jag att jogga några steg och det gick bra. Och efter det sprang jag 8 km. Och det gick bra. Så efter 5 veckor sprang jag 10 km i 4.30-fart i mina Vibrams.

Jag har kört ett pass kondition om dagen och parodiskt nog så är det cyklingen som är svårast då det klämmer höftböjarna en del. Höftböjarna löper över operationsområdet och blir således stela. Dock är cykling något som läkarna tidigt godkände. Dock tycker jag att löpningen är lättast då jag kan springa med ganska lågt höftlyft i sammanhanget.

 

 

Jag har också kört mycket hårt med programmet ifrån STAC i Ronneby samt de övningar som min posturala terapeut Markus Greus konstruerat. Jag var nere hos Joakim Dettner i Ronneby för några veckor sedan och tydligen var han imponerad för han skrev på sin blogg:

”Jonas överraskade vidare med RIKTIGT bra effekt i nästan samtliga semidynamiska integreringsövningar i tre plan som ingick i första upplägget. En stor eloge för det, det är inte så ofta någon kommer tillbaka och har förbättrat sig på så många punkter. Jonas hade 110 % effekt i nedre magmuskelstyrketestet, det är redan på en godkänd nivå för vad en professionell triathlonutövare BÖR ha. Det är dock inte alla som har, kan jag meddela!

Bättre på allt, vissa saker tom bättre än innan operationen, andra saker tom bättre än någonsin i karriären. Killen har gjort det grundligt, dvs. följt allt som står i de olika programmen, gjort avsteg där det känts för mycket och uppgraderat där det känts för enkelt (inte så ofta enligt Jonas ;-)”

Min status har förbättrats enormt men det är en bit kvar. Höfterna har återhämtat sig långt över förväntan och inte minst snabbare. Dock är det skadade muskelfästet i hamstrings fortfarande stökigt och ger mig problem vid löpning och cykling. Jag har gjort en ny magnetröntgen och inväntar besked. Det är svårt att veta om man ska gasa eller bromsa men ni kan ju själva gissa åt vilket håll jag tenderar att dra:)

Keep on keepin´on!

 

 

Min senaste krönika i Runner´s World!

Jag skrev den här krönikan några veckor innan min höftoperation och den handlar om att uppskatta sådant vi tar för givet. Som exempelvis förmågan att kunna springa!

 

”Jag sprang just 93 minuter på Rya Åsar. Nysnön gnistrade i solen och varje gång jag vände upp och badade mitt anlete i ljuset så sorterade jag in en lyckobild i minnesarkivet. Det kan behövas för snart blir det ingen löpning på ett tag. Idag var nämligen T minus 16 dagar. Det är då jag opererar mig i båda höfterna.

Jag kommer att springa igen. Det råder ingen tvekan om det. Och jag kommer att göra det med flydda tiders fart och lätthet. Framför allt kommer jag att springa med glädje. För det är först när löpningen inte längre är förutsättningslös som dess riktiga värde skiner mer än något annat. När löpningen är en ynnest som man lyxkonsumerar så är man försiktig med kritiken. Man klagar inte över att burken var svår att öppna när den är full av rysk kaviar och inte heller att glaset bara är halvfullt om det smakar Dom Perignon.

Jag har en triathlonkompis som inte springer alls längre. Men när det begav sig så kämpade vi om medaljerna under VM 2001. Vi bytte placeringar med varandra flera gånger innan jag till slut blev trea och han femma. Ett halvår senare så cyklade han omkull under ett träningsläger och reste sig aldrig mer. Han var förlamad ifrån midjan och nedåt. Men Marc Herremans, ifrån Belgien, reste sig på ett annat sätt. Han började en ny idrottskarriär och blev med tidens världens bästa handikapptriathlet.

Så grymt kan livet vara. Men varje svårighet har också en möjlighet. Och för varje dörr som stängs så öppnas en ny. Så länge vi inte tar något för givet och slutar att uppskatta det självklara. För det självklara håller aldrig i längden. Därför njuter jag nu av nuet i varje löpning.

För det kommer garanterat en dag då mina ben inte förmår att bära mig eller min kropp att driva mig. Men den dagen är inte idag. ”

Orolig dag i Kona.

Nu är det nära. Och det är ju typiskt att något börjar krångla. Preciiiiis när allt var så bra och så mycket har löpt så smärtfritt.

Det kom när jag sprang i morse. En liten känning i höger höft, odefinierat vart någonstans. Jag och Jojje joggade ut på Alii Drive i 4.5 miles varpå min plan var att springa 3×1 mile hårt med en halv mile jogg emellan.

 

Mitt i steget, mitt i livet, mitt på Alii Drive

Mitt i steget, mitt i livet, mitt på Alii Drive

 

Jag sprang bara en mile hårt och kände hur det som var en knappt märkbar irritation hade växt till något mer än så. Så det var retur in i bilen och hem till isbad, kompressionsmaskin, huvudbry och farhågor.

Som tur är har jag fina människor med mig och som lyfter livet! Brorsan lagade en fantastisk grillmiddag på fläskkött i marinad som vi precis avnjutit (dock inte han själv, då det inte var rått:) och Jojje höjer humöret mest hela tiden med sin optimism. Och Elin är bara bäst hela tiden!

 

När vi pussas så fotar vi alltid det. Och så fotar Jojje oss. För säkerhets skull.

När vi pussas så fotar vi alltid det. Och så fotar Jojje oss. För säkerhets skull.

 

Vi fotade och filmade en del idag. På eftermiddagen blev det en ny våtdräktssimning vid piren och vi hade ett sjysst ljus. Piren är grym att simma vid då det finns bra bojar att simma ut från och duschar att få väck saltet efter träningen. Det kändes väl OK att simma men jag hade inte huvudet med mig för jag är orolig över min onda höft. Jag menar, WTF!?

 

Simmare har Speedos, badare har fotbollsshorts.

Simmare har Speedos, badare har fotbollsshorts.

 

Efter simning träffade jag min massör på plats, Gary Shields, som själv vunnit Ultraman några gånger. Han konstaterade att mina höfter var helt out of whack och att ena benet var längre än det andra. Jag fattade naturligtvis direkt varför. Det beror på att jag sedan tre veckor haft lite ont nedanför högerfotens insidas fotknöl och har säkert omedvetet kompenserat i mitt löpsteg och presto, en obalans kommer som ett brev på posten. Men nu? Typ nästa vecka hade jag mer än gärna haltat runt.

Jag har köpt suspekta japanska plåsterlappar, kylande kräm och antiinflammatorisk salva. Nu är det fan inget att spara på. Pull out all the stops. Nästa steg blir att låta brorsan fånga en vild höna och offerdricka dess blod eller att kissa i vulkanen.

Imorgon är det en ny dag i neurosens tecken. Jag hatar de sista dagarna innan en stor tävling. Mindre träning, mer mat och en känsla av att bli fetare för varje minut som går. Jag har vid det här laget kört ganska många VM, EM, Ironman, Ultraman, Ö till Ö och andra neurosframkallande evenemang av dignitet och dagarna innan är alltid fyllda av ångest light.

Om alla nu tänker bra tankar om min höft så blir det nog bra. Umma gumma Jonas höft ummmmmmmm ummmmmmmm…

Tuff träning

Är trött ikväll. Satt och somnade vid maten och hade så när doppat näsan i min fisktallrik om inte jag hade blivit så kladdig.
(mycket riktigt, jag orkade typ två meningar och skriver nu resten på morgonen efter, 10 timmars sömn rikare:)

Många långa dagar och mycket output under de senaste månaderna. Samtidigt som man bygger fitness så bygger man också trötthet. Nu får jag passa mig så det inte tippar över.

Idag sprang jag och Jojje 20 kilometer på en rejält fuktig landsväg längs prunkande kaffebuskar och grönkletig djungel. Det var varmt även då vi började löpningen strax efter kl 07. Jag kände mig stark och lätt men med ackumulerad trötthet i benen. Nu sprang vi inte så fort, mellan 4.30-4.45, men i stark kupering och mycket fukt med sparsamma vätskepauser. Jag hade en behaglig puls på cirka 130 i snitt så det var en löpning gjord på rätt sätt.

Svettigt värre och ombyte till Starbucksfika!

Svettigt värre och ombyte till Starbucksfika!

Efter en bit banan- och valnötsbröd med avokado på så simmade vi i poolen. Jag körde 3300 yards vilket är samma som 3000 meter och jag simmade bland annat 30×50 med var tredje max.

Efter den synnerligt effektiva morgonen så käkade vi en stabil brunchomelett på Lava Java och hade det allmänt mysigt i havsbrisen.

Jag och Elin är pratar om hennes simträning som går från klarhet till klarhet!

Jag och Elin är pratar om hennes simträning som går från klarhet till klarhet!

Träningen avslutades med 60 km cykel med fokus på sittställning och materialcheck och det utföll till belåtenhet! Jag sitter väldigt bra och bekvämt på min Canyon.

Money shot i TT-position.

Money shot i TT-position.

Svettiga och nöjda med varierande grader av nedbrutna ben och blodsockernivåer vid träningsdagens slut.

Svettiga och nöjda med varierande grader av nedbrutna ben och blodsockernivåer vid träningsdagens slut.

Nu blir det strax en tretimmarscykling och sedan jobb på det. Vi behöver få undan en del planering inför helgen och allmänt mailande. Det blir några timmar på Starbucks då huset vi bor i tyvärr har ett minst sagt instabilt Internet.

Update från Hawaii!

Anlände till Kailua-Kona på Hawaii i onsdags kväll efter en lång och tidvis svettig resa. En konstig anslutning i LA med påföljande baggagebärande löpte väl inte helt smärtfritt med en del kverulans och högljudda utbrott som följd. Fram kom vi dock och efter installation så sprang jag tre kilometer med min vid det laget extremt tjocksvullna och sömnbestulna kropp. Huvudsyftet med denna löpning är att få igång magen. Det fick jag. Och blev nog två kilo lättare på kuppen.

Nästa morgon körde jag 15 kilometer direkt med tre snabbare miles i 3.40-fart. Varpå jag blev ytterligare två kilo lättare.

Efter detta ytterst tillfredsställande hälsobesked så har det varit en kavalkad av roligheter och positiva nyheter som avlöst varandra. Träningen har legat på mellan fyra och fem timmar om dagen och jag är lätt, stark och fit. Minnesvärda pass var distanlöpningen på Hualalai Road där Elin sprang sig rödare i ansiktet  under sina åtta miles än under hela Gbgsvarvet. Eller första passet i havet där jag var fem meter ifrån ett stim delfiner.

Idag cyklade jag 11 mil intervaller med Chris Lieto, amerikanen som brukar leda av cykeln på de flesta tävlingar i världen. Simma i poolen med tunga fuktiga skyar hängande över Kona.

 

Kona Aquatic Center

Kona Aquatic Center

 

Jag älskar Kona. Det mesta är enkelt och smidigt. Allt löser sig. Kaffet är gott. Och vid mitt femte besök i staden så är jag på first name basis med ganska många som i sin tur underlättar livet i cykelaffär, hos massören och annat.

Min brorsa kom igår från Los Angeles, som under några månader är hans bas, och han har redan hunnit med att köra yoga, simma i havet med havssköldpaddor och blandat ihop några delikata röror som passar till buffelköttfärsen! Idag kom så Jojje som fulländar vårt fyrmannalag. Vi kommer tillsammans att få många spännande saker gjorda under de närmaste 10 dagarna!

Elefantben eller Recovery Pump?

Elefantben eller Recovery Pump?

 

Den stora behållningen under kvällen har annars varit min nya leksak för återhämtning; Recovery Pump. Det är en maskin som tar kompression till en helt ny nivå. Den använder en kompressionsteknik som från vaden och uppåt hjälper det venösa flödet i benen genom att ”pressa” det uppåt.

Lite trött nu och måste sova så att vi är vakna bright and early för löpning med start kl 07. Även om vädret inte varit så soligt hittills så är det i sedvanlig ordning varmt och fuktigt.

Aloha och mahalo.