Min senaste krönika i Runner´s World!

Jag skrev den här krönikan några veckor innan min höftoperation och den handlar om att uppskatta sådant vi tar för givet. Som exempelvis förmågan att kunna springa!

 

”Jag sprang just 93 minuter på Rya Åsar. Nysnön gnistrade i solen och varje gång jag vände upp och badade mitt anlete i ljuset så sorterade jag in en lyckobild i minnesarkivet. Det kan behövas för snart blir det ingen löpning på ett tag. Idag var nämligen T minus 16 dagar. Det är då jag opererar mig i båda höfterna.

Jag kommer att springa igen. Det råder ingen tvekan om det. Och jag kommer att göra det med flydda tiders fart och lätthet. Framför allt kommer jag att springa med glädje. För det är först när löpningen inte längre är förutsättningslös som dess riktiga värde skiner mer än något annat. När löpningen är en ynnest som man lyxkonsumerar så är man försiktig med kritiken. Man klagar inte över att burken var svår att öppna när den är full av rysk kaviar och inte heller att glaset bara är halvfullt om det smakar Dom Perignon.

Jag har en triathlonkompis som inte springer alls längre. Men när det begav sig så kämpade vi om medaljerna under VM 2001. Vi bytte placeringar med varandra flera gånger innan jag till slut blev trea och han femma. Ett halvår senare så cyklade han omkull under ett träningsläger och reste sig aldrig mer. Han var förlamad ifrån midjan och nedåt. Men Marc Herremans, ifrån Belgien, reste sig på ett annat sätt. Han började en ny idrottskarriär och blev med tidens världens bästa handikapptriathlet.

Så grymt kan livet vara. Men varje svårighet har också en möjlighet. Och för varje dörr som stängs så öppnas en ny. Så länge vi inte tar något för givet och slutar att uppskatta det självklara. För det självklara håller aldrig i längden. Därför njuter jag nu av nuet i varje löpning.

För det kommer garanterat en dag då mina ben inte förmår att bära mig eller min kropp att driva mig. Men den dagen är inte idag. ”

Orolig dag i Kona.

Nu är det nära. Och det är ju typiskt att något börjar krångla. Preciiiiis när allt var så bra och så mycket har löpt så smärtfritt.

Det kom när jag sprang i morse. En liten känning i höger höft, odefinierat vart någonstans. Jag och Jojje joggade ut på Alii Drive i 4.5 miles varpå min plan var att springa 3×1 mile hårt med en halv mile jogg emellan.

 

Mitt i steget, mitt i livet, mitt på Alii Drive

Mitt i steget, mitt i livet, mitt på Alii Drive

 

Jag sprang bara en mile hårt och kände hur det som var en knappt märkbar irritation hade växt till något mer än så. Så det var retur in i bilen och hem till isbad, kompressionsmaskin, huvudbry och farhågor.

Som tur är har jag fina människor med mig och som lyfter livet! Brorsan lagade en fantastisk grillmiddag på fläskkött i marinad som vi precis avnjutit (dock inte han själv, då det inte var rått:) och Jojje höjer humöret mest hela tiden med sin optimism. Och Elin är bara bäst hela tiden!

 

När vi pussas så fotar vi alltid det. Och så fotar Jojje oss. För säkerhets skull.

När vi pussas så fotar vi alltid det. Och så fotar Jojje oss. För säkerhets skull.

 

Vi fotade och filmade en del idag. På eftermiddagen blev det en ny våtdräktssimning vid piren och vi hade ett sjysst ljus. Piren är grym att simma vid då det finns bra bojar att simma ut från och duschar att få väck saltet efter träningen. Det kändes väl OK att simma men jag hade inte huvudet med mig för jag är orolig över min onda höft. Jag menar, WTF!?

 

Simmare har Speedos, badare har fotbollsshorts.

Simmare har Speedos, badare har fotbollsshorts.

 

Efter simning träffade jag min massör på plats, Gary Shields, som själv vunnit Ultraman några gånger. Han konstaterade att mina höfter var helt out of whack och att ena benet var längre än det andra. Jag fattade naturligtvis direkt varför. Det beror på att jag sedan tre veckor haft lite ont nedanför högerfotens insidas fotknöl och har säkert omedvetet kompenserat i mitt löpsteg och presto, en obalans kommer som ett brev på posten. Men nu? Typ nästa vecka hade jag mer än gärna haltat runt.

Jag har köpt suspekta japanska plåsterlappar, kylande kräm och antiinflammatorisk salva. Nu är det fan inget att spara på. Pull out all the stops. Nästa steg blir att låta brorsan fånga en vild höna och offerdricka dess blod eller att kissa i vulkanen.

Imorgon är det en ny dag i neurosens tecken. Jag hatar de sista dagarna innan en stor tävling. Mindre träning, mer mat och en känsla av att bli fetare för varje minut som går. Jag har vid det här laget kört ganska många VM, EM, Ironman, Ultraman, Ö till Ö och andra neurosframkallande evenemang av dignitet och dagarna innan är alltid fyllda av ångest light.

Om alla nu tänker bra tankar om min höft så blir det nog bra. Umma gumma Jonas höft ummmmmmmm ummmmmmmm…

Tuff träning

Är trött ikväll. Satt och somnade vid maten och hade så när doppat näsan i min fisktallrik om inte jag hade blivit så kladdig.
(mycket riktigt, jag orkade typ två meningar och skriver nu resten på morgonen efter, 10 timmars sömn rikare:)

Många långa dagar och mycket output under de senaste månaderna. Samtidigt som man bygger fitness så bygger man också trötthet. Nu får jag passa mig så det inte tippar över.

Idag sprang jag och Jojje 20 kilometer på en rejält fuktig landsväg längs prunkande kaffebuskar och grönkletig djungel. Det var varmt även då vi började löpningen strax efter kl 07. Jag kände mig stark och lätt men med ackumulerad trötthet i benen. Nu sprang vi inte så fort, mellan 4.30-4.45, men i stark kupering och mycket fukt med sparsamma vätskepauser. Jag hade en behaglig puls på cirka 130 i snitt så det var en löpning gjord på rätt sätt.

Svettigt värre och ombyte till Starbucksfika!

Svettigt värre och ombyte till Starbucksfika!

Efter en bit banan- och valnötsbröd med avokado på så simmade vi i poolen. Jag körde 3300 yards vilket är samma som 3000 meter och jag simmade bland annat 30×50 med var tredje max.

Efter den synnerligt effektiva morgonen så käkade vi en stabil brunchomelett på Lava Java och hade det allmänt mysigt i havsbrisen.

Jag och Elin är pratar om hennes simträning som går från klarhet till klarhet!

Jag och Elin är pratar om hennes simträning som går från klarhet till klarhet!

Träningen avslutades med 60 km cykel med fokus på sittställning och materialcheck och det utföll till belåtenhet! Jag sitter väldigt bra och bekvämt på min Canyon.

Money shot i TT-position.

Money shot i TT-position.

Svettiga och nöjda med varierande grader av nedbrutna ben och blodsockernivåer vid träningsdagens slut.

Svettiga och nöjda med varierande grader av nedbrutna ben och blodsockernivåer vid träningsdagens slut.

Nu blir det strax en tretimmarscykling och sedan jobb på det. Vi behöver få undan en del planering inför helgen och allmänt mailande. Det blir några timmar på Starbucks då huset vi bor i tyvärr har ett minst sagt instabilt Internet.

Update från Hawaii!

Anlände till Kailua-Kona på Hawaii i onsdags kväll efter en lång och tidvis svettig resa. En konstig anslutning i LA med påföljande baggagebärande löpte väl inte helt smärtfritt med en del kverulans och högljudda utbrott som följd. Fram kom vi dock och efter installation så sprang jag tre kilometer med min vid det laget extremt tjocksvullna och sömnbestulna kropp. Huvudsyftet med denna löpning är att få igång magen. Det fick jag. Och blev nog två kilo lättare på kuppen.

Nästa morgon körde jag 15 kilometer direkt med tre snabbare miles i 3.40-fart. Varpå jag blev ytterligare två kilo lättare.

Efter detta ytterst tillfredsställande hälsobesked så har det varit en kavalkad av roligheter och positiva nyheter som avlöst varandra. Träningen har legat på mellan fyra och fem timmar om dagen och jag är lätt, stark och fit. Minnesvärda pass var distanlöpningen på Hualalai Road där Elin sprang sig rödare i ansiktet  under sina åtta miles än under hela Gbgsvarvet. Eller första passet i havet där jag var fem meter ifrån ett stim delfiner.

Idag cyklade jag 11 mil intervaller med Chris Lieto, amerikanen som brukar leda av cykeln på de flesta tävlingar i världen. Simma i poolen med tunga fuktiga skyar hängande över Kona.

 

Kona Aquatic Center

Kona Aquatic Center

 

Jag älskar Kona. Det mesta är enkelt och smidigt. Allt löser sig. Kaffet är gott. Och vid mitt femte besök i staden så är jag på first name basis med ganska många som i sin tur underlättar livet i cykelaffär, hos massören och annat.

Min brorsa kom igår från Los Angeles, som under några månader är hans bas, och han har redan hunnit med att köra yoga, simma i havet med havssköldpaddor och blandat ihop några delikata röror som passar till buffelköttfärsen! Idag kom så Jojje som fulländar vårt fyrmannalag. Vi kommer tillsammans att få många spännande saker gjorda under de närmaste 10 dagarna!

Elefantben eller Recovery Pump?

Elefantben eller Recovery Pump?

 

Den stora behållningen under kvällen har annars varit min nya leksak för återhämtning; Recovery Pump. Det är en maskin som tar kompression till en helt ny nivå. Den använder en kompressionsteknik som från vaden och uppåt hjälper det venösa flödet i benen genom att ”pressa” det uppåt.

Lite trött nu och måste sova så att vi är vakna bright and early för löpning med start kl 07. Även om vädret inte varit så soligt hittills så är det i sedvanlig ordning varmt och fuktigt.

Aloha och mahalo.

Dagar av längtan. Dagar av hopp.

De senaste veckorna har gått fantastiskt bra. På alla plan. Ju mer jag gjort, rent generellt, desto bättre har resultatet blivit. Det är essensen av ”power of doing”. Och ju mer jag har tränat, desto bättre har jag presterat och mått. Därmed inte sagt att det varit lätt. För det har det inte. Det har varit fucking hard! Inte lätt men enkelt. För det är inte svårare än att bara kasta sig in i varje dag och varje timme med liv och lust och bita i allt som finns.

Det handlar inte om positivt tänk. Jag tror inte på positivt tänkande, sjungande delfiner och annat trygghetscertifierat medhårsmys som man kan suga på napp med. Positivt tänkande är för människor som bara gör lätta saker. När det är svårt och tufft och man ska släpa sin döda kropp igenom ytterligare en timme av något följt av en timme av annat så är det andra drivkrafter som pockar och drar i marionettrådarna. Inte minst är det ett momentum i sig som är mäktigt. Ett momentum som vältrar sig igenom varje uns av ens väsen och som knappast bäddar med bomull och viskar positiva mantran i örat utan snarare är som ett grepp över skrevet.

Jag älskar de här tiderna av mitt liv. Det här livet och de här perioderna saknar frågetecken och tvekan. Det bygger och sväller. Tillfälliga motgångar eller opåverkbara faktorer omsätts i andra möjligheter och förkovran sker på andra plan.

Det bästa är att jag är starkare, smalare och bättre än på mycket länge. Jag har länge hyst en illavarslande känsla över mitt framtida idrottsliv. Inte en oro men en känsla av förgänglighet och ofrånkomlighet. För ålder är inget vi kan hindra. Men jag har aldrig trott att jag är gammal. Än. Eller ens sliten. Men problem jag fått med mig och burit på, mitt baggage, hade måhända börjat tära på mig. När hjulen faller av så rullar bilen dåligt oavsett motor. Men det kanske inte är så illa som jag trott? Senare undersökningar visar att det kanske är mindre problem som kan lösas eller i alla fall hanteras. Och i den längtan, med den tron och i de förhoppningarna har jag lagt timme på timme, mil till mil, dröm ovanpå dröm och jag känner nu att jag aldrig tänker misströsta eller misstro. Det här livet är vad som definierar mig. ”You gotta be true to your own nature”. Det sade redan Nicholas Cage i filmen Mångalen, och det är ett citat som på gott och ont följt mig. Det har ursäktat mina brister och mänskliga tillkortakommanden men också stärkt min drivkraft och slipat mina vapen.

Idag har jag cyklat 22 mil. Det var inte lätt. Men enkelt. Igår sprang jag först 24 kilometer, simmade 2500 m fart och sprang sedan 10 km till. Dagen innan det cyklade jag 90 km och simmade 6000 m dunkadunka. Innan det var det min intervalldag med tre pass och ett avslutande 5000 m-pass. Vet ni hur det känns att komma ned till badet och vackla in med håret på ända och försöka att motivera sig till att lägga sin frusna kropp i vattnet och uppbåda ambition till att plöja upp och ned med kvalitet? Klart att ni vet, en del av er. Men det är inte lätt. Dock är det enkelt med bra träningskompisar. Och jag har tammefan suveräna sådana! Tomas Eriksson piskar nu sin gamla simmarkropp och hetsar emot mig på varje träning och denna 44-åring, tidigare SM-medaljör på 1500 fritt, har säkert bättre saker att göra, men har ägnat de senaste veckorna åt att agera sparring åt mig. Ovärderligt.

Och Thobias Petersson som egentligen inte har någon anledning att cykla just nu, ägnar en hel söndag åt att hålla mig sällskap på 22 råkalla mil genom halva väst-Sverige. För att inte tala om förra söndagen när han cyklandes, medels ålandes och bärandes, höll mig sällskap på Sjuhäradsleden, samt bar all dricka, när jag sprang 42 kilometer. Hans MTB-tur var säkert  lika jobbig som min löpning.

Tack killar, tack familjen, Elin och hundarna och alla som hejar på! Det är aldrig lätt. Men det är i alla fall enklare!

…and the beat goes on…

Dagar fyllda av träning, rörelse och hjärta följs av andra dagar fyllda av detsamma. Jag njuter till fullo av att känna mig så varm, villig och vild med så mycket liv att leva. Jag balanserar visserligen på slak lina och för en den ständiga kampen mellan ambitionen, vilja, verkligheten och vardagen. Men så är det för alla. Om det här livet vore lätt så hade det kallats fotboll.

Idag var det en tempodag på programmet. Behovet av hårda intervaller är en aning underordnat när man förbereder sig för en tävling som tar 22 timmar över tre dagar och generellt så handlar en träningsprocess om att göra mycket av det som är låg risk och väldigt lite och sparsamt, väl avvägt, med det som är hög risk. Hög intensitet är hög risk. Så det gäller att införliva lite tempo, tryck och styrka här och där när det känns bra. Ibland under distanspassen. Och i simträningen kör jag ändå nästan uteslutande hårda eller väldigt hårda intervaller. Men simning är alltid låg risk under alla omständigheter.

Men idag ville jag dunka på lite med syreupptagningsstress! En gång i tiden toppade jag ut på 6.85 liter/minuten på syreupptagningstester på LIVI´s idrottsvetenskapliga institut. Jag hade ganska många tester mellan 6.6 och 6.8 under de åren som jag gjorde många sådana tester. Och en stark motor är aldrig i vägen. Även om en stark motor också kan köra sönder ett svagt chassi. Man kan gräva stora hål med starka motorer och det är syreupptagningsmonsterna som drabbas av de värsta överträningssymptomen.

Jag körde löpintervaller på 4×10 min med två minuters vila. Farten var 3.30-3.35 på runt 160-puls. Kontrollerat, med andra ord. Benen var inte tiptop efter mina 52 kilometer löpning inom ett dygn lördag-söndag, följt av en vilodag från löpning, och de löpningarna jag gjort de senaste dagarna på 30 km. Formen är dock god och min återhämtning på en minut var från 162 i puls till 98, efter sista minuten.

Jag startade det här passet runt 11 eftersom jag gillar att sova länge så det var bara lite kokosfett innan första passet så efter löpningen blev det bananpannkakor ock kaffe samt kokosvatten innan jag gav mig ut på cykeln. Jag körde 70 km med första hälften på hög kadens +100 rpm varpå jag körde några kortare intervaller och sedan ett block på utväxling 56-12, alltså riktig powerträning för benen.

Hem och en kort paus för en shake på rå mjölk (tack brorsan för leverans!), banan, råa ägg, chiafrön, avokado och rå honung innan det var plattan i mattan till badet med en ganska genomfrusen kropp. Simkompis Tomas låg redan i vattnet och plöjde fyrahundringar så det var bara att falla till föga och med en kopp varmt kaffe på kanten hoppa i och hoppa på.

5000 meter senare var jag klar. Jag simmade bland annat 5×200 och sedan den hårda serien på 20×100 arm på 1.30. Jag snittade runt 1.12 (50 m-bassäng) vilket är helt OK med tanke på att mina vader och fötter hotade med kramp från början till slut.

Nu sitter jag med tre sköna hundar i soffan och smakar lite på min mandelmassa och funderar på min tre närmaste träningsdagar som enligt schemat bjuder på ren och skär distans.

Trials of miles and miles of trials.

Efter mer än 15 föreläsningar över de senaste tre veckorna, monsterträning och en vardag i rörelse så har jag nu kommit ut på andra sidan bättre och starkare än innan.

Jag har tränat nästan som jag hade hoppats i ett best-case-scenario, men i ambitionens namn så vill individer som drabbats av en typ-A personlighet, gärna göra mer, bättre och oftare. If it´s worth doing it´s also worth overdoing.

Jag har inte bloggat, skrivit eller debatterat så mycket som jag vill. När de här perioderna av liv som löper minut för minut på den röda linjen så vecklar tanken och tråden ut sina vindlingar bakom skallbasen och rotsystemet når tids nog ända ned i själen och griper tag i det som är kärnan av jag.

Tillvaron är störst när livet bläddrar ruta för ruta i realtid utan möjlighet till fast forward eller rewind.

Igår var en sådan dag. Löpning till Ulricehamn på Sjuhäradsleden i magiskt väder där ett beslöjat skimmer  löftesrikt bäddade in stunden i andakt. 42 kilometer som avslutades på Kallbadhuset i Ulricehamn.

 

Kallbadhuset i Ulricehamn

Kallbadhuset i Ulricehamn

 

Prestationer och intensiva upplevelser kan lämna en viss matthet. Det är lätt att falla för hinder och lockelser som inte ligger i linje med den anslagna riktningen. Det finns alltid en kontrast att väga den kortsiktiga njutningen av ”instant gratification” emot den ljuva känslan av den konsekvens som finns i ”delayed satisfaction”. Vår tids mest sanktionerade missbruk är sockermissbruket. Det är till och med institutionaliserat. Det är lätt att hitta skäl och orsaker till att man är värd en sockerbulimisk orgie efter en fysisk insats. Det är därför vi har en värld av motionärer som är ganska tjocka. Därmed inte sagt att socker inte är gott. Jag njuter dock sparsamt nu för tiden och väljer med omsorg källan till njutning.

Igår sade min svaga sida; pizza! Men jag lagade istället en shake på rå mjölk, råa ägg, banan, avokado, rå honung och chiafrön. Sedan blev det en middag på oxfilé, spenat, avokado, broccoli, lök, vitlök, smör och ett glas rött. Givetvis blev det lite lyxmandelmassa på kvällen!

 

Träning dag 15+16/60

 

Måndagen den 10 okt                            Cannes

Tänkte köra riktigt långt idag och det började väldigt bra med ystert humör och ungsprittande ben som trampade ur sängen innan det ens blivit ljust. Råfoodsbrorsan sov fortfarande tungt, förkyld som han är.
Dessvärre så ville min cykel annorstädes så att något sprucket, något skevt och något skavandes nödgade mig att cutta hem kort innan jag ens hunnit begabba bergen med mina morska muskler. Så det blev bara 2.5 timme o knappt 7 mil.
Nåväl, nöden är uppfinningarnas moder så jag red vidare på min beygynnande löptrend och tog på nytt båten ut till Iles de Lerins där jag sprang samma som igår. Det kändes bättre idag men benen tappade allt under de sista 10 minuterna; 45 km löpning inom ett dygn är little too close for comfort.
Simmade sedan hyggligt efter att vilat min bringa i solens strålar; körde 20 bland annat 20 reps x 50 hårda simtag med paddlar. Och, by God, de var hårda.
Sedan. Packning. Ostron. Vin. En vanlig fransk kväll helt enkelt.

-2.33 cykel aktiv tid, 72 km, 980 höjdmeter

-1.35 löpning distans, puls 135-152, jämn fart i tre varv

-0.45 simning öppet vatten, med 20×50 hårda tag m paddlar.

 

Tisdagen den 11 okt                                  Cannes-Borås

Mystiskt trött hela dagen. Nästan matt. Det slog mig i går kväll där jag knappt kunde hålla ögonen öppna men ändå hade svårt att somna. Inget bra. Men nu har ju brorsan sovit i samma rum och snorat så hans bugg har kanske satt sig i luren?
Lång dags resa fast ändå inte. Men allt kändes extra jobbigt idag; bära, vänta, köa, upp o ned, av o på, in och ut och så slut.
Övervägde en hel vilodag men mäktade ändå uppbåda intresse för en simning.Men det var allt. Vill ändå ha några kortare dagar innan jag gasar på igen emot fredagen. Resor och jobb och allt det där. Sängen och Elin lockar extra varmt idag. Väl där vill jag aldrig lämna.

-Simning 3000 m
300-250-200-150-100 frisim med 30 frekvens/fart och 20 glid per 50. 2×50 rygg mellan varje intervall. 10-15 sek vila rakt igenom.
15×100 paddel start 1.35. Lugn-medel-hård. Inget tryck. Trött. Fuck. Trött. 

Träning dag 14/60

 

Dag 14                          Cannes

En mellandag mellan dagar. Dagar av volym och bjärta tankar och rött blod. Idag var ambitionen att springa lite längre och lite längre är en definitionsfråga these days. Jag hade helst velat springa 2 timmar varje dag, lite som förr, men jag kan nöja mig med mindre just nu. Less is not more. But still more than nothin:)

Jag åkte färjan ut till Iles de St Marguerite och tänkte på hur lustigt det var när jag förra året försökte att simma hem från ön och kustbevakningen tog mig. Sacre bleu!

Jag var inte fräsch i sätet men som den dieseltraktor man är så förbättrades läget undan för undan och det blev tre varv i progressiv fart på totalt 1.40. Nöjd och balanserad efteråt.

Jag hade ambitionen att simma också men mellan nya båtturer, croq monsieurs som mamman vill att jag skulle hämta, förrädiskt skön sol på förrädiskt skön strand, inneboende lathet, motljus, stort hår, kris i mellanöstern och fallande börskurser så blev det framflytttat på obestämd tid. Jag menar, jag simmade bra redan 1987 så hur akut kan det bli? Men sedan drog det in molntäcke och då kunde inte ens en ny cafe au lait rädda moralen.

Anyways, ny chans att vara jävligt great imorgon. Ska cykla över alla berg jag kan hitta. 

-Löpning 1.40, progressiv fart, snittpuls över de tre varven 129, 134, 136

 

Iles St Marguerite utanför Cannes. Här satt "mannen med järnmasken". Säkert fick han inte bada heller.

Iles St Marguerite utanför Cannes. Här satt ”mannen med järnmasken”. Säkert fick han inte bada heller.

Träning dag 10/60

5 oktober                 Cannes

Sov som en stock i natt, 10 timmar, och var oerhört mycket fräschare till sinnes än i går. Dock var mina ben ganska slitna efter gårdagens löpövningar.
Körde runt 4 timmar i alla tre grenarna. Cyklingen var runt 75 km men det är inga snabba mil här nere med stop n´go körning ut ur Cannes och genom byarna och med utförskörningar som är vindlande. Jag höll mig dessutom under 145 i puls uppför så det blev inga världsrekord direkt, snitt på drygt 27 km/tim men med 1100 hm.

-Cykel 2.45 aktiv tid, 75 km. Puls 122-149. Klättringarna i 135-145.
1100 höjdmeter

-Simning 28 min i havet, längre intervaller som var 4 x 400 m cirkus.

-Löpning 42 min i parken jämte, lugn men kuperad jogg med brorsan, 125-snitt