Det är dagen efter lägret nu och jag är ordentligt sliten. Vi är alla det. Några av oss var och simmade Masters i morse och det var det första riktigt tröga träningspasset på mer än 14 dagar. Jag sög rejält! Kantig, trög, okoordinerad och stel. Sådan man blir efter mycket och hård träning på hög höjd, helt enkelt. Jag kallar det passet 4000 meter flodhäst.

Efter det åkte vi och käkade en volymiös frukost på Walnut Café med frensh toast, ägg, grits och pannkakor. ”Where is fucking pancakes house?” har varit vår catchphrase under det här lägret. Och eftersom jag också är nihilist så har vi lekt Big Lebowksi en del. Jag gillar att driva med allas tekniska hjälpmedel som effektmätare, Garmin och deras träningsdagbok på TrainingPeaks. Jag tror inte på den skiten. Jag tror aldrig något är jämförbart eller samma. Det finns alltid för många variabler i träning och liv. Jag ska starta en coachingservice som heter Nihilist Coaching.

Igår cyklade vi uppför Mt Evans, det är den högst asfalterade vägen i hela USA; 4300 möh. Det var en redigt lång klättring. Först 900 höjdmeter från Idaho Springs och sedan 1100 höjdmeter till från Echo Lake. Fatta att klättra 2000 höjdmeter och redan vara på 2300 möh när man startar!

Jag hade en rätt bra dag men någonstans vid 4000 möh så tappade jag en fjärdedel av uteffekten och blev bara less på backen. Snoret hängde i långa trådar och det blåste hur kallt som helst när man närmade sig slutet. Väl uppe så dunkade jag en Dr Pepper, tog på mig alla kläder som jag hade i supportbussen och körde ned igen. Och det var långt värre än upp! Väldigt dålig väg, sidvind, svinkallt, trött i kroppen och mängder av bilar på väg upp!

Det luktade starkt från mina bromsbelägg när jag var nere vid Echo Lake igen och efter en återsamling så blev det fincykling ned till Bergen Lake för brunch och vidare hemfärd till Boulder och presto, here we are.

Jag vet att jag inte borde men jag funderar starkt på att åka upp till Switzerland Trail och springa. Det är så roligt att ha hittat mina ben under mig igen men jag är samtidigt lite i ett återhämtningsläge, både fysiskt och mentalt. Men det är nog bäst att jag springer för annars är risken stor att jag köper åtta Krispy Kreme Donuts och det vore ju inte bra.

Vad jag egentligen vill göra är att cykla mer och cykla uppför. Att vara på tour har en beroendefaktor som kräver en viss avgiftning.

Simning klockan 7 i Vail, 3000 meter i intervaller. Frukost och packning. Kände mig lätt och stark i vattnet men gissade att det skulle ändras illa kvickt så fort jag satte mig på cykeln.

Vi började klättra rakt ut från hotellet och sure enough, det fanns inget jävlaranamma i benen. 700 höjdmeter senare så kunde jag i alla fall konstatera att jag kunde cykla hyggligt snabbt men jag orkade och ville inte göra så ont idag.

Loveland Pass ifrån andra hållet var ingen hit heller. Nästan 55 min på 150-puls och jag lekte mentala lekar med mig själv och försökte hitta den perfekta låten på min i-Pod och vänta ut de toppen på 3600 möh.

När vi anlände Idaho Springs efter 12 mil så var jag ganska toast. Dessutom hade jag en bad hair day.

Trött med konstig solbränna och utan hårgele samt en norrman i bakgrunden.

Imorgon är sista dagen på lägret och det blir the bitch of the bunch, klättringen uppför Mt Evans som toppar ut på 4300 möh. Ja jävlar, jag hoppas alla kromosomer och sån´t är i ordning när syret blir tunt.

Sedan har jag en träningsdag i Boulder innan jag åker hem på måndag. Och det ska bli skönt. Jag är ganska trött nu, om än i förbannat bra aerob form, och jag längtar hem och behöver mysa med Elin!

Ikväll åt jag buffaloburgare på Buffaloe´s men jag var knappt hungrig. Bad sign. Men solen var på nedan, staden låg i motljus och promenaden skön.

Tre glada amigos på Buffaloe´s; Rich, Jonas o Gordo

Idag eller imorgon, beroende på hur man ser det, går Kalmar Tri. Det är tydligen ett jävla drag där, säger det som vet. Jag hade gärna tävlat men hade missat den här inspirerande och makalösa lägerresan i så fall. Och jag behöver inspirerande träning, inspirerande människor och ett inspirerande liv mer än tävling till varje pris.

Och det finns andra mycket goda skäl till att jag inte tävlar och tävlar långt just nu. Och de skälen har den medicinska expertisen jag träffat på den här resan äntligen hittat svaren på. Även om det inte var några särskilt bra svar. Men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle när mitt huvud inte är fullt av ost.

Vem vinner då? Är det varmt så blir det nog som förra året med en Ted Ås som öppnar hårt för att dö hårt, som han tyvärr har för vana att göra. Erik Strand är snabb men har definitivt inte träningsbakgrund nog för att kunna göra en bra IM än. Men kanske räcker det för att vinna Kalmar. Blir det en tuff dag så tror jag att Antti Antonov kan komma starkt på löpningen. Hoppas att David Svensson hittar magiska ben och tar sig upp på pallen. Det är de enda fyra som jag egentligen känner till.

Jag sitter på ett hotellrum i Dillon, Colorado, med regnet strömmande ned utanför balkongdörren. Vi har precis avslutat en underbar middag på Silverheels som ligger i grannstaden Frisco. Sashimi, en blodig biff och ett glas rött sealed the deal för mig. Och det är inte svårt att vara nöjd. Det är ett skönt gäng av motiverade individualister i gruppen. Tillsammans så upplever vi magisk natur, rörelsens kraft och självförverkligande trötthet. Jag älskar det. Vi älskar det.

Idag var kroppen dock styv och ovillig. Iallafall initialt. Och det var väntat. Jag har haft en bra streak nu i åtta dagar med hög höjd, stor eller väldigt stor volym, hög värme och hög intensitet mer eller mindre varje dag i någon form. Jag hoppade den påbjudna simningen i morse. Jag sov hellre lite längre och det ska gudarna veta att efter åtta simdagar i sträck så kan man kosta på sig en simvila. Nackdelen är dock att man är ovaknad och lågpulsad när cyklingen sätter igång. Och idag var det klättring rakt ut från hotellet. Fuck me, vad benen protesterade! Och resten av kroppen också. Pulsen hoppade upp till 130 inom en minut och andningen ville hellre ha lite mer syre än vad som påbjöds.

Vi började med Berthoud Pass, en lång och motvilligt övervunnen klättring som tog oss upp 750 höjdmeter och de växlarna som trallandes lätt manövrerades igår kändes klistertröga och tunga på morgonen. Vädret var inte lika varmt som innan så jag hade preppat med armvärmare och underställ. Ändå är jag långt underklädd gentemot amerikanerna som tycks tro att det är vinter så fort det är svalare än 15 grader. Triathlon är ju alltid alldeles för varmt ändå! Man ska fan vara glad om det är lite kallt någon gång!

På toppen så körde vi en våldsamt snabb utförskörning med öppna kurvor och bra sikt och inga bilar körde om oss. Inte konstigt när vi cyklar fortare än hastighetsbegränsningen. Jag tror någon toppade ut på 100 km/tim idag under våra två bergspass.

Den andra klättringen gick via Georgetown och Loveland Pass in i tunga och mörka skyar. Det var tusen höjdmeter så ånyo tog oss upp på 3600 meter eller 12000 feet.

På toppen av Loveland Pass

På plats i Dillon så sprang jag och Jan-Hugo 30 min och called it a day.

Ny chans att få en time to be great imorgon.