Crossfit är den hetaste trenden inom hälsa, träning, fitness, livsstil, utseende, funktionalitet och så vidare.  Snart sagt är alla aspekter av våra liv ”crossfit”, i någon mening.

Crossfit är nämligen ALLT. Och ALLT är crossfit. Det är så allomfattande, inkluderande, urholkat och urvattnat som begrepp att det nästan är omöjligt att kritisera. Och just detta är något av det som jag är mest kritisk till!

Inledningsvis, i alla fall. Men läs vidare…

Crossfit (CF) har som koncept försökt att ta patent på allt som ligger inom människans naturliga och onaturliga rörelsebank. Kollar man upp CF på Wikipedia så står det att; ”Crossfit är en kombination av styrke- och konditionsträning och bygger på funktionella övningar som utförs under hög intensitet och med konstant variation. Det är ett slags hybrid av tyngdlyftning, styrkelyft, gymnastik och sprinting och syftar till att skapa en så komplett och allsidig atlet som möjligt.”

Mycket intressant. Jag visste inte att man överhuvudtaget kunde använda ord som ”funktionalitet” och ”tyngdlyftning” i samma mening, när de står för diametralt motsatt innebörd. Det ena ordets innebörd (min tolkning) är förmågan att bära upp sin egen kroppsvikt utan smärta, och att ha förmågan att i asymmetrisk miljö utföra grundläggande urmänskliga rörelser. Det andra ordets innebörd är den aktivitet där man på symmetriska ytor lyfter symmetriska vikter i symmetriska rörelser i en kontrollerad miljö.

Men CF är inte bara det! CF är tydligen också att simma, köra triathlon, springa, göra armhävningar, kullerbyttor och så mycket mer. Det är åtminstone den nuvarande innebörden av CF, om man tolkar grenarna i Crossfit Games, eller om man läser in CF-utövarnas egna tolkning av sin träning.

Det innebär att hart när alla mänskliga fysiska aktiviteter är CF, inklusive att gå snabbt och tugga tuggummi samtidigt. Det innebär på samma gång att CF har lagt beslag på allt. Och kritiserar man CF så får man frågor om huruvida det betyder att det alltså är dåligt att göra armhävningar, springa fort eller lyfta tungt. Ungefär som när man i matreligiösa sammanhang kapar livsmedel. ”Vi” har tagit avokado! Det är ”vår” grönsak. Det tillhör ”vår” diet!

En avokado är en avokado är en avokado. Oavsett om veganer, raw food- eller stenålderskost-fantaster äter den. En armhävning är en armhävning är en armhävning. Oavsett om CF nu bestämt att det tillhör deras koncept.

Och nej, det är naturligtvis inte dåligt att göra armhävningar. Eller att lyfta tungt. Faktum är att jag är den första att applådera ALLA former av träning som får människor inspirerade. Och jag är den första att betona vikten av hormonell balans och hur man genom explosiv träning/sprints kan stimulera den processen. Den senaste meningen kan läsas bokstavligt. Jag var så vitt jag vet den första i Sverige som pratade och skrev om just det. Och jag är en stark förespråkare av funktionell hälsoträning! I synnerhet för elitidrottare, som en bas för den prestationsträning som de bedriver.

Frågan är bara om CF är just det? Funktionellt? Hälsoträning? För idrottare?

Nej, jag tycker inte det.

Om vi så bortser från den breda, utsmetade och allomfattande innebörden av CF, där precis alla fysiska rörelser kidnappats av CF-maffian, så är CF i den smalare och mer typiska definitionen, följande;

• tunga explosiva lyft (olympiska) m skivstång
• extremt hög intensitet
• explosiva kast, hopp, ryck, vändningar och/eller stötar
• roterande o svängande vikter, genom ex kettlebells
• redskap som räcken, romerska ringar, viktplattor, däck etc
• sekvenser och serier av ovanstående, allra helst till utmattning

En del kanske protesterar emot ovanstående beskrivning (se ovan för fenomenet ”CF-kidnappning”) då CF är så mycket MER! Men jag tror att nyanserade individer förstår att det knappast är CF om man skulle exkludera de ovanstående punkterna. Det är alltså inte CF att köra triathlonträning. Det är inte CF att växla mellan löpband och roddmaskin. Det kallas nämligen för crosstraining och fanns jävligt långt innan CF blev ett koncept och en affärsidé. Det är inte heller CF att springa intervaller eller att gå i skogen eller att hugga ved.

Så om vi, för diskussions skull, enas om att CF har tydliga och genomgripande inslag av ovanstående punkter, vad är det som är så fel med det?

Inget alls, om man tycker om att träna med ständig smärta! Och om det är just CF som man vill bli duktig på…

Men det råder en djup missuppfattning, i CF-världen och annorstädes, om många olika punkter:

• vad hälsa är, och hur hälsa skapas, bibehålls och utvecklas
• vad funktionalitet innebär
• innebörden av begrepp som styrka och uthållighet
• skillnad mellan symmetri och asymmetri
• vad vi är byggda för som människor
• att förväxla yttre attribut med prestationsförmåga
• vilka krav vi kan o ska ställa på oss själva
• vad vi tränar för och varför
• investering och avkastning
• hur idrottsmän utvecklas
• att anpassa sig till kravprofil

Den enkla och osminkade sanningen är att CF är alldeles för intensivt, svårt (i negativ bemärkelse) och i längden skadeframkallande, för att vara en livsstilsbaserad träning.

Att träna med tynga lyft, till utmattning, och med stora mängder mjölksyra, är helt kontraindikativt till vår mänskliga anatomi och fysiologi. Vi är aeroba uthållighetsvarelser som undantagsvis kan hantera anaeroba och mjölksyraframkallande aktiviteter. Faktum är att ju större djup av aerob bas som vi har, desto hårdare kan vi jobba innan vi producerar mjölksyra. Det är ju knappast bristen på muskler eller mjölksyrebildande träning som gör att en tyngdlyftare, bodybuilders, kraftsportare eller släggkastare skulle ha akuta problem med några mils terränglöpning…

Anaeroba aktiviteter och mjölksyra stressar vår struktur och vår biokemi mycket hårt. Skaderisken är mycket stor! Titta på världens bästa anaeroba sprint- och mjölksyreidrottare; tio- och sjukamparna. De är per definition CF-experter i kvadrat. De är också de trasigaste idrottarna som finns. Ingen mångkampare på elitnivå kommer ifrån sin karriär utan men, det är väldokumenterat bortom all diskussion. Tittar man sedan på den totala faktiska tävlingstiden (ej uppvärmning, laddning etc) som en mångkampare har under en tävling så ser man att det handlar om några få minuter. På ett år? Kanske en timmes tävlingstid om än det.

En konditionsidrottare inom triathlon, ultralöpning, skidor, långdistanssimning etc, har timmar och timmar av tävlingstid i varje tävling. Många av dessa elitutövarna har tiotalet tävlingar á flera eller många timmar, årligen. Utan att vara skadade. Och långt upp i åldern, relativt sett. Hur många 40-plussare ser ni tävla i tio- eller sjukamp?

Det står bortom alla tvivel att människan är ett utpräglat konditionsdjur. Maximala styrkeinslag, anaerob träning och explosivitet har visserligen sin plats men som en mycket liten del av den totala arbetsbelastningen. Och absolut inte som ett dagligt inslag, eller som utgångspunkten för en hälsobas!

CF är säkert mycket stimulerande och en tillfredsställande träningsform. Till dess att man blir skadad. Eller sjuk. Eller utbränd. Eller övertränad. Och det blir man ofrånkomligen förr eller senare! Det är alltså ingen vidare träning för livslång hälsa.

Vidare är CF i klassiskt utförande, mer eller mindre förkastligt för elitsatsande idrottsmän. Åtminstone för elitsatsande konditionsidrottare, vilket är den kategori idrottsmän som jag känner o kan relatera till.

Den kanske största myten om CF är den att CF-utövare skulle vara så duktiga idrottare (utanför ”grenen” CF) och att idrottare skulle bli så mycket bättre av CF-träning. Vilket trams. Idrottare blir bra och bättre av att utöva sin idrott. Det kan krävas mer eller mindre ”träning för att kunna träna”, i syfte att motverka den dysfunktionalitet som modern miljö tillfogar våra kroppar, men i grunden så är det kärnverksamheten som gör en idrottare bättre.

-Jag vet simmare av mycket hög klass som inte kan göra tre riktiga chins.

-Jag känner cyklister som kan snitta 440 watt på en timme, som aldrig varit i ett gym, och som inte skulle klara ett regelrätt marklyft.

-Jag har kunnat ta två VM- och två EM-medaljer i triathlon, utan att kunna ha förmågan att göra en enda regelrätt knäböj med stång. Jag har under samma tid dömts ut som dysfunktionell av ”alla” experter jag träffat (sjukgymnaster, MAQ-folk etc). Frågan är; har de rätt eller är det deras idé av funktionalitet som är fel?

-Jag har sprungit 20 km på 1.06, 30 km på 1.47, och marathon på 2.44, i samband med triathlon, och aldrig kunnat göra ett regelrätt huksittande, med hela foten i marken, utan att trilla bakåt.

-Under 18 år var jag i princip aldrig skadad av triathlonträning. De enda skavanker jag ådrog mig kom ifrån övningar på gym och med vikter i ytterlägen.

-Idrottsmän skadar sig i allmänhet inte av de 14 milen löpning i veckan, eller av de 20 timmarna i veckan som ägnas kärnverksamheten, utan av de 30 minuter som ägnas tunga lyft, roterande vikt eller explosiva hopp och rörelser.

Jag inser att den här texten ger upphov till många följdfrågor och till många flera texter. Det är därför som jag kallar det här  inlägget för del 1. Jag vill dock på en gång poängtera att det som jag förespråkar i vägen av funktionell styrka, stenåldersträning, är långt förflyttat från typisk CF. Där finns framför allt inga maximala lyft i ytterlägen, eller symmetriska underlag. Framför allt bygger stenåldersträning mycket mer på en följsam rörelsebank i naturlig miljö och en balans mellan aerob och anaerob stress. Stenåldersträning är INTE crossfit!

Det finns en absurd övertro på vad styrketräning, CF och så kallad funktionsträning kan åstadkomma. Framför allt finns det djupa missförstånd om vad det innebär, för vem det är lämpligt, i vilken omfattning och hur det ska genomföras. Man ska aldrig förledas av de yttre attributen. Muskeldeff och svällande muskler är sällan indikativa för hälsa, prestation eller välmående. Alla har vi våra egna drivkrafter till att träna. Men många oerhört framgångsrika och högpresterande idrottsmän är påfallande anspråkslösa i sin fysiska framtoning.

Inte heller är något av det här svart eller vitt. Jag är naturligtvis för en traditionell cirkelträning med olika styrkeinslag. Men idag har vi en superkommersialiserad verksamhet som lockar in mängder av motionärer som vill ha sig en quickfix av CF-träning. Motionärer som sedan lyfter, kastar och svingar sig till utmattning med både dålig teknik och dålig fysisk bas.

Att träna sig utmattad eller att ha ont är sällan ett tecken att man är på väg åt rätt håll.