En ung triathlet, en ung inspiratör, en ung entrepenör och en ung människa har gått bort.
Jag fick reda på i kväll att Lars Ackerot hittats död i sitt hem, inte ens 32 år gammal. Hans dödorsak är ännu okänd.
Lars var bosatt i Växjö där han drev sin egna verksamhet ”Ackerots Massage & Friskvård AB”, genom vilken han gjorde sitt bästa för att inspirera och hjälpa andra med träning, hälsa och livsstilsråd.
Lars var också en aktiv och dedikerad triathlet, och var som ordförande en drivande faktor i den lokala triathlonföreningen 338 Småland.
Jag lärde känna Lars i hans egenskap av båda de rollerna. Han masserade mig för ett antal år sedan, under ett träningsläger som jag då genomförde, och då jag tillfälligt befann mig i Växjö. Jag slogs av hur duktig och insiktsfull han var, och av hans helhetssyn på hälsa och livsstil.
Jag kom senare att lära att han också var en driven och ambitiös idrottsman som var passionerad över att utveckla inte bara sin egen utan även andras förmåga. Jag upplevde att Lars var en person som levde upp till devisen ”lead by example”
Dödens krassa verklighet påminner oss om att den här världen inte ger några andra chanser. Så skynda att leva! Skynda att andas! Skynda att dela! Skynda att verka! Skynda att drömma!
Att Lars Ackerot var en sådan aktiv, ung och pro-aktiv människa gör det ännu svårare att acceptera hans bortgång.
När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare”
Däri skriver jag om hur man tenderar att skylla idrotten för unga idrottsaktiva människors frånfälle. Och att idrottens inneboende strävan efter förkovran och motstånd, på något sätt skulle vara en ohälsofaktor som skördar dödsoffer:
”Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?
–
Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.
Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.
Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.
En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”
Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”
–
Jag tror att många av de ovanstående formuleringarna också stämmer in på Lars Ackerot.
Det finns en dikt av A.E Housman som jag tycker är fin. Den heter ”To An Athlete Dying Young”
The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.
To-day, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.
Smart lad, to slip betimes away
From fields were glory does not stay
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.
Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears:
Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.
So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.
And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.