RIP Lars Ackerot

En ung triathlet, en ung inspiratör, en ung entrepenör och en ung människa har gått bort.

Jag fick reda på i kväll att Lars Ackerot hittats död i sitt hem, inte ens 32 år gammal. Hans dödorsak är ännu okänd.

Lars var bosatt i Växjö där han drev sin egna verksamhet ”Ackerots Massage & Friskvård AB”, genom vilken han gjorde sitt bästa för att inspirera och hjälpa andra med träning, hälsa och livsstilsråd.

Lars var också en aktiv och dedikerad triathlet, och var som ordförande en drivande faktor i den lokala triathlonföreningen 338 Småland.

Jag lärde känna Lars i hans egenskap av båda de rollerna. Han masserade mig för ett antal år sedan, under ett träningsläger som jag då genomförde, och då jag tillfälligt befann mig i Växjö. Jag slogs av hur duktig och insiktsfull han var, och av hans helhetssyn på hälsa och livsstil.

Jag kom senare att lära att han också var en driven och ambitiös idrottsman som var passionerad över att utveckla inte bara sin egen  utan även andras förmåga. Jag upplevde att Lars var en person som levde upp till devisen ”lead by example”

Dödens krassa verklighet påminner oss om att den här världen inte ger några andra chanser. Så skynda att leva! Skynda att andas! Skynda att dela! Skynda att verka! Skynda att drömma!

Att Lars Ackerot var en sådan aktiv, ung och pro-aktiv människa gör det ännu svårare att acceptera hans bortgång.

När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare”

Däri skriver jag om hur man tenderar att skylla idrotten för unga idrottsaktiva människors frånfälle. Och att idrottens inneboende strävan efter förkovran och motstånd, på något sätt skulle vara en ohälsofaktor som skördar dödsoffer:

”Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”

Jag tror att många av de ovanstående formuleringarna också stämmer in på Lars Ackerot.

Det finns en dikt av A.E Housman som jag tycker är fin. Den heter ”To An Athlete Dying Young”

The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.

To-day, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.

Smart lad, to slip betimes away
From fields were glory does not stay
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.

Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears:

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.

 

Människor lever och människor dör. Även idrottare.

I veckan avled den norska simmaren och världsstjärnan Alexander Dale Oen helt plötsligt. Det kom som en blixt ifrån klar himmel. Jag satt länge vid min dator och kände hur tårarna trängdes i ögonvrån medan en våg av sorg sköljde över mig. Nej, jag kände inte Dale Oen personligen men få saker berör mig så djupt som när unga och vitala individer rycks bort i förtid och livets krassa nyckfullhet så brutalt blottas.

Det kom som en chock. Naturligtvis. Gör det inte alltid det när någon dör? Och i synnerhet när vederbörande är en ung person.

Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Massmedia har gjort det här fenomenet till näst intill en masspsykos. Så fort en idrottsman avlider så blir det stora rubriker. Och medan alla människor i viss mån har en atletisk förmåga och är fysiskt kapabla varelser så räcker det i regel med att spela division fyra-fotboll för att klassas som ”elitidrottsman” av massmedia i sammanhanget. Och bara genom att ha fullföljt ett Göteborgsvarv så är någon i massmedias ögon ”elitmotionär”. Så när någon i de sammanhangen förolyckas så är det just den stämpeln som signalerar att här har minsann idrotten skördat ytterligare ett offer. Men hur är det med allt annat i livet som definierar en människa? Och hur många är det inte som avlider varje år under TV-tittande, på toaletten, mjölkdrickandes, sovandes eller vad folk nu gör precis innan de dör. Säger man då att ”nu har sömnen skördat ytterligare ett dödsfall”?

Jenny Strömstedt, Expressens annars utmärkta krönikör, skrev igår en krönika, ”Är det värt att anstränga sig så att man dör?” som jag fann synnerligen onyanserad och som sätter fingret på det som stör mig så mycket i de efterföljande debatterna i svallvågorna av dödsfall som Dale Oens.

Jag förstår mycket väl poängen hon vill göra med att lyfta problematiken som följer av ett prestationssamhälle, men jag tycker att hennes retorik, och de värderingar som hon därmed förmedlar, går helt vilse.
Hon skriver bland annat följande; ”I april den italienske fotbollstalangen Piermario Morosini. De avled antagligen som de allra flesta som dör en plötsligt död, av hjärtsjukdom. Det händer inte så ofta och jag tänker inte dra några storslagna och felaktiga slutsatser kring det tragiska. Men jag tänker på att de döda stjärnorna ändå offrade sina liv, om än omedvetet, för prestationen.”

Det är en befängd slutsats att dra! För det första är det EXTREMT ovanligt, vilket hon själv i viss mån antyder, att aktiva elitidrottare plötsligt avlider. Och dödsfallen i fråga är nästan alltid relaterade till någon form av medfödd defekt på hjärtat, en defekt som förr eller senare ändå hade gett sig till känna.

Ingen idrottsman vid sina sinnens fulla bruk är beredd att ”offra sitt liv” för prestationen i fråga! I alla fall ingen som jag har träffat eller mött. Idrotten och träningen är inte ett straff. Det är inte en plåga med plågan som egenvärde. Snarare är idrotten en väg till självförverkligande. Idrotten är en plattform för genomförandet av drömmar. Idrotten är en katalysator för en inre ambition och drivkraft.

Duktiga idrottsmän är intuitiva människor. Målet är att bli bättre och starkare. Det betyder att man lär sig att lyssna på sin kropps signaler. Och det är inte farligt att ta i. Det är inte farligt att bli trött. Det är inte farligt att göra sitt yttersta. Det är inte farligt att pressa sig. Men ingen, världsmästare eller inte, är garanterad fri lejd igenom livets nyckfullhet med sjukdomar och olyckor.

Långt farligare än den prestationskultur (vart finns den förresten?) som Strömstedt kritiserar, är den kravlöshet som jag tycker präglar vårt samhälle. Det är ju knappast så att barn och ungdomar tränas och hetsas för hårt utan snarare att de spelar innebandy i en kvart och sedan äter kexchoklad och blir tjocka i TV-soffan när man fredagsmyser med godispåsen, med likaledes tjocka mamma och pappa. Det är inte så att det är för många som springer marathon och kör triathlon i vårt land. Vi har inte en vällevnadsproblematik som grundas i att folk är för aktiva eller ställer för höga krav på sig själva. Snarare baseras den på slapphet, kravlöshet, undfallenhet, bekvämlighet, quick fixes och TV-shopsmentalitet.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, är något värt att dö för? Varför ska vi leva över huvud taget? Är det värt att jobba på fabrik i 30 år och sedan dö? Är det värt att jobba alls? Varför? Vi ska ju ändå dö! Studera? Nä. Tjäna pengar, varför? Eller är det bättre att jobba hårt och bli tjock och sedan dö i förtid? Konstigt att det inte skrivs lika mycket om alla patetiskt tragiska Jan Stenbeck-dödsfall där både livskvalitet och hälsa, med full vetskap och berått mod, försakats och aktivt demonterats, som det görs när någon i idrottsvärlden dör.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.

Vila i frid, Per.

Per Wengström är död.

Han blev påkörd under en cykelträning i lördags. Kollisionen skedde när den asfalterade banvallen korsar vägen mellan Dalsjöfors och Äspered. Per avled kort efter kollisionen och när BT rapporterade om händelsen hade man ännu inte identifierat offret.

Per Wengström blev 59 år gammal

Per var ett unikum. Han var också en excentriker. En enstöring. Han efterlämnade ingen familj och ingen närstående släkt. Vad han hade var sitt idrottande. Han var en av de första triathleterna i Sverige. Han tränade nu för Järnmannen i Kalmar. Och han gjorde det på sitt sätt. Med sin egna stil. Gärna med otidsenliga kläder och omodern utrustning. Per var nämligen mer än något annat en anakronism. Det var sådan han var. Många är de breven eller texter som jag fått av Per som knackats ut på en vanlig skrivmaskin och han var alltid noga med att påpeka hur saker var på den ”gamla goda tiden”. Med sin bakgrund i simsporten så utmärktes den gamla goda tiden mer än något annat av avsaknaden av våtdräkter, som enligt Per var att betrakta som ett djävulens gissel. Riktig simning uthärdades med endast badbyxor, även i kallt vatten. Möjligtvis med ett lager av ullfett. Per borde veta. Han hade simmat Vansbrosimningen ända sedan 1969…

Per Wengström genomförde mängder av Klassikerlopp, marathon och triathlontävlingar. Han samlade på evenemang. Jag fick en gång en tjock pärm med välskrivna tävlingsrapporter ifrån obskyra simtävlingar som gått över sjöar och vattendrag och som samlat endast ett tiotal deltagare. Per beskrev de här tävlingsdagarna i nästan esoteriska ordalag och för mig var det uppenbart att det var för just detta som han levde och andades; att få deltaga, att få fullfölja och att få känna sig delaktig.

Per Wengström var en skarp tänkare och hade en välformulerad penna. Han var en akademiker ut i fingerspetsarna. Bakom den ibland svårforcerade fasaden fanns en reflekterande och iakttagande person med en stor känsla för historik och tradition.

per wengström

per wengström

Som de flesta excentriker så var Per också ensam. Jag vet inte om han led av detta eller om ensamheten var självvald. Men när man träffade Per så fick man sig dock alltid en trevlig pratstund, och om man tog sig tid att vänta in hans ibland omständliga formuleringar, så fanns det mycket skärpa och intelligens i hans kommentarer.

Jag tyckte alltid om Per. Han brukade genom åren ringa då och då och fråga om jag ville äta lunch med honom. Ibland ville han byta idéer om projekt eller få tips om något. En gång bjöd han hem mig och överlämnade hela sin samling av gamla amerikanska triathlontidningar, Triathlete Magazine. Han ansåg att jag kunde förvalta det ”arvet” med den äran.

Sist jag såg honom var för några veckor sedan när jag var vid Kypesjön för att spela in en sekvens till min dokumentärfilm. Per var ute på ett långpass löpning och kom förbi i sina karaktäristiska 80-tals shorts och pannband. Jag skulle värma upp och jag lockade med honom på ett varv runt elljusspåret och sedan runt sjön, fastän han avskydde backar! Vi pratade om ditt och datt och sedan var det hej då och ha det bra till vi syns igen.

Det blir inget igen. Däremot ett hej då.

Döden kommer alltid som en överraskning. Som ett plötsligt infall. Som en ridå som tillvaron drar ned över ljuset.

Döden kommer alltid en dag när solen skiner eller när regnet faller. Döden föregås alltid av det vanliga livet. En vanlig morgon. En vanlig frukost. En vanlig lokaltidning. En vanlig tankekedja av planer och skeenden. En vanlig cykelrundas vanliga början. Inget aviserar döden. Ingen skylt säger; ”döden 10 min” eller ”döden 2 km”. Inget tecken i skyn säger att man upplever de sista varma solstrålarna på sin kind eller den sista vinden genom håret. Inget klockverk har räknat ned en sekundvisare som ger en chans att tänka de sista goda tankarna eller en möjlighet att känna i hjärtat för dem som står oss närmast.

Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”

När jag tänker på människor som hastigt ryckts bort ifrån livet tänker jag alltid på om de fått möjlighet att göra tillräckligt av det som gjorde de lyckliga eller om de hela tiden tänkte att de skulle göra det roliga sedan. Längre fram. Om de förstått att livet aldrig levs någon annanstans än nu. Och att älska, förlåta, dela och leva väl är en daglig handling. Det här är allt vi har.

Jag hoppas att Per njöt av sin sista cykeltur. Jag hoppas att vinden blåste honom i ryggen och att livet i den stunden var lätt att leva.

Vila i frid, Per. Må du springa länge.

Konungen är död. Länge leve konungen.

Ricky Bruch är död.

Det kom ju inte direkt som en överraskning då han varit sjuk under en längre tid.

ricky bruch i sitt rätta element

ricky bruch i sitt rätta element

Många skulle påstå att han varit sjuk under hela sitt liv och för de som är minst så gamla som jag och gärna äldre, så var Ricky Bruch en mytisk Buster-idol. En idol som var minst lika känd för sina, ofta irrationella, upptåg, utbrott och äventyr utanför diskusringen som på densamma. Hade han varit 30 år yngre så hade han säkert fått en bokstavsdiagnos och någon typ av medicin. Jag är glad att så inte är fallet.

Ricky Bruch var en ovanlig fågel i svensk idrott. Han var allt man inte fick vara i det sossetrånga jantesamhället. Han var högljudd, eldfängd, extrovert, kaxig, extravagant, kolerisk och egensinnig. Inte helt olik en annan skånskättlad idrottsman i yttersta världsklass som kom att födas 35 år efter Ricky Bruch…

Jag älskar det här videoklippet av Ricky Bruch! Det är hämtat ifrån dokumentären av Stefan Jarl som heter ”Själen är större än världen” och som är en osminkat porträtt av en konstnärssjäl  med hjärta och känsla utanpå kroppen. En kropp som sannerligen tog mycket stryk.

I en svensk idrottsvärld där ickepersonlighet och strömlinjeform upphöjts till konstart så var Ricky Bruch en rebell och en hjälte.

Konungen är död. Länge leve konungen.