Utbrott

Och en annan sak som jag bara måste få utlopp för;

JAG HATAR MIN JÄVLA KUK-MAC BOOK PRO!

Förutom att batteritiden är bra och att den är snygg att se på (det är väl därför den är populär på reklambyråer) så är det utan tvekan den sämsta och mest opraktiska samt användarovänliga dator som jag haft.

-otydlig navigering

-mängder av onödig förbannad självhjälp som man aldrig bett om och som bara strular till allt.

-en absurt stor touchscreen som ska funka som både höger- och vänsterklick men som man kommer åt omedvetet gång efter annan och där jag, om jag inte tittar hela tiden, helt plötsligt börjar skriva på ett annat stycke i texten, eller raderat något helt, eller helt enkelt bytt fönster, eller fått fem nya, bara för att handen råkat snudda vid kukmongohelvetestouchscreenen.

-otroligt många uppdateringar mellan Mac, i-Tunes och i-Phone. For fuck sakes, gör skiten klar en gång för alla och stör mig inte med irrelevanta frågor jag ändå inte kan svara på. Vill du uppdatera? Hur i helvete ska jag veta det? Om jag måste för att skiten ska fungera, gör det då utan att fråga mig.

-mail som raderas, kategoriseras och adresseras helt random. Helt plötsligt kan jag inte maila till människor jag alltid kunnat maila till innan. Jag har idag fått mail som ”skickats” den 4 aug. Kan någon ringa Michael J Fox isåfall för det är bara 31 juli än och helt kukens back to the future.

-Dokument som bifogas sparas på några extra ställen. Bara för säkerhets och förvirringens skull. Både i Finder, Jonas Colting och på Dokument. För säkerhets skull alltså. Fast man vet aldrig om man verkligen sparat dem.

-Dokument ja, helt plötsligt funkar inte hälften av de dokumenten att skicka som jag haft innan. De är väl inte Steve Job-certifierade.

-Precis nu kom ett fönster upp, helt random, som frågade om ”jag är säker på att jag vill lämna den här sidan?” Fuck no! Touchscreen igen. Man måste tydligen skriva rakt uppifrån som en Ulla-Bella på en Mac. Glidare som kör den här hajpade skiten skriver väl aldrig ändå, de bara surfar Youtube och uppdaterar Facebook.

-i-Tunes trodde man väl skulle funka bättre iallafall. Hell no! Ca 1/3-del av all min importerade musik från min gamla i-Tunes i PC´n ”finns inte längre” då någon originalfil eller så inte kan hittas, Nähä, men skicka Steve Jobs att leta efter den då! För den fanns i min gamla i-Tunes!

Mac suger balle. Så in i helvete också.

PS: Detta inlägg är skrivet under inflytande av hög höjd, fria kromosomer och ett begynnande pungskav. Jag är inte att hållas ansvarig. Dessutom under inflytande av major fucking datastrul med försvunna mail och andra malörer, ovan beskrivna.

Colorado

Go west, young man!

Jag sitter på flygplatsen i Minneapolis, runt 20 timmar in i min resa och 24 timmar in i mitt dygn. Väntar på den försenade flighten till Denver där en hyrbil väntar på den sista biten till Boulder.

Jag tycker om att vara i USA men jag är förbannat trött på att resa dit. Idioti i kubik. Efter att gått igenom tre säkerhetskontroller på vägen till flighten från Amsterdam, vad är det första som väntar i Minneapolis? En säkerhetskontroll! Men först efter att ha köat outhärdligt länge genom passkontrollen och lämnat fingeravtryck och spermaprov. Typ. Ett land som har tusentals immigranter som joggar in över gränserna hela dagarna och så ska man terrorisera vanliga resenärer. Jag tror inte man fångat många Usamas den här vägen ändå… I´m all for säkerhet men fyra kontroller? Om det är så farligt så ska vi alla kanske stanna hemma?

Det är som nollvision på vägarna. Vem tror på det? Och att man ska sänka hastighetsgränserna. Från 90 till 80 till 70. För helvete, förbjud bilen då och återinför häst med vagn. Jag tror inte på nollvision. Jag accepterar att folk dör i trafiken hela tiden. Så länge det inte är jag eller någon jag känner. Det är priset vi betalar för att kunna åka till Stockholm på tre timmar och inte tre dagar.

Trötthetsanfäktad kverulant just nu, jag vet, men när för-säkerhets-skull-människorna får regera utan motstånd så ska vi trygghetscertifiera hela livet och lagstadga bort döden. Hjälm på inomhus och flytväst i duschen.

Mina tankar kretsar också kring:

-Min MacBook Pro som just installerats och som jag nu skriver på. Jag är alltså helt Macifierad. Men jag är skeptisk. Efter fyra dagars användning har jag inte noterat en enda förbättring jämfört med min PC. Snarare tvärtom. Touchscreen som överreagerar istället för högerklick är något som stör sjukt mycket. Varför denna hajp? Måste vara alla dessa mediemänniskor som har tid över till World of Warcraft som satt agendan…

-Sverige tog brons i damfotboll. Och alla låtsades bry sig.

-Gammal musik i luren. ”Near wild heaven” med REM är årets sommarlåt. Det är 1991 all over again.

-Paul Kimmage´s ”A rough ride” är det bästa dokumentet av proffscyklingens dopingproblematik. Medellivsåldern för proffscyklister är för övrigt 58 år. Sverige hade mycket stora framgångar, för ett så litet land, i cykel under 90- och 00-talet. Vem har ställt de tuffa frågorna till de svenska proffsen under de här åren? Men såklart, vi svenskar har högre moral än andra.

-Min bror har skrivit en fantastisk bok om mjölk! Mjölkrevolutionen heter den. Den kommer att välta kiosker.

Min bror och kor.

Min bror och kor.

 

 

 

SM imorgon!

Och det i en gren som jag inte ens visste fanns, biathle. WTF?

Biathle är en variant av femkamp men som bara omfattar simning och löpning och som arrangeras av Mångkampsförbundet. Men loppet genomförs inte som brukligt är med femkamp, som en gren i taget med relaterad poäng till tid eller placering. Nej, det genomförs som en aquathlon med löp-sim-löp med rullande tid och först i mål. En aquathlon alltså. Och det är vad jag kommer att kalla det om någon frågar. För biathle? Vad är DET? För då det faktiskt arrangeras ett riktigt VM i aquathlon så borde det också arrangeras ett SM, och av Triathlonförbundet. Hursomhelst, jag är med och jag är på. Biathle alltså…

Loppet går imorgon kväll i Halmstad, under SM-veckan som samlar en del obskyra idrotter som varpa, casting och kast med liten dvärg men också stora idrotter som exempelvis simning är representerade. Så även triathlon, sprint-SM går på lördag. Jag ämnar vara med. Om jag kan gå vill säga…

Mina ben är nämligen inte helt kuranta för att klara av träning och tävling på den nivån som jag är van vid. Det är ett problem som jag haft under det senaste året och yttrar sig framförallt som stelhet och överdriven värk efter träning. MRI har inte avslöjat någon skada så det kan vara ett antal olika orsaker som ligger bakom som exempelvis inflammationer, nervpåverkan, compartment syndrom eller EHEC-smitta. Vad det nu än är så kan jag inte springa så mycket, så fort eller så ofta som jag vill. I alla fall inte om jag vill göra det med en känsla av lätthet. Så hur det går i morgon och på torsdag vet jag inte. Jag sprang ett ruskigt bra intervallpass förra veckan. Men sedan kunde jag å andra sidan inte springa ordentligt på tre dagar efter det…

Imorgon är det 1500 m löpning-200 m simning-1500 m löpning och det är bara en sak som är säker; det blir för jävla jobbigt och det kommer att göra ont!

Direkt efter lördagens tävling sätter jag mig i en 300-hästars Infinty och drar upp till Mora där jag strålar samman med Jojje för ett löpäventyr vi längtat mycket efter. 20 mil mellan Grövelsjön och Vålådalen på fem dagar! Man-camp! Nu kan det måhända låta oklokt med tanke på ovan beskrivna problem men lugnt och längre funkar bättre än kort och hårt och dessutom vägrar jag låta tillfälliga fysiska tillkortakommanden hindra min äventyrslusta och Karin Boyerska väg igenom rörelsens kontemplativa krafter.

Andra genombrott på det personliga planet under den senaste tiden;

-jag är igång med min i-Phone efter fyra månaders ”ställ”- och installeringstid.

-jag har köpt min första bil

-jag bytte en elpropp med ett minimum av assistans

I händerna på idioter!

Ibland går det inte ens med de bästa föresatserna. Varför? Därför att det finns idioter och idioter följer idiotins idiotiska lagar. De är logiska endast för andra idioter. Eftersom jag inte vanligtvis (teknik, mobiler och datorer borträknat) räknar in mig själv bland idioternas släkte så står jag handfallen när en idiot är i position att rubba mina cirklar.

Som till exempel idag.

Jag gick upp 05.20 för att åka ut till Landvetter där jag och Pasi ämnade åka till Stockholm och signa ett nytt, fett och fint samarbetsavtal. Incheckade och klara med rosor på kind och hopp om livet så inväntar vi boarding på flighten 07.00. En tidigare flight ska lyfta 06.35 men det köas vilt av någon anledning kring den desken. Vi går dit och får höra att vår flight faktiskt är inställd. Samma flight vi checkade in till så sent som för åtta minuter sedan. Nu ska vi åka på 06.35-planet. Whatever, tänker jag.

Jag förutsätter att SAS har en mer sofistikerad metod att selektera bland sina passagerare än att belöna de som likt rabiessmittade hundar gläfser och saliverar på tå längst fram. Faktum är att jag förutsätter att alla som köpt biljett får åka med! Så dumt av mig. Hur naiv kan man vara? Döm därför om min förvåning när jag, efter att ha anammat ett lugn som Cool Hand Luke skulle varit stolt över, blir sidsteppad. Både jag och Pasi. Vi satt ju ned, och bråkade inte högst av alla.

Innan alltså. För sedan tog det hus i helvete naturligtvis. Den imbecilla individen på andra sidan disken var totalt oförstående inför min ganska fräna kritik av SAS kundhantering, information och nonchalans. För samtidigt som vi stod där med ballen i handen så tog en hel SAS-besättning (inte i tjänst alltså) plats i planet. De fick tydligen plats. De svinen.

Vi kunde få åka med ett annat plan klockan 09.50. Big fuckin´help. Då skulle vår mötestid redan vara förbrukad. SAS var dessutom snälla nog att INTE informera oss om att Malmö Aviation hade en flight bara någon timme efter vårt inställda plan. Sedan körde de oss nog i röven på pengarna för den inställda flighten också. Suffragetten i kassan kunde nämligen inte komma åt ”systemet” när hon skulle betala tillbaka till mitt kort. Men hon var vänlig att upplysa mig om att jag kunde ringa SAS sedan och få hjälp. Eller hur? Det är ju SAS specialitet. Skicka runt telefonerande kunder i en helvetisk malström av knapptryckningar och menyval och när man byggt upp en stressångest tillräcklig för en Valium så klick bryts samtalet, alternativt, hamnar tillbaka på starten. De är fortfarande skyldiga mig pengar sedan Lava Ragnarök men jag pallar inte den golgata av väntande och förhalande som är straffet.

I själva verket var samtliga SAS-anställdas attityd idag den att vi borde varit glada och tacksamma över att få ha gått upp mitt i natten och spenderat några timmar på deras fina flygplats och i deras gentila sällskap.

Nästa idiot jobbar på UPS. De har mina våtdräkter och tävlingskläder från Sailfish i Tyskland. De ”försökte” leverera paketet i måndags men då var jag inte hemma. Tro fan att jag inte var det! Vem är det mitt på dagen? Och inte lämnade han heller av paketet trots att jag har lossningsavtal medd UPS. Och trots att jag har portkod in till huset så att paketet ligger skyddat. Nej, jag får en lapp i brevlådan med besked om att de försökt iallafall. Tusse…

Så jag ringer UPS och en käck lobotomipatient i andra änden upplyser mig om att de ska försöka igen. Snart. På mitt förslag att de kan ringa chauffören så att jag själv kan hämta paketet upplyser mig herr Lobotomi att chaufförerna inte har tjänstetelefoner. Hur dumt av mig! UPS är ju fortfarande kvar på 1970-talet.

Men jag ger inte upp. Med informationen att UPS” absolut” kommer att leverera paketet under onsdagen så skriver jag tre stora FULLMAKTER som klistras över brevlåda, ytterdörr och torso och där jag tar fullständigt ansvar, handen mot himlen, för eventuella paket som lämnas utan min närvaro. Signerat och attesterat med namnteckning och mitt mobilnummer. Eller förresten… Vad ska UPS-mannen med det till? Dumfan har ju inte ens en telefon. Mamma har inte givit honom någon än.

Inget paket. Naturligtvis. Jag ringer UPS. Fly förbannad. En vänlig person uypplyser mig om att nu ska man minsann gå till botten med det här och låtom oss ej misströsta. Efter ett tag ringer hon och lämnar ett meddelande att nu är paketet levererat och ha det bra med trevlig helg och kram. Det konstiga är att inget paket ligger hemma. Jag ringer igen. Nu mer apatisk än arg. Ungefär såhär kände sig Frans Kafka. Större krafter är i omlopp. Där pratar jag med någon som ska ta sig en titt på ärendet. På min ganska bryska uppmaning att UPS tammefan får fixa fram mitt paket då chauffören uppenbarligen inte sett min fullmakt (hur han nu kunde missat det såvida inte han är en illitterat analfabet, vilket förefaller tämligen sannolikt trots allt), upplyses jag om att mitt paket är skickat som vanligt gods och jag kan därför inte kräva att det ska köras ut igen samma dag. Igen? IGEN? Vad han menar är egentligen att då det är ett ”vanligt gods” så kan man inte begära att det ska komma fram alls. Typ.

Till sist, när jag precis gett mig ut på hojen, så ringer anonym UPS-imbecill igen och upplyser mig om att paketet kommer fram tidigast på fredag. Det var något med nya system, kaos i pannkakan och vilse.

Idiot.

Men annars var dagen bra!

Min blinda fläck

Jag köpte en i-Phone för tre månader sedan. Jag köpte vid samma tidpunkt en MacBook Pro. De ligger ännu i lådan. Min omgivning skrattar rått. I synnerhet alla mina reklambyrå- och mediajobbande kompisar. Så kallade kompisar, kanske jag skall tillägga. För det har inte förstått att jag lider av ett handikapp. Det kallas teknikointressedeliriumtremens. Och jag behöver vägledning á la hålla i handen om något ska bli installerat och överfört från gamla maskiner till nya.

Det värsta är att det snarare blir sämre än bättre. Det förstår jag när jag läste min gamla blogg och hittade följande inlägg från 2008, se text nedan. Där hade jag iallafall lärt mig hur man byter en propp. Det har jag glömt hur man gör nu.

Läs och gråt.  Jag ska nog dessutom starta en stödfond till min framtida teknikutbildning. Sätt gärna in mycket pengar där!

”Jag är gravt okunnig på en rad områden som förutsätter en tonårsvurm för Pugh Dakota, svettiga bilmotorer, oljekladdiga fingrar och onanerande till Hobbex-katalogen; kort sagt allt som rör mekanik, teknik och elektronik. Framförallt elektronik.

Av alla mina intellektuella tillkortakommanden så är min största blinda fläck elläran. El-läran. Läran om el; ni fattar…För det är en hel lära. Som man tydligen fick sina första smakprov på i sjunde klass. I mitt fall av Clove, vår ulliga och allt igenom skepparkransbeströdda fysiklärare.

Och medan dito kransar både i ansikte och på skult ivrigt guppade i pur extas över lysdioder och pluspoler så var det någonstans där i mitten av trött 80-tal för en miljon år sedan som jag först konfronterades med denna gordiska knut av ampere, wott och valt. Innan jag i alla fall förstod att det i alla fall hette watt och volt….Två bonuspoäng på prov bara där..

 Min uppväxt var i mångt och mycket präglat av min högst akademiskt utbildade ensamstående mor och vårt hem var belamrat och bestrött av böcker. Av alla de slag. Hylla upp och hylla ned. Och jag älskade att läsa! Länge var de mest fängslande alsterna de årsböckerna som i bild och text sammanfattade ett helt år; ”Det hände” 1976, 1977, 1978 etc. Det var Pol Pot-regimer, OS-guld, Thorbjörn Fälldin, jordskred i Tuve, Beppe Wolgers, förlista oljetankers, Jimmy Carter och en död Elvis. Och så ett glas saft emellanåt….

Däremot så var jag helt världsfrånvänd när det kom till hamrande och bonkande och medan jag kunde stava till ingenjör i tredje klass så vämjdes jag i den i mina ögon lemlästande slöjdsalen. Och än värre i sjuan när vi hade det absurt onödiga ämnet teknik.

Ni vet, ämnet som säkerligen är en eftergift till något arbetarfackförbund där blivande Weiron´s-i-Ottan redan i 13-års åldern kan få bekanta sig med svarvar, lödkolvar och gamla Volvo Amazoner. Finns det något som heter lödkort? Isåfall var det något som vi skulle göra och som gamla Clove kanske än väntar på att jag ska lämna in…

Tekniksalen; min version av helvetet för en 13-åring som inte ser bak och fram på ett stämjärn och är lika rädd för metallflis i fingret som för de snusstinna moppemuscharna i 9;an som älskade att hänga över nämnd Amazon och som var on the fasttrack till Verkstadsteknisk linje jobba varvet jobba SKF..

Ännu i vuxen ålder har jag i princip samma intressen och samma antipatier mot smutsigt manuellt jobb som man eventuellt kan klämma sina fingrar på eller behöver ha en 100-sidig instruktionsbok för att klara av. Därför har jag ännu att; -byta däck på bilen, -göra kanalsök på TV, -installera någonting elektroniskt som kräver mer än att sätta i en sladd, -lära sig finesser på mobilen annat än att ringa och messa; dock inte mms för det krävde ytterliggare inläsning i instruktionsboken.

En gång ringde jag till och med reparatören för att min TV flimrade och han visade mig hur man sätter i antennsladden (aha!, det är alltså mer än åskledare på taket av huset) Jag är ganska säker på att denna blinda fläck inte beror på ofullständiga förståndsgåvor utan på ett bedövande ointresse och en övertygande känsla av att den inneboende och fullständiga tristessen i att exempelvis meka med en bil eller att pilla med en sladdhärva skulle försätta mig i en oåterkallelig autistisk katatoni och att jag skulle bli en Rain Man som för all framtid undrar om Who´s on first base…

För att inte tala om instruktionsböcker….Säker information har vid källan att nästan alla författare av dito manualer blir skjutgalna massmördare vid Virginia Tech och liknande. Manualer på hundratalet sidor; de är skrivna som att mottagaren ska ha den på nattduksbordet i en månad och stimulerat läsa i den varje kväll.  Bara för att den är så spirituell! Kanske ta med den in på toaletten och handtralla till den. Alternativt gråtrunka sig själv till sömns med….Ge mig min pistol, snälla…!

Vad jag kan göra däremot är att exempelvis fylla på spolarvätska. Även om det är svårt. Och häromsistens så försvann locket till spolarbehållaren i bilen också. Och jag letade så länge att jag lyckades övertyga mig själv att det faktiskt inte skulle vara något lock….och sedan satt jag i fem minuter och sprutade med vindrutetorkarna så att den fyllda spolarbehållaren inte skulle skvalpa ut på motorn medan jag körde. Kassatjejen på Statoil upplyste mig om att de faktiskt har biltvätt ifall jag hellre ville göra rent bilen på det sättet.

 Hursomhelst är detta en lång inledning för att säga att jag bockat av på listan något som jag tidigare aldrig gjort och som i högsta grad har med el att göra; att byta propp i proppskåpet. Fan vet hur det fungerar egentligen och det var absolut inga självklarheter. Men utan AC så stannar livet just nu och i värmens nödtorft så är uppfinningsrikedomen stor eller vad man brukar säga. Så jag köpte proppar med alla nummer; 6,10 och 16. Wott, valt, ampere, watt eller vad det nu är…Och så provade jag till dess att rätt pillerknarkare passade i hålet. Voilá! Undrar om det var såhär Einstein kände sig när han fick kläm på den, förutom elektronikens mysterier, svåraste frågan i fysikens värld?”

Bloggstart; T minus 4 days!

Snart är det dags för bloggstart! Vilken bloggstart det är i ordningen för mig är något oklart då jag är en nyckernas och humörsvängningarnas man och inte är speciellt plikttrogen med saker jag inte får riktigt bra betalt för. Om det nu någonsin varit en plikt att sprida mina tankars alster till allmänhetens fromma?

Anyway, under en vecka av adrenal fatigue, möteshysteri, inrikes jetlag och ett liv i kappsäck, så kommer jag att mjuka upp bloggdelen av min hypothalamus med lite blandad kompott och växlande småhopp. Framförallt så kommer jag att, då jag besitter en närmast autistisk avsaknad av intresse, att alldeles säkert få koleriska utbrott på tekniken bakom bloggverktyget. Det är så många val. Jag vill ha en DDR-blogg. Ett val. En väg. Eine mauer!