Perspektiv; min senaste krönika i RW

I senaste Runner´s World, som för övrigt har mig som omslagspojke (ville bara poängtera det igen om nu någon missat detta:), så återfinns min krönika. Den är skriven någon vecka efter Ultraman på Hawaii och är döpt till ”Perspektiv”

Jag har på sistone tänkt en hel del på vikten av perspektiv. Perspektiv som en gränsdragare mellan framgång och misslyckande, som ett rättesnöre mellan bra och dåligt och som en ögonöppnare mellan viktigt och oviktigt. Utan perspektiv så simmar man ensam i sin trånga guldfiskskål. Det är lätt att tro att man rör sig framåt men risken är stor att man bara rör sig runt i cirklar på samma ställe.

Både i stunder av glädje och bedrövelse behövs perspektiven. I glädjens stund som en påminnelse över att underbart är kort. Och när tillvaron släppt av oss på djupt vatten så är perspektivet klippan att stå på och stranden i sikte.

Min senaste triathlontävling var en stor besvikelse för mig. Jag hade investerat mycket tid och energi och jag var bättre förberedd än någonsin. Ändå blev det fel. Livet utfärdar nämligen aldrig några garantier.

Under tävlingens andra dag gjorde en skada sig påmind och jag hade väldigt ont i mitt vänsterben. De 28 milen som skulle cyklas var en ren plåga. Mer än en gång ville jag bryta och jag uppfylldes av min egen misär. Det som höll mig kvar på cykeln var vetskapen att längst bak i fältet tävlade en kvinna med en benprotes och att jag skulle vara förbannat glad att jag ens hade ett ben att ha ont i.

Dagen efter hade jag ännu ondare och med hänsyn till min långsiktiga hälsa så fullföljde jag aldrig den etappens 84 kilometer löpning. Och det beslutet togs under tårar, tandagnisslan och med horisontens mörka moln som en kuliss till min sinnesstämning. Känslan av besvikelse var överväldigande.

Men när jag några timmar senare åt frukost vid havet så sken solen och i vattnet lekte delfiner. Bredvid mig satt min flickvän, min bror och en av mina bästa vänner. Livet var inte så dåligt ändå. Och det kommer alltid att gå vidare. Oavsett vad som hänt.

Att göra sitt bästa är aldrig ett misslyckande.  Perspektiv ger oss inte en ursäkt att underprestera. Men den ger oss trösten att precis som framgång aldrig är permanent så är nederlag aldrig definitiva.”

3:a i Tjörn Half-IM!

Jag såg en glimt av min forna kapacitet när jag i lördags kom trea på Tjörn Half-IM.

Jag simmade mycket bra på fötterna av Björn Andersson och Erik Strand. På cykeln dunkade Björn som väntat ifrån och jag satt under första varvet och skuggade Strand. Jag var nämligen osäker på min ork och med tävlingsrost över de här distanserna så ville jag framför allt springa bra. Efter att vi tappat sex minuter på Björn under det första varvet så kände jag att mitt tempo var alldeles för lugnt och jag gick om Erik och dunkade på i egen regi och jag fick flera minuter direkt.

På cykeln i regnet på Tjörn

På cykeln i regnet på Tjörn

Jag kände hur jag blev rätt trött och muskelanspänd i benen mot slutet av cyklingen och rullade därför väldigt lätt under den sista halvmilen. Min ovana vid hård tempocykling är säkert skälet till detta.

På väg in mot växling efter 90 km.

På väg in mot växling efter 90 km.

 

Löpningen var fyra varv på en öppen och okomplicerad bana och jag var inte helt komfortabel under det första varvet. Under det andra varvet släppte det dock en del och jag plockade på Björn framför och satte tid bakåt. Under det tredje varvet så ville jag bara säkra hem men kände att jag hade trycket på ett anständigt sätt. Därför blev jag något förvånad, och demoraliserad, när årets SM-vinnare i Kalmar,  Pontus Lindberg, kom ikapp mig på snabba ben. Jag mattades under några kilometer men höll ihop det bra i slutskedet och sprang i mål som trea efter Björn och Pontus men ganska långt före killar som Ted Ås och Erik Strand.

 

Det är inte lätt att träffa munnen när man springer!

Det är inte lätt att träffa munnen när man springer!

Det här var faktiskt min första längre triathlon sedan förra våren då jag vann Superfrog Half-IM i San Diego. Jag räknar inte Ö till Ö eller Ultraman för så jobbiga som de loppen är, så ställer de ändå inte de specifika kraven på fart och sammanhållet tempo över tre discipliner, som ”riktig” långdistanstriathlon gör.

Jag har fortfarande problem med mina ben men jag vet i stort vari problemen består, och ska skriva om det snart, och jag hade i lördags glimtvisa flashbacks till min forna förmåga. Och det var en förmåga där jag i princip alltid kunde lita på att jag sprang bra eller mycket bra. Jag kunde tröttna även då men det fanns aldrig några fysiska hinder för att springa snabbt.

Nu gjorde jag 1.23 på löpsträckan över de 21 kilometerna, i princip 4 min/km-fart. Förr i tiden hade jag kunnat göra det i sömnen. På tre mästerskap sprang jag ca 1.47-1.48 på de 30 kilometerna på de 4-120-30 som man kör på VM och EM. Och när jag tog EM-silver 2007 så sprang jag 1.06.47 på de 20 km på distansen 3-80-20 man då tävlade över. 4 min/km upplevde jag under den här tiden som lugn distansfart.

 

Hur många varv ska jag springa egentligen?

Hur många varv ska jag springa egentligen?

 

Det var ändå en stark kick att vara tillbaka såpass! Mitt mål under den här tiden är också Ö till Ö om en vecka så jag har sprungit lite för mycket under förra veckan för att det skulle vara optimalt för just Tjörn, så med tanke på fokus och förberedelser så är jag väldigt glad och tillfredsställd.

 

På väg mot mål; uppknäppt och svettig!

På väg mot mål; uppknäppt och svettig!

 

Det var kul att Björn vann; mannen som är Sveriges mest underskattade triathlet och vår okända världsstjärna. Björn är stor, respekterad och välrenommerad internationellt sett men har alltid blivit styvmoderligt behandlad av Svenska Triathlonförbundet. Det är nästan en skandal att ingen från landslagsledningen i alla fall frågat honom om han vill köra lång-VM i Las Vegas i november. Han är just nu överlägset bäst i Sverige på lång distans och den enda i dagsläget som, faktiskt, skulle kunna vinna! Dessutom är han min lagkompis under Ö till Ö så det är ju bra att han är i form så jag slipper släpa honom runt;)

Tjörn Triathlon ska ha all respekt för ett mycket välarrangerat och entusiastiskt evenemang! Visst fanns det småsaker att anmärka på och vädret var verkligen inte i deras favör men Lotta Nilsson och hennes kollegor är verkligen värda allt beröm. Bara att ställa upp med runt 50000 kr i prispengar är stort! Tack för att ni finns, eldsjälar!

Noteras bör också att jag representerar Team B3IT Triathlon och inte PS Coaching!

Tack Kristine Persson för bilderna!

Seger i Horla Triathlon!

Can´t beat the feelin´!

Can´t beat the feelin´!

 

Jag vann Horla Triathlon idag. Utropstecken. Det var ett tag sedan jag vann något. Det var ett tag sedan jag tävlade överhuvudtaget. Take it if you can get it.

Min formkurva och ackompanjerande antiskadekurva har gått hand i hand uppför stegen under några veckor. Faktum är att jag varit riktigt motorstark och lungsäcksrymlig ett bra tag nu. Mina mängder av stavgångsintervaller, hårda simpass och block av cykelträning boostade fysiken tidigt i somras men det är lika fullt svårt att köra fort med dragstern när hjulen rullar på fälgarna, med en aldrig så stark motor.

Horla och jag har en lång historia. Jag körde där redan 1996 och vinner där igen 15 år senare. Horla är en byhåla mellan byhålor men de har ett fantastiskt engagemang för sin triathlontävling och producerar alltid förstklassiga event som drar mängder (läs; hundratals) av deltagare. Banorna är väldigt tuffa men underhållande och de har priser värda namnet. I år vann jag 500 kr cash i spurtpris, en hjulbag samt en Webergrill.

Och någon undrade varför jag inte ville köra Göteborg Triathlon idag istället… The proof is in the pudding, som man säger in the US.

Jag träffade också flera tregrenade kompisar ifrån 90-talet. Med cykling tur och retur till landsbygden så blev det i sanning en välluftad dag för mina ben och jag har fullt med nya kromosomer som väntar på att matas. Och jag påbörjade den processen innan med oxfilé och nysmugglat rödvin.

 

 

 

 

2/3-dels SM i toppform!

Min sätesmuskel/höft sög hästballe idag. Och det var inte överraskande efter torsdagens tävling. Biathle, ni vet;) Och jag kände mig kantig och stel under morgonens uppvärmningsjogg men jag valde ändå att åka ned. Jag skiter nämligen i prestige. Jag är hellre med och bryter än sitter hemma och undrar what could have been. Sedan får de som leker armchair quarterbacks säga vad de vill. Jag försöker och funkar det inte så fuck it, vidare i livet och tillvaron.

Men fram till att löpningen startade gjorde jag ett riktigt bra lopp! Jag simmade grymt ifrån min något ogynnsamma startposition på pontonen, med mycket motström innan jag kunde cutta in till höger, och var uppe med Erik Strand och hade endast tre killar framför. De gick jag och Erik ikapp på cykeln och jag var stark tyckte jag. Både fysiskt och tekniskt.

Det är verkligen ingen självklarhet att en, numer, utpräglad långdistansare som jag ( Ö till Ö, Ultraman, etc) ska köra bra på en sprinttriathlon. Det är en helt annan disciplin än långdistans och sporten har blivit alltmer specialiserad under det senaste decenniet. Tävlingsformen är annorlunda, cyklarna är annorlunda, taktiken är annorlunda, reglerna är annorlunda och framförallt är den fysiska kravprofilen annorlunda. Visst, triathlon är triathlon men detsamma gäller för exempelvis löpning. Och vem fan springer bra på både sprint och långdistans?

Någon, kanske speakern, hade haussat mig som en av favoriterna, vilket jag skrattade lite åt när jag hörde det. Hade jag varit skadefri så hade jag givetvis slagits om medaljerna men jag har inte kört sprint-SM sedan -07 (tvåa då) och att som småskadad, tävlingsotränad långdistansare räknas till en av favoriterna är något onyanserat…

Så fort cyklingen var slut var min tävling slut, bara löpningen i växlingsområdet gjorde ont. Jag klev av nästan direkt och gjorde en kort walk of shame tillbaka. Tråkigt och synd, men värt ett försök. Det var iallafall en kick att tävla och känna mig stark och ”med” så länge det gick och de senaste tre dagarnas tävlingar är en påminnelse om lust of life och om hur värt det är att försöka och sträva. Men funkar det så funkar det inte och jag vill bara tävla fullt ut om jag kan göra mig själv någotsånär rättvisa. Jag har inga problem med att kliva av om det är tråkigt, det går dåligt eller det gör ont på fel sätt. Idag var det hur kul som helst och det gick verkligen bra men det gjorde ont och ont på fel sätt.

Vad som är fel vet jag inte men jag ska åka till Tyskland på en undersökning längre fram. Problembilden är diffus och är mer komplex än bara en inflammerad sätesmuskel. Ibland ilar det till även i höftböjaren och det finns ofta en molande värk runt hela höftpartiet. Tro inte att vila hjälper dock. Inte för att jag provat det fullt ut;) Men ändå… Lägre intensitet är konstruktivt, liksom assymetriskt underlag. Samt klassiska hjälpmedel som is och kyla.

Om fem timmar åker jag upp till Grövelsjön. Och där ska jag springa och vandra de 20 milen fram till Vålådalen med Jojje. Det kommer säker att göra ont i mina ben men det bryr jag mig inte om. Jag lever för sådana här äventyr. Det är värt det. Det är ingen tävling och är det stenig orienterarterräng så går vi de partierna. Jag ska leva vilt och stort nu!

Jag tutar upp med Infinityn kl 4 imorgon (söndag). Det lär gå som ett skott upp. Men bilen är ännu ostrajpad så jag får väl slippa hatmail. Och fartkamerorna får fingret så jag ämnar vara svåridentifierad;)