Ö till Ö. Från 2006 till nu. Min story from inside!

Ö till Ö står för dörren. Mindre än tio timmar kvar. Sjukt taggad och ångestfylld på samma gång. Det här är en så förbannat hård och oförlåtande, men samtidigt härlig tävling!

Jag är en av två deltagare som deltagit i alla åtta upplagor hittills. Jag är stolt av att ha varit del av den här makalösa tävlingen från en ödmjuk gräsrotsnivå till internationell ryktbarhet med över 600 lag på kö till de 120 platser som finns att tillgå.

Jag har kört en daglig Instagramberättelse om hela resan från 2006 till nu. Den kommer här nedan.

Imorgon kör jag min nionde start. Jag har inte sprungit mycket hela sommaren men ser ändå fram emot galenskaperna. Min tänkta tävlingspartner Rasmus Henning har skadat sig så jag kör med min kompis Thobias Pettersson! Vi heter Team Hästens-sleep to perform!

Följs oss på www.otillo.se

När Michael Lemmel och Mats Skott (då Andersson) ringde mig 2006 och ville ha mig till debuttävlingen samma år, så fattade jag inte vad han försökte sälja in. Vadå ”springa o simma i skärgården?” Som en triathlon utan cykel? Nej? Som en aquathlon fast längre? Nja. Som en helt fucking crazy äventyrstävling utan motsvarighet? JA!

Två lag gick i mål första upplagan. Vann gjorde Petri Forsman och Ville Niemelä som inte simmade en enda meter. De paddlade på luftmadrasser:) Man kan lugnt säga att ”simning” tolkades fritt av både Mats & Micke samt det fåtal tävlande under premiäråret. Man var dessutom tvungen att bära flytväst under loppet samt bära med sig fenor i rygga hela loppet, även om man inte tänkte använda dem. Skönt att reglerna med tiden ändrades!

Två lag gick i mål 2006. Vinnarna hade 12 timmar. Jag o Pasi Salonen sprang vilse på någon ö och åkte båt till målet.
Humble beginnings! Nu är Ö till Ö en av världens coolaste och hårdaste uthållighetstävlingar.
Come get some!

IMG_7459

2007 var ett speciellt år. Man testade att köra banan åt andra hållet, från Utö till Sandhamn.

Men efter att det fåtal lag som ”överlevde” banan med tävlingens längsta simning sist, nästan frusit ihjäl (Ted Ås o Martin Flinta ”nödvärmde” sig i 45 min på en kobbe) så släppte man den här ideen att växla banriktning vartannat år.

Det här var året med många regler kring utrustning. Jag o Pasi Salonen hade med oss så mycket grejer (inkl flytväst, fenor, flaskor, egen energi, hela fan och hans moster…) att vi kände att det optimala var att bära skiten i en rygga som i sin tur var monterad på Pasis dotters minisurfbräda! En surfbräda som jag sedan bogserade i vattnet då jag var den bättre simmaren av oss två. Låt oss kort konstatera att det inte var ett vinnande koncept!

Ett vinnande koncept var inte heller att ha kört Almere Ironman sex dagar innan SAMT en sprinttriathlon dagen innan Ö till Ö. Mina ben bad mig dra åt helvete.
Kropp, själ och utrustning havererade halvvägs igenom.
Två lag fullföljde. Martin o Ted vann på typ 13 timmar, trots sin långa ”fikapaus” under sista simmet.
Efter loppet 2007 påtalade vi nödvändigheteten att revidera utrustningskravens extravagans och det absurda med flytväst och fenor. Det gav gehör och 2008 skulle vi komma tillbaka med ny approach o taktik!

ÖtillÖ_23

2008 var första året för ”nya” Ö till Ö. Det var också året för min första seger.

Följande förändringar är värda att nämna:
-man behövde inte bära flytväst
-man behövde inte bära med sig fenor
-långa löpningen på Ornö ersattes med cykling, cyklar som tillhandahölls av arrangörerna (treväxlade damcyklar med korg fram). Det kan förvåna dagens tävlande att en viktig utrustningsdetalj 2008-09 var punkalagning!

Skälet till cykeldelen var att arrangörerna (med endast fyra fullföljande lag under två tidigare år) var oroliga att banan helt enkelt var FÖR hård och FÖR lång och att en cykelsträcka skulle skära tävlingstiden med en timme.

2008 såg också en kraftig ökning av deltagarantalet! Från runt åtta-tio lag året innan till +25 lag.

Jag och Pasi Salonen tävlade en än gång ihop. De nya utrustningsreglerna lockade oss en ”sista gång” (som vi uttryckte det) för vi var innerligt trötta på alla flytvästar o skit. Hade man inte reviderat reglerna hade vi inte kört 2008.

Nu kunde vi dock tänka minimalism! Vi visste att vi var de bästa simmarna och löparna i fältet men också att vi inte hade råd att stå och fippla med utrustningen i varje grenbyte (46 st). Man vinner Ö till Ö genom att aldrig stanna!

Nu körde vi kittade i vad som sedan kom att bli standard för swimruntävlingar!
Vi körde med en camelbak som satt som en midjeväska runt korsryggen. Axelbaserad camelbak har jag alltid dissat stenhårt.
Jag hittade också ett par skor vars modell jag sedan använde i 5 år; Saucony Type A. Lågt byggda, bred framfot och med en sula med fin traktion.
Pasi simmade utan paddlar vilket gjorde att jag fick simma mycket dubbelrygg i slutet och vänta på karl’n.

Vi kom dit i fin form. Jag hade varit femma på långdistans-VM i Almere helgen innan, och sprungit avslutande 30 km på 1.55.
Pasi hade äntligen gjort riktig comeback efter mycket semitränande, och kört Kalmar Järnmannen på 8.54, vilket ju var anständigt för en 43-åring!

Vi vann också ganska enkelt. Vi hade 10.14 och var 25 min före tvåorna.
Jag skrev en lång text till slowtwitch.com och nu började resten av världen få upp ögonen för galenskaperna i Sthlm Skärgård!

_E6Y5127

Är en av få deltagare som varit med under alla upplagor av Ö till Ö och kör alltså liten re-cap av alla tidigare lopp. Från humble beginnings 2006 till den internationellt ryktbara stortävling som det nu är.

Jag vann alltså 2008 ihop med Pasi Salonen men Pasi fick en fraktur i höften under -09 och var out if commission. Därför teamade jag upp med min gamla träningskompis Martin Flinta, konditionsfenomen de luxe och sedermera också världsmästare i multisport.
Som jag minns det så gick loppet som smort från start och vi vann också helt ohotade, med 20 minuters marginal.

Vi hade tweakat tekniken ytterligare och var betydligt snabbare än jag o Pasi varit under -08. Vi körde nu på 8.53 mot 10.14 året tidigare.

Det var fortfarande cykling på den långa sträckan under Ornö vilket skulle komma att ändras till 2010. Arrangörerna var nu tämligen säkra på loppets slagkraft och att man ville göra det till en renodlad swimrun utan handikappcykling.
Det måste ha sett för roligt ut när vi kom frustande på damcyklar med korg, iklädda våtdräkt och badmössa!

Korgen var skitgrym! I den kastade man paddlarna, simglasögonen samt en grabbnäve av det godis o de kakor som fanns i växlingen till cykelsträckan! Problemet var bara att glasögonen blev helt kletiga av allt godisgegg resten av dan:)

Vattnet var galet kallt -09! Alla säger att 2011 var kallt men -09 var fan värre. Jag fick nästan panik första simmet och har hört på omvägar att längre fram på banan var det så lite som 9 grader.
Jag trodde flera ggr att min dräkt var öppen på ryggen, så kallt var det. Till slut var jag så trött att jag bara kort konstaterade; ”jaha, kallt, fuck it, simma”

IMG_7497

2010 tog jag min tredje raka seger. Nu med min kanadensiska vän Gordo Byrn.
Gordo är finansgeni turned proffstriathlet turned coach turned författare. Antagligen den skarpaste hjärnan och mest sammansatt begåvade människa jag fått förmånen att träffa.

För Gordo var detta med swimrun helt nytt och vid ankomst till Sverige tre dgr innan lopp så släpade jag hans trötta kropp genom ett swimrunpass på Djurgården, komplett med våtdräktslöpning längs Strandvägen och Stureplan.

Under loppet var vi starka från start. Vi körde hårt och när vi tog ledningen anammade vi ”out of sight out of mind” och byggde en stor ledning för att sätta hierarkin i loppet.

2010 bjöd på Ö till Ö version 3.0, nu utan cykelsträcka på Ornö.
Vi anlände dit med 15 min ledning, safe and cocky. Men tidigt under den löpningen märkte vi att något var off. Snitslingen var dålig för att sedan försvinna helt! Det visade sig att några icke än könsmogna småglin ryckt snitslingen. Tävlingsledningen åtgärdade ganska snabbt problemet men inte förrän vi varit o vänt i psykbrytshelvete och kommit rejält vilse. När vi väl hittade vägen och nådde närmaste vätskestation klappade man händer och ropade; ”heja, ni är bara fem min efter ledande lag”. Halle-fucking-luja, nyss LEDDE VI MED 15 MIN JU!

Efter några episka utbrott och känsloyttringar så bet vi på och tog upp jakten. Vi fångade ledarna på den allra sista simningen och nådde Utö 15 sek innan dem. Jag kommer ihåg att jag hade så mycket kramp i vaderna att Gordo fick putta mig upp från vattnet men att jag väl på land kunde lägga på en vanvettig spurt med de sista kilometerna i sub-4 fart.

Vi lyckades att vinna med tre min i slutänden, 9.09 mot 9.12 och över en timme före treorna!

Gorde skulle hem på morgonen och jag skulle till TV4;s morgonsoffa så vi kördes in till Grand i Saltsjöbaden på kvällen efter loppet.
Varje gång jag mailar Gordo så påpekar han att Ö till Ö var ”one if my best days ever”.
True that!

IMG_7503

2011 var ett bittert år, bittert!
Jag satsade på min fjärde raka seger och var antagligen i min bästa form någonsin för Ö till Ö. Jag hade varit på tre veckors läger i Boulder, CO, och var rejält taggad. Jag hade inte, som annars var fallet, kört någon Ironman eller långdistans bara helgen innan, utan ” endast” Tjörn Halv-IM 14 dgr tidigare.

Jag ställde nu upp i par med Björn Andersson, en av mina bästa och mesta träningskompisar och triathlonstjärna de luxe! Björn är ju ibland lite av en doldis i Sverige men internationellt vår mest kända triathlet, famous för vansinniga cykelsplits o segrar i bland annat Norseman och Wildflower.

Whatever, vi körde för seger och eftersom Björn är en minst lika bra simmare som jag och en duktig löpare var det ett rimligt mål.
Det gick ganska bra från början. Vi var snabba. Men det var andra lag också. Vi hade problem att verkligen komma loss och det störde mig för jag tyckte att vår fart var riktigt hög. I vanlig ordning var vi ganska långsamma i stenskrovlet men det var då helvete vad snabba några av de andra lagen var!

På raka löpningar var vi snabbast. På bilden når vi Red Bull Sprint Prize efter två timmar, först av alla.

Vi hade lite strul med snitslingen och letade ofta efter vattenigångarna och störde oss på att lagen bakom kunde gå på vår riktning…
Men efter långa simningen 1100 m mitt i loppet, efter 5 tim, så hade vi äntligen gått loss! Gummibandet bak var brustet o närmaste lag var flera hundra meter bakom! Men så var också Björn… Eller åtminstone 50 meter bak mig. Vad hade hänt?

Det visade sig att Björn blivit sjuk. Han var kraftlös och febrig och helt oförmögen att köra vidare. Vi promenerade, o knappt det, till närmaste kontroll och bröt där. Svårt att bryta i ledning!

Väl på Utö däckade Björnen direkt och febersov resten av dagen. Antiklimax extravaganza.

Vann gjorde nu Antti Antonov och Björn Englund, på 9.07.

Björn Andersson har inte varit speciellt taggad på swimrun sedan den här dagen. På frågan om vilken chansen var, mellan 1 o 10, att i år få honom som reserv till ett lag så är svaret; 0.5!

0970e0b

2012 var miserabelt för mig och Erik Strand.

Jag var trött efter Kalmar IM två veckor innan, för dåligt tränad efter min cam-operation i mars. Och Erik var bara i dålig form. Jag trodde vi skulle simma bra då Erik vunnit Vansbrosimmet (2005, jag var tvåa), men vi var aldrig med i matchen. Shit vad dåliga vi var.

Och efter fem-sex timmar fick jag ont i ett knä, vilket jag aldrig nånsin haft o tolkade det som ett mycket dåligt tecken, så vi klev av.
Är man inte i form för Ö till Ö så äter den här banan upp en.
Respect the course!

f8c5fffafa3dbc58d5f5d3f6f5f79943

2013 gick också dåligt. Och det var helt mitt fel.

Jag tävlade med Jesper Svensson och vi vann sent i juli Amfibiemannen. Jag var i uppenbart storslag både inför Ironman och Ö till Ö. Dagen efter Amfibiemannen kör jag så vält med cykeln och drar efter det på mig en infektion i såret samt mjukdelsskador runt höften. Det blir inget Kalmar och jag var seg hela vägen fram till Ö till Ö.

Vi gjorde så bra vi kunde så länge vi kunde. Vi var fyra femma sådär i fyra timmar men jag var s-e-g i kroppen. Jag led fortfarande av sviterna från min krasch och kom bara halvvägs genom loppet.

Ridå.

Imorgon är det dags igen.

Och nästa år är det tioårsjubileum. Då vill jag ha en specialfärgad badmössa eller något, för trogen tjänst:)

Gilla läget

En kommentar här på bloggen fick mig att låta funderingen gå ett extra varv och ta tanken till slutet. Det handlade om min kritik av Ö till Ö, en tävling som jag 95 % älskar, men som jag upplever har en del brister som kan och borde åtgärdas. Konstruktiv kritik helt enkelt. Men i Sverige ska man antingen hylla förbehållslöst eller såga vid fotknölarna. Allt ska tydligen vara svart eller vitt och helt utan nyanser. Åsikter och verklighet ska helst kunna sammanfattas med tre ord på en Expressen-löpsedel. Att kunna vara i favör av, och en anhängare av något men samtidigt kunna ge välbefogad och välmenande kritik är uppenbarligen inte förenligt.

En av läsarna som kommenterade, och ni kan ju själva följa den diskussionen, tyckte att jag skulle bli bättre på att ”gilla läget”. Gilla läget. Gilla läget? Jag avskyr verkligen det förbannade uttrycket! Jag svarade honom så här:

”Gilla läget” kan du själv hålla på med. Det är sån´t militärer och mesar gör som ursäkt för att tvingas acceptera sådant man inte kan, har förmåga till, eller vågar säga till om att förändra.

Uttrycket är skapat av, och till för de sorgliga individer som knyter näven i fickan och går runt i tillvaron bärandes ett martyrens kors av missnöje. Eller av militärer, scouter eller socialdemokrater som lärt sig att deras plats i tillvaron är oföränderlig och konstant och att allt motstånd mot tingens ordning är lönlöst. Gilla läget för helvete! Acceptera! Finn dig i situationen! Ta din plats i kön! Fall in i ledet!

Jag tror inte på den självutplånande idiotin förklätt till peptalk . Det gör att alla ”gilla läget”-människor som gärna gräver en grop till stegen för att tvätta källarfönstret, tycker att någon med mitt beteende och utåtagerande är en nagel i ögat och en tumme i röven. Bättre då att klämma i med ett käckt ”gilla läget”-utrop och sedan med ett ansträngt leende knota på i motvinden och sedan pysa ut lite fräsande missnöje på klassiskt svenskt skitsnacks-manér; bakvägen, överdrivet, hätskt och med anonym avsändare. Sådana är de; de som ”gillar läget”. Fittor, hela bunten.

Jag försöker förändra situationer och skeenden som jag inte är nöjd med eller som jag inte vill finna mig i. Om livet kastar mig en kurvboll som är utanför min kontroll accepterar jag situationen. Motvilligt. Och jag gör ett högljutt motstånd. Om livet och verkligheten har trängt in mig i ett hörn som jag absolut inte vill vara i så har jag skrikandes och sparkandes blivit dragen dit. Jag lommar inte dit med en hunsad ”gilla läget”-min med svansen mellan benen som bara skulle få verkligheten att vilja straffa mig ytterligare med en hård pungspark.

I samma anda kan jag beröra ett uttryck som också har anknytning till ämnet. Nämligen att vara ödmjuk. Ödmjukhet. Vilket skämt! Inget uttryck är mer missförstått eller felaktigt använt. Jag blir ibland beskylld för att inte vara ödmjuk. Naturligtvis. Och i täten för den skanderande hopen går alla ”gilla läget”-personer som inte har en aning om ordets egentliga innebörd. I deras ögon är man nämligen, per definition, inte ödmjuk om man inte gillar läget. Alla som tar plats saknar ödmjukhet. Alla som hörs saknar ödmjukhet. Alla som framför en åsikt saknar ödmjukhet. För i den världen av retorik på dagisnivå så betyder ödmjukhet att man har förmågan att ta skit. Att ta skit och inte opponera sig. Att ta skit och se glad ut. Gilla läget liksom!

Force majeure under Ö till Ö.

Jag och Björn Andersson hade en tung dag på Ö till Ö. Vi bröt efter lite mer än halva loppet, i ledning, då Björn var rejält sjuk med yrsel och illamående. Det var synd. Jag gick för min fjärde raka seger i tävlingen.

Fram till dess var det inte så tungt då det gick bra för det mesta. Vi var i ledningen under stora delar och framför allt så hade vi en positiv utveckling där vi under den elfte simsträckan etablerat den största luckan bakåt under de nästan fem timmarna vi varit ute.

Jag och Björn i tidig ledning på någon hal klippa i skärgården.

Jag och Björn i tidig ledning på någon hal klippa i skärgården.

Men Björn mådde vid det laget verkligen inte bra. Han hade på ett märkligt sätt tappat mina fötter under den simningen och det skulle han aldrig göra annars. Han var yr och mådde riktigt illa. Han hade mörkat detta under flera timmar och jag hade anat att det inte stod rätt till då han var väldigt tyst under de sista löpningarna och dessutom snubblade ovanligt mycket i terrängen. Det är aldrig en bra kombination.

Vi kommer in till Red Bulls spurtpris i ledning, efter ca 2 timmars tävling.

Vi kommer in till Red Bulls spurtpris i ledning, efter ca 2 timmars tävling.

Jag vet att ingen av oss skulle klaga i onödan och jag såg att Björn var helt kokt och det fanns ingen chans i helvetet att han hade klarat ytterligare fyra timmars tävling i hög fart. Att bryta var ett lätt beslut att ta utifrån de förutsättningarna. Lätt, men inte enkelt! För det är inte enkelt att bryta ett lopp. Och det är inte enkelt att bryta ett lopp i ledning. Men Björn hade det tufft att ens promenera till nästa checkpoint (för båttransport till mål) efter vårt frånfälle så det var inte tu tal om saken att han hade gett allt så långt det gick men att någon typ av bugg satt sig på hans system. Han har varit däckad till sängs ett par timmar här på Utö nu på eftermiddagen.

Att kunna gå på hala klippor är taget ur kravprofilen för Ö till Ö.

Att kunna gå på hala klippor är taget ur kravprofilen för Ö till Ö.

Årets Ö till Ö var kanske den vädermässigt tuffaste hittills. Det var runt 10 sekundmeter i mot- eller sidvind och det betyder en grov och stötig sjö med väldigt krävande simning. Dessutom var det varmt och soligt under den första hälften och att springa i våtdräkt är ingen sinekur vill jag lova.

Tummen i armhålan är ingen drillövning man kör inför Ö till Ö.

Tummen i armhålan är ingen drillövning man kör inför Ö till Ö.

Men mer än så var jag inte så nöjd med banan och logistiken kring den, i år. Arrangemanget i sin helhet är kanon men banan är tidvis otydligt markerad och det är långt ifrån självklart vart man ska springa på de obanade öarna. Dessutom vet man inte vart simningarna börjar eller slutar. Man kan springa på snitslar längs ett vattenbryn och man vet inte om man just passerade den sista snitseln och ska simma eller om man ska springa vidare. En skylt med ”Swim Entrance” hade inte suttit i vägen! Och varför hade man snitslat så konstigt i år? Krokigt, med många snitslar där det ändå var självklart och alldeles för få där det var obanat.

Det är lättare att följa någon annan än att följa snitslarna.

Det är lättare att följa någon annan än att följa snitslarna.

Dessutom så gjorde den så kallade ledarbåten inte ett jota för vår navigering i havet. Det är i princip omöjligt att se vart på den andra stranden man ska simma förrän man kommer riktigt nära och förhoppningsvis kan se en liten flagga. Addera grov sjö på det så blir det än värre.

Särskilt irriterande är det när man är i ledningen för då tvingas man offra tid, gång på gång, för att navigera. Jagande lag som ligger minuterna bakom behöver inte alls göra samma sak utan kan navigera på oss och slipper leta själva. De kan hela tiden täcka luckor som ledarlaget slitit till sig. Det här är makalöst irriterande och för någon som jag, som tävlar känslomässigt mer än något annat, så är detta en konstant källa till utbrott, svordomar och små psykbryt längs vägen. Jag har påtalat detta varje år men inte mycket har hänt. Och när man väl vinner, som jag gjort de tre senaste åren, så vill man inte bråka som sådana saker då det ”ju har gått bra ändå”. Men i år var det tajtare och vi upplevde det som en stor nackdel att leda. Vad jag menar är att om Ö till Ö är en snitslad bana som man ska följa exakt så ska det också vara tveklöst vart banan går. Speciellt för de som leder! Annars kan man ju köra en karta- och kompasstävling men då hade vi aldrig varit här överhuvudtaget eftersom vi inte sysslar med orientering och multisport.

Jag inser svårigheterna med att arrangera en sådan här tävling och Micke Lemmel och Mats Andersson har gjort ett makalöst jobb att på några år lyft tävlingen till den här digniteten. Men när man erbjuder såpass fina prispengar och då man dessutom kan betta på loppet genom Betsafe, så måste man fan i mig styra upp logistiken kring navigeringen än tydligare! Speciellt för elitlagen som inte ska behöva tveka om vart banan går eller där det känns som en nitlott att leda.