Oerhört nöjd med mina 8.44 i Kalmar idag!

Under loppet idag så tänkte jag mycket på om jag inte borde baissat mig lite mer inför min start. Jag är inte mycket för falsk blygsamhet och har inget emot att medge en riktigt god form, eller ett favoritskap, om så är berättigat! Men när ganska många under dagarna inför loppet önskat mig lycka till och sagt ”hoppas du vinner”, och/eller lyft fram mig som en favorit, så har man nog inte haft min bakgrund de senaste åren klar för sig!

Jag opererade mig i mars, samt fick en PRT-injektion i hamstringsfästet, och gick med hjälp av kryckor ett bra tag. Det enda jag gjorde under flera veckor var chins, dips, romerska ringar och överkroppsstyrka. I april hade jag fortfarande ont när jag gick. I början av maj fick jag ytterligare en PRT-injektion i samma fäste. I mitten av maj när vår cykeltour startade hade jag dittills under året cyklat sammanlagt 35 mil.

Jag har sedan dess och fram till nu haft många dåliga pass. Pass där jag fått avbryta halvvägs och promenera eller rulla hem. Pass som jag fått korta av eller helt enkelt ställa in. Mitt mål var ändå hela tiden att köra Kalmar. Dels som en viktig morot och dels som en tribut till sporten när den nu så träder in i finrummet med en riktig svensk premiumtävling.

Visst ville jag vara med och kriga om åtminstone SM-medaljerna men sanningen är den att jag hade varit lika nöjd med att bara fullfölja och därmed få sätta punkt för en negativ cirkel av skador och lemmalytta resultat.

Nu gjorde jag 8.44 och det är ett resultat som jag är ”over the moon” med! Men det är också ett resultat som kunde, med lite flyt, varit en bra bit snabbare till och med! Mest tid ödslade jag i växlingsområdet efter cyklingen då jag faktiskt satt där, fast besluten att bryta. Jag hade extremt ont i mitt fäste efter cyklingen och haltade in med cykeln och när alla andra flög ut på löpningen så vankade jag endera runt med nummerlappen i handen, endera satt jag och småstretchade. Men med tanke på hur mycket publik det var runt området och hur pinsamt det hade varit att bryta där så testade jag ändå att springa ut efter tio minuter och vid det laget gjorde det mindre ont.

 

IM Kalmar, foto: Desiré Östergren

IM Kalmar, foto: Desiré Östergren

 

Innan dess hade jag simmat bra och satt med i ledargruppen ända in till slutet av andra varvet när vi varvade mängder av långsammare simmare och i röran tappade jag fötterna och blev akterseglad. Det visade sig vara en kostsam miss för den gruppen såg sedan ut att ha en riktigt fin resa under hela cyklingen, i nära sällskap av varandra. Jag satt ensam under cyklingen ända till min träningskompis Thobias Petersson kom ikapp efter sex mil. Han är en supersimmare men startade inte i elitfältet och fick bra med stryk under simningen under sina försök att avancera så även han missade gruppen. Nu höll vi ”sällskap” under 10 mil.

 

IM Kalmar cykel, foto; Jojje Borssén

IM Kalmar cykel, foto; Jojje Borssén

 

När jag vid sista vändpunkten mötte en tight klunga i täten, märkligt ouppvaktad av race marshals som mest var på sightseeing (fick NÅGON överhuvudtaget ens ett gult kort idag), och såg en lika tight klunga som jagade så satte jag mig helt sonika upp och lät de köra ikapp mig så att också jag fick en fin liten klungrulle att sugas med i in till växlingen.

Löpningen gick sedan väldigt bra, när jag väl sprang! Jag hade några partier när jag nödgades promenera några kilometer i stöten men på det stora hela så sprang jag förhållandevis bra! Sista tre kilometerna gick jag dock på knäna och blev verkligen trött på riktigt. Fuck. Det var riktigt tunga steg över kullerstenarna som bar till mål:)

 

IM Kalmar efter målgång, foto: Jojje Borssén

IM Kalmar efter målgång, foto: Jojje Borssén

 

På det stora hela var Ironman Kalmar en mycket fin tävling och jag tror att de flesta deltagarna är synnerligen nöjda!

Det jag gillade:

  • närheten till allt. Ironman Kalmar är anti-tesen till logistiska mardrömmar som exempelvis förra helgens IM New York City!
  • tillgängligheten till organisation och avsaknaden av onödig byråkrati.
  • väldigt väl utmärkta banor, dessutom trevliga och varierade med maximalt uttnyttjande av ”vackra” omgivningar och spektakulära delar (Ölandsbron ex)
  • hög trafiksäkerhet, välorganiserat.
  • väldigt hjälpsamma, alerta och trevliga funktionärer.
  • grymt bra post-race med isbad, massage och mycket god mat (öl, chips och pizza:)
  • bra flöde i växlingsområde.
  • många och bra speakers.
  • en väldigt aktiv och entusiastisk publik. Tack till er alla!

Det jag däremot inte var speciellt imponerad av:

  • otroligt mycket drafting och helt inaktiva draft marshals. Och då menar jag HELT inaktiva. Att möta rullåkningsklungor, både bakom o framför, när man jagar solo är mycket demoraliserande.
  • alldeles för korta och komprimerade vätskestationer på cykeln. Missade man en flaska var man körd.
  • funktionärer som inte heller ”springer med” några steg. Mycket svårt att fånga flaska då.
  • vätska i PLASTMUGGAR på löpningen! Det är fan ett kardinalfel. Och väldigt mycket 1991. Finns det ngt som går sönder så lätt och som skvimpar ut som en plastmugg? Små plastflaskor eller åtminstone pappersmuggar är att föredra.

Men med tanken på att det var debutåret för den här uppgraderade versionen, Kalmar 2.0, så var det ändå mycket lyckat. En hel del har hänt sedan vi var 63 stycken startande som körde den första ”Järnmannen” Kalmar Triathlon 1994. En del av oss deltog även idag, 18 år senare.

Jag vill skicka ett STORT TACK och den största elogen som tänkas kan, till Kalmar Triathlons anfader och gudfader; Tomas Gustavsson! Få vet att han har jobbat dag och natt med den här tävlingen och utan hans engagemang och kunskap så hade vi överhuvudtaget inte haft en sådan fin tävling som svensk triathlon nu kan ståta med! Så tack Tomas! Och jag hoppas verkligen att han får den eloge som han så väl förtjänar, från många fler håll än mitt.

 

IM Kalmar efter målgång 3, med "colaskägg" och trötta ögon.

IM Kalmar efter målgång, med ”colaskägg” och trötta ögon.

 

Ett stort grattis till alla som deltog och fullföljde idag! Både till oss ur det gamla gardet och till alla nya utövare av våra enastående idrott. Ett lika stort grattis till Jonas Djurback som vann SM-titeln och till K-J Danielsson som överraskade både mig och andra med ett grymt lopp. Och till David Näsvik som återigen sänkte sitt pers, till Ted Ås som 40 år gammal fortfarande kör hårt , och till många andra svenskar som nu pushar tider och prestationer till nya höjder. Ni är alla grymma och har min respekt!

Inför Ironman Kalmar imorgon!

Med runt 10 timmar kvar till start till Ironman Kalmar, så är jag nog tämligen säker på att jag kommer till start! Det har in i det längsta varit osäkert, inte minst efter en sommars träning som varit långt ifrån smärtfri.

Jag har ju inte bloggat sedan i juni, utan helt enkelt haft en semester ifrån den mer kommunikativa delen av min verksamhet. Visst har jag slängt iväg en och annan tweet, men jag har varit så tvehågsen i min träning att jag inte velat skriva om den och jag har i månader väntat på att jag skulle nå en nivå där jag på ett tillfredsställande sätt kunde utgå ifrån att jag skulle tävla i Kalmar. Ironman har ändå varit mitt uttalade mål i min rehabilitering och under den påföljande träningen.

 

 

Utan att bli alltför långrandig såhär i elfte timmen så bifogar jag texten ur mitt senaste nyhetsbrev;

Jonas Colting kommer i helgen att göra tävlingscomeback efter skada och operation. Han kommer att deltaga på Ironman Kalmar, en tävling som också är SM på långdistans.

Jonas skadade sig i vänster hamstring/höft under våren 2010 och har haft problem sedan dess. I mars genomförde dr Leif Swärd en sex timmar lång operation på båda höfterna för att åtgärda skadan och den problematik som man ansåg låg bakom Jonas skada. Sedan dess har Jonas tränat med Ironman Kalmar i sikte. 16 dagar efter Ironman kommer Jonas också att tävla i Ö till Ö som liksom Ironman Kalmar är Sveriges hårdaste endagarstävling. Ö till Ö är en tävling som Jonas vunnit vid tre tidigare tillfällen.

 För första gången är Kalmar Triathlon också en officiell Ironmantävling och en del av samma serie som Hawaii Ironman.

”Jag har bara tränat relativt ordentligt sedan i mitten av maj och jag är fortfarande inte helt smärtfri. Så med tanke på det har jag  väldigt moderata förväntningar för helgen! Det är knappast realistiskt att tävla om segern utan faktum är att jag är väldigt glad att jag överhuvudtaget kommer till start! De senaste tre månaderna har varit en enda lång uppförsbacke och processen har i många avseenden varit två steg fram och ett steg bak. Mitt mål är i första hand att ta mig runt banan och i andra hand att tävla om SM-medaljerna. Jag tror att jag är på ca 80-85% av min kapacitet just nu men jag hoppas ändå att jag ska kunna göra ett stabilt lopp. Det var just i Kalmar som jag 1996 vann mitt första SM-guld som senior och det är kul att vara tillbaka igen!”

 Jonas har under sin karriär vunnit fyra VM- och EM-medaljer på långdistanstriathlon, flertalet SM-tecken samt två segrar i Ultraman World Championships. 

 Följ tävlingen på http://www.ironman.com

Ironman Sweden!

Paradoxalt nog så offentliggjordes beslutet bara timmar efter att jag skrivit om detta i min blogg; Kalmar blir officiell Ironman-tävling!

Detta är naturligtvis mycket goda nyheter! Det är bra för svensk triathlon på alla plan; marknadsmässigt, idrottsligt, massmedialt och publikt.

En eloge till de krafter som verkar i kulisserna och gjort detta möjligt. I synnerhet förtjänar Tomas Gustavsson ett hedersomnämnande! Tomas är visionären. kreatören och entrepenören bakom Kalmar Triathlon och drog under många år ett tungt lass med tävlingen till dess att den fick luft under vingarna. Att den nu har nått internationell status är mycket tack vare hans förtjänst och hans entusiasm.

Samtidigt kungjorde Svenska Triathlonförbundet beslutet att också lägga SM på långdistans i Kalmar. Ett mycket dumt beslut som både tar udden av SM utan att tillföra IM Kalmar ett dyft, samtidigt som man nu väljer att genomföra ett SM utanför ramarna av sin egna kontroll. Jag menar, om Ironman bestämmer sig för att låta sig sponsras av Pucko mjölkchoklad, så är det drycken vi får förhålla oss till. Jag listade en mängd argument igår till varför SM borde gå på den riktiga långdistansen och inte alls i Kalmar.

Så går det när byråkrater som inte själva sett insidan på ett par simglasögon det senaste decenniet får bestämma. Lustigt är att man på Svensk Triathlons hemsida skriver att; ”Frågan har verkligen engagerat och STF:s styrelse har fått in många synpunkter från både föreningar och aktiva som förordat Kalmar respektive Säter. Vi vill tacka er alla för dessa synpunkter och ert engagemang. Svaren från föreningarna har inte gett ett tydligt svar, men efter att även ha tagit in de elitaktivas synpunkter så anser vi att Kalmar är det bästa alternativet.”

Jaså? Vilka är de elitaktiva? Inga jag känner i alla fall! Och i synnerhet inte undertecknad själv.

Varför Kalmar inte borde få triathlon-SM

Det är stora saker på gång i triathlon-Sverige! I alla fall så är det många som tror det. Det finns en möjlighet att Kalmar, Sveriges enda arrangör av en triathlon på Ironman-distans, blir en officiell Ironman. En evenemang som då kommer att ligga i den internationella Ironman-franchisen som styrs av World Triathlon Corporation, WTC.

Vad är skillnaden då? Ironmandistans eller Ironman? Naturligtvis den att emedan vem som helst kan arrangera en tävling över distansen Ironman (3.8 km simning, 180 km cykel, 42 km löpning), så är det bara sanktionerade WTC-tävlingar som får kalla sig Ironman. Notera att tävlingen i Kalmar heter Kalmar Triathlon och inte Järnmannen. Det hette dock tävlingen under den första upplagan 1994 vilket renderade samtal ifrån amerikanska advokater och man tvangs modifiera namnet. WTC; they don´t fuck around!

Ironman är alltså ett varumärke, och ett oerhört stort sådant. De har en mycket stor produktlinje med alltifrån cyklar, hjälmar, kaffemuggar, kläder till klockor (Timex Ironman; världens mest sålda klocka…) och deras kronjuvel, Ironman Hawaii, är ett evenemang som det rapporteras om i hela världen. Det 90 min långa eftersända programmet på NBC, som sänds nationellt över hela Nordamerika, ses följaktligen av miljoner och har genom åren vunnit flera Emmys och andra priser.
Och det säger ju sig självt, bara i officiella Ironman-tävlingar kan man kvala in till Ironman Hawaii!

WTC är strateger och deras främsta business är att vara in the business of making money. Man är naiv om man tror något annat. De är inget internationellt förbund med ideellt jobbande individer i träningsoverall och med reseersättning från SISU, typ. Deras ända långsiktiga mål är att stärka varumärket, attrahera samarbetspartners och öka vinsten. Därför kan de nog tycka att det är bra idé att lägga en Ironman i Norden. Av de 27 IM-tävlingar som nu finns så arrangeras ingen europeisk tävling öster om England och norr om Frankfurt. Så att lägga en i ett kapitalstarkt område som Norden är ju ingen dum idé!

Dock är ingenting klart. Enligt rykten så är det ”till 95 % klart”. Med andra ord; inte alls! Det har tydligen förts diskussioner mellan parterna under lång tid och det har skrivits några i sammanhanget meningslösa avsiktsförklaringar men när det kommer till show me the money så har inget hänt. Och i den här branschen så är det antingen helt klart eller inte alls. Själv är jag skeptisk. Inte till idéen om en Ironman i Sverige, för det skulle vara en rejäl boost för sporten i Sverige, men till den naiva godtrogenheten att räkna hem ett sådant här evenemang på förhand när månaderna bara går och vi snart redan är inne på 2012. Samtidigt hörs välgrundade rykten om både en officiell WTC-Ironman och en likadan 70.3 (half-IM) i Norge.

Samtidigt som det skulle vara roligt, i synnerhet för elitfältet (mer prispengar o status att tävla om bl a), så är det många motionärer som skulle bli gruvligt besvikna. Inte bara då anmälningsavgiften blir två till tre gånger dyrare, men framför allt för att det blir svårt att komma in. Sådana här tävlingar säljer slut på nolltid, vissa platser reserveras till internationella deltagare, så om man inte är med i matchen och hänger på låset när platserna släpps så är man up shit creek.

Hur som helst, den mest absurda konsekvensen av att hela triathlon-Sverige nu sitter och väntar på beslut ifrån några frireligiösa affärsmän i Florida, är att diskussionen om vart långdistans-SM ska gå 2012 har blivit en het potatis. Lång-SM har, efter att Säter arrangerade det 2003 (då jag vann för övrigt), gått i Kalmar. Nu är diskussionen den att om Ironman arrangerar tävlingen med allt vad det innebär (separat start för proffsklass, svårt att anmäla sig, etc) så borde kanske SM genomföras någon annanstans. Tydligen tycker en stor del av, den i mina tycken oinitierade och oinformerade massan, att SM ändå borde gå i Kalmar. Några tycker att den borde gå i Säter och att de borde väcka liv i sin bedagade organisation och (också!) arrangera en Ironman-distans som då kunde vara SM.

Jag tycker att Kalmar OAVSETT organisation, inte borde få SM-status. Och i synnerhet inte om det blir en internationell Ironman. Och det av flera skäl. Jag tycker dessutom att det vore mycket långsökt att arrangera ytterligare en Ironman i Sverige;

  • SM ska inte avgöras på internationella evenemang som styrs, dikteras och arrangeras av internationella affärsrörelser. SM är SM och Ironman Sweden är i så fall Ironman Sweden
  • Jag tvivlar starkt på att Ironman bryr sig om vår eventuella SM-klass hur som helst.
  • SM på långdistans borde också avgöras på långdistans, det vill säga 4 km simning, 120 km cykel och 30 km löpning. Detta är den internationella mästerskapsdistansen det arrangeras VM och EM på och sålunda borde också SM arrangeras över den distansen. Ironman och dess distans är måhända ”större” men har ingenting med vare sig VM, EM, SM, internationella förbund eller några som helst sanktionerade mästerskap. Hawaii må vara den mest prestigefyllda långdistanstävlingen men att kalla den för ett VM (vilket man gör, självbetitlat) är lika riktigt som att säga att Tour de France är VM i cykel.
  • SM på långdistans borde arrangeras på 4-120-30 så att man som svensk elit kan välja att köra SM och dessutom, samma sommar, köra en internationell Ironman med chans till större prispengar, prestige, Hawaii-kval, sponsorexponering etc. En långdistans är långt mindre slitsam än en IM-distans men som det är nu måste man lägga alla ägg i samma korg om man vill tävla om SM-titeln.
  • Att arrangera SM på IM-distans med annan arrangör är det sämsta förslaget! Inte bara är det otaktiskt med två IM-distanser inom kort tidsrymd men SM hade sannolikt blivit helt urvattnat. Vem vill ha ett SM som någon vinner på 9.30 för att de bästa satsat på en annan tävling? Med en långdistans 6-7 veckor innan Kalmar så får alla, elit som motionär, en chans att vässa formen utan att bränna kroppen helt.
  • Att Säter skulle återuppstå ifrån de döda med nya arrangemang av klass anno 1986-91 känns som ett önsketänkande. Redan vid de sista internationella mästerskapen som gick där 2004+2005 så gick man på konstgjord andning och endast tack vare några få eldsjälar så blev det inte ett totalhaveri. Inte för att jag inte gillar Säter för det gör jag, men det krävs en hängiven organisation om man ska ro iland tävlingar av dignitet SM eller större.
EM i Säter 2005

EM i Säter 2005

3:a i Tjörn Half-IM!

Jag såg en glimt av min forna kapacitet när jag i lördags kom trea på Tjörn Half-IM.

Jag simmade mycket bra på fötterna av Björn Andersson och Erik Strand. På cykeln dunkade Björn som väntat ifrån och jag satt under första varvet och skuggade Strand. Jag var nämligen osäker på min ork och med tävlingsrost över de här distanserna så ville jag framför allt springa bra. Efter att vi tappat sex minuter på Björn under det första varvet så kände jag att mitt tempo var alldeles för lugnt och jag gick om Erik och dunkade på i egen regi och jag fick flera minuter direkt.

På cykeln i regnet på Tjörn

På cykeln i regnet på Tjörn

Jag kände hur jag blev rätt trött och muskelanspänd i benen mot slutet av cyklingen och rullade därför väldigt lätt under den sista halvmilen. Min ovana vid hård tempocykling är säkert skälet till detta.

På väg in mot växling efter 90 km.

På väg in mot växling efter 90 km.

 

Löpningen var fyra varv på en öppen och okomplicerad bana och jag var inte helt komfortabel under det första varvet. Under det andra varvet släppte det dock en del och jag plockade på Björn framför och satte tid bakåt. Under det tredje varvet så ville jag bara säkra hem men kände att jag hade trycket på ett anständigt sätt. Därför blev jag något förvånad, och demoraliserad, när årets SM-vinnare i Kalmar,  Pontus Lindberg, kom ikapp mig på snabba ben. Jag mattades under några kilometer men höll ihop det bra i slutskedet och sprang i mål som trea efter Björn och Pontus men ganska långt före killar som Ted Ås och Erik Strand.

 

Det är inte lätt att träffa munnen när man springer!

Det är inte lätt att träffa munnen när man springer!

Det här var faktiskt min första längre triathlon sedan förra våren då jag vann Superfrog Half-IM i San Diego. Jag räknar inte Ö till Ö eller Ultraman för så jobbiga som de loppen är, så ställer de ändå inte de specifika kraven på fart och sammanhållet tempo över tre discipliner, som ”riktig” långdistanstriathlon gör.

Jag har fortfarande problem med mina ben men jag vet i stort vari problemen består, och ska skriva om det snart, och jag hade i lördags glimtvisa flashbacks till min forna förmåga. Och det var en förmåga där jag i princip alltid kunde lita på att jag sprang bra eller mycket bra. Jag kunde tröttna även då men det fanns aldrig några fysiska hinder för att springa snabbt.

Nu gjorde jag 1.23 på löpsträckan över de 21 kilometerna, i princip 4 min/km-fart. Förr i tiden hade jag kunnat göra det i sömnen. På tre mästerskap sprang jag ca 1.47-1.48 på de 30 kilometerna på de 4-120-30 som man kör på VM och EM. Och när jag tog EM-silver 2007 så sprang jag 1.06.47 på de 20 km på distansen 3-80-20 man då tävlade över. 4 min/km upplevde jag under den här tiden som lugn distansfart.

 

Hur många varv ska jag springa egentligen?

Hur många varv ska jag springa egentligen?

 

Det var ändå en stark kick att vara tillbaka såpass! Mitt mål under den här tiden är också Ö till Ö om en vecka så jag har sprungit lite för mycket under förra veckan för att det skulle vara optimalt för just Tjörn, så med tanke på fokus och förberedelser så är jag väldigt glad och tillfredsställd.

 

På väg mot mål; uppknäppt och svettig!

På väg mot mål; uppknäppt och svettig!

 

Det var kul att Björn vann; mannen som är Sveriges mest underskattade triathlet och vår okända världsstjärna. Björn är stor, respekterad och välrenommerad internationellt sett men har alltid blivit styvmoderligt behandlad av Svenska Triathlonförbundet. Det är nästan en skandal att ingen från landslagsledningen i alla fall frågat honom om han vill köra lång-VM i Las Vegas i november. Han är just nu överlägset bäst i Sverige på lång distans och den enda i dagsläget som, faktiskt, skulle kunna vinna! Dessutom är han min lagkompis under Ö till Ö så det är ju bra att han är i form så jag slipper släpa honom runt;)

Tjörn Triathlon ska ha all respekt för ett mycket välarrangerat och entusiastiskt evenemang! Visst fanns det småsaker att anmärka på och vädret var verkligen inte i deras favör men Lotta Nilsson och hennes kollegor är verkligen värda allt beröm. Bara att ställa upp med runt 50000 kr i prispengar är stort! Tack för att ni finns, eldsjälar!

Noteras bör också att jag representerar Team B3IT Triathlon och inte PS Coaching!

Tack Kristine Persson för bilderna!