Igår avslutades insamlingen till WaterAid och vi kunde summera den fantastiska summan 715000 kr!

Så här lyder pressreleasen vi skickade ut imorse via MyNewsDesk:

”Jonas Colting, VM-medaljör i triathlon, hälsodebattör och skribent, har i sommar simmat 64 mil mellan Stockholm och Göteborg, och samlat in 715000 kr till WaterAid.

Han började att simma den 6 juli och gick i mål den 15 augusti. Under den här rekordsimningen snittade han 17 km per dag under 38 simdagar.

Simningens övergripande syfte har varit att samla in pengar till ”Rent Vatten”, via välgörenhetsorganisationen WaterAid, som jobbar för rent dricksvatten och sanitet i utvecklingsländer.

Insamlingen har löpt fram till och med idag och kan nu summeras. Totalt har Jonas Coltings simning samlat in 715088 kr! Det är tillräckligt mycket pengar för att ge över 3500 personer en varaktig tillgång till rent vatten och sanitet.

-Jag är oerhört stolt och glad över hur mycket pengar vi lyckades att samla in. Under det här extremt hårda arbetet som det inneburit att simma 640 kilometer så har tanken på välgörenhetsinsamlingen varit den stora sporren, säger Jonas Colting.

-Jag vill gärna framför ett stort tack inte bara från WaterAid utan framför allt frånalla de tusentals människor som tack vare det här 715000 kr nu kommer få tillgång till rent vatten, toaletter och kunskap i hygien. Det är en otrolig bedrift Jonas har gjort och jag är verkligen tacksam, säger Cecilia Chatterjee-Martinsen, Generalsekreterare/CEO för WaterAid

Man kan läsa om projektet här; http://www.sverigesimmet.se”

Jag är lycklig, tacksam och stolt!

LYCKLIG över att ha genomfört simningen, 640 kilometer (som det till slut blev) under stundtals mycket tuffa förutsättningar!

TACKSAM över mitt underbara team som hjälpt mig i vått och torrt och som burit mig under sina armar när jag inte förmått mer. Och över alla som hjälpt oss, engagerat sig och stöttat!

STOLT över att vi samlat in 700000 kr (and counting…) till WaterAid! Många kommer att hjälpas till ett bättre liv för de pengarna.

Jag är äntligen igenom Vänern. Men det satt hårt åt.

(från min FB i förrgår) 14-15 m/s rak motvind i flera dagar. Vår underbara båteskortsfarbror Stig (en riktig Vänernveteran som fiskat här i hela sitt 71-åriga liv) har som policy att inte köra ut om det är mer än 10 m/s. Men vi chansade o det var på gränsen när vi åkte till Bockholmen o gårdagens avslut. Det blåste snabbt upp värre o vinden vände mot sydväst så att den hade hela 22 km öppet vatten att bygga.
Jag simmade i totalt kaos i 5 km, 1.20 tim till Alholmen och sedan kände vi alla att det kostade mer än det smakade. Jag simmade mer upp o ned än framåt o båten kunde knappt se mig mellan vågorna.
På vägen tillbaka studsade det rätt bra, filmen gör det knappast rättvisa när vi slog de största vågorna! Stackars @nettlind har rätt ont i rumpa o rygg ikväll:)
Imorgon börjar jag simma 05.00, tydligen den enda tid som vinden inte ska blåsa fuckin full force gale! Stig ställer upp igen!
Kom igen nu vädret FÖR HELVETE! Ge mig en enda dag av samarbete här.

(från min FB igår) Vi gör precis ALLT vi kan för att klara det här nu. 
Sverigesimmet dag 38 började så här. I sol. 05.30. Fortfarande blåsigt o med vågor men ändå positivt. Men på fem minuter vände det och ett jävla oväder drog in. Svarta moln. Storm. Hög sjö. Ösregn.
Kaos. Upp i båten. Fullt ställ in till hamn. Frysa som en hund. Vänta in följebil. Mycket kaffe. Höga svordomar. Ve och förbannelse.
Nu är vi på väg ut. Igen. Till samma GPS-koordinat.
SMHI kan dra åt helvete.

(från min FB igår)  Jag klarade det! Vänern är avklarad. Men det var på håret. Efter att fått avbryta första simningen under stormen, fryst som en hund o blivit nedregnad i båten, så är det ingen självklarhet att ta åka tillbaka ut o sätta på sig de blöta grejerna…
Det var lika miserabla förhållanden som innan men vi hade inte utrymme för några fler avbrott. Jag-skulle-i-mål-till-varje-pris!
Det tog tre och en halv timme. Oavbruten simning med avbrott endast för två drickapauser i vattnet samt ångestattacker med våldsamma känsloyttringar. Vattnet har droppat till 15 grader och jag var helt lost i slutet. Det var en så’n lättnad att äntligen ha korsat Vänern att jag hade okontrollerad gråtfrossa med skakande tänder en bra stund efteråt.
Colting-Vänern 1-0!

 

Nu är jag faktiskt i Trollhättan! Simmade ytterligare en etapp igår och är nu ikapp med schemat!

Courtesy of Patrik Johäll; Superstudio D&D

Överlevde nätt och jämnt dagens simning till Hindens Rev i Vänersborgsviken/Vänern. Otroligt stökigt i vattnet när det blåste upp sista två timmarna.

Tog mycket stryk under totalt 3.40 oavbruten simning. Nacke, rygg och axlar fick jobba brutalt hårt i sidvinden och tvåmetersvågorna. Göteborg kommer närmare men känns långt bort när man får kämpa för varje meter.

Vänern spöar skiten ur mig.

Efter 35 dagar och runt 51 mil på Sverigesimmet börjar jag krackelera.

Jag har upplevt tillräckligt mycket sydvästlig vind to last me a lifetime. Igår var inte exakt en topp-10-dag… Olle får jobba rejält med mig på massagebänken varje kväll för att få mig i simbart skick igen.

Tack för alla hejarop, hälsningar, uppmuntrande tillrop och support som jag får varje dag genom sms och sociala medier, det hjälper mig enormt!

Folk säger att jag börjar närma mig Gbg men det är många tusen simtag kvar, jag siktar på att ta ett i taget mot målet.

Idag är den sista riktigt långa och öppna etappen utan chans för vila på 16 långa kilometer, sydväst mot Vänersborgsudden. Prognosen utlovar, guess what, sydvästlig vind. Igen.

Hata det. Frukta det. Förbanna det. Men få det GJORT!

I förrgår hade jag en magisk dag över Kinneviken med smekande vindar och mjukt vatten. Det var en fröjd att simma de 14 kilometerna och täcka in en av de återstående ”svåra” etapperna.

Igår gästades jag av artisten och multikonstnären Petter som ligger i hård träning för Ö till Ö den 1 september. Han simmade med under etappens 11 kilometer och gjorde ett strålande jobb. Verkligen imponerande med tanke på att han simtränat i endast åtta månader!

Om tio minuter hoppar jag i och simmar mot Hindens Rev i Vänersborgsviken. Jag är trött men det funkar fortfarande. Älskar äventyret och färden!

Herregud så trögt det gick igår och i förrgår. 5 m/s rak västlig vind. Första dagarna i Vänern kryssade vi lite i riktningen men nu har vi gått rakt västerut. Tröstlöst. Simmade som en oxe men kom bara 12 km på 3.40 samt 10 km på 3 tim.

Vi behövde dessutom simma runt ett gäng öar som som jag planerat att simma mellan men som var igenvuxna med vass. Stark och trött på samma gång. Energisk och kraftlös samtidigt. Hoppfull och uppgiven i samma tanke.

I förrgår simmade jag mot ön o udden i horisonten i två timmar o var nästan orolig ett tag när krafterna sviktade betänkligt. Avbröt några kilometer tidigare än Hällekis. Orkar mindre nu. Kommer att behöva simma idag på den tänkta vilodagen för att hålla schema.

Göteborg, jag kommer! Men jag kommer långsammare och långsammare…

Mitt sätt att hantera frustrerande yttre förhållanden eller motgångar är att högljutt ge uttryck för mina känslor. Svära. Skrika. Förbanna. Slå vilt. Let it all hang out!

Det funkar utmärkt. Under hela min professionella idrottskarriär och här under 480 km brutalsimning har känsloutbrotten räddat mig igenom ett otal mörka platser. Som igår under ytterligare en dag av styv motvind…

Tydligen är det här beteendet djupt osvenskt. I vårt land ska man uthärda misär i tyst lidande. Fuck that!

Idag korsar vi Kinneviken.

Doing it is what gets it done.

I´m swimming across Sweden right now. In six weeks I´m trying to cover over 600 kilometres of open water between Stockholm on the east coast to Gothenburg on the west coast, You can read the first three updates including movies here, here and here, (there´s a movie at the end of this update as well)

My swim is a charity project aimed at raising funds for WaterAid, an organisation that works to provide clean water and sanitation for the billion people in the world lacking the human right that we all take for granted.

I´ve now covered some 470 kilometres (Aug 5th) in 31 days including three days of rest. It´s been hard from day one. And that´s why it´s worthwhile doing. It´s been hard or very hard. And I´m really tired right now. I´ve swum in the Baltic Sea, in and across major lakes (between the canal), through rivers and aforementioned canal. It´s all still water until the final 80 k´s where allegedly there´s a nice current pulling me along. Allegedly, that is. We´ll see:)

It´s been pretty rough at times when the wind most days have come from the side or the front. It comes with the territory though and there´s a special feeling of accomplishment pushing through adverse conditions. One great thing though has been the warm weather and the way-above-average water temperatures!

I love swimming every day and I love using my body as a vehicle for exploring. Exploring the waters. Exploring my country. Exploring my limitations and my possibilities. And being able to use it for something good.

But at this point it also hurts a bit. And there´s quite a bit of strain to get going every day and just moving forward. But I´m trying to get it done stroke by stroke, stretch by stretch and stage by stage. And that´s how doing it get´s it done.

If I manage to follow my schedule I´ll reach Gothenburg on August 15th but in my mind and in reality there´s still a damn long way to go. Even when things fall apart around me I try to treasure the moment (it´s hard;) because I know I´ll miss it like hell once I´m done.

It´s all about the journey.

 

 

Det känns som om jag, åtminstone tillfälligtvis, kommit ur det andliga och fysiska mörker som omgärdade min tillvaro under några dagar i Göta Kanal.

Att vara i Vänern och simma känns stort. Det börjar kännas mycket mer hemma och bekant. Igår simmade jag förbi utanför Mariestad där min mormor och morfar bodde. Det var en dag med många bra tankar och minnen!

Efter vårt enda fikastopp (på Dillö) så korsade vi ånyo farleden mot fastlandet och med sikte på Vikbergsudden/Lugnås. 20 min in i den simningen förstod jag att vädret skulle bjuda upp till dans! Under hela dagen var det mörka moln runt omkring oss men vi hade simmat i stormens öga. Nu kom vi dock inte undan.

Tänk ”The Perfect Storm”. Först kom en vända med oväder följt av ett kortvarigt lugn och efter det brakade det loss ordentligt. Då hade vi 500 meter till udden och vi hailed ass för att komma dit. Jag är egentligen inte rädd för åska och blixtar på vattnet då en meteorolog jag träffade garanterade att ingen simmare eller kajakpaddlare i öppet vatten löper risk att träffas av blixten.

Hursomhelst så tyckte Thobbe, som paddlade kajak jämte mig, att det blev lite läskigt när blixten slog ned jämte oss i vattnet!

15 km igår. Se film nedan!