Kiruna, Kiruna, ångest är din arvedel. Hela staden är ett enda bihang till en gruva som är som en grotesk kuliss i bakgrunden, ständigt närvarande. Kiruna är också en stad av ständig rotlöshet och ”ad hoc”-känslan är påtaglig med alla gamla slitna HSB-hus med mera. Hus som ska stå där till vidare. Så länge. Until further notice. För rätt som det är så flyttar man stadskärnan till förmån för gruvan och ny utvinning. Samma sak är det i Malmbergen, om jag inte missminner mig

 

 

Sov vare sig bra eller mycket under natten. Den myckna träningen hade gjort mig speedad och vi skulle upp extra tidigt för de avslutande 18 milen till Narvik, då vi behövde transporteras tillbaka till Kiruna och sedan flyga hem.

Det var med vingliga ben som vår kärnkvartett ställde in tanken i stora kakan och tog sikte på snön ute längs vidderna. 07.10 rullade vi iväg och både vind, väder och karma var i vår favör.

 

 

Dagen bjöd på en i alla avseenden fantastisk resa! Utsikter, vyer, vidder och rymd att häpnas och förundras över i stilla ödmjukhet. Torne Träsk, Abisko, Björkliden (på bilden ovan med Lapporten i bakgrunden) och till slut Riksgränsen. Vintern hade fortfarande fullt ställ där uppe så döm om vår förvåning när vi några mil senare droppar ned för bergsväggarna mot havsfjorden, och sommaren tar emot oss!

 

 

Narvik välkomnade oss med soligt väder. Yr.no hade varnat för absurda mängder regn men vi klarade oss. Annars brukat ju Yr vara trovärdiga, kanske för att de just har så mycket väder i Norge, men nu var vi glada att de hade fel.

Dagsetappen blev på 18 mil och jag och Clas sprang några kilometer av cykeln på våra ganska stolpiga ben:)

Vi ämnade att ta tåget tillbaka till Kiruna, en tågresa som ska vara spektakulärt vacker, men av någon outgrundlig anledning strejkade tågpersonalen. Trots att man har 13 månadslöner på ett år i Norge! Strejk? Bara såå mycket 1800-tal över det! Är lönen en överraskning när den kommer, eller är man inte medveten om hur vad man får i betalt när man tar jobbet? Har man inte personlig lönesättning i Norge ändå? Kan man inte bara byta jobb om man inte är nöjd? Det var några minuters oro och bryderi och eftersom jag inte är imponerad av vare sig fackförbund eller kollektivavtal så var min sympati med strejkande norsk tågpersonal ytterst låg.

Hur som helst så kom det svenska bussar och utförde lite skönt strejkbryteri, så vi kom utan vidare mankemang faktiskt tillbaka till Kiruna enligt schema! (PS; bara orienterare och vänstermänniskor kommer att missa min ironi. Jag ÄLSKAR ju facket egentligen. Alla ska vi knäböja vid LO-borgen och låta bättre människor förhandla för våra villkor)

 

 

Jag och mina hjältar tog en välbehövlig kafferast i Narviks centrum. Clas, Pasi och Örjan har tillsammans med mig utgjort en mycket bra konstellation som rullat på med grymt tryck och hög moral! Örjan, världens säkerligen mest vältränade 72-åring, anslöt i Karlstad, Pasi missade en dag p g a jobb och så då jag och Clas som cyklat tammefan varenda kilometer under lägret! Som helhet så har vi varit synnerligen värdefulla för varandra och gjort dagliga vedermödor till äventyr och möjligheter.

 

 

Viktigast av alla har ändå Olle Lundin varit, vår massör, chaufför, vårt moraliska stöd och vår termos i gryningen! Utan honom hade vi stått oss slätt. Tack Olle, du är BÄST!

 

Jokkmokks nattliv ställde till det med vår frukosttid då hotellpersonalen bevisligen, och enligt egen skamsen utsago, varit ute på hembrännarfest och hålögda ramlade in på morgonkvisten, en halvtimme sena. Morgongänget körde utan mat i magen och fick en fin fettförbränning innan Olle stod med jourförnödenheter längs vägen. Själv fick vi ett nödtorft av kaffe och äggmacka innan vi satte livet i stora kakan och siktade på Kiruna.

 

 

Vi lyssnade på tystnaden under de långa norrländska raksträckorna innan jag insåg att det var exakt därför som Gud uppfann i-Poden och pluggade in lurarna med dagens utbud av Metallica, Cumshots, Guetta, med kompisar.

Jag var stark och det var mina tre vänner också. Vi svepte ned till Gällivare och inmundigade en kaffe på stående fot innan vi cyklade vidare på jakt efter Kiruna. Dock stod det bara skyltat till Karesuando, vilket förvirrade oss bortom alla gränser. FÖR HELVTETE, skylta till Kiruna! Att skylta till Karesuando är som att vara på väg mot Stockholm på en väg skyltad till Bålsta. Typ. Vägverket och deras, i bokstavlig och bildlig mening, outgrundliga vägar.

Kiruna var en lång väg bort och mätaren stannade till sist på 216 km, med ett snitt på 33.5. Den sista milen in och genom Kiruna var jobbigast för centrum är så utdraget att man tror att det bor en miljon i Kiruna, och det var en enda lång vindpinad slakmota till Scandic Ferrum.

 

 

Jag, Clas och Pasi sprang upp till skidstadion och rullade runt 7.5 km i bra tempo där alveoler, kromosomer och mitokondrier fick sig en sista duvning för dagen, innan vi packade in för dagen och ondulerade oss för kvällens middag och samkväm.

Imorgon är det en avslutande etapp till Narvik och det som oroar oss i dagsläget är rapporter om motvind, slagregn och diffusa rykten om tågstrejk i Narvik. Det är inte bra för det är ett tåg som vi regnar med ska ta oss tillbaka till Kiruna och vidare flygresa till sydligare och mer sceniskt tilltalande nejder. Norrland i all ära, men jag har fått min årsdos av blekfrusna raksträckor utan träd.

Nu är vi i Jokkmokk och letar efter Gullegullan ko-ko som en gök, JokkmokksJokkes gamla hitlåt. En gång i tiden något av det bästa som underhållnings-Sverige kunde uppbåda.

Dagen började med en morgonjogg i 5 kilometer samt lite hormonell maxstyrka. Sedan äntrade vi hogsen med destination Jokkmokk. Det var min sämsta dag på cykeln hittills med jobbiga sidvindar så det var mycket stop-n-go i gruppen och ett sladdande dragspel till femmannakedja.

Fram kom vi dock, 155 kilometer efter lite möda och mycket besvär, varpå vi sprang igen. Jokkmokk var ofantligt trevligt och vädret visade sig ifrån sin bästa sommarsida och sjön, vi tror den kanske heter Jokkenmokken, sprang vi runt två varv.

Isen var på Jokkenmokken (som vi fortfarande tror att den heter) märkligt frånvarande och den inbjöd till benavkylning. När vi gick i vattnet på Jokkenmokken Beach så märkte vi att det säkerligen var flera stycken plusgrader och vi kände att det fanns själsligt och rumsligt utrymme för en impromptu simträning på en 12-15 simtag.

 

Starkare och starkare och bättre och bättre. Samt en aning tröttare och lite vinglig så här på kvällskvisten. Men så har vi också sugit i oss de sista dropparna vin som huset kunde uppbringa!

Anyway! Idag cyklade vi ut från Vilhelmina och tog oss an de 226 skrämmande kilometerna till Arvidsjaur. Skrämmande då de 45 milen från Östersund och upp hit skulle bli, och har varit, make or break! Inget är tuffare än att cykla långt i Norrland nämligen. Folk kan sitta hur mycket de vill på Bianchis cykelfik och skryta om hur grymt långt och hårt de cyklat på typ Ekerö, men när man cyklar LÅNGT i Norrland så är man utsatt och känslig. Långa, monotona, delvis gropiga, kuperade och öppna vägar med förbannat långt mellan kaffeoaser och trygghetstuttar att suga på. Är sedan vindarna kärva, temperaturerna låga, renarna elaka och regnet hårt, så blir det långa dagars färd mot natt.

 

 

Nu har vi avverkat de 45 milen och vi är imponerande duktiga. Om vi får säga det själva! Efter sådär 170 mil sedan förra måndagen, med dagliga löpningar och några hårda simningar, så bryter vi ny mark dag efter dag.

Idag snittade vi nästan 35 trots 1500 höjdmeter, och efter det sprang vi en fjädrande 5 kilometer med en inklämd femtonhundring i 3.45-fart.

 

 

Imorgon är det Jokkmokk som gäller. Dit är det 15 mil. Bara. Känns som en halv vilodag. Mitt enda klagomål är att jag har lite ömhet i korsryggen. Däremot så har jag nästan inget pungskav, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna.

 

 

23 mil mellan Östersund och Vilhelmina med strålande sol, starka ben och bra sällskap!

 

 

Vi snittade nästan 35 km/tim och rullade på bra längs vägarna förbi Strömsund, Hoting, Dorotea och vidare in i Lappland. Det är den djupa tystnaden och den stora ensamheten som råder ute i dessa tassemarker. För mig blev det därför en i-Pod dag så att jag kunde cykla i bubblan tillsammans med Therapy, Guetta, Bowie, AC/DC, Thåström och andra som sällskap.

 

 

Sprang några kilometer av cykeln och badade benen i sjön innan vi flockades på terassen till det fina hotellet med den storslagna utsikten.

Är lite matt i pälsen just nu. Har fått massage av Olle och ska control/alt/deleta mig själv till ro här snart och möjligen gråtpilla mig själv till sömns. Imorgon är det 22 nya mil till Arvidsjaur. Eller Arjeplog. Eller Arvidsjaur. Vet inte. Blandar alltid dem. Som Piff och Puff. Eller Piff. Fan vet. Kanske blir det också en löpning eller flera löpningar. Aldrig stanna, aldrig stelna.

 

Vilodagen i Östersund kickade jag och Clas igång klockan 07.55 med en timme intensiv morgonjogg som tog oss upp över skidstadion och många leriga, medelst fortfarande snöklädda terrängspår. Synd att de de asfalterat bort så mycket av skogen till förmån för kamikazeskidåkning på hjul, eller vad det heter.

Östersund är terrängmässigt rätt likt Borås och jag är säker på att staden är en makalös stad att springa i så länge vinterhelvetet håller sig borta, men sedan blir det nog kärvare med spark, mumindalen, renskav och lappsjuka för hela slanten. Men så här i knoppande vårskrud så är sta´n jävligt snygg. Lite filmisk rentav, med broarna och Frösön and what not.

Vi cyklade på hotellets lånecyklar bort till poolen och rullade runt +2000 m intervall följt av lite kort men intensiv hormonell styrketräning och sedan var det snabb lunch på vattentermosens topp med snabbt marscherande eftermiddag in till kvällens föreläsning av ”Den Nakna Hälsan”.

Efter att ha taggat upp så taggar jag nu ned genom mina två favoritsysselsättningar i det läget; städning medelst sortering samt stilla vins drickande. Pulsen sjunker och tankar landar.

Imorgon ska vi cykla till Vilhelmina. Nu är det fem dagar och 100 mil. In i Norrland. In i mörkrets hjärta. Som en cyklandes Joseph Conrad.

Under stålgrå skyar och bleka grader så rullade den ”snabba” gruppen, bestående av tre man idag (jag, Clas och Örjan), ut ur Sveg strax innan kl 9. Nu är ju snabb en sanning med modifikation för vi var sköra och ömtåliga inledningsvis, både kroppsligt och själsligt. Men efter att ha tråkcyklat oss till Ytterhogdal så kom tydligen både kromosomer och alveoler igång, och vi började rulla runt riktigt bra.

 

 

Efter 11 mil så anlände vi till Åsarna, denna lilla by som väl minst har en internationell skidmedalj per capita, och vem tror ni vi stöter på i fiket om inte Tomas Wassberg, denna legendar! Nu behöve rjag bara träffa Juha Mieto också så har jag träffat alla skidkungar jag behöver.

Sista 40 kilometerna in till Östersund rullade på styggt och till sist hade vi 182 km med 34 i snitt. Inte illa med 115 i snitt puls. Och inte illa efter nu 127 mil sedan förra måndagen.

Jag och Clas körde 5 km löpning strax efter cykeln. En kilometer på 3.56 och en på 3.42 och efter avslutat värv kändes det som om vi erhållit lämpligt träningsstimuli för benen.

Simning också. 1700 m med korta hårda intervaller i Östersunds mycket märkliga simhall med konstigt strömt vatten i bassängen (med all säkerhet p g a att utblåsen av vatten är kaliberade av klantskallar), dessutom kostade inträdet 100 kronor! Nästan så att man undrade om det ingick någon form av happy ending, med det priset..

Det gör ont i kroppen nu. Det gör lite ont i själen också. Miles of trials and trials of miles, och allt det där…

107 mil cykel, sex löpningar, tre simningar, många onda massagebehandlingar och runt 37 timmars träning under veckan.

Idag följde vi upp gårdagens 24 mil med de 22 milen till Sveg. Visserligen regnade det från start, typiskt Falun att underprestera, men det var ändå hunky-dory igenom Rättvik, Mora och Orsa. Någonstans i klättringarna upp mot Noppikoski tappade jag mojo´n och tröttnade rätt rejält på omgivningarna och vårt hyfsat uppskruvade tempo. Clas och Pasi var naturligtvis starka som bara den idag, och det blev ju en härlig kontrast till mina muskulärt trötta jävla ben.

I Noppikoski bytte jag cykel i ett desperat försök att hitta nya friska muskelfibrer och det hängde på håret men jag sladdade med vår kvartett in till Sveg. De sista 30 kilometrarna upplevde vi alla som ofantligt långfilssega och norrländskt långa. Inte blev det bättre av att det ånyo började att regna och tempen droppade till fyra grader. Vilket förvisso matchade naturen och våren som fastnat på 12 mars eller så.

Hotell Mysoxen stod och väntade på oss och det gjorde Olle också. Och han hade varit förutseende nog att ha varit på det coola konditoriet här i Sveg och köpt underverket nedan visat. Olle alltså, han är KUNG!

Imorgon är det Östersund, 18 mil. Can´t wait for a chance to be great.

 

Lång dag i sadeln och långa vägars färd till Falun från Karlstad. 242 kilometer blev det till slut vår odyssé igenom Värmland, Bergslagen och Dalarna. Vi tog oss för egen maskin igenom orter som Molkom, Kopparberg och Grängesberg. Det var en blandning av Smala Sussie-känsla och nedlagd bruksort med tomma Folkets Hus, som präglade dessa små orter.

Jag är en aning trött och överbelastad i mitt parasympatiska nervsystem (stresspuls, smygsyra, svårt att somna) så jag satt långt bak större delen av dagen men med 2500 höjdmeter så var det ändå inte gratis att köra 24 mil idag.

Framme i Falun, så optade jag först att skippa löpningen, men satte sedan min moral i stora kakan, och körde den korta rundan runt Tisken med pojkarna. Så det blev runt 7.40 träning idag, värt att vara nöjd med under alla omständigheter.

Jag har ett långt hatkärleksförhållande till Falun. Inte minst då jag gjorde lumpen på idrottsplutonen här. Något jag givetvis kapitalt misslyckades med och blev underkänd på, vilket ju är ett hedersbetyg idag! Att lyda order, se upp till auktoriteter, tjäna högre syften och stå rakt i ledet kan de som har svårt att tänka själva, göra.

Hur som helst så förknippar jag verkligen Falun med lumpen, militärer, skog och faktiskt, orientering. Kanske för att vi hade orienterare på idrottspluton. Eller att för att våra befäl var orienterare eller för att vi helt enkelt orienterade oss i skogen då vi var spanare. Men jag levde under 10 månader i en påtaglig orienteringsmiljö, så mycket att jag faktiskt kommer ihåg att den lokala orienteringsklubben heter OK Kåre!

Uppskatta då ironin i att EM i orientering just nu avgörs i Falun. Och herregud, jag kan då omöjligtvis INTE ta chansen att driva lite med denna fantastiska, men ändå så komiskt nördiga idrott. Och ska man driva med något så är ju Twitter idealiskt. Så jag twittrade i tur och ordning:

• Här i Falun går EM i orientering. En fantastisk idrott som dock utövas av världens mest oglamorösa utövare
• Orientering är en idrott i akut behov av hårgele, hudkräm o lite jävla solbränna! Kånkenryggsäck, mullematsäck i gammal glasslåda o bajamaja
• En äkta orienteringsmaxim; varför köpa nya träningskläder när de gamla från 1987 funkar utmärkt?
• Orienteringsmaxim no 2; varför ha riktiga dryckesbehållare när det finns gamla sirapsflaskor?
• Precis alla orienterare jag vet är antingen civilingenjörer eller miljösamordnare o alla cyklar till jobbet i hjälm och fotriktiga skor.

Och eftersom vi nu pratar om en kultur som fostrar väldigt praktiska, allvarliga, lätt humorbefriade och framförallt förbannat VUXNA människor så kan ni ju själva förstå hur stor mängden av bokstavstrogna orienteringstalibaner var som invaderade mitt konto med upprörda svar! Detta är människor som tror att Twitter är på riktigt och genom sina svar så bekräftas då alla mina, lite ironiskt formulerade, fördomar.

Någonstans finns ju de människor som upprördes av glassnamnet Black Nogger och som drar igång kampanjer emot negerbollar och som tutar på cyklister som cyklar på vägen och inte på cykelbanan. Jag antar att orienteringssporten är överrepresenterade av just den typen av människor.

Idag har vi inte cyklat någonstans utan istället vegeterat i Karlstad under en så kallad vilodag.

Vilodagen inleddes kl 08.15 med 15 km härlig morgonjogg, en morgonjogg som tack vara ystra och lena ben utvecklade sig till någon sorts snabbdistans i 4 min-fart. Men eftersom man alltid ska ta vara på bra ben (gäller också citronfromage som blir över, samt goda tiders minnen) så lät jag de Coltingska benen vina fram längs med Klarälvens strand. Pasi o Thobbe var inte sämre att hänga på och jag njöt till fullo av den ”riktigaste” löpningen sedan i höstas. Det blev både hyggligt långt och med anständig fart.

Efter frukost med stora portioner vispgrädde blandat med youghurt (alla våfflor var redan gräddade och uppätna av mjölmissbrukarna:) så samlade jag ihop alla hormoner som jag hade kvar och åkte till Kristinehamn för att simma. I Karlstad är simhallarna av någon grumlig anledning stängd, så genom värmländska kontaktnät, så hade vi beviljats fri lejd och två bokade banor i Kristinehamns simhall. Vilket ju var fantastiskt på alla sätt och som utnyttjades till förmån för simningens förkovran.

På kvällen hade jag nu så en ”Nakna Hälsan”-föreläsning i Karlstad och det var i vanlig ordning en rolig och uppiggande tillställning med lyckat resultat (att döma av åskådarfeedback) men så här på kvällskvisten är jag en aning mör. Det kanske inte blev riktigt så mycket vila på den här vilodagen.

Jag gör dock mitt bästa för att superkompensera mig inför morgondagens 23 mil till Falun! Ett glas rött och kompressionsstövlarna på boostar kropp och själ inför framtida vedermödor.