Jag har alltid varit ett fan av Lance Armstrong. Jag har, liksom miljoner andra världen över, fascinerats över hans livsöde och hans obändiga vilja att ta sig från dödens väntrum till sju TdF-segrar.
Jag har beundrat hans exceptionella fysik och hans, till synes, osvikliga psyke och never-say-die-mentalitet. Jag har beundrat hans filantropiska gärning genom Livestrong och det hopp han därmed inympat i den globala kampen mot cancer.
Jag har också varit ett fan, och en del av hans hejaklack, därför att Lance har en bakgrund som simmare och triathlet. Det är hans rötter. Likaså mina. Och hos mig, liksom hos triathlonvärlden i stort, har det alltid funnits ett kittlande hopp om att Lance efter avslutad cykelkarriär skulle återvända till sina rötter och återigen tävla i triathlon.

Lance och Ironman
Och det var precis vad han gjorde. Efter sin comeback 1.0, med en ny podiumplats på TdF, så offentliggjorde han sin satsning, comeback 2.0, på triathlon och Ironman Hawaii. Jag jublade. Triathlon jublade. Alla jublade.
Eller, kanske inte riktigt alla. De rykten om doping som under hela hans karriär förföljt honom, började under våren 2012 att intensifieras. Samtidigt som Lance slog triathlonvärlden med häpnad genom att vinna två professionella 70.3-tävlingar (halv-IM), och i processen slog några av världens bästa triathleter, så började också marken att rämna under hans fötter.
Trots att en amerikansk federal domstol lagt ned åtalet gällande finansiering av doping (och därmed förskingring) av US Postal Team, ett lag som Lance tävlade för under alla sina TdF-segrar, så hade USADA under en lång tid gjort separata efterforskningar i syfte att driva process mot Lance och hans gelikar. En process som har en helt annan juridisk arena än den federala domstolens.

Lance twittrar om sin oskuld
När så USADA i somras tillkännagav att de verkligen hade ett case gentemot Lance så blev han därmed också avstängd tills vidare. Eftersom både USA Triathlon och WTC (ägarna av Ironman) efterlyder WADA och USADA, så innebar det ett abrupt slut på Lance Armstrongs Ironman-planer.
USADA hade då ännu inte offentliggjort sin rapport, det gjorde de först i förra veckan, och min reaktion var initialt den av förtrytelse å Lances vägnar. Hur kan man stänga av någon för ”misstänkt doping”? Hur kan man bli avstängd under utredning? Antingen är man oskyldig eller så är man dopad och visa i så fall det positiva blod- eller urinprovet! Oskyldig till dess att motsatsen bevisats, och allt det där…
Jag ville tro på Lance Armstrong. Och jag vill tro på människor. Jag vill tro gott. Jag ville tro att hans idrottsliga bedrifter var ett resultat av obändig vilja, en talang av gargantuiska mått och av fruktansvärt hård träning. Och det är de också. Men inte bara.
Jag ville tro på Lance Armstrong. Jag ville tro att det i en idrottsvärld full av fuskare och besvikelser fanns någon som höjde sig över den smutsiga och andefattiga vägen till framgång som blivit kutym genom generationer av cyklister.
Jag ville tro på Lance Armstrong därför att jag inte vill tillhöra den gruppen av individer som aldrig låter sig förundras eller hänföras av makalösa prestationer utan att peka finger och ropa ”fuskare”. Jag vill inte vara så cynisk att jag devalverar alla resultat eller misstänkliggör alla framgångar och rekord. Det är så billigt att ropa ”doping” så fort någon höjer sig över mängden. Det är så kränkande, ur idrottarens perspektiv, att inte få njuta av oförställd glädje och stolthet över den man är och det man utfört.
Nu visar det sig, med eftertankens kranka blekhet, att Lance inte var värdig det förtroendet. Inte Lance och inte heller någon av de som han tävlade med eller emot. När USADAS rapport offentliggjordes i förra veckan så innebar det ett förödande slag mot honom. Och inte bara mot honom, utan mot Team US Postal, och i förlängningen professionell cykelsport som sådan.

Inte för att inte cykelsporten har haft uppmärksammade skandaler förr om åren. Det har den onekligen. Liksom andra idrotter. Men trots att proffscyklingen varit så stigmatiserad, egentligen ända sedan Festina-skandalen 1998, så har inte hela sanningen dragits fram i ljuset så som nu är fallet.
Jag må vara naiv. Jag må ha varit godtrogen. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställt mig den vida omfattningen av systematisk doping inom professionell cykelsport. Man har inte bara accepterat dopingen utan också bejakat, utvecklat och sanktionerat den. Man har uppenbarligen strävat efter att göra den så omfattande att alla är med på ett hörn. Ingen ska stå utan skuld. Alla ska ha druckit en slurk ur tunnan med Kool-Aid. Alla ska ha ätit en bit av äpplet.
Och ingen ska prata om det. Silence is golden. Implikationerna för skvallerbyttor har varit allvarliga och omfattande. Då har man bränt sina broar. Både som fuskare inför den breda allmänheten, men framför allt som en opålitlig jävel bland sina forna bundsförvanter. The code of silence kallas ”omerta”. Nu är omerta bruten.
Sanningen verkar vara den att i princip alla cyklister under Lance-eran har dopat sig. Naturligtvis innan det också. Den som inte känner till cykelsportens mörka baksida kan exempelvis läsa Paul Kimmage bok ”A rough ride” eller boken om Tom Simpson ”Put me back on my bike”, cyklisten som dog under en TdF-etapp.
Men aldrig förr har cykelsportens smutsiga byk hängts ut till offentlig beskådan, som den görs i dagarna. Cyklister som George Hincapie, David Zabriskie och Levi Leipheimer är proffs som aldrig fällts i ett dopingprov, men som nu, tillsammans med många andra, erkänner sina försyndelser i USADA´s rapport.
Tillsammans med det som vi vet sedan tidigare så har vi en asteriks över varje framgånsrik cyklist som tävlade under Lance-eran.
Frågan jag ställer mig och frågan som ingen i Sverige verkar vilja ställa, om svenska cyklister, är;
Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?
Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.
Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte ”vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?
Jag tänker inte nämna några namn och jag pekar verkligen inga fingrar. Jag tror fortfarande på någon när denne hävdar sin oskuld. Jag hoppas innerligt att svenska cyklister ifrån den här eran har trovärdiga och rationella förklaringar. Men att säga att ”jag har aldrig testat positivt” håller inte längre. Det säger nämligen Lance också.
Jag är inte ute efter att smutskasta någon. Det tål att upprepas. Jag tror inte att någon har dopat förrän bevis eller bekännelser säger annorlunda. Det här är snarare ärliga och angelägna funderingar ifrån mig, en person som i ljuset av nya kunskaper, inte får ekvationen att gå ihop.
Under alla omständigheter så hade det varit väldigt klädsamt om även de svenska proffsen ifrån den här eran bryter ”omerta” och slutar spela ovetande om den mörka baksidan av den verklighet som de levt och försörjt sig i. Och det hade varit intressant om exempelvis SVT Sport för en gångs skull vågar ställa provocerande frågor, och ägna sig åt lite undersökande journalistik, istället för att tramsa med i hejaklacken och låtsas som det regnar.