Vilken dag som helst faktiskt.
Jag har vilat i bloggdvala länge nog nu. Min formuleringslusta och orden som finns på insidan har saknat ett utlopp under en tid. Twitters 140 tecken har visat sig sorgligt inadekvata.
Tankar har samlats. Eldar har tänts. Cirklar har slutits. Skuggor har dansat. Indianer har skjutits. Vägar har röjts. Spår är dragna.
Jag måste bara sova lite först.
Men jag tänker på er.
tyr freak of nature
Jag har också en massa civila kläder och saker:
För en vecka sedan skrev jag om den sorgliga historien med Lance och den smutsiga verklighet i vilken han har verkat i. Jag skrev i samma inlägg också, om de frågor som svensk media borde ställa, gällande de svenska cyklisterna som verkade under samma era.
Frågor som inte bara media, utan varenda cykelentusiast i Sverige, borde ställa högt!
De frågorna lyder;
”Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?
Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.
Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte “vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?”
Inte bara jag ställer nu de här frågorna. Aftonbladet är det svenska media som varit tuffast i rapporteringen. Och den ena cyklisten efter den andra, senast i Norge, träder nu fram för att antingen erkänna egen doping eller för att bara kasta ljus över detta mörker.
Min triathlonkollega Andreas Lindén, tillika före detta proffscyklist, skriver mycket bra i sin blogg om sin syn på ämnet, och sina erfarenheter.
Responsen ifrån berörda svenska cyklister är dock fortfarande avvaktande och ovetande. Tydligen har man vare sig sett, hört eller gjort något komprometterande.
Det är så skönt att vara svensk och veta att man därigenom är helt oförvitlig, höjd över alla misstankar, och moraliskt lite starkare än omvärlden!
see no evil, hear no evil, do no evil
Jag har alltid varit ett fan av Lance Armstrong. Jag har, liksom miljoner andra världen över, fascinerats över hans livsöde och hans obändiga vilja att ta sig från dödens väntrum till sju TdF-segrar.
Jag har beundrat hans exceptionella fysik och hans, till synes, osvikliga psyke och never-say-die-mentalitet. Jag har beundrat hans filantropiska gärning genom Livestrong och det hopp han därmed inympat i den globala kampen mot cancer.
Jag har också varit ett fan, och en del av hans hejaklack, därför att Lance har en bakgrund som simmare och triathlet. Det är hans rötter. Likaså mina. Och hos mig, liksom hos triathlonvärlden i stort, har det alltid funnits ett kittlande hopp om att Lance efter avslutad cykelkarriär skulle återvända till sina rötter och återigen tävla i triathlon.
Lance och Ironman
Och det var precis vad han gjorde. Efter sin comeback 1.0, med en ny podiumplats på TdF, så offentliggjorde han sin satsning, comeback 2.0, på triathlon och Ironman Hawaii. Jag jublade. Triathlon jublade. Alla jublade.
Eller, kanske inte riktigt alla. De rykten om doping som under hela hans karriär förföljt honom, började under våren 2012 att intensifieras. Samtidigt som Lance slog triathlonvärlden med häpnad genom att vinna två professionella 70.3-tävlingar (halv-IM), och i processen slog några av världens bästa triathleter, så började också marken att rämna under hans fötter.
Trots att en amerikansk federal domstol lagt ned åtalet gällande finansiering av doping (och därmed förskingring) av US Postal Team, ett lag som Lance tävlade för under alla sina TdF-segrar, så hade USADA under en lång tid gjort separata efterforskningar i syfte att driva process mot Lance och hans gelikar. En process som har en helt annan juridisk arena än den federala domstolens.
Lance twittrar om sin oskuld
När så USADA i somras tillkännagav att de verkligen hade ett case gentemot Lance så blev han därmed också avstängd tills vidare. Eftersom både USA Triathlon och WTC (ägarna av Ironman) efterlyder WADA och USADA, så innebar det ett abrupt slut på Lance Armstrongs Ironman-planer.
USADA hade då ännu inte offentliggjort sin rapport, det gjorde de först i förra veckan, och min reaktion var initialt den av förtrytelse å Lances vägnar. Hur kan man stänga av någon för ”misstänkt doping”? Hur kan man bli avstängd under utredning? Antingen är man oskyldig eller så är man dopad och visa i så fall det positiva blod- eller urinprovet! Oskyldig till dess att motsatsen bevisats, och allt det där…
Jag ville tro på Lance Armstrong. Och jag vill tro på människor. Jag vill tro gott. Jag ville tro att hans idrottsliga bedrifter var ett resultat av obändig vilja, en talang av gargantuiska mått och av fruktansvärt hård träning. Och det är de också. Men inte bara.
Jag ville tro på Lance Armstrong. Jag ville tro att det i en idrottsvärld full av fuskare och besvikelser fanns någon som höjde sig över den smutsiga och andefattiga vägen till framgång som blivit kutym genom generationer av cyklister.
Jag ville tro på Lance Armstrong därför att jag inte vill tillhöra den gruppen av individer som aldrig låter sig förundras eller hänföras av makalösa prestationer utan att peka finger och ropa ”fuskare”. Jag vill inte vara så cynisk att jag devalverar alla resultat eller misstänkliggör alla framgångar och rekord. Det är så billigt att ropa ”doping” så fort någon höjer sig över mängden. Det är så kränkande, ur idrottarens perspektiv, att inte få njuta av oförställd glädje och stolthet över den man är och det man utfört.
Nu visar det sig, med eftertankens kranka blekhet, att Lance inte var värdig det förtroendet. Inte Lance och inte heller någon av de som han tävlade med eller emot. När USADAS rapport offentliggjordes i förra veckan så innebar det ett förödande slag mot honom. Och inte bara mot honom, utan mot Team US Postal, och i förlängningen professionell cykelsport som sådan.
Inte för att inte cykelsporten har haft uppmärksammade skandaler förr om åren. Det har den onekligen. Liksom andra idrotter. Men trots att proffscyklingen varit så stigmatiserad, egentligen ända sedan Festina-skandalen 1998, så har inte hela sanningen dragits fram i ljuset så som nu är fallet.
Jag må vara naiv. Jag må ha varit godtrogen. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställt mig den vida omfattningen av systematisk doping inom professionell cykelsport. Man har inte bara accepterat dopingen utan också bejakat, utvecklat och sanktionerat den. Man har uppenbarligen strävat efter att göra den så omfattande att alla är med på ett hörn. Ingen ska stå utan skuld. Alla ska ha druckit en slurk ur tunnan med Kool-Aid. Alla ska ha ätit en bit av äpplet.
Och ingen ska prata om det. Silence is golden. Implikationerna för skvallerbyttor har varit allvarliga och omfattande. Då har man bränt sina broar. Både som fuskare inför den breda allmänheten, men framför allt som en opålitlig jävel bland sina forna bundsförvanter. The code of silence kallas ”omerta”. Nu är omerta bruten.
Sanningen verkar vara den att i princip alla cyklister under Lance-eran har dopat sig. Naturligtvis innan det också. Den som inte känner till cykelsportens mörka baksida kan exempelvis läsa Paul Kimmage bok ”A rough ride” eller boken om Tom Simpson ”Put me back on my bike”, cyklisten som dog under en TdF-etapp.
Men aldrig förr har cykelsportens smutsiga byk hängts ut till offentlig beskådan, som den görs i dagarna. Cyklister som George Hincapie, David Zabriskie och Levi Leipheimer är proffs som aldrig fällts i ett dopingprov, men som nu, tillsammans med många andra, erkänner sina försyndelser i USADA´s rapport.
Tillsammans med det som vi vet sedan tidigare så har vi en asteriks över varje framgånsrik cyklist som tävlade under Lance-eran.
Frågan jag ställer mig och frågan som ingen i Sverige verkar vilja ställa, om svenska cyklister, är;
Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?
Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.
Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte ”vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?
Jag tänker inte nämna några namn och jag pekar verkligen inga fingrar. Jag tror fortfarande på någon när denne hävdar sin oskuld. Jag hoppas innerligt att svenska cyklister ifrån den här eran har trovärdiga och rationella förklaringar. Men att säga att ”jag har aldrig testat positivt” håller inte längre. Det säger nämligen Lance också.
Jag är inte ute efter att smutskasta någon. Det tål att upprepas. Jag tror inte att någon har dopat förrän bevis eller bekännelser säger annorlunda. Det här är snarare ärliga och angelägna funderingar ifrån mig, en person som i ljuset av nya kunskaper, inte får ekvationen att gå ihop.
Under alla omständigheter så hade det varit väldigt klädsamt om även de svenska proffsen ifrån den här eran bryter ”omerta” och slutar spela ovetande om den mörka baksidan av den verklighet som de levt och försörjt sig i. Och det hade varit intressant om exempelvis SVT Sport för en gångs skull vågar ställa provocerande frågor, och ägna sig åt lite undersökande journalistik, istället för att tramsa med i hejaklacken och låtsas som det regnar.
Jag är mycket stolt över att kunna presentera ytterligare en samarbetspartner och sponsor!
Stockholms anrikaste uraffär, Rob Engström AB, sponsrar tillsammans med Rolex mig från och med våren 2012.
Rob Engström är ett av norra Europas äldsta urmakerier. Företaget grundades redan 1832 och har sedan dess legat centralt i Stockholm. Företagets ägare har sedan Robert Engströms dagar funnit sin efterträdare inom företaget, vilket borgat för att traditionen med kvalitetsur hela tiden förts vidare inom företaget.
Rolex är schweizisk urmakarkonst på högsta nivå. I mer än 100 år har Rolex varit arketypen för det funktionella, lyxiga och snygga armbandsuret!
Therese Gadd på Rob Engström AB säger så här om samarbetet med mig; ”I mer än 20 år har Jonas Colting inspirerat människor att nå sin högsta potential. Genom egna VM- och EM-medaljer i triathlon. Genom tiotusentals timmar av träning. Genom böcker, föreläsningar och vassa blogginlägg. Vi är därför väldigt nöjda med att knyta Jonas till oss då hans strävan efter utveckling och perfektion är synonymt med oss och våra produkter.”
Det känns oerhört förnämligt att få trä en Rolex över handleden! Jag är väldigt glad över att få möjlighet till det här samarbetet med ett av de mest respekterade varumärkena som finns, alla kategorier!
Jag är lika glad att Rolex och Rob Engström AB, dessutom producerar en rad annonser som fokuserar på mig och vårt samarbete. En annonsserie som kallas ”Time To Be Great”! Kolla in det kommande numret av Runner´s World.
Jag har nöjet att presentera en mycket spännande samarbetspartner för 2012-13; Shimano Nordic!
Genom samarbetet med Shimano Nordic kommer jag att jobba med varumärken som;
Därmed kommer alla mina behov av komponenter, kläder, skor, hjälmar, däck och kläder att täckas för alla sammanhang och för både träning och tävling!
Shimano Nordics marknadschef Stefan Börjesson säger såhär om vårt samarbete; ”Vi är otroligt glada att Jonas valt att samarbeta med oss, han har under en lång och framgångsrik karriär visat vad man som idrottare och människa kan åstadkomma med fokus på långsiktiga resultat, hälsa och välmående. En stor del i Shimanos värdegrund är just att bidra till hälsa och välmående och Jonas blir en fantastisk ambassadör för oss, då vi kan samarbeta i många olika former för att få fler människor att anamma en aktiv och hälsosam livsstil”.
Jag besökte Shimano Nordics huvudkontor i Uppsala och gick tillsammans med Stefan och personal, igenom mina behov av utrustning och material, och jag känner mig trygg i förvissningen över att jag blir väldigt väl omhändertagen!
Jag kommer nu att ha den förträffliga förmånen att få tillgång till marknadsledande varumärken, samlade under ”samma tak”, och få den bästa support som tänkas kan!
Under de senaste 90 åren har Shimano etablerat sig som världens ledande tillverkare av cykelkomponenter, tack vare sitt rykte som leverantör av innovativa och tillförlitliga produkter för alla förhållanden. Funktion och kvalitet har alltid varit deras honnörsord!
Mina två Argon-18 cyklar kommer då naturligtvis att vara utrustade med Shimanos komponenter, Easton träningshjul och Pro tävlingshjul!
Shimano förvärvade 2008 PEARL iZUMi. Och har tack vare detta förvärv idag möjlighet att erbjuda ett komplett sortiment inom komponenter, tillbehör, skor och kläder för cykel, löpning och triathlon.
Jag är självklart näst intill överväldigad över det här samarbetets möjligheter! Inte bara får jag tillgång till marknadsledande teknologi och utrustning på alla plan; jag får också möjlighet att jobba med att profilera och förhoppningsvis lyfta varumärken som ännu inte nått en stor publik i Sverige!
PEARL iZUMi är ett sådant varumärke! Jag måste säga att just inkluderandet av PEARL iZUMi är grädden på moset, löken på laxen och marsipanrosen på hela tårtan för mig! Om det funnits ett enda premiummärke av kläder, skor och cykelskor, som jag ifrån början av min karriär önskade jobba med, så har det just varit PEARL iZUMi!
I de triathlontidningar jag köpte 1990-91, så stod PEARL iZUMi ut redan då med verkligt innovativa, snygga och funktionella kläder; en nivå som de bibehållit ända sedan dess.
PEARL iZUMi som från början är ett japanskt företag, har nu sin huvudsakliga verksamhet i USA och Colorado.
Nivån på provokativa och innovativa annonser har PEARL iZUMi också upprätthållit, bevisligen:)
En kort update från infernot inne på Colting Communications AB´s verkstadsgolv, låter meddela att trots mycken kommers och mycken månglande, så kommer butiken att hålla öppet även i morgon måndag!
På allmän begäran, that is! Och jag har fortfarande mängder av massor av prylar och grejer och jag kan inte fatta att inte någon ännu köpt min helt nya filmkamera eller mina Look Keo-pedaler eller mina nya svarta Specialized cykelskor som glänser så fint borta i hörnet…
Men nu vet ni. Imorgon på Albanoliden mellan kl 18 o 21. Och det blir sista rycket med det här. För nu har jag nämligen laddat upp med många andra explosiva teman. Allt ifrån nya samarbetspartners (they keep comin´:), till träningsuppdateringar och närmast en svidande uppgörelse med krönikören Jenny Strömstedts text i gårdagens Expressen.
