245 kommentarer hittills.

Jag har aldrig varit med om att det har strömmat in kommentarer, i den mängd och takt som det gjort hittills, efter mitt inlägg om svenska kostråd och dietister!

Just nu är jag uppe i 245 kommentarer här på bloggen. Och över 32000 besök.

På Facebook och på Twitter är det samma hausse och intresse.

Den absoluta majoriteten av all respons är i översvallande favör, och många vill dela med sig av sina egna skrämmande erfarenheter av möten med dietister, sjukvård och därtill relaterad sjukvård. Den här frågan har legat och pyrt hos många!

Jag hinner inte riktigt med att svara på alla kommentarer just nu, och inte på det sätt som jag önskar, så att jag kommer att skriva en uppföljning imorgon, där jag går igenom de vanligast förekommande frågorna samt de invändningar som framförs.

De roligaste kommentarerna är ändå ifrån de som undrar vilken utbildning jag har, som ifrågasätter min kompetens, och som inte tycker att jag ska uttala mig såvida jag inte själv är dietist! För hur kan man veta något om sakernas tillstånd annars?

De argumenten är lika underliga som att påstå att de enda som får kritisera och ifrågasätta religion är utbildade präster. Och att de enda som får ha en åsikt om barn är de som redan är föräldrar.

Tillbaka imorgon efter en lång simtur i Röda Havet!

Svenska dietister borde skämmas! Ta ansvar, nu!

Det är nog nu! Det får räcka!

Det är dags för det svenska folket att frigöra sig ifrån de irrläror och felaktigheter som den svenska dietistkåren har fjättrat våra kostvanor med!

Det är dags för det svenska folket att få en nyanserad och uppdaterad syn på kost och hälsa, och inte matas med gamla utdaterade råd som av ren prestige vidmakthålls av byråkrater på statliga verk.

Det är dags för det svenska folket att reagera med besvikelse, ilska och bestörtning! Besvikelse över att ha blivit förda bakom ljuset under så lång tid. Ilska över att så många i vårt samhälle, i ren auktoritetstro, ätit sig sjuka, blivit överviktiga och fått sin livskvalitet stympad. Bestörtning över att etablissemangets korruption i ämnet omfattar alla delar av det svenska samhället; skola, omsorg, sjukvård, idrottsrörelse, föräldraskap, och så vidare.

Det är dags för det svenska folket att kräva svar ifrån en dietistkår, som med självgod överlägsenhet hävdar att de har rätt, trots att samhälle och den samtida forskningen säger motsatsen!

Det är dags för det svenska folket att sluta bete sig underdånigt gentemot en frapperande dåligt utbildad yrkeskår, vilkas utbildning helt och hållet utformats av ett Livsmedelsverk som både kritiserats och förlöjligats för sin ovilja att uppdatera sig.

Låt mig naturligtvis också tillägga att jag naturligtvis inte avser precis ALLA dietister i den här kritiken, bara nästan. Undantag finns självklart. Men den absoluta majoriteten av legitimerade dietister ÄR Livsmedelsverkstrogna margarintalibaner som alla tillber lättmjölksguden på sina bara knän.

Vad värre är, de är omöjliga att diskutera med. De är fullständigt oemottagliga för argument, logiska resonemang och resonerande retorik. De här dietisterna är nämligen så övertygade om sin egen förträfflighet och sin egen ofelbarhet, att man pratar för döva öron som kritiker. De är nästan komiska i all sin uppblåsta och pompösa tvärsäkerhet om sakernas tillstånd. Svenska dietister är i det sammanhanget, inte nämnvärt annorlunda religiösa fundamentalister, i sin övertygelse. ”Så här ÄR det bara!”

Den stora skandalen är dock att de här mörkermänniskorna tillåts sätta agendan för så många i vårt land. Och det är en stor skandal! Det är skandal på nivå av ”Uppdrag Granskning”! Det är skandal på en nivå där Janne Josefsson borde spränga sig igenom de margarinindränkta dörrarna på SLV, och rycka tag i den första skinntorra byråkraten där inne, och ropa VAD I HELVETE GÖR NI MED VÅRA BARN!”

Det är en skandal på den nivå där Sverker Olofsson och ”Plus” borde gå loss med sax och soptunna på de officiella kostråden, och klippa hela klabbet vid fotknölarna!

Det är en skandal på nivå där den ansvariga svenska staten både borde JK-anmälas och EU-anmälas. Kanske borde vi dessutom anmäla staten och SLV till Judge Judy då hon skulle inte skräda orden; bevisen är tunga och otvetydiga.

Jag vill ha ett folkuppror! Jag vill ha en nationell samling kring den här frågan. Jag vill att ansvariga politiker tar sitt ansvar och entledigar hela SLV´s dietistkår från sitt uppdrag att styra det svenska folkets matvanor. Jag vill att kompetensen, av att under tre år, ha studerat felaktigt gjorda studier i ett felaktigt paradigm, undermineras och prövas. Jag vill ha en helt ny utbildning, med nya rön och aktuella studier, där en ny yrkesgrupp kan ta över och rätta till de fel som de rådande potentaterna orsakat.

Jag har tagit debatt och strid med dietister under lång tid. I den mån de ens bemödar sig med att ge sig in i diskussion, så vill de gärna avfärda mig som charlatan och lekman, då jag inte läst de SLV-sponsrade böcker de gjort. Och visst, jag är i många avseenden autodidakt, men jag kan garantera att jag läst dubbelt så många böcker och studier i ämnena hälsa, näringslära, träning och livsstil som någon svensk dietist gjort. För vad kan de egentligen lära sig? De är ju redan fullärda. De sitter ju inne med den enda SANNINGEN! Den ofelbara SANNINGEN! Det oföränderliga SANNINGEN!

Så här kommer en utmaning! Jag utmanar dig dietist på diskussion! Vi ska diskutera kostråd och hälsa! Vi ska ha en liten Pepsi Challenge, du och jag! Eller förresten, du kan ta med alla dina kompisar också. Varsågod. Faktum är att JAG KRÄVER att få ha en debatt med en ofelbar dietist. Bara för att få visa hur fel denna har. Och JAG KRÄVER att någon från Livsmedelsverket svarar på mina frågor. Bara för att visa att denna inga svar har. 

Vad jag vill ha svar på, samt debattera, är följande vanföreställningar. Vanföreställningar som också är centrala budskapsbärare i den svenska kostrådgivningen:

  • Mättat fett är farligt! Mättat fett leder till hjärt- och kärlsjukdom. Mättat fett är den största fienden i vår mat.

Inte alls, som det visar sig. Välinformerade forskare har länge vetat att demoniseringen av mättat fett är resultatet av ett enda stort forskningsmisstag, samt av läkemedelsindustrins intresse att medicinera oss.

Världens största studie på området, och en av många att göra så, visar att det definitivt inte finns fog för någon rädsla för det mättade fettet. Och varför skulle det någonsin ha varit farligt? Varifrån har en såpass befängd kommit, och dessutom fått frodas? Människan har ju trots allt ätit mättat naturligt fett sedan tidernas begynnelse.

  • Margarin och lättprodukter är att föredra!

Se punkten ovan. Den är ett argument i sig. Men inte bara är det mättade fettet ofarligt (och till och med bra!), margarinet och lättmjölken är skadlig för oss! En färsk studie visar att margarinätare dör tidigare än andra. Och om man vet hur margarin tillverkas, samt varifrån det kommer, så är det inte förvånande.

  • Kolesterolrika livsmedel är farliga (som ägg) och de orsakar hjärt-och kärlsjukdomar

Fullständigt befängt. Ägg är ett av naturens perfekta livsmedel och ett livsmedel som vi ska äta mer av. Det visar flera studier. Det är inte kolesterolet i dessa livsmedel som är problemet! Hjärt- och kärlsjukdomar är istället inflammatoriska tillstånd som orsakas av helt andra produkter; produkter som svenska dietister konstigt nog tycker att vi SKA äta, se nedan

  • Vi ska äta mer bröd, spannmål och stärkelserika livsmedel.

Det finns så många fel i detta att man inte vet vart man ska börja. Gluten är något som de flesta människor är mer eller mindre känsliga mot, och det är känt att orsaka en mängd ohälsotillstånd i tarmar, matsmältning och immunförsvar. Att stärkelserik mat är insulindrivande är en obestridlig biokemisk sanning. Och det är just insulin som vi ska passa oss för ordentligt! Insulin driver aptit. Insulin driver inlagring. Insulin kopplas till en uppsjö med ohälsotillstånd; allt från Alzheimers och cancer. Kolhydratrik kost ger upphov till mängder av inflammationer i kroppen; samma inflammationer som idag också kopplas som upphov till just hjärt- och kärlsjukdom.

  • Diabetessjuka ska äta fettfattigt och fiberrikt samt mycket frukt

Hade jag haft en anhörig som haft diabetes-typ 2 så hade jag stått på barrikaderna än mer än vad jag redan gör. Hur i helvete kan man sanktionera en kost som driver insulin, hos en diabetesindivid som just har en överkänslighet för kolhydrater och insulin? Jo, det gör man för att i andra ändan av rådgivnings-/vårdkedjan skriver man ut mediciner som ska motverka just de symptom som kosten i sig orsakar. Hur hade det varit att från första början undvika den sortens mat, och som dietist informera om det? Va??? Bara den här punkten i sig borde vara skäl för indragen licens/polisanmälan, för vederbörande dietist.

  • Omega-6 fetter är bra för oss. Det borde vi äta mer av.

Nåja, man kanske inte använder exakt de orden, men kontentan av råden kring fett landar ändå i den slutsatsen. När vi ska undvika naturligt mättat fett och istället äta margariner och raffinerade oljor, så blir balansen mellan Omega-3 och Omega-6 förödande! Det är för övrigt också den olyckliga obalansen som, tillsammans med kolhydratsorsakad inflammation, är väldigt starkt kopplad till hjärt- och kärlsjukdomar. 

  • Kosten är inte så viktig för sjuka människor. Vi förlitar oss i det fallet på mediciner.

Det är uppenbart, och starkt evidensbaserat (läs bara vad som skrivs i kommentarerna på min blogg, av anhöriga som haft ex cancer) att ansvariga dietister är undfallande när det kommer till att berätta vad patienter ska äta för att stimulera hälsa, och om möjligt, kunna dra ned på mediciner. Dietisterna styr vad som serveras på alla typer av vårdinrättningar. Enligt samstämmiga källor består den maten av mjöl, stärkelse, bröd, socker och halvfabrikat. Exakt samma mat som man BLIR sjuk av. Exempelvis visar studier hur man kraftigt försämrar chanserna att bli frisk ifrån cancer om man äter kolhydratrik mat

Det är bara några ämnen som man kan diskutera. Det finns många fler. Jag tror inte att dietister är dumma eller egentligen okunniga. Men de är självgoda, undfallande, auktoritetstrogna, osjälvständiga och faller för grupptrycket ifrån andra dietister samt ifrån etablissemanget i stort.

Det i sig är helt oförsvarbart. Att veta men inte säga. Att kunna men inte agera. Att inse men inte ändra.

Jag är förbannad. Och jag har skrivit i affekt. Men det här är en stor skandal. Jag kräver svar och jag kräver förändring. Framförallt kräver jag att en eller flera dietister vågar debattera frågan med mig. Kom igen nu då! Ni vet ju redan att ni har rätt!

Hur insulin triggar cancer!

Om ni inte ännu har läst boken ”Ett sötare blod”, så ska ni genast göra det! Det är en alldeles strålande bok om ”hälsoeffekterna av ett sekel med socker”!

Boken är skriven av vetenskapsjournalisten Ann Fernholm. Hon har en minst sagt gedigen akademisk bakgrund och hennes arbete som journalist och författare är välrenommerat.

En av de mest intressanta frågorna, som Ann Fernholm lyfter i sin bok, är den om kopplingen mellan insulin och cancer. Ju mer insulin studeras, desto sämre blir resultatet för det här hormonet. Under hösten har flera forskare, bland annat professor Tim Noakes, exempelvis visat hur insulin kan kopplas till Alzheimers.

Om vi alla i vårt samhälle nu kollektivt bär cancersjukdomarnas kors på våra ryggar, och det gör vi för vi har alla cancer i vår närhet, så borde det vara synnerligen angeläget att lyfta frågan om insulinets påverkan, till allmän debatt!

Och inte bara till allmän debatt, utan till de samhälleliga instanser som fortfarande framhärdar i sitt eviga propagerande för spannmål, gryn, lättprodukter och andra kolhydratrika livsmedel.

På bloggen Ett sötare blod, så har Ann Fernholm kort sammanfattat sambanden mellan insulin och cancer, och hur skrämmande synen på socker är i vissa cancerbehandlande sammanhang.

Ur hennes blogg, nedan; (länkar funkar inte i den saxade texten)

”Orsaken till att fetma är kopplat till cancer – enligt forskningslitteraturen – är att personer med mycket bukfetma har höga insulinnivåer i blodet. Insulin sänker blodsockret. Men det fungerar också som ett tillväxthormon som eldar på cancercellers tillväxt.

Förutom detta kan du läsa i Ett sötare blod om hur insulin påverkar en av kroppens viktigaste tillväxtfaktorer, IGF-1. Höga insulinnivåer leder till att den får ett friare spelutrymme. Läkemedelsföretag har länge försökt stoppa effekten av IGF-1 vid cancer, men utan att lyckas.

Utöver detta har forskare sedan 1930-talet vetat att glukos, socker, är cancercellers viktigaste energikälla.

Framstående cancersjukhus rekommenderar långsamma kolhydrater

Vid MD Anderson – ett världsledande cancersjukhus i USA – har man sett att diabetes ökar risken att en person dör fortare av sin cancersjukdom. Troligtvis eftersom man ofta har höga blodsocker och höga nivåer insulin i blodet. Därför rekommenderar sjukhuset långsamma kolhydrater.

Detta skiljer sig kraftigt från de rekommendationer som till exempel Karolinska Sjukhuset i Stockholm ger sina patienter. Där får personer råd att äta väldigt sockerrika produkter som risifrutti. Patienter uppmanas också att tillsätta socker i maten.

Det finns en sak jag önskar: att forskare och läkare skulle ta kopplingarna mellan snabba kolhydrater, insulin, IGF-1, fetma och cancer på allvar; att de skulle undersöka om en lågkolhydratdiet kan hjälpa en behandling att få grepp om cancer. Det är sannolikt kontraproduktivt att i ena stunden behandla sjukdomen, i andra stunden mata patienter med sockerrika produkter som gör att deras tillväxtsystem går igång.

Radiumhemmet serverar mycket socker

Så här skrev en läsare i ett mejl: ”Maken som låg på Radiumhemmet nu några dagar fick kämpa hårt för att få vettig kost. 
Det är bröd, pasta, potatis, ris… och i fikarummet står ständigt framme bullar, wienerbröd, kakor. 
Till slut fick han hjälp av en vettig dietist (efter att ha visar boken Anti-Cancer med förord av en av KI:s egna forskare!). 
Så då fick han (under muttranden) egen bättre kost. Dock med förmaningen att ”hjärnan MÅSTE ha kolhydrater”.

Heja alla cancerpatienter som vågar stå på sig! Era hjärnor klarar sig bra på något som kallas för ketonkroppar och som hjärnan får från fett. Att hjärnan måste ha kolhydrater är en myt.

Äntligen har korttidsfastan slagit igenom!

Äntligen har svensk mainstream-media börjat att skriva om korttidsfasta (intermittent fasting)!

Även om jag läste om det på Marks Daily Apple redan för fem år sedan, och själv skrev om det i ”Nakna Hälsan” (se min text om korttidsfasta, från boken, i kursiverat nedan) 2010, så är tanken bakom korttidsfasta tämligen radikal, impopulär och politisk inkorrekt. INTE äta? Det vet väl alla att om man inte ställer sig i hejaklacken och förespråkar ett konstant ätande innan, under och efter träning är man både dum och oinformerad. Dessutom så uppmanar man till anorexi och ätstörningar!

Sanningen är väl den att det är vårt ätfixerade och sockerkicksberoende samhälle som sådant, som har ätstörningar!

Svenska Dagbladet skriver härom dagen om korttidsfasta. Idag jag svarade på ett mail om korttidsfasta till tidskriften Topphälsa. Och det stora skälet till att många nu intresserar sig för ämnet, är boken ”Åldrandets gåta”, en bok som är skriven av Henrik Ennart, som är är SVD-journalisten bakom ovanstående artikel.

I internationell media så har intresset funnits längre. Exempelvis så hade BBC en intressant dokumentär om ämnet för inte så länge sedan.

En sak är dock säker och det är att korttidsfasta inte är ett populärt koncept bland konventionellt tänkande dietister eller läkare. Och än mindre hos den sockermissbruksdominerade motionsvärlden där alla former av motion ursäktar ett ohämmat frosseri av  framförallt kolhydrater!

”Vi är fixerade vid mat och ätande i vår kultur. Och fel sorts mat därtill. Vi är så vana att äta minst tre till fem gånger om dagen att många människor blir helt rabiata om de missar en måltid eller om de av någon anledning inte får mat i tid. Den reaktionen är naturligtvis en effekt av en sockerstyrd fysiologi och en ämnesomsättning som är direkt beroende av konstanta och regelbundna tillskott av nya kolhydrater. Allt för att undvika kraschen som kommer när blodsockret sjunker efter den föregående måltidens insulindusch.

De flesta verkar leva i tron att om man bara så missar en enda måltid så riskerar man att bli allvarligt sjuk och undernärd. Eller i alla fall svimfärdig, svag och helt oförmögen att göra något annat än att i dvala sitta still och tomt titta framför sig.

Ändå är det ju uppenbart att i princip varenda vällevnadssjukdom (jag kallar det ju för fellevnad!) som människan i den moderna världen lider av inte alls beror på undernäring och svält utan av överkonsumtion, frosseri och en omättlighet. Och folk är ju trots att de äter ofta, mycket och regelbundet ändå trötta, håglösa, energifattiga och svaga!

För att inte tala om folk som tränar relativt regelbundet. Gymbesökarna hänger i klasar över kafédisken för att suga i sig en shake, energikaka eller återhämtningsdryck efter att ha kört ett spinningpass på 45 minuter, i tron att de nu tömt sina depåer och slitit på sina muskler så till den milda graden att de måste ha en intravenös sockerskjuts spetsad med lite syntetiskt protein om de ska orka köra ett likadant spinningpass tre dagar senare…

Hur hänger det här egentligen ihop? Är vi så sköra och ineffektiva att vi behöver en konstant energipåfyllning och är det här förhållningssättet den rätta vägen till vår bästa hälsa och prestationsförmåga?

Nej, det är snarare tvärtom! Naturligtvis ska vi äta och vi ska ha ett avslappnat, njutningsfullt och insiktsfullt förhållande till mat. Men i dagens kultur av genvägs- och reklaminfluerat ätande med ett frossande av framförallt raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter så är det snarare tvärtom. Det är inte avslappnat! Det är inte njutningsfullt! I alla fall inte bortom den första minuten av sockerrush och framförallt är inte konsekvenserna njutningsbara. Och det är verkligen inte insiktsfullt!

Vi behöver vare sig äta så regelbundet som vår moderna kultur förespeglar oss och vi mår bra och bättre av kortare perioder av fasta då och då.

Återigen, som ett resultat av flera miljoner års evolution, är det rimligt att tro att vår tids tillgänglighet och överflöd av livsmedel är representativt och realistiskt som förklaringsmodell för hur människan ätit genom tiderna? Har vi haft en så jämn, god och hög tillgång på föda att vi alltid kunnat äta tre till fem gånger per dag med en efterrätt till kaffet på det? Naturligtvis inte! Snarare är det så att vi ofta var utan fast föda i ett eller flera dygn av olika anledningar. Och i syfte att överleva de kortare perioderna av svält så utvecklade kroppen olika försvarssystem som skulle sörja för vår energiförsörjning och vitalitet; främst vår fettförbränning och den kraftiga utsöndringen av hGH som bland annat återanvänder nedbrutet muskelprotein i en ny proteinsyntes.

Det är alltså väldigt bra att implementera kortare perioder, 24 till 36 timmar, av fasta då och då. Upp till en gång i veckan faktiskt. En sådan fasta definieras av att man helt enkelt inte äter någon fast föda eller dricker något annat än vatten. Syftet med detta är naturligtvis att man inte ska stimulera sitt blodsocker med påföljande insulinutsöndring. Den bästa och mest effektiva dygnsfastan löper från middag till middag eftersom man då redan har klarat av halva fastan under natten när man ändå sover.

Många tror att ett dygn utan mat är rena tortyren och att man är på gränsen till fysisk och mental kollaps och visst kan det vara så de första gångerna. I synnerhet om man är en extremt sockerdriven person. Men som de flesta vet så är det just närvaron av insulin (efter att ha ätit socker/kolhydrater) i blodet som triggar aptit och en kaka blir gärna tio kakor och en smörgås blir tio smörgåsar för man blir inte nöjd och tillfreds annars när suget sätter in. Under fastan så är insulinet inte en faktor och aptiten eller det typiska ”suget” är inte närvarande på samma sätt. Dock kan ju den känslomässiga vanan eller ens belöningssystem sätta krokben men då har man ju också upptäckt att man är slav under sockret på mer än bara det fysiska planet.

Anledningarna till, och de positiva fysiska effekterna av fastan är många:

-obefintliga insulinnivåer vilket reglerar aptit och metabolism

-en jämn energinivå under hela dygnet

-fettförbränningen ökar dramatiskt, inte minst under frånvaron av insulin

-viktminskning

-tillväxthormon; hGH, utsöndras i högre grad än annars

-man bryter fixeringen vid mat eller vissa livsmedel

-man lär sig känna igen hunger och aptit och att undvika det rutinmässiga ätandet som görs per automatik oberoende av mättnad.

-matsmältningen får vila och blodflöde dirigeras till andra delar av kroppen

-produktiviteten i övriga livet ökar när ”allt” inte handlar om mat och ätande

Jag har praktiserat 24-timmarsfastan, av och till under flera år, och jag var naturligtvis initialt skeptisk då jag levt i en kultur där man alltid förväntas att äta och fylla på depåer efter träning men resultaten har varit otroligt goda! Jag har visserligen tillåtit mig själv att förutom vatten också dricka kaffe då livet blir lite väl blekt utan några gläjdeämnen!

Jag har under de här dagarna tränat mer eller mindre som vanligt och jag har kört mellan två och fyra kortare träningspass på totalt upp till fyra timmar. Inte en enda gång har min energi sviktat eller blodsockret fallit. Fettförbränningen har varit optimal och insulinnivåerna väldigt låga och jag har tvärtom vad man kan tro känt mig stark, pigg och energisk. Den enda negativa reaktionen som jag har fått är att jag känt en lätt svidande tomhet i magen någon gång men det har varit övergående. Jag har inte heller vräkt i mig en större eller svulstigare middag vare sig före eller efter fastan. Snarare har jag ätit än mer eftertänksamt”

Okritisk media gynnar livsmedelsindustrin

Privatägd massmedia har naturligtvis ingen skyldighet att värna om folkhälsa eller ens bistå med livsstilsråd. Men man kan ju tycka att ett journalistiskt mediums egna medarbetare eller skribenter åtminstone kan leverera en kritisk och nyanserad kommentar till rapporter som publiceras i den egna tidningen.

Det här är alltså apropå den infantila artikeln i dagens SVD där man frontar med rubriken ”Färdigmat nyttigare än TV-kockarnas recept”.

Man har jämfört maten i diverse halvfabrikat med den mat som vissa TV-kockar lagar (eller profilerar i sina respektive kokböcker), som exempelvis Jamie Oliver.

De främsta anledningarna till att deras mat anses mindre ”nyttig” än halvfabrikaten är främst;

  • den är fetare
  • den har mer mättat fett
  • den har färre fiber

Föga förvånande så anser alltså ett fettfobiskt etablissemang att mer fett i maten är sämre! För att inte tala om det mättade fettet!

Dessutom innehåller TV-kockarnas måltider mer energi. Precis som om DET spelar någon roll…

Det är tröttsamt med undersökningar, och påföljande massmedial uppmärksamhet, som lever kvar i nutritionsforskningens dark ages. De konventionella åsikterna om näring/hälsa är på samma nivå som kirurgin var på 1600-talet…

Jag tycker snarare det hade varit betydligt mer intressant om man till att börja med hade relaterat på ett nyanserat sätt till ordet ”nyttigt” i undersökningen, och tagit följande i beaktning:

  • kroppen är ingen bil: olika former av energi påverkar oss olika. Därför är kalorier, och dess mängd, ointressanta utan att beakta varifrån de kommer
  • kvaliteten/ursprung på ingredienser
  • kvaliteten på fettet i maten; och om det är något TV-kockar (eller riktiga kockar överhuvudtaget) ALDRIG gör så är det att använda margariner.
  • mer fett och mer mättat fett är bra för oss
  • fibrer är en extremt överskattad komponent i maten. För mycket fiber ger IBS-mage och annan skit.
  • smaken! smaken! smaken! smaken! smaken! smaken! smaken! smaken!

Jag undrar varför inte SVD´s egen Mats-Eric Nilsson har fått kommentera den här artikeln? I sin banbrytande bok ”Den hemlige kocken” drog han täcket av livsmedelsindustrin och färdigmaten. Han visade bland annat hur Dafgårds ”Farmor Jennys kåldolmar” innehöll inte mindre än 67 ingredienser…

Vem har betalat för den här studien? Vem har tillåtit att den valsat in i seriös dagspress utan att granskas och nagelfaras?

Jag är ju ingen egentlig kock och verkligen ingen TV-kock. Men jag tycker valet är ganska enkelt mellan en äcklig TV-dinner och en hemlagad och delikat måltid på kött, grönsaker, frukt och naturliga fetter!

Fetträdsla och statiner orsakar Alzheimer!

Den som vill ha vatten på sin kvarn rörande den nedåtgående spiral som rådande näring- och läkemedelsparadigm, orsakar den moderna folkhälsan, får här något att sätta tänderna i!

Det är ju allmänt känt att den fettfobiska prägeln på moderna kostråd och vedertagen sanning, orsakar en malström av sjukdom och ohälsa. Lika mycket som det är allmänt känt så är det naturligtvis en tes som samtidigt är våldsamt ifrågasatt ifrån etablissemangets sida. Naturlig, fet och oraffinerad mat ger inte vare sig läkemedelsindustri eller livsmedelsindustri många chanser att tjäna pengar på process eller utfall.

Kolhydratfixeringen och fetträdslan är ett medusahuvud som biter vilt omkring sig. Vi vet mycket väl hur en livsstil präglad av detta skadar kropp och hjärta. Vi vet exempelvis idag att den stora merparten av hjärt- och kärlsjukdomar orsakas av inflammatoriska tillstånd som i sin tur orsakas av nämnda fixering.

Nu visar det sig också att av fettfobin och användandet av kolesteroldämpande mediciner också skadar vår hjärna! Vem känner inte någon idag som lider av Alzheimer? Denna fruktansvärda, degenererande, och för alla parter förödmjukande sjukdom, vars förekomst ökat lavinartat under de senaste decennierna.

Texten nämner främst Parkinson men resultatet lär ju vara synnerligen relevant även för Alzheimer.

Professor Arenas, ansvarig för studien, betonar med all önskvärd tydlighet, hur extremt viktigt kolesterol är för oss!

”- Vi är vana vid att betrakta kolesterol som ett bränsle för cellerna, och att det är skadligt för människor att få i sig för mycket kolesterol, säger Ernest Arenas, professor i stamcellsneurobiologi vid institutionen för medicinsk biokemi och biofysik vid Karolinska Institutet, som lett studien. Det vi nu har visat är att kolesterolet har flera funktioner och är inblandat i extremt viktiga beslut för nervcellerna. Kolesterolderivat styr själva signaleringen när nybildningen av nervceller behöver ske, och när det beslutet väl är fattat hjälper kolesterolet till med själva konstruktionen av dessa nya nervceller och med deras överlevnad. Kolesterolet är alltså extremt viktigt för våra kroppar, speciellt för hjärnans utveckling.”

  • Dr Stephanie Seneff bekräftar i följande text egentligen samma sak som i studien ovan. Men hon skriver också uttryckligen om hur negativa effekter statiner (kolesterolsänkande mediciner) har på hjärnans förmåga.

”There is a clear reason why statins would promote Alzheimer’s. They cripple the liver’s ability to synthesize cholesterol, and as a consequence the level of LDL in the blood plummets. Cholesterol plays a crucial role in the brain, both in terms of enabling signal transport across the synapse [50] and in terms of encouraging the growth of neurons through healthy development of the myelin sheath [45]. Nonetheless, the statin industry proudly boasts that statins are effective at interfering with cholesterol production in the brain

[31][47] as well as in the liver.”

Den som vill ha en skrämmande klarsynt redogörelse för historiken, och de djupt liggande ekonomiska incitamenten, bakom den moderna läkemedelsindustrin och dess kopplingar till moderna kostråd, bör läsa ”Forskningsfusket” av docent Ralf Sundberg.

I den aktuella frågan om kolesterol och statiner så skriver Ralf Sundberg bland annat;

”Den amerikanska ockupationsmakten fick alltså bråttom att försöka ta tillvara de patent som man hade tillskansat sig (efter andra världskriget, genom tyska IG Farben; min kommentar)

Som redan nämnts fanns bland dessa substanser sådana som hade potential att sänka blodtrycket, sänka blodsockret och sänka kolesterolet. Man måste således frågat sig: Kan det finnas en marknad för sådana läkemedel?

Vid denna tidpunkt kunde frågan besvaras på olika sätt, beroende på vilket öra man ville lyssna på. Högt blodtryck, nedsatt glukostolerans (på den tiden kallad mild diabetes) och högt kolesterol betecknades inte som sjukdomar. Därför fick man bråttom att komma igång med studier som sjukdomsförklarade, eller ”medikaliserade” dessa medicinska tillstånd eller mätvärden.

Detta blev för många en i det närmaste patriotisk uppgift, och därför ansåg man sig inte heller behöva några strikta vetenskapliga analyser eller korrekta studier. Man resonerade som vissa religiösa ordnar och politiska rörelser har gjort: Ändamedlen helgar medlen. I maktspel av dem här storleksordningen är det lätt att förbise motsägelser.

En sådan motsägelse rör molekylen kolesterol som man vid krigsslutet visste mycket lite om, frånsett att ryssen Anitschkow (1885-1964) hade funnit att kolesterolmatade kaniner fick inlagringar i sina kärl som påminde om åderförkalkning. Kanske kemiska ämnen som sänker blodets kolesterolhalt då skulle kunna minska åderförkalkningen? Detaljen man missade var att människor med låga kolesterolvärden inte har mindre åderförkalkning, och att de generellt sett är sjukligare och lever ett kortare liv än de som har höga halter av kolesterol i blodet.

En annan motsägelse rör blodsocker. Läkemedel som sänker blodsockret behövs inte om man undviker blodsockerhöjande födoämnen. Men motsägelsen kan förstås kringgås om man rekommenderar personer med förhöjt blodsocker att äta mer av den mat som höjer blodsockret. Då skapas en marknad för sådana läkemedel.

En tredje motsägelse rör blodtryck. Blodtrycket är högt när vi motionerar eller har sex. Sådana aktiviteter vet vi främjar ett långt liv. Likaså vet vi att patienter som söker till aktutmottagningen med bröstsmärtor, och som har ett högt tryck, har bättre överlevnad än de som har ett lågt. Varför då sträva efter att i alla lägen sänka blodtrycket?”

Båda studierna som beskrivs i inlägget ovan, är nedlusade med referenser, och dessutom helt logiska. Varför skulle inte felaktig kost också skada vår hjärna? Och är det inte rimligt att läkemedel som på farmaceutisk väg ska reglera och justera naturliga tillstånd, också har negativa biverkningar?

En stor fråga är varför det svenska sjukvårdssystemet på det stora hela ignorerar sambanden ovan. En annan stor fråga är varför detta skapar så få rubriker i svensk press.

Den enda frågan som är lätt att förklara är varför myten om kolesterol fortfarande lever. Naturligtvis därför att det finns miljarder att tjäna i andra ändan. Den bästa kunden är en patient som inte dör men som inte heller blir bättre. Den bästa patienten är någon som köper medicinen i 40 år.

Krasst? Ja. Wake up and smell the coffee!

Varför kolhydrathysterin skapar kvinnliga ätstörningar!

Jag skrev igår om elitidrottande kvinnors mat och om studien som visar att hälften i en grupp av hårdtränande konditionsidrottare hade ohälsotecken som exempelvis utebliven menstruation och benskörhet. Forskarna anser att de äter för lite mat. Jag anser att de i mångt och mycket äter  fel mat.

Jag fick en hel del respons. Läs gärna vad Linda skriver i kommentarsfältet på min Facebook-sida, under länken till nämnda blogginlägg. Synen på vad man ska äta och den absurda fixeringen på insulindrivande och näringsfattig mat är inte bara prestationsmässigt kontraproduktiv i längden, den är dessutom djupt ohälsosam och kan leda till grava problem för individen.

En aspekt av studien berörde jag egentligen inte, och det är delen om ätstörningar. Ja, all eventuell ohälsa kan ju inte direkt kopplas till kolhydratsfixeringen. De flesta i den här referensgruppen har säkert ett relativt normalt förhållande till ätandet och till sin kropp (kroppsuppfattning/självbild), och har helt enkelt bara ”lärt” sig att äta fel mat.

En del kvinnor och tjejer har dock, tyvärr, utvecklat reella ätstörningar och en skev självbild. Och jag skulle vilja påstå att det åtminstone är en indirekt följd av kolhydratfixeringen.

Kolhydratfixering och fettfattig kost skapar nämligen följande scenario, ett scenario där individen skadar sig både fysiskt och känslomässigt:

 

-Personen upplever en låg grad av mättnad då fettfattig kost har ett mycket lågt mättnadsindex. Låg mättnad skapar ständiga sug efter liknande kolhydratstinna produkter. Det ständiga suget skickar insulinet i taket gång på gång och skapar en ond cirkel. Det ständiga suget och begäret efter ”mer” ger dåligt samvete när individen gång efter annan ger efter för suget. Suget skapar känslan av att vara en slapp eller karaktärssvag person. Man är en dålig människa som äter och äter. Men hur man man undvika att äta? Man är ju hungrig och sugen!

-Överskott på kolhydrater och bristen på fett och näring (ifrån oraffinerade produkter) skapar en biokemi som är fettinlagrande och muskelsvältande på en och samma gång. Man får en känsla av att både vara smal/undernärd och tjock på samma gång. Uttrycket ”skinny fat” kan härledas till det här fenomenet.

-Många bedrövliga träningspass och tävlingar blandas med några få pass som går bra och någon tävling som också känns lyckad. Typiskt inträffar de bra passen och tävlingarna när man lyckas rida på en socker/koffeintopp, och de små ljusglimtarna är bara en bekräftelse om att man trots allt är på rätt väg och att man bara behöver träna lite hårdare, äta lite mindre och framförallt bli lite smalare! Man lär sig att se det som man som man vill se. Det som man i undantagsfall lyckas med gör man alltså inte tack vare sin kosthållning utan trots den.

-I en konstant nedåtspiral av trötthet och olust så kan de enda ljusglimtarna i tillvaron hittas i samband med de kortvariga hormonpåslagen som individen upplever i samband med träning (helst hård). Att äta gör personen bara trött (insulinberg-o-dalbana)! Därför är det långt mer intressant att träna mer och äta mindre. Vidare in i dimman…

-I takt med att det endokrina systemet fungerar sämre och sämre så blir individen mindre och mindre stresstålig. Regleringen av stress är nämligen en av huvuduppgifterna för det endokrina systemet. När man blir minde stresstålig fungerar man sämre i vardagen. Relationer går sämre. Förhållanden går sämre. Och när sexlusten dämpas till obefintlighet (you guessed it, av det endokrina systemet), så blir det ytterligare en försämring av ett parförhållande. När allt annat i livet blir svårare och sämre så blir idrotten viktigare. Identifikationen med det man gör blir det som ”man är”. Pressen att leva upp till sig blir större. Stressen ökar ytterligare. Och så vidare ned i den onda spiralen.

-De flesta människor lider av någon form av glutenintolerans. De flesta vet inte om det! Många finner sig i ”det normala” med att alltid ha en något uppsvullen mage och återkommande obehag. Den typiska kolhydratkosten är späckad med gluten och med en konstant svullen buk så är det lätt att känna sig fet när man tittar sig i spegeln.

-Och när vi känner oss feta, vad borde vi dra ned på då? Men det fattar du väl! Fettet, så klart! Det vet ju alla…

 

Det här är framförallt ett kvinnligt problem. Och det är aktuellt då nämnda studie handlade om kvinnor. Men kolhydratfixeringen drabbar män på samma sätt, både fysiologiskt och känslomässigt. Män har dock ingen menstruation att referera till när det endokrina systemet kastar in handduken. Men jag känner ingen (idrotts)man som inte har eller har haft absurda matorgier av rent bulimiska mått, där den ena kolhydraten staplas på den andra och där magen inte har någon botten.

Och betänk den absurda paradoxen med ”den feta motionären”! Hur kommer det sig att vi har en hel subkultur med Klassiker-motionärer som tränar mycket mer en medel-Svensson men där så många ändå är att betrakta som överviktiga?

Kolla in motionsleden på Vätternrundan eller Vasaloppet så får ni se exakt vad jag menar…