Måste jag wallraffa skolmaten? Jag utmanar dig rektor i Borås!

Fem dagar. Fem olika skolor i Borås. Vad serverar man, vart kommer det ifrån och hur serveras det?

Günther Wallraff är en av mina stora idoler. Man är en stor människa när man får ett verb uppkallat efter sig. Att wallraffa är att göra undersökande journalistik incognito och under förklädnad. Det hoppas jag naturligtvis att jag ska slippa. Jag hoppas att rektorer och skolmatsalschefer tycker att det är en bra idé att jag kommer och äter hos dem och debatterar ämnet. För alla är väl intresserade av att skolbarnen får den bästa tänkbara maten?

Den stora frågeställningen är ju dock vad man avser som ”bästa” maten. Lyssnar man på Livsmedelsverket så har man ju där inga problem med diverse halvfabrikat, margariner och lättprodukter. Där är det nämligen bara kalorierna som räknas. Kvalitet som begrepp är en dimension som man inte riktigt verkar kunna relatera till. Kalorisnålt och magert, är devisen man följer. Hur bisarrt och vedervärdigt det är att som riktmärke använda sig av sådana parametrar, behöver jag väl knappast påpeka?

Ni var säkert några som såg kvällens debatt på Kvällsöppet. Det var inte något så perifert som kvalitet eller omsorg som debatterades. Nej, det var stora globala världsfrågor. Frågor som knappast någon har enkla svar på. Frågor som knappast skolbarnen ska användas som slagträn för. Miljöpartiet och andra som älskar att svänga sig med begrepp som solidaritet, vill ha en rättvis värld fylld av nöjda, glada och tjocka grötätare som sitter som kompisar runt lägerelden sjungandes Hakuna Matata. Själv så tycker jag att solidaritet är ett ord vänstermänniskor använder som ett uttryck över hur andra bör leva. Och sanningen är den att väldigt få, om någon, på riktigt, är villig att på allvar kompromissa med sin levnadsstandard eller sin livsstil. Det är också därför manifestationer som Earth Hour är riktigt patetiska då det enda de åstadkommer är att mildra och döva ett dåligt i-landssamvete där man sedan trampar på i ullstrumporna med sin gamla vanliga livsstil, i tron att man ”gjort något” och att man ”spelat roll”. 

Det är alldeles för abstrakt att prata om att rädda miljön eller att förändra världen. Men det är väldigt konkret att påverka sin omgivning, sin närmiljö och den community där man verkar och bor. Och det är där omsorgen om våra skolbarn och deras mat kommer in. Med att fokusera på kvalitet och inte på diffusa globala problem. Med att anlägga en syn av helhet, nytta och omhändertagande och inte med en ideologiskt färgad politik med undertoner av veganism.

Och om vi diskuterar skolmaten så handlar det i grund om botten inte om vegetarisk mat eller inte. Det handlar inte om kött eller inte. Vad det handlar om är kvalitet! Det handlar om hälsa! Det handlar om en investering i långsiktighet och att skolan också i matsalen ska utbilda barnen i vad som är bra och dåligt, om vad som är nyttigt och onyttigt.
Och om man tror att en kost bestående av margariner, dåliga matoljor, halvfabrikat, spannmål, socker, mjöl och annan insulindrivande mat är svaret, har man en mycket dålig insikt i modern folkhälsoforskning. Antingen det eller så har man stuckit huvudet långt ned i sanden i Livsmedelsverkets rabatter.

Så jag uppmanar rektorer och skolmatsalschefer på Daltorpskolan, Bäckängskolan, Teknis, Engelbrektsskolan och Almåsgymnasiet att hörsamma min utmaning! Jag vill komma och äta hos er. Jag betalar för min måltid. Jag vill besöka era kök och veta hur maten kommer på borden. Jag vill veta hur den tillagas och vilka produkter och råvaror som använts. Jag vill ha full transparens. Jag kräver full transparens! Och syftet är inte att kritisera enskilda personer eller ens enskilda skolor utan för att få en översikt över hur det egentligen ser ut. Jag vill veta exakt hur löjlig och hur ovidkommande debatten om köttfri måndag är när sannolikheten är stor att vi ändå pratar om ett dåligt halvfabrikat som ska bytas ut emot ett annat.