Om barn och elit

Igår tittade vi alla på Idrottsgalan och hur Lisa Nordén tog hem en storslam av priser. Det är naturligtvis henne väl unt efter en makalös säsong. En säsong som är resultatet av många års synnerligen målmedveten satsning. Och det är en satsning som omfattat inte bara den faktiska idrottsträningen, som i sig varit exceptionellt hård, utan också hela det spektrum av livsstilsval som vi alla gör dagligen, veckovis, månatligen och årligen. Lisa har valt att under många år leva i kappsäck för att kunna vistas i den bästa miljön och att omge sig med den bästa tränaren, de bästa träningskompisarna, den största kompetensen och de bästa förutsättningarna. Lisa tackade i ett av sina tal, just sin tränare Darren Smith, för att han lärt henna vad det innebär att leva och träna som ett proffs!

Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form.

Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans.  Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym!

Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det. Hon började med triathlon efter en långcykling med sin mamma, och det mest av en slump.

I år fyller Lisa 29. Hela hennes process och elitsatsning har alltså bedrivits i vuxen ålder. Inte sedan hon var fem år gammal.

Lisa Nordéns utveckling och process står i bjärt kontrast mot den idioti som idag präglar flera av våra lagidrotters värdegrund; speciellt i lag baserade i Sthlmsregionen. Vi kunde i veckan läsa om hur Vasalund delar upp sina femåringar i bättre och sämre.

Det här är både löjligt, skrämmande, kontraproduktivt och patetiskt!

Löjligt, därför att det inte finns någon som helst koppling mellan femåringars förmåga och en vuxen människas inneboende potential sett över decennier.

Skrämmande, därför att man genom en sådan selektering mycket tidigt visar för individen vem som är värd att satsas på och vem som inte är det.

Kontraproduktivt därför att man markerar en värdegrund som bygger på kortsiktiga resultat och tillfälliga förmågor men inte det som en individ har förmåga att träna sig till under längre tid. Hur många potentiella stjärnor sorteras ut i förtid?

Patetiskt, därför att vad det här är uttryck för är ett missriktat perfektionstänk av statuskåta VD-personer med Solsidan-komplex, som alla önskar att de var pappa till John Guidetti. Realitycheck; det är ni inte! Ni är föräldrar och ledare för små barn som bara vill bli accepterade och älskade. Barn som bara vill leka idrott med sina kompisar. Barn som visserligen vill vinna när de tävlar eller spelar match, men som lika mycket gläds åt egna förbättringar eller den i idrotten inneboende spänningen.

Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras. De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta. Det är ju det vi vill att de ska göra! Vi vill att de ska träna mycket och lära sig vikten av hårt gediget arbete och att talang mest handlar om förmågan att inte ge upp.

Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…

Undrar om Lisa Nordén hade stått på Idrottsgalans scen som drottning, om hon börjat sin karriär som femåring?

Varför kolhydrathysterin skapar kvinnliga ätstörningar!

Jag skrev igår om elitidrottande kvinnors mat och om studien som visar att hälften i en grupp av hårdtränande konditionsidrottare hade ohälsotecken som exempelvis utebliven menstruation och benskörhet. Forskarna anser att de äter för lite mat. Jag anser att de i mångt och mycket äter  fel mat.

Jag fick en hel del respons. Läs gärna vad Linda skriver i kommentarsfältet på min Facebook-sida, under länken till nämnda blogginlägg. Synen på vad man ska äta och den absurda fixeringen på insulindrivande och näringsfattig mat är inte bara prestationsmässigt kontraproduktiv i längden, den är dessutom djupt ohälsosam och kan leda till grava problem för individen.

En aspekt av studien berörde jag egentligen inte, och det är delen om ätstörningar. Ja, all eventuell ohälsa kan ju inte direkt kopplas till kolhydratsfixeringen. De flesta i den här referensgruppen har säkert ett relativt normalt förhållande till ätandet och till sin kropp (kroppsuppfattning/självbild), och har helt enkelt bara ”lärt” sig att äta fel mat.

En del kvinnor och tjejer har dock, tyvärr, utvecklat reella ätstörningar och en skev självbild. Och jag skulle vilja påstå att det åtminstone är en indirekt följd av kolhydratfixeringen.

Kolhydratfixering och fettfattig kost skapar nämligen följande scenario, ett scenario där individen skadar sig både fysiskt och känslomässigt:

 

-Personen upplever en låg grad av mättnad då fettfattig kost har ett mycket lågt mättnadsindex. Låg mättnad skapar ständiga sug efter liknande kolhydratstinna produkter. Det ständiga suget skickar insulinet i taket gång på gång och skapar en ond cirkel. Det ständiga suget och begäret efter ”mer” ger dåligt samvete när individen gång efter annan ger efter för suget. Suget skapar känslan av att vara en slapp eller karaktärssvag person. Man är en dålig människa som äter och äter. Men hur man man undvika att äta? Man är ju hungrig och sugen!

-Överskott på kolhydrater och bristen på fett och näring (ifrån oraffinerade produkter) skapar en biokemi som är fettinlagrande och muskelsvältande på en och samma gång. Man får en känsla av att både vara smal/undernärd och tjock på samma gång. Uttrycket ”skinny fat” kan härledas till det här fenomenet.

-Många bedrövliga träningspass och tävlingar blandas med några få pass som går bra och någon tävling som också känns lyckad. Typiskt inträffar de bra passen och tävlingarna när man lyckas rida på en socker/koffeintopp, och de små ljusglimtarna är bara en bekräftelse om att man trots allt är på rätt väg och att man bara behöver träna lite hårdare, äta lite mindre och framförallt bli lite smalare! Man lär sig att se det som man som man vill se. Det som man i undantagsfall lyckas med gör man alltså inte tack vare sin kosthållning utan trots den.

-I en konstant nedåtspiral av trötthet och olust så kan de enda ljusglimtarna i tillvaron hittas i samband med de kortvariga hormonpåslagen som individen upplever i samband med träning (helst hård). Att äta gör personen bara trött (insulinberg-o-dalbana)! Därför är det långt mer intressant att träna mer och äta mindre. Vidare in i dimman…

-I takt med att det endokrina systemet fungerar sämre och sämre så blir individen mindre och mindre stresstålig. Regleringen av stress är nämligen en av huvuduppgifterna för det endokrina systemet. När man blir minde stresstålig fungerar man sämre i vardagen. Relationer går sämre. Förhållanden går sämre. Och när sexlusten dämpas till obefintlighet (you guessed it, av det endokrina systemet), så blir det ytterligare en försämring av ett parförhållande. När allt annat i livet blir svårare och sämre så blir idrotten viktigare. Identifikationen med det man gör blir det som ”man är”. Pressen att leva upp till sig blir större. Stressen ökar ytterligare. Och så vidare ned i den onda spiralen.

-De flesta människor lider av någon form av glutenintolerans. De flesta vet inte om det! Många finner sig i ”det normala” med att alltid ha en något uppsvullen mage och återkommande obehag. Den typiska kolhydratkosten är späckad med gluten och med en konstant svullen buk så är det lätt att känna sig fet när man tittar sig i spegeln.

-Och när vi känner oss feta, vad borde vi dra ned på då? Men det fattar du väl! Fettet, så klart! Det vet ju alla…

 

Det här är framförallt ett kvinnligt problem. Och det är aktuellt då nämnda studie handlade om kvinnor. Men kolhydratfixeringen drabbar män på samma sätt, både fysiologiskt och känslomässigt. Män har dock ingen menstruation att referera till när det endokrina systemet kastar in handduken. Men jag känner ingen (idrotts)man som inte har eller har haft absurda matorgier av rent bulimiska mått, där den ena kolhydraten staplas på den andra och där magen inte har någon botten.

Och betänk den absurda paradoxen med ”den feta motionären”! Hur kommer det sig att vi har en hel subkultur med Klassiker-motionärer som tränar mycket mer en medel-Svensson men där så många ändå är att betrakta som överviktiga?

Kolla in motionsleden på Vätternrundan eller Vasaloppet så får ni se exakt vad jag menar…

Äter elitidrottande kvinnor för lite? Eller äter de bara fel?

SVT Sport hade ett intressant, men ack så grunt, inslag härom dagen. Det handlade om att elitidrottskvinnor mår ”dåligt” och att problemet är att de äter för lite. Det är i alla fall slutsatsen som forskarna bakom studien kommit fram till.

Ett av tecken på alarmerande ohälsa var frånvaron av menstruation hos häften av kvinnorna.Och det beror alltså på att de äter för lite. För lite? Kan det inte vara så att de helt enkelt äter FEL?

Vår västerländska fettfobi och den inom idrotten sanktionerade mjöl- och grynfixeringen, är att skylla för den här olyckliga situationen. Idrottskvinnor äter kanske inte för lite men de äter sannolikt helt fel! Alldeles för många raffinerade kolhydrater och alldeles för lite naturligt fett!

Kroppen är inte en bil som behöver tankas. En kalori är inte en kalori samma som en annan kalori. Maten vi äter är inte bara bränsle och framför allt är inte all mat likadant bränsle!

Kostens sammansättning betyder långt mer än själva kaloriinnehållet. Huvuduppgiften för födan är nämligen att tillhandahålla näring och substans för den ständiga nyproduktion av celler som pågår. Kroppen är stadd i ständig förvandling och förändring. Nya celler ersätter gamla celler som dör. Exempelvis är våra tarmceller utbytta på bara två veckor och det tar som mest fyra veckor att byta ut vårt hudlager.

Det är skillnad mellan näring och energi. Det är skillnad mellan hälsa och fitness. Det är skillnad mellan bra och dåligt.

När menstruationen (den tydligaste hormonella reaktionen en kvinna regelbundet genomgår) upphör, så är det ett tecken på att det endokrina (hormonella) systemet är djupt hämmat. Den utan tvekan viktigaste komponenten i kosten, för att understödja god endokrin funktion, är naturligt fett. Det sämsta för vårt endokrina system är, föga förvånande, kolhydrater och socker. För vad tror ni att insulin är? Jo, en mycket stark (och för kroppen stressande) endokrin reaktion på just kolhydrater.

Sålunda är det en milsvid skillnad på en diet bestående av exempelvis avokado, ägg, blodig biff, kokosfett, lax och spenat och en diet bestående av mackor, mackor, mackor, mackor, mackor, gröt, pasta, lättmjölk, margarin och en tomatskiva. Oavsett om vi pratar om en kalorimängd på 2000, 3000 eller 6000 kalorier per dygn!

Artikeln i sin helhet nedan (här från svd.se)

 

Många hårt tränande kvinnor äter så lite att de riskerar allvarliga skador som benskörhet och rubbad ämnesomsättning. Så många som hälften har ett så lågt energiintag att skelettet urkalkas och mensen försvinner, framgår det av en ny svensk-dansk studie på elitidrottande kvinnor.

Ätstörningar bland kvinnliga elitidrottare talas det inte mycket om och det borde det bli ändring på. Tidigare studier på bland annat på 700 norska elitidrottande kvinnor visar att två av tio har någon form av ätstörning. Enligt ny forskning från Lunds och Köpenhamns universitet kan detta leda till allvarliga skador.

Undersökningsgruppen består av 50 kvinnor mellan 18 och 39 år som tränar uthållighetssporter, exempelvis triathlon och långdistanslöpning, mer än fem gånger i veckan. Hittills pekar resultatet på att så många som hälften har menstruella rubbingar eller ingen mens alls. Lika många visar försvagningar på skelettet.

– På lång sikt får det här allvarliga hälsomässiga konsekvenser, du kan bli steril och du får stressfrakturer, benbrott, på grund av att ditt skelett är nedsatt, säger Anna Melin, doktorand vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till  Sveriges Radio.

Hård träning i kombination med lågt energiintag tycks hämma produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen, liksom ett antal andra hormoner som hjälper till att bygga skelettet. En genomsnittlig kvinna behöver få i sig omkring 2 000 kalorier om dagen. En elitidrottande kvinna behöver kanske det dubbla.

– Det kan vara svårt att få i sig, särskilt om maten är kalorisnål och fiberrik, tror Anna Melin.

Men hon tycker sig också se en annan anledning till att hårt tränande kvinnor äter för lite:

– Det är inte speciellt kvinnligt att äta mycket mat. Många av de försökspersoner som kommer hit berättar att de får kommentarer som: ”Amen gud, ska du äta allt det”. Om du samtidigt är inom en idrott som fokuserar mycket på vikt tänker du dig kanske för innan du i sociala sammanhang äter mycket, säger hon.

Anders Sjödin, läkare och assisterande professor som tidigare har arbetat med svenska skidlandslaget, har också varit involverad i studien. Han menar att det är viktigt att nå ut med information om att man kan äta långt mer än man tror utan att gå upp i vikt:

– Forskning borde göra skillnad och fungera som ett användbart verktyg. Idrottstränare borde kunna använda verktygen vi utvecklar, för att identifiera vilka kvinnor som lider av ätstörningar och se till att de får adekvat hjälp.”

 

Det här är idrottsrörelsens eget fel. Man slår undan benen på sina aktiva genom desinformation och politisk korrekthet, liksom undfallenheten att värna sina aktivas intressen mer än sina sponsorers. Vilka är några av idrottssveriges främsta sponsorer? Jo, mjölmaffian med AXA och Kungsörnen i spetsen.

Det är bara att läsa RF´s kostrekommendationer för att se vad jag menar. Jag skrev ett djupt kritiskt blogginlägg förra året om det;  Lita inte på RF´s kostrekommendationer.

Där skriver jag bland annat;
Problemet är bara den desinformation som den ibland sprider. I det här fallet om mat och idrottsnutrition. Och det är väl i sig inte förvånande med tanke på hur mycket svensk idrott hånglat under samma täcke som och med livsmedelsproducenter. Många är de personer som jobbat med nutrition inom svensk idrott och som samtidigt haft starka band till exempelvis AXA, Kungsörnen och andra producenter av ”klassisk” idrottsmat. Och låt oss för all del inte glömma den indoktrinering av en hel generation unga idrottare, mig inräknat, som dito livsmedelsföretag med svensk idrotts goda minne tillät göra. Med foldern Uppladdningen så tangerade man närmast östtysk nivå på statligt sanktionerad hjärntvätt av ”sanningen”. Fy fan, inte konstigt att vi har så många tjocka och överviktiga konditionsmotionärer som tror att de gör sig själva en tjänst när de sitter och slevar med flingorna och lättmargarinet och går livet igenom med svullen IBS-mage och låg energi.”

Det är kanske dags att se sanningen i vitögat; RF och ansvariga inom den svenska idrottsrörelsen!

Svensk idrotts sjuka fixering vid spannmål, del 2

Jag har fått många frågor om hur man BORDE äta, om man nu inte ska äta så mycket spannmål. Och naturligtvis frågor om vad jag själv äter.

Jag förstår att många verkligen saknar uppenbara alternativ, så genomgripande är vår invanda syn på mat, och därför tänkte jag göra några seriösa försök att reda ut begreppen. Många har ställt bra frågor som är värda längre svar, och jag tänkte köra en sorts Q&A i nästa inlägg, och punktera en del myter samt förutfattade meningar i processen.

Men först kommer en text om mitt egna sätt att äta! Jag hittade en intervju som jag gjorde för Runner´s World för fem år sedan. Jag har dock utvecklat, och i viss mån reviderat, svaren från den ursprungliga intervjun.

Hur viktig är kosten för dig?

Den betyder allt! Den är ju inte bara basen för idrottslig prestation utan i ett vidare och större perspektiv, fundamentet för hälsa. Och utan en fullgod hälsa så kommer man aldrig att ha en maximera sin idrottsliga och atletiska potential. Och risken är att man med kombinationen elitträning/bristfällig mat, får betala ett mycket högt pris med tiden. Min inställning har alltid varit att riktigt hård och kontinuerlig träning också förutsätter att man äter och sover med samma kvalitet, för att resultatet ska bli bra.

Vad har din kosthållning betytt för din idrottskarriär?

Jag har alltid varit medveten och nogräknad med maten. Åtminstone tyckte jag så själv i unga år. Men jag var tidigt i min karriär, precis som de flesta, indoktrinerad och lurad av sponsorpropaganda ifrån de stora svenska matföretagen som sprutar ut pasta, flingor, bröd och gryn till svenska idrottare. Jag var inte så nogräknad med socker och kolhydrater utan vaktade mer på fettet, och var naturligtvis förkyld flera gånger i halvåret. 

När jag verkligen började att intressera mig för näringslära och fysiologi och följde internationella rön och influenser (mer än rådande svenska dogmer) så insåg jag vikten av att äta med kvalitet. Jag drog ned på raffinerade kolhydrater och åt istället mycket mer protein och fett. Resultatet blev att jag gick ned fyra-fem kilo i vikt, förbättrade min löpning radikalt, blev en triathlet i världsklass som i princip aldrig gått in ”i väggen”. Dessutom är jag numer mycket sällan sjuk.

Vad har du för matfilosofi?

Vi ska äta både för energi och hälsa. De flesta idrottare tittar bara på energibiten som ett sätt att återhämta tömda muskeldepåer. Kroppen är liksom en bil som ska tankas med bensin. Men med hänsyn till vår komplexa struktur så är det i mina ögon, långt viktigare, att återhämta hälsodepåerna.

Om det bara är energi som räknas, så kan man göra med ett kilo godis! Men mat som dessutom har näring och som ”återhämtar hälsodepåerna”, kräver mer omsorg.

Dessutom så kommer man inte att tömma sina muskeldepåer till den grad, om man har en mer utvecklad fettförbränning, och det lyckas man med mer protein men framför allt med mer fett i maten. Oraffinerade och naturliga fetter!

Och naturligtvis är det kvaliteten, i slutändan, som är viktigast. Oraffinerade och naturliga råvaror är vad som ska prioriteras, och jag ägnar mig aldrig åt kaloriräknande eller håller koll på proportioner mellan fett, kolhydrater och protein.

Vad skiljer i din syn på mat jämfört med många andra idrottare?

Jag äter väldigt sällan flingor, vitt ris, vetemjölsbaserade produkter som bröd och pasta eller andra raffinerade gryn, till vardags. Jag undviker överhuvudtaget de flesta sockrade produkter. Jag undviker också alla halvfabrikat! Med andra ord så undviker jag mycket av den klassiska svenska idrottsmaten där kolhydrater staplas på kolhydrater i måltid efter måltid och där det mesta bygger på förädlade produkter i någon form.

Däremot ägnar jag mig åt kolhydratsnjutning! Det innebär att jag förbehållslöst njuter av de godaste kolhydraterna då och då. Det betyder att jag hellre äter en efterrätt än en stor portion pasta till huvudrätten. Jag äter hellre tårta på kalas än åtta potatisar till middagen samma dag. Jag dricker hellre två glas rött vin än att vräka i mig juice till frukost eller till mellanmål. Jag fikar hellre en god kaka när det bjuds än rutinäter bröd till varje måltid, varje dag.

Sedan skiljer jag på träning/vardag och på tävling! Träning/vardag är för att bygga hälsa, utveckla fettförbränning och med hjälp av hälsa och förbränning kunna träna mycket och kontinuerligt. Tävlingsdagen handlar sedan om prestation och inte alls om hälsa. Ingen som kör en Ironman känner sig speciellt fräsch dagen efter:) Så under tävlingsdagen använder man sin överlägsna fettförbränning OCH kolhydratomsättning. Det är helt OK att gå all in! Och den här metoden av ”train low/race high”, är en vedertagen metod som många elitatleter använder sig av idag.

Basen i min dagliga kost är rött kött i alla former, ägg, fisk, bladgrönsaker, avokados samt mandlar, nötter och diverse frön och kärnor. Jag dricker rå mjölk (opastöriserad och ohomogeniserad) när jag har tillgång till det och bakar bröd och pannkakor med råvaror som mandel- och kokosmjöl, chiafrön och kokosfett. Jag äter en del frukt och har den framförallt i de sallader som jag gör.

 

Middag á la Jonas

Middag á la Jonas

 

Fundamentet i min syn på mat är att jag inte ser mat och matlagning som en tidstjuv eller som ett nödvändigt ont. Jag ser tiden som det tar som en investering. Och inte minst, som något som i grunden är väldigt roligt och njutningsfullt! Det är naturligt att maten ska ha ett stort fokus i alla våra liv och man ska inte förvänta sig att man kommer undan med att lägga fem minuter om dagen på den. Då får man nöja sig med att äta värmda micropizzor men då kommer man snart att må därefter.

Är dina kostråd något att ha för en vanlig motionär?

Ja, absolut! Och egentligen för vem som helst oavsett fysisk aktivitet. Alla människor äter ju och det finns i praktiken ingenting som vi gör med sådan regelbundenhet som att äta. Vi äter ju i regel 21 måltider i veckan, och minst lika många mellanmål eller småätande. Vi kanske äter 50 ggr i veckan. Och vi gör det varje vecka. Hela tiden. Detta sätter oerhört stor prägel på både vår prestationsförmåga, vår hälsa, vårt utseende och vårt välmående.

Och en motionär har mycket att hämta i naturlig uthållighet genom att äta på ett sätt som är mer lämpat för vår genetik än att vräka i sig mängder av raffinerade kolhydrater som triggar insulin och hämmar ämnesomsättningen.

 Vilken fördelning mellan kolhydrater, fetter och proteiner bör en löpare som laddar för ett långlopp använda sig av?

Det vet jag inte och jag tror inte att det är så intressant faktiskt. Det bästa man kan göra, är att i sin vardag äta så bra och så naturligt som möjligt, och då kommer man både att hålla sig friskare och utveckla en bättre fettförbränning. Och därmed öka sin uthållighet. När man sedan vilar mycket under de sista dagarna innan ett långlopp, så är det inte speciellt svårt att ladda in de 2000-2500 kalorier i form av kolhydrater som kroppen maximalt kan lagra. Det finns inga skäl till ett hysteriskt gröt- och pastaätande, som bara orsakar magproblem kraftigt svängande blodsockerkurvor. 

I sammanhanget är det ju långt viktigare att man har en bra strategi för vad man ska äta och dricka under sitt lopp. Och här är det naturligtvis fritt fram med allehanda sportdrycker och gel. Själv har jag alltid kört bra på cola och Red Bull, speciellt i slutet av långlopp. Det är inte nyttigt annars men under prestationssituationer så funkar kombinationen av socker och koffein fantastiskt på mig. Och det funkar bra för magen. Matsmältning är nämligen a och o under tävling. Om inte magen funkar så är det kört ändå.

Återigen, man måste se skillnaden mellan vardag och hälsa (360 dagar/år) och tävling o prestation  (5 dagar/år). Problemet med många motionärer är att de varje vardag äter som om de skulle köra Vasaloppet dagen därpå, och man staplar de stärkelse- och mjölrika livsmedlen på varandra. Måltid efter måltid. Dag efter dag. Och det är inte bara frågan om vad man faktiskt äter i det fallet, utan också om vad man INTE äter när magen istället ständigt är full av mjöl.

En bra träningsmeny

Så här kan Jonas meny se ut under en träningsdag:

Frukost:

Jag äter ibland en omelett med spenat, avokado, rödlök och andra godsaker. Ibland är det några ägg och en avokado. Jag äter mina bananpannkakor när jag har mer tid. Ska jag träna på morgonen så gör jag ofta det i fastande läge (bara kaffe) och ibland äter jag mitt LCHF-bröd (utan spannmål/gluten/margarin), tillsammans med kokosfett och mosad avokado. Ibland har jag riven ingefära på. Och så kaffe! Alltid kaffe. Hemma kör jag egenmalda bönor i min espressomaskin.

 

bananpannkakor, luxury style:)

bananpannkakor, luxury style:)

 

Är jag på hotell så kanske jag äter någon form av fet youghurt med nötter och frön. 

Mellanmål:

Ny espresso med hemmagjort fröknäcke och kokosfett på. Eller en bit whoopsie. Nötter funkar alltid också. Ibland har jag bemödat mig med att göra mina kalla-det-vad-du-vill-kokosbollar, och det är ju lite av en fest att äta dem!

Lunch:

Lagar jag lunch själv blir det typiskt fjärilslaxfiléer med en tomat- och mozzarellasallad till, eller frästa broccolibuketter/haricot verts med mycket varma kryddor på som gurkmeja, ingefära, vitlök, spiskummin, koriander…

Eller så blir det en grönsallad med kött eller fisk, som bilden högre upp i texten. Spenatbas, och sedan groddar, avokado, frukt, etc. Olivolja ovanpå. Jag dricker i princip bara mineralvatten till maten, aldrig kranvatten.

Efter träning:

Jag är mindre och mindre benägen att slaviskt äta något speciellt efter träning, utan följer min aptit. Oftast är jag dock törstig och ibland mixar jag lika delar färskpressad äppeljuice och mineralvatten.

När jag har kört riktigt tufft eller långt så kan jag göra en shake som då också för fungera som exempelvis brunch, det kan vara när jag inte ätit frukost innan träningen alls, och då får den här shaken bli både frukost och återhämtningsdryck!

Jag gör den här shaken när jag rå mjölk hemma. Och jag tar en banan, en avokado, två-tre råa ägg, en stor sked rå honung, chiafrön och sedan den råa mjölken i det. Ibland mixar jag in jordgubbar och/eller blåbär. Den här shaken känns sjukt näringsrik och stärkande! Och det brukar bli en hel blender, ungefär en hel liter.

 

duktig shake

duktig shake

 

Middag:

Eftersom jag äter så varierat som möjligt så finns det inget som är typiskt. Men jag äter ofta oxfilé och en sallad eller någon form av fisk med grönsaker. På sju kvällar så äter jag i regel sju helt olika middagar och det är intuitionen som styr vad det blir
till middag. Jag dricker nästan alltid rött vin till middagen.

Ibland gör vi en plocktallrik med kokta ägg, avokado, getost, rökt och gravad lax, mango, jordgubbar och andra godsaker vi hittar i köket.

Kvällsmys:

Mera vin och så mörk choklad Ibland någon efterrätt som hemmagjord pannacotta eller Elins kokosplättar! Mums!

 

kokosplättar, yummie!

kokosplättar, yummie!

På drift mot Idaho

I genren obskyra independent-filmer så är ”My own private Idaho” (På drift mot Idaho), en av mina absolut favoriter. Och just därför har jag i 20 år velat åka till Idaho. For no other reason.

Med samma logik så längtar jag också efter att besöka New Hampshire efter filmen o boken med titeln Hotel New Hampshire. Likaså Paris, Texas efter att ha sett Wim Wenders underbart melankoliska film med samma namn. En film med Harry Dean Stanton i huvudrollen. Harry Dean Stanton spelar också i David Lynchs ”Wild at heart”. Olyckligtvis har inte den filmen ett geografiskt namn i titeln. För då hade jag även kunnat lägga det till min bucket list av filmrelaterade platser att besöka.

 

 

 

Jag är i alla fall just nu i Idaho. I Boise närmare bestämt. Och även om det är trevligt att besöka en cineastisk association eller att suga upp livskvalitet i staden som Outside Magazine nyss rankade som USA´s ”most livable”, så är jag här av helt andra skäl.

Jag är här för att besöka Dr Jeff Shilt. Han är ortopedisk chefskirurg på ett sjukhus här i Boise och tillika triathlet. Vi har lärt känna varandra genom Gordo Byrn och hans Epic Camps, och vi har tränat tillsammans bland annat i Nya Zealand och i Boulder, Colorado. Han har till och med varit i Sverige och kört Ö till Ö med sin bror.

Då min hamstringproblematik är fortsatt olöst så har Dr J erbjudit sig att göra ett mindre ingrepp i mitt skadade muskelfäste, och i den omkringliggande vävnaden. Proceduren heter ”bone marrow grafting” och innebär att man suger ur benmärg från en del av höftkammen för att sedan injicera det i muskelfästet. I samband med detta så injiceras också botox i själva muskeln i syfte att släppa på muskulära spänningar.

 

 

Det kommer att kosta en slant. Inte ens min privata sjukförsäkring täcker detta och även om jag får en rabatt så blir det dyrt. Men det är absolut nödvändigt. Jag måste göra allt som står i min makt att bli så bra som möjligt. Att nöja sig med mindre är inget alternativ. Att foga sig och finna sig är för mig oacceptabelt. Det finns inget som inte kan bli bättre.

En av världens bästa kvinnliga triathleter, Julie Dibens, är hos Dr J samtidigt som jag. Hon har opererat sin fot och på grund av fotskadan också fått ont i knät och opererat även det. Injury is a bitch! Och när man har ont så börjar man vända och vrida på allt och ifrågasätta det mesta. Även det som tidigare inte varit ett problem. Men elitidrott bygger i hög grad på att utforska gränserna för sina fysiska och mentala gränser. Det gör ont att nå gränsen och än mer att korsa den. Men det gör långt mindre ont än vetskapen om att man inte vågade, kunde eller ville.

Jag fyller 40 till sommaren och vill gärna tävla snabbt igen. Riktigt snabbt. Det finns inga speciella skäl mer än att leva det som jag är. Att vara sann mot sin natur är inte alltid enkelt eller lätt, men nödvändigt. Och att komma till insikt om vad som styr mekaniken under motorhuven, är en gåva att få och äga.

Jag vet att livet ändras. Och att vi ändras med det. Men jag tror att vi kan och ska behålla den delen av oss själva som knyter samman nu med då. Den delen som är en dörr mellan igår och imorgon. Den delen som vi ser när vi tittar oss själva djupt i ögonen i vår egen spegelbild.

 

I kölvattnet av Lance och frågorna ingen ställer, del 2

För en vecka sedan skrev jag om den sorgliga historien med Lance och den smutsiga verklighet i vilken han har verkat i. Jag skrev i samma inlägg också, om de frågor som svensk media borde ställa, gällande de svenska cyklisterna som verkade under samma era.

Frågor som inte bara media, utan varenda cykelentusiast i Sverige, borde ställa högt!

De frågorna lyder;

”Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?

Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.

Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte “vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?”

Inte bara jag ställer nu de här frågorna. Aftonbladet är det svenska media som varit tuffast i rapporteringen. Och den ena cyklisten efter den andra, senast i Norge, träder nu fram för att antingen erkänna egen doping eller för att bara kasta ljus över detta mörker.

Min triathlonkollega Andreas Lindén, tillika före detta proffscyklist, skriver mycket bra i sin blogg om sin syn på ämnet, och sina erfarenheter.

Responsen ifrån berörda svenska cyklister är dock fortfarande avvaktande och ovetande. Tydligen har man vare sig sett, hört eller gjort något komprometterande.

Det är så skönt att vara svensk och veta att man därigenom är helt oförvitlig, höjd över alla misstankar, och moraliskt lite starkare än omvärlden!

 

see no evil, hear no evil, do no evil

see no evil, hear no evil, do no evil

I kölvattnet av Lance och frågorna ingen ställer…

Jag har alltid varit ett fan av Lance Armstrong. Jag har, liksom miljoner andra världen över, fascinerats över hans livsöde och hans obändiga vilja att ta sig från dödens väntrum till sju TdF-segrar.

Jag har beundrat hans exceptionella fysik och hans, till synes, osvikliga psyke och never-say-die-mentalitet. Jag har beundrat hans filantropiska gärning genom Livestrong och det hopp han därmed inympat i den globala kampen mot cancer.

Jag har också varit ett fan, och en del av hans hejaklack, därför att Lance har en bakgrund som simmare och triathlet. Det är hans rötter. Likaså mina. Och hos mig, liksom hos triathlonvärlden i stort, har det alltid funnits ett kittlande hopp om att Lance efter avslutad cykelkarriär skulle återvända till sina rötter och återigen tävla i triathlon.

Lance och Ironman

Lance och Ironman

Och det var precis vad han gjorde. Efter sin comeback 1.0, med en ny podiumplats på TdF, så offentliggjorde han sin satsning, comeback 2.0, på triathlon och Ironman Hawaii. Jag jublade. Triathlon jublade. Alla jublade.

Eller, kanske inte riktigt alla. De rykten om doping som under hela hans karriär förföljt honom, började under våren 2012 att intensifieras. Samtidigt som Lance slog triathlonvärlden med häpnad genom att vinna två professionella 70.3-tävlingar (halv-IM), och i processen slog några av världens bästa triathleter, så började också marken att rämna under hans fötter.

Trots att en amerikansk federal domstol lagt ned åtalet gällande finansiering av doping (och därmed förskingring) av US Postal Team, ett lag som Lance tävlade för under  alla sina TdF-segrar, så hade USADA under en lång tid gjort separata efterforskningar i syfte att driva process mot Lance och hans gelikar. En process som har en helt annan juridisk arena än den federala domstolens.

 

 

Lance twittrar om sin oskuld

Lance twittrar om sin oskuld

När så USADA i somras tillkännagav att de verkligen hade ett case gentemot Lance så blev han därmed också avstängd tills vidare. Eftersom både USA Triathlon och WTC (ägarna av Ironman) efterlyder WADA och USADA, så innebar det ett abrupt slut på Lance Armstrongs Ironman-planer.

USADA hade då ännu inte offentliggjort sin rapport, det gjorde de först i förra veckan, och min reaktion var initialt den av förtrytelse å Lances vägnar. Hur kan man stänga av någon för ”misstänkt doping”? Hur kan man bli avstängd under utredning? Antingen är man oskyldig eller så är man dopad och visa i så fall det positiva blod- eller urinprovet! Oskyldig till dess att motsatsen bevisats, och allt det där…

Jag ville tro på Lance Armstrong. Och jag vill tro på människor. Jag vill tro gott. Jag ville tro att hans idrottsliga bedrifter var ett resultat av obändig vilja, en talang av gargantuiska mått och av fruktansvärt hård träning. Och det är de också. Men inte bara.

Jag ville tro på Lance Armstrong. Jag ville tro att det i en idrottsvärld full av fuskare och besvikelser fanns någon som höjde sig över den smutsiga och andefattiga vägen till framgång som blivit kutym genom generationer av cyklister.

Jag ville tro på Lance Armstrong därför att jag inte vill tillhöra den gruppen av individer som aldrig låter sig förundras eller hänföras av makalösa prestationer utan att peka finger och ropa ”fuskare”. Jag vill inte vara så cynisk att jag devalverar alla resultat eller misstänkliggör alla framgångar och rekord. Det är så billigt att ropa ”doping” så fort någon höjer sig över mängden. Det är så kränkande, ur idrottarens perspektiv, att inte få njuta av oförställd glädje och stolthet över den man är och det man utfört.

Nu visar det sig, med eftertankens kranka blekhet, att Lance inte var värdig det förtroendet. Inte Lance och inte heller någon av de som han tävlade med eller emot. När USADAS rapport offentliggjordes i förra veckan så innebar det ett förödande slag mot honom. Och inte bara mot honom, utan mot Team US Postal, och i förlängningen professionell cykelsport som sådan.

 

 

 

Inte för att inte cykelsporten har haft uppmärksammade skandaler förr om åren. Det har den onekligen. Liksom andra idrotter. Men trots att proffscyklingen varit så stigmatiserad, egentligen ända sedan Festina-skandalen 1998, så har inte hela sanningen dragits fram i ljuset så som nu är fallet.

Jag må vara naiv. Jag må ha varit godtrogen. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställt mig den vida omfattningen av systematisk doping inom professionell cykelsport. Man har inte bara accepterat dopingen utan också bejakat, utvecklat och sanktionerat den. Man har uppenbarligen strävat efter att göra den så omfattande att alla är med på ett hörn. Ingen ska stå utan skuld. Alla ska ha druckit en slurk ur tunnan med Kool-Aid. Alla ska ha ätit en bit av äpplet.

Och ingen ska prata om det. Silence is golden. Implikationerna för skvallerbyttor har varit allvarliga och omfattande. Då har man bränt sina broar. Både som fuskare inför den breda allmänheten, men framför allt som en opålitlig jävel bland sina forna bundsförvanter. The code of silence kallas ”omerta”. Nu är omerta bruten.

Sanningen verkar vara den att i princip alla cyklister under Lance-eran har dopat sig. Naturligtvis innan det också. Den som inte känner till cykelsportens mörka baksida kan exempelvis läsa Paul Kimmage bok ”A rough ride” eller boken om Tom Simpson ”Put me back on my bike”, cyklisten som dog under en TdF-etapp.

Men aldrig förr har cykelsportens smutsiga byk hängts ut till offentlig beskådan, som den görs i dagarna. Cyklister som George Hincapie, David Zabriskie och Levi Leipheimer är proffs som aldrig fällts i ett dopingprov, men som nu, tillsammans med många andra, erkänner sina försyndelser i USADA´s rapport.

Tillsammans med det som vi vet sedan tidigare så har vi en asteriks över varje framgånsrik cyklist som tävlade under Lance-eran.

Frågan jag ställer mig och frågan som ingen i Sverige verkar vilja ställa, om svenska cyklister, är;

Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?

Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.

Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte ”vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?

Jag tänker inte nämna några namn och jag pekar verkligen inga fingrar. Jag tror fortfarande på någon när denne hävdar sin oskuld. Jag hoppas innerligt att svenska cyklister ifrån den här eran har trovärdiga och rationella förklaringar. Men att säga att ”jag har aldrig testat positivt” håller inte längre. Det säger nämligen Lance också.

Jag är inte ute efter att smutskasta någon. Det tål att upprepas. Jag tror inte att någon har dopat förrän bevis eller bekännelser säger annorlunda. Det här är snarare ärliga och angelägna funderingar ifrån mig, en person som i ljuset av nya kunskaper, inte får ekvationen att gå ihop.

Under alla omständigheter så hade det varit väldigt klädsamt om även de svenska proffsen ifrån den här eran bryter ”omerta” och slutar spela ovetande om den mörka baksidan av den verklighet som de levt och försörjt sig i. Och det hade varit intressant om exempelvis SVT Sport för en gångs skull vågar ställa provocerande frågor, och ägna sig åt lite undersökande journalistik, istället för att tramsa med i hejaklacken och låtsas som det regnar.