Svensk idrotts sjuka fixering vid spannmål, del 2

Jag har fått många frågor om hur man BORDE äta, om man nu inte ska äta så mycket spannmål. Och naturligtvis frågor om vad jag själv äter.

Jag förstår att många verkligen saknar uppenbara alternativ, så genomgripande är vår invanda syn på mat, och därför tänkte jag göra några seriösa försök att reda ut begreppen. Många har ställt bra frågor som är värda längre svar, och jag tänkte köra en sorts Q&A i nästa inlägg, och punktera en del myter samt förutfattade meningar i processen.

Men först kommer en text om mitt egna sätt att äta! Jag hittade en intervju som jag gjorde för Runner´s World för fem år sedan. Jag har dock utvecklat, och i viss mån reviderat, svaren från den ursprungliga intervjun.

Hur viktig är kosten för dig?

Den betyder allt! Den är ju inte bara basen för idrottslig prestation utan i ett vidare och större perspektiv, fundamentet för hälsa. Och utan en fullgod hälsa så kommer man aldrig att ha en maximera sin idrottsliga och atletiska potential. Och risken är att man med kombinationen elitträning/bristfällig mat, får betala ett mycket högt pris med tiden. Min inställning har alltid varit att riktigt hård och kontinuerlig träning också förutsätter att man äter och sover med samma kvalitet, för att resultatet ska bli bra.

Vad har din kosthållning betytt för din idrottskarriär?

Jag har alltid varit medveten och nogräknad med maten. Åtminstone tyckte jag så själv i unga år. Men jag var tidigt i min karriär, precis som de flesta, indoktrinerad och lurad av sponsorpropaganda ifrån de stora svenska matföretagen som sprutar ut pasta, flingor, bröd och gryn till svenska idrottare. Jag var inte så nogräknad med socker och kolhydrater utan vaktade mer på fettet, och var naturligtvis förkyld flera gånger i halvåret. 

När jag verkligen började att intressera mig för näringslära och fysiologi och följde internationella rön och influenser (mer än rådande svenska dogmer) så insåg jag vikten av att äta med kvalitet. Jag drog ned på raffinerade kolhydrater och åt istället mycket mer protein och fett. Resultatet blev att jag gick ned fyra-fem kilo i vikt, förbättrade min löpning radikalt, blev en triathlet i världsklass som i princip aldrig gått in ”i väggen”. Dessutom är jag numer mycket sällan sjuk.

Vad har du för matfilosofi?

Vi ska äta både för energi och hälsa. De flesta idrottare tittar bara på energibiten som ett sätt att återhämta tömda muskeldepåer. Kroppen är liksom en bil som ska tankas med bensin. Men med hänsyn till vår komplexa struktur så är det i mina ögon, långt viktigare, att återhämta hälsodepåerna.

Om det bara är energi som räknas, så kan man göra med ett kilo godis! Men mat som dessutom har näring och som ”återhämtar hälsodepåerna”, kräver mer omsorg.

Dessutom så kommer man inte att tömma sina muskeldepåer till den grad, om man har en mer utvecklad fettförbränning, och det lyckas man med mer protein men framför allt med mer fett i maten. Oraffinerade och naturliga fetter!

Och naturligtvis är det kvaliteten, i slutändan, som är viktigast. Oraffinerade och naturliga råvaror är vad som ska prioriteras, och jag ägnar mig aldrig åt kaloriräknande eller håller koll på proportioner mellan fett, kolhydrater och protein.

Vad skiljer i din syn på mat jämfört med många andra idrottare?

Jag äter väldigt sällan flingor, vitt ris, vetemjölsbaserade produkter som bröd och pasta eller andra raffinerade gryn, till vardags. Jag undviker överhuvudtaget de flesta sockrade produkter. Jag undviker också alla halvfabrikat! Med andra ord så undviker jag mycket av den klassiska svenska idrottsmaten där kolhydrater staplas på kolhydrater i måltid efter måltid och där det mesta bygger på förädlade produkter i någon form.

Däremot ägnar jag mig åt kolhydratsnjutning! Det innebär att jag förbehållslöst njuter av de godaste kolhydraterna då och då. Det betyder att jag hellre äter en efterrätt än en stor portion pasta till huvudrätten. Jag äter hellre tårta på kalas än åtta potatisar till middagen samma dag. Jag dricker hellre två glas rött vin än att vräka i mig juice till frukost eller till mellanmål. Jag fikar hellre en god kaka när det bjuds än rutinäter bröd till varje måltid, varje dag.

Sedan skiljer jag på träning/vardag och på tävling! Träning/vardag är för att bygga hälsa, utveckla fettförbränning och med hjälp av hälsa och förbränning kunna träna mycket och kontinuerligt. Tävlingsdagen handlar sedan om prestation och inte alls om hälsa. Ingen som kör en Ironman känner sig speciellt fräsch dagen efter:) Så under tävlingsdagen använder man sin överlägsna fettförbränning OCH kolhydratomsättning. Det är helt OK att gå all in! Och den här metoden av ”train low/race high”, är en vedertagen metod som många elitatleter använder sig av idag.

Basen i min dagliga kost är rött kött i alla former, ägg, fisk, bladgrönsaker, avokados samt mandlar, nötter och diverse frön och kärnor. Jag dricker rå mjölk (opastöriserad och ohomogeniserad) när jag har tillgång till det och bakar bröd och pannkakor med råvaror som mandel- och kokosmjöl, chiafrön och kokosfett. Jag äter en del frukt och har den framförallt i de sallader som jag gör.

 

Middag á la Jonas

Middag á la Jonas

 

Fundamentet i min syn på mat är att jag inte ser mat och matlagning som en tidstjuv eller som ett nödvändigt ont. Jag ser tiden som det tar som en investering. Och inte minst, som något som i grunden är väldigt roligt och njutningsfullt! Det är naturligt att maten ska ha ett stort fokus i alla våra liv och man ska inte förvänta sig att man kommer undan med att lägga fem minuter om dagen på den. Då får man nöja sig med att äta värmda micropizzor men då kommer man snart att må därefter.

Är dina kostråd något att ha för en vanlig motionär?

Ja, absolut! Och egentligen för vem som helst oavsett fysisk aktivitet. Alla människor äter ju och det finns i praktiken ingenting som vi gör med sådan regelbundenhet som att äta. Vi äter ju i regel 21 måltider i veckan, och minst lika många mellanmål eller småätande. Vi kanske äter 50 ggr i veckan. Och vi gör det varje vecka. Hela tiden. Detta sätter oerhört stor prägel på både vår prestationsförmåga, vår hälsa, vårt utseende och vårt välmående.

Och en motionär har mycket att hämta i naturlig uthållighet genom att äta på ett sätt som är mer lämpat för vår genetik än att vräka i sig mängder av raffinerade kolhydrater som triggar insulin och hämmar ämnesomsättningen.

 Vilken fördelning mellan kolhydrater, fetter och proteiner bör en löpare som laddar för ett långlopp använda sig av?

Det vet jag inte och jag tror inte att det är så intressant faktiskt. Det bästa man kan göra, är att i sin vardag äta så bra och så naturligt som möjligt, och då kommer man både att hålla sig friskare och utveckla en bättre fettförbränning. Och därmed öka sin uthållighet. När man sedan vilar mycket under de sista dagarna innan ett långlopp, så är det inte speciellt svårt att ladda in de 2000-2500 kalorier i form av kolhydrater som kroppen maximalt kan lagra. Det finns inga skäl till ett hysteriskt gröt- och pastaätande, som bara orsakar magproblem kraftigt svängande blodsockerkurvor. 

I sammanhanget är det ju långt viktigare att man har en bra strategi för vad man ska äta och dricka under sitt lopp. Och här är det naturligtvis fritt fram med allehanda sportdrycker och gel. Själv har jag alltid kört bra på cola och Red Bull, speciellt i slutet av långlopp. Det är inte nyttigt annars men under prestationssituationer så funkar kombinationen av socker och koffein fantastiskt på mig. Och det funkar bra för magen. Matsmältning är nämligen a och o under tävling. Om inte magen funkar så är det kört ändå.

Återigen, man måste se skillnaden mellan vardag och hälsa (360 dagar/år) och tävling o prestation  (5 dagar/år). Problemet med många motionärer är att de varje vardag äter som om de skulle köra Vasaloppet dagen därpå, och man staplar de stärkelse- och mjölrika livsmedlen på varandra. Måltid efter måltid. Dag efter dag. Och det är inte bara frågan om vad man faktiskt äter i det fallet, utan också om vad man INTE äter när magen istället ständigt är full av mjöl.

En bra träningsmeny

Så här kan Jonas meny se ut under en träningsdag:

Frukost:

Jag äter ibland en omelett med spenat, avokado, rödlök och andra godsaker. Ibland är det några ägg och en avokado. Jag äter mina bananpannkakor när jag har mer tid. Ska jag träna på morgonen så gör jag ofta det i fastande läge (bara kaffe) och ibland äter jag mitt LCHF-bröd (utan spannmål/gluten/margarin), tillsammans med kokosfett och mosad avokado. Ibland har jag riven ingefära på. Och så kaffe! Alltid kaffe. Hemma kör jag egenmalda bönor i min espressomaskin.

 

bananpannkakor, luxury style:)

bananpannkakor, luxury style:)

 

Är jag på hotell så kanske jag äter någon form av fet youghurt med nötter och frön. 

Mellanmål:

Ny espresso med hemmagjort fröknäcke och kokosfett på. Eller en bit whoopsie. Nötter funkar alltid också. Ibland har jag bemödat mig med att göra mina kalla-det-vad-du-vill-kokosbollar, och det är ju lite av en fest att äta dem!

Lunch:

Lagar jag lunch själv blir det typiskt fjärilslaxfiléer med en tomat- och mozzarellasallad till, eller frästa broccolibuketter/haricot verts med mycket varma kryddor på som gurkmeja, ingefära, vitlök, spiskummin, koriander…

Eller så blir det en grönsallad med kött eller fisk, som bilden högre upp i texten. Spenatbas, och sedan groddar, avokado, frukt, etc. Olivolja ovanpå. Jag dricker i princip bara mineralvatten till maten, aldrig kranvatten.

Efter träning:

Jag är mindre och mindre benägen att slaviskt äta något speciellt efter träning, utan följer min aptit. Oftast är jag dock törstig och ibland mixar jag lika delar färskpressad äppeljuice och mineralvatten.

När jag har kört riktigt tufft eller långt så kan jag göra en shake som då också för fungera som exempelvis brunch, det kan vara när jag inte ätit frukost innan träningen alls, och då får den här shaken bli både frukost och återhämtningsdryck!

Jag gör den här shaken när jag rå mjölk hemma. Och jag tar en banan, en avokado, två-tre råa ägg, en stor sked rå honung, chiafrön och sedan den råa mjölken i det. Ibland mixar jag in jordgubbar och/eller blåbär. Den här shaken känns sjukt näringsrik och stärkande! Och det brukar bli en hel blender, ungefär en hel liter.

 

duktig shake

duktig shake

 

Middag:

Eftersom jag äter så varierat som möjligt så finns det inget som är typiskt. Men jag äter ofta oxfilé och en sallad eller någon form av fisk med grönsaker. På sju kvällar så äter jag i regel sju helt olika middagar och det är intuitionen som styr vad det blir
till middag. Jag dricker nästan alltid rött vin till middagen.

Ibland gör vi en plocktallrik med kokta ägg, avokado, getost, rökt och gravad lax, mango, jordgubbar och andra godsaker vi hittar i köket.

Kvällsmys:

Mera vin och så mörk choklad Ibland någon efterrätt som hemmagjord pannacotta eller Elins kokosplättar! Mums!

 

kokosplättar, yummie!

kokosplättar, yummie!

På drift mot Idaho

I genren obskyra independent-filmer så är ”My own private Idaho” (På drift mot Idaho), en av mina absolut favoriter. Och just därför har jag i 20 år velat åka till Idaho. For no other reason.

Med samma logik så längtar jag också efter att besöka New Hampshire efter filmen o boken med titeln Hotel New Hampshire. Likaså Paris, Texas efter att ha sett Wim Wenders underbart melankoliska film med samma namn. En film med Harry Dean Stanton i huvudrollen. Harry Dean Stanton spelar också i David Lynchs ”Wild at heart”. Olyckligtvis har inte den filmen ett geografiskt namn i titeln. För då hade jag även kunnat lägga det till min bucket list av filmrelaterade platser att besöka.

 

 

 

Jag är i alla fall just nu i Idaho. I Boise närmare bestämt. Och även om det är trevligt att besöka en cineastisk association eller att suga upp livskvalitet i staden som Outside Magazine nyss rankade som USA´s ”most livable”, så är jag här av helt andra skäl.

Jag är här för att besöka Dr Jeff Shilt. Han är ortopedisk chefskirurg på ett sjukhus här i Boise och tillika triathlet. Vi har lärt känna varandra genom Gordo Byrn och hans Epic Camps, och vi har tränat tillsammans bland annat i Nya Zealand och i Boulder, Colorado. Han har till och med varit i Sverige och kört Ö till Ö med sin bror.

Då min hamstringproblematik är fortsatt olöst så har Dr J erbjudit sig att göra ett mindre ingrepp i mitt skadade muskelfäste, och i den omkringliggande vävnaden. Proceduren heter ”bone marrow grafting” och innebär att man suger ur benmärg från en del av höftkammen för att sedan injicera det i muskelfästet. I samband med detta så injiceras också botox i själva muskeln i syfte att släppa på muskulära spänningar.

 

 

Det kommer att kosta en slant. Inte ens min privata sjukförsäkring täcker detta och även om jag får en rabatt så blir det dyrt. Men det är absolut nödvändigt. Jag måste göra allt som står i min makt att bli så bra som möjligt. Att nöja sig med mindre är inget alternativ. Att foga sig och finna sig är för mig oacceptabelt. Det finns inget som inte kan bli bättre.

En av världens bästa kvinnliga triathleter, Julie Dibens, är hos Dr J samtidigt som jag. Hon har opererat sin fot och på grund av fotskadan också fått ont i knät och opererat även det. Injury is a bitch! Och när man har ont så börjar man vända och vrida på allt och ifrågasätta det mesta. Även det som tidigare inte varit ett problem. Men elitidrott bygger i hög grad på att utforska gränserna för sina fysiska och mentala gränser. Det gör ont att nå gränsen och än mer att korsa den. Men det gör långt mindre ont än vetskapen om att man inte vågade, kunde eller ville.

Jag fyller 40 till sommaren och vill gärna tävla snabbt igen. Riktigt snabbt. Det finns inga speciella skäl mer än att leva det som jag är. Att vara sann mot sin natur är inte alltid enkelt eller lätt, men nödvändigt. Och att komma till insikt om vad som styr mekaniken under motorhuven, är en gåva att få och äga.

Jag vet att livet ändras. Och att vi ändras med det. Men jag tror att vi kan och ska behålla den delen av oss själva som knyter samman nu med då. Den delen som är en dörr mellan igår och imorgon. Den delen som vi ser när vi tittar oss själva djupt i ögonen i vår egen spegelbild.

 

I kölvattnet av Lance och frågorna ingen ställer, del 2

För en vecka sedan skrev jag om den sorgliga historien med Lance och den smutsiga verklighet i vilken han har verkat i. Jag skrev i samma inlägg också, om de frågor som svensk media borde ställa, gällande de svenska cyklisterna som verkade under samma era.

Frågor som inte bara media, utan varenda cykelentusiast i Sverige, borde ställa högt!

De frågorna lyder;

”Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?

Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.

Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte “vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?”

Inte bara jag ställer nu de här frågorna. Aftonbladet är det svenska media som varit tuffast i rapporteringen. Och den ena cyklisten efter den andra, senast i Norge, träder nu fram för att antingen erkänna egen doping eller för att bara kasta ljus över detta mörker.

Min triathlonkollega Andreas Lindén, tillika före detta proffscyklist, skriver mycket bra i sin blogg om sin syn på ämnet, och sina erfarenheter.

Responsen ifrån berörda svenska cyklister är dock fortfarande avvaktande och ovetande. Tydligen har man vare sig sett, hört eller gjort något komprometterande.

Det är så skönt att vara svensk och veta att man därigenom är helt oförvitlig, höjd över alla misstankar, och moraliskt lite starkare än omvärlden!

 

see no evil, hear no evil, do no evil

see no evil, hear no evil, do no evil

I kölvattnet av Lance och frågorna ingen ställer…

Jag har alltid varit ett fan av Lance Armstrong. Jag har, liksom miljoner andra världen över, fascinerats över hans livsöde och hans obändiga vilja att ta sig från dödens väntrum till sju TdF-segrar.

Jag har beundrat hans exceptionella fysik och hans, till synes, osvikliga psyke och never-say-die-mentalitet. Jag har beundrat hans filantropiska gärning genom Livestrong och det hopp han därmed inympat i den globala kampen mot cancer.

Jag har också varit ett fan, och en del av hans hejaklack, därför att Lance har en bakgrund som simmare och triathlet. Det är hans rötter. Likaså mina. Och hos mig, liksom hos triathlonvärlden i stort, har det alltid funnits ett kittlande hopp om att Lance efter avslutad cykelkarriär skulle återvända till sina rötter och återigen tävla i triathlon.

Lance och Ironman

Lance och Ironman

Och det var precis vad han gjorde. Efter sin comeback 1.0, med en ny podiumplats på TdF, så offentliggjorde han sin satsning, comeback 2.0, på triathlon och Ironman Hawaii. Jag jublade. Triathlon jublade. Alla jublade.

Eller, kanske inte riktigt alla. De rykten om doping som under hela hans karriär förföljt honom, började under våren 2012 att intensifieras. Samtidigt som Lance slog triathlonvärlden med häpnad genom att vinna två professionella 70.3-tävlingar (halv-IM), och i processen slog några av världens bästa triathleter, så började också marken att rämna under hans fötter.

Trots att en amerikansk federal domstol lagt ned åtalet gällande finansiering av doping (och därmed förskingring) av US Postal Team, ett lag som Lance tävlade för under  alla sina TdF-segrar, så hade USADA under en lång tid gjort separata efterforskningar i syfte att driva process mot Lance och hans gelikar. En process som har en helt annan juridisk arena än den federala domstolens.

 

 

Lance twittrar om sin oskuld

Lance twittrar om sin oskuld

När så USADA i somras tillkännagav att de verkligen hade ett case gentemot Lance så blev han därmed också avstängd tills vidare. Eftersom både USA Triathlon och WTC (ägarna av Ironman) efterlyder WADA och USADA, så innebar det ett abrupt slut på Lance Armstrongs Ironman-planer.

USADA hade då ännu inte offentliggjort sin rapport, det gjorde de först i förra veckan, och min reaktion var initialt den av förtrytelse å Lances vägnar. Hur kan man stänga av någon för ”misstänkt doping”? Hur kan man bli avstängd under utredning? Antingen är man oskyldig eller så är man dopad och visa i så fall det positiva blod- eller urinprovet! Oskyldig till dess att motsatsen bevisats, och allt det där…

Jag ville tro på Lance Armstrong. Och jag vill tro på människor. Jag vill tro gott. Jag ville tro att hans idrottsliga bedrifter var ett resultat av obändig vilja, en talang av gargantuiska mått och av fruktansvärt hård träning. Och det är de också. Men inte bara.

Jag ville tro på Lance Armstrong. Jag ville tro att det i en idrottsvärld full av fuskare och besvikelser fanns någon som höjde sig över den smutsiga och andefattiga vägen till framgång som blivit kutym genom generationer av cyklister.

Jag ville tro på Lance Armstrong därför att jag inte vill tillhöra den gruppen av individer som aldrig låter sig förundras eller hänföras av makalösa prestationer utan att peka finger och ropa ”fuskare”. Jag vill inte vara så cynisk att jag devalverar alla resultat eller misstänkliggör alla framgångar och rekord. Det är så billigt att ropa ”doping” så fort någon höjer sig över mängden. Det är så kränkande, ur idrottarens perspektiv, att inte få njuta av oförställd glädje och stolthet över den man är och det man utfört.

Nu visar det sig, med eftertankens kranka blekhet, att Lance inte var värdig det förtroendet. Inte Lance och inte heller någon av de som han tävlade med eller emot. När USADAS rapport offentliggjordes i förra veckan så innebar det ett förödande slag mot honom. Och inte bara mot honom, utan mot Team US Postal, och i förlängningen professionell cykelsport som sådan.

 

 

 

Inte för att inte cykelsporten har haft uppmärksammade skandaler förr om åren. Det har den onekligen. Liksom andra idrotter. Men trots att proffscyklingen varit så stigmatiserad, egentligen ända sedan Festina-skandalen 1998, så har inte hela sanningen dragits fram i ljuset så som nu är fallet.

Jag må vara naiv. Jag må ha varit godtrogen. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställt mig den vida omfattningen av systematisk doping inom professionell cykelsport. Man har inte bara accepterat dopingen utan också bejakat, utvecklat och sanktionerat den. Man har uppenbarligen strävat efter att göra den så omfattande att alla är med på ett hörn. Ingen ska stå utan skuld. Alla ska ha druckit en slurk ur tunnan med Kool-Aid. Alla ska ha ätit en bit av äpplet.

Och ingen ska prata om det. Silence is golden. Implikationerna för skvallerbyttor har varit allvarliga och omfattande. Då har man bränt sina broar. Både som fuskare inför den breda allmänheten, men framför allt som en opålitlig jävel bland sina forna bundsförvanter. The code of silence kallas ”omerta”. Nu är omerta bruten.

Sanningen verkar vara den att i princip alla cyklister under Lance-eran har dopat sig. Naturligtvis innan det också. Den som inte känner till cykelsportens mörka baksida kan exempelvis läsa Paul Kimmage bok ”A rough ride” eller boken om Tom Simpson ”Put me back on my bike”, cyklisten som dog under en TdF-etapp.

Men aldrig förr har cykelsportens smutsiga byk hängts ut till offentlig beskådan, som den görs i dagarna. Cyklister som George Hincapie, David Zabriskie och Levi Leipheimer är proffs som aldrig fällts i ett dopingprov, men som nu, tillsammans med många andra, erkänner sina försyndelser i USADA´s rapport.

Tillsammans med det som vi vet sedan tidigare så har vi en asteriks över varje framgånsrik cyklist som tävlade under Lance-eran.

Frågan jag ställer mig och frågan som ingen i Sverige verkar vilja ställa, om svenska cyklister, är;

Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?

Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.

Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte ”vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?

Jag tänker inte nämna några namn och jag pekar verkligen inga fingrar. Jag tror fortfarande på någon när denne hävdar sin oskuld. Jag hoppas innerligt att svenska cyklister ifrån den här eran har trovärdiga och rationella förklaringar. Men att säga att ”jag har aldrig testat positivt” håller inte längre. Det säger nämligen Lance också.

Jag är inte ute efter att smutskasta någon. Det tål att upprepas. Jag tror inte att någon har dopat förrän bevis eller bekännelser säger annorlunda. Det här är snarare ärliga och angelägna funderingar ifrån mig, en person som i ljuset av nya kunskaper, inte får ekvationen att gå ihop.

Under alla omständigheter så hade det varit väldigt klädsamt om även de svenska proffsen ifrån den här eran bryter ”omerta” och slutar spela ovetande om den mörka baksidan av den verklighet som de levt och försörjt sig i. Och det hade varit intressant om exempelvis SVT Sport för en gångs skull vågar ställa provocerande frågor, och ägna sig åt lite undersökande journalistik, istället för att tramsa med i hejaklacken och låtsas som det regnar.

Stort tack Jonas!

Det kom ett så trevligt mail till mig som jag bara måste dela med mig av, med avsändarens tillåtelse naturligtvis.
”Jag har i hela mitt liv hållit på med idrott där av bland annat har jag spelat ishockey i över 16 år. Men jag har alltid haft problem med min vikt och har alltid varit lite små tjock även fast jag tränar 5-6 dagar i veckan. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel, jag åt efter dem råden jag fick som var: Ska du träna mycket så måste du äta mycket kolhydrater! Så ät gärna mycket pasta, ris, bröd, mm! Jag valde även light och nyckelhåls märka produkter, för att jag trodde det var bra saker!
 
Jag började för några år sedan med långdistanslöpning efter att jag slutat med ishockey, då jag ville springa ett marathon. Det gick bra och jag har nu sprungit fem marathon, men var fortfarande en ”tjock motionär” och det blev inga bra tider. Det spelade ingen roll hur mycket jag träna, jag tappa inte mer än 3-4 kg. Visst jag unna mig ibland lite godis mm men inom rimliga gränser.
 
För ca ett år sedan stod vågen på 99 kg och jag fick verkligen panik, jag mådde dåligt när jag såg mig själv i spegeln. I samma veva så kom jag in på din hemsida av en slump och såg att du hade föreläsningar. Så jag gick på din föreläsning Den nakna hälsan och den var så inspirerande och nyttig för mig! Så efter föreläsningen så läste jag alla din tre böcker (läste även Matrevolutionen) och det blev vändpunkten för mig i livet. Jag börja förstå vad jag har gjort fel i alla dessa år och varför jag aldrig har gått ner i vikt mer än några kilo.
 
Sedan jag lagt om kosten helt och äter mer åt stenålderskost och lite åt LCHF så har jag rasat i vikt! Jag har nu tappat näst 20 kg och mår så sjukt mycket bättre. Helt plötsligt så har löpningen blivit ännu roligare, det är natt och dag att springa långt när man väger 20 kg mindre. Jag har bara några kg kvar innan jag når mitt mål på ca 77-78 kg och komma ner på en fetprocent runt 7-8%. Allt detta har givit mig positiv energi och jag har satt upp nya mål, jag håller nu på med en svensk klassiker (bara Vätternrundan kvar) och ser ut att klara den under 24 h med god marginal. Men sedan i november ligger jag i hårdträning då jag har anmält mig till IM tävlingen i Kalmar i sommar och har satt upp Sub 13h som mål.
 
För en vecka sedan så hade vi hälsotest och läkarundersökning och alla mina värden var så sjukt mycket bättre än dem jag haft innan, det var verkligen ett bra kvitto! Men jag vart lite full i skratt  när jag såg denna bild hänga (tallriksmodellen, Jonas anm) utanför rummet till hälsotestet:
 

Jag blir lite sur och arg när jag ser sådana bilder och allt som har Livsmedelsverket att göra. Att en statlig verksamhet rekommenderar bröd, pasta och nyckelhåls märkta och lightprodukter som innehållet lika mycket socker som läsk! Det är helt sjukt!
 
 
Min viktnedgång har inte bara påverkat mig positivt utan även andra. En av mina bröder och en arbetskollega blev peppade när dem såg hur jag rasat i vikt och frågade vad jag hade för ”hemlighet” med min viktnedgång. Så jag berätta hur jag åt och tipsa om din och Andreas bok och nu har min bror och min arbetskollega gått ner över 10 kg var. Tänk om alla kunde få med sig 1-2 personer och förstå hur fel vi blir informerade av statliga enheter hur vi ska äta. Då skulle Sverige bli mycket friskar fort!
 
Här är en annan positiv sak som hänt mig:
Dem senaste åren så har jag haft problem med löparknä till och från, så jag kontaktade en löparbutik. På grund av att jag pronerar ganska mycket när jag springer så tyckte dem att jag skulle fixa inläggssulor och ha sko med kraftigt stöd. Hmm bra tänkte jag och köpte det… Men det blev bara värre och värre med löparknät och jag fatta inte vad som var fel! Men efter att ha läst din bok så ramla polletten ner, jag hade tagit bort allt naturligt i mitt löparsteg och det var stumt och onaturligt. Så jag kasta sulorna och köpte skor utan stöd och efter det så har jag inte haft några problem med löparknä! 
 
Så jag vill verkligen TACKA dig Jonas för din föreläsning och dina böcker som blev en vändpunkt för mig!
Hoppas verkligen fler går på dina föreläsningar och läser dina böcker! Det är så härligt att du driver på och vågar skapar debatt runt den hälsa som finns i Sverige och att någon vågar kritisera Livsmedelsverket mm.
 
Mvh
David 
 
P.S. Bra cyklat dem senast dagarna och tack för en intressant och rolig blogg!”

Nu börjar träningen. På RIKTIGT!

Jag sitter på Clarion Plaza i Helsingborg och luktar på ett glas rödvin medan jag samlar ihop tankar, kalendarium, livslinje och fokus.

Det är här och nu det händer. Visserligen är det en allmängiltig sanning men alltför ofta är man (jag) upptagen med att antingen planera, driva framåt eller utvärdera för att hinna med att fånga den subtila känslan av nuet. Det unika i stunden. Det sköra och aldrig återkommande i ögonblicket.

I morse var en sådan vacker morgon att jag önskade att jag var åtta år igen så att jag kunde avnjuta en tidlös dag med en kravlös tillvaro. Den största sorgen med att bli äldre är vetskapen om det som går förlorat. Och oförmågan att göra något åt det.

För varje seger ens ambition vinner har man också förlorat något i den andra änden. Vad vet jag inte riktigt. Själslig ro? Kontemplativt lugn? En känsla av tillräcklighet? En förankring till mål och mening?

I den malström av ständig input och aldrig sinande output, som utgör min vardag, så är det en oerhörd lyx att få känna hur jag rensar tankar och bord, och saktar in tankar och tal så att mina kugghjul kan haka in i tillvarons kugghjul och löpa tillsammans utan gnistor och gnissel ett tag.

De flesta kallar nog detta för att ”komma ikapp”. Så även jag. Att kunna rensa inboxen, sortera papper, bockat av att-göra-listan, planerat projekten och åtminstone i sinnevärlden upprättat en känsla av kontroll och överblick. Känslan av kontroll är givetvis en chimär av stora mått. Det handlar i grund och botten om att på något intellektuellt sett kunna kontrollera det okontrollerbara i livet och att kunna tämja det vilda. Jag är mer än väl medveten om de mentala processerna som ligger bakom, och nöjer mig med krasst med att acceptera, att om det nu krävs något så banalt som att städa lådorna med träningskläder, eller köra skräp till tippen, för att trigga den känslan, så gör jag det!

Allting går i cykler och allting har faser. På engelska säger man ibland ”to roll with the punches” eller ”to know when to push and when to pull”. I mitt liv handlar det om vilken roll av min personlighet jag växlar upp och till vilken grad. Man kan inte vara allt man är hela tiden. Det kan ingen. Och medan jag alltid behåller vissa kärnvärden och fasta punkter i tillvaron, så är det en stor skillnad för mig att vara i training mode eller i work mode. Visst tränar jag även under arbetsperioder och visst ”jobbar” jag lite medan jag är i träningsperioder, men det är en stor central skillnad. Nämligen, fokus!

Jag har tränat hårt hela vintern och våren, och jag har skött min rehab efter min  operation på ett exemplariskt sätt. Min återhämtning har enligt alla normer varit rekordsnabb och jag har snarare varit en aning överambitiös om något.

Men nu, snart mitten av maj, är jag redo att börja träna på riktigt. Och då blir jag både en bättre och sämre person. Bättre som idrottsman men sämre som partner och kompis och medmänniska. Nu vill jag göra det mesta både lite bättre och lite mer. Nu är jag inte lika nöjd lika lätt. Nu är inte det mediokra längre en godkänd lösning.

Alla som någon gång tävlat och tränat på riktigt hög nivå vet hur tillvaron av JAG, JAG, JAG, JAG ser ut och känns. Om det inte tränas så ska man snart göra det eller har just gjort det. Och då är det mat. Eller terapi. Eller massage. Eller sömn. Eller utrustningsjusteringar. Eller analys och planering. Under otyglad outhärdlig eufori. Eller under bittermörk apatisk trötthet. Eller under oro och ängslighet och prestationsångest.

Nu tar jag steget in i riktigt riktig träning för första gången sedan i höstas. Det blir ett test om kroppen håller och om själen bär. Hopp och självförtroende. Drömmar och minnen. Hur det skulle kunna bli och hur det en gång var.

Jag vill så gärna köra bra i Kalmar i sommar och det är mitt mål. Likaså i Ö till Ö. Och kanske Ultraman igen. Och jag kan göra mitt bästa men inte mer än så. Livet och sporten har sitt pris och ingen av oss är samma personer som vi var för 20 år sedan, 10 år sedan eller ens 5 år sedan. Men jag älskar träningen och jag älskar kampen och jag älskar att vara den som i alla fall försökte.

Imorgon cyklar vi till Halmstad. Innan det ska jag simma. Under två veckor jobbar vi oss upp till Narvik. Det blir +200 mil och en massa timmar. Olle Massör kommer att få jobba hårt och likaså jag!

Cykla gärna med oss! Kör en dagsetapp och betala 300 kr som går direkt till Hjärnfonden! Kolla in www.leveminnet.se för schema och tider.

Sedan vill jag bara dela med mig av en riktigt cool bild som Tomas Eriksson fotograferade igår! Han och Rekyls Rudi Sabo gjorde ett helgjutet jobb igår när de motiverade mig att simma fram och tillbaka i vad som syntes vara en oändlighet:)

 

Människor lever och människor dör. Även idrottare.

I veckan avled den norska simmaren och världsstjärnan Alexander Dale Oen helt plötsligt. Det kom som en blixt ifrån klar himmel. Jag satt länge vid min dator och kände hur tårarna trängdes i ögonvrån medan en våg av sorg sköljde över mig. Nej, jag kände inte Dale Oen personligen men få saker berör mig så djupt som när unga och vitala individer rycks bort i förtid och livets krassa nyckfullhet så brutalt blottas.

Det kom som en chock. Naturligtvis. Gör det inte alltid det när någon dör? Och i synnerhet när vederbörande är en ung person.

Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Massmedia har gjort det här fenomenet till näst intill en masspsykos. Så fort en idrottsman avlider så blir det stora rubriker. Och medan alla människor i viss mån har en atletisk förmåga och är fysiskt kapabla varelser så räcker det i regel med att spela division fyra-fotboll för att klassas som ”elitidrottsman” av massmedia i sammanhanget. Och bara genom att ha fullföljt ett Göteborgsvarv så är någon i massmedias ögon ”elitmotionär”. Så när någon i de sammanhangen förolyckas så är det just den stämpeln som signalerar att här har minsann idrotten skördat ytterligare ett offer. Men hur är det med allt annat i livet som definierar en människa? Och hur många är det inte som avlider varje år under TV-tittande, på toaletten, mjölkdrickandes, sovandes eller vad folk nu gör precis innan de dör. Säger man då att ”nu har sömnen skördat ytterligare ett dödsfall”?

Jenny Strömstedt, Expressens annars utmärkta krönikör, skrev igår en krönika, ”Är det värt att anstränga sig så att man dör?” som jag fann synnerligen onyanserad och som sätter fingret på det som stör mig så mycket i de efterföljande debatterna i svallvågorna av dödsfall som Dale Oens.

Jag förstår mycket väl poängen hon vill göra med att lyfta problematiken som följer av ett prestationssamhälle, men jag tycker att hennes retorik, och de värderingar som hon därmed förmedlar, går helt vilse.
Hon skriver bland annat följande; ”I april den italienske fotbollstalangen Piermario Morosini. De avled antagligen som de allra flesta som dör en plötsligt död, av hjärtsjukdom. Det händer inte så ofta och jag tänker inte dra några storslagna och felaktiga slutsatser kring det tragiska. Men jag tänker på att de döda stjärnorna ändå offrade sina liv, om än omedvetet, för prestationen.”

Det är en befängd slutsats att dra! För det första är det EXTREMT ovanligt, vilket hon själv i viss mån antyder, att aktiva elitidrottare plötsligt avlider. Och dödsfallen i fråga är nästan alltid relaterade till någon form av medfödd defekt på hjärtat, en defekt som förr eller senare ändå hade gett sig till känna.

Ingen idrottsman vid sina sinnens fulla bruk är beredd att ”offra sitt liv” för prestationen i fråga! I alla fall ingen som jag har träffat eller mött. Idrotten och träningen är inte ett straff. Det är inte en plåga med plågan som egenvärde. Snarare är idrotten en väg till självförverkligande. Idrotten är en plattform för genomförandet av drömmar. Idrotten är en katalysator för en inre ambition och drivkraft.

Duktiga idrottsmän är intuitiva människor. Målet är att bli bättre och starkare. Det betyder att man lär sig att lyssna på sin kropps signaler. Och det är inte farligt att ta i. Det är inte farligt att bli trött. Det är inte farligt att göra sitt yttersta. Det är inte farligt att pressa sig. Men ingen, världsmästare eller inte, är garanterad fri lejd igenom livets nyckfullhet med sjukdomar och olyckor.

Långt farligare än den prestationskultur (vart finns den förresten?) som Strömstedt kritiserar, är den kravlöshet som jag tycker präglar vårt samhälle. Det är ju knappast så att barn och ungdomar tränas och hetsas för hårt utan snarare att de spelar innebandy i en kvart och sedan äter kexchoklad och blir tjocka i TV-soffan när man fredagsmyser med godispåsen, med likaledes tjocka mamma och pappa. Det är inte så att det är för många som springer marathon och kör triathlon i vårt land. Vi har inte en vällevnadsproblematik som grundas i att folk är för aktiva eller ställer för höga krav på sig själva. Snarare baseras den på slapphet, kravlöshet, undfallenhet, bekvämlighet, quick fixes och TV-shopsmentalitet.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, är något värt att dö för? Varför ska vi leva över huvud taget? Är det värt att jobba på fabrik i 30 år och sedan dö? Är det värt att jobba alls? Varför? Vi ska ju ändå dö! Studera? Nä. Tjäna pengar, varför? Eller är det bättre att jobba hårt och bli tjock och sedan dö i förtid? Konstigt att det inte skrivs lika mycket om alla patetiskt tragiska Jan Stenbeck-dödsfall där både livskvalitet och hälsa, med full vetskap och berått mod, försakats och aktivt demonterats, som det görs när någon i idrottsvärlden dör.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.

Så här sjuk blir man av kött och mättat fett!

Under mina föreläsningar så är min primära målsättning att inspirera och motivera samt avdramatisera koncept som hälsa, hälsosträvan och träning. Hälsa är ingen tävling. Inte heller livet. En hälsosam livsstil är mycket mer processorienterad än resultatorienterad och väsentligt mer lustfylld än kravfylld.

Med det sagt så vill jag också stimulera och provocera åhöraren till eftertanke och kritik. Förmågan att kunna ifrågasätta både dogmer, samtid och den företeelse som vi brukar kalla ”normalt”, är det viktigaste verktyget och förmågan som vi kan besitta!

I synnerhet gäller detta avseende mat! Alltför många har fastnat i gamla trötta vanföreställningar, köpt information och ren desinformation. Alltför många nöjer sig med en undermålig hälsa och en undermålig livskvalitet. Alltför många accepterar en i förtid åldrande kropp som både ser ut och fungerar sämre än vad den skulle.

Alltför många sitter fast i fil&flinge-träsket! Alltför många sitter fast i den fettfobiska lättmargarin-fällan! Alltför många sitter fast i Ica-Stigs polykroma reklamvärld med allt annat än sublima signaler till vad vi ska handla till middag!

I syfte att ställa saker och ting på en spets, och i ljuset av vad insnöade dietister och andra ”auktoriteter” brukar varna för, så brukar jag visa en lista över livsmedel på en dagsmeny. Den ser ut så här:

  • 2 liter rå mjölk
  • 12 råa ägg (eko)
  • rått nötkött (eko)
  • rå kyckling (eko)
  • rå fisk (vildfångad)
  • opastöriserat smör, 100 gram
  • rå lever
  • märgben, rå benmärg
  • rå honung
  • färskpressad grönsaksjuice
Min fråga till åhörarna är hur de tror att en person som äter detta mår? Och mer intressant, vad en traditionell dietist eller konventionellt tänkande läkare, hade sagt om detta!
Tolkar man moderna kostråd så är ju det ovanstående något av det värsta man kan tänkas äta! Mängder av mättat fett! Råa produkter! Och inte ett enda spannmål, inget mjöl och inga gryn!
Kort sagt, en person som äter så här måste vara antingen på väg att dö, vara gravt ohälsosam eller allvarligt sjuk!
Fredrik Colting

Fredrik Colting

Fredrik till vänster i bild

Fredrik till vänster i bild

Fredrik Colting

Fredrik Colting

 

Och inget kunde vara längre ifrån sanningen! För jag vet inte vad ni tycker men jag tycker inte att Fredrik, min bror alltså, ser speciellt sjuk ut. Jag tycker faktiskt att han ser förbannat frisk och stark ut! Och jag tror knappast att en diet på margarin, mjöl och lättmjölk hade fått honom att må bättre:)

Han har ätit den här typen av rå kost under flera år.

Och för er som tror att min bror är någon typ av icke-funktionell kroppsbyggare så kunde inget vara längre från sanningen. Fredrik är en av de mest atletiskt kapabla personerna jag vet. Långt mer allsidig än jag! Och han är alltså exceptionellt frisk, med alla subjektiva mått mätt. 36 år gammal, är han förresten. Och vi ska senare i vår göra några oberoende hälsotester för att få hans exceptionella hälsa svart på vitt också.

Det verkligt intressanta är ju att vi vet hur våra kroppar reagerar på vår moderna modediet med spannmål, margariner, pastöriserad mjölk, socker och så vidare. Det är nämligen bara att följa de uppåtgående kurvorna på allsköns sjukdomar som diabetes, hjärt- och-kärlsjukdomar, inflammatoriska tillstånd, cancer, med mera för att fatta.

Men det är svårt att fatta när man inte vill fatta!

Jonas intervjuas om hälsa och det fria valet!

Lorena Gustavsson är en student som pluggar på Karlstad Universitet och som har gjort en intervju med mig om hälsa och livsstil. Här är hennes utskrift ifrån den intervjun!

En föga blygsam retorik gör att elittriathleten, och sedermera författaren, Jonas Colting ofta hamnar i blåsväder, han är inte rädd för att säga det som folk sitter och tänker. Uttryck och fraser som vi mumlar för oss själva, yttras öppet i hans böcker och debattinlägg. Klart det stör! Klart det berör, ibland ömma punkter. Men i hälsans namn kanske det är värt det? Här anar jag ett djupt engagemang, ett motiv, och en önskan om att uppnå äkta välmående. En vägran att ”gilla läget”, som han själv kanske skulle uttrycka det.

En proffsatlet, som dessutom är så känd för att inte tiga måste man ju bara ha med som referens i sitt ekosofiska sökande! Så jag både mailade och ringde, efter att ha läst hans bok ”Den nakna hälsan” om hälsa ur ett ”evolutionärt perspektiv” med frågor om hälsa, i vår kultur och i andras. Det blev en hel del politik, lite hälsokultur och lite ekofilosofi.

Vad är hälsa?

”Hälsa är förmågan att kunna göra det mesta och bästa av det man har i sin verktygslåda, att prestera och leva med optimal livskvalitet på ett fysiskt, mentalt, känslomässigt och intellektuellt plan. Hälsa är där kroppens olika system är i balans och homoestasis. Det finns inga absoluta värden eller graderingar utan är relaterat till individens potential, ålder och livsbetingelser. Jag skulle exempelvis kunna leva extremt ohälsosamt under en tid och ”tappa” hälsa på en mängd plan och jag skulle fortfarande kunna springa typ en mil. Så det är inte bara kopplat till fysisk prestationsförmåga utan mycket mer. Ohälsa är antingen en grav obalans mellan den olika systemen eller en nedsättning på ett eller flera plan. Sedan är hälsa och ohälsa naturligtvis en upplevd kvalitet också!”

Upplevd kvalitet?

”Man kan ju ha några kilos övervikt eller någon sjukdom och ändå må bra och känna sig hälsosam och vital. Jag kan träffa en människa som har superfräsch yta men som varken är stark, pigg eller frisk. Hälsa börjar inifrån och en person som känner sig snygg blir ju snygg. Perfektionister är dock sällan nöjda”

Vilka drivkrafter har vi för en hälsosam livsstil?

”Idag; främst fåfånga skulle jag tro. Jag tror inte att så många tänker sig någon djupare mening. Men alla drivkrafter som funkar är bra drivkrafter!” 

Hur förenlig är västvärldens livsstil (generaliserat) med hälsa?

”Det beror på, svårt att generalisera. Men eftersom individen har ett stort utrymme i vår del av världen så är ju förutsättningarna goda. Hälsa är att göra det bästa av det vi har, det är inte en tävling. Jag tror vi är för inställda på tävling och för lite på hälsa som ett långsiktigt projekt. Hälsa är inget mål man når och sen är man ”klar”, utan en ständigt pågående process.”

Du verkar vara individualist ut i fingerspetsarna, är hälsa individens ansvar?

”Vi har alltid ett val i hur vi ska göra. För att uppnå hälsa måste man hålla sig till det konsekventa valet där ett val blir tusen val i slutändan. Man väljer själv om man vill köpa ett kilo strösocker och hälla i sig det. Det är ingen annan som bör eller ska ta ansvar för det. Det blir fel när vi går till doktorn med våra barn och  ber dem ta ansvar för att våra barn är sjuka och överviktiga. Det är föräldrarnas ansvar och ingen annans! Hjälp till självhjälp, visst. Men många är oförmögna, eller till och med ointresserade, att ta itu med sina egna problem idag. ” 

Tror du att alla i Sverige, oavsett klass, kultur och etnicitet har möjlighet att leva hälsosamt liv? Hur är det med marginaliserade/förtryckta grupper? 

”Ja, det tycker jag. Kunskap är gratis och tillgänglig för alla. Och ingen trycker in godis i munnen på någon annan. Alla har det fria valet. Vi kan göra vad vi vill. Fast alla har ju inte den insikten naturligtvis. Och för vissa är kanske livet svårt nog för att hitta tid till ”triviala” saker som hälsa etc…”

Vad mer än det fria valet påverkar vår livsstil?

Det finns så många krafter i samhället som vill styra oss, så mycket köpt information som t ex studier som sponsras av läkemedelsföretag. De vill ju kunna fortsätta sälja sin diabetesmedicin (lågkolhydratkost, utan t ex bröd, ris, pasta osv, uppges avhjälpa diabetes typ 2-symptom. Det har långtgående naturmedicinskt vetenskapligt/empiriskt stöd. författarens anmärkning) men de tjänar på att lansera en skev sanning. Vilken har resulterat i att vi äter mängder av förädlad onaturlig mat, för att någon har talat om för oss att det är nyttigt. Den här köpta informationen och reklam i allmänhet påverkar våra val på ett oerhört sätt!

Myndigheter använder ett ”för säkerhets skull”-tänk som ofta är hämmande och kontraproduktivt. Lär man individen att det är statens och samhällets uppgift att se till att vi alla är friska så invaggas man i falsk trygghet och känslan att man inte själv behöver ta ett individuellt ansvar.

Det är svårt att veta vad som är ”neutralt” och vad som är pålitligt. All information förvillar oss och det är genom vårt sunda förnuft som vi kan sålla ut vad som är rimligt och inte i det flödet. Vi behöver bli mer kritiska till det informationsflödet vi matas med. Reklam spelar på våra drifter och blir extremt svåra att motstå om man inte har kunskap om vad som föreligger den. Ibland är det svårt bara att se skillnad på reklam och forskning.”

Den kost du förespråkar med mycket fett och lite kolhydrater, har kritiserats en del, dels för att vara ohälsosam, men det jag är nyfiken på är ”solidaritetsargumentet”. Man kan ju se det såhär; ”ris mättar fler magar”. Vad tänker du?

”Det är åter den köpta informationens sanning. Livsmdelsindustrins intressen som vi har cementerat som allmänna kostråd sedan sextiotalet, om vi tittar på vad människor åt tills för bara femtio år sedan och hur ohälsotalen skjutit i höjden sen dess, så ser vi ju att det inte är bra med obegränsad tillgång till förädlad mat. Vi är anpassade till den kost jag förespråkar med en hög andel animaliskt protein och fett, och det är vad vi åt tills vi fick ett jordbruk. Det som hände  med oss då, var att vi blev klena och sjuka. Många av dagens kostråd bygger på just en politisk värdegrund med 60-talets vänsterströmningar och anti-imperislistiska budskap. Kort sagt, åt man kött så stal man mat ifrån 15 afrikanska barn! Det är en befängd syn på solidaritet!

Det där med att man ska vara solidarisk, ja jag vill ju självklart att djuren ska ha haft ett drägligt liv innan jag äter dem och att det råder en schysst djurhållning överhuvudtaget, som är naturlig och fräsch, också för min egen skull. Men att börja tänka att man inte ska äta kött för att rädda någon annan blir för enkelspårigt, och löjligt!  Jag tror helt inte på den argumentationen! Då är det kanske bättre att tänka ”Varför ska jag må dåligt bara för att någon annan gör det?” Ska jag äta dålig mat bara för att någon annan inte har ett val? Eller så kan man fundera på om det faktiskt är någon som mår bättre för att jag äter mat som gör att jag mår dåligt, vilket jag inte tror är fallet”! Det egna välmåendet bör inte åsidosättas på grund av solidaritet på veka och extremt luddiga bevekelsegrunder. Den formen av martyrskap, tycker jag är att vara respektlös mot sig själv.”

Så det hälsosammaste valet är individualism?

”Ja i första hand bör man alltid ta hand om sig själv och de som står en närmast. Det är svårt att ägna omsorg om någon annan om man inte mår bra själv, och det är svårt att få världen runt om att må bra, om man inte i första hand lyckas med det för sin egen person! Det ska poängteras att många skulle kalla detta för egoism och det är också helt bisarrt! Hur kan det vara egoistiskt att vilja mås så bra som man kan? Eller att man vill att ens barn, kompisar eller familj ska må så bra som det går?”.

Vilka strömmningar ser vi nu då inom hälsa?

”Barfotalöpning börjar bli stort, löpning över huvudtaget. Folk har en längtan efter naturen och det som jag kallar för ”Den nakna hälsan”. Det är sällan någon som börjar träna minimalistiskt och mera jordnära går tillbaks till det gamla. När det gäller kosten så är det här inte som alla trendiga dieter har varit nu i fyrtio år, det är mer ett paradigmskifte. Fler märker vad de mår bra av egentligen. Fler börjar kräva naturlig mat och återupptäcka en mer naturlig livsstil.”  Vi är djur egentligen och behöver sådant som andra djur behöver. Vi är inte skapade fysiologiskt för den moderna världen. Men vi behöver inte bli stenåldersmänniskor igen, utan att vi kan återuppta det  som är bra och behålla det som är bra i den moderna världen samtidigt”.

Vad kan vi lära av andra ”ociviliserade kulturer om hälsa?

”En hel del. Vi kan läsa i Weston A Price’s bok ”Nutrition and physical degeneration” att så länge den moderna världens livsstil inte hade introducerats så var Samoerna (En Polynesisk urbefolkning) i hans studier vid utmärkt hälsa, de hade inga så kallade vällevnadssjukdomar, men nu är de bland de sjukaste i världen sedan de blivit tvingade till anpassning. Det här gäller samtliga de isolerade och ”ursprungliga” befolkningarna som dr Price besökte och studerade”

Tvångsassimilering?

”Ja, precis. Eller snarare en ofrivillig och oundviklig anpassning”.

Så en ökad rikedom är inte en genväg till hälsa?

” Inte materiell rikedom, men man kan ju formulera om frågan istället till; ”vad gör dig rik?” Hälsa är en rikedom, att känna att man har kontroll över sitt livsöde och har god självkänsla samt självförtroende är den största rikedomen jag kan tänka mig. Rikedom är att kunna vara så frisk och stark att man kan göra vad man vill och njuta av livet och tillvaron utan begränsningar”.

Din bok innehåller inte femtio sidor källhänvisningar och tusentals fotnötter. Måste  facklitteratur ha en auktoritär stil?

”Vem är en auktoritet? Det kan diskuteras. Jag har läst om det jag skriver om, och uttalar mig av tjugofem års erfarenhet om kost, träning och hälsa. Ingen kan komma och säga att mina upplevelser är felaktiga. Jag är ingen forskare och gör inga egna vetenskapliga studier, men jag måste ändå kunna ha en rätt att uttala mig. Men man behöver inga vetenskapliga studier för att veta vissa saker, det är felaktigt att tro att man kan luta sig tillbaka på vad någon annan säger för att den har en viss titel som t ex ”forskare”, och tro att man inte behöver tänka och känna efter själv! Om forskning säger att margarin är en bra produkt, bättre än smör, så kan man gott fog ifrågasätta detta på logiska och förnuftsmässiga bevekelsegrunder. Man behöver ingen akademisk titel för det. Om någon framlägger en tes om att vi inte ska äta kött så kan man på samma sätt ifrågasätta det för det går emot hela vår natur och historia som människor. Då kan man, om man är en resonerande individ, anta att en sådan tes har politiska eller lobbymässiga särintressen. Med sitt förnuft och resonemang kommer man långt och man behöver inte låsa fast sig vid dogmer eller fyrkantiga teorier.”

Om jag säger låtsasordet ”kännskap” så förstår du nog vad jag menar?

”Ja, när jag skriver ”ovetenskapligt” gör jag det utifrån en kombination av känsla, upplevelser och sunt förnuft”.

Vad är ett gott liv?

”Att själv kunna vara den som håller i ratten och styr riktningen i sitt liv, ett liv som inte begränsas och förkortas av sviktande hälsa i förtid. Ett gott liv innebär att man har ett sammanhang och ett syfte i sin tillvaro. Ett gott liv är att leva med respekt för sig själv, sin kropp och andra människor och att vara nöjd med sig själv när man gör så gott man kan. Att göra det mesta av de förutsättningar man har, för att kunna må så bra som möjligt. Hälsa är ingen tävling”