Jag vägrade vaccination! Och jag hade rätt. Givetvis.

Under hösten 2009 skrev jag i Borås Tidning en krönika med titeln ”Därför vägrar jag att vaccinera mig!” Krönikan skrevs när haussen var som mest intensiv kring svininfluensan. Haussen, eller snarare påtryckningarna att vaccinera sig, var lika intensiv. ALLA borde och skulle vaccinera sig! Det var den konsensusrådande sanningen i det politiskt korrekta åsiktsklimatet som regerar Sverige. Om man inte vaccinerade sig var man inte bara dum, man var dessutom illojal och osolidarisk.

Min krönika väckte mycket ont blod! Vem var jag att ifrågasätta DUKTIGA och UTBILDADE läkare och ”experter” som förstod det här långt bättre än jag?

Men självklart hade jag rätt. Vi kan nämligen alla eftermälet. Svininfluensan var bara en mild vindpust. En chimär. Bieffekterna av vaccinet har däremot nått stormstyrka! Ingen är nöjd idag (se nedan). Ingen är nöjd, förutom de läkemedelsföretag som tjänade miljarder på samhällets irrationella rädsla. En rädsla som förstärktes av den svenska trygghetsnarkomanin och ”för-säkerhets-skull-tänket”.

Idag kan vi läsa i media om hur uppemot 700 ungdomar har insjuknat i den obotliga sjukdomen narkolepsi!

Vi kan samtidigt läsa om hur ansvariga tjänstemän uppträder ryggradslöst och undfallande. Göran Stiernstedt  är chef för vård och omsorg vid Sveriges Kommuner och Landsting. Han var en av de centrala experterna under massvaccinationen mot svininfluensan 2009.

Idag uttalar han sig med ånger och har dessutom mage att erkänna att han ”internt” uttryckte tvivel över massvaccinationerna.

Vilken ståndlöshet! Vilken impotens! Vilken makalöst patetisk nivå av kastrerad integritet! Vart fanns det offentliga ifrågasättandet? Vart fanns omsorgen om den befolkning som han var satt att betjäna?

Vart är alla tvärsäkra experter nu? Vart är alla självgoda och grötmyndiga hejaklacksmänniskor idag?

Jo, det ska jag berätta för er. De är alla de som idag bland annat anklagar föräldrar som tror  på LCHF, för barnmisshandel. Att INTE ge barnen godis kan väl aldrig vara sunt? De är alla de som står i skyttegravarna, och angriper de som tar kampen på barrikaderna! De som står på barrikaderna för bättre mat och naturliga råvaror. De är alla de som tycker vi andra ska skärpa oss och börja följa Livsmedelsverkets kostråd! SLV är våra vänner. SLV kan allt. De är ju experter! Vem tror ni att ni är, ni som ifrågasätter saker?

Det är alla de som står på maktens sida mot individen. Det är de som slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är de som tittar åt vilket håll vinden blåser för att veta vilken åsikt som är riktig. Det är de som har valt att sluta tänka själva och istället har överlåtit sitt liv och sina beslut till de ”som vet bättre”. Det är alla de som tycker att det värsta som finns är andra människor som tycker annorlunda. Eller bara människor som tycker något. Överhuvudtaget.

Min krönika ifrån 2009 nedan:

”Det finns två frågor som är synnerligt aktuella och därtill anknutna till varandra.

Den ena frågan är vart den förväntade epidemin av svininfluensa tog vägen. Den andra frågan är om vår hälsa och livsstil är vår personliga ensak, eller om samhället kan kräva hälsopreventiva insatser av medborgarna.

 Svininfluensan först, denna massmedialt haussade företeelse förväntades ju svepa in över landet, och det ena pandemiska skräckscenariot efter det andra målades upp. Kvällstidningarna gjorde sitt bästa för att underblåsa rädslan och redan i somras tubbades den svenska allmänheten att tro att den enda garantin mot en nästintill garanterad smitta med dödliga risker var och är att vaccinera sig.

Månader har nu gått och massvaccinering är ännu inte inledd men ändå verkar inte influensan ha drabbat oss i någon nämnvärd utsträckning. Vart tog den vägen? Är den försenad? Har den samlade nationens försök att dränka oss själva i alkogel gjort oss immuna? Eller är det helt enkelt så att vi än en gång låtit vår kollektiva rädsla eskalera till en masshysteri som överskuggar vårt sunda förnuft?

För egen del så tänker jag absolut inte att vaccinera mig! Jag tänker dessutom uppmana alla som vill lyssna, att gör detsamma. Och som skäl har jag flera tunga argument:

-det finns inga garantier att det framställda vaccinet verkligen ger ett konkret skydd mot just den här influensaviruset. Det är snarare som att skjuta mygg med hagelbössa.

-de potentiella biverkningarna av influensavaccin är för allvarliga. Det är inte alls ovanligt att man faktiskt får en släng av influensan genom vaccineringen. Man får alltså acceptera att man blir ”lite” sjuk i hopp om att man skyddar sig emot att bli ”mycket” sjuk… Jag föredrar att inte bli sjuk alls, tack så mycket!

-den här influensan har framställts som farligare än tidigare års influensor och det är inte sant. Sanningen är att statistiken visar att dödligheten till och med är lägre än vid ”vanliga” influensor.

-att ta en medicin i förebyggande syfte känns som en väldigt osund åtgärd. Mycket tyder på att det moderna samhällets övertro på, och masskonsumtion av, mediciner, försämrar människans immunsystem och skapar resistenta bakterier och virus.

Naturligtvis finns det mycket goda skäl för gamla personer eller andra som kan anses vara en riskgrupp att vaccinera sig och det bör vara upp till var och en i konsultation med sin läkare att bedöma om så är fallet.

Och det för mig osökt in på nästa fråga och det är om samhället kan kräva av oss att vi ska vaccinera oss i solidaritetens namn. Påtryckningarna och opinionen om att så är fallet är nämligen starka, för att i vissa fall övergå i rena krav. Vi kunde i BT tidigare i veckan läsa hur de anställda i Marks kommun mer eller mindre tvingas att vaccinera sig om de inte vill bli omplacerade.

Ett sådant förhållningssätt känns helt absurt, integritetskränkande och otidsenligt. Det har påtagliga har övertoner av förmynderi och en storebrorsmentaliet á la George Orwell..

Vad är nästa steg i den samhälleliga solidaritetens namn? Ska vi inte samtidigt börja sätta press på rökare, överviktiga, godisgrisar, missbrukare, utbrända och kroniskt sjuka? Bör vi inte helt enkelt få dem att skärpa till sig och sluta ligga samhället och sjukvården till last?! Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha….?

Det ihåliga solidaritetsargumentet äcklar mig av flera andra skäl, då innebörden av det självgoda bröstklappandet är att Sverige genom sitt avtal med läkemedelstillverkaren Glaxo Smith Kline, har förtur på upp till 18 miljoner doser influensavaccin. Och för att citera läkemedelsjournalisten Bo Zackrisson i dennes debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Hemligt avtal styr vaccineringen”, så säger han att; ”Det är en solidaritet för de redan rika, eftersom avtalet har gett oss rätt till förtur. Det innebär också att människor i fattigare länder blir utan vaccin.”

Avtalet visar att Sverige till och med är förpliktigade att köpa mellan 9 och 18 miljoner doser. Förpliktigade! Till en enorm kostnad. För en medicinskt sett relativ lindrig influensa…

Och därav den statliga och offentliga påtryckningen för massvaccinering. För när mamma ändå har lagat så mycket mat så måste vi alla hjälpa till att försöka äta upp den så att inget går till spillo…”

Måste allt vara så förbannat roligt hela tiden? Min senaste RW-krönika.

 

”För den tillfällige motionären så är löpning ett nödvändigt ont i syfte att tappa några kilo och stävja kroppens förfall. Ont ska med ont fördrivas, helt enkelt!

För oss som springer av hävd och gammal vana, så är löpningens bakomliggande orsaker avsevärt mer nyanserade än så. Även om de flesta löpare hyser någon form av hatkärlek till sin motion så mår vi i grunden helt enkelt bra av den.

Således är löpningen, både för den vana och den tillfällige löparen, tillfredsställande, stimulerande, karaktärsdanande och jagförstärkande!

Vad löpningen däremot inte är, är rolig! Inte heller har man kul när man springer. Jag har ännu att möta en skrattande löpare. Jag har ännu att uppleva ett träningspass som känns som en förfest. Jag har ännu att förväxla min löpande omgivning med Liseberg eller Gröna Lund. Det är helt enkelt inte vad löpning är! Att springa är och ska inte vara som att titta på Pang i bygget, ackompanjerat av muntra fnissningar. Ändå är det just så som träning i allmänhet, och löpning i synnerhet, beskrivs av media och käcka förstå-sig-påare; ”löpning ska vara roligt!”

Vilken illusion! Tala om falska föresatser! Och hur många besvikna motionärer finns det inte därute som med clownnäsa och partyhatt snörat på sig skorna, bara för att upptäcka att löpträningen minsann inte var den sortens fest de trodde sig vara bjudna till.

Begrepp som ”kul” och ”roligt” är några av vår tids mest missbrukade. Det hänger naturligtvis ihop med vår fixering vid lust och upplevelse. Vi är livrädda för att ha tråkigt.  Och vi lever i de snabba kickarnas tidevarv så vi vill ha vår belöning och vi vill ha den nu! Allt ska vara roligt, gott och kul hela tiden.

Räcker det inte att löpningen har så många andra kvaliteter? Räcker det inte att löpningen tillfredsställer oss på så många andra plan? Räcker det inte att löpningen gör oss till bättre och friskare människor?

När jag springer så gör jag det för att bli tröttare och lyckligare, men knappast mer road. Måste allt vara så förbannat roligt hela tiden?”

På drift mot Idaho

I genren obskyra independent-filmer så är ”My own private Idaho” (På drift mot Idaho), en av mina absolut favoriter. Och just därför har jag i 20 år velat åka till Idaho. For no other reason.

Med samma logik så längtar jag också efter att besöka New Hampshire efter filmen o boken med titeln Hotel New Hampshire. Likaså Paris, Texas efter att ha sett Wim Wenders underbart melankoliska film med samma namn. En film med Harry Dean Stanton i huvudrollen. Harry Dean Stanton spelar också i David Lynchs ”Wild at heart”. Olyckligtvis har inte den filmen ett geografiskt namn i titeln. För då hade jag även kunnat lägga det till min bucket list av filmrelaterade platser att besöka.

 

 

 

Jag är i alla fall just nu i Idaho. I Boise närmare bestämt. Och även om det är trevligt att besöka en cineastisk association eller att suga upp livskvalitet i staden som Outside Magazine nyss rankade som USA´s ”most livable”, så är jag här av helt andra skäl.

Jag är här för att besöka Dr Jeff Shilt. Han är ortopedisk chefskirurg på ett sjukhus här i Boise och tillika triathlet. Vi har lärt känna varandra genom Gordo Byrn och hans Epic Camps, och vi har tränat tillsammans bland annat i Nya Zealand och i Boulder, Colorado. Han har till och med varit i Sverige och kört Ö till Ö med sin bror.

Då min hamstringproblematik är fortsatt olöst så har Dr J erbjudit sig att göra ett mindre ingrepp i mitt skadade muskelfäste, och i den omkringliggande vävnaden. Proceduren heter ”bone marrow grafting” och innebär att man suger ur benmärg från en del av höftkammen för att sedan injicera det i muskelfästet. I samband med detta så injiceras också botox i själva muskeln i syfte att släppa på muskulära spänningar.

 

 

Det kommer att kosta en slant. Inte ens min privata sjukförsäkring täcker detta och även om jag får en rabatt så blir det dyrt. Men det är absolut nödvändigt. Jag måste göra allt som står i min makt att bli så bra som möjligt. Att nöja sig med mindre är inget alternativ. Att foga sig och finna sig är för mig oacceptabelt. Det finns inget som inte kan bli bättre.

En av världens bästa kvinnliga triathleter, Julie Dibens, är hos Dr J samtidigt som jag. Hon har opererat sin fot och på grund av fotskadan också fått ont i knät och opererat även det. Injury is a bitch! Och när man har ont så börjar man vända och vrida på allt och ifrågasätta det mesta. Även det som tidigare inte varit ett problem. Men elitidrott bygger i hög grad på att utforska gränserna för sina fysiska och mentala gränser. Det gör ont att nå gränsen och än mer att korsa den. Men det gör långt mindre ont än vetskapen om att man inte vågade, kunde eller ville.

Jag fyller 40 till sommaren och vill gärna tävla snabbt igen. Riktigt snabbt. Det finns inga speciella skäl mer än att leva det som jag är. Att vara sann mot sin natur är inte alltid enkelt eller lätt, men nödvändigt. Och att komma till insikt om vad som styr mekaniken under motorhuven, är en gåva att få och äga.

Jag vet att livet ändras. Och att vi ändras med det. Men jag tror att vi kan och ska behålla den delen av oss själva som knyter samman nu med då. Den delen som är en dörr mellan igår och imorgon. Den delen som vi ser när vi tittar oss själva djupt i ögonen i vår egen spegelbild.

 

Att inte vara rädd. Min senaste RW-krönika…

”Jag har i dagarna kommit hem ifrån ett makalöst träningsäventyr! Inte på land utan i vatten. Längs Kroatiens och Montenegros kust har jag tillsammans med en grupp likasinnade utforskat de bråddjupa havsvatten som med sitt blåa skimmer inbjuder till långa och många utflykter iklädda simglasögon och badbyxor.

Jag simmade mellan sju och nio kilometer om dagen, sträckor som genomfördes under stor munterhet och ohöljd glädje. Att under simning vaggas av havets djupa rytm med solen över mina nakna axlar är både exalterande och lugnande. Men framförallt är det träning när den är som bäst!

Bäst, sånär som det lilla molnet som skuggar en del av mitt undermedvetna. Det är ett moln av oro. Av lätt tvekan. Av försiktighet. I den oron ligger vetskapen om att havet även gömmer faror och risker. Därför har jag ett ständigt vakande öga på eventuella maneter eller snabbkörande båtar som på en bråkdel av en sekund kan försätta mig i en livshotande situation. Även det bästa av paradis har sina ormar. Jag är medveten. Men jag är inte rädd.

Samma moln av oro och försiktighet präglar också min cykelträning. Jag är plågsamt medveten om hur skör tillvaron är när den framlevs på två hjul och vilka risker man tar när man delar den tillvaron med stora och tunga fordon. Jag cyklar alltid med hjälm. Jag undviker de värsta vägarna. Ändå finns det inga som helst garantier om att nästa bil som passerar mig inte kör på mig. Jag är medveten om detta. Men jag är inte rädd.

Inte mycket skrämmer mig när jag springer. Visserligen är jag ganska mörkrädd och har en välutvecklad fantasi och det gör att jag understundom förväntar mig skräckfilmsfigurer bakom nästa träd i skogen. Så visst är jag lite rädd ibland! Men jag springer ändå.

Massmedia har i år gjort det till något av en följetong att lyfta fram diverse dödsfall som tyvärr drabbat några av våra motionslopp. Det underliggande budskapet varandes att motion kan vara farligt.

När jag simmar, cyklar och springer så omges jag av större och mindre faror, en del reella och en del osannolika. Och när jag känner mitt hjärta hårt bultandes i mitt bröst så är det en påminnelse om att också det kan vara en fara.

Jag är medveten om alla dessa risker och alla dessa faror. Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd för det livet som levs. Jag är bara rädd för det livet som inte levs.”

I kölvattnet av Lance och frågorna ingen ställer, del 2

För en vecka sedan skrev jag om den sorgliga historien med Lance och den smutsiga verklighet i vilken han har verkat i. Jag skrev i samma inlägg också, om de frågor som svensk media borde ställa, gällande de svenska cyklisterna som verkade under samma era.

Frågor som inte bara media, utan varenda cykelentusiast i Sverige, borde ställa högt!

De frågorna lyder;

”Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?

Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.

Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte “vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?”

Inte bara jag ställer nu de här frågorna. Aftonbladet är det svenska media som varit tuffast i rapporteringen. Och den ena cyklisten efter den andra, senast i Norge, träder nu fram för att antingen erkänna egen doping eller för att bara kasta ljus över detta mörker.

Min triathlonkollega Andreas Lindén, tillika före detta proffscyklist, skriver mycket bra i sin blogg om sin syn på ämnet, och sina erfarenheter.

Responsen ifrån berörda svenska cyklister är dock fortfarande avvaktande och ovetande. Tydligen har man vare sig sett, hört eller gjort något komprometterande.

Det är så skönt att vara svensk och veta att man därigenom är helt oförvitlig, höjd över alla misstankar, och moraliskt lite starkare än omvärlden!

 

see no evil, hear no evil, do no evil

see no evil, hear no evil, do no evil

I kölvattnet av Lance och frågorna ingen ställer…

Jag har alltid varit ett fan av Lance Armstrong. Jag har, liksom miljoner andra världen över, fascinerats över hans livsöde och hans obändiga vilja att ta sig från dödens väntrum till sju TdF-segrar.

Jag har beundrat hans exceptionella fysik och hans, till synes, osvikliga psyke och never-say-die-mentalitet. Jag har beundrat hans filantropiska gärning genom Livestrong och det hopp han därmed inympat i den globala kampen mot cancer.

Jag har också varit ett fan, och en del av hans hejaklack, därför att Lance har en bakgrund som simmare och triathlet. Det är hans rötter. Likaså mina. Och hos mig, liksom hos triathlonvärlden i stort, har det alltid funnits ett kittlande hopp om att Lance efter avslutad cykelkarriär skulle återvända till sina rötter och återigen tävla i triathlon.

Lance och Ironman

Lance och Ironman

Och det var precis vad han gjorde. Efter sin comeback 1.0, med en ny podiumplats på TdF, så offentliggjorde han sin satsning, comeback 2.0, på triathlon och Ironman Hawaii. Jag jublade. Triathlon jublade. Alla jublade.

Eller, kanske inte riktigt alla. De rykten om doping som under hela hans karriär förföljt honom, började under våren 2012 att intensifieras. Samtidigt som Lance slog triathlonvärlden med häpnad genom att vinna två professionella 70.3-tävlingar (halv-IM), och i processen slog några av världens bästa triathleter, så började också marken att rämna under hans fötter.

Trots att en amerikansk federal domstol lagt ned åtalet gällande finansiering av doping (och därmed förskingring) av US Postal Team, ett lag som Lance tävlade för under  alla sina TdF-segrar, så hade USADA under en lång tid gjort separata efterforskningar i syfte att driva process mot Lance och hans gelikar. En process som har en helt annan juridisk arena än den federala domstolens.

 

 

Lance twittrar om sin oskuld

Lance twittrar om sin oskuld

När så USADA i somras tillkännagav att de verkligen hade ett case gentemot Lance så blev han därmed också avstängd tills vidare. Eftersom både USA Triathlon och WTC (ägarna av Ironman) efterlyder WADA och USADA, så innebar det ett abrupt slut på Lance Armstrongs Ironman-planer.

USADA hade då ännu inte offentliggjort sin rapport, det gjorde de först i förra veckan, och min reaktion var initialt den av förtrytelse å Lances vägnar. Hur kan man stänga av någon för ”misstänkt doping”? Hur kan man bli avstängd under utredning? Antingen är man oskyldig eller så är man dopad och visa i så fall det positiva blod- eller urinprovet! Oskyldig till dess att motsatsen bevisats, och allt det där…

Jag ville tro på Lance Armstrong. Och jag vill tro på människor. Jag vill tro gott. Jag ville tro att hans idrottsliga bedrifter var ett resultat av obändig vilja, en talang av gargantuiska mått och av fruktansvärt hård träning. Och det är de också. Men inte bara.

Jag ville tro på Lance Armstrong. Jag ville tro att det i en idrottsvärld full av fuskare och besvikelser fanns någon som höjde sig över den smutsiga och andefattiga vägen till framgång som blivit kutym genom generationer av cyklister.

Jag ville tro på Lance Armstrong därför att jag inte vill tillhöra den gruppen av individer som aldrig låter sig förundras eller hänföras av makalösa prestationer utan att peka finger och ropa ”fuskare”. Jag vill inte vara så cynisk att jag devalverar alla resultat eller misstänkliggör alla framgångar och rekord. Det är så billigt att ropa ”doping” så fort någon höjer sig över mängden. Det är så kränkande, ur idrottarens perspektiv, att inte få njuta av oförställd glädje och stolthet över den man är och det man utfört.

Nu visar det sig, med eftertankens kranka blekhet, att Lance inte var värdig det förtroendet. Inte Lance och inte heller någon av de som han tävlade med eller emot. När USADAS rapport offentliggjordes i förra veckan så innebar det ett förödande slag mot honom. Och inte bara mot honom, utan mot Team US Postal, och i förlängningen professionell cykelsport som sådan.

 

 

 

Inte för att inte cykelsporten har haft uppmärksammade skandaler förr om åren. Det har den onekligen. Liksom andra idrotter. Men trots att proffscyklingen varit så stigmatiserad, egentligen ända sedan Festina-skandalen 1998, så har inte hela sanningen dragits fram i ljuset så som nu är fallet.

Jag må vara naiv. Jag må ha varit godtrogen. Men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställt mig den vida omfattningen av systematisk doping inom professionell cykelsport. Man har inte bara accepterat dopingen utan också bejakat, utvecklat och sanktionerat den. Man har uppenbarligen strävat efter att göra den så omfattande att alla är med på ett hörn. Ingen ska stå utan skuld. Alla ska ha druckit en slurk ur tunnan med Kool-Aid. Alla ska ha ätit en bit av äpplet.

Och ingen ska prata om det. Silence is golden. Implikationerna för skvallerbyttor har varit allvarliga och omfattande. Då har man bränt sina broar. Både som fuskare inför den breda allmänheten, men framför allt som en opålitlig jävel bland sina forna bundsförvanter. The code of silence kallas ”omerta”. Nu är omerta bruten.

Sanningen verkar vara den att i princip alla cyklister under Lance-eran har dopat sig. Naturligtvis innan det också. Den som inte känner till cykelsportens mörka baksida kan exempelvis läsa Paul Kimmage bok ”A rough ride” eller boken om Tom Simpson ”Put me back on my bike”, cyklisten som dog under en TdF-etapp.

Men aldrig förr har cykelsportens smutsiga byk hängts ut till offentlig beskådan, som den görs i dagarna. Cyklister som George Hincapie, David Zabriskie och Levi Leipheimer är proffs som aldrig fällts i ett dopingprov, men som nu, tillsammans med många andra, erkänner sina försyndelser i USADA´s rapport.

Tillsammans med det som vi vet sedan tidigare så har vi en asteriks över varje framgånsrik cyklist som tävlade under Lance-eran.

Frågan jag ställer mig och frågan som ingen i Sverige verkar vilja ställa, om svenska cyklister, är;

Hur kunde svenska cyklister, under samma era, skörda stora internationella framgångar? Hur kunde dessa svenska cyklister tävla konkurrenskraftigt emot cyklister som vi idag vet var dopade under stora delar av sina karriärer?

Hur vinner man VM-silver i tempo och hur vinner man Paris-Roubaix när man har sådana motståndare? Hur vinner man etappsegrar i TdF och Girot? Det är i alla fall precis vad svenska cyklister mäktat med.

Hur befinner man sig mitt i smeten och lever, andas och äter tillsammans med sitt proffslag, och med andra lag, och ändå inte ”vet” mer om den här systematiska dopingen? Hur kan man spela okunnig i ett läge där så många träder fram med sina historier?

Jag tänker inte nämna några namn och jag pekar verkligen inga fingrar. Jag tror fortfarande på någon när denne hävdar sin oskuld. Jag hoppas innerligt att svenska cyklister ifrån den här eran har trovärdiga och rationella förklaringar. Men att säga att ”jag har aldrig testat positivt” håller inte längre. Det säger nämligen Lance också.

Jag är inte ute efter att smutskasta någon. Det tål att upprepas. Jag tror inte att någon har dopat förrän bevis eller bekännelser säger annorlunda. Det här är snarare ärliga och angelägna funderingar ifrån mig, en person som i ljuset av nya kunskaper, inte får ekvationen att gå ihop.

Under alla omständigheter så hade det varit väldigt klädsamt om även de svenska proffsen ifrån den här eran bryter ”omerta” och slutar spela ovetande om den mörka baksidan av den verklighet som de levt och försörjt sig i. Och det hade varit intressant om exempelvis SVT Sport för en gångs skull vågar ställa provocerande frågor, och ägna sig åt lite undersökande journalistik, istället för att tramsa med i hejaklacken och låtsas som det regnar.

Jag bloggar igen. Med ena handen över skrevet och den andra över bröstet.

Jag sitter i rum 130 på Hotel Excelsior i Dubrovnik, och tittar ut över den mörka horisonten som omfamnar havet. Där ute ligger ön Lokrum som jag simmat runt både igår och idag. Jag har för närvarande en liten kärlekshistoria med Dubrovnik, som ofta refereras till som ”the pearl of the Adriatic”.

 

Ön Lokrum. Dubrovnik ligger alldeles nedanför och till höger i bild. My swim of choice!

Ön Lokrum. Dubrovnik ligger alldeles nedanför och till höger i bild. My swim of choice!

 

Jag var här för första gången för några veckor sedan. Då, endast för att simma. Både här, och i det närliggande Bay of Kotor, som ligger i Montenegro.

Nu är jag här för att, med hjälp av hotellservice och social isolering, skapa koncentration och inspiration kring flera nya projekt. Jag kommer att få all anledning att återkomma till dessa projekt inom kort, men samtliga innefattar att jag i viss mån skriver och formulerar mig (OK då, jag ska bland annat skriva en bok om triathlon:), och det är både det bästa och värsta som jag vet.

Bästa, därför att det plockar fram det starkaste ur mig och får mig att tänka tanken till vägens slut. Värsta, därför att det kostar så mycket att göra just det.

Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en person som uttrycker mig för uttryckandets skull eller som skriver för ordens egenvärde. Jag må understundom vara en posör i det faktiska livet, men i allt jag sätter på pränt lägger jag ned hjärta och själ. Det är text som kan vara provocerande, kraftfull, ironisk, humoristisk och till och med pretentiös eller barnslig, men det är alltid skrivet med emfas. Inget lämnar mitt tangentbord utan att ha en tydlig signatur ifrån mig.

Jag är intresserad av många saker. Och det speglas i mina olika bloggar och texter , vilket är förvirrande för en del betraktare. I Sverige ska vi bliva vid våran läst, så att säga, och helst inte korsa de osynliga gränser som markerar vilket fack vi tillhör. Håller man därför på med sport och hälsa så ska man tammefan inte prata eller skriva om något annat än snittpuls och återhämtningsdryck. Övriga ämnen ska man således inte peta i utan lämna åt ”experterna”. Vilka de nu är?

Sålunda skriver jag, både i blogg, krönikor, artiklar och Twitter, om det som jag för stunden har i tankarna och på näthinnan.

Men det kanske jag inte borde? Jag borde kanske bara skriva om hur bra det gick på dagens simträning och vilka stretchövningar jag körde? Naturligtvis lagom marinerat i klädsam svensk ödmjukhet och mellanmjölk…

Nej, naturligtvis inte. Ingen vill i längden läsa den formen av lobotomerad text, och det hade helt enkelt inte varit jag. Jag vill ju lyfta tankar och framkalla reaktioner. Jag vill ju skriva något som berör, inspirerar och provocerar, eller som åtminstone stannar kvar i läsarens huvud en stund. Jag vill formulera mig på ett sätt där jag oundvikligen skaffar mig en fiende som hatar mig för varje hundratal anhängare som tycker om mig. Det är det enda sättet.

Men ”haters gonna hate” och jag är inte opåverkad av den turbulens som ofrånkomligen kommer av att formulera sig med ena handen över skrevet och den andra över bröstet. Utan hjärta och kuk så blir orden blodfattiga och ståndlösa. Och de orden kan PK-maffian behålla för sig själva, ingen vill läsa dem ändå.

Att kriga med idioter tar helt enkelt en massa kraft. Och man kan aldrig vinna över idioter för man tvingas sänka sig till deras nivå. Och då vinner de på ren rutin.

Inte för att jag inte uppskattar kommentarer till mina inlägg. Det gör jag! Men det kräver mycket tid och det kostar många stresshormoner att gå i polemik med meningsmotståndare som ansiktslöst prickskjuter ifrån vallgraven. Men det är priset man betalar för att tänka högt och fritt. Så länge jag får vila mellan varven, och koncentrera mig på annat, så har jag inget emot verbala nappatag!

Nu har jag vilat ett tag. Den här bloggen har legat i träda länge nog. Jag har mycket att säga, och det är här som jag kommer att säga det.

Min senaste krönika i Runner´s World!

 

”MINNEN IFRÅN FÖRR

När jag var 10 år så var jag sämst av alla killar i klassen på att springa långt. Absolut sämst. Sämre än klassens tjockis. Sämre än klassens astmatiker. Och nästan sämre än Pia som sprang så kobent att knäna gned emot varandra.

På 60 meter var jag hygglig men när det vankades två varv runt skolområdet så hade jag magfjärilar hela dagen. Två varv på tid dessutom. Det var en runda som är uppskattningsvis två kilometer men om någon hade viskat i mina troskyldiga barnaöron att det var marathon vi sprang så hade jag trott dem! Så tröstlöst långt kändes det nämligen.

Utifrån klassens interna resultat så bildades det lag till klasstävlingen Ramnasjön Runt, en årlig stafett mellan Borås skolor som var en legendarisk drabbning med mycket prestige. Jag fick springa i klassens femtelag och den kortaste sträckan därtill, 400 meter. Jag trodde jag skulle dö, så jobbigt var det.

Ramnasjön Runt var sedan min årligt återkommande Golgata igenom hela grundskolesystemet. Jag släpade mitt kors runt den sjön under mycket lidande och ångest. En gång fick jag dessutom springa förstasträckan varpå min högst mediokra löpning blev hänsynslöst exponerad.

När jag var 11 år så började jag att simma och min fysiska förmåga växte i alla avseenden. Den näst intill dagliga simträningen var intensiv och hård från insim till avsim. Därför kändes det normalt att all löpträning i skolans regi också upplevdes som medeltida tortyr. Det var upp till maxpuls inom en minut och sedan en kamp emot blodsmakande lungor och värkande ben.

Att man kunde springa i annan fart än maximal förespeglade aldrig mig. Hur skulle jag kunna vetat det? All löpning var ju nämligen på tid.

Jag blev med tiden bra mycket bättre på att springa. Men det tog lång tid innan löpning blev roligt och den upplevelsebaserade livsstil som sedan på många sätt kommit att definiera min idrottskarriär. En idrottskarriär som under många år haft just intervallöpning runt Ramnasjön som ett nyckelpass!”

Nu börjar träningen. På RIKTIGT!

Jag sitter på Clarion Plaza i Helsingborg och luktar på ett glas rödvin medan jag samlar ihop tankar, kalendarium, livslinje och fokus.

Det är här och nu det händer. Visserligen är det en allmängiltig sanning men alltför ofta är man (jag) upptagen med att antingen planera, driva framåt eller utvärdera för att hinna med att fånga den subtila känslan av nuet. Det unika i stunden. Det sköra och aldrig återkommande i ögonblicket.

I morse var en sådan vacker morgon att jag önskade att jag var åtta år igen så att jag kunde avnjuta en tidlös dag med en kravlös tillvaro. Den största sorgen med att bli äldre är vetskapen om det som går förlorat. Och oförmågan att göra något åt det.

För varje seger ens ambition vinner har man också förlorat något i den andra änden. Vad vet jag inte riktigt. Själslig ro? Kontemplativt lugn? En känsla av tillräcklighet? En förankring till mål och mening?

I den malström av ständig input och aldrig sinande output, som utgör min vardag, så är det en oerhörd lyx att få känna hur jag rensar tankar och bord, och saktar in tankar och tal så att mina kugghjul kan haka in i tillvarons kugghjul och löpa tillsammans utan gnistor och gnissel ett tag.

De flesta kallar nog detta för att ”komma ikapp”. Så även jag. Att kunna rensa inboxen, sortera papper, bockat av att-göra-listan, planerat projekten och åtminstone i sinnevärlden upprättat en känsla av kontroll och överblick. Känslan av kontroll är givetvis en chimär av stora mått. Det handlar i grund och botten om att på något intellektuellt sett kunna kontrollera det okontrollerbara i livet och att kunna tämja det vilda. Jag är mer än väl medveten om de mentala processerna som ligger bakom, och nöjer mig med krasst med att acceptera, att om det nu krävs något så banalt som att städa lådorna med träningskläder, eller köra skräp till tippen, för att trigga den känslan, så gör jag det!

Allting går i cykler och allting har faser. På engelska säger man ibland ”to roll with the punches” eller ”to know when to push and when to pull”. I mitt liv handlar det om vilken roll av min personlighet jag växlar upp och till vilken grad. Man kan inte vara allt man är hela tiden. Det kan ingen. Och medan jag alltid behåller vissa kärnvärden och fasta punkter i tillvaron, så är det en stor skillnad för mig att vara i training mode eller i work mode. Visst tränar jag även under arbetsperioder och visst ”jobbar” jag lite medan jag är i träningsperioder, men det är en stor central skillnad. Nämligen, fokus!

Jag har tränat hårt hela vintern och våren, och jag har skött min rehab efter min  operation på ett exemplariskt sätt. Min återhämtning har enligt alla normer varit rekordsnabb och jag har snarare varit en aning överambitiös om något.

Men nu, snart mitten av maj, är jag redo att börja träna på riktigt. Och då blir jag både en bättre och sämre person. Bättre som idrottsman men sämre som partner och kompis och medmänniska. Nu vill jag göra det mesta både lite bättre och lite mer. Nu är jag inte lika nöjd lika lätt. Nu är inte det mediokra längre en godkänd lösning.

Alla som någon gång tävlat och tränat på riktigt hög nivå vet hur tillvaron av JAG, JAG, JAG, JAG ser ut och känns. Om det inte tränas så ska man snart göra det eller har just gjort det. Och då är det mat. Eller terapi. Eller massage. Eller sömn. Eller utrustningsjusteringar. Eller analys och planering. Under otyglad outhärdlig eufori. Eller under bittermörk apatisk trötthet. Eller under oro och ängslighet och prestationsångest.

Nu tar jag steget in i riktigt riktig träning för första gången sedan i höstas. Det blir ett test om kroppen håller och om själen bär. Hopp och självförtroende. Drömmar och minnen. Hur det skulle kunna bli och hur det en gång var.

Jag vill så gärna köra bra i Kalmar i sommar och det är mitt mål. Likaså i Ö till Ö. Och kanske Ultraman igen. Och jag kan göra mitt bästa men inte mer än så. Livet och sporten har sitt pris och ingen av oss är samma personer som vi var för 20 år sedan, 10 år sedan eller ens 5 år sedan. Men jag älskar träningen och jag älskar kampen och jag älskar att vara den som i alla fall försökte.

Imorgon cyklar vi till Halmstad. Innan det ska jag simma. Under två veckor jobbar vi oss upp till Narvik. Det blir +200 mil och en massa timmar. Olle Massör kommer att få jobba hårt och likaså jag!

Cykla gärna med oss! Kör en dagsetapp och betala 300 kr som går direkt till Hjärnfonden! Kolla in www.leveminnet.se för schema och tider.

Sedan vill jag bara dela med mig av en riktigt cool bild som Tomas Eriksson fotograferade igår! Han och Rekyls Rudi Sabo gjorde ett helgjutet jobb igår när de motiverade mig att simma fram och tillbaka i vad som syntes vara en oändlighet:)

 

Människor lever och människor dör. Även idrottare.

I veckan avled den norska simmaren och världsstjärnan Alexander Dale Oen helt plötsligt. Det kom som en blixt ifrån klar himmel. Jag satt länge vid min dator och kände hur tårarna trängdes i ögonvrån medan en våg av sorg sköljde över mig. Nej, jag kände inte Dale Oen personligen men få saker berör mig så djupt som när unga och vitala individer rycks bort i förtid och livets krassa nyckfullhet så brutalt blottas.

Det kom som en chock. Naturligtvis. Gör det inte alltid det när någon dör? Och i synnerhet när vederbörande är en ung person.

Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Massmedia har gjort det här fenomenet till näst intill en masspsykos. Så fort en idrottsman avlider så blir det stora rubriker. Och medan alla människor i viss mån har en atletisk förmåga och är fysiskt kapabla varelser så räcker det i regel med att spela division fyra-fotboll för att klassas som ”elitidrottsman” av massmedia i sammanhanget. Och bara genom att ha fullföljt ett Göteborgsvarv så är någon i massmedias ögon ”elitmotionär”. Så när någon i de sammanhangen förolyckas så är det just den stämpeln som signalerar att här har minsann idrotten skördat ytterligare ett offer. Men hur är det med allt annat i livet som definierar en människa? Och hur många är det inte som avlider varje år under TV-tittande, på toaletten, mjölkdrickandes, sovandes eller vad folk nu gör precis innan de dör. Säger man då att ”nu har sömnen skördat ytterligare ett dödsfall”?

Jenny Strömstedt, Expressens annars utmärkta krönikör, skrev igår en krönika, ”Är det värt att anstränga sig så att man dör?” som jag fann synnerligen onyanserad och som sätter fingret på det som stör mig så mycket i de efterföljande debatterna i svallvågorna av dödsfall som Dale Oens.

Jag förstår mycket väl poängen hon vill göra med att lyfta problematiken som följer av ett prestationssamhälle, men jag tycker att hennes retorik, och de värderingar som hon därmed förmedlar, går helt vilse.
Hon skriver bland annat följande; ”I april den italienske fotbollstalangen Piermario Morosini. De avled antagligen som de allra flesta som dör en plötsligt död, av hjärtsjukdom. Det händer inte så ofta och jag tänker inte dra några storslagna och felaktiga slutsatser kring det tragiska. Men jag tänker på att de döda stjärnorna ändå offrade sina liv, om än omedvetet, för prestationen.”

Det är en befängd slutsats att dra! För det första är det EXTREMT ovanligt, vilket hon själv i viss mån antyder, att aktiva elitidrottare plötsligt avlider. Och dödsfallen i fråga är nästan alltid relaterade till någon form av medfödd defekt på hjärtat, en defekt som förr eller senare ändå hade gett sig till känna.

Ingen idrottsman vid sina sinnens fulla bruk är beredd att ”offra sitt liv” för prestationen i fråga! I alla fall ingen som jag har träffat eller mött. Idrotten och träningen är inte ett straff. Det är inte en plåga med plågan som egenvärde. Snarare är idrotten en väg till självförverkligande. Idrotten är en plattform för genomförandet av drömmar. Idrotten är en katalysator för en inre ambition och drivkraft.

Duktiga idrottsmän är intuitiva människor. Målet är att bli bättre och starkare. Det betyder att man lär sig att lyssna på sin kropps signaler. Och det är inte farligt att ta i. Det är inte farligt att bli trött. Det är inte farligt att göra sitt yttersta. Det är inte farligt att pressa sig. Men ingen, världsmästare eller inte, är garanterad fri lejd igenom livets nyckfullhet med sjukdomar och olyckor.

Långt farligare än den prestationskultur (vart finns den förresten?) som Strömstedt kritiserar, är den kravlöshet som jag tycker präglar vårt samhälle. Det är ju knappast så att barn och ungdomar tränas och hetsas för hårt utan snarare att de spelar innebandy i en kvart och sedan äter kexchoklad och blir tjocka i TV-soffan när man fredagsmyser med godispåsen, med likaledes tjocka mamma och pappa. Det är inte så att det är för många som springer marathon och kör triathlon i vårt land. Vi har inte en vällevnadsproblematik som grundas i att folk är för aktiva eller ställer för höga krav på sig själva. Snarare baseras den på slapphet, kravlöshet, undfallenhet, bekvämlighet, quick fixes och TV-shopsmentalitet.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, är något värt att dö för? Varför ska vi leva över huvud taget? Är det värt att jobba på fabrik i 30 år och sedan dö? Är det värt att jobba alls? Varför? Vi ska ju ändå dö! Studera? Nä. Tjäna pengar, varför? Eller är det bättre att jobba hårt och bli tjock och sedan dö i förtid? Konstigt att det inte skrivs lika mycket om alla patetiskt tragiska Jan Stenbeck-dödsfall där både livskvalitet och hälsa, med full vetskap och berått mod, försakats och aktivt demonterats, som det görs när någon i idrottsvärlden dör.

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.