”Kan. Vill. Vågar.

 Jag måste springa nu. Jag måste springa ikväll. Jag måste springa under lunchen. Jag måste springa innan jobbet.  Jag måste springa!

Är det inte precis så vi säger, vi löpare? Vi är så passionerade över vår idrott och motion. Och vi är så passionerade över att förbättra oss. Eller så är vi bara passionerade över vår passion. Längtan efter rörelse. Behovet av ett motstånd.

Behov och längtan kan skapa krav. Krav blir till måsten. Och då kan gränserna börja bli suddiga mellan det som livet, tillvaron och samhället faktiskt kräver av oss och det som våra personliga drivkrafter dikterar att vi gör. Det är skillnad mellan det vi gör för att vara lydiga, duktiga och ansvarstagande och det vi gör för att vara lyckliga. Och det är inte alltid ett motsatsförhållande mellan det strävsamma och plikttrogna och det lustfyllda eller villiga. Men i en tid och i en värld där agendor tecknas fulla och där lutherska piskor av plikt viner över axlarna, så är det plötsligt svårt att veta vad som är frivilligt eller inte.

Livet består av en massa val och vi väljer att välja. Men i de valen finns det en underförstådd skyldighet att faktiskt leva upp till vissa normer. Det är därför som jag måste betala mina räkningar. Jag måste betala min skatt. Jag måste besiktiga min bil. Jag måste gå ut med hundarna. Jag måste sköta mitt arbete. Jag måste handla mat. Jag måste ta ur diskmaskinen. Jag måste tvätta mina kläder. Jag måste borsta tänderna. Jag måste städa hemma. Jag måste gå på möten. Jag måste svara på e-mail. Jag måste svara i telefonen.

Men jag måste inte springa!

Jag kan springa. Jag väljer att springa. Och jag VILL springa!”

 

Här kommer min krönika ifrån det aktuella numret av Runner´s World. Den heter ”I väntan på livet” och skrevs någon vecka in på det nya året, därav anspeglingarna på nyår och så vidare.

”Ännu ett år har passerat och klockan har tickat fram ett hungrigt och valpigt 2012 som på ystra ben kliver med allt stadigare takt igenom januari.

När tiden är tillbaka på ruta ett och klockorna ringer ut det gamla så finns det anledning att addera och summera.

Hur sammanfattar man ett år? Kanske i kvantitativa siffror? Då hittar man bland annat 365 dagar som man vaknat till och lika många dagar man somnat ifrån. Ett antal hundra mil har sprungits och många därtill har cyklats. Men de siffrorna kanske säger mer om mätarställningen på benen än om mätarställningen på livet. För hur långt har livet gått egentligen? Och vart? Har det rört sig framåt, bakåt eller bara i cirklar? Har jag utvecklats under året eller står jag bara och stampar på samma ställe? Har egentligen så livet, det riktiga livet, ens börjat än!

Under många år lär man sig att förbereda för det livet som komma skall. Det är det största sprattet som åldrandet spelar på ungdomen, illusionen att livet är något som händer i framtiden. Det ska utbildas, ansvaras, förvaras och sparas för när man blir vuxen. För den tiden när allt så att säga är färdigt. Och det är då man ska göra det man egentligen ville och vara den person som man planerat att bli.

Men så upptäcker man att medan man var så upptagen att planera för livet så var det just det som mötte en i varje morgondis och som försiktigt smög ut med kvällens skuggor. Och det är livet som med skälvande steg balanserar igenom dagen och nuet, ömt hållande gårdagen och morgondagen i varsin hand.”

 

Efter några dagar av Colting Management Industries Going Big, så har jag återigen återvänt till hembygdens relativa lugn.

Då jag just nu  känner mig ungefär lika kreativ och kommunikativ som en lobotomipatient, i alla fall utan att behöva inmundiga en halv flaska rött dyrvin, så kunde jag i alla fall nöjt konstatera att senaste numret av Runner´s World hade landat i postlådan. Då jag redan fått några uppskattande mail av läsare rörande min senaste krönika så lägger jag också ut den här på bloggen. Enjoy!

Imorgon blir det stavgångsintervaller medelst dokumentärfilmsshoot (yes, med yours truly;) innan det blir turbolöpning på Ryavallen. Mmm, can you smell the fitness!?

Rik eller rik?

Jag har några kompisar som är rika. De kör Porsche och har båt, hus och äger en hög med pengar på banken. De äger och har också en ganska avsevärd sömnbrist för det mesta.

Själv är jag också rik som ett troll. Inte så värst i materiella termer men på ett annat sätt. Jag äger mycket tid. Och den vaktar jag lika noggrant som Joakim von Anka sitt kassavalv. För ju mer man säljer av sin tid i syfte att tjäna pengar desto mindre får man chansen att göra det som man egentligen vill. Däri består ju en av de stora paradoxerna med att vara en framgångsrik karriärmänniska med cash att bränna; det finns inte mycket tid att bränna de på! Och man äger måhända inte så mycket pengarna som pengarna äger en själv. Jag läste en gång om att affärsmannen och miljardären Donald Trump ogillade att lämna sin skyskrapa Trump Towers. Han sitter alltså fast i ett höghus och har koll på kontona. Det är lyckan som hans rikedom har köpt honom.

Jag älskar att diskutera strävan, motivation, lycka och livet med olika människor. Jag har kommit till slutsatsen att det mycket sällan är pengarna i sig som är kärnan och målet i sig. När man väl nått en basnivå av ekonomisk stabilitet så är det istället en annan typ av bensin i tanken. Självförverkligande. Makt. Frihet.

Jag har ofta ställt mig frågan om hur mitt liv skulle ändras om jag vann 10 miljoner och har kommit fram till att min favoritdag till stor del fortfarande skulle bestå av att dricka kaffe med morgontidning och springa eller gå långa pass i skogen och sedan äta med mina vänner.

Det finns inga Porsches på min horisont. Inte heller en längtan efter många extra nollor i slutet av kontot. Det kostar för mycket med något så dyrt. Det är lätt att bli fattig av sådan rikedom. Som det engelska talessättet säger; ”Watch out what you wish for in life. You might actually get it!”