Min senaste krönika i Runner´s World!

”Kan. Vill. Vågar.

 Jag måste springa nu. Jag måste springa ikväll. Jag måste springa under lunchen. Jag måste springa innan jobbet.  Jag måste springa!

Är det inte precis så vi säger, vi löpare? Vi är så passionerade över vår idrott och motion. Och vi är så passionerade över att förbättra oss. Eller så är vi bara passionerade över vår passion. Längtan efter rörelse. Behovet av ett motstånd.

Behov och längtan kan skapa krav. Krav blir till måsten. Och då kan gränserna börja bli suddiga mellan det som livet, tillvaron och samhället faktiskt kräver av oss och det som våra personliga drivkrafter dikterar att vi gör. Det är skillnad mellan det vi gör för att vara lydiga, duktiga och ansvarstagande och det vi gör för att vara lyckliga. Och det är inte alltid ett motsatsförhållande mellan det strävsamma och plikttrogna och det lustfyllda eller villiga. Men i en tid och i en värld där agendor tecknas fulla och där lutherska piskor av plikt viner över axlarna, så är det plötsligt svårt att veta vad som är frivilligt eller inte.

Livet består av en massa val och vi väljer att välja. Men i de valen finns det en underförstådd skyldighet att faktiskt leva upp till vissa normer. Det är därför som jag måste betala mina räkningar. Jag måste betala min skatt. Jag måste besiktiga min bil. Jag måste gå ut med hundarna. Jag måste sköta mitt arbete. Jag måste handla mat. Jag måste ta ur diskmaskinen. Jag måste tvätta mina kläder. Jag måste borsta tänderna. Jag måste städa hemma. Jag måste gå på möten. Jag måste svara på e-mail. Jag måste svara i telefonen.

Men jag måste inte springa!

Jag kan springa. Jag väljer att springa. Och jag VILL springa!”

 

Rya Åsar i Borås

Rya Åsar i Borås

Min senaste krönika i Runner´s World!

Jag skrev den här krönikan några veckor innan min höftoperation och den handlar om att uppskatta sådant vi tar för givet. Som exempelvis förmågan att kunna springa!

 

”Jag sprang just 93 minuter på Rya Åsar. Nysnön gnistrade i solen och varje gång jag vände upp och badade mitt anlete i ljuset så sorterade jag in en lyckobild i minnesarkivet. Det kan behövas för snart blir det ingen löpning på ett tag. Idag var nämligen T minus 16 dagar. Det är då jag opererar mig i båda höfterna.

Jag kommer att springa igen. Det råder ingen tvekan om det. Och jag kommer att göra det med flydda tiders fart och lätthet. Framför allt kommer jag att springa med glädje. För det är först när löpningen inte längre är förutsättningslös som dess riktiga värde skiner mer än något annat. När löpningen är en ynnest som man lyxkonsumerar så är man försiktig med kritiken. Man klagar inte över att burken var svår att öppna när den är full av rysk kaviar och inte heller att glaset bara är halvfullt om det smakar Dom Perignon.

Jag har en triathlonkompis som inte springer alls längre. Men när det begav sig så kämpade vi om medaljerna under VM 2001. Vi bytte placeringar med varandra flera gånger innan jag till slut blev trea och han femma. Ett halvår senare så cyklade han omkull under ett träningsläger och reste sig aldrig mer. Han var förlamad ifrån midjan och nedåt. Men Marc Herremans, ifrån Belgien, reste sig på ett annat sätt. Han började en ny idrottskarriär och blev med tidens världens bästa handikapptriathlet.

Så grymt kan livet vara. Men varje svårighet har också en möjlighet. Och för varje dörr som stängs så öppnas en ny. Så länge vi inte tar något för givet och slutar att uppskatta det självklara. För det självklara håller aldrig i längden. Därför njuter jag nu av nuet i varje löpning.

För det kommer garanterat en dag då mina ben inte förmår att bära mig eller min kropp att driva mig. Men den dagen är inte idag. ”

I väntan på livet; min senaste RW-krönika

Här kommer min krönika ifrån det aktuella numret av Runner´s World. Den heter ”I väntan på livet” och skrevs någon vecka in på det nya året, därav anspeglingarna på nyår och så vidare.

”Ännu ett år har passerat och klockan har tickat fram ett hungrigt och valpigt 2012 som på ystra ben kliver med allt stadigare takt igenom januari.

När tiden är tillbaka på ruta ett och klockorna ringer ut det gamla så finns det anledning att addera och summera.

Hur sammanfattar man ett år? Kanske i kvantitativa siffror? Då hittar man bland annat 365 dagar som man vaknat till och lika många dagar man somnat ifrån. Ett antal hundra mil har sprungits och många därtill har cyklats. Men de siffrorna kanske säger mer om mätarställningen på benen än om mätarställningen på livet. För hur långt har livet gått egentligen? Och vart? Har det rört sig framåt, bakåt eller bara i cirklar? Har jag utvecklats under året eller står jag bara och stampar på samma ställe? Har egentligen så livet, det riktiga livet, ens börjat än!

Under många år lär man sig att förbereda för det livet som komma skall. Det är det största sprattet som åldrandet spelar på ungdomen, illusionen att livet är något som händer i framtiden. Det ska utbildas, ansvaras, förvaras och sparas för när man blir vuxen. För den tiden när allt så att säga är färdigt. Och det är då man ska göra det man egentligen ville och vara den person som man planerat att bli.

Men så upptäcker man att medan man var så upptagen att planera för livet så var det just det som mötte en i varje morgondis och som försiktigt smög ut med kvällens skuggor. Och det är livet som med skälvande steg balanserar igenom dagen och nuet, ömt hållande gårdagen och morgondagen i varsin hand.

 

Foto: Tomas Eriksson www.bildbolaget.se

Foto: Tomas Eriksson http://www.bildbolaget.se

Perspektiv; min senaste krönika i RW

I senaste Runner´s World, som för övrigt har mig som omslagspojke (ville bara poängtera det igen om nu någon missat detta:), så återfinns min krönika. Den är skriven någon vecka efter Ultraman på Hawaii och är döpt till ”Perspektiv”

Jag har på sistone tänkt en hel del på vikten av perspektiv. Perspektiv som en gränsdragare mellan framgång och misslyckande, som ett rättesnöre mellan bra och dåligt och som en ögonöppnare mellan viktigt och oviktigt. Utan perspektiv så simmar man ensam i sin trånga guldfiskskål. Det är lätt att tro att man rör sig framåt men risken är stor att man bara rör sig runt i cirklar på samma ställe.

Både i stunder av glädje och bedrövelse behövs perspektiven. I glädjens stund som en påminnelse över att underbart är kort. Och när tillvaron släppt av oss på djupt vatten så är perspektivet klippan att stå på och stranden i sikte.

Min senaste triathlontävling var en stor besvikelse för mig. Jag hade investerat mycket tid och energi och jag var bättre förberedd än någonsin. Ändå blev det fel. Livet utfärdar nämligen aldrig några garantier.

Under tävlingens andra dag gjorde en skada sig påmind och jag hade väldigt ont i mitt vänsterben. De 28 milen som skulle cyklas var en ren plåga. Mer än en gång ville jag bryta och jag uppfylldes av min egen misär. Det som höll mig kvar på cykeln var vetskapen att längst bak i fältet tävlade en kvinna med en benprotes och att jag skulle vara förbannat glad att jag ens hade ett ben att ha ont i.

Dagen efter hade jag ännu ondare och med hänsyn till min långsiktiga hälsa så fullföljde jag aldrig den etappens 84 kilometer löpning. Och det beslutet togs under tårar, tandagnisslan och med horisontens mörka moln som en kuliss till min sinnesstämning. Känslan av besvikelse var överväldigande.

Men när jag några timmar senare åt frukost vid havet så sken solen och i vattnet lekte delfiner. Bredvid mig satt min flickvän, min bror och en av mina bästa vänner. Livet var inte så dåligt ändå. Och det kommer alltid att gå vidare. Oavsett vad som hänt.

Att göra sitt bästa är aldrig ett misslyckande.  Perspektiv ger oss inte en ursäkt att underprestera. Men den ger oss trösten att precis som framgång aldrig är permanent så är nederlag aldrig definitiva.”

Forever young. Krönika i Runner´s World.

Jag har aldrig riktigt trott på det där med åldrande. I alla fall inte för egen del. Hela konceptet verkar så abstrakt. Jag är ju den jag är. Igår, idag och imorgon. Och jag är någon som har kunnat träna mycket, hårt och svårt och ändå stå på benen dagen efter, sugen på mer. Och när det varit dags för tävling har jag alltid kunnat trycka på rätt knappar innan loppen och få alla cylindrar att tända rent.

Men så hände något. Inte vet jag om det var ålder eller inte, men det började göra lite ont. Och det började bli stelt. Och när det känns ont och stelt så går det sämre. Det går långsammare. Så även om motorn var fortsatt stark så började hjulen att gå på fälgarna.

En idrottsmans åldrande tar sig många uttryck. Hos en del är det motivationen som tryter, hos andra är det psyket, ekonomin eller den sociala situationen som inte längre tillåter ett högt idrottsligt tryck. Och så är det skador. Orsakade av slitage, brinnande ambitioner och hög smärttröskel. Eller av medfödda defekter som likt tickande bomber väntat på att brisera vid tillfälle.

Mina problem är en kombination av de två. Men nu vet jag i alla fall. När jag gick ut ifrån specialistläkaren i Boulder, Colorado så kände jag mig 20 år äldre men samtidigt lättad. Bob Dylan sjunger i sin sång Forever Young, att:” May your hands always be busy. May your feet always be swift. May you have a strong foundation. When the winds of changes swift”

Snabba fötter har man när man är ung. Inte alltid när man blir äldre. Och gammal blir man tydligen. Vare sig man vill eller inte. Men det måste vara mycket bättre att bli äldre och fortsätta att leva ungt. Inte som en förnekelse. Utan som en hyllning. En hyllning till de snabba fötterna.

Jag har inte sprungit mina sista framgångsrika tävlingar. Men den dagen kommer. Och då kommer jag ändå att fortsätta. På fälgarna om så krävs. Och de kommer att få köra ut mig med en skottkärra innan jag är färdig!

 

Min senaste krönika i Runner´s World

Efter några dagar av Colting Management Industries Going Big, så har jag återigen återvänt till hembygdens relativa lugn.

Då jag just nu  känner mig ungefär lika kreativ och kommunikativ som en lobotomipatient, i alla fall utan att behöva inmundiga en halv flaska rött dyrvin, så kunde jag i alla fall nöjt konstatera att senaste numret av Runner´s World hade landat i postlådan. Då jag redan fått några uppskattande mail av läsare rörande min senaste krönika så lägger jag också ut den här på bloggen. Enjoy!

Imorgon blir det stavgångsintervaller medelst dokumentärfilmsshoot (yes, med yours truly;) innan det blir turbolöpning på Ryavallen. Mmm, can you smell the fitness!?

Rik eller rik?

Jag har några kompisar som är rika. De kör Porsche och har båt, hus och äger en hög med pengar på banken. De äger och har också en ganska avsevärd sömnbrist för det mesta.

Själv är jag också rik som ett troll. Inte så värst i materiella termer men på ett annat sätt. Jag äger mycket tid. Och den vaktar jag lika noggrant som Joakim von Anka sitt kassavalv. För ju mer man säljer av sin tid i syfte att tjäna pengar desto mindre får man chansen att göra det som man egentligen vill. Däri består ju en av de stora paradoxerna med att vara en framgångsrik karriärmänniska med cash att bränna; det finns inte mycket tid att bränna de på! Och man äger måhända inte så mycket pengarna som pengarna äger en själv. Jag läste en gång om att affärsmannen och miljardären Donald Trump ogillade att lämna sin skyskrapa Trump Towers. Han sitter alltså fast i ett höghus och har koll på kontona. Det är lyckan som hans rikedom har köpt honom.

Jag älskar att diskutera strävan, motivation, lycka och livet med olika människor. Jag har kommit till slutsatsen att det mycket sällan är pengarna i sig som är kärnan och målet i sig. När man väl nått en basnivå av ekonomisk stabilitet så är det istället en annan typ av bensin i tanken. Självförverkligande. Makt. Frihet.

Jag har ofta ställt mig frågan om hur mitt liv skulle ändras om jag vann 10 miljoner och har kommit fram till att min favoritdag till stor del fortfarande skulle bestå av att dricka kaffe med morgontidning och springa eller gå långa pass i skogen och sedan äta med mina vänner.

Det finns inga Porsches på min horisont. Inte heller en längtan efter många extra nollor i slutet av kontot. Det kostar för mycket med något så dyrt. Det är lätt att bli fattig av sådan rikedom. Som det engelska talessättet säger; ”Watch out what you wish for in life. You might actually get it!”