Det finns en flera personer som kommenterat på bloggen om de självupplevda negativa konsekvenserna på hälsa och livskvalitet, av en vegansk eller vegetarisk livsföring. Dessutom har flera andra skickat privata meddelanden och mail till mig i samma ämne.
”Therese” heter en ung dam som har skrivit brevet till mig nedan. Hon vill gärna dela med sig av sina erfarenheter i förhoppningen att sprida lite ljus över en livsföring som kan ha potentiellt väldigt svåra konsekvenser. Läs!
–
”Käre Jonas,
Säkert finns det hälsostressade människor som tycker att du ”hetsar”, att du millitant, att du rentav är en ”LCHF-taliban”. Jag förstår de människorna och vad du sätter igång hos dem. Du pratar ofta om överviktsproblematiken, den är utbredd och många är berörda.
Själv kommer jag från den enda samhällsgruppen i Sverige där trenden är den motsatta, ”kvinnor 15-25 år” och vill ändå inte skälla ut dig för att du ”hälsohetsar” utan istället rikta ett tack;
Tack Jonas, för att du med din ”bössan mot tinningen-retorik” har hjälpt mig ta ett stort steg bort från självdestruktivitetens väg. Alltför länge har jag valt det ”moraliskt riktiga”, det ”solidariska” och det ”duktiga” utan att riktigt reflektera över hur det tärt på mig och min hälsa. Jag har givits tusen stjärnor i den Lutherska himlen, en för varje del av livet. Skola, jobb, Familj, vänner och framförallt Hälsa. Samtliga har varit eld för kråkorna.
Att försöka vara duktigast, smartast, hälsosammast, snällast, perfektast, i ett iskallt samhälle som ung och skör tjej, och dessutom som ett led i detta välja bort och förbjuda massor av naturlig näring (vegnism är ju både ”hälsosamt” och ”duktigt” i pappa statens ögon) är inte att ta ansvar för sin hälsa. Att försöka rädda hela världen men vara totalt hänsynslös mot sig själv är inte heller att ta ansvar för sin hälsa.
Att åsidosätta sina behov för att duga/passa in, är inte solidaritet!
En kost baserad på vegetabilier är ofta rik på vatten och vitaminer, saker vi behöver, i all ära. Men på bekostnad av järn, protein och tillräckligt med fett samt energi överhuvudtaget. För min del ledde det till kortslutning i kroppen och hjärnan. Muskler är svårbyggda om man är upptagen med att läsa innehållsförteckningar, mensen strular om man äter en kost som stressar kroppen (för lite fett, massa soja, för mycket fibrer). En svältande hjärna som inte ser röken av någon annan omega än 6, blir utan undantag tvångsmässig och fragil. En sådan hjärna blir hemmablind och tror att ännu ensidigare mat är lösningen, En svältande hjärna klarar inte av att välja obejktivt. Den väljer efter vad den hör utifrån.
”Mindre fett och mer fibrer” hör den från diverse ”auktoriteter”, de som borde vägleda men som missleder. ”Räkna kalorier” får man lära, sure thing alla dietister och hälsomagasin! Då kunde jag ha ångest precis hela tiden över obetydliga siffror för att jag inte klarade av attt sålla bort den köpta informationen.
Bantning är ett mycket effektivt politiskt bedövningsmedel. Anorexia som jag kämpat emot är inte bantning, det är en livsfarlig sjukdom, bedövar dock ännu mer effektivt och startar nästan undantagslöst med någon form av bantning.
Att välja att inte äta vissa saker, ledde i mitt fall till att till sist knappast äta alls. Svält av kroppen, svält av själen. Så har mitt liv sett ut. Det tog sju år att inse sambandet mellan min jante-djävul på axeln och min stundtals livshotande ätstörning.
Nu har jag fattat. Du bidrog med en av pusselbitararna!
Tack för ditt budskap om att hälsa inte är en tävling och att vi behöver känna inåt efter vad vi behöver istället för att välja utifrån normer och andras förväntinngar, och att det INTE är detsamma som att vara självisk och ond!
Vi behöver äta bra, stärkande, hälsosam mat för att orka med samhällsklimatet och att ta ställning för det vi tror på!
Tack för att tar hälsobegreppet ett steg längre, fortsätt med det!”
