Elins Risenta-bröd!

Det är jäkligt gott med bröd! Men det är gott med godis också. Ingetdera är dock särskilt hälsosamma alternativ att äta på regelbunden basis. Men bröd profileras som rena hälsomaten av mjölmaffian! Sålunda är det ju paradoxalt att det stora flertalet mjöltjockisar i vårt land är det just på grund av sitt myckna brödätande. Ett brödätande som läggs på toppen av alla andra gryn-, stärkelse-, spannmåls-, och kolhydratspäckade livsmedel som mjöltjockisen också äter.

Det typiska butiksbrödet är inte bara en generator för ohämmat kolhydratsfrosseri (en macka blir lätt sju mackor blir lätt lite godis blir lätt INTE MÄTT, FORTFARANDE SUGEN!), men innehåller sorgligt dåliga ingredienser. Typiskt är det kombinationen av glutenspäckat, bleksiktat och näringsfattigt vete- eller rågmjöl (som också skickar blodsockret genom taket) och någon typ av margarin eller delvis härdad vegetabilisk olja. Samt mer eller mindre socker och andra diffusa ingredienser.

En del konsumenter gör dock sitt bästa för att kompensera brödets fetmaskapande egenskaper, genom att bre på ett lättmargarin. Lättmargarin, mmm…! Det är vad jag skulle kalla ”bad, going on worse”.

Som utpräglad och uttalad kolhydratsnjutare så måste jag ändå kliva ned från eventuella höga hästar och villigt medge att jag också njuter, förbehållslöst, av en nygräddad pain riche eller annat bageribakat bröd, när tillfälle ges. Precis som jag också äter godis, efterrätt eller fika när jag så finner det aptitligt. Men jag gör det BARA för att det är gott och inte i någon naiv tro att jag faktiskt äter något nyttigt!

Det är dock en makalös skillnad mellan sådant bröd man köper och sådant man bakar själv! Och bakar man själv så kan man lika gärna göra det fräscht, nyttigt och gott på samma gång och använda andra ingredienser än det så, vid det här laget, trötta vetemjölet!

Elin experimenterar mycket med olika sorters ingredienser och har nu hittat en supergod mix som också blir ett mycket gott bröd! Naturligtvis glutenfritt!
Vi gillar Risentas produkter och de har nyligen kommit med många, i Sverige ännu ovanliga, livsmedel. Exempel på sådana är mandelmjöl, chiafrön och kokosmjöl. Således kallar vi vårt bröd för ”Risenta-brödet”

 

allt blir godare med kaffe!

allt blir godare med kaffe!

 

Receptet är som följer;

  • 4.5 dl filmjölk, gammaldags
  • 1 dl mörk sirap
  • 3 dl hassel-, val-, cashewnötter och mandlar, krossade eller hackade
  • 2 dl kokosmjöl
  • 3 dl mandelmjöl
  • 1 dl chiafrön
  • 1 dl pumpafrön
  • 1 dl linfrön, hela
  • 2 dl solrosfrön
  • 1.5 tsk bakpulver
  • 1.5 tsk bikarbonat
  • 0.5 dl psylliumfröskal
Blanda allt och häll i en oval brödform. Grädda på 200 grader i 45 eller så minuter. Avnjut med kallpressat kokosfett och en kopp kaffe! Och ja, det är lite sirap i men jag har inte heller kallat det för ett renlärigt LCHF-bröd:)
PS; disclaimer: Ordet mjöltjockis ska inte tas så allvarligt (jag vet ju att vi har en hel värld av bokstavstalibaner där ute), utan snarare som en beskrivning av sakernas tillstånd;  att mjöl gör folk feta! Och jag vet hur lätt det är att falla in i mjölets förlovade fettoland; jag har själv gjort det! Peace.

Jag jobbar inte längre med Borås Tidning!

Vi säger upp vårt ömsesidiga samarbete med omedelbar verkan. Både med blogg och krönikor.

Jag kommer precis ifrån ett möte med både BT´s chefredaktör och nyhetschef och uppenbarligen ställer min, i deras ögon, kontroversiella stil till med problem för dem.

Och det, i sin tur, innebär att jag inte heller är intresserad av att skriva för en publikation som inte har högre i tak för åsikter och uttrycksformer än så.

Min BT-krönika, publicerad varannan vecka sedan januari 2006, var i sig inget problem och har aldrig varit, utan det är naturligtvis den senaste veckans uppståndelse då några av mina tweets fick nyhetsvärde hos Borås egen Pravda-avdelning; Radio Sjuhärad. Ett tilltag av Radio Sju som jag i min blogg ifrågasatte och uppmärksammade och som sedan eskalerat till den typ största nyheten sedan skivat bröd.

En ”nyhet” som egentligen handlar om att jag twittrat kritiskt om radikala feminister och skrivit kuk och skäggbiff. Och hur jag sedan ifrågasatt genuspapegojorna på Radio Sju, och deras journalistiska etik då en icke-händelse och en icke-nyhet vinklas ur all proportion och på felaktiga grunder.

Detta har i sin tur inneburit ett problem för BT. Fråga mig inte varför. Men jag tänker inte jobba för någon som jag saknar förtroende för. Och jag saknar förtroende för en dagstidning vars chefredaktör sätter sig i radio, som han gjorde igår, och pratar om mig utan att på förhand ens ha bemödat sig om att ringa eller maila mig i ärendet.

När jag fick frågan av BT, för ett år sedan, om att implementera min blogg under BT´s parasoll, så bifogade jag sedan tidigare skrivna blogginlägg, och skrev i ett mail till chefredaktör Eklund följande:

”Naturligtvis så kommer ju liknande texter att väcka ont blod hos en del läsare men då har man fogat sig i att det är mellanmjölkens väg som gäller när man skriver i ett klimat där Petter Northug anses vara kontroversiell.

 Skulle jag skriva på BT så skulle jag vilja skriva på exakt samma sätt och utan att självcensurera det minsta.Ni får avgöra själva”

Jag var alltså mycket tydlig med över hur jag skriver och om vad jag skriver, vilket var helt OK, enligt honom.

Det är synd att hans och BT´s policy verkar ha ändrats sedan vår överenskommelse och att man nu är mer intresserad av att vara politiskt korrekta och strömlinjeformade.

Hur som helst så är det deras förlust och inte min. Och läsarnas. För jag vet att mina krönikor varit mycket uppskattade av många.

Min blogg kommer under alla omständigheter att finnas kvar i sin nuvarande form!

Jag vill ändå tacka BT för ett fint samarbete under åren och för att de alltid varit bra att jobba med.

Därför är jag rädd för polisen.

Det är något allvarligt fel på Polisen i Borås. Alla i sta´n vet om det. Ingen eller väldigt få pratar om det offentligt. Borås Tidning skriver lite om det, men gör det tveksamt. Och ingen tillåts kommentera artiklarna på nätet.

Polisen i Borås har ett rykte om sig om att vara väldigt hård. På gränsen till brutal. Och mer än en boråsare har fått utstå en aggressiv, godtycklig och kränkande behandling av den instans som vi så gärna vill tro är tillsatt för att värna om vår trygghet och säkerhet.

Jag pratar naturligtvis inte om alla poliser. Tvärtom. Jag känner personligen flera poliser och jag lever i tron att den absoluta merparten av poliser är duktiga, hängivna och dedikerade yrkesmänniskor. Detta handlar inte om dem. Detta handlar inte om de poliser, och de är många, som upprätthåller en yrkesetik och som verkar i en människosyn grundad på empati och tolerans.

Nej, det här inlägget handlar om de som besitter en maktfullkomlighet och som vet att de verkar i en juridisk gråzon som gör att de med stöd av lagen kommer undan med det mesta! Det handlar om de som saknar tillräcklig intellektuell, pedagogisk och argumentativ förmåga för att lösa problem och istället litar till hot, makt och våld. Det handlar om de som får en kick av att bestämma över andra och som gärna pekar med hela armen i tron att respekt åtnjuts genom stenhård auktoritet. Det handlar om de som tror att polisyrket är deras personliga vendetta eller deras privata arena för att leva ut testosteronstinn machismo.

Ingenting skapar hos mig sådant iskallt vredesmod som övergrepp och maktfullkomlighet. Och ingenting är så kränkande som att inte ha någonting att sätta emot. För med batonger, vapen, kollegornas stöd och med en kåranda där alla vaktar varandras rygg så kan vissa poliser komma undan med att bete sig förbannat illa emot försvarslösa individer. Individer som står på ”fel”ställe. Individer som säger emot. Individer som inte finner sig i att bli hunsade eller åthutade utan anledning. Individer som utan att störa promenerar hem sent en kväll. Individer som precis som jag lever i tron att vi inte lever i en polisstat. Initierade källor säger att det som man riskerar mest en fredags- eller lördagskväll i Borås, om man är lätt berusad, är inte att bli rånad eller misshandlad utan att man kan bli trakasserad av polispiketen. Skrämmande. Och oerhört stötande.

Att polisen ens utreder sig själva är helt absurt. Att en polis blir fälld för övergrepp är extremt ovanligt. BT skriver idag om ett exempel där det faktiskt skedde, men straffet för det övergreppet blev försumbart. Så mycket var den kränkningen värd. Och vad handlade det om? Jo, offret i fråga sade emot. Så som man gör om man tycker att någon har fel eller rent av är korkad. Men det gillar inte den här typen av poliser. För de är nämligen inte bara lagens väktare utan också moralens väktare. Den här typen av poliser tycker nämligen själva att de har en osviklig moralisk kompass och tycker gärna om att domdera och styra folks beteenden även utanför lagens ramar. Det är poliser med en besserwisser- och Bror Duktig-mentalitet som vill att folk ska lyda dem i alla sammanhang. De vet ju nämligen bäst! Och det tror fan det att de blir lite irriterade när människor inte förstår sitt egna bästa så då får man ju tillrättavisa dem en aning. Eller?

Själv har jag inte personligen drabbats på det sättet men jag är rädd för hur oskyddad jag är som individ om någon med batong och pistol vill jävlas med mig. Om någon med batong och pistol stör sig på mig. Om någon med batong och pistol tycker jag tar för mycket plats eller säger emot. Inte håller med.

Vibbarna finns nämligen där. Sent en kväll kom jag med tåget ifrån en föreläsning och hade bilen vid centralstationen. Jag var trött och min tjej Elin jobbade så jag skulle bara stanna och säga hej i fem minuter. Så jag stannade på lastzonen utanför restaurangen. Midnatt en fredag, nota bene. Efter att varit inne i fem minuter kör jag iväg och får piketen efter mig som kör bakom igenom halva sta´n innan den stannar mig. Jag blir uppmanad att blåsa. Fine. Så långt är det rimligt. Och jag blåste självklart grönt. Men sedan kommer en, två och till slut den tredje kollegan ut medan jag blir utfrågad om vad jag jag gjorde på restaurangen och om jag tycker det var rimligt att stanna på lastzonen. Det gjorde jag ju eftersom det var natt och jag själv bestämmer vilka risker för P-böter jag är villig att ta. Varpå jag får en lång moralpredikan om vad jag borde tänka på med parkering, om att jag kunde promenera 100 meter längre och parkera riktigt och att jag borde tänka på vad mina sponsorer (som då fanns tryckta på min BMW) tycker.
Samtidigt är hela gågatan överbelamrad med fulla ungdomar och här står fyra poliser och ska lära mig vett och etikett och vad som är bra för mitt marknadsvärde och inte!
Om jag bryter emot en lag så accepterar jag en bot, men om så inte är fallet, stå då för h-e inte och föreläs för mig om vad som är moraliskt korrekt och inte! För jag kunde verkligen inte bry mig mindre om vad Pelle Polis tycker om att jag står fem minuter på lastzon mitt i natten. Nu blev jag för paff för att egentligen säga emot men jag kan tänka mig att en ordväxling inte hade uppskattats och hur det säkert hade kunnat urarta i ”våldsamt motstånd” Ni vet, polisversionen av när någon har en annan åsikt än vad polisen själva har…

Jag har vänner och bekanta som har varit utsatta för riktiga övergrepp av polisen, övergrepp som tyst åsetts av dito polisers kollegor. Lika illa är det att polisen i sammanhanget fullständigt nonchalerar den tystnadsplikt och konfidentialitet som ska råda i deras yrke. Det är tydligen många poliser som vitt och brett låter munnen sladdra iväg skvaller och information om individer som de omhändertagit och personer som misstänks för brott utan att för den skull varit ens nära att dömas för något än. Detta är så oerhört lågt och tyder på en sådan fullständig avsaknad av ryggrad och integritet hos vederbörande. För det är tydligen lätt att gömma sig bakom en sköld av polisiär anonymitet när det kommer till självkritik och självrannsakan.

Poliser lever i en juridisk gråzon där poliser utreder poliser. Som privatperson har man inte en chans om man hamnar i en konflikt eller dispyt med en polis. I den ”normala” världen kan man be någon dra åt helvete om de beter sig illa eller man kan avfärda någon man inte vill prata med och man kan välja att inte lyssna på någon som inte har något att komma med. Med en polis? Glöm det. Tacka och ta emot och svälj skiten.
För vad är alternativet? Om man blir illa behandlad eller kränkt av en polis, vad ska man göra? Gå till polisen?

Många poliser är hjältar. Och jag skulle fortfarande ringa polisen om jag vill ha hjälp. Men en del tar den självpåtagna hjälterollen som en ursäkt för att uppträda som ett svin. Men det är inte hjältemodigt att med hjälp av sina kollegor misshandla en handikappad kebabägare för att han inte vill ”flytta på sig” när han dessutom jobbar där! Det är inte hjältemodigt att plocka upp en salongsberusad person och förnedra och maktmissbruka honom. Det är inte hjältemodigt att bara för att man pressar 100 kilo i bänkpress, har liten mandom men stor pistol, baktala, skvallra om eller svartmåla personer som inte delar deras egna fyrkantiga och svartvita världsbild.

Just därför är jag rädd för polisen. Jag är rädd för personer med oinskränkt makt som visar sig ovärdiga det förtroendet.

Och det är inte de dåliga polisernas skrämmande beteende som är värst. Det är de empatiska polisernas tystnad som är det.

Juholt är socialist. Så vad hade ni väntat er?

Solidaritet är ett ord som tungarslade och självgoda vänstermänniskor använder om hur andra bör leva så länge det inte angår dem själva.

Och ingen lever det budskapet bättre än det mustaschprydda janusansiktet Håkan Juholt. Å ena sidan stå tårögd och ömka sig över arbetslösa statare, förtidspensionerade verkstadsarbetare med permobiler och ensamstående mammor med tolv svältande barn i en klase runt sig. Å andra sidan manipulativt svettig om nätterna där han i skenet av flitens lykta sitter och fabulerar upp nya, bättre och fiffigare sätt att sko sig på systemet, skattepengarna och staten Sverige.

Socialdemokrater och socialister kan vrida sina tungor ur led rabblandes mantran om klasskamp och det klasslösa samhället. Men sanningen är allt som oftast den att den enda kampen för klass, som de är intresserade av, är den egna personliga resan in i första klass. Resan in till de priviliegarades värld och till förmånstagarnas värld. Resan in till de försuttnas värld. Men det kanske inte är en slump att försuttna rimmar med förruttna, för det är vad den lögnaktiga tungan i munnarna på sådana som Juholt gör!

Moderater och kapitalister spelar i alla fall med öppna kort så till vida att de inte hymlar med att pengar och ekonomisk frihet är den primära drivkraften för dem. De vill vara eller bli rika och det är ingen hemlighet.

Det som den ryggradslösa sossen eller socialisten gör är att förminska och baktala andra medan de själva ska smyga in bakvägen och stjäla äpplet ur Edens lustgård. Eller ännu värre, agitera för ett samhälle där en allvetande elit ska styra det okunniga proletariatet för deras egna bästa. Som fallet är i alla socialistiska samhällen genom tiderna. Och ni kan ju själva förstå vilka som ska utgöra eliten.

Det är väl också kärnan i vad som är grundläggande fel med socialism; nämligen det att andras pengar förr eller senare tar slut.

Jag läste en mycket insiktsfull krönika i Aftonbladet, skrivet av Anders Westgårdh. Jag citerar ett stycke nedan:

” Jag menar nämligen att Juholts­ olämplighet lagts i öppen dager. Inte minst genom­ hans raljanta svar på intervjufrågor och hans nonchalanta rader på Facebook där han lovar att ”göra det kvällstidningarna tycker jag borde göra”. Inte det som vore­ det självklara även om det inte stod i tidningen.

Juholt säger sig inte ha reflekterat över om det är rimligt att skattebetalarna ska bekosta även sambons del av hyran. Han hävdar att han inte känt till reglerna, inte förstått att de gällde även honom. Samma sak sade han redan 2001, då han uppmanades att bättre redovisa sina utlägg efter att ha gjort kontokortsinköp på över 100 000 kronor utan kvittounderlag. Han kände inte till reglerna.

Vad är det mer han inte fattar­? 

Jo, han förstår inte det ohållbara i att ena månaden stå och veva om barnfattigdom och växande klyftor, för att kort därpå avslöjas med en gratis fyrarummare. Han begriper inte att en Saab-­arbetare som lyckas få jobb på annan ort skulle få kämpa som ett djur för att få dra av för dubbelt boende. Han inser­ inte att den som redan tjänar 144 000 kronor

i månaden borde ha vett att dra tillbaka fingrarna ur syltburken.

Och på den raka frågan om varför han tar emot bidrag över huvud taget får Juholt det att låta som att han är nödd och tvungen. Han skyller­ på systemet.

I slutändan handlar det inte om ifall han har gjort rätt eller­ fel, formellt eller juridiskt. Han begriper helt enkelt­ inte sin roll och sitt uppdrag, vad som förväntas av ledaren i ett krisdrabbat parti som säger sig företräda låg- och medelinkomsttagare.

Toblerone är en liten choklad­bit i jämförelse.”

-Anders Westgårdh, krönikör i Aftonbladet

Who is Jonas Colting. Blogg med stor humor!

Det finns en alternativ Coltingblogg! Den heter ”Who is Jonas Colting. Harder. Better. Faster. Stronger.” Och den är fan i mig så funny! Personerna bakom, och jag känner mig veterligen dem inte, gör små teckningar och seriestrippar om min tänkta tillvaro och min filosofi. Eller kanske snarare, min icke-filosofi! Det är lite Jonas Colting bakom kulisserna eller unplugged, över det hela. Eller som en sorts roast, kanske?

Surfa in på hemsidan!

Jag känner mig hedrad, näst intill rörd faktiskt, att ha en egen ”fan-sida”! Även om den är dräpande ironisk så är det stor humor!

 

 

Den vassa eggen.

Vad är något av det mest svenska som finns? Jo, feltolkningen av vad ordet ödmjuk betyder.

I min värld så betyder det att kunna erkänna ett misstag, att vara prestigelös och att inte hävda sig på någon annans bekostnad.

Men det betyder inte att vara självutplånande eller att vara full av falsk ödmjukhet.

Och det betyder inte, som många tycks tro, att man är åsiktslös! Och att vara ödmjuk är inte samma sak som att kunna ta skit!

Ju mer offentlig en person blir, desto fler och mer åsikter skapas det om personen i fråga. Nu är ju min offentliga profil är relativt liten men jag har åsikter och är polariserande på det sättet. En del känner sig träffade. Inte AV det som jag säger och tycker. Utan ATT jag säger och tycker överhuvudtaget. Det stör tydligen som fan.

Följer man kommentarsflödet så kan man läsa en del upprörda röster. Bland annat i det här inlägget och i det här.

Jag skrev ett långt svar till ett av inläggen och det kan ni läsa nedan.

Jag skulle aldrig kunna fungera i en värld där jag kände nödd och tvungen att gardera varje åsikt eller formulering med en antingen-eller-asterix över oron att någon ska tycka annorlunda. Tyck annorlunda, för all del! Starta en blogg och basunera ut budskapet över världen, for all I care!

Jag tänker fortsättningsvis vara så spetsig och vass som min ordekvilibrism tillåter mig och om man inte tycker om det så kan man sluta att läsa och istället surfa in här.

”Mikael, det känns som om det är du och Åsa (din fru? samma mailaadress) som i så fall tycker det. Vad anbelangar Fredriks kommentar så hade han ju fel i sak och tillskrev mig ett citat som jag aldrig uttalat.

Min människosyn? Jag tror knappast att du utifrån min blogg kan uttala dig om min människosyn. Och om du med människosyn menar att jag har åsikter om vissa saker så är det i mina ögon knappast negativt. Jag är verkligen inte oförskämd om någon har en annan åsikt. Tvärtom. jag uppskattar nyanserade debatter. Med nyanserad menar jag en argumentativt underbyggd åsikt och debattinlägg. Jag blir bara irriterad när någon (som Åsa då) uttalar sig förminskande om mig för att jag just HAR en åsikt.
Och detta är en blogg! Du kan ju starta en egen blogg och se hur läsvärd den är om du skriver med med menlös åsiktslöshet och politisk korrekthet som om du hade Mona Sahlin hängande över axeln med sin varken-eller-både-och-certifiering.
Du känner mig inte. Hade du gjort det, eller ens läst mycket av det som jag skriver om, så hade du vetat att jag är värderelativist. Det betyder att jag visserligen kan ha bestämda och distinkta åsikter om samhällsföreteelser men att jag i hänseende till livsföreteelser på personlig nivå, anser att nästan allt är situationsrelaterat och ickebeständigt.
Du har rätt i en punkt, fast inte på det sättet som du själv tror. Min tolkning av världen har företräde. I min egen värld! För vems tolkning och regelbok skulle jag annars följa tycker du? Jag är dock säker på, efter att ha läst din kommentar, att du själv har en oförvitlig moralisk kompass som styr dina tankar och åsikter att strömlinjeformat passa in enligt formulär 1A.
Eller att du, av rädsla att skapa minsta lilla friktion emot din omgivning, gömmer dig bakom ett Janusansikte som skapar en åsiktsnihilism som hade gjort vilken politiker som helst stolt!”

What are the US Marines doing as a sponsor for 70,3 Worlds?

 

Jag har alltid hyst en stark aversion till militära system. De går emot mina värderingar och precis allt som jag tror på och värdesätter hos mina medmänniskor och i samhället i stort. Jag tror på den mjuka människan och den resonerande individen. Och just ”individ” är centralt. Både i dt här fallet och i mina politiska värderingar får aldrig samhälle, system eller grupp kränka eller åsidosätta individen och dennes rätt till en röst, åsikt och inflytande.

Militära system är ju uppbyggda på premisser som är precis tvärt emot. De styrs av ”gilla läget”-personer som genom hot om straff driver igenom en agenda. Straff som är helt sanktionerade av samhället inom vilket det militära systemet verkar.

Som tur är så har det här systemet, byggt på premisserna likriktning, lydnad och konformitet, fallit på sin egna idiotiska logik. I alla fall i Sverige. Den allmänna värnplikten är avskaffad och det största juridiska övergreppet i Sveriges historia har upphört, ett övergrepp där ett otal män mot sin vilja tvångsinternerats på ett regemente och tvingats delta i infantila lekar och övningar som i den civila världen hade klassats som vuxenmobbing och pennalism. För att inte tala om dåligt ledarskap! Under en period så var det trendigt att anställa gamla militärbefäl till civila chefspositioner för deras ”vana” att leda. Så patetiskt. Det är inte det minsta svårt att leda människor om de som ska ledas är tvungna och måste göra det som tilldelas dem.

Naturligtvis blev jag själv underkänd i lumpen. Jag tycker inte om när människor skriker åt mig och pekar med hela armen. Och så var jag dålig på att gilla läget, antar jag!

Men vår svenska militär är väl att betrakta som någon typ av scoutverksamhet om man jämför med USA´s motsvarighet. Tyvärr så finns det en stark vurm för bland annat US Marines inom amerikansk triathlon. Det skapar en obehaglig känsla av okritisk nationalism som manifesteras genom ett ständigt flaggviftande, religiösa utbrott och triathlonrelaterad välgörenhet.

Och, fine! Låt så vara om det håller sig till USA. Men när den största aktören i triathlonvärlden, WTC (World Triathlon Corp), som bland annat arrangerar Hawaii Ironman och hela Ironman-franchisen samt motsvarigheten på half-Ironman som kallas 70.3, låter US Marines vara titelsponsor på ett ”World Championship” så har det gått alldeles för långt!

Jag skrev ett inlägg på forumet på www.slowtwitch.com, se nedan:

 

This is neither a troll post, nor an attempt at flaming patriotism or USA. 

But, what is the US Marines doing sponsoring the 70.3 World Champs? And what is the WTC doing endorsing this companionship? 

From an international view it´s both strange, out of place and quite frankly, disturbing to have a national military force being the title sponsor for an event supposedly marketing itself as an international championship. 
In the ”real” sporting world, outside of such self-proclaiming world championships seen in boxing, triathlon etc, it would be totally unacceptable to have such a political and polarizing sponsor hosting the event. 

If WTC were hosting just an ordinary event it wouldn´t be a big deal. But if they are seriously intending to host international championships there will hopefully be many participants from all corners of the world. I´m sure a lot of them don´t feel comfortable with the force fed patriotism and military prescence. 

Sure, these events take place in the US but the actions by the WTC (this and much more) goes to show that they couldn´t care less about hosting championship that cater more to the athletes then to their own wallets. And that these events aren´t international events as much as American events organized in America with American values and patriotism at the forefront. 

I´m not saying that this patriotism is bad. You may be as patriotic and pro-Marine as you wish. I don´t judge or value this. But are the ”world champs” the right place for it? 

I know from experience that it´s almost futile and pointless to have a rational discussion about these topics. A lot of hot headed people rather let their red, white and blue cloud their ability to actually look at the point being made, than to offer an argumentative answer to the questions I´ve raised. 

When I look at this situation I´m VERY happy to have an organisation as the ITU in the world of triathlon!

Gilla läget

En kommentar här på bloggen fick mig att låta funderingen gå ett extra varv och ta tanken till slutet. Det handlade om min kritik av Ö till Ö, en tävling som jag 95 % älskar, men som jag upplever har en del brister som kan och borde åtgärdas. Konstruktiv kritik helt enkelt. Men i Sverige ska man antingen hylla förbehållslöst eller såga vid fotknölarna. Allt ska tydligen vara svart eller vitt och helt utan nyanser. Åsikter och verklighet ska helst kunna sammanfattas med tre ord på en Expressen-löpsedel. Att kunna vara i favör av, och en anhängare av något men samtidigt kunna ge välbefogad och välmenande kritik är uppenbarligen inte förenligt.

En av läsarna som kommenterade, och ni kan ju själva följa den diskussionen, tyckte att jag skulle bli bättre på att ”gilla läget”. Gilla läget. Gilla läget? Jag avskyr verkligen det förbannade uttrycket! Jag svarade honom så här:

”Gilla läget” kan du själv hålla på med. Det är sån´t militärer och mesar gör som ursäkt för att tvingas acceptera sådant man inte kan, har förmåga till, eller vågar säga till om att förändra.

Uttrycket är skapat av, och till för de sorgliga individer som knyter näven i fickan och går runt i tillvaron bärandes ett martyrens kors av missnöje. Eller av militärer, scouter eller socialdemokrater som lärt sig att deras plats i tillvaron är oföränderlig och konstant och att allt motstånd mot tingens ordning är lönlöst. Gilla läget för helvete! Acceptera! Finn dig i situationen! Ta din plats i kön! Fall in i ledet!

Jag tror inte på den självutplånande idiotin förklätt till peptalk . Det gör att alla ”gilla läget”-människor som gärna gräver en grop till stegen för att tvätta källarfönstret, tycker att någon med mitt beteende och utåtagerande är en nagel i ögat och en tumme i röven. Bättre då att klämma i med ett käckt ”gilla läget”-utrop och sedan med ett ansträngt leende knota på i motvinden och sedan pysa ut lite fräsande missnöje på klassiskt svenskt skitsnacks-manér; bakvägen, överdrivet, hätskt och med anonym avsändare. Sådana är de; de som ”gillar läget”. Fittor, hela bunten.

Jag försöker förändra situationer och skeenden som jag inte är nöjd med eller som jag inte vill finna mig i. Om livet kastar mig en kurvboll som är utanför min kontroll accepterar jag situationen. Motvilligt. Och jag gör ett högljutt motstånd. Om livet och verkligheten har trängt in mig i ett hörn som jag absolut inte vill vara i så har jag skrikandes och sparkandes blivit dragen dit. Jag lommar inte dit med en hunsad ”gilla läget”-min med svansen mellan benen som bara skulle få verkligheten att vilja straffa mig ytterligare med en hård pungspark.

I samma anda kan jag beröra ett uttryck som också har anknytning till ämnet. Nämligen att vara ödmjuk. Ödmjukhet. Vilket skämt! Inget uttryck är mer missförstått eller felaktigt använt. Jag blir ibland beskylld för att inte vara ödmjuk. Naturligtvis. Och i täten för den skanderande hopen går alla ”gilla läget”-personer som inte har en aning om ordets egentliga innebörd. I deras ögon är man nämligen, per definition, inte ödmjuk om man inte gillar läget. Alla som tar plats saknar ödmjukhet. Alla som hörs saknar ödmjukhet. Alla som framför en åsikt saknar ödmjukhet. För i den världen av retorik på dagisnivå så betyder ödmjukhet att man har förmågan att ta skit. Att ta skit och inte opponera sig. Att ta skit och se glad ut. Gilla läget liksom!

Utbrott

Och en annan sak som jag bara måste få utlopp för;

JAG HATAR MIN JÄVLA KUK-MAC BOOK PRO!

Förutom att batteritiden är bra och att den är snygg att se på (det är väl därför den är populär på reklambyråer) så är det utan tvekan den sämsta och mest opraktiska samt användarovänliga dator som jag haft.

-otydlig navigering

-mängder av onödig förbannad självhjälp som man aldrig bett om och som bara strular till allt.

-en absurt stor touchscreen som ska funka som både höger- och vänsterklick men som man kommer åt omedvetet gång efter annan och där jag, om jag inte tittar hela tiden, helt plötsligt börjar skriva på ett annat stycke i texten, eller raderat något helt, eller helt enkelt bytt fönster, eller fått fem nya, bara för att handen råkat snudda vid kukmongohelvetestouchscreenen.

-otroligt många uppdateringar mellan Mac, i-Tunes och i-Phone. For fuck sakes, gör skiten klar en gång för alla och stör mig inte med irrelevanta frågor jag ändå inte kan svara på. Vill du uppdatera? Hur i helvete ska jag veta det? Om jag måste för att skiten ska fungera, gör det då utan att fråga mig.

-mail som raderas, kategoriseras och adresseras helt random. Helt plötsligt kan jag inte maila till människor jag alltid kunnat maila till innan. Jag har idag fått mail som ”skickats” den 4 aug. Kan någon ringa Michael J Fox isåfall för det är bara 31 juli än och helt kukens back to the future.

-Dokument som bifogas sparas på några extra ställen. Bara för säkerhets och förvirringens skull. Både i Finder, Jonas Colting och på Dokument. För säkerhets skull alltså. Fast man vet aldrig om man verkligen sparat dem.

-Dokument ja, helt plötsligt funkar inte hälften av de dokumenten att skicka som jag haft innan. De är väl inte Steve Job-certifierade.

-Precis nu kom ett fönster upp, helt random, som frågade om ”jag är säker på att jag vill lämna den här sidan?” Fuck no! Touchscreen igen. Man måste tydligen skriva rakt uppifrån som en Ulla-Bella på en Mac. Glidare som kör den här hajpade skiten skriver väl aldrig ändå, de bara surfar Youtube och uppdaterar Facebook.

-i-Tunes trodde man väl skulle funka bättre iallafall. Hell no! Ca 1/3-del av all min importerade musik från min gamla i-Tunes i PC´n ”finns inte längre” då någon originalfil eller så inte kan hittas, Nähä, men skicka Steve Jobs att leta efter den då! För den fanns i min gamla i-Tunes!

Mac suger balle. Så in i helvete också.

PS: Detta inlägg är skrivet under inflytande av hög höjd, fria kromosomer och ett begynnande pungskav. Jag är inte att hållas ansvarig. Dessutom under inflytande av major fucking datastrul med försvunna mail och andra malörer, ovan beskrivna.

Klart man ska köra mot rött!

Vid högersväng alltså. Det är bara då det är aktuellt. Vilket inte vissa grötmyndiga individer med högröd min som med orden stockandes i halsen av indignation, inte fattat.

Och naturligtvis ska både bilar, cyklister, hästskjutsar och permobiler omfattas av den friheten. Och varför skulle inte det funka i Sverige? I USA och Kanada använder man den här regeln och det ökar flödet och det onödiga stillaståendet som vi är experter på i Sverige. Alla ska ju vara så förbannat artiga och försiktiga. För det känner ni väl igen? Fyrvägskorning, samtliga bilar står stilla; ”varsågod, nej, varsågod, nej varsågod DU, nej nej, varsågod DU…till hjärnblödningens gräns.      -KÖR KÖR KÖR, sitter jag naturligtvis och skriker i bilen bakom medan den veliga stackaren framför letar efter sin Alzheimers-medicin.

Regelns tillämpning innebär ju också att man kommer till ett stopp innan man påbörjar eventuell högersväng vid rött. Så det är en klassisk tillämpning av egenansvar och gott omdöme, något som vanligtvis inte tränas eller premieras i Sverige. Det ärväl därför som så många ropar hej knekt i gul reflexväst när frågan lyfts.

Än så länge pratar man om cyklister och i Stockholm. Vilket är ironiskt för det finns väl inte en cyklist som följer lagen? Man kryssar ju sig fram där det går. Själv kör jag alltid mot rödljus och enkelriktat eller där det känns safe att färdas. Fördelen men att fulköra där bilarna måste stanna är att man just kommer ur vägen för bilister och därmed minimerar risken att bli påkörd av någon småbarnsmorsa med bilen full av ångest eller någon polsk bärplockare med diffus spatial förmåga.

Eftersom testerna på Red Bulls testcenter visade att jag hade superbt perifert seende och split vision så använder jag mig av gott omdöme och olycksminimering när jag cyklar. Och jag tar fullt ansvar för mitt egna handlande och vet att jag är där ute på egen risk. Precis som det är med livet i stort.