Kommentar om kommentarer

Jag uppskattar verkligen all respons på mina inlägg! Många läsare och många kommentarer är det yttersta beviset på uppskattning som en krönikor/debattör/provokatör, kan erhålla!

Mina senaste inlägg om Crossfit har verkligen slagit an en sträng hos många läsare och responsen har varit överväldigande! Både av medhåll och mothugg. Som sig bör med andra ord!

Många av kommentarerna är mycket väl formulerade, och bidrar väldigt till att nyansera mina egna texter. Många kommentarer har välberättigade frågor. Jag önskar verkligen att jag hade större möjlighet att svara långt och uttömmande på alla kommentarer.

Nu går det dock inte. Många skriver ungefär samma sak och jag har svarat på det en gång redan. Andra föregår det som jag kommer att skriva i nästa eller nästnästa inlägg. Det här temat är nämligen långt ifrån slut utan kommer att resultera i flera olika inlägg under de kommande veckorna.

Det största skälet till att jag svarar kort, koncist eller inte alls, är att det tar mycket tid att moderera kommentarer! Jag har haft mer än 140 kommentarer under det senaste dygnet och jag kan omöjligtvis interagera med alla.

Men keep it comin´! Jag publicerar ALLA kommentarer, så länge de inte är helt irrelevanta, rena personangrepp eller extremt dåligt skrivna.

Nu ska jag färdigställa del 2. Jag vet att några inte tänker gå och lägga sig förrän jag levererar:)

Eureka! Jag har funnit svaret! CROSSFIT!

Underbart!

Jag har precis testat den här nya grejen! Det kallas för crossfit-l-ö-p-n-i-n-g! En fantastisk träningsform. Man liksom rör sig upprätt och framåt och på en fot i taget. Det är som att flyga!

Först tänkte jag vara ute i 75 minuter, så där ineffektivt medelintensivt och aerobt, som jag har hört att vissa tränar. Men vem har tid med det liksom? Så nu körde jag mina 75 minuter på 23 minuter. WOW! Jag hade 314 i snittpuls. Kändes grymt! Crossfitlöpning är da shit liksom!

Min crossfitinstruktör var med mig hela vägen för att se till att ”min teknik var rätt”.

Nu ska jag bara gå ut och lyfta bilen tio gånger och sedan göra kullerbyttor med förbundna ögon nedför trapporna innan jag tar en crossfitdusch. Min crossfitinstruktör är med mig all the way för att se till att ”min teknik är rätt”.

Sedan ska jag njuta av min crossfitdag och gå och kolla på när Elfsborg vinner Allsvenskan i crossfit. De springer ju både framåt, bakåt och i sidled och dessutom med redskap och bollar. Grymt att Borås har Sveriges bästa lag i crossfit! WOW! Förlåt, jag menar WOD…

Sedan ska jag träna lite mer. Jag vill ha sådana där snygga bulliga, runda och överdimensionerade axlar. Helst så att armarna liksom står rätt ut! WOW! Eller WOD! Kanske bär jag runt på mina crossfithundar hela dagen. Eller svingar de runt lite. Som en härligt roterande crossfitvikt!

Vem vet, kanske blir det till och med lite crossfitknull ikväll? Jag har blivit så oerhört snygg sedan sist. Både jag och min tjej. Vi är numer grymt fitta.

Min crossfitinstruktör har flyttat in till oss för att se till att allt går rätt till och att ”vår teknik är rätt”

Till er som säger sig inte gilla crossfit, skärp er! Hur kan man inte älska crossfit? Det är ju som att inte älska livet i sig!

Så crossfit på er allihopa! Ha en underbar crossfitdag! Nu lever vi livet i 180! Keep the faith!

 

(disclaimer; detta är inte del 2 i ”Den stora crossfitmyten”. Den kommer ikväll)

Den stora myten om crossfit! Del 1.

Crossfit är den hetaste trenden inom hälsa, träning, fitness, livsstil, utseende, funktionalitet och så vidare.  Snart sagt är alla aspekter av våra liv ”crossfit”, i någon mening.

Crossfit är nämligen ALLT. Och ALLT är crossfit. Det är så allomfattande, inkluderande, urholkat och urvattnat som begrepp att det nästan är omöjligt att kritisera. Och just detta är något av det som jag är mest kritisk till!

Inledningsvis, i alla fall. Men läs vidare…

Crossfit (CF) har som koncept försökt att ta patent på allt som ligger inom människans naturliga och onaturliga rörelsebank. Kollar man upp CF på Wikipedia så står det att; ”Crossfit är en kombination av styrke- och konditionsträning och bygger på funktionella övningar som utförs under hög intensitet och med konstant variation. Det är ett slags hybrid av tyngdlyftning, styrkelyft, gymnastik och sprinting och syftar till att skapa en så komplett och allsidig atlet som möjligt.”

Mycket intressant. Jag visste inte att man överhuvudtaget kunde använda ord som ”funktionalitet” och ”tyngdlyftning” i samma mening, när de står för diametralt motsatt innebörd. Det ena ordets innebörd (min tolkning) är förmågan att bära upp sin egen kroppsvikt utan smärta, och att ha förmågan att i asymmetrisk miljö utföra grundläggande urmänskliga rörelser. Det andra ordets innebörd är den aktivitet där man på symmetriska ytor lyfter symmetriska vikter i symmetriska rörelser i en kontrollerad miljö.

Men CF är inte bara det! CF är tydligen också att simma, köra triathlon, springa, göra armhävningar, kullerbyttor och så mycket mer. Det är åtminstone den nuvarande innebörden av CF, om man tolkar grenarna i Crossfit Games, eller om man läser in CF-utövarnas egna tolkning av sin träning.

Det innebär att hart när alla mänskliga fysiska aktiviteter är CF, inklusive att gå snabbt och tugga tuggummi samtidigt. Det innebär på samma gång att CF har lagt beslag på allt. Och kritiserar man CF så får man frågor om huruvida det betyder att det alltså är dåligt att göra armhävningar, springa fort eller lyfta tungt. Ungefär som när man i matreligiösa sammanhang kapar livsmedel. ”Vi” har tagit avokado! Det är ”vår” grönsak. Det tillhör ”vår” diet!

En avokado är en avokado är en avokado. Oavsett om veganer, raw food- eller stenålderskost-fantaster äter den. En armhävning är en armhävning är en armhävning. Oavsett om CF nu bestämt att det tillhör deras koncept.

Och nej, det är naturligtvis inte dåligt att göra armhävningar. Eller att lyfta tungt. Faktum är att jag är den första att applådera ALLA former av träning som får människor inspirerade. Och jag är den första att betona vikten av hormonell balans och hur man genom explosiv träning/sprints kan stimulera den processen. Den senaste meningen kan läsas bokstavligt. Jag var så vitt jag vet den första i Sverige som pratade och skrev om just det. Och jag är en stark förespråkare av funktionell hälsoträning! I synnerhet för elitidrottare, som en bas för den prestationsträning som de bedriver.

Frågan är bara om CF är just det? Funktionellt? Hälsoträning? För idrottare?

Nej, jag tycker inte det.

Om vi så bortser från den breda, utsmetade och allomfattande innebörden av CF, där precis alla fysiska rörelser kidnappats av CF-maffian, så är CF i den smalare och mer typiska definitionen, följande;

  • tunga explosiva lyft (olympiska) m skivstång
  • extremt hög intensitet
  • explosiva kast, hopp, ryck, vändningar och/eller stötar
  • roterande o svängande vikter, genom ex kettlebells
  • redskap som räcken, romerska ringar, viktplattor, däck etc
  • sekvenser och serier av ovanstående, allra helst till utmattning

En del kanske protesterar emot ovanstående beskrivning (se ovan för fenomenet ”CF-kidnappning”) då CF är så mycket MER! Men jag tror att nyanserade individer förstår att det knappast är CF om man skulle exkludera de ovanstående punkterna. Det är alltså inte CF att köra triathlonträning. Det är inte CF att växla mellan löpband och roddmaskin. Det kallas nämligen för crosstraining och fanns jävligt långt innan CF blev ett koncept och en affärsidé. Det är inte heller CF att springa intervaller eller att gå i skogen eller att hugga ved.

Så om vi, för diskussions skull, enas om att CF har tydliga och genomgripande inslag av ovanstående punkter, vad är det som är så fel med det?

Inget alls, om man tycker om att träna med ständig smärta! Och om det är just CF som man vill bli duktig på…

Men det råder en djup missuppfattning, i CF-världen och annorstädes, om många olika punkter:

  • vad hälsa är, och hur hälsa skapas, bibehålls och utvecklas
  • vad funktionalitet innebär
  • innebörden av begrepp som styrka och uthållighet
  • skillnad mellan symmetri och asymmetri
  • vad vi är byggda för som människor
  • att förväxla yttre attribut med prestationsförmåga
  • vilka krav vi kan o ska ställa på oss själva
  • vad vi tränar för och varför
  • investering och avkastning
  • hur idrottsmän utvecklas
  • att anpassa sig till kravprofil

Den enkla och osminkade sanningen är att CF är alldeles för intensivt, svårt (i negativ bemärkelse) och i längden skadeframkallande, för att vara en livsstilsbaserad träning.

Att träna med tynga lyft, till utmattning, och med stora mängder mjölksyra, är helt kontraindikativt till vår mänskliga anatomi och fysiologi. Vi är aeroba uthållighetsvarelser som undantagsvis kan hantera anaeroba och mjölksyraframkallande aktiviteter. Faktum är att ju större djup av aerob bas som vi har, desto hårdare kan vi jobba innan vi producerar mjölksyra. Det är ju knappast bristen på muskler eller mjölksyrebildande träning som gör att en tyngdlyftare, bodybuilders, kraftsportare eller släggkastare skulle ha akuta problem med några mils terränglöpning…

Anaeroba aktiviteter och mjölksyra stressar vår struktur och vår biokemi mycket hårt. Skaderisken är mycket stor! Titta på världens bästa anaeroba sprint- och mjölksyreidrottare; tio- och sjukamparna. De är per definition CF-experter i kvadrat. De är också de trasigaste idrottarna som finns. Ingen mångkampare på elitnivå kommer ifrån sin karriär utan men, det är väldokumenterat bortom all diskussion. Tittar man sedan på den totala faktiska tävlingstiden (ej uppvärmning, laddning etc) som en mångkampare har under en tävling så ser man att det handlar om några få minuter. På ett år? Kanske en timmes tävlingstid om än det.

En konditionsidrottare inom triathlon, ultralöpning, skidor, långdistanssimning etc, har timmar och timmar av tävlingstid i varje tävling. Många av dessa elitutövarna har tiotalet tävlingar á flera eller många timmar, årligen. Utan att vara skadade. Och långt upp i åldern, relativt sett. Hur många 40-plussare ser ni tävla i tio- eller sjukamp?

Det står bortom alla tvivel att människan är ett utpräglat konditionsdjur. Maximala styrkeinslag, anaerob träning och explosivitet har visserligen sin plats men som en mycket liten del av den totala arbetsbelastningen. Och absolut inte som ett dagligt inslag, eller som utgångspunkten för en hälsobas!

CF är säkert mycket stimulerande och en tillfredsställande träningsform. Till dess att man blir skadad. Eller sjuk. Eller utbränd. Eller övertränad. Och det blir man ofrånkomligen förr eller senare! Det är alltså ingen vidare träning för livslång hälsa.

Vidare är CF i klassiskt utförande, mer eller mindre förkastligt för elitsatsande idrottsmän. Åtminstone för elitsatsande konditionsidrottare, vilket är den kategori idrottsmän som jag känner o kan relatera till.

Den kanske största myten om CF är den att CF-utövare skulle vara så duktiga idrottare (utanför ”grenen” CF) och att idrottare skulle bli så mycket bättre av CF-träning. Vilket trams. Idrottare blir bra och bättre av att utöva sin idrott. Det kan krävas mer eller mindre ”träning för att kunna träna”, i syfte att motverka den dysfunktionalitet som modern miljö tillfogar våra kroppar, men i grunden så är det kärnverksamheten som gör en idrottare bättre.

-Jag vet simmare av mycket hög klass som inte kan göra tre riktiga chins.

-Jag känner cyklister som kan snitta 440 watt på en timme, som aldrig varit i ett gym, och som inte skulle klara ett regelrätt marklyft.

-Jag har kunnat ta två VM- och två EM-medaljer i triathlon, utan att kunna ha förmågan att göra en enda regelrätt knäböj med stång. Jag har under samma tid dömts ut som dysfunktionell av ”alla” experter jag träffat (sjukgymnaster, MAQ-folk etc). Frågan är; har de rätt eller är det deras idé av funktionalitet som är fel?

-Jag har sprungit 20 km på 1.06, 30 km på 1.47, och marathon på 2.44, i samband med triathlon, och aldrig kunnat göra ett regelrätt huksittande, med hela foten i marken, utan att trilla bakåt.

-Under 18 år var jag i princip aldrig skadad av triathlonträning. De enda skavanker jag ådrog mig kom ifrån övningar på gym och med vikter i ytterlägen.

-Idrottsmän skadar sig i allmänhet inte av de 14 milen löpning i veckan, eller av de 20 timmarna i veckan som ägnas kärnverksamheten, utan av de 30 minuter som ägnas tunga lyft, roterande vikt eller explosiva hopp och rörelser.

Jag inser att den här texten ger upphov till många följdfrågor och till många flera texter. Det är därför som jag kallar det här  inlägget för del 1. Jag vill dock på en gång poängtera att det som jag förespråkar i vägen av funktionell styrka, stenåldersträning, är långt förflyttat från typisk CF. Där finns framför allt inga maximala lyft i ytterlägen, eller symmetriska underlag. Framför allt bygger stenåldersträning mycket mer på en följsam rörelsebank i naturlig miljö och en balans mellan aerob och anaerob stress. Stenåldersträning är INTE crossfit!

Det finns en absurd övertro på vad styrketräning, CF och så kallad funktionsträning kan åstadkomma. Framför allt finns det djupa missförstånd om vad det innebär, för vem det är lämpligt, i vilken omfattning och hur det ska genomföras. Man ska aldrig förledas av de yttre attributen. Muskeldeff och svällande muskler är sällan indikativa för hälsa, prestation eller välmående. Alla har vi våra egna drivkrafter till att träna. Men många oerhört framgångsrika och högpresterande idrottsmän är påfallande anspråkslösa i sin fysiska framtoning.

Inte heller är något av det här svart eller vitt. Jag är naturligtvis för en traditionell cirkelträning med olika styrkeinslag. Men idag har vi en superkommersialiserad verksamhet som lockar in mängder av motionärer som vill ha sig en quickfix av CF-träning. Motionärer som sedan lyfter, kastar och svingar sig till utmattning med både dålig teknik och dålig fysisk bas.

Att träna sig utmattad eller att ha ont är sällan ett tecken att man är på väg åt rätt håll.

Elins Risenta-bröd!

Det är jäkligt gott med bröd! Men det är gott med godis också. Ingetdera är dock särskilt hälsosamma alternativ att äta på regelbunden basis. Men bröd profileras som rena hälsomaten av mjölmaffian! Sålunda är det ju paradoxalt att det stora flertalet mjöltjockisar i vårt land är det just på grund av sitt myckna brödätande. Ett brödätande som läggs på toppen av alla andra gryn-, stärkelse-, spannmåls-, och kolhydratspäckade livsmedel som mjöltjockisen också äter.

Det typiska butiksbrödet är inte bara en generator för ohämmat kolhydratsfrosseri (en macka blir lätt sju mackor blir lätt lite godis blir lätt INTE MÄTT, FORTFARANDE SUGEN!), men innehåller sorgligt dåliga ingredienser. Typiskt är det kombinationen av glutenspäckat, bleksiktat och näringsfattigt vete- eller rågmjöl (som också skickar blodsockret genom taket) och någon typ av margarin eller delvis härdad vegetabilisk olja. Samt mer eller mindre socker och andra diffusa ingredienser.

En del konsumenter gör dock sitt bästa för att kompensera brödets fetmaskapande egenskaper, genom att bre på ett lättmargarin. Lättmargarin, mmm…! Det är vad jag skulle kalla ”bad, going on worse”.

Som utpräglad och uttalad kolhydratsnjutare så måste jag ändå kliva ned från eventuella höga hästar och villigt medge att jag också njuter, förbehållslöst, av en nygräddad pain riche eller annat bageribakat bröd, när tillfälle ges. Precis som jag också äter godis, efterrätt eller fika när jag så finner det aptitligt. Men jag gör det BARA för att det är gott och inte i någon naiv tro att jag faktiskt äter något nyttigt!

Det är dock en makalös skillnad mellan sådant bröd man köper och sådant man bakar själv! Och bakar man själv så kan man lika gärna göra det fräscht, nyttigt och gott på samma gång och använda andra ingredienser än det så, vid det här laget, trötta vetemjölet!

Elin experimenterar mycket med olika sorters ingredienser och har nu hittat en supergod mix som också blir ett mycket gott bröd! Naturligtvis glutenfritt!
Vi gillar Risentas produkter och de har nyligen kommit med många, i Sverige ännu ovanliga, livsmedel. Exempel på sådana är mandelmjöl, chiafrön och kokosmjöl. Således kallar vi vårt bröd för ”Risenta-brödet”

 

allt blir godare med kaffe!

allt blir godare med kaffe!

 

Receptet är som följer;

  • 4.5 dl filmjölk, gammaldags
  • 1 dl mörk sirap
  • 3 dl hassel-, val-, cashewnötter och mandlar, krossade eller hackade
  • 2 dl kokosmjöl
  • 3 dl mandelmjöl
  • 1 dl chiafrön
  • 1 dl pumpafrön
  • 1 dl linfrön, hela
  • 2 dl solrosfrön
  • 1.5 tsk bakpulver
  • 1.5 tsk bikarbonat
  • 0.5 dl psylliumfröskal
Blanda allt och häll i en oval brödform. Grädda på 200 grader i 45 eller så minuter. Avnjut med kallpressat kokosfett och en kopp kaffe! Och ja, det är lite sirap i men jag har inte heller kallat det för ett renlärigt LCHF-bröd:)
PS; disclaimer: Ordet mjöltjockis ska inte tas så allvarligt (jag vet ju att vi har en hel värld av bokstavstalibaner där ute), utan snarare som en beskrivning av sakernas tillstånd;  att mjöl gör folk feta! Och jag vet hur lätt det är att falla in i mjölets förlovade fettoland; jag har själv gjort det! Peace.

Jag jobbar inte längre med Borås Tidning!

Vi säger upp vårt ömsesidiga samarbete med omedelbar verkan. Både med blogg och krönikor.

Jag kommer precis ifrån ett möte med både BT´s chefredaktör och nyhetschef och uppenbarligen ställer min, i deras ögon, kontroversiella stil till med problem för dem.

Och det, i sin tur, innebär att jag inte heller är intresserad av att skriva för en publikation som inte har högre i tak för åsikter och uttrycksformer än så.

Min BT-krönika, publicerad varannan vecka sedan januari 2006, var i sig inget problem och har aldrig varit, utan det är naturligtvis den senaste veckans uppståndelse då några av mina tweets fick nyhetsvärde hos Borås egen Pravda-avdelning; Radio Sjuhärad. Ett tilltag av Radio Sju som jag i min blogg ifrågasatte och uppmärksammade och som sedan eskalerat till den typ största nyheten sedan skivat bröd.

En ”nyhet” som egentligen handlar om att jag twittrat kritiskt om radikala feminister och skrivit kuk och skäggbiff. Och hur jag sedan ifrågasatt genuspapegojorna på Radio Sju, och deras journalistiska etik då en icke-händelse och en icke-nyhet vinklas ur all proportion och på felaktiga grunder.

Detta har i sin tur inneburit ett problem för BT. Fråga mig inte varför. Men jag tänker inte jobba för någon som jag saknar förtroende för. Och jag saknar förtroende för en dagstidning vars chefredaktör sätter sig i radio, som han gjorde igår, och pratar om mig utan att på förhand ens ha bemödat sig om att ringa eller maila mig i ärendet.

När jag fick frågan av BT, för ett år sedan, om att implementera min blogg under BT´s parasoll, så bifogade jag sedan tidigare skrivna blogginlägg, och skrev i ett mail till chefredaktör Eklund följande:

”Naturligtvis så kommer ju liknande texter att väcka ont blod hos en del läsare men då har man fogat sig i att det är mellanmjölkens väg som gäller när man skriver i ett klimat där Petter Northug anses vara kontroversiell.

 Skulle jag skriva på BT så skulle jag vilja skriva på exakt samma sätt och utan att självcensurera det minsta.Ni får avgöra själva”

Jag var alltså mycket tydlig med över hur jag skriver och om vad jag skriver, vilket var helt OK, enligt honom.

Det är synd att hans och BT´s policy verkar ha ändrats sedan vår överenskommelse och att man nu är mer intresserad av att vara politiskt korrekta och strömlinjeformade.

Hur som helst så är det deras förlust och inte min. Och läsarnas. För jag vet att mina krönikor varit mycket uppskattade av många.

Min blogg kommer under alla omständigheter att finnas kvar i sin nuvarande form!

Jag vill ändå tacka BT för ett fint samarbete under åren och för att de alltid varit bra att jobba med.

Nu blåser det i Landet Lagom!

Jag finner det i högsta grad komiskt att Radio Sjuhärads redaktion har så lite att göra att man fortsättningsvis betraktar det nyhetsvärdigt huruvida jag har min blogg på BT eller inte.
Oavsett om den ligger implementerad på BT´s hemsida eller inte, så kommer den att finnas kvar i nuvarande skick! Det är bara att gå in via min hemsida. Och i grunden är detta en fråga mellan chefredaktören Stefan Eklund och mig, en fråga vi ska diskutera imorgon.

Men det är uppenbart att det går stora vågor i någons ankdamm när man använder ord som kuk och skäggbiff och samtidigt kritiserar radikal feminism! Oj oj oj, PK-pöbeln löper ju amok i ren indignation över den fräckheten.

Och naturligtvis så blir den tredje statsmakten, media (i det här fallet Radio Sju), förolämpade när man som jag kritiserar den flagranta bristen på alla former av journalistisk etik, kvalitet eller opartiskhet som de dagligen ger uttryck för.

Så varsågod Radio Sjuhärad, kör på bara. Driv den här frågan RIKTIGT LÅNGT! Det är väl kul med ett lokalt litet mediadrev om en icke-fråga och en icke-händelse? Tydligen finns det inte bättre saker och större nyheter än så.

Det är tur att jag inte begått ett riktigt brott. Som att slå någon eller att ha kört rattfull eller langat knark. För om detta är konsekvenserna från att ha använt kraftuttryck, metaforer och verbala attacker på en absurd samhällsföreteelse, så vet jag inte vad som hade hänt. Kölhalning? Korsfästelse?

Om någon av mina meningsmotståndare tror att jag nu ligger i fosterställning och kvider av rädsla och ånger så kan jag göra er besvikna och meddela att jag tar den här stormen i vattenglaset med upphöjt lugn, nästan road över hur detta engagerar många!

Jag tänker inte göra en pudel. Jag tänker inte göra avbön. För vad skulle det vara över? Att jag tänker fritt och skriver fritt, oavsett om det är populärt eller inte hos åsiktspolisen? Jag skriver inte för att behaga någon och jag är inte kastrerad till undfallenhet. Det räcker väl med att många journalister i Borås är just det.

Därför är jag rädd för polisen.

Det är något allvarligt fel på Polisen i Borås. Alla i sta´n vet om det. Ingen eller väldigt få pratar om det offentligt. Borås Tidning skriver lite om det, men gör det tveksamt. Och ingen tillåts kommentera artiklarna på nätet.

Polisen i Borås har ett rykte om sig om att vara väldigt hård. På gränsen till brutal. Och mer än en boråsare har fått utstå en aggressiv, godtycklig och kränkande behandling av den instans som vi så gärna vill tro är tillsatt för att värna om vår trygghet och säkerhet.

Jag pratar naturligtvis inte om alla poliser. Tvärtom. Jag känner personligen flera poliser och jag lever i tron att den absoluta merparten av poliser är duktiga, hängivna och dedikerade yrkesmänniskor. Detta handlar inte om dem. Detta handlar inte om de poliser, och de är många, som upprätthåller en yrkesetik och som verkar i en människosyn grundad på empati och tolerans.

Nej, det här inlägget handlar om de som besitter en maktfullkomlighet och som vet att de verkar i en juridisk gråzon som gör att de med stöd av lagen kommer undan med det mesta! Det handlar om de som saknar tillräcklig intellektuell, pedagogisk och argumentativ förmåga för att lösa problem och istället litar till hot, makt och våld. Det handlar om de som får en kick av att bestämma över andra och som gärna pekar med hela armen i tron att respekt åtnjuts genom stenhård auktoritet. Det handlar om de som tror att polisyrket är deras personliga vendetta eller deras privata arena för att leva ut testosteronstinn machismo.

Ingenting skapar hos mig sådant iskallt vredesmod som övergrepp och maktfullkomlighet. Och ingenting är så kränkande som att inte ha någonting att sätta emot. För med batonger, vapen, kollegornas stöd och med en kåranda där alla vaktar varandras rygg så kan vissa poliser komma undan med att bete sig förbannat illa emot försvarslösa individer. Individer som står på ”fel”ställe. Individer som säger emot. Individer som inte finner sig i att bli hunsade eller åthutade utan anledning. Individer som utan att störa promenerar hem sent en kväll. Individer som precis som jag lever i tron att vi inte lever i en polisstat. Initierade källor säger att det som man riskerar mest en fredags- eller lördagskväll i Borås, om man är lätt berusad, är inte att bli rånad eller misshandlad utan att man kan bli trakasserad av polispiketen. Skrämmande. Och oerhört stötande.

Att polisen ens utreder sig själva är helt absurt. Att en polis blir fälld för övergrepp är extremt ovanligt. BT skriver idag om ett exempel där det faktiskt skedde, men straffet för det övergreppet blev försumbart. Så mycket var den kränkningen värd. Och vad handlade det om? Jo, offret i fråga sade emot. Så som man gör om man tycker att någon har fel eller rent av är korkad. Men det gillar inte den här typen av poliser. För de är nämligen inte bara lagens väktare utan också moralens väktare. Den här typen av poliser tycker nämligen själva att de har en osviklig moralisk kompass och tycker gärna om att domdera och styra folks beteenden även utanför lagens ramar. Det är poliser med en besserwisser- och Bror Duktig-mentalitet som vill att folk ska lyda dem i alla sammanhang. De vet ju nämligen bäst! Och det tror fan det att de blir lite irriterade när människor inte förstår sitt egna bästa så då får man ju tillrättavisa dem en aning. Eller?

Själv har jag inte personligen drabbats på det sättet men jag är rädd för hur oskyddad jag är som individ om någon med batong och pistol vill jävlas med mig. Om någon med batong och pistol stör sig på mig. Om någon med batong och pistol tycker jag tar för mycket plats eller säger emot. Inte håller med.

Vibbarna finns nämligen där. Sent en kväll kom jag med tåget ifrån en föreläsning och hade bilen vid centralstationen. Jag var trött och min tjej Elin jobbade så jag skulle bara stanna och säga hej i fem minuter. Så jag stannade på lastzonen utanför restaurangen. Midnatt en fredag, nota bene. Efter att varit inne i fem minuter kör jag iväg och får piketen efter mig som kör bakom igenom halva sta´n innan den stannar mig. Jag blir uppmanad att blåsa. Fine. Så långt är det rimligt. Och jag blåste självklart grönt. Men sedan kommer en, två och till slut den tredje kollegan ut medan jag blir utfrågad om vad jag jag gjorde på restaurangen och om jag tycker det var rimligt att stanna på lastzonen. Det gjorde jag ju eftersom det var natt och jag själv bestämmer vilka risker för P-böter jag är villig att ta. Varpå jag får en lång moralpredikan om vad jag borde tänka på med parkering, om att jag kunde promenera 100 meter längre och parkera riktigt och att jag borde tänka på vad mina sponsorer (som då fanns tryckta på min BMW) tycker.
Samtidigt är hela gågatan överbelamrad med fulla ungdomar och här står fyra poliser och ska lära mig vett och etikett och vad som är bra för mitt marknadsvärde och inte!
Om jag bryter emot en lag så accepterar jag en bot, men om så inte är fallet, stå då för h-e inte och föreläs för mig om vad som är moraliskt korrekt och inte! För jag kunde verkligen inte bry mig mindre om vad Pelle Polis tycker om att jag står fem minuter på lastzon mitt i natten. Nu blev jag för paff för att egentligen säga emot men jag kan tänka mig att en ordväxling inte hade uppskattats och hur det säkert hade kunnat urarta i ”våldsamt motstånd” Ni vet, polisversionen av när någon har en annan åsikt än vad polisen själva har…

Jag har vänner och bekanta som har varit utsatta för riktiga övergrepp av polisen, övergrepp som tyst åsetts av dito polisers kollegor. Lika illa är det att polisen i sammanhanget fullständigt nonchalerar den tystnadsplikt och konfidentialitet som ska råda i deras yrke. Det är tydligen många poliser som vitt och brett låter munnen sladdra iväg skvaller och information om individer som de omhändertagit och personer som misstänks för brott utan att för den skull varit ens nära att dömas för något än. Detta är så oerhört lågt och tyder på en sådan fullständig avsaknad av ryggrad och integritet hos vederbörande. För det är tydligen lätt att gömma sig bakom en sköld av polisiär anonymitet när det kommer till självkritik och självrannsakan.

Poliser lever i en juridisk gråzon där poliser utreder poliser. Som privatperson har man inte en chans om man hamnar i en konflikt eller dispyt med en polis. I den ”normala” världen kan man be någon dra åt helvete om de beter sig illa eller man kan avfärda någon man inte vill prata med och man kan välja att inte lyssna på någon som inte har något att komma med. Med en polis? Glöm det. Tacka och ta emot och svälj skiten.
För vad är alternativet? Om man blir illa behandlad eller kränkt av en polis, vad ska man göra? Gå till polisen?

Många poliser är hjältar. Och jag skulle fortfarande ringa polisen om jag vill ha hjälp. Men en del tar den självpåtagna hjälterollen som en ursäkt för att uppträda som ett svin. Men det är inte hjältemodigt att med hjälp av sina kollegor misshandla en handikappad kebabägare för att han inte vill ”flytta på sig” när han dessutom jobbar där! Det är inte hjältemodigt att plocka upp en salongsberusad person och förnedra och maktmissbruka honom. Det är inte hjältemodigt att bara för att man pressar 100 kilo i bänkpress, har liten mandom men stor pistol, baktala, skvallra om eller svartmåla personer som inte delar deras egna fyrkantiga och svartvita världsbild.

Just därför är jag rädd för polisen. Jag är rädd för personer med oinskränkt makt som visar sig ovärdiga det förtroendet.

Och det är inte de dåliga polisernas skrämmande beteende som är värst. Det är de empatiska polisernas tystnad som är det.