Varför köttskatt är ett absurt förslag!

Jag är på väg hem från Fuerteventura och gjorde precis en telefonintervju med TV4 Borås om förslaget till köttskatt. Jag önskar att jag hade haft tid att i detalj beskriva hur absurt, löjeväckande och kontraproduktivt det förslaget är. Inte bara för miljön utan för folkhälsan och samhällsekonomin i stort!

Jag debatterade det här i våras, då apropå förslag om Köttfri Måndag. I samband med det skrev jag följande krönika, se nedan;

Jag skrev också följande inlägg (saxat från Kostdemokrati), om de ihåliga miljöargument som används som skäl till att kritisera köttindustrin.

Och att påstå att ickeraffinerat nötkött skulle orsaka ohälsa, bara för att charkuterivaror gör det, är som att säga att bara för att ketchup är onyttigt så bör vi också undvika tomater och grönsaker i stort!

”Just nu pågår en intensiv debatt om både skolmaten och om kött. Initiativtagarna bakom ”köttfri måndag” vill minska köttkonsumtionen i Sverige och som ett led i den kampanjen vill man också införliva skolmaten. Bland annat i Borås.

Köttmotståndarna brukar peka på framför allt tre skäl till varför vi ska äta mindre eller inget kött alls; av omsorg till miljön, vår personliga hälsa och av omsorg om djuren. Inga av de argumenten håller vatten vid ett närmare skärskådande.

Jag är dock den första att erkänna att storskalig köttproduktion har enorma problem och är till stor skada för både miljö, individ och djur. Men samma problem har också storskalig spannmåls- och sojaproduktion! Att principiellt göra köttet till den stora fienden är dock absurt när det snarare handlar om globala brister i långsiktighet och resurssatsningar som är problemet. Exempelvis så har det senaste seklets allt mer eskalerande fokus på spannmål, mjöl, socker och annan stärkelserik mat inneburit en oerhörd påfrestning på miljö och ekosystem.

Dessutom har det resulterat i en explosionsartad ökning av kostrelaterad ohälsa som tagit sig uttryck i övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och cancer. Då kött, tvivels utan, är ett livsmedel som människan ätit sedan tidernas begynnelse, så är det löjeväckande att ge köttet skulden för en problematik som är hundratals år gammal och inte hundratusentals år gammal.
Vi borde alltså, ur ett rent hälsoperspektiv, äta mer och inte mindre kött! Och det ska vara kött som är vilt eller ekologiskt producerat med så frigående djur som möjligt. Inte bara är den typen av köttproduktion bra för konsumenten. Den är också bra för miljön. Vilt betande djur använder betesarealer som i många fall ändå är omöjliga att odla på. Dessa djur är också så kallade kolsänkor då de binder kol i gräset i kroppen och minskar kolutsläppen. Det innebär mindre utsläpp av koldioxid och metan än om gräset lämnades att brytas ned på marken. När man sedan själv äter detta kött så blir man en egen kolsänka liksom en del av det naturliga kolkretsloppet.
Amerikas prärier hade på 1500-talet uppskattningsvis 60 miljoner bufflar vilket sannolikt överträffar antalet köttkor som idag föds upp i USA. Var bufflarna miljöfarliga? Eller är det inte istället vår samtida produktion av kött och livsmedel som är skev?

Att äta vilt- eller ekologiskt odlat kött är inte oetiskt. I naturen äter djur andra djur. Naturen är inte en version av filmen Lejonkungen, med djur som är kompisar, utan ett kretslopp av liv och död.

Kampen för skolmaten skall tas på ett annat plan! Kött är inte fienden. Varför inte istället driva frågan om en halvfabrikatsfri dag? Eller en mjöl- och grynfri dag? Eller en sockerfri dag?”

Barn och elit, del 2

Mitt senaste inlägg har verkligen slagit an en sträng hos många. Frågan om barn och deras idrottsutövande berör.

I takt med att besöken på min sida passerade 50000 igår så ramlade kommentarerna in i en aldrig sinande takt. Många håller med, och en del håller inte med, och så finns det ganska många som helt enkelt inte förstår vad jag menar!

Istället för att svara på var och en av kommentarerna så utvecklar jag här tankarna ytterligare, samt klargör min ståndpunkt i frågan.

Att träna mycket är inte per definition ”elit”. Jag uppmuntrar alla att låta, samt uppmuntra, sina barn att vara högaktiva. Varje dag. Två gånger per dag! Så länge barnen grundar den aktiviteten i lek, spontanidrott och genuin lust. Jag är allergisk emot snuttifieringen av barns (och människors i stort) förmåga och mellanmjölksmentaliteten kring faran med mycket och varierad aktivitet!

Normen jag anammar är således inte den med promenad-innebandy två gånger i veckan med efterföljande kexchoklad. Tvärtom.

Jag vet att inget är bättre för barn än att tidigt få en god relation till sin kropp. Jag vet att inget är bättre för barn än att intuitivt lära sig vikten av övning, kontinuitet och förkovran. Jag vet att inget är bättre för barn än att testa gränser, krafter och barriärer. Jag vet att inget är bättre för barn än att få stupa i säng på kvällen med ben trötta av spring och själen fylld av lek.

Jag vet att inget är bättre för barn än omgivningens kravlösa kärlek.

Jag kommer från en idrott där man tränar mycket vid en tidig ålder; simning. Men jag kunde inte ens simma när jag var fem! Och jag började inte simträna förrän jag var 10 år gammal. Jag var synnerligen medioker fram till att jag var 14 år gammal.  Men jag fick ändå träna i en grupp där vi hade svenska ungdomsmästare som simmade i cirklar kring mig. Att jag var med hindrade inte dem att simma så hårt de ville. Och de kom att vara ovärderliga ledstjärnor, föredömen och inspirationskällor för mig. Tids nog så började jag att jaga dem på träningen. Vi hjälpte varandra.

Värt att notera; ingen av de simmarna blev senare duktiga seniorsimmare. Faktum är att man inte hittar någon svensk stjärna som också var stjärna som barn. Och definitivt inte som femåring! Tur att inte Frölander eller Alshammar hamnade i en klubb med Vasalunds mentalitet alltså.

Jag vill också dela med mig av det faktum att jag var absolut sämst i klassen på att springa terräng som 10-åring. Klassens tjocka kille sprang fortare. Klassens astmatiker dessutom. Liksom Pia vars knän var så kobenta att de gned emot varandra. De var alla bättre. Min latenta förmåga att springa var med andra ord inte helt uppenbar! Att jag, den putmagade tunga killen, skulle vinna flera EM- och VM-medaljer i triathlon, gick inte att se. Att jag skulle komma att springa maran i en Ironman på 2.44, eller 20 km på 1.06 under ett triathlon-EM var inget som stod skrivet över min person.

Men ingen sade heller till mig att jag inte dög! Aldrig. Och jag är så innerligt tacksam för de ledare och idrottslärare som jag haft genom åren som istället för att bedöma min förmåga istället bedömde min utveckling! Att bli bättre är bra nog. Tids nog kan bättre till och med bäst om man får tro på sig själv.

Att femåringar tränar är alltså inget problem. Tvärtom. Men herregud, vad ”tränar” man på när man är fem? Barn i den åldern är ju knappt mottagliga för instruktion. För att inte tala om organisation. Så vuxenvärldens begrepp kring träning och idrott är inte tillämpbara överhuvudtaget.

När ska man få börja satsa då? Ja, så tidigt man vill! Men en femåring har inga begrepp om ambition eller strävan. En femåring har inga mål. Så när idrottsföräldrar pratar om hur motiverade deras små telningar är så är det snarare ett uttryck över föräldrarnas egen ambition. Den enda drivkraften ett barn i den åldern har, är att leka och att få föräldrarnas acceptans och kärlek. Tyvärr så fortsätter många av dessa ”motiverade” barn att längre fram idrotta mer för sina föräldrars tillfredsställelse än sin egen.

Det sker ändå en naturlig selektering längre upp i åldern. Vid 10 års ålder har man en egen identitet och en egen referensram. Vid 15 års ålder är man snart vuxen och har psykologisk och känslomässig mognad.

Jag tycker inte heller att argument kring skolans eventuella hantering av akademiska talanger är relevant. Det är en helt annan sak. Som förälder har man idag alla möjligheter att ge sina barn de bästa förutsättningarna till rätt utbildning och stimulans. Ingen individs snabbare eller långsammare utveckling behöver komma på någon annans bekostnad.

En av kommentarerna på bloggen hävdade bestämt; Ska man vinna och bli bra måste man satsa i tidig ålder.

OK. Visa mig en enda världsstjärna som började hårdsatsa som femåring? Gör det, så ska jag visa dig hundra världsstjärnor som började hårdsatsa först 10 år senare.

Om barn och elit

Igår tittade vi alla på Idrottsgalan och hur Lisa Nordén tog hem en storslam av priser. Det är naturligtvis henne väl unt efter en makalös säsong. En säsong som är resultatet av många års synnerligen målmedveten satsning. Och det är en satsning som omfattat inte bara den faktiska idrottsträningen, som i sig varit exceptionellt hård, utan också hela det spektrum av livsstilsval som vi alla gör dagligen, veckovis, månatligen och årligen. Lisa har valt att under många år leva i kappsäck för att kunna vistas i den bästa miljön och att omge sig med den bästa tränaren, de bästa träningskompisarna, den största kompetensen och de bästa förutsättningarna. Lisa tackade i ett av sina tal, just sin tränare Darren Smith, för att han lärt henna vad det innebär att leva och träna som ett proffs!

Det här är en satsning 24/7. Det här är elitträning och elitsatsning i sin renaste form.

Lisa är på höjden av sin karriär och den bästa kvinnliga triathleten i världen, på kort distans.  Hon skulle ta SM-guld i tempocykling, kanske också på 5000 eller 10000 m löpning och säkert också SM-medalj på SM på 5000 m öppet vatten. Hon är helt enkelt grym!

Processen fram till den här punkten har varit runt 10 år lång, och knappt det. Hon började med triathlon efter en långcykling med sin mamma, och det mest av en slump.

I år fyller Lisa 29. Hela hennes process och elitsatsning har alltså bedrivits i vuxen ålder. Inte sedan hon var fem år gammal.

Lisa Nordéns utveckling och process står i bjärt kontrast mot den idioti som idag präglar flera av våra lagidrotters värdegrund; speciellt i lag baserade i Sthlmsregionen. Vi kunde i veckan läsa om hur Vasalund delar upp sina femåringar i bättre och sämre.

Det här är både löjligt, skrämmande, kontraproduktivt och patetiskt!

Löjligt, därför att det inte finns någon som helst koppling mellan femåringars förmåga och en vuxen människas inneboende potential sett över decennier.

Skrämmande, därför att man genom en sådan selektering mycket tidigt visar för individen vem som är värd att satsas på och vem som inte är det.

Kontraproduktivt därför att man markerar en värdegrund som bygger på kortsiktiga resultat och tillfälliga förmågor men inte det som en individ har förmåga att träna sig till under längre tid. Hur många potentiella stjärnor sorteras ut i förtid?

Patetiskt, därför att vad det här är uttryck för är ett missriktat perfektionstänk av statuskåta VD-personer med Solsidan-komplex, som alla önskar att de var pappa till John Guidetti. Realitycheck; det är ni inte! Ni är föräldrar och ledare för små barn som bara vill bli accepterade och älskade. Barn som bara vill leka idrott med sina kompisar. Barn som visserligen vill vinna när de tävlar eller spelar match, men som lika mycket gläds åt egna förbättringar eller den i idrotten inneboende spänningen.

Barn ska inte grupperas, selekteras och kritiseras. De ska däremot röra på sig mycket och ofta. Det är således inte elitträning att låta barn träna mycket och träna sig trötta. Det är ju det vi vill att de ska göra! Vi vill att de ska träna mycket och lära sig vikten av hårt gediget arbete och att talang mest handlar om förmågan att inte ge upp.

Vad vi inte vill lära våra barn är att det är kört redan i femårsåldern och att ifall man inte lyckats då, så kommer man aldrig att lyckas…

Undrar om Lisa Nordén hade stått på Idrottsgalans scen som drottning, om hon börjat sin karriär som femåring?

Äntligen har korttidsfastan slagit igenom!

Äntligen har svensk mainstream-media börjat att skriva om korttidsfasta (intermittent fasting)!

Även om jag läste om det på Marks Daily Apple redan för fem år sedan, och själv skrev om det i ”Nakna Hälsan” (se min text om korttidsfasta, från boken, i kursiverat nedan) 2010, så är tanken bakom korttidsfasta tämligen radikal, impopulär och politisk inkorrekt. INTE äta? Det vet väl alla att om man inte ställer sig i hejaklacken och förespråkar ett konstant ätande innan, under och efter träning är man både dum och oinformerad. Dessutom så uppmanar man till anorexi och ätstörningar!

Sanningen är väl den att det är vårt ätfixerade och sockerkicksberoende samhälle som sådant, som har ätstörningar!

Svenska Dagbladet skriver härom dagen om korttidsfasta. Idag jag svarade på ett mail om korttidsfasta till tidskriften Topphälsa. Och det stora skälet till att många nu intresserar sig för ämnet, är boken ”Åldrandets gåta”, en bok som är skriven av Henrik Ennart, som är är SVD-journalisten bakom ovanstående artikel.

I internationell media så har intresset funnits längre. Exempelvis så hade BBC en intressant dokumentär om ämnet för inte så länge sedan.

En sak är dock säker och det är att korttidsfasta inte är ett populärt koncept bland konventionellt tänkande dietister eller läkare. Och än mindre hos den sockermissbruksdominerade motionsvärlden där alla former av motion ursäktar ett ohämmat frosseri av  framförallt kolhydrater!

”Vi är fixerade vid mat och ätande i vår kultur. Och fel sorts mat därtill. Vi är så vana att äta minst tre till fem gånger om dagen att många människor blir helt rabiata om de missar en måltid eller om de av någon anledning inte får mat i tid. Den reaktionen är naturligtvis en effekt av en sockerstyrd fysiologi och en ämnesomsättning som är direkt beroende av konstanta och regelbundna tillskott av nya kolhydrater. Allt för att undvika kraschen som kommer när blodsockret sjunker efter den föregående måltidens insulindusch.

De flesta verkar leva i tron att om man bara så missar en enda måltid så riskerar man att bli allvarligt sjuk och undernärd. Eller i alla fall svimfärdig, svag och helt oförmögen att göra något annat än att i dvala sitta still och tomt titta framför sig.

Ändå är det ju uppenbart att i princip varenda vällevnadssjukdom (jag kallar det ju för fellevnad!) som människan i den moderna världen lider av inte alls beror på undernäring och svält utan av överkonsumtion, frosseri och en omättlighet. Och folk är ju trots att de äter ofta, mycket och regelbundet ändå trötta, håglösa, energifattiga och svaga!

För att inte tala om folk som tränar relativt regelbundet. Gymbesökarna hänger i klasar över kafédisken för att suga i sig en shake, energikaka eller återhämtningsdryck efter att ha kört ett spinningpass på 45 minuter, i tron att de nu tömt sina depåer och slitit på sina muskler så till den milda graden att de måste ha en intravenös sockerskjuts spetsad med lite syntetiskt protein om de ska orka köra ett likadant spinningpass tre dagar senare…

Hur hänger det här egentligen ihop? Är vi så sköra och ineffektiva att vi behöver en konstant energipåfyllning och är det här förhållningssättet den rätta vägen till vår bästa hälsa och prestationsförmåga?

Nej, det är snarare tvärtom! Naturligtvis ska vi äta och vi ska ha ett avslappnat, njutningsfullt och insiktsfullt förhållande till mat. Men i dagens kultur av genvägs- och reklaminfluerat ätande med ett frossande av framförallt raffinerade kolhydrater och industriellt framställda fetter så är det snarare tvärtom. Det är inte avslappnat! Det är inte njutningsfullt! I alla fall inte bortom den första minuten av sockerrush och framförallt är inte konsekvenserna njutningsbara. Och det är verkligen inte insiktsfullt!

Vi behöver vare sig äta så regelbundet som vår moderna kultur förespeglar oss och vi mår bra och bättre av kortare perioder av fasta då och då.

Återigen, som ett resultat av flera miljoner års evolution, är det rimligt att tro att vår tids tillgänglighet och överflöd av livsmedel är representativt och realistiskt som förklaringsmodell för hur människan ätit genom tiderna? Har vi haft en så jämn, god och hög tillgång på föda att vi alltid kunnat äta tre till fem gånger per dag med en efterrätt till kaffet på det? Naturligtvis inte! Snarare är det så att vi ofta var utan fast föda i ett eller flera dygn av olika anledningar. Och i syfte att överleva de kortare perioderna av svält så utvecklade kroppen olika försvarssystem som skulle sörja för vår energiförsörjning och vitalitet; främst vår fettförbränning och den kraftiga utsöndringen av hGH som bland annat återanvänder nedbrutet muskelprotein i en ny proteinsyntes.

Det är alltså väldigt bra att implementera kortare perioder, 24 till 36 timmar, av fasta då och då. Upp till en gång i veckan faktiskt. En sådan fasta definieras av att man helt enkelt inte äter någon fast föda eller dricker något annat än vatten. Syftet med detta är naturligtvis att man inte ska stimulera sitt blodsocker med påföljande insulinutsöndring. Den bästa och mest effektiva dygnsfastan löper från middag till middag eftersom man då redan har klarat av halva fastan under natten när man ändå sover.

Många tror att ett dygn utan mat är rena tortyren och att man är på gränsen till fysisk och mental kollaps och visst kan det vara så de första gångerna. I synnerhet om man är en extremt sockerdriven person. Men som de flesta vet så är det just närvaron av insulin (efter att ha ätit socker/kolhydrater) i blodet som triggar aptit och en kaka blir gärna tio kakor och en smörgås blir tio smörgåsar för man blir inte nöjd och tillfreds annars när suget sätter in. Under fastan så är insulinet inte en faktor och aptiten eller det typiska ”suget” är inte närvarande på samma sätt. Dock kan ju den känslomässiga vanan eller ens belöningssystem sätta krokben men då har man ju också upptäckt att man är slav under sockret på mer än bara det fysiska planet.

Anledningarna till, och de positiva fysiska effekterna av fastan är många:

-obefintliga insulinnivåer vilket reglerar aptit och metabolism

-en jämn energinivå under hela dygnet

-fettförbränningen ökar dramatiskt, inte minst under frånvaron av insulin

-viktminskning

-tillväxthormon; hGH, utsöndras i högre grad än annars

-man bryter fixeringen vid mat eller vissa livsmedel

-man lär sig känna igen hunger och aptit och att undvika det rutinmässiga ätandet som görs per automatik oberoende av mättnad.

-matsmältningen får vila och blodflöde dirigeras till andra delar av kroppen

-produktiviteten i övriga livet ökar när ”allt” inte handlar om mat och ätande

Jag har praktiserat 24-timmarsfastan, av och till under flera år, och jag var naturligtvis initialt skeptisk då jag levt i en kultur där man alltid förväntas att äta och fylla på depåer efter träning men resultaten har varit otroligt goda! Jag har visserligen tillåtit mig själv att förutom vatten också dricka kaffe då livet blir lite väl blekt utan några gläjdeämnen!

Jag har under de här dagarna tränat mer eller mindre som vanligt och jag har kört mellan två och fyra kortare träningspass på totalt upp till fyra timmar. Inte en enda gång har min energi sviktat eller blodsockret fallit. Fettförbränningen har varit optimal och insulinnivåerna väldigt låga och jag har tvärtom vad man kan tro känt mig stark, pigg och energisk. Den enda negativa reaktionen som jag har fått är att jag känt en lätt svidande tomhet i magen någon gång men det har varit övergående. Jag har inte heller vräkt i mig en större eller svulstigare middag vare sig före eller efter fastan. Snarare har jag ätit än mer eftertänksamt”

Varför kolhydrathysterin skapar kvinnliga ätstörningar!

Jag skrev igår om elitidrottande kvinnors mat och om studien som visar att hälften i en grupp av hårdtränande konditionsidrottare hade ohälsotecken som exempelvis utebliven menstruation och benskörhet. Forskarna anser att de äter för lite mat. Jag anser att de i mångt och mycket äter  fel mat.

Jag fick en hel del respons. Läs gärna vad Linda skriver i kommentarsfältet på min Facebook-sida, under länken till nämnda blogginlägg. Synen på vad man ska äta och den absurda fixeringen på insulindrivande och näringsfattig mat är inte bara prestationsmässigt kontraproduktiv i längden, den är dessutom djupt ohälsosam och kan leda till grava problem för individen.

En aspekt av studien berörde jag egentligen inte, och det är delen om ätstörningar. Ja, all eventuell ohälsa kan ju inte direkt kopplas till kolhydratsfixeringen. De flesta i den här referensgruppen har säkert ett relativt normalt förhållande till ätandet och till sin kropp (kroppsuppfattning/självbild), och har helt enkelt bara ”lärt” sig att äta fel mat.

En del kvinnor och tjejer har dock, tyvärr, utvecklat reella ätstörningar och en skev självbild. Och jag skulle vilja påstå att det åtminstone är en indirekt följd av kolhydratfixeringen.

Kolhydratfixering och fettfattig kost skapar nämligen följande scenario, ett scenario där individen skadar sig både fysiskt och känslomässigt:

 

-Personen upplever en låg grad av mättnad då fettfattig kost har ett mycket lågt mättnadsindex. Låg mättnad skapar ständiga sug efter liknande kolhydratstinna produkter. Det ständiga suget skickar insulinet i taket gång på gång och skapar en ond cirkel. Det ständiga suget och begäret efter ”mer” ger dåligt samvete när individen gång efter annan ger efter för suget. Suget skapar känslan av att vara en slapp eller karaktärssvag person. Man är en dålig människa som äter och äter. Men hur man man undvika att äta? Man är ju hungrig och sugen!

-Överskott på kolhydrater och bristen på fett och näring (ifrån oraffinerade produkter) skapar en biokemi som är fettinlagrande och muskelsvältande på en och samma gång. Man får en känsla av att både vara smal/undernärd och tjock på samma gång. Uttrycket ”skinny fat” kan härledas till det här fenomenet.

-Många bedrövliga träningspass och tävlingar blandas med några få pass som går bra och någon tävling som också känns lyckad. Typiskt inträffar de bra passen och tävlingarna när man lyckas rida på en socker/koffeintopp, och de små ljusglimtarna är bara en bekräftelse om att man trots allt är på rätt väg och att man bara behöver träna lite hårdare, äta lite mindre och framförallt bli lite smalare! Man lär sig att se det som man som man vill se. Det som man i undantagsfall lyckas med gör man alltså inte tack vare sin kosthållning utan trots den.

-I en konstant nedåtspiral av trötthet och olust så kan de enda ljusglimtarna i tillvaron hittas i samband med de kortvariga hormonpåslagen som individen upplever i samband med träning (helst hård). Att äta gör personen bara trött (insulinberg-o-dalbana)! Därför är det långt mer intressant att träna mer och äta mindre. Vidare in i dimman…

-I takt med att det endokrina systemet fungerar sämre och sämre så blir individen mindre och mindre stresstålig. Regleringen av stress är nämligen en av huvuduppgifterna för det endokrina systemet. När man blir minde stresstålig fungerar man sämre i vardagen. Relationer går sämre. Förhållanden går sämre. Och när sexlusten dämpas till obefintlighet (you guessed it, av det endokrina systemet), så blir det ytterligare en försämring av ett parförhållande. När allt annat i livet blir svårare och sämre så blir idrotten viktigare. Identifikationen med det man gör blir det som ”man är”. Pressen att leva upp till sig blir större. Stressen ökar ytterligare. Och så vidare ned i den onda spiralen.

-De flesta människor lider av någon form av glutenintolerans. De flesta vet inte om det! Många finner sig i ”det normala” med att alltid ha en något uppsvullen mage och återkommande obehag. Den typiska kolhydratkosten är späckad med gluten och med en konstant svullen buk så är det lätt att känna sig fet när man tittar sig i spegeln.

-Och när vi känner oss feta, vad borde vi dra ned på då? Men det fattar du väl! Fettet, så klart! Det vet ju alla…

 

Det här är framförallt ett kvinnligt problem. Och det är aktuellt då nämnda studie handlade om kvinnor. Men kolhydratfixeringen drabbar män på samma sätt, både fysiologiskt och känslomässigt. Män har dock ingen menstruation att referera till när det endokrina systemet kastar in handduken. Men jag känner ingen (idrotts)man som inte har eller har haft absurda matorgier av rent bulimiska mått, där den ena kolhydraten staplas på den andra och där magen inte har någon botten.

Och betänk den absurda paradoxen med ”den feta motionären”! Hur kommer det sig att vi har en hel subkultur med Klassiker-motionärer som tränar mycket mer en medel-Svensson men där så många ändå är att betrakta som överviktiga?

Kolla in motionsleden på Vätternrundan eller Vasaloppet så får ni se exakt vad jag menar…

Äter elitidrottande kvinnor för lite? Eller äter de bara fel?

SVT Sport hade ett intressant, men ack så grunt, inslag härom dagen. Det handlade om att elitidrottskvinnor mår ”dåligt” och att problemet är att de äter för lite. Det är i alla fall slutsatsen som forskarna bakom studien kommit fram till.

Ett av tecken på alarmerande ohälsa var frånvaron av menstruation hos häften av kvinnorna.Och det beror alltså på att de äter för lite. För lite? Kan det inte vara så att de helt enkelt äter FEL?

Vår västerländska fettfobi och den inom idrotten sanktionerade mjöl- och grynfixeringen, är att skylla för den här olyckliga situationen. Idrottskvinnor äter kanske inte för lite men de äter sannolikt helt fel! Alldeles för många raffinerade kolhydrater och alldeles för lite naturligt fett!

Kroppen är inte en bil som behöver tankas. En kalori är inte en kalori samma som en annan kalori. Maten vi äter är inte bara bränsle och framför allt är inte all mat likadant bränsle!

Kostens sammansättning betyder långt mer än själva kaloriinnehållet. Huvuduppgiften för födan är nämligen att tillhandahålla näring och substans för den ständiga nyproduktion av celler som pågår. Kroppen är stadd i ständig förvandling och förändring. Nya celler ersätter gamla celler som dör. Exempelvis är våra tarmceller utbytta på bara två veckor och det tar som mest fyra veckor att byta ut vårt hudlager.

Det är skillnad mellan näring och energi. Det är skillnad mellan hälsa och fitness. Det är skillnad mellan bra och dåligt.

När menstruationen (den tydligaste hormonella reaktionen en kvinna regelbundet genomgår) upphör, så är det ett tecken på att det endokrina (hormonella) systemet är djupt hämmat. Den utan tvekan viktigaste komponenten i kosten, för att understödja god endokrin funktion, är naturligt fett. Det sämsta för vårt endokrina system är, föga förvånande, kolhydrater och socker. För vad tror ni att insulin är? Jo, en mycket stark (och för kroppen stressande) endokrin reaktion på just kolhydrater.

Sålunda är det en milsvid skillnad på en diet bestående av exempelvis avokado, ägg, blodig biff, kokosfett, lax och spenat och en diet bestående av mackor, mackor, mackor, mackor, mackor, gröt, pasta, lättmjölk, margarin och en tomatskiva. Oavsett om vi pratar om en kalorimängd på 2000, 3000 eller 6000 kalorier per dygn!

Artikeln i sin helhet nedan (här från svd.se)

 

Många hårt tränande kvinnor äter så lite att de riskerar allvarliga skador som benskörhet och rubbad ämnesomsättning. Så många som hälften har ett så lågt energiintag att skelettet urkalkas och mensen försvinner, framgår det av en ny svensk-dansk studie på elitidrottande kvinnor.

Ätstörningar bland kvinnliga elitidrottare talas det inte mycket om och det borde det bli ändring på. Tidigare studier på bland annat på 700 norska elitidrottande kvinnor visar att två av tio har någon form av ätstörning. Enligt ny forskning från Lunds och Köpenhamns universitet kan detta leda till allvarliga skador.

Undersökningsgruppen består av 50 kvinnor mellan 18 och 39 år som tränar uthållighetssporter, exempelvis triathlon och långdistanslöpning, mer än fem gånger i veckan. Hittills pekar resultatet på att så många som hälften har menstruella rubbingar eller ingen mens alls. Lika många visar försvagningar på skelettet.

– På lång sikt får det här allvarliga hälsomässiga konsekvenser, du kan bli steril och du får stressfrakturer, benbrott, på grund av att ditt skelett är nedsatt, säger Anna Melin, doktorand vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till  Sveriges Radio.

Hård träning i kombination med lågt energiintag tycks hämma produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen, liksom ett antal andra hormoner som hjälper till att bygga skelettet. En genomsnittlig kvinna behöver få i sig omkring 2 000 kalorier om dagen. En elitidrottande kvinna behöver kanske det dubbla.

– Det kan vara svårt att få i sig, särskilt om maten är kalorisnål och fiberrik, tror Anna Melin.

Men hon tycker sig också se en annan anledning till att hårt tränande kvinnor äter för lite:

– Det är inte speciellt kvinnligt att äta mycket mat. Många av de försökspersoner som kommer hit berättar att de får kommentarer som: ”Amen gud, ska du äta allt det”. Om du samtidigt är inom en idrott som fokuserar mycket på vikt tänker du dig kanske för innan du i sociala sammanhang äter mycket, säger hon.

Anders Sjödin, läkare och assisterande professor som tidigare har arbetat med svenska skidlandslaget, har också varit involverad i studien. Han menar att det är viktigt att nå ut med information om att man kan äta långt mer än man tror utan att gå upp i vikt:

– Forskning borde göra skillnad och fungera som ett användbart verktyg. Idrottstränare borde kunna använda verktygen vi utvecklar, för att identifiera vilka kvinnor som lider av ätstörningar och se till att de får adekvat hjälp.”

 

Det här är idrottsrörelsens eget fel. Man slår undan benen på sina aktiva genom desinformation och politisk korrekthet, liksom undfallenheten att värna sina aktivas intressen mer än sina sponsorers. Vilka är några av idrottssveriges främsta sponsorer? Jo, mjölmaffian med AXA och Kungsörnen i spetsen.

Det är bara att läsa RF´s kostrekommendationer för att se vad jag menar. Jag skrev ett djupt kritiskt blogginlägg förra året om det;  Lita inte på RF´s kostrekommendationer.

Där skriver jag bland annat;
Problemet är bara den desinformation som den ibland sprider. I det här fallet om mat och idrottsnutrition. Och det är väl i sig inte förvånande med tanke på hur mycket svensk idrott hånglat under samma täcke som och med livsmedelsproducenter. Många är de personer som jobbat med nutrition inom svensk idrott och som samtidigt haft starka band till exempelvis AXA, Kungsörnen och andra producenter av ”klassisk” idrottsmat. Och låt oss för all del inte glömma den indoktrinering av en hel generation unga idrottare, mig inräknat, som dito livsmedelsföretag med svensk idrotts goda minne tillät göra. Med foldern Uppladdningen så tangerade man närmast östtysk nivå på statligt sanktionerad hjärntvätt av ”sanningen”. Fy fan, inte konstigt att vi har så många tjocka och överviktiga konditionsmotionärer som tror att de gör sig själva en tjänst när de sitter och slevar med flingorna och lättmargarinet och går livet igenom med svullen IBS-mage och låg energi.”

Det är kanske dags att se sanningen i vitögat; RF och ansvariga inom den svenska idrottsrörelsen!

Jag vägrade vaccination! Och jag hade rätt. Givetvis.

Under hösten 2009 skrev jag i Borås Tidning en krönika med titeln ”Därför vägrar jag att vaccinera mig!” Krönikan skrevs när haussen var som mest intensiv kring svininfluensan. Haussen, eller snarare påtryckningarna att vaccinera sig, var lika intensiv. ALLA borde och skulle vaccinera sig! Det var den konsensusrådande sanningen i det politiskt korrekta åsiktsklimatet som regerar Sverige. Om man inte vaccinerade sig var man inte bara dum, man var dessutom illojal och osolidarisk.

Min krönika väckte mycket ont blod! Vem var jag att ifrågasätta DUKTIGA och UTBILDADE läkare och ”experter” som förstod det här långt bättre än jag?

Men självklart hade jag rätt. Vi kan nämligen alla eftermälet. Svininfluensan var bara en mild vindpust. En chimär. Bieffekterna av vaccinet har däremot nått stormstyrka! Ingen är nöjd idag (se nedan). Ingen är nöjd, förutom de läkemedelsföretag som tjänade miljarder på samhällets irrationella rädsla. En rädsla som förstärktes av den svenska trygghetsnarkomanin och ”för-säkerhets-skull-tänket”.

Idag kan vi läsa i media om hur uppemot 700 ungdomar har insjuknat i den obotliga sjukdomen narkolepsi!

Vi kan samtidigt läsa om hur ansvariga tjänstemän uppträder ryggradslöst och undfallande. Göran Stiernstedt  är chef för vård och omsorg vid Sveriges Kommuner och Landsting. Han var en av de centrala experterna under massvaccinationen mot svininfluensan 2009.

Idag uttalar han sig med ånger och har dessutom mage att erkänna att han ”internt” uttryckte tvivel över massvaccinationerna.

Vilken ståndlöshet! Vilken impotens! Vilken makalöst patetisk nivå av kastrerad integritet! Vart fanns det offentliga ifrågasättandet? Vart fanns omsorgen om den befolkning som han var satt att betjäna?

Vart är alla tvärsäkra experter nu? Vart är alla självgoda och grötmyndiga hejaklacksmänniskor idag?

Jo, det ska jag berätta för er. De är alla de som idag bland annat anklagar föräldrar som tror  på LCHF, för barnmisshandel. Att INTE ge barnen godis kan väl aldrig vara sunt? De är alla de som står i skyttegravarna, och angriper de som tar kampen på barrikaderna! De som står på barrikaderna för bättre mat och naturliga råvaror. De är alla de som tycker vi andra ska skärpa oss och börja följa Livsmedelsverkets kostråd! SLV är våra vänner. SLV kan allt. De är ju experter! Vem tror ni att ni är, ni som ifrågasätter saker?

Det är alla de som står på maktens sida mot individen. Det är de som slickar uppåt och sparkar nedåt. Det är de som tittar åt vilket håll vinden blåser för att veta vilken åsikt som är riktig. Det är de som har valt att sluta tänka själva och istället har överlåtit sitt liv och sina beslut till de ”som vet bättre”. Det är alla de som tycker att det värsta som finns är andra människor som tycker annorlunda. Eller bara människor som tycker något. Överhuvudtaget.

Min krönika ifrån 2009 nedan:

”Det finns två frågor som är synnerligt aktuella och därtill anknutna till varandra.

Den ena frågan är vart den förväntade epidemin av svininfluensa tog vägen. Den andra frågan är om vår hälsa och livsstil är vår personliga ensak, eller om samhället kan kräva hälsopreventiva insatser av medborgarna.

 Svininfluensan först, denna massmedialt haussade företeelse förväntades ju svepa in över landet, och det ena pandemiska skräckscenariot efter det andra målades upp. Kvällstidningarna gjorde sitt bästa för att underblåsa rädslan och redan i somras tubbades den svenska allmänheten att tro att den enda garantin mot en nästintill garanterad smitta med dödliga risker var och är att vaccinera sig.

Månader har nu gått och massvaccinering är ännu inte inledd men ändå verkar inte influensan ha drabbat oss i någon nämnvärd utsträckning. Vart tog den vägen? Är den försenad? Har den samlade nationens försök att dränka oss själva i alkogel gjort oss immuna? Eller är det helt enkelt så att vi än en gång låtit vår kollektiva rädsla eskalera till en masshysteri som överskuggar vårt sunda förnuft?

För egen del så tänker jag absolut inte att vaccinera mig! Jag tänker dessutom uppmana alla som vill lyssna, att gör detsamma. Och som skäl har jag flera tunga argument:

-det finns inga garantier att det framställda vaccinet verkligen ger ett konkret skydd mot just den här influensaviruset. Det är snarare som att skjuta mygg med hagelbössa.

-de potentiella biverkningarna av influensavaccin är för allvarliga. Det är inte alls ovanligt att man faktiskt får en släng av influensan genom vaccineringen. Man får alltså acceptera att man blir ”lite” sjuk i hopp om att man skyddar sig emot att bli ”mycket” sjuk… Jag föredrar att inte bli sjuk alls, tack så mycket!

-den här influensan har framställts som farligare än tidigare års influensor och det är inte sant. Sanningen är att statistiken visar att dödligheten till och med är lägre än vid ”vanliga” influensor.

-att ta en medicin i förebyggande syfte känns som en väldigt osund åtgärd. Mycket tyder på att det moderna samhällets övertro på, och masskonsumtion av, mediciner, försämrar människans immunsystem och skapar resistenta bakterier och virus.

Naturligtvis finns det mycket goda skäl för gamla personer eller andra som kan anses vara en riskgrupp att vaccinera sig och det bör vara upp till var och en i konsultation med sin läkare att bedöma om så är fallet.

Och det för mig osökt in på nästa fråga och det är om samhället kan kräva av oss att vi ska vaccinera oss i solidaritetens namn. Påtryckningarna och opinionen om att så är fallet är nämligen starka, för att i vissa fall övergå i rena krav. Vi kunde i BT tidigare i veckan läsa hur de anställda i Marks kommun mer eller mindre tvingas att vaccinera sig om de inte vill bli omplacerade.

Ett sådant förhållningssätt känns helt absurt, integritetskränkande och otidsenligt. Det har påtagliga har övertoner av förmynderi och en storebrorsmentaliet á la George Orwell..

Vad är nästa steg i den samhälleliga solidaritetens namn? Ska vi inte samtidigt börja sätta press på rökare, överviktiga, godisgrisar, missbrukare, utbrända och kroniskt sjuka? Bör vi inte helt enkelt få dem att skärpa till sig och sluta ligga samhället och sjukvården till last?! Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha….?

Det ihåliga solidaritetsargumentet äcklar mig av flera andra skäl, då innebörden av det självgoda bröstklappandet är att Sverige genom sitt avtal med läkemedelstillverkaren Glaxo Smith Kline, har förtur på upp till 18 miljoner doser influensavaccin. Och för att citera läkemedelsjournalisten Bo Zackrisson i dennes debattartikel i Svenska Dagbladet med titeln ”Hemligt avtal styr vaccineringen”, så säger han att; ”Det är en solidaritet för de redan rika, eftersom avtalet har gett oss rätt till förtur. Det innebär också att människor i fattigare länder blir utan vaccin.”

Avtalet visar att Sverige till och med är förpliktigade att köpa mellan 9 och 18 miljoner doser. Förpliktigade! Till en enorm kostnad. För en medicinskt sett relativ lindrig influensa…

Och därav den statliga och offentliga påtryckningen för massvaccinering. För när mamma ändå har lagat så mycket mat så måste vi alla hjälpa till att försöka äta upp den så att inget går till spillo…”

Svensk idrotts sjuka fixering vid spannmål, del 2

Jag har fått många frågor om hur man BORDE äta, om man nu inte ska äta så mycket spannmål. Och naturligtvis frågor om vad jag själv äter.

Jag förstår att många verkligen saknar uppenbara alternativ, så genomgripande är vår invanda syn på mat, och därför tänkte jag göra några seriösa försök att reda ut begreppen. Många har ställt bra frågor som är värda längre svar, och jag tänkte köra en sorts Q&A i nästa inlägg, och punktera en del myter samt förutfattade meningar i processen.

Men först kommer en text om mitt egna sätt att äta! Jag hittade en intervju som jag gjorde för Runner´s World för fem år sedan. Jag har dock utvecklat, och i viss mån reviderat, svaren från den ursprungliga intervjun.

Hur viktig är kosten för dig?

Den betyder allt! Den är ju inte bara basen för idrottslig prestation utan i ett vidare och större perspektiv, fundamentet för hälsa. Och utan en fullgod hälsa så kommer man aldrig att ha en maximera sin idrottsliga och atletiska potential. Och risken är att man med kombinationen elitträning/bristfällig mat, får betala ett mycket högt pris med tiden. Min inställning har alltid varit att riktigt hård och kontinuerlig träning också förutsätter att man äter och sover med samma kvalitet, för att resultatet ska bli bra.

Vad har din kosthållning betytt för din idrottskarriär?

Jag har alltid varit medveten och nogräknad med maten. Åtminstone tyckte jag så själv i unga år. Men jag var tidigt i min karriär, precis som de flesta, indoktrinerad och lurad av sponsorpropaganda ifrån de stora svenska matföretagen som sprutar ut pasta, flingor, bröd och gryn till svenska idrottare. Jag var inte så nogräknad med socker och kolhydrater utan vaktade mer på fettet, och var naturligtvis förkyld flera gånger i halvåret. 

När jag verkligen började att intressera mig för näringslära och fysiologi och följde internationella rön och influenser (mer än rådande svenska dogmer) så insåg jag vikten av att äta med kvalitet. Jag drog ned på raffinerade kolhydrater och åt istället mycket mer protein och fett. Resultatet blev att jag gick ned fyra-fem kilo i vikt, förbättrade min löpning radikalt, blev en triathlet i världsklass som i princip aldrig gått in ”i väggen”. Dessutom är jag numer mycket sällan sjuk.

Vad har du för matfilosofi?

Vi ska äta både för energi och hälsa. De flesta idrottare tittar bara på energibiten som ett sätt att återhämta tömda muskeldepåer. Kroppen är liksom en bil som ska tankas med bensin. Men med hänsyn till vår komplexa struktur så är det i mina ögon, långt viktigare, att återhämta hälsodepåerna.

Om det bara är energi som räknas, så kan man göra med ett kilo godis! Men mat som dessutom har näring och som ”återhämtar hälsodepåerna”, kräver mer omsorg.

Dessutom så kommer man inte att tömma sina muskeldepåer till den grad, om man har en mer utvecklad fettförbränning, och det lyckas man med mer protein men framför allt med mer fett i maten. Oraffinerade och naturliga fetter!

Och naturligtvis är det kvaliteten, i slutändan, som är viktigast. Oraffinerade och naturliga råvaror är vad som ska prioriteras, och jag ägnar mig aldrig åt kaloriräknande eller håller koll på proportioner mellan fett, kolhydrater och protein.

Vad skiljer i din syn på mat jämfört med många andra idrottare?

Jag äter väldigt sällan flingor, vitt ris, vetemjölsbaserade produkter som bröd och pasta eller andra raffinerade gryn, till vardags. Jag undviker överhuvudtaget de flesta sockrade produkter. Jag undviker också alla halvfabrikat! Med andra ord så undviker jag mycket av den klassiska svenska idrottsmaten där kolhydrater staplas på kolhydrater i måltid efter måltid och där det mesta bygger på förädlade produkter i någon form.

Däremot ägnar jag mig åt kolhydratsnjutning! Det innebär att jag förbehållslöst njuter av de godaste kolhydraterna då och då. Det betyder att jag hellre äter en efterrätt än en stor portion pasta till huvudrätten. Jag äter hellre tårta på kalas än åtta potatisar till middagen samma dag. Jag dricker hellre två glas rött vin än att vräka i mig juice till frukost eller till mellanmål. Jag fikar hellre en god kaka när det bjuds än rutinäter bröd till varje måltid, varje dag.

Sedan skiljer jag på träning/vardag och på tävling! Träning/vardag är för att bygga hälsa, utveckla fettförbränning och med hjälp av hälsa och förbränning kunna träna mycket och kontinuerligt. Tävlingsdagen handlar sedan om prestation och inte alls om hälsa. Ingen som kör en Ironman känner sig speciellt fräsch dagen efter:) Så under tävlingsdagen använder man sin överlägsna fettförbränning OCH kolhydratomsättning. Det är helt OK att gå all in! Och den här metoden av ”train low/race high”, är en vedertagen metod som många elitatleter använder sig av idag.

Basen i min dagliga kost är rött kött i alla former, ägg, fisk, bladgrönsaker, avokados samt mandlar, nötter och diverse frön och kärnor. Jag dricker rå mjölk (opastöriserad och ohomogeniserad) när jag har tillgång till det och bakar bröd och pannkakor med råvaror som mandel- och kokosmjöl, chiafrön och kokosfett. Jag äter en del frukt och har den framförallt i de sallader som jag gör.

 

Middag á la Jonas

Middag á la Jonas

 

Fundamentet i min syn på mat är att jag inte ser mat och matlagning som en tidstjuv eller som ett nödvändigt ont. Jag ser tiden som det tar som en investering. Och inte minst, som något som i grunden är väldigt roligt och njutningsfullt! Det är naturligt att maten ska ha ett stort fokus i alla våra liv och man ska inte förvänta sig att man kommer undan med att lägga fem minuter om dagen på den. Då får man nöja sig med att äta värmda micropizzor men då kommer man snart att må därefter.

Är dina kostråd något att ha för en vanlig motionär?

Ja, absolut! Och egentligen för vem som helst oavsett fysisk aktivitet. Alla människor äter ju och det finns i praktiken ingenting som vi gör med sådan regelbundenhet som att äta. Vi äter ju i regel 21 måltider i veckan, och minst lika många mellanmål eller småätande. Vi kanske äter 50 ggr i veckan. Och vi gör det varje vecka. Hela tiden. Detta sätter oerhört stor prägel på både vår prestationsförmåga, vår hälsa, vårt utseende och vårt välmående.

Och en motionär har mycket att hämta i naturlig uthållighet genom att äta på ett sätt som är mer lämpat för vår genetik än att vräka i sig mängder av raffinerade kolhydrater som triggar insulin och hämmar ämnesomsättningen.

 Vilken fördelning mellan kolhydrater, fetter och proteiner bör en löpare som laddar för ett långlopp använda sig av?

Det vet jag inte och jag tror inte att det är så intressant faktiskt. Det bästa man kan göra, är att i sin vardag äta så bra och så naturligt som möjligt, och då kommer man både att hålla sig friskare och utveckla en bättre fettförbränning. Och därmed öka sin uthållighet. När man sedan vilar mycket under de sista dagarna innan ett långlopp, så är det inte speciellt svårt att ladda in de 2000-2500 kalorier i form av kolhydrater som kroppen maximalt kan lagra. Det finns inga skäl till ett hysteriskt gröt- och pastaätande, som bara orsakar magproblem kraftigt svängande blodsockerkurvor. 

I sammanhanget är det ju långt viktigare att man har en bra strategi för vad man ska äta och dricka under sitt lopp. Och här är det naturligtvis fritt fram med allehanda sportdrycker och gel. Själv har jag alltid kört bra på cola och Red Bull, speciellt i slutet av långlopp. Det är inte nyttigt annars men under prestationssituationer så funkar kombinationen av socker och koffein fantastiskt på mig. Och det funkar bra för magen. Matsmältning är nämligen a och o under tävling. Om inte magen funkar så är det kört ändå.

Återigen, man måste se skillnaden mellan vardag och hälsa (360 dagar/år) och tävling o prestation  (5 dagar/år). Problemet med många motionärer är att de varje vardag äter som om de skulle köra Vasaloppet dagen därpå, och man staplar de stärkelse- och mjölrika livsmedlen på varandra. Måltid efter måltid. Dag efter dag. Och det är inte bara frågan om vad man faktiskt äter i det fallet, utan också om vad man INTE äter när magen istället ständigt är full av mjöl.

En bra träningsmeny

Så här kan Jonas meny se ut under en träningsdag:

Frukost:

Jag äter ibland en omelett med spenat, avokado, rödlök och andra godsaker. Ibland är det några ägg och en avokado. Jag äter mina bananpannkakor när jag har mer tid. Ska jag träna på morgonen så gör jag ofta det i fastande läge (bara kaffe) och ibland äter jag mitt LCHF-bröd (utan spannmål/gluten/margarin), tillsammans med kokosfett och mosad avokado. Ibland har jag riven ingefära på. Och så kaffe! Alltid kaffe. Hemma kör jag egenmalda bönor i min espressomaskin.

 

bananpannkakor, luxury style:)

bananpannkakor, luxury style:)

 

Är jag på hotell så kanske jag äter någon form av fet youghurt med nötter och frön. 

Mellanmål:

Ny espresso med hemmagjort fröknäcke och kokosfett på. Eller en bit whoopsie. Nötter funkar alltid också. Ibland har jag bemödat mig med att göra mina kalla-det-vad-du-vill-kokosbollar, och det är ju lite av en fest att äta dem!

Lunch:

Lagar jag lunch själv blir det typiskt fjärilslaxfiléer med en tomat- och mozzarellasallad till, eller frästa broccolibuketter/haricot verts med mycket varma kryddor på som gurkmeja, ingefära, vitlök, spiskummin, koriander…

Eller så blir det en grönsallad med kött eller fisk, som bilden högre upp i texten. Spenatbas, och sedan groddar, avokado, frukt, etc. Olivolja ovanpå. Jag dricker i princip bara mineralvatten till maten, aldrig kranvatten.

Efter träning:

Jag är mindre och mindre benägen att slaviskt äta något speciellt efter träning, utan följer min aptit. Oftast är jag dock törstig och ibland mixar jag lika delar färskpressad äppeljuice och mineralvatten.

När jag har kört riktigt tufft eller långt så kan jag göra en shake som då också för fungera som exempelvis brunch, det kan vara när jag inte ätit frukost innan träningen alls, och då får den här shaken bli både frukost och återhämtningsdryck!

Jag gör den här shaken när jag rå mjölk hemma. Och jag tar en banan, en avokado, två-tre råa ägg, en stor sked rå honung, chiafrön och sedan den råa mjölken i det. Ibland mixar jag in jordgubbar och/eller blåbär. Den här shaken känns sjukt näringsrik och stärkande! Och det brukar bli en hel blender, ungefär en hel liter.

 

duktig shake

duktig shake

 

Middag:

Eftersom jag äter så varierat som möjligt så finns det inget som är typiskt. Men jag äter ofta oxfilé och en sallad eller någon form av fisk med grönsaker. På sju kvällar så äter jag i regel sju helt olika middagar och det är intuitionen som styr vad det blir
till middag. Jag dricker nästan alltid rött vin till middagen.

Ibland gör vi en plocktallrik med kokta ägg, avokado, getost, rökt och gravad lax, mango, jordgubbar och andra godsaker vi hittar i köket.

Kvällsmys:

Mera vin och så mörk choklad Ibland någon efterrätt som hemmagjord pannacotta eller Elins kokosplättar! Mums!

 

kokosplättar, yummie!

kokosplättar, yummie!

Svensk idrotts sjuka fixering vid spannmål!

Det här är visserligen inget fenomen som är begränsat till idrottsvärlden! Hela vårt svenska samhälle (och västvärlden i stort, snart HELA världen), är ju sedan decennier tillbaka fostrade att uppskatta och hylla spannmål, gryn och kolhydrater. Således har vi blivit ett samhälle av kolhydratmissbrukande insulinpundare.

Kolhydratmissbruk är det enda socialt accepterade missbruket i vårt samhälle. Det är inte bara accepterat, utan görs både tillgängligt samt uppmuntras i alla sammanhang! Finns det överhuvudtaget någon social eller arbetslivsrelaterad situation som inte flankeras av bullar, fikabröd, mackor eller något bakverk?

Den oerhörda närvaron av mjöl, gryn och kolhydrater har gjort att vårt samhälles absurda konsumtion av dito produkter betraktas som helt ”normal” av den stora majoriteten svenskar.

Normal, som i att beteendet delas av de flesta i vår omgivning. Normalt, som i att de flesta svenskar idag är lite eller mycket överviktiga. Normalt, som i att vi idag är vana och accepterar att många lider av moderna sjukdomar som alzheimers, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och andra metabola syndrom. För att inte tala om ”gråzonsohälsa” som utbrändhet, stresssyndrom och hormonell obalans i stort.

 

 

Det är sjukdomar och företeelser som på det stora hela varit okända för våra förfäder och i samlar- och jägarkulturer. Det är sjukdomar vars förekomst ökat något alldeles våldsamt under de senaste 50-70 åren. De är med andra ord idag vanligt förekommande. Men är det normalt?

 Som referens, lyssna gärna på den här utomordentliga intervjun gjord med professor Tim Noakes, en av världens mest respekterade auktoriteter i fysiologi och idrottsmedicin, och författare till den mest allomfattande boken om löpning ”Lore of running”.

På samma sätt som kurvorna för nämnda sjukdomar/symptom exploderat uppåt, så har vår västerländska (svenska) konsumtion av just gryn, mjöl, socker och kolhydrater i stort, också dramatiskt ökat. Liksom av margarin (den kurvan dippar nu, tack o lov), e-tillsatser, konstgjorda sötningsmedel och halvfabrikat generellt. De här produkterna finns överallt! Så det måste ju vara normalt att äta dem?

De här kurvorna, för den ”nya” maten och de ”nya” sjukdomarna, är tämligen parallella. Vi hyllar och äter mat som vi aldrig tidigare ätit, och lider av sjukdomar som generellt sett är en följd av den maten och vår västerländska livsstil i stort.

Det känns ju förbannat NORMALT!

Det här är en svår sanning för många att höra. Och det är en än svårare vana att förändra. Desto hårdare man sitter fjättrad av sockerkickarnas fröjder, desto mer benägen är man att reagera med vrede, förnekelse eller andra irrationella känslor. Precis som vilken missbrukare som helst reagerar, som inte får fri tillgång till sitt valda njutningsmedel.

Och det starkaste argumentet som mjölmissbrukaren använder idag är den om ”normalt”. Och vem kan klandra någon för det argumentet? För vad äter folk mer idag än mjöl, gryn, socker och kolhydrater?

Men vi ska vara väldigt försiktiga med att använda normalitet för att ursäkta beteenden som skadar och gör oss olyckliga. Skådespelaren Stefan Sauk sade såhär om normalt; ”Normalt är bara det tillstånd där vi tror att vi är friska för att vi alla delar samma sjukdom”

 

wheat addict, I can quit whenever I want

wheat addict, I can quit whenever I want

 

Ingenstans är benägenheten att hylla mjölet, grynen och sockret lika stor, som i idrottsvärlden. Inte bara har vi elitidrottsmän som går igenom karriären som återfallsförkylda underpresterare (ibland med förkortade karriärer), utan också en hel kader med motionärer som cyklar Vätternrundor och skidar Vasalopp med 10-20 kilos övervikt. Och detta trots att de tränar långt mer än medelsvensson.

Jag skulle kunna argumentera MYCKET i det här ämnet, och har redan gjort så. Men klockan är sent på natten i Kanada när jag skriver det här, och jag har inte i det här inlägget utrymme att göra en heltäckande översikt av den här problematiken. Och därför lär ju också de onyanserade kommentarerna att hagla.

Så varsågoda att kommentera. Men man får vara tämligen oemottaglig för argument om man försvarar mjöl som livsmedel. Det finns inget försonande att säga om mjöl! Och man kommer inte ifrån kärnpunkten och den ovedersägliga sanningen: mjöl är värdelöst! På alla sätt. Hela tiden. Däremot säger jag inte att det inte är gott. Naturligtvis är det det! Liksom smågodis och rulltårta.

Läs exempelvis den här tydligt klargörande artikeln om problematiken med modernt mjöl!

Det är ett välkänt faktum att dagens moderna mjöl, genetiskt modifierat under de senaste 50 åren, har ett protein som heter gliadin, och som i sin tur är kopplat till gluten. Gliadin är en ”anti-nutrient” som negativt påverkar matsmältningen hos alla som konsumerar det, i någon mån.

I ljuset av den kunskapen så är det inte heller en slump att framsynta läkare och forskare kopplar den absoluta majoriteten av autoimmuna sjukdomar till konsumtion av mjöl och gryn.

Med vetskapen om spannmålens, mjölens och sockrets negativa inverkan så är det nästan lite lustigt att titta på den här filmen med skidåkaren Jimmie Johnsson.

Nu tror jag nog att Jimmie är en seriös och duktig idrottskille, så jag ska inte hoppa till några förhastade slutsatser. Och jag är inte ute efter att kritisera honom personligen, utan snarare företeelsen han representerar. Men HERREGUD vad dåligt han äter i filmen! Och det han säger om sin mat gör ju inte saken direkt bättre.

Visserligen är filmen (och Jimmie själv) sponsrad av AXA, så det är väl naturligt att det blir lite extra müsliknarkande. Men om det här är ens i bollparken av hans normala kosthållning, så blir jag mörkrädd. Inte för att jag inte vill låta karl´n äta vad han vill. Naturligtvis får han det. Men antagligen äter hans elitskidande kollegor på ett liknande sätt. Vilket i sin tur innebär att både suktande motionärer och idoliserande ungdomar, gör likaledes.

Utan att dra för stora växlar på vad någon äter under en endaste dag så måste man ändå notera följande;

  • gryn, mjöl eller flingor till alla måltider
  • bröd, bröd, bröd (o knappast hembakat heller)
  • halvfabrikatslunch á la skolmatsal
  • knappt en grönsak på hela dagen, för att inte tala om RIKTIGA grönsaker (avokado, broccoli, spenat etc)
  • ingen frukt
  • knappt några fetter, förutom en glimt Bregott, inga nyttiga o naturliga fetter
  • inte EN ENDA ickeraffinerad produkt
  • det komiska i att kalla pasta för svensk husmanskost
  • ingen separering av begrepp som ”energi” och ”näring”. Om Jimmie bara vill tanka energi (vilket i princip är vad han gör) så hade han gjort det ännu snabbare med en påse godis och en liter cola.

Vart är kvalitetstänket? Vart är omsorgen om långsiktig hälsa/prestation? Hur kan man ändå vara så noggrann och till och med sova middag, och INTE lägga mer tid och kraft på maten? Vart är alla fytonutrienter? Vart är det gröna, röda, blåa, gula? Vart är det oraffinerade och naturliga? Varför är det så att en del elitidrottare tror att deras hårda träning är en ursäkt att äta sämre mat än vad som annars skulle vara fallet? Borde man inte vilja äta bättre ju mer man stressar sin kropp?

Socker funkar kanon. Ibland. Och jag är den förste att erkänna att vissa individer kanske är så robust byggda att de skulle kunna bli världsmästare på en diet av fil och flingor. Men det gör de i så fall inte tack vare sin bristfälliga kost, utan trots! Och det lämnar många frågor obesvarade om vad kombinationen av hård träning o bristande kost gör med hälsan över tid.

Överlägsen genetisk disposition kan säkert klara att balansera kombinationen av hård träning och undermålig kost. Men elitidrott har inget med hälsa att göra, det handlar om prestation. Elitidrott ska dock BYGGAS ovanpå en bas av hälsa. Och hälsa är det samma som fitness eller fysisk prestationsförmåga. Och det är uppenbart att många elitidrottare (skidåkare) under sin karriär underminerat sin långsiktiga hälsa med en kombination av elitidrott och fettfattig mjölmat. Jag behöver inte nämna några namn men just svensk skididrott har ganska många exempel!

Så frågorna man kan ställa sig är, om exempelvis en åkare som Petter Northug;

  • skulle inte exempelvis Northug vara ännu bättre om han inte var sjuk så ofta som han rapporteras vara?
  • varför skulle det vara negativt att utesluta stora mängder av föda som skapar inflammatoriska och autoimmuna reaktioner?
  • med det enorma utbudet av livsmedel och ingredienser, varför vill man äta något av låg näringsmässig kvalitet?
  • är det inte så att han är som oss andra; han tycker om det söta och mjöliga och den hormonella kick som den maten tillfälligt ger?
  • är det inte så att han överhuvudtaget aldrig ens tänkt i de här banorna, utan äter helt enkelt det som hans idrottskultur anbefaller? Det som är ”normalt”.

Den stora tragiken ligger hos alla dem som aldrig vågar gå utanför normerna av sin idrottskultur? För i den är ju allting NORMALT! Hur många svenska skidåkare/idrottare lider av IBS eller odiagnosticerad glutenallergi, utan att aldrig ens testa att utesluta de här produkterna?

För vad skulle man äta då?

Älska din kropp! Oavsett vad Katrin Zytomierska tycker…

Jag hade 20000 unika besök på bloggen härom dagen, apropå min dissekering av crossfit-myten.

Det var med alla mått mätt den svagaste bris, jämfört med den storm som medieprofilen och debattören Katrin Zytomierska gav upphov till, när hon i sin blogg skrev ett inlägg med titeln SATS borde skämmas.

Vad som fick henne att gå i taket var den här annonsen…

Zytomierska skriver bland annat så här, om annonsen, i sin blogg;

1. Fy fan va pinsamt för SATS att marknadsföra det här resultatet på en tjej som tränat i 13 år?????

2. Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här? Vill någon se ut så här?

3. Om det nu är kärlek och Josephine är så här svettig efter ett bodypump-pass så undrar jag verkligen vad Josephine käkar? Donken och Pizza Hut för hela slanten, antar jag!?

4. Feministpropaganda. Äcklig jävla feministpropagande.

5. Jag hoppas att SATS tappar medlemmar på sin kampanj och att folk väljer gym där man får lite bättre resultat efter 13 års träning.

Hennes inlägg har vållat en storm av indignation ifrån människor som är upprörda. Och jag förstår dem. Jag är normalt inte den som brukar sälla mig till mobben, men eftersom jag näst intill dagligen, föreläser om träning, hälsa och livsstil, så är just vår tids fixering av utseende och yttre attribut, en kärnfråga för mig.

Man kan, med bästa välvilja, tolka Zytomierskas inlägg som en kritik mot annonsen som sådan. Och visst, rent grafiskt så kanske den inte direkt andas glamour och sexighet. Men det kanske är exakt det som är meningen!?

Och man kan med samma synnerligen välvilliga tolkning, se Zytomierskas kommentarer som en reaktion mot en tränings- och gymvärld, som är fixerad vid återhämtningsdrycker, socker, energibars och andra insulindrivande produkter. Produkter som gör att människor har svårt att tappa vikt. Zytomierska är ju en av förgrundsfigurerna i LCHF-rörelsen.

Fast om struntar i välvilligheten och tittar på vad och hur hon faktiskt skrivit, så är det svårt att tolka kommentarerna som något annat än ett utslag för elitism, utseendefixering och en önskan om konformitet. Alla ska vara lika. Helst lika snygga och smala.

Men saken är den att tjejen på bilden ju inte ens är tjock! Hon kanske inte har de hetaste träningskläderna men det visar ju bara ännu tydligare att vi inte vet hur hennes kropp ser ut där under. För allt vi vet så kunde den här tjejen lika gärna ha varit landslagsman i simning, rodd eller längdskidåkning. Hur tror ni att Anja Pärson, en av Sveriges bästa idrottskvinnor någonsin, har sett ut i träningskläder under försäsongsträning? EXAKT som tjejen på bilden!

Fixeringen på vad träning och livsstilsval gör med vårt utseende, mer än vad det gör med vår hälsa, vår prestation och med vårt välmående, är sorglig. Jag är den förste som avskyr menlös låt-gå-mentalitet när det gäller människors slappa inställning till sig själva. Jag blir störd när folk säger ”jag orkar inte”. För ju mindre man orkar desto tröttare blir man.  Så det är bara att HTFU och göra det bästa med det man har igenom hela livet!

Men att håna människor eventuella defekter, handikapp eller svagheter, är aldrig rätt väg att gå. Och att håna en tjej som uppenbarligen tränat på SATS i 13 år, som att hon vore misslyckad, är riktigt osympatiskt.

Jag skrev en text för flera år sedan (inför den sommarens badsäsong), men som passar in väldigt bra i det här sammanhanget. Texten heter ”Älska din kropp”. Och det är exakt vad vi borde göra. Oavsett hur vi ser ut. För vem ska älska den annars, om vi inte ens själva gör det?

”Nu är värmen här och vårtecknen står som spön i backen! Den efterlängtade solen, de långa dagarna och den goda mjukglassen. Liksom kvälls- och damtidningarnas bantningstips för den rådande bikinisäsongen. Lika säkert som amen i kyrkan får man levererat råd om hur man kan ”få strandkroppen” lagom till badsäsongen. Den kroppen som du har nu duger nämligen inte för att visas upp på allmän plats såvida det inte trimmas, bantas och solas innan…

Men hallå! Det är klart att du duger som du redan är!

Om du inte tycker om din kropp, eller är kompis med den, så borde du tänka om. Den är nämligen din följeslagare och farkost genom hela livet. Vi borde alla tycka om oss själva lite mer och älska våra egna kroppar. Inte genom att vara narcissistiska, beundrande och självupptagna, utan snarare på ett ömt och vårdande sätt. Ett sätt som gör oss benägna att ta hand om kroppen och sköta om oss själva.

Alla människor behöver träna och hålla sig fysiskt aktiva, och de flesta skulle säkert må bra av lite fler timmar i löpspåret eller på cykelsadeln. Men inte för att eftersträva skeva skönhets- och utseendeideal, utan för att förbättra sin hälsa, öka sin energi och sin livskvalitet. Och inte minst för att stärka kroppens viktigaste muskel, hjärtat. Vi kan nämligen jobba med oss själva utifrån våra egna förutsättningar, utan att hälsa blir en tävling. Ingen behöver känna sig som ett offer eller som oförmögen att påverka sin situation. Överviktig, otränad eller hängig, med en promenad varje dag har du själv tagit befälet över din situation och snart kanske du kan se på dig själv med andra ögon. Inte för att du är smalare eller starkare utan för att du själv bestämmer över din framtid och din utveckling.

Alla måste få vara lite fåfänga och utseendet kan vara en bra drivkraft till begynnade eller fortsatt träning. Men det får inte betyda allt.

Därför att smal kan alltid bli smalare, brun kan alltid bli brunare och musklerna kan alltid bli större och midjan slankare, och med skeva referensramar blir man aldrig nöjd. Vi är alla födda med den kroppen som vi har, på gott och ont, och om man försöker äta bra och motionera regelbundet, då måste det få räcka hela vägen. Då måste man få duga som man är. Oavsett ideal. Och då kan man vara glad och tillfreds med sig själv. Och sådana människor är alltid vackrare och sexigare än olyckliga och missnöjda individer.

Titta på dig själv med snällare och försonligare ögon. Du duger! Se dig själv i spegeln och säg: ”Hej kroppen, jag älskar dig”!”