Gula Rum (re-bloggat)

Jag håller på att se över arkiveringssystemet till mina gamla inlägg. Som det är nu så är det ganska svårt att få en bra överblick över det som skrivits tidigare. Och då jag ämnar att samla ihop mina ”bästa” inlägg till en bok of sorts, så läser jag själv igenom en del av det jag skrivit.

Den här processen underlättas ju inte heller av att jag har haft ett par tre olika bloggar sedan 2006:)

Ni som regelbundet följer min blogg vet ju att jag blandar inlägg med olika teman och ansats. Ibland är det till formen ett debattinlägg eller till och med en provokation, ibland en mer kunskapsbaserad text och ibland trams Men någon gång då och då, när inspiration, motivation och kunnande sammanfaller, så försöker jag att skriva något som har ett större läsvärde och som är mer välformulerat än annars. Det är de inläggen som jag försöker samla ihop och upp.

Jag kommer att lägga ut några då och då när jag är få upptagen med att gå ut med hundarna för att skriva något nytt:)

Nedanstående text skrev jag i juni.

”Gula Rum

Idag var jag i ett gult rum. Ett av sjukvårdens gula rum. Gult och fult. Fult av sterilitet. Fult av opersonlighet. Fult av skenet från rör som kastar sitt kalla ljus blekandes all värme och nyans.

Jag tänker mig att det är i sådana rum som livet tar slut. Det är i sådana rum som verkligheten utspelas. Det är i sådana rum man möter sanningar. Det är i sådana rum som någon ansiktslös vit rock med spelad empati läser ur ett papper men orden som slår en skulle lika gärna kunna vara slagna med baseballträ. Det är ord som slår hårt. Det är ord som strippar mottagaren av all värdighet och som ruskar köttet av skelettet. Det är ord som inga rationella argument biter på. Som inga men eller och kan förhandla med.

Väggarna i de gula rummen dryper av sådana ord. De gula rummens eko är någons sista andetag. Eller någons flämtning över insikten att klockverket just fått ett bestämt antal dagar och timmar och att de just börjat räknas ned.

Jag tänker mig att man summerar sitt liv i sådana gula rum. Att det gula rummet är sista stationen på en resa som inte har fler stopp. Och att man i gula rum ångrar saker man inte gjorde mer än saker man gjorde. I det gula rummet blir fötterna blöta. Det är därför man hasar omkring i vidrigt vita tofflor. Golvet svämmar över av tårar som runnit längs fårade anleten eller som kramats mellan kinder som trycks nära nära nära. 

Jag hatar det gula rummet. Jag hatar känslan av mjuka ben och en varmt voltande mage över vetskapen att liv avslutas här. Kanske mitt. Garanterat andras. Och att jag kan komma att sitta i det fula gula rummet och hålla någons hand och försöka med trevande ofullkomliga ord att desperat behålla det vackra men obeständiga och att behålla det underbara men flyende. Jag hatar insikten över att mina ord är ett vattenglas av svalka som erbjuds någon med tredje gradens brännskador. Hata otillräckligheten. Bristfälligheten. Maktlösheten.

Jag var inte i det gula rummet av den anledningen idag. Det gula rummet handlade inte ens om mig. Ingen pratade om mig. Eller ens med mig.

Jag kan aldrig känna mig hel i ett sjukhus.”

Fibromyalgin borta med LCHF-kost!

Jag fick ett spännande mail av Victoria som berättade om sin erfarenhet av värk och fibromyalgi och som undrade om hennes drastiska förbättringar kan ha att göra med att hon anammat en LCHF-kost!

”Hejsan!

Mitt läkarbesök den 6.10 fick mej att börja fundera än lite mera över detta med LCHF och dess positiva effekter. Det är nämligen så att jag har haft problem med knä i över 6 år. Detta har spridit sej vidare till rygg- och nackproblem och när det var som värst så kunde jag gå i 15-20 minuter och sen skrek min rygg av smärta! Alla läkare jag varit till har bara sagt åt mej att vila, vila och vila mera.. Problemet har varit att jag har blivit ännu sjukare av att vila.

Den 5.5 var jag till en läkare (som klassas som en av Finlands främsta) och jag fick diagnosen fibromyalgi ! Detta förklarade ju min värk och varför jag värkte än mer när jag var utan att träna. Tack och lov tycker jag om att träna och har på detta vis hållit fibron lindrig. 

I somras började jag äta LCHF och träna lite mera än tidigare (tränar nu ca 5ggr/vecka. Mest spinning, pump och core). När jag nu då var på återbesök hos denna läkare (6.10), så visade det sej att min fibromyalgi nästan har försvunnit ! Jag är i så mycket bättre skick sade läkaren. Märkte detta själv också då jag kunde gå en hel dag på en mässa utan att ryggen sade ett knyst !
Kan det vara så att LCHF påverkar positivt även vid fibromyalgi? (å andra sidan, vad skulle mjöl och socker göra saken bättre?). Grejen är den att jag var, är!, väldigt förvånad att efter flera år av värk så gick det över såhär fort, bara för att jag börjat äta mycket bättre?

 -Victoria”

Mitt svar är att naturligtvis har det med kostförändringen att göra! Kolhydrater i form av spannmål och socker är inflammationsframkallande medan nyttiga och naturliga fetter (Omega-3 fetter ffa) är inflammationsdämpande. Mer socker betyder mer värk. Mer fett och mindre (inget) socker betyder minimerad värk.

Grattis Victoria!

Barnens fetma är föräldrars ansvar! BT-krönika idag

Min krönika idag i BT handlar om rapporterna om att det är svårt att få vård till överviktiga barn. Jag skriver om föräldrarnas ansvar.

Det är svårt att få hjälp av sjukvården till sitt överviktiga barn! Det rapporterade  nyhetsmedier om under förra veckan. Enligt aktuell statistik så är omkring 200000 svenska barn så överviktiga att det riskerar att skada deras hälsa senare under livet. Av tioåringarna så är var fjärde eller femte att klassas som överviktig.

Men frågan som bör ställas är om det verkligen är sjukvårdens roll att lösa de här problemen! Övervikt och fetma leder nästan ofrånkomligen till sjukdomar och en försämrad hälsa på sikt. Överviktiga barn lider dock ännu inte av de sjukdomarna. Vad de lider av är en felaktig livsstil och en skev syn på både mat, motion och fritid.  Och de som måste lösa det problemet är inte så mycket sjukvården och samhället som varje enskild förälder till ett överviktigt barn, ett barn som inte sällan också har en överviktig förälder.  Så det är underligt och bakvänt att hoppas att vården ska lösa ett problem som bara kan hanteras och förändras genom föräldraagerande och föräldraföredöme. Hur ska ett överviktigt barn kunna förbättra sina matvanor om mamma eller pappa vräker i sig godis eller snabbmat? Hur ska ett barn bli motions- och rörelseintresserad om föräldrarna låter barnen förstå att motion är tråkigt, jobbigt och hemskt?

Dessutom matas vi ständigt av media och samhälle att sött och gott är lika med tryggt och skönt. Socker är lika med njutning och samvaro. Det så kallade fredagsmyset är numera en näst intill helig ritual för många familjer som bullar upp med godis, läsk och annat tilltugg. För hur kan man njuta och må bra utan den ständiga injektionen av socker? Än värre är väl att det i många fall också är lördagsmys och kanske onsdags- och torsdagsmys också. När vårt inre belöningssystem bara uppskattar socker till så blir det lösningen på både bra och dåliga händelser och alla sociala aktiviteter ska inramas av det allerstädes närvarande fikandet, godisplockandet och bullätandet.

Så nej, det är inte sjukvårdens uppgift att lösa det här problemet. Det är mammas och pappas uppgift. Och de ska stöttas av skola och idrottsföreningar som också de ska hålla en konsekvent linje. Det är tragiskt med alla de ungdomar som genom idrotten matas med godis och läsk i alla sammanhang. Likaså med de skolor som underlåter att erbjuda riktigt smör och helfet mjölk som ett alternativ till de urvattnade halvfabrikat som tyvärr annars är norm i så många skolmatsalar. För om man kan peka fingret på något som är gemensamt mellan barn och vuxnas fetma så är det att när man äter för lite fett och för mycket kolhydrater så får man aldrig en känsla av mättnad och man kan bli slav under ett ständigt sug på nya sockerkickar.

De enda som går helt utan skuld i detta är barnen själva. De är faktiskt offer och det borde klassas som barnmisshandel att låta ett överviktigt barn ha ständig tillgång till socker och snabbmat.

 

COLTINGS TOPP-3

 

Bästa sätten att hjälpa överviktiga barn

 

1: Låt barnet bli delaktiga i köket och i matlagningen! Lär dem att laga riktig mat och nyttiga mellanmål och få en större insikt i vad bra mat består av.

2: Motion och rörelse ska vara upplevelsebaserad och inte prestationsinriktad.  Motion ska lekas och byggas på social samvaro och kravlöshet

3: Led genom exempel! Förändra mat- och motionsvanor tillsammans med barnet och var delaktig i processen.

Privat sjukförsäkring är en självklarhet, del 3

Återigen skapar kommentarerna nya uppslag för diskussion. Jag rekommenderar starkt att läsa dem för det är ett stort underhållningsvärde i vissa fall, då dessa är så uppenbart politiskt färgade och därmed oemottagliga för argument, och andra präglas av stor världsfrånvändhet.

Exempelvis skriver Pablo att: ”Man kan inte kräva en rättvis vård i ett samhälle som inte är det. Så är det bara. Överallt i världen: vinnare och förlorare. Sverige har försökt, det gick inte.
Du råkar vara vinnare.”

Man undrar ju vilket samhälle som egentligen är rättvist? Eller vilken värld? De samhällena som försökt mest eller iallafall hävdat att de är mest rättvisa (läs, kommunistregimer) har ju varit de allra sämsta. Eller så har de varit rättvisa så till vida att det varit lika dåligt för alla, frånsett de som ansett sig veta folkets bästa och vältrat sig i lyx på just deras bekostnad. Sverige är väl i sammanhanget ett av de absolut mest rättvisa samhällena i världen! I den riktiga världen. Utopier, nordkoreansk propaganda-TV och Bamse-serietidningar borträknat.

Victor Linus som kommenterat i några steg skriver också att han minsann kommer ifrån en familj med pengar och att han alltså skulle ha råd med en sjukförsäkring och tillhör de priviligerade men ändå är emot av princip. Det inlägget är som ett myggbett som man inte vet från vilket man ska börja för det kliar så överallt. För det första behövs det inte mycket pengar att teckna en sjukvårdsförsäkring. För det andra är det ju roligt för de som har pengar nog så att de har råd att vara sjuka. För egen del så har jag verkligen inte mycket pengar. Inte heller min familj. Så jag har fan i mig inte råd att vara sjuk! Jag har inte råd att pressa byråkratins och vårdadministrationens Sisyfos-sten uppför berget medan deras papperskvarnar maler långsamt och där den vänstra handen inte vet vad den högra gör. Fuck that!

Det är oftast den uppburna kulturvänstern som kan vara frikostig med sin så kallade solidaritet. Ett sådant resonemang är bara spel för galleriet ändå. Ingen, absolut ingen, skulle prioritera någon annan än sig själv eller sin familj i händelse av medicinsk kris, sjukdom eller skada. Då står alla sig själv närmast. Och den som är fri från synd i det fallet kan kasta den första stenen. Till och med svensk politiks ärkehycklare, Lars Ohly, har vänt sig till den privata vården.

Det är alltid lätt att vara sosse eller röd i sina värderingar när det kommer till andras val men när det gäller den egna personen, så är alla lika måna om sig själva och sina behov ändå. Alla!

Det som ändå förvånar mig mest och det som alltid undgår de högst skrikande solidaritetsknarkarna är följande; bara för att jag (eller andra med mig) har en privat sjukvårdsförsäkring så slipper vi inte undan att betala skatt! Det är bara det att vi inte utnyttjar det som skatten köper oss. Faktum är att vi betalar för en samhällstjänst som vi i stort inte utnyttjar. Sålunda finns det mer plats och resurser till någon annan. Hur i helvete kan man kritisera det?

Jag är en empatisk människa. Men jag är ingen hycklare eller bidragsbifallare. Jag tror på människans inneboende kraft och individens potential. Jag anser att ett bidragssamhälle eller en för stor offentlig sektor skapar passivitet och beroende. Men jag betalar gärna skatt. Jag vill leva i ett samhälle där alla som behöver ska få hjälp och stöd. Jag vill framförallt att den enskilda individen ska ses och dess intressen tillvaratas. I det stora offentliga rummet där det offentliga bekostar så hamnar nästan alltid individens behov i skuggan. Kollektivet först. Det ansiktslösa och anonyma.

Vårdadministratörer styr den offentliga vården. Men de verkar ofta glömma att administration i sammanhanget är underordnat själva vården. För i vissa fall är administration allt som återstår.

 
 
 

Privat sjukförsäkring är en självklarhet, del 2

Naturligtvis genererade mitt inlägg ett sällan skådat flöde av kommentarer. De flesta i favör av min åsikt och några som var högljutt emot.

De som är emot det som jag skriver verkar tycka att det är själviskt att prioritera sin hälsa. Att det på något sätt skulle hjälpa den som redan står i en åtta månaders kö för en operation om också jag gjorde detsamma. Alltså, en typisk socialdemokratisk syn på det här med vård; Sverige ska stå still medan befolkningen är sjukskrivna, förtidspensionärer eller i väntan på vård. Så länge det är lika bara! Så länge det är rättvist bara! Alla ska få kunna bli Lucia. För tydligen är min strävan efter hälsa, eller behov av snabb vård i händelse av olycka, en egoism utan dess like som dessutom verkar komma på andra människors bekostnad. Jag har aldrig hört maken på en så tvärvänd retorik. Antagligen får man åka till Kuba för att höra något liknande.

Att få vård eller behandling snabbt kan aldrig vara egoistiskt. Det är väl för helvete en mänsklig rättighet, till och med! Och jag, och alla andra som gör den ekonomiska prioriteringen, tar ingen annans plats i någon kö. Det är inte så att någon 80-årig tant inte fick röntgas idag bara för att jag skulle in på magnetröntgen på Carlanderska.

I en kommentar jag fick, av en Victor Linus, så skriver han att ”din träning är, tro det eller ej, inte det viktigaste i världen.”

Men det är ju det som är poängen! Jag svarar ”din formulering att ”din träning är, tro det eller ej, inte det viktigaste i världen”, visar ju hur lite du har förmågan att se på den här frågan utan dina rödfärgade glasögon. Därför att i min värld, i mitt liv, är just träningen så viktig! Och bara för att jag inte väger 150 kilo och riskerar att dö av hjärtinfarkt eller är en ensamstående trebarnssmorsa så tycker jag mig ha rätten att anse att mina problem, träningsrelaterade eller inte, är viktiga för MIG! Och det är ju hela avsikten med min privata sjukvårdsförsäkring, att jag kan välja själv och slippa finna mig i väntan på inkompetent hjälp av en ointresserad sjukvård som är upptagen med att släcka bränder”.

Privat sjukvårdsförsäkring handlar om valfrihet för mig. Det handlar om delaktighet. Det handlar om proaktivitet. Den allnmänna vården är precis tvärtom. Den bygger på att du ska stå med mössan i hand och vara auktoritetstrogen och vara en passiv åskådare till din hälsa och sedan ta receptet farbror doktorn trött skrivit ut och hämta din medicin. Och funkar inte den medicinen så kan du alltid få en annan. Och för biverkningarna så kan du få en tredje. Och funkar inte det så är det säkert huvudet och humöret det är fel på så du kan du få medicin emot det också.

Jag vill välja själv. Jag vill kunna byta läkare och vårdinrättning om jag finner de inkompetenta eller ointresserade. Jag vill kunna ha ett smörgåsbord av olika behandlingsformer att utgå ifrån. Jag vill kunna blanda konventionell och alternativ vård. Jag vill veta och jag vill diskutera och relatera. Jag vill ha service och effektivitet. Och jag har inga problem med att betala för den. På samma sätt som jag förutsätter att jag får den bästa tänkbara vården om jag skulle råka ut för en bilolycka eller annat akut trauma och hamnar på ett sjukhus.

Vad jag inte vill är att bli omyndigförklarad och klappad på huvudet av pappa Staten och sedan bunden vid staketet som en otålig och olydig hundvalp och sedan bli lämnad ute i regnet för att det är fullt inomhus.

Jag tror och vet naturligtvis att det finns oerhört många duktiga och kompetenta människor i den vanliga vårdapparaten. Ingen tvekan om det. Och de drar säkerligen ett tungt lass. Och jag tror säkert att vården i många fall är mycket god. När man väl kommer fram! När det väl är ens egna tur! Men vem fan vill vänta?

Privat sjukvårdsförsäkring är en självklarhet!

BT slog på stora trumman idag med rubriken ”Allt fler betalar för snabbare sjukvård”, apropå det ökade antalet människor som tecknar sådana.

Jag vet knappt i vilken ände som jag ska börja med att reflektera över detta men för mig är det en självklarhet att ha en privat sjukvårdsförsäkring! Och att betala för den. Precis som jag betalar för bättre mat, bättre service, bättre kommunikation och bättre information. Smakar det så kostar det. Bara en naiv sossesolidariker tror något annat.

Men det kostar inte så mycket i det här fallet. Jag betalar runt 5000 kr om året för min försäkring och den ger mig omedelbar access till undersökning, vård och behandling. Och 5000 kr är inte mycket. Det motsvarar inte så värst många paket cigaretter, ölflak eller hämtpizzas. Så innan man börjar orera om orättvisan över låginkomsttagares ekonomiska svårigheter att kunna finansiera en sådan här försäkring så kan man börja med att iaktta att konsumtionen av det som faktiskt skapar ohälsa är som störst i just det här befolkningssegmentet. Vad jag menar är att summan i fråga är så låg att de flesta, i ett prioriteringsperspektiv, skulle kunna ha råd med den.

Att få vänta på vård eller undersökning när man behöver den är helt oacceptabelt. Många är skräckhistorierna om väntan och köer. Den som förnekar detta är antingen politiker eller världsfrånvänd. Vad betalar vi så mycket skatt för?

Inkompetensen är också ett problem. I alla fall i sammanhang som inte har med akutsjukvård att göra. Och observera att jag nu talar utifrån mitt perspektiv som elitidrottare. För det finns inget fall då du som fit och vältränad elitidrottare med hälsoproblem, faktiskt får hjälp eller ens tas på allvar. För om du är normalviktig och har värden inom de enormt breda referensintervallen (som ska passa alla mellan 20 och 70 år) och dessutom kan springa några kilometer så är du dömd att klassas som frisk och i bästa fall skickas du hem med lite antiinflammatorisk medicin och med rådet att vila lite. Sjukvården sysslar nämligen inte med hälsa. De sysslar med symptomlindring. Många läkare har inte ens den mest rudimentära grunden kring ett salutogent perspektiv på individen och vården.

När jag går till en läkare vill jag inte jämföras med den breda massans hälsa. Jag är inte intresserad av hur jag ligger till i förhållande till min referensgrupp. Jag vill bara jämföras med mig själv. Jag vill bara träffa någon som kan relatera mina eventuella problem till min livsstil, mina förutsättningar och min bakgrund. Fuck, jag skulle inte behöva träna på flera år, leva rövare och äta skräp, och ändå säkert bedömas som väldigt tränad eller väldigt frisk i en generell undersökning. Även om det betydde att jag var skuggan av mitt egentliga jag. Hur relevant är det?

Alla mina idrottskompisar, ALLA, skyr den allmänna vården. Därför att man uppfattar att ingen där fattar någonting. Ingen lyssnar. Ingen tar dig på allvar såvida du inte är uppenbart sjuk, gravt överviktig eller suicidal. Men om du känner att du inte mår bra, inte presterar som du ska, har en intuitiv och subtil känsla att någonting inte funkar optimalt, forget about it! Ta en alvedon, vila och återkom om några veckor, fuck you very much.

Och om du har ont någonstans för att du simmat, sprungit eller cyklat? Ja, skyll dig själv och ta en kölapp med tre nollor på. Du har tusentals personer framför dig.

Jag betalar gärna för den extra servicen och expertisen. Det är ju min kropp och min hälsa vi pratar om. Jag struntar i alla andra i det fallet. I det fallet finns ingen solidaritet. För om det betyder att vi alla ska ha lika, lika dåligt, så köper jag inte det.

Gula rum

Idag var jag i ett gult rum. Ett av sjukvårdens gula rum. Gult och fult. Fult av sterilitet. Fult av opersonlighet. Fult av skenet från rör som kastar sitt kalla ljus blekandes all värme och nyans.

Jag tänker mig att det är i sådana rum som livet tar slut. Det är i sådana rum som verkligheten utspelas. Det är i sådana rum man möter sanningar. Det är i sådana rum som någon ansiktslös vit rock med spelad empati läser ur ett papper men orden som slår en skulle lika gärna kunna vara slagna med baseballträ. Det är ord som slår hårt. Det är ord som strippar mottagaren av all värdighet och som ruskar köttet av skelettet. Det är ord som inga rationella argument biter på. Som inga men eller och kan förhandla med.

Väggarna i de gula rummen dryper av sådana ord. De gula rummens eko är någons sista andetag. Eller någons flämtning över insikten att klockverket just fått ett bestämt antal dagar och timmar och att de just börjat räknas ned.

Jag tänker mig att man summerar sitt liv i sådana gula rum. Att det gula rummet är sista stationen på en resa som inte har fler stopp. Och att man i gula rum ångrar saker man inte gjorde mer än saker man gjorde. I det gula rummet blir fötterna blöta. Det är därför man hasar omkring i vidrigt vita tofflor. Golvet svämmar över av tårar som runnit längs fårade anleten eller som kramats mellan kinder som trycks nära nära nära.

Jag hatar det gula rummet. Jag hatar känslan av mjuka ben och en varmt voltande mage över vetskapen att liv avslutas här. Kanske mitt. Garanterat andras. Och att jag kan komma att sitta i det fula gula rummet och hålla någons hand och försöka med trevande ofullkomliga ord att desperat behålla det vackra men obeständiga och att behålla det underbara men flyende. Jag hatar insikten över att mina ord är ett vattenglas av svalka som erbjuds någon med tredje gradens brännskador. Hata otillräckligheten. Bristfälligheten. Maktlösheten.

Jag var inte i det gula rummet av den anledningen idag. Det gula rummet handlade inte ens om mig. Ingen pratade om mig. Eller ens med mig.

Jag kan aldrig känna mig hel i ett sjukhus.