Skälet till att jag föreläser!

Det är mitt i natten och jag sitter i passagerarsätet på väg hem ifrån höstens sista föreläsning i min ”Nakna Hälsan”-turné.

Turnén avslutades med fyra dagar på raken i Göteborg, Linköping, Stockholm och Uppsala. Det har varit underbara, tempofyllda, inspirerande, makalösa och stimulerande dagar. Det är en ynnest att få prata inför publik om så angelägna ämnen som ligger inom ramen för hälsa och livsstil. Och jag är hedrad över att så många vill spendera fyra timmar i mitt sällskap!

Det som dock ger den djupaste tillfredsställelsen är när någon mailar mig för att berätta att det jag sagt faktiskt spelat roll!

Mailet nedan är ifrån en tjej som gärna vill vara anonym, men som vill dela med sig av sina erfarenheter.

 

”Hej Jonas!

Jag hoppas att detta mailet hittar fram till dig och att du kanske har några minuter över till att läsa det 🙂
 
Ville bara uttrycka hur mycket din föreläsning betydde för mig. Jag är 25 år och har sedan jag var ca 14år haft (självdiagnostiserad) IBS. Jag har fått så ont i magen ibland att jag bara kunnat ligga på golvet i smärtor. Aldrig vetat vad det kunde vara som jag inte tålde, eftersom jag hade ont varje dag, hela tiden, vad jag än åt.
 
Jag har kontaktat sjukvården flera gånger när det varit som värst eller när jag bara inte orkade mer. De svaren jag har fått har varit (på akuten) ”Är du säker på att det inte är vinterkräksjukan?”. Efter ultraljud efter stenar ”Inget fel här förutom att du är för mager”. (hög omnäsomsättning) Från annan läkare ”Du är lite olika känslig mot olika saker vid olika tillfällen. Troligtvis. Ät mer och motionera regelbundet”
Ingen läkare har velat göra mer tester eller ens föreslagit något. Så jag har gått runt och haft ont i 10 år nu.
 
Tills för ett år sedan när jag hittade LCHF och följde det i 6 månader. Jag hade nästan inte ont alls! Allting var bra! Sedan hände en grej i mitt liv, som gjorde att jag fick en panikattack (aldrig haft innan) så jag inte kunde äta på en vecka, och jag blev jättesjuk. Sedan var jag tvungen att flytta in hos min syster, vilket tär på mig otroligt nu. Så jag äter hälften rätt och hälften fel nu ungefär. 
Samtidigt har jag velat ”lära mig” springa. Har varit ute någon gång och varit så stolt. Men det är svårt att få det till rutin, och att få det att funka. Trodde inte det var svårt att springa! Tänkt att det kanske bara inte är för mig…
 
Och nu gick jag på din föreläsning igår. Det du sa var så logiskt. Och jag tog verkligen åt mig och kände igen mig i så många saker du sa. Och på ett sätt som är svårt att föklara så kände jag att du brydde dig mer än vad någon läkare någonsin gjort. Att du var mer äkta. Jag fick nytt hopp, självförtroende och blev mer taggad än på väldigt länge. Jag vill så gärna kunna springa. Vill så gärna plötsligt tänka ”Jag har inte ont i magen nu!”
 
Så idag började jag igen. Jag tar tag i mitt liv idag, nu. Och inte sen som jag så ofta tänkt. Jag vill må bra och va den bästa jag som jag kan va!
 
Så med detta mailet ville jag bara säga TACK! Tusen tack för allt!”

Svensk idrotts sjuka fixering vid spannmål!

Det här är visserligen inget fenomen som är begränsat till idrottsvärlden! Hela vårt svenska samhälle (och västvärlden i stort, snart HELA världen), är ju sedan decennier tillbaka fostrade att uppskatta och hylla spannmål, gryn och kolhydrater. Således har vi blivit ett samhälle av kolhydratmissbrukande insulinpundare.

Kolhydratmissbruk är det enda socialt accepterade missbruket i vårt samhälle. Det är inte bara accepterat, utan görs både tillgängligt samt uppmuntras i alla sammanhang! Finns det överhuvudtaget någon social eller arbetslivsrelaterad situation som inte flankeras av bullar, fikabröd, mackor eller något bakverk?

Den oerhörda närvaron av mjöl, gryn och kolhydrater har gjort att vårt samhälles absurda konsumtion av dito produkter betraktas som helt ”normal” av den stora majoriteten svenskar.

Normal, som i att beteendet delas av de flesta i vår omgivning. Normalt, som i att de flesta svenskar idag är lite eller mycket överviktiga. Normalt, som i att vi idag är vana och accepterar att många lider av moderna sjukdomar som alzheimers, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och andra metabola syndrom. För att inte tala om ”gråzonsohälsa” som utbrändhet, stresssyndrom och hormonell obalans i stort.

 

 

Det är sjukdomar och företeelser som på det stora hela varit okända för våra förfäder och i samlar- och jägarkulturer. Det är sjukdomar vars förekomst ökat något alldeles våldsamt under de senaste 50-70 åren. De är med andra ord idag vanligt förekommande. Men är det normalt?

 Som referens, lyssna gärna på den här utomordentliga intervjun gjord med professor Tim Noakes, en av världens mest respekterade auktoriteter i fysiologi och idrottsmedicin, och författare till den mest allomfattande boken om löpning ”Lore of running”.

På samma sätt som kurvorna för nämnda sjukdomar/symptom exploderat uppåt, så har vår västerländska (svenska) konsumtion av just gryn, mjöl, socker och kolhydrater i stort, också dramatiskt ökat. Liksom av margarin (den kurvan dippar nu, tack o lov), e-tillsatser, konstgjorda sötningsmedel och halvfabrikat generellt. De här produkterna finns överallt! Så det måste ju vara normalt att äta dem?

De här kurvorna, för den ”nya” maten och de ”nya” sjukdomarna, är tämligen parallella. Vi hyllar och äter mat som vi aldrig tidigare ätit, och lider av sjukdomar som generellt sett är en följd av den maten och vår västerländska livsstil i stort.

Det känns ju förbannat NORMALT!

Det här är en svår sanning för många att höra. Och det är en än svårare vana att förändra. Desto hårdare man sitter fjättrad av sockerkickarnas fröjder, desto mer benägen är man att reagera med vrede, förnekelse eller andra irrationella känslor. Precis som vilken missbrukare som helst reagerar, som inte får fri tillgång till sitt valda njutningsmedel.

Och det starkaste argumentet som mjölmissbrukaren använder idag är den om ”normalt”. Och vem kan klandra någon för det argumentet? För vad äter folk mer idag än mjöl, gryn, socker och kolhydrater?

Men vi ska vara väldigt försiktiga med att använda normalitet för att ursäkta beteenden som skadar och gör oss olyckliga. Skådespelaren Stefan Sauk sade såhär om normalt; ”Normalt är bara det tillstånd där vi tror att vi är friska för att vi alla delar samma sjukdom”

 

wheat addict, I can quit whenever I want

wheat addict, I can quit whenever I want

 

Ingenstans är benägenheten att hylla mjölet, grynen och sockret lika stor, som i idrottsvärlden. Inte bara har vi elitidrottsmän som går igenom karriären som återfallsförkylda underpresterare (ibland med förkortade karriärer), utan också en hel kader med motionärer som cyklar Vätternrundor och skidar Vasalopp med 10-20 kilos övervikt. Och detta trots att de tränar långt mer än medelsvensson.

Jag skulle kunna argumentera MYCKET i det här ämnet, och har redan gjort så. Men klockan är sent på natten i Kanada när jag skriver det här, och jag har inte i det här inlägget utrymme att göra en heltäckande översikt av den här problematiken. Och därför lär ju också de onyanserade kommentarerna att hagla.

Så varsågoda att kommentera. Men man får vara tämligen oemottaglig för argument om man försvarar mjöl som livsmedel. Det finns inget försonande att säga om mjöl! Och man kommer inte ifrån kärnpunkten och den ovedersägliga sanningen: mjöl är värdelöst! På alla sätt. Hela tiden. Däremot säger jag inte att det inte är gott. Naturligtvis är det det! Liksom smågodis och rulltårta.

Läs exempelvis den här tydligt klargörande artikeln om problematiken med modernt mjöl!

Det är ett välkänt faktum att dagens moderna mjöl, genetiskt modifierat under de senaste 50 åren, har ett protein som heter gliadin, och som i sin tur är kopplat till gluten. Gliadin är en ”anti-nutrient” som negativt påverkar matsmältningen hos alla som konsumerar det, i någon mån.

I ljuset av den kunskapen så är det inte heller en slump att framsynta läkare och forskare kopplar den absoluta majoriteten av autoimmuna sjukdomar till konsumtion av mjöl och gryn.

Med vetskapen om spannmålens, mjölens och sockrets negativa inverkan så är det nästan lite lustigt att titta på den här filmen med skidåkaren Jimmie Johnsson.

Nu tror jag nog att Jimmie är en seriös och duktig idrottskille, så jag ska inte hoppa till några förhastade slutsatser. Och jag är inte ute efter att kritisera honom personligen, utan snarare företeelsen han representerar. Men HERREGUD vad dåligt han äter i filmen! Och det han säger om sin mat gör ju inte saken direkt bättre.

Visserligen är filmen (och Jimmie själv) sponsrad av AXA, så det är väl naturligt att det blir lite extra müsliknarkande. Men om det här är ens i bollparken av hans normala kosthållning, så blir jag mörkrädd. Inte för att jag inte vill låta karl´n äta vad han vill. Naturligtvis får han det. Men antagligen äter hans elitskidande kollegor på ett liknande sätt. Vilket i sin tur innebär att både suktande motionärer och idoliserande ungdomar, gör likaledes.

Utan att dra för stora växlar på vad någon äter under en endaste dag så måste man ändå notera följande;

  • gryn, mjöl eller flingor till alla måltider
  • bröd, bröd, bröd (o knappast hembakat heller)
  • halvfabrikatslunch á la skolmatsal
  • knappt en grönsak på hela dagen, för att inte tala om RIKTIGA grönsaker (avokado, broccoli, spenat etc)
  • ingen frukt
  • knappt några fetter, förutom en glimt Bregott, inga nyttiga o naturliga fetter
  • inte EN ENDA ickeraffinerad produkt
  • det komiska i att kalla pasta för svensk husmanskost
  • ingen separering av begrepp som ”energi” och ”näring”. Om Jimmie bara vill tanka energi (vilket i princip är vad han gör) så hade han gjort det ännu snabbare med en påse godis och en liter cola.

Vart är kvalitetstänket? Vart är omsorgen om långsiktig hälsa/prestation? Hur kan man ändå vara så noggrann och till och med sova middag, och INTE lägga mer tid och kraft på maten? Vart är alla fytonutrienter? Vart är det gröna, röda, blåa, gula? Vart är det oraffinerade och naturliga? Varför är det så att en del elitidrottare tror att deras hårda träning är en ursäkt att äta sämre mat än vad som annars skulle vara fallet? Borde man inte vilja äta bättre ju mer man stressar sin kropp?

Socker funkar kanon. Ibland. Och jag är den förste att erkänna att vissa individer kanske är så robust byggda att de skulle kunna bli världsmästare på en diet av fil och flingor. Men det gör de i så fall inte tack vare sin bristfälliga kost, utan trots! Och det lämnar många frågor obesvarade om vad kombinationen av hård träning o bristande kost gör med hälsan över tid.

Överlägsen genetisk disposition kan säkert klara att balansera kombinationen av hård träning och undermålig kost. Men elitidrott har inget med hälsa att göra, det handlar om prestation. Elitidrott ska dock BYGGAS ovanpå en bas av hälsa. Och hälsa är det samma som fitness eller fysisk prestationsförmåga. Och det är uppenbart att många elitidrottare (skidåkare) under sin karriär underminerat sin långsiktiga hälsa med en kombination av elitidrott och fettfattig mjölmat. Jag behöver inte nämna några namn men just svensk skididrott har ganska många exempel!

Så frågorna man kan ställa sig är, om exempelvis en åkare som Petter Northug;

  • skulle inte exempelvis Northug vara ännu bättre om han inte var sjuk så ofta som han rapporteras vara?
  • varför skulle det vara negativt att utesluta stora mängder av föda som skapar inflammatoriska och autoimmuna reaktioner?
  • med det enorma utbudet av livsmedel och ingredienser, varför vill man äta något av låg näringsmässig kvalitet?
  • är det inte så att han är som oss andra; han tycker om det söta och mjöliga och den hormonella kick som den maten tillfälligt ger?
  • är det inte så att han överhuvudtaget aldrig ens tänkt i de här banorna, utan äter helt enkelt det som hans idrottskultur anbefaller? Det som är ”normalt”.

Den stora tragiken ligger hos alla dem som aldrig vågar gå utanför normerna av sin idrottskultur? För i den är ju allting NORMALT! Hur många svenska skidåkare/idrottare lider av IBS eller odiagnosticerad glutenallergi, utan att aldrig ens testa att utesluta de här produkterna?

För vad skulle man äta då?

Fyra dagar efter operation!

I fredags så opererade jag mig på Orthocenter i Göteborg. Det var ortopeder Leif Swärd och Mattias Ahldén som genomförde ingreppet i båda höftlederna.

Leif Swärd är också fotbollslandslagets läkare och hade dagen innan flugit hem ifrån landskampen i Kroatien. Han är en av ett fåtal ortopeder i Sverige som behärskar tekniken att operera CAM/impingement. Jag kände mig sålunda i mycket trygga händer.

Det var ett ganska långt ingrepp. Jag var sövd i nästan sex timmar och ingreppet tog uppskattninsgvis 3.5 timmar. Jag mådde dock bra när jag vaknade och det kändes mest som om jag haft en lång sovmorgon.

Under ingreppet tog man alltså bort skelettpålagringar runt höftleden och enligt läkarna så var det ett mycket befogat ingrepp, med tanke på mängden pålagringar och på de skador som dessa hade åsamkat närliggande vävnader och ledkapslar.

Efter uppvaket gjorde man också en injektion av kroppsegna trombocyter i vänster hamstringsfäste. Det gjordes under lokalbedövning men var ändå dagens mest obehagliga stund då jag tydligt kände när man perforerade muskelfästet på ganska många ställen. Mitt vänstra hamstringsfäste skadade jag lindrigt i maj 2010 och det har funnit en kvarvarande ärrvävnad som lätt blir provocerad och inflammerad.

Jag och min Maxipad-binda.

Jag och min Maxipad-binda.

 

Såren döljs på båda sidor av två stora bandage, typ mensbinda size xl. Det första jag i princip gjorde efter  uppvaket var att stappla iväg och kissa. Jag hade inte ondare än så. Jag hade nästa varit paniskt rädd inför operationen att jag skulle vara fjättrad vid sängen efteråt, alternativt rullas ut i permobil och matas genom sugrör. Tanken på rörelseinskränkning förefaller mig vedervärdig!

Min återhämtning har varit häpnadsväckande. Jag tog en värktablett första natten, mest för säkerhets skull, men ingen alls efter det. Jag ska enligt sjukgymnasten använda kryckor i två till fyra veckor, som ”stöd” vid förflyttning, men jag vet ärligt talat inte varför. Jag tycker mest att de är i vägen. Jag fattar ju också att man ska ta det lugnt och inte provocera en led som utsatts för kontraktion med mera, men att lugnt gå mellan bilen och gymmet är ju knappast att betrakta som belastning.

För varje dag har det alltså blivit otroligt mycket bättre. Visst är jag stel i sårområdet efter att ha suttit ned och jag vaggar gärna som en anka när jag går initialt, men nu i eftermiddag kände jag att jag för första gången hade en helt normal hållning och en normal, om än långsam, gångteknik.

Jag och Anetth tränar hälsläp. Och det är skitkul!

Jag och Anetth tränar hälsläp. Och det är skitkul!

Assisterad stretch av lårmuskeln. Inte fullt så kul.

Assisterad stretch av lårmuskeln. Inte fullt så kul.

 

Just nu har jag ett mycket enkelt rehabprogram med övningar som jag kör för att mobilisera rörlighet och basal styrka runt höftleden. Jag tycker det går jättebra! Dessutom så vankar jag runt i gymmet och kör, med hjälp av min PT Anetth Lindström på PT-huset, de överkroppsövningar som jag kan utföra utan att för den skull stressa mina läkande höfter.

Jag kör lite stakmaskin utan höftrörelse, jag kör chins med assistans, bobathboll med hantlar, skulderbladspress, rotator cuffs och andra övningar.

 

Jag har ett väldigt tättsittande bandage som sagt. Därför förstår jag inte riktigt varför jag inte, med våtdräkt på så att inte vatten strömmar över, skulle kunna få börja simma! Vanligt crawl med minimal benspark. Va? Det hade ju varit så skönt!

Jag vet att jag är en hopplös patient. Men jag tror fullt och fast på att det är mycket bättre att göra lite än att inte göra något alls. Och att göra mycket istället för lite hade ju varit ännu bättre!

I take it in stride, dag för dag. Jag är väldigt tacksam över hur bra det redan går. Jag är också tacksam för den hjälp som jag fått och som jag får av personalen på Orthocenter i Göteborg!

Gula Rum (re-bloggat)

Jag håller på att se över arkiveringssystemet till mina gamla inlägg. Som det är nu så är det ganska svårt att få en bra överblick över det som skrivits tidigare. Och då jag ämnar att samla ihop mina ”bästa” inlägg till en bok of sorts, så läser jag själv igenom en del av det jag skrivit.

Den här processen underlättas ju inte heller av att jag har haft ett par tre olika bloggar sedan 2006:)

Ni som regelbundet följer min blogg vet ju att jag blandar inlägg med olika teman och ansats. Ibland är det till formen ett debattinlägg eller till och med en provokation, ibland en mer kunskapsbaserad text och ibland trams Men någon gång då och då, när inspiration, motivation och kunnande sammanfaller, så försöker jag att skriva något som har ett större läsvärde och som är mer välformulerat än annars. Det är de inläggen som jag försöker samla ihop och upp.

Jag kommer att lägga ut några då och då när jag är få upptagen med att gå ut med hundarna för att skriva något nytt:)

Nedanstående text skrev jag i juni.

”Gula Rum

Idag var jag i ett gult rum. Ett av sjukvårdens gula rum. Gult och fult. Fult av sterilitet. Fult av opersonlighet. Fult av skenet från rör som kastar sitt kalla ljus blekandes all värme och nyans.

Jag tänker mig att det är i sådana rum som livet tar slut. Det är i sådana rum som verkligheten utspelas. Det är i sådana rum man möter sanningar. Det är i sådana rum som någon ansiktslös vit rock med spelad empati läser ur ett papper men orden som slår en skulle lika gärna kunna vara slagna med baseballträ. Det är ord som slår hårt. Det är ord som strippar mottagaren av all värdighet och som ruskar köttet av skelettet. Det är ord som inga rationella argument biter på. Som inga men eller och kan förhandla med.

Väggarna i de gula rummen dryper av sådana ord. De gula rummens eko är någons sista andetag. Eller någons flämtning över insikten att klockverket just fått ett bestämt antal dagar och timmar och att de just börjat räknas ned.

Jag tänker mig att man summerar sitt liv i sådana gula rum. Att det gula rummet är sista stationen på en resa som inte har fler stopp. Och att man i gula rum ångrar saker man inte gjorde mer än saker man gjorde. I det gula rummet blir fötterna blöta. Det är därför man hasar omkring i vidrigt vita tofflor. Golvet svämmar över av tårar som runnit längs fårade anleten eller som kramats mellan kinder som trycks nära nära nära. 

Jag hatar det gula rummet. Jag hatar känslan av mjuka ben och en varmt voltande mage över vetskapen att liv avslutas här. Kanske mitt. Garanterat andras. Och att jag kan komma att sitta i det fula gula rummet och hålla någons hand och försöka med trevande ofullkomliga ord att desperat behålla det vackra men obeständiga och att behålla det underbara men flyende. Jag hatar insikten över att mina ord är ett vattenglas av svalka som erbjuds någon med tredje gradens brännskador. Hata otillräckligheten. Bristfälligheten. Maktlösheten.

Jag var inte i det gula rummet av den anledningen idag. Det gula rummet handlade inte ens om mig. Ingen pratade om mig. Eller ens med mig.

Jag kan aldrig känna mig hel i ett sjukhus.”

Fibromyalgin borta med LCHF-kost!

Jag fick ett spännande mail av Victoria som berättade om sin erfarenhet av värk och fibromyalgi och som undrade om hennes drastiska förbättringar kan ha att göra med att hon anammat en LCHF-kost!

”Hejsan!

Mitt läkarbesök den 6.10 fick mej att börja fundera än lite mera över detta med LCHF och dess positiva effekter. Det är nämligen så att jag har haft problem med knä i över 6 år. Detta har spridit sej vidare till rygg- och nackproblem och när det var som värst så kunde jag gå i 15-20 minuter och sen skrek min rygg av smärta! Alla läkare jag varit till har bara sagt åt mej att vila, vila och vila mera.. Problemet har varit att jag har blivit ännu sjukare av att vila.

Den 5.5 var jag till en läkare (som klassas som en av Finlands främsta) och jag fick diagnosen fibromyalgi ! Detta förklarade ju min värk och varför jag värkte än mer när jag var utan att träna. Tack och lov tycker jag om att träna och har på detta vis hållit fibron lindrig. 

I somras började jag äta LCHF och träna lite mera än tidigare (tränar nu ca 5ggr/vecka. Mest spinning, pump och core). När jag nu då var på återbesök hos denna läkare (6.10), så visade det sej att min fibromyalgi nästan har försvunnit ! Jag är i så mycket bättre skick sade läkaren. Märkte detta själv också då jag kunde gå en hel dag på en mässa utan att ryggen sade ett knyst !
Kan det vara så att LCHF påverkar positivt även vid fibromyalgi? (å andra sidan, vad skulle mjöl och socker göra saken bättre?). Grejen är den att jag var, är!, väldigt förvånad att efter flera år av värk så gick det över såhär fort, bara för att jag börjat äta mycket bättre?

 -Victoria”

Mitt svar är att naturligtvis har det med kostförändringen att göra! Kolhydrater i form av spannmål och socker är inflammationsframkallande medan nyttiga och naturliga fetter (Omega-3 fetter ffa) är inflammationsdämpande. Mer socker betyder mer värk. Mer fett och mindre (inget) socker betyder minimerad värk.

Grattis Victoria!

Barnens fetma är föräldrars ansvar! BT-krönika idag

Min krönika idag i BT handlar om rapporterna om att det är svårt att få vård till överviktiga barn. Jag skriver om föräldrarnas ansvar.

Det är svårt att få hjälp av sjukvården till sitt överviktiga barn! Det rapporterade  nyhetsmedier om under förra veckan. Enligt aktuell statistik så är omkring 200000 svenska barn så överviktiga att det riskerar att skada deras hälsa senare under livet. Av tioåringarna så är var fjärde eller femte att klassas som överviktig.

Men frågan som bör ställas är om det verkligen är sjukvårdens roll att lösa de här problemen! Övervikt och fetma leder nästan ofrånkomligen till sjukdomar och en försämrad hälsa på sikt. Överviktiga barn lider dock ännu inte av de sjukdomarna. Vad de lider av är en felaktig livsstil och en skev syn på både mat, motion och fritid.  Och de som måste lösa det problemet är inte så mycket sjukvården och samhället som varje enskild förälder till ett överviktigt barn, ett barn som inte sällan också har en överviktig förälder.  Så det är underligt och bakvänt att hoppas att vården ska lösa ett problem som bara kan hanteras och förändras genom föräldraagerande och föräldraföredöme. Hur ska ett överviktigt barn kunna förbättra sina matvanor om mamma eller pappa vräker i sig godis eller snabbmat? Hur ska ett barn bli motions- och rörelseintresserad om föräldrarna låter barnen förstå att motion är tråkigt, jobbigt och hemskt?

Dessutom matas vi ständigt av media och samhälle att sött och gott är lika med tryggt och skönt. Socker är lika med njutning och samvaro. Det så kallade fredagsmyset är numera en näst intill helig ritual för många familjer som bullar upp med godis, läsk och annat tilltugg. För hur kan man njuta och må bra utan den ständiga injektionen av socker? Än värre är väl att det i många fall också är lördagsmys och kanske onsdags- och torsdagsmys också. När vårt inre belöningssystem bara uppskattar socker till så blir det lösningen på både bra och dåliga händelser och alla sociala aktiviteter ska inramas av det allerstädes närvarande fikandet, godisplockandet och bullätandet.

Så nej, det är inte sjukvårdens uppgift att lösa det här problemet. Det är mammas och pappas uppgift. Och de ska stöttas av skola och idrottsföreningar som också de ska hålla en konsekvent linje. Det är tragiskt med alla de ungdomar som genom idrotten matas med godis och läsk i alla sammanhang. Likaså med de skolor som underlåter att erbjuda riktigt smör och helfet mjölk som ett alternativ till de urvattnade halvfabrikat som tyvärr annars är norm i så många skolmatsalar. För om man kan peka fingret på något som är gemensamt mellan barn och vuxnas fetma så är det att när man äter för lite fett och för mycket kolhydrater så får man aldrig en känsla av mättnad och man kan bli slav under ett ständigt sug på nya sockerkickar.

De enda som går helt utan skuld i detta är barnen själva. De är faktiskt offer och det borde klassas som barnmisshandel att låta ett överviktigt barn ha ständig tillgång till socker och snabbmat.

 

COLTINGS TOPP-3

 

Bästa sätten att hjälpa överviktiga barn

 

1: Låt barnet bli delaktiga i köket och i matlagningen! Lär dem att laga riktig mat och nyttiga mellanmål och få en större insikt i vad bra mat består av.

2: Motion och rörelse ska vara upplevelsebaserad och inte prestationsinriktad.  Motion ska lekas och byggas på social samvaro och kravlöshet

3: Led genom exempel! Förändra mat- och motionsvanor tillsammans med barnet och var delaktig i processen.

Privat sjukförsäkring är en självklarhet, del 3

Återigen skapar kommentarerna nya uppslag för diskussion. Jag rekommenderar starkt att läsa dem för det är ett stort underhållningsvärde i vissa fall, då dessa är så uppenbart politiskt färgade och därmed oemottagliga för argument, och andra präglas av stor världsfrånvändhet.

Exempelvis skriver Pablo att: ”Man kan inte kräva en rättvis vård i ett samhälle som inte är det. Så är det bara. Överallt i världen: vinnare och förlorare. Sverige har försökt, det gick inte.
Du råkar vara vinnare.”

Man undrar ju vilket samhälle som egentligen är rättvist? Eller vilken värld? De samhällena som försökt mest eller iallafall hävdat att de är mest rättvisa (läs, kommunistregimer) har ju varit de allra sämsta. Eller så har de varit rättvisa så till vida att det varit lika dåligt för alla, frånsett de som ansett sig veta folkets bästa och vältrat sig i lyx på just deras bekostnad. Sverige är väl i sammanhanget ett av de absolut mest rättvisa samhällena i världen! I den riktiga världen. Utopier, nordkoreansk propaganda-TV och Bamse-serietidningar borträknat.

Victor Linus som kommenterat i några steg skriver också att han minsann kommer ifrån en familj med pengar och att han alltså skulle ha råd med en sjukförsäkring och tillhör de priviligerade men ändå är emot av princip. Det inlägget är som ett myggbett som man inte vet från vilket man ska börja för det kliar så överallt. För det första behövs det inte mycket pengar att teckna en sjukvårdsförsäkring. För det andra är det ju roligt för de som har pengar nog så att de har råd att vara sjuka. För egen del så har jag verkligen inte mycket pengar. Inte heller min familj. Så jag har fan i mig inte råd att vara sjuk! Jag har inte råd att pressa byråkratins och vårdadministrationens Sisyfos-sten uppför berget medan deras papperskvarnar maler långsamt och där den vänstra handen inte vet vad den högra gör. Fuck that!

Det är oftast den uppburna kulturvänstern som kan vara frikostig med sin så kallade solidaritet. Ett sådant resonemang är bara spel för galleriet ändå. Ingen, absolut ingen, skulle prioritera någon annan än sig själv eller sin familj i händelse av medicinsk kris, sjukdom eller skada. Då står alla sig själv närmast. Och den som är fri från synd i det fallet kan kasta den första stenen. Till och med svensk politiks ärkehycklare, Lars Ohly, har vänt sig till den privata vården.

Det är alltid lätt att vara sosse eller röd i sina värderingar när det kommer till andras val men när det gäller den egna personen, så är alla lika måna om sig själva och sina behov ändå. Alla!

Det som ändå förvånar mig mest och det som alltid undgår de högst skrikande solidaritetsknarkarna är följande; bara för att jag (eller andra med mig) har en privat sjukvårdsförsäkring så slipper vi inte undan att betala skatt! Det är bara det att vi inte utnyttjar det som skatten köper oss. Faktum är att vi betalar för en samhällstjänst som vi i stort inte utnyttjar. Sålunda finns det mer plats och resurser till någon annan. Hur i helvete kan man kritisera det?

Jag är en empatisk människa. Men jag är ingen hycklare eller bidragsbifallare. Jag tror på människans inneboende kraft och individens potential. Jag anser att ett bidragssamhälle eller en för stor offentlig sektor skapar passivitet och beroende. Men jag betalar gärna skatt. Jag vill leva i ett samhälle där alla som behöver ska få hjälp och stöd. Jag vill framförallt att den enskilda individen ska ses och dess intressen tillvaratas. I det stora offentliga rummet där det offentliga bekostar så hamnar nästan alltid individens behov i skuggan. Kollektivet först. Det ansiktslösa och anonyma.

Vårdadministratörer styr den offentliga vården. Men de verkar ofta glömma att administration i sammanhanget är underordnat själva vården. För i vissa fall är administration allt som återstår.