Framgångsrikt Vasalopp på LCHF-uppladdning!

Peter gick på min föreläsning och testade ett annat upplägg inför sitt Vasalopp. Han bytte den typiska kolhydratskosten mot en LCHF-baserad kost. Själva loppet genomförde han på en typisk ”Train low – race high”-strategi.

Läs hans berättelse nedan!

”Hallå igen Jonas!

Först vill jag bara tacka för tipsen och inspirationen! Mitt Vasalopp gick kanonbra och jag är supernöjd!

Inför förra årets lopp hade jag gjort en satsning mot ett bra resultat. Målet var topp 500. Ett enligt mig väldigt rimligt mål.

Jag hade en jättebra träningsbakgrund och en bra försäsong. Under säsongen körde jag bra i massa tävlingar långa som korta. 

Men formen var på väg neråt ju närmare Vasaloppet jag kom och jag tror sammanlagt att jag hade haft 4-5 sjukperioder under vintern.

Tiden jag fick i fjol 4:36 var bra men placeringen 648 var en besvikelse. Känslan av att inte få ut max av kroppen var jobbig att hante och jag tyckte och tycker att de flesta förutsättningar låg mig i fatet då.

Till detta Vasaloppet hade jag bara som mål att köra, njuta och fullfölja på ett bra sätt. Jag hade inte samma upplägg i träningen. När jag även under sommaren varit sjuk flera gånger så ändrade jag min kost efter att ha varit på din föreläsning. Eftersom jag inte satsade på något speciellt resultat i årets lopp så har jag njutit av min träning och kört mycket mer samma sköna lagom hårda pass. Jag har som sagt sedan jag ändrade kosten aldrig varit sjuk. Känslan att formen sakta stigit har varit positiv. Också känslan av att aldrig riktigt bli trött av träningen har varit speciellt skön. Jag har hela tiden känt sug efter att träna mer och ibland tränat mycket kvantitet men behållit hyfsad intensitet under passen. 

Den berömda väggen är sedan länge bortglömd!

Någon månad innan Vasaloppet körde jag ett seedningslopp för skojs skull utan uppladdning. Jag lyckades inte seeda upp mig men det var ändå skönt att ha genomfört ett lopp med den nya kosthållningen. Efter den här tävlingen så har jag gått över till att köra vissa pass med mycket mer kvalitet och har då känt av bra resultat och stigande formkurva. Min snittfart under de aeroba löpträningarna har skvallrat om kanske min bästa löpkapacitet någonsin. Detta trots mindre mängdträning och betydligt mindre högintensiv träning mot det gångna året. Jag har iofs tappat 3-4 kilo mot i fjol. Om det beror på kosten, eller avsaknaden av den tyngre överkroppsstyrketräningen jag bedrivit förr vet jag inte.

Vasaloppsveckan:

Måndagen innan Vasaloppet så åkte jag Öppet spår med min pappa och min flickvän. Ett långt, lugnt och skönt långpass. Soligt väder, bra spår och tillräckligt bra fäste för Vasaloppsdebutanterna. Jag själv stakade sista 28 kilometerna

Tisdag och onsdag vila.

Åkte lite alpint på onsdagen. Torsdag ett lugnt pass med lite fartökningar. Fortfarande LCHF-kost. Fredagen deltog jag på stafettvasan och stakade min sträcka (14km) med de berömda Lundbäcksbackarna på 12:e bästa tid utan att gå riktigt på max. Körde ganska hårt. Jag drack en mugg sportdryck efter och tog en bulle. Maten på kvällen blev LCHF med något liberalare komplement. Firade med lite rödvin och svart choklad.

Lördagen vila, några promenader och något ”normalare” kosthållning med fler små måltider. Försiktigt intag av kvalitativa kolhydrater under dagen.

Jag laddade med vätska båda dagarna innan och åt sedan en LCHF-frukost på morgonen enligt rekommendationerna.

Alla förutsättningar verkade stämma för mig inför Dagen. Vädret var på topp igen. Jag var lugn och samlad och tänkte njuta i början av loppet. Direkt från start kände jag att skidorna var konkurrenskraftiga. Uppför den första backen hade jag tur med spårvalet och starten flöt på bättre än förväntat. Från startled två och en placering runt 1000-1200 så passerade jag första kontrollen på 507:e placering utan att förta mig. Ändå hade jag då passerat många åkare på myrarna efter första backen och fram till kontrollen. Jag försökte sedan hitta min rytm och lika snabba åkare att hänga med.

För mig gick sedan loppet som på räls och som tåget. Jag hade inga svackor, började dricka sportdryck efter 2/5 delar av loppet och gick all in på det sockret jag fick tag i efter 3/5 delar. De sista 2,5 – 2 milen var det ingen som körde ifrån mig, snarare så gick jag fortfarande som tåget och det var bara en sjukt stark veteran (minst 30 vasalopp) som lyckades hänga mig. Han vann för övrigt veteranklassen och jag hann tänka att gubben måste gå på LCHF. Jag passerade med någon mil kvar en stakstark Lassi Karonen (OS-sexa i rodd 2008) förvisso pappaledig. Mathias Fredriksson (1 OS-brons, 2 VM-silver och 2 VM-brons) gick i mål drygt 3 minuter före mig. Inte ens den tokstarka gubben (så klart norrman) lyckades med bedriften att hänga mig ända in i mål. Han tappade min rygg med någon kilometer kvar men tackade mig i målet för draghjälpen.

Jag tog många placeringar under hela loppet och kände mig bara starkare och starkare (det gjorde ont på slutet). Resultatet blev en 302:a placering bara drygt 2 minuter långsammare än i fjol. Segertiden för vinnaren slutade på 12 minuter långsammare.

Summan av kardemumman. Jag är sjukt nöjd med resultatet som inte riktigt var väntat. Jag kommer att förespråka (för de som frågar) denna hälsosammare och friskare livssyn med naturligare, mer kvalitativ kost och peppa till mycket mer bekvämlighetsträning. 🙂

Tack än en gång för inspirationen!

Med vänligaste hälsningar Peter Knoblach”

Varför kolhydrathysterin skapar kvinnliga ätstörningar!

Jag skrev igår om elitidrottande kvinnors mat och om studien som visar att hälften i en grupp av hårdtränande konditionsidrottare hade ohälsotecken som exempelvis utebliven menstruation och benskörhet. Forskarna anser att de äter för lite mat. Jag anser att de i mångt och mycket äter  fel mat.

Jag fick en hel del respons. Läs gärna vad Linda skriver i kommentarsfältet på min Facebook-sida, under länken till nämnda blogginlägg. Synen på vad man ska äta och den absurda fixeringen på insulindrivande och näringsfattig mat är inte bara prestationsmässigt kontraproduktiv i längden, den är dessutom djupt ohälsosam och kan leda till grava problem för individen.

En aspekt av studien berörde jag egentligen inte, och det är delen om ätstörningar. Ja, all eventuell ohälsa kan ju inte direkt kopplas till kolhydratsfixeringen. De flesta i den här referensgruppen har säkert ett relativt normalt förhållande till ätandet och till sin kropp (kroppsuppfattning/självbild), och har helt enkelt bara ”lärt” sig att äta fel mat.

En del kvinnor och tjejer har dock, tyvärr, utvecklat reella ätstörningar och en skev självbild. Och jag skulle vilja påstå att det åtminstone är en indirekt följd av kolhydratfixeringen.

Kolhydratfixering och fettfattig kost skapar nämligen följande scenario, ett scenario där individen skadar sig både fysiskt och känslomässigt:

 

-Personen upplever en låg grad av mättnad då fettfattig kost har ett mycket lågt mättnadsindex. Låg mättnad skapar ständiga sug efter liknande kolhydratstinna produkter. Det ständiga suget skickar insulinet i taket gång på gång och skapar en ond cirkel. Det ständiga suget och begäret efter ”mer” ger dåligt samvete när individen gång efter annan ger efter för suget. Suget skapar känslan av att vara en slapp eller karaktärssvag person. Man är en dålig människa som äter och äter. Men hur man man undvika att äta? Man är ju hungrig och sugen!

-Överskott på kolhydrater och bristen på fett och näring (ifrån oraffinerade produkter) skapar en biokemi som är fettinlagrande och muskelsvältande på en och samma gång. Man får en känsla av att både vara smal/undernärd och tjock på samma gång. Uttrycket ”skinny fat” kan härledas till det här fenomenet.

-Många bedrövliga träningspass och tävlingar blandas med några få pass som går bra och någon tävling som också känns lyckad. Typiskt inträffar de bra passen och tävlingarna när man lyckas rida på en socker/koffeintopp, och de små ljusglimtarna är bara en bekräftelse om att man trots allt är på rätt väg och att man bara behöver träna lite hårdare, äta lite mindre och framförallt bli lite smalare! Man lär sig att se det som man som man vill se. Det som man i undantagsfall lyckas med gör man alltså inte tack vare sin kosthållning utan trots den.

-I en konstant nedåtspiral av trötthet och olust så kan de enda ljusglimtarna i tillvaron hittas i samband med de kortvariga hormonpåslagen som individen upplever i samband med träning (helst hård). Att äta gör personen bara trött (insulinberg-o-dalbana)! Därför är det långt mer intressant att träna mer och äta mindre. Vidare in i dimman…

-I takt med att det endokrina systemet fungerar sämre och sämre så blir individen mindre och mindre stresstålig. Regleringen av stress är nämligen en av huvuduppgifterna för det endokrina systemet. När man blir minde stresstålig fungerar man sämre i vardagen. Relationer går sämre. Förhållanden går sämre. Och när sexlusten dämpas till obefintlighet (you guessed it, av det endokrina systemet), så blir det ytterligare en försämring av ett parförhållande. När allt annat i livet blir svårare och sämre så blir idrotten viktigare. Identifikationen med det man gör blir det som ”man är”. Pressen att leva upp till sig blir större. Stressen ökar ytterligare. Och så vidare ned i den onda spiralen.

-De flesta människor lider av någon form av glutenintolerans. De flesta vet inte om det! Många finner sig i ”det normala” med att alltid ha en något uppsvullen mage och återkommande obehag. Den typiska kolhydratkosten är späckad med gluten och med en konstant svullen buk så är det lätt att känna sig fet när man tittar sig i spegeln.

-Och när vi känner oss feta, vad borde vi dra ned på då? Men det fattar du väl! Fettet, så klart! Det vet ju alla…

 

Det här är framförallt ett kvinnligt problem. Och det är aktuellt då nämnda studie handlade om kvinnor. Men kolhydratfixeringen drabbar män på samma sätt, både fysiologiskt och känslomässigt. Män har dock ingen menstruation att referera till när det endokrina systemet kastar in handduken. Men jag känner ingen (idrotts)man som inte har eller har haft absurda matorgier av rent bulimiska mått, där den ena kolhydraten staplas på den andra och där magen inte har någon botten.

Och betänk den absurda paradoxen med ”den feta motionären”! Hur kommer det sig att vi har en hel subkultur med Klassiker-motionärer som tränar mycket mer en medel-Svensson men där så många ändå är att betrakta som överviktiga?

Kolla in motionsleden på Vätternrundan eller Vasaloppet så får ni se exakt vad jag menar…

Äter elitidrottande kvinnor för lite? Eller äter de bara fel?

SVT Sport hade ett intressant, men ack så grunt, inslag härom dagen. Det handlade om att elitidrottskvinnor mår ”dåligt” och att problemet är att de äter för lite. Det är i alla fall slutsatsen som forskarna bakom studien kommit fram till.

Ett av tecken på alarmerande ohälsa var frånvaron av menstruation hos häften av kvinnorna.Och det beror alltså på att de äter för lite. För lite? Kan det inte vara så att de helt enkelt äter FEL?

Vår västerländska fettfobi och den inom idrotten sanktionerade mjöl- och grynfixeringen, är att skylla för den här olyckliga situationen. Idrottskvinnor äter kanske inte för lite men de äter sannolikt helt fel! Alldeles för många raffinerade kolhydrater och alldeles för lite naturligt fett!

Kroppen är inte en bil som behöver tankas. En kalori är inte en kalori samma som en annan kalori. Maten vi äter är inte bara bränsle och framför allt är inte all mat likadant bränsle!

Kostens sammansättning betyder långt mer än själva kaloriinnehållet. Huvuduppgiften för födan är nämligen att tillhandahålla näring och substans för den ständiga nyproduktion av celler som pågår. Kroppen är stadd i ständig förvandling och förändring. Nya celler ersätter gamla celler som dör. Exempelvis är våra tarmceller utbytta på bara två veckor och det tar som mest fyra veckor att byta ut vårt hudlager.

Det är skillnad mellan näring och energi. Det är skillnad mellan hälsa och fitness. Det är skillnad mellan bra och dåligt.

När menstruationen (den tydligaste hormonella reaktionen en kvinna regelbundet genomgår) upphör, så är det ett tecken på att det endokrina (hormonella) systemet är djupt hämmat. Den utan tvekan viktigaste komponenten i kosten, för att understödja god endokrin funktion, är naturligt fett. Det sämsta för vårt endokrina system är, föga förvånande, kolhydrater och socker. För vad tror ni att insulin är? Jo, en mycket stark (och för kroppen stressande) endokrin reaktion på just kolhydrater.

Sålunda är det en milsvid skillnad på en diet bestående av exempelvis avokado, ägg, blodig biff, kokosfett, lax och spenat och en diet bestående av mackor, mackor, mackor, mackor, mackor, gröt, pasta, lättmjölk, margarin och en tomatskiva. Oavsett om vi pratar om en kalorimängd på 2000, 3000 eller 6000 kalorier per dygn!

Artikeln i sin helhet nedan (här från svd.se)

 

Många hårt tränande kvinnor äter så lite att de riskerar allvarliga skador som benskörhet och rubbad ämnesomsättning. Så många som hälften har ett så lågt energiintag att skelettet urkalkas och mensen försvinner, framgår det av en ny svensk-dansk studie på elitidrottande kvinnor.

Ätstörningar bland kvinnliga elitidrottare talas det inte mycket om och det borde det bli ändring på. Tidigare studier på bland annat på 700 norska elitidrottande kvinnor visar att två av tio har någon form av ätstörning. Enligt ny forskning från Lunds och Köpenhamns universitet kan detta leda till allvarliga skador.

Undersökningsgruppen består av 50 kvinnor mellan 18 och 39 år som tränar uthållighetssporter, exempelvis triathlon och långdistanslöpning, mer än fem gånger i veckan. Hittills pekar resultatet på att så många som hälften har menstruella rubbingar eller ingen mens alls. Lika många visar försvagningar på skelettet.

– På lång sikt får det här allvarliga hälsomässiga konsekvenser, du kan bli steril och du får stressfrakturer, benbrott, på grund av att ditt skelett är nedsatt, säger Anna Melin, doktorand vid Köpenhamns universitet och en av forskarna bakom studien, till  Sveriges Radio.

Hård träning i kombination med lågt energiintag tycks hämma produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen, liksom ett antal andra hormoner som hjälper till att bygga skelettet. En genomsnittlig kvinna behöver få i sig omkring 2 000 kalorier om dagen. En elitidrottande kvinna behöver kanske det dubbla.

– Det kan vara svårt att få i sig, särskilt om maten är kalorisnål och fiberrik, tror Anna Melin.

Men hon tycker sig också se en annan anledning till att hårt tränande kvinnor äter för lite:

– Det är inte speciellt kvinnligt att äta mycket mat. Många av de försökspersoner som kommer hit berättar att de får kommentarer som: ”Amen gud, ska du äta allt det”. Om du samtidigt är inom en idrott som fokuserar mycket på vikt tänker du dig kanske för innan du i sociala sammanhang äter mycket, säger hon.

Anders Sjödin, läkare och assisterande professor som tidigare har arbetat med svenska skidlandslaget, har också varit involverad i studien. Han menar att det är viktigt att nå ut med information om att man kan äta långt mer än man tror utan att gå upp i vikt:

– Forskning borde göra skillnad och fungera som ett användbart verktyg. Idrottstränare borde kunna använda verktygen vi utvecklar, för att identifiera vilka kvinnor som lider av ätstörningar och se till att de får adekvat hjälp.”

 

Det här är idrottsrörelsens eget fel. Man slår undan benen på sina aktiva genom desinformation och politisk korrekthet, liksom undfallenheten att värna sina aktivas intressen mer än sina sponsorers. Vilka är några av idrottssveriges främsta sponsorer? Jo, mjölmaffian med AXA och Kungsörnen i spetsen.

Det är bara att läsa RF´s kostrekommendationer för att se vad jag menar. Jag skrev ett djupt kritiskt blogginlägg förra året om det;  Lita inte på RF´s kostrekommendationer.

Där skriver jag bland annat;
Problemet är bara den desinformation som den ibland sprider. I det här fallet om mat och idrottsnutrition. Och det är väl i sig inte förvånande med tanke på hur mycket svensk idrott hånglat under samma täcke som och med livsmedelsproducenter. Många är de personer som jobbat med nutrition inom svensk idrott och som samtidigt haft starka band till exempelvis AXA, Kungsörnen och andra producenter av ”klassisk” idrottsmat. Och låt oss för all del inte glömma den indoktrinering av en hel generation unga idrottare, mig inräknat, som dito livsmedelsföretag med svensk idrotts goda minne tillät göra. Med foldern Uppladdningen så tangerade man närmast östtysk nivå på statligt sanktionerad hjärntvätt av ”sanningen”. Fy fan, inte konstigt att vi har så många tjocka och överviktiga konditionsmotionärer som tror att de gör sig själva en tjänst när de sitter och slevar med flingorna och lättmargarinet och går livet igenom med svullen IBS-mage och låg energi.”

Det är kanske dags att se sanningen i vitögat; RF och ansvariga inom den svenska idrottsrörelsen!

Ännu ett ”fanmail”!

”Tjena Jonas!

Tänkte att jag skulle dela med mig lite av mina livserfarenheter. Livs levande och 30 år ung har jag i ett och ett halvt år försökt städa upp min egna hälsa.
Har en rätt lång karriär som medioker hockey och fotbollsspelare. Men nu när jag blickar tillbaka på min ”fantastiska karrär” så vet jag varför jag slutade under kategorien medioker och inget mer, jag avancerade aldrig, hade alltid en viss övervikt, fan jag tränade upp till 8 pass i veckan när det var som mest! Ändå blev jag aldrig bättre! Rekord på 2.5 km löpning? Jag pikade på 11.55, minns den dagen för 16 år sen som om det vore igår tamigfan, plåga, blodsmak och total avsaknad av styrka. Och såklart detta ständiga flöde av kolhydrater, man kunde ju likagärna skjutit in mjöl direkt in i en ven!

Nåja, en dag var det nog, 112kg till mina 178 och kondis som ett kylskåp var det helt enkelt nog.
Satt mig vid google och började söka efter sanningen, rätt svar fanns därute, det visste jag! Eftersom jag  inte kan äta ”vanlig” mat utan att ha ett lika ostabilt blodsocker som Turkiets ekonomi så var det där jag skulle börja.
Sprang över kostdoktorn.se och lyckan var gjord, började med LCHF och kilona rann av. Det gick sedan nästan ett år innan en god vän till mig berättade att han hade vart på din ”den nakna hälsan” föreläsningen, jag blev jätteintresserad och började kolla in din blogg och ditt livsverk. Mycket intressant 🙂
Fick till min absolut stora förtjusning gå på en av dina föreläsningar som samma goda vän betalade som 30 års present. Den bästa presenten jag har fått och det menar jag verkligen!
En ögonöppnare, oj vad jag trivdes, bitarna föll på plats. Det här är mina värderingar om livet och hälsa! Tack för det Jonas!

Jag har slängt mina jävla skitskor åt helvete eftersom jag ändå bara får ont i hela kroppen och ständigt trampar snett! 
Jag har definitivt slutat helt med all jävla skitmat.
Jag har absolut ökat min träning upphöjt i jag vet inte vad, bara för att jag vill orkar och kan! För att jag mår ännu bättre av det!
Igår vägde jag in mig på 79.8 kilo, det är ett fettras på 32 kilo, jag vägrar vara den tjocka motionären så det lär bli ett par kilo till där 😉

Nu ger jag mig ut och löper en sväng på 6-7km bara för att det är kul och skönt!
En vettig cykel står högt på inköpslistan och jag ska även gå med i den lokala simklubben för att lära mig att simma som proffsen..
Jo du kanske kan gissa att jag är rätt sugen på triathlon 🙂 Men min cross och enduro körning ligger på en högre plats så min triathlon karriär kommer ligga lite efter.

Du är en fantastisk inspirationskälla ska du veta! Jag tackar dig från botten av mitt hjärta för all inspiration du inte visste att du gett mig!
Hoppas du fortsätter vara den du är, för iallafall jag uppskattar dig högt. Tack igen!

Med vänliga hälsningar Håkan Engström!”

Stort tack Jonas!

Det kom ett så trevligt mail till mig som jag bara måste dela med mig av, med avsändarens tillåtelse naturligtvis.
”Jag har i hela mitt liv hållit på med idrott där av bland annat har jag spelat ishockey i över 16 år. Men jag har alltid haft problem med min vikt och har alltid varit lite små tjock även fast jag tränar 5-6 dagar i veckan. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel, jag åt efter dem råden jag fick som var: Ska du träna mycket så måste du äta mycket kolhydrater! Så ät gärna mycket pasta, ris, bröd, mm! Jag valde även light och nyckelhåls märka produkter, för att jag trodde det var bra saker!
 
Jag började för några år sedan med långdistanslöpning efter att jag slutat med ishockey, då jag ville springa ett marathon. Det gick bra och jag har nu sprungit fem marathon, men var fortfarande en ”tjock motionär” och det blev inga bra tider. Det spelade ingen roll hur mycket jag träna, jag tappa inte mer än 3-4 kg. Visst jag unna mig ibland lite godis mm men inom rimliga gränser.
 
För ca ett år sedan stod vågen på 99 kg och jag fick verkligen panik, jag mådde dåligt när jag såg mig själv i spegeln. I samma veva så kom jag in på din hemsida av en slump och såg att du hade föreläsningar. Så jag gick på din föreläsning Den nakna hälsan och den var så inspirerande och nyttig för mig! Så efter föreläsningen så läste jag alla din tre böcker (läste även Matrevolutionen) och det blev vändpunkten för mig i livet. Jag börja förstå vad jag har gjort fel i alla dessa år och varför jag aldrig har gått ner i vikt mer än några kilo.
 
Sedan jag lagt om kosten helt och äter mer åt stenålderskost och lite åt LCHF så har jag rasat i vikt! Jag har nu tappat näst 20 kg och mår så sjukt mycket bättre. Helt plötsligt så har löpningen blivit ännu roligare, det är natt och dag att springa långt när man väger 20 kg mindre. Jag har bara några kg kvar innan jag når mitt mål på ca 77-78 kg och komma ner på en fetprocent runt 7-8%. Allt detta har givit mig positiv energi och jag har satt upp nya mål, jag håller nu på med en svensk klassiker (bara Vätternrundan kvar) och ser ut att klara den under 24 h med god marginal. Men sedan i november ligger jag i hårdträning då jag har anmält mig till IM tävlingen i Kalmar i sommar och har satt upp Sub 13h som mål.
 
För en vecka sedan så hade vi hälsotest och läkarundersökning och alla mina värden var så sjukt mycket bättre än dem jag haft innan, det var verkligen ett bra kvitto! Men jag vart lite full i skratt  när jag såg denna bild hänga (tallriksmodellen, Jonas anm) utanför rummet till hälsotestet:
 

Jag blir lite sur och arg när jag ser sådana bilder och allt som har Livsmedelsverket att göra. Att en statlig verksamhet rekommenderar bröd, pasta och nyckelhåls märkta och lightprodukter som innehållet lika mycket socker som läsk! Det är helt sjukt!
 
 
Min viktnedgång har inte bara påverkat mig positivt utan även andra. En av mina bröder och en arbetskollega blev peppade när dem såg hur jag rasat i vikt och frågade vad jag hade för ”hemlighet” med min viktnedgång. Så jag berätta hur jag åt och tipsa om din och Andreas bok och nu har min bror och min arbetskollega gått ner över 10 kg var. Tänk om alla kunde få med sig 1-2 personer och förstå hur fel vi blir informerade av statliga enheter hur vi ska äta. Då skulle Sverige bli mycket friskar fort!
 
Här är en annan positiv sak som hänt mig:
Dem senaste åren så har jag haft problem med löparknä till och från, så jag kontaktade en löparbutik. På grund av att jag pronerar ganska mycket när jag springer så tyckte dem att jag skulle fixa inläggssulor och ha sko med kraftigt stöd. Hmm bra tänkte jag och köpte det… Men det blev bara värre och värre med löparknät och jag fatta inte vad som var fel! Men efter att ha läst din bok så ramla polletten ner, jag hade tagit bort allt naturligt i mitt löparsteg och det var stumt och onaturligt. Så jag kasta sulorna och köpte skor utan stöd och efter det så har jag inte haft några problem med löparknä! 
 
Så jag vill verkligen TACKA dig Jonas för din föreläsning och dina böcker som blev en vändpunkt för mig!
Hoppas verkligen fler går på dina föreläsningar och läser dina böcker! Det är så härligt att du driver på och vågar skapar debatt runt den hälsa som finns i Sverige och att någon vågar kritisera Livsmedelsverket mm.
 
Mvh
David 
 
P.S. Bra cyklat dem senast dagarna och tack för en intressant och rolig blogg!”

Nu börjar träningen. På RIKTIGT!

Jag sitter på Clarion Plaza i Helsingborg och luktar på ett glas rödvin medan jag samlar ihop tankar, kalendarium, livslinje och fokus.

Det är här och nu det händer. Visserligen är det en allmängiltig sanning men alltför ofta är man (jag) upptagen med att antingen planera, driva framåt eller utvärdera för att hinna med att fånga den subtila känslan av nuet. Det unika i stunden. Det sköra och aldrig återkommande i ögonblicket.

I morse var en sådan vacker morgon att jag önskade att jag var åtta år igen så att jag kunde avnjuta en tidlös dag med en kravlös tillvaro. Den största sorgen med att bli äldre är vetskapen om det som går förlorat. Och oförmågan att göra något åt det.

För varje seger ens ambition vinner har man också förlorat något i den andra änden. Vad vet jag inte riktigt. Själslig ro? Kontemplativt lugn? En känsla av tillräcklighet? En förankring till mål och mening?

I den malström av ständig input och aldrig sinande output, som utgör min vardag, så är det en oerhörd lyx att få känna hur jag rensar tankar och bord, och saktar in tankar och tal så att mina kugghjul kan haka in i tillvarons kugghjul och löpa tillsammans utan gnistor och gnissel ett tag.

De flesta kallar nog detta för att ”komma ikapp”. Så även jag. Att kunna rensa inboxen, sortera papper, bockat av att-göra-listan, planerat projekten och åtminstone i sinnevärlden upprättat en känsla av kontroll och överblick. Känslan av kontroll är givetvis en chimär av stora mått. Det handlar i grund och botten om att på något intellektuellt sett kunna kontrollera det okontrollerbara i livet och att kunna tämja det vilda. Jag är mer än väl medveten om de mentala processerna som ligger bakom, och nöjer mig med krasst med att acceptera, att om det nu krävs något så banalt som att städa lådorna med träningskläder, eller köra skräp till tippen, för att trigga den känslan, så gör jag det!

Allting går i cykler och allting har faser. På engelska säger man ibland ”to roll with the punches” eller ”to know when to push and when to pull”. I mitt liv handlar det om vilken roll av min personlighet jag växlar upp och till vilken grad. Man kan inte vara allt man är hela tiden. Det kan ingen. Och medan jag alltid behåller vissa kärnvärden och fasta punkter i tillvaron, så är det en stor skillnad för mig att vara i training mode eller i work mode. Visst tränar jag även under arbetsperioder och visst ”jobbar” jag lite medan jag är i träningsperioder, men det är en stor central skillnad. Nämligen, fokus!

Jag har tränat hårt hela vintern och våren, och jag har skött min rehab efter min  operation på ett exemplariskt sätt. Min återhämtning har enligt alla normer varit rekordsnabb och jag har snarare varit en aning överambitiös om något.

Men nu, snart mitten av maj, är jag redo att börja träna på riktigt. Och då blir jag både en bättre och sämre person. Bättre som idrottsman men sämre som partner och kompis och medmänniska. Nu vill jag göra det mesta både lite bättre och lite mer. Nu är jag inte lika nöjd lika lätt. Nu är inte det mediokra längre en godkänd lösning.

Alla som någon gång tävlat och tränat på riktigt hög nivå vet hur tillvaron av JAG, JAG, JAG, JAG ser ut och känns. Om det inte tränas så ska man snart göra det eller har just gjort det. Och då är det mat. Eller terapi. Eller massage. Eller sömn. Eller utrustningsjusteringar. Eller analys och planering. Under otyglad outhärdlig eufori. Eller under bittermörk apatisk trötthet. Eller under oro och ängslighet och prestationsångest.

Nu tar jag steget in i riktigt riktig träning för första gången sedan i höstas. Det blir ett test om kroppen håller och om själen bär. Hopp och självförtroende. Drömmar och minnen. Hur det skulle kunna bli och hur det en gång var.

Jag vill så gärna köra bra i Kalmar i sommar och det är mitt mål. Likaså i Ö till Ö. Och kanske Ultraman igen. Och jag kan göra mitt bästa men inte mer än så. Livet och sporten har sitt pris och ingen av oss är samma personer som vi var för 20 år sedan, 10 år sedan eller ens 5 år sedan. Men jag älskar träningen och jag älskar kampen och jag älskar att vara den som i alla fall försökte.

Imorgon cyklar vi till Halmstad. Innan det ska jag simma. Under två veckor jobbar vi oss upp till Narvik. Det blir +200 mil och en massa timmar. Olle Massör kommer att få jobba hårt och likaså jag!

Cykla gärna med oss! Kör en dagsetapp och betala 300 kr som går direkt till Hjärnfonden! Kolla in www.leveminnet.se för schema och tider.

Sedan vill jag bara dela med mig av en riktigt cool bild som Tomas Eriksson fotograferade igår! Han och Rekyls Rudi Sabo gjorde ett helgjutet jobb igår när de motiverade mig att simma fram och tillbaka i vad som syntes vara en oändlighet:)

 

Comeback på bloggen! Comeback i steget!

Sent ska syndaren vakna. Långa dagars väntan och mörka nätter törst. På spaning efter den tid som flytt. Liten fågel välter stor tuva. Om och om igen.

Eller vad ska man kalla mitt tillfälliga frånfälle ifrån bloggandet? Och ännu hellre, min storstilade comeback! För misströsta icke. Jag ämnar nu spritsa min verbala vispgrädde en masse under en inte helt överskådlig framtid.

Den senaste månaden har varit ett sammelsurium av olika projekt och deadlines samt ett evinnerligt tränande, späkande, strävande och förkovrande. Minnesgoda läsare kanske drar sig till minnes min CAM/impingement-operation (samt injektion av trombocyter i hamstringsfästet) för drygt sju veckor sedan.

I korta ordalag har mina projekt under den senaste månaden bestått i att:

-sälja min sommarstuga

-flytta ur min lägenhet sedan 11 år tillbaka, samt alla de förråd jag självsvåldigt tagit i besittning. Nu bor jag helt och hållet med Elin. Men hon är snäll så det funkar bra. Annars har jag alltid kontoret:) Detta har också inneburit ett otal vändor till tippen med onämnbara mängder livsbaggage.

-omvandling av enskild firma till AB. Numera är jag VD i Colting Communication AB.

-planerat flera mycket intressanta projekt och evenemang

-utvecklat samarbeten med flera nya och fantastiska samarbetspartners

-coachat, föreläst, instruerat och arbetat i största allmänhet.

Jag kommer att svämma över bloggen med releaser och information kring ovan nämnda nyheter, under de närmaste veckorna! So stay tuned!

Jag vill dock genast flagga för UTFÖRSÄLJNING av ofantliga mängder kläder, hjälmar, pulsmätare, möbler, träningsattiraljer och annat av större eller mindre värde. Eftersom jag dels flyttar och dessutom är i stort behov av att feng-shuia min vardag så avyttrar jag mängder av attiraljer till vrakpris. Jag ska vara mer specifik av vad som finns att köpa men den som exempelvis vill köpa VASA simbänk, luftrenare, tempohjälm, ZIPP-hjul, AC för hemmabruk, TV o DVD samt annat kan göra det antingen nu på söndag och/eller nästa söndag. Återkommer med en mindre vag beskrivning snart.

Min träning då? Jo, jag har nog med råge överskridit doktorns rekommendationer när det gäller rehabtempot. Enligt de riktlinjerna jag har upptejpade på väggen står det ”vecka 8-10, starta jogging på mjukmatta”. Jag tyckte dock att det kändes bra att gå med stavar under fjärde veckan och då testade jag att jogga några steg och det gick bra. Och efter det sprang jag 8 km. Och det gick bra. Så efter 5 veckor sprang jag 10 km i 4.30-fart i mina Vibrams.

Jag har kört ett pass kondition om dagen och parodiskt nog så är det cyklingen som är svårast då det klämmer höftböjarna en del. Höftböjarna löper över operationsområdet och blir således stela. Dock är cykling något som läkarna tidigt godkände. Dock tycker jag att löpningen är lättast då jag kan springa med ganska lågt höftlyft i sammanhanget.

 

 

Jag har också kört mycket hårt med programmet ifrån STAC i Ronneby samt de övningar som min posturala terapeut Markus Greus konstruerat. Jag var nere hos Joakim Dettner i Ronneby för några veckor sedan och tydligen var han imponerad för han skrev på sin blogg:

”Jonas överraskade vidare med RIKTIGT bra effekt i nästan samtliga semidynamiska integreringsövningar i tre plan som ingick i första upplägget. En stor eloge för det, det är inte så ofta någon kommer tillbaka och har förbättrat sig på så många punkter. Jonas hade 110 % effekt i nedre magmuskelstyrketestet, det är redan på en godkänd nivå för vad en professionell triathlonutövare BÖR ha. Det är dock inte alla som har, kan jag meddela!

Bättre på allt, vissa saker tom bättre än innan operationen, andra saker tom bättre än någonsin i karriären. Killen har gjort det grundligt, dvs. följt allt som står i de olika programmen, gjort avsteg där det känts för mycket och uppgraderat där det känts för enkelt (inte så ofta enligt Jonas ;-)”

Min status har förbättrats enormt men det är en bit kvar. Höfterna har återhämtat sig långt över förväntan och inte minst snabbare. Dock är det skadade muskelfästet i hamstrings fortfarande stökigt och ger mig problem vid löpning och cykling. Jag har gjort en ny magnetröntgen och inväntar besked. Det är svårt att veta om man ska gasa eller bromsa men ni kan ju själva gissa åt vilket håll jag tenderar att dra:)

Keep on keepin´on!