Goodfellas/Casino; åttondeplatsen på min filmtopplista

Jag kan omöjligt skilja de här två filmerna åt! De är båda två härliga gangsterepos och de delar många andra förtecken:

  • Robert De Niro spelar huvudrollerna
  • Joe Pesci spelar en laddad biroll i båda
  • Martin Scorsese regisserar
  • Nicholas Pileggi heter författaren som båda filmerna bygger på
  • båda filmerna handlar i grund och botten om organiserad brottslighet

Det finns ju många bra gangsterfilmer men jag tycker personligen att de överskattas i stort. Visst är Gudfadern-trilogin bra men de ligger inte på min topplista. Al Pacino som är en av förgrundsfigurerna i Gudfadern är ju också Tony Montana i en annan grym gansterfilm; Scarface. Senare i sin karriär var Pacino också enastående i Carlito´s Way.

Jag tycker att Once Upon A Time In America är den bästa gansterfilmen utanför min topplista. Ironiskt nog, även den med Robert de Niro i huvudrollen. Samt med James Woods. Woods är också med i Casino, som Sharon Stones sunkiga pojkvän.

Scorsese är för övrigt Robert de Niro´s hovregissör och de jobbade tillsammans redan 1973 när de gjorde Mean Streets tillsammans.

I både Goodfellas och Casino så är Joe Pesci den stora behållningen. Han är fullständigt galen men briljant galen! Hans rollfigurer är i princip identiska och han belönades med en Oscar för rollen som Tommy DeVito i Goodfellas.

Bubblare; Leon

Det enda skälet till att den filmen platsar på min lista, även om jag alltid varit svag för regissören Luc Besson, heter Gary Oldman! Han är alltid och utan undantag sensationell. Lika grym här som i exempelvis State of Grace eller True Romance. Kolla bara in klippet nedan”

 

Inte ens nära; alla musikaler!

Moulin Rouge, Sound of Music, Mamma Mia och andra filmer där man sjunger en del av handlingen är plågsamt dåliga att bevittna. Vill jag se musik sätter jag på VH1. Det enda undantaget till den här regeln är filmen Blues Brothers men det vore en överdrift att kalla den för en musikal ändå. Men sjunger gör man i filmen och bra dessutom! Men så är Aretha Franklin, James Brown och Ray Charles en aning bättre än ABBA och familjen von Trapp!

Wild at Heart; niondeplatsen på min filmtopp!

Sailor: Hey, hey, hey, my snake skin jacket!
Did I ever tell ya that this here jacket represents a symbol of my individuality, and my belief in personal freedom?

Lula: About fifty thousand times.

Wild at Heart är en road movie med både romantiska och våldsamma drag. Filmen är regisserad av David Lynch och har typiskt Lynchiska övertoner. Precis som in Twin Peaks, min absoluta favorit bland TV-serier och också den ett Lynch-hantverk, så fylls Wild at Heart av symbolik och absurda referensteman.

Wild at Heart är i grund och botten en berättelse om omöjlig kärlek av Romeo och Julia-snitt. Dessutom har berättelsen tydliga referenser till Wizard of OZ, den klassiska filmen med Judy Garland i huvudrollen. Den psykotiska mamman i Wild at Heart, magnifikt spelad av Diane Ladd, är symbolen för ”the wicked witch”

Filmen vimlar av bisarra karaktärer vilket är ett av David Lynchs främsta kännetecken. Twin Peaks hade sina dvärgar, jättar och andeväsen, Mulholland Drive sina monster och Blue Velvet sina syrgasknarkande psykopater.

Lynch är också känd för att använda och återanvända många av sina skådespelare till många av sina filmer och produktioner. Halva rollistan i Wild at Heart återfinns också i Twin Peaks, och de två produktionerna är i princip samtida under 1989-90. Namn som Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie och Jack Nance är skådisar som medverkar i båda fallen.

Dessutom hittar man fantastiska skådespelare som Harry Dean Stanton och Willem Dafoe i biroller. Harry Dean Stanton spelar alltid svåra och bräckliga karaktärer och han ser för det mesta ut att vara fem minuter från en hjärtattack och aldrig mer så än i Wild at Heart. Dafoe är sjukt bra i rollen som Bobby Peru och sin vana trogen så spelar han en karaktär som är allt annat än normal.
Kolla bara in klippet nedan mellan honom och Laura Dern!

I huvudrollerna hittar man just Dern och Nicholas Cage. Cage var under de här åren i sitt essä innan han senare i karriären dekade ned sig i action- och tramsfilmsträsket. Under några år i slutet av 80-talet till mitten av 90-talet gjorde han filmer som Moonstruck, Leaving Las Vegas och Raising Arizona, alla med strålande rollprestationer av Cage.

Wild at Heart har en brutal öppningsscen med ultravåld i en scen där Cages karaktär blir attackerad. Det är slående hur lik stämningen och upplägget är mellan den scenen och hisscenen i den aktuella filmen Drive med Ryan Gosling, en film som också är riktigt bra. Gosling är i Drive faktiskt mer än lite lik en yngre Nicholas Cage i Wild at Heart, både i utseende och i sin ”fixering” vid respektive jacka som de bär i filmerna.

Wild at Heart fick också bra draghjälp av ledmotivet ”Wicked Game” som framförs av Chris Isaak. Låtens suggestiva och mörka ton passar perfekt till filmens känsla av undergång.

Jag var tidigt Lynch-fantast och plöjde på den tiden nogsamt varje rad av tidningen Slitz, en tidskrift som på den tiden samlade Sveriges överlägset bästa film- och musikskribenter. Inte ett naket kvinnobröst såg man heller. I Slitz hade man naturligtvis bra koll på Lynch och Wild at Heart hyllades förbehållslöst.

Bubblare: Reservoir Dogs

Filmen som heter De Hänsynslösa på svenska, är en av Quentin Tarantino´s tidigaste alster. Den är fylld av våld, coola replikskiften och klockrena skådespelarinsatser. Steve Buscemi, Tim Roth och Michael Madsen är rasande bra! Jag tycker Reservoir Dogs är Tarantino´s näst bästa film.

Min filmtopplista! Plats 10.

Jag är cineast i hjärta och själ. En av livets stora sorger är att tillvaron inte tillhandahåller en parallellvärld där jag kan ägna mina dagar åt att djupdyka i filmens, konstens och litteraturens värld.

Lika intresserad och road som jag är av film, är jag av diverse listor och kategoriseringar med temat favoriter, best of eller worst of!

Och inget kunde ju vara svårare än att lista favoriter ur den skattkammare av film, musik eller böcker som finns tillgänglig att ösa ur. Att lista ”DEN BÄSTA” är inte bara omöjligt utan också djupt orättvist, endimensionellt och dagsformsbaserat. Att lista 100 blir bulimiskt och okoncentrerat. Tio däremot, det fungerar!

Därför kommer jag under de närmaste veckorna, som ett speciellt bloggprojekt, att lista tio filmer, utan egentlig innebördes ranking, som inte bara håller ojämförligt hög kvalitet, utan som också berört mig in a profound way.

Jag kommer också att lista bubblare, en anti-ranking, samt udda hedersomnämnanden!

 

 

Först ut är en makalös film av en makalös regissör med ett alldeles makalöst tema; Fitzcarraldo!

Fitzcarraldo är en västtysk film från 1982 som regisserades av Werner Herzog. Den utspelar sig i sydamerikanska djungeln och är en bombastisk orgie i opera, trattgrammofoner, ångbåtar, vita linnekostymer, lera, tysk besatthet ochKlaus Kinskis alldeles lysande skådespelarkonst.

Kinski, som mer än säkert också var galen på ett rent verkligt och reellt plan, spelar den operaälskande entrepenören Fitzgerald som hyser grandiosa planer på att bygga ett operahus i den peruanska staden Iquitos. Detta byggnadsverk ska finansieras genom avverkning av gummiträd, vilka i sin tur ska fraktas via en ångbåt över halva Amazonas.

 

 

Inspelningen av denna osannolika, men till ramberättelsen verklighetsbaserade film, var minst lika tumultarisk som filmen i sig!

En riktig ångpråm släpades verkligen igenom naturen på ett eller annat sätt. Men att filma i djungeln var ingen sinekur och hela tillställningen var en plåga för alla inblandade. Vid ett tillfälle hotade exempelvis Kinski till livet Herzog med en pistol. De lokala indianerna vid inspelningen anmälde sig dock frivilligt att i sin tur döda Kinski. Kolla bara klippet nedan så fattar ni stämningen under inspelningen och vilken bisarrt kolerisk personlighet Kinski var!

 

 

Klaus Kinski är hela filmen. Han är fullständigt makaber i sin besatthet. Googla och Youtuba gärna karl´n för att se honom in action i fler sammanhang. Han är verkligen helt sinnessjuk. Men sinnessjuk på samma sätt som alla genier är.

Jag såg Fitzcarraldo första gången 1990 när jag gick på Kulturhusets visning av filmen med min simmarvän Peter Carlsson. Det var en omtumlande och omvälvande upplevelse som jag burit med mig sedan dess. Ett av mina stora mål i livet blev sedermera att kunna uppbära en vit linnekostym på samma oklanderliga sätt som Kinski i filmen!

Kuriosa: Mick Jagger skulle initialt ha spelat en roll i filmen!

 

…och så en bubblare:

The Thing, av John Carpenter, är en skräckfilmsklassiker som håller än! Också den ifrån det mycket produktiva filmåret 1982.

Berättelsen om vad som händer på den amerikanska polarforskningsstationen är visuellt nydanande och framförallt mycket spännande! Musiken igenom hela filmen är helt underbart stämningsskapande och komponerad av legendaren Ennio Morricone. Kurt Russell är dessutom perfekt i huvudrollen.

 

…inte ens nära:

Hamilton, I nationens Intresse; var det meningen att samtliga skulle gå på valium i filmen och prata långsamt och övertydligt? Var det meningen att manuset får Döda Havsrullarna att framstå som levande? Avsedde man att få Hamilton att verka känslomässigt djup som en femåring? Brukar man förvara nyckelpersoner i utredningar i en stuga i skärgården? Brukar i så fall tre värnpliktiga vakta dem? Äter Hamilton alltid päron med kniv? Finns näringsministerns frisyr på riktigt? Bodde alla på Clarion vid ett eller annat tillfälle?

Frågorna är många men svaren så få.