De tog mitt Body Butter, historien om en hemresa!

I måndags reste jag hem från Boulder. Det var en minst sagt stökig hemresa med många intressanta komponenter och konfrontationer. Jag blir utmattad bara jag tänker på det men i korthet var förloppet som följer;

-när jag skulle lämna tillbaka hyrbilen så brukar man kunna köra in få den scannad och klar direkt. Nu fick jag först vänta och blev sedan hänvisad till kontoret angående GPS´en i bilen. Jag ville bara lämna bilen och gå till flygbussen men fick tränga mig fram i kön och slänga upp GPS´en och fråga vad fan. Tydligen skulle man lämna in GPS och medföljande fodral till kontoret. Fodralet låg väl kvar i bilen menade jag. ”Well, we have to bill you for this”. ”It´s in the car”, menade jag. ”We still have to bill you” ”IT´S IN THE CAR!” ropade jag innan det var fuck you very much nu tänker jag hoppa på bussen här och orkar inte med mer mongoloiddiskussion.

-Jag köade en timme för att checka in mig och baggage, stod bakom Team Radioshack-cyklisten Janez Brajkovic men hade inte roligare för det. Fick naturligtvis pröjsa tusen kronor extra för cykeln.

-Jag köpte lite grejer på Bodyshop efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen. De garanterade att jag skulle kunna flyga med deras produkter hela vägen och gå igenom fler säkerhetskontroller då detta köptes bakom just en säkerhetskontroll och förpackningarna var förseglade.

-Jag satt längst bak på första flighten och hade bråttom till tusen under mellanlandning i Minneapolis. Vet ni hur lång tid det tar för 35 rader med feta amerikaner och deras oversizade baggage, att komma ur ett flygplan? En ganska lång tid, är svaret!

-Jag var tvungen att köpa en tidning och dricka och var lätt stressad när man ropade ut last call till min flight till Amsterdam. Naturligtvis landade jag på ena sidan av flyplatsen och skulle till den andra. Snabbrullbandet var trasig också så jag sprang.

-När jag kom till gaten som sista person märkte jag att jag råkat glömma min hjulbag i kiosken. Springa tillbaka fort som bara den. Och tillbaka. Snabbrullbandet fortfarande trasigt.

-Det värsta jag vet när jag är svettig och kladdig i civila kläder är när någon tar på mig. Nu var jag svettig. Och kladdig. Då vill security göra en visitation. Pat med down, liksom. Jag fick frågan om jag samtyckte. Fast det är ju inte precis så att man har ett val.

-När jag kommer till Amsterdam äter jag frukost. Och glömmer hjulbagen igen. Med ny löpning. Börjar nu att överväga eventuell Alzheimerssjukdom.

-Ny säkerhetskontroll. Fast jag redan är inne på flygplats och har gått igenom två kontroller innan. Fast man vill väl kolla att de två första gjorde rätt. Och de hade de tydligen inte för nu vill man beslagta mitt bodybutter. Så fan heller! Men det ville man. Varpå jag får ett smärre temper tantrum för det hjälper inte att jag visar både kvitto och förseglad förpackning. Det ska slängas helt enkelt. Hissy fit. Temper tantrum och hissy fit. Högljutt protesterabnde hjälper sällan emot idioti.

-i Göteborg kom inte min cykel fram. Den är fortfarande inte ankommen över 30 timmar senare.

Men det värsta av allt, det absolut värsta av allt, är att jag missade min flight! Jag missade hela dagen. Jag har levt i tron att jag skulle flyga hem på måndagen men jag märkte under söndagskvällens packning att det trots allt var tidigare den dagen som min hemresa hade genomförts utan min medverkan.

Jag ringde Delta och det enda jag kunde göra var att köpa en ny biljett. Det blev…dyrt.

 

Colorado Climbing Camp, dag 7

Det är dagen efter lägret nu och jag är ordentligt sliten. Vi är alla det. Några av oss var och simmade Masters i morse och det var det första riktigt tröga träningspasset på mer än 14 dagar. Jag sög rejält! Kantig, trög, okoordinerad och stel. Sådan man blir efter mycket och hård träning på hög höjd, helt enkelt. Jag kallar det passet 4000 meter flodhäst.

Efter det åkte vi och käkade en volymiös frukost på Walnut Café med frensh toast, ägg, grits och pannkakor. ”Where is fucking pancakes house?” har varit vår catchphrase under det här lägret. Och eftersom jag också är nihilist så har vi lekt Big Lebowksi en del. Jag gillar att driva med allas tekniska hjälpmedel som effektmätare, Garmin och deras träningsdagbok på TrainingPeaks. Jag tror inte på den skiten. Jag tror aldrig något är jämförbart eller samma. Det finns alltid för många variabler i träning och liv. Jag ska starta en coachingservice som heter Nihilist Coaching.

Igår cyklade vi uppför Mt Evans, det är den högst asfalterade vägen i hela USA; 4300 möh. Det var en redigt lång klättring. Först 900 höjdmeter från Idaho Springs och sedan 1100 höjdmeter till från Echo Lake. Fatta att klättra 2000 höjdmeter och redan vara på 2300 möh när man startar!

Jag hade en rätt bra dag men någonstans vid 4000 möh så tappade jag en fjärdedel av uteffekten och blev bara less på backen. Snoret hängde i långa trådar och det blåste hur kallt som helst när man närmade sig slutet. Väl uppe så dunkade jag en Dr Pepper, tog på mig alla kläder som jag hade i supportbussen och körde ned igen. Och det var långt värre än upp! Väldigt dålig väg, sidvind, svinkallt, trött i kroppen och mängder av bilar på väg upp!

Det luktade starkt från mina bromsbelägg när jag var nere vid Echo Lake igen och efter en återsamling så blev det fincykling ned till Bergen Lake för brunch och vidare hemfärd till Boulder och presto, here we are.

Jag vet att jag inte borde men jag funderar starkt på att åka upp till Switzerland Trail och springa. Det är så roligt att ha hittat mina ben under mig igen men jag är samtidigt lite i ett återhämtningsläge, både fysiskt och mentalt. Men det är nog bäst att jag springer för annars är risken stor att jag köper åtta Krispy Kreme Donuts och det vore ju inte bra.

Vad jag egentligen vill göra är att cykla mer och cykla uppför. Att vara på tour har en beroendefaktor som kräver en viss avgiftning.

 

 

Colorado Climbing Camp, dag 6

Simning klockan 7 i Vail, 3000 meter i intervaller. Frukost och packning. Kände mig lätt och stark i vattnet men gissade att det skulle ändras illa kvickt så fort jag satte mig på cykeln.

Vi började klättra rakt ut från hotellet och sure enough, det fanns inget jävlaranamma i benen. 700 höjdmeter senare så kunde jag i alla fall konstatera att jag kunde cykla hyggligt snabbt men jag orkade och ville inte göra så ont idag.

Loveland Pass ifrån andra hållet var ingen hit heller. Nästan 55 min på 150-puls och jag lekte mentala lekar med mig själv och försökte hitta den perfekta låten på min i-Pod och vänta ut de toppen på 3600 möh.

När vi anlände Idaho Springs efter 12 mil så var jag ganska toast. Dessutom hade jag en bad hair day.

Trött med konstig solbränna och utan hårgele

Trött med konstig solbränna och utan hårgele samt en norrman i bakgrunden.

Imorgon är sista dagen på lägret och det blir the bitch of the bunch, klättringen uppför Mt Evans som toppar ut på 4300 möh. Ja jävlar, jag hoppas alla kromosomer och sån´t är i ordning när syret blir tunt.

Sedan har jag en träningsdag i Boulder innan jag åker hem på måndag. Och det ska bli skönt. Jag är ganska trött nu, om än i förbannat bra aerob form, och jag längtar hem och behöver mysa med Elin!

Ikväll åt jag buffaloburgare på Buffaloe´s men jag var knappt hungrig. Bad sign. Men solen var på nedan, staden låg i motljus och promenaden skön.

 

Tre glada amigos på Buffaloe´s; Rich, Jonas o Gordo

Tre glada amigos på Buffaloe´s; Rich, Jonas o Gordo

 

Idag eller imorgon, beroende på hur man ser det, går Kalmar Tri. Det är tydligen ett jävla drag där, säger det som vet. Jag hade gärna tävlat men hade missat den här inspirerande och makalösa lägerresan i så fall. Och jag behöver inspirerande träning, inspirerande människor och ett inspirerande liv mer än tävling till varje pris.

Och det finns andra mycket goda skäl till att jag inte tävlar och tävlar långt just nu. Och de skälen har den medicinska expertisen jag träffat på den här resan äntligen hittat svaren på. Även om det inte var några särskilt bra svar. Men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle när mitt huvud inte är fullt av ost.

Vem vinner då? Är det varmt så blir det nog som förra året med en Ted Ås som öppnar hårt för att dö hårt, som han tyvärr har för vana att göra. Erik Strand är snabb men har definitivt inte träningsbakgrund nog för att kunna göra en bra IM än. Men kanske räcker det för att vinna Kalmar. Blir det en tuff dag så tror jag att Antti Antonov kan komma starkt på löpningen. Hoppas att David Svensson hittar magiska ben och tar sig upp på pallen. Det är de enda fyra som jag egentligen känner till.

Colorado Climbing Camp, dag 5

Väldigt stor output idag och känner mig lömskt lugn och fridfull nu på kvällen när jag äntligen duschat och ondulerat mig. För första gången idag ska tilläggas. För dagen har i sin helhet annars spenderats i tränings- eller ombyteskläder. Inte ens deo. Knappt man tror att det är sant.

Moralen var hög i morse när jag rullade ur lakanen vid 05.45. God save America för kaffekokare på timer för det fanns varm java som smekte igång min själ och som höll mig sällskap bort till poolen som enligt uppgift skulle öppna kl 06.00. Vilken sucker man hade varit om man nu stått där och skakat i grinden klockan mitt i natten och missat både tv och simning. Karma var på min sida dock och jag kunde hoppa i och i värmedimman klämma 3000 meter i bra intervaller. 50 x 50 med en snabb på start 40 och en recov på 55. Höjden känns när man simmar och det blir mycket dubbelandning in och ut ur vändning.

Handduk runt höften hem och en snabb frulle på quinoa och äggröra innan jag klev in i cykelstället för roll-out klockan åtta. Vi hade fyra bergspass på agendan och mer än många höjdmeter.

Jag var seg på Battle Mountain men hittade lite flyt uppför Tennessee Pass innan jag fullständigt krossade uppför Fremont Pass. Jag körde stora kakan upp och var först upp till supportbilen med en bultande bröstkorg. Sista klättringen uppför Vail Pass var tråkig eftersom vi körde den igår också och jag hade hemlängtan.

Jag klev rakt ned i forsen utanför hotellet och satt tio minuter med allt mer avdomnade ben. Det var dock precis vad som behövdes då mina ben skrek högt under sista klättringen och var i djupt behov av terapi.

Snabb lunch med wraps och sedan i säng någon timme. Jag huttrade dock så att jag var tvungen att duscha händerna i varmt vatten ett bra tag och ta på mig mössa för att få upp lite oomph i kroppen.

Vad gör man så på eftermiddagen när man simmat tidigt som fan och cyklat 13 mil med fyra bergspass? Jo, man springer uppför skidbacken! No joke, det var faktiskt vad vi gjorde. Jag och JD sprang långa vägen upp till Eagles Nest och kunde addera 700 nya höjdmeter och förbannat hög puls för dagen. Vi tog gondolen ned och väl hemma så hade vår crew fixat BBQ och sallad. Dusch, deo, dental floss och presto, vi är i realtid!

Tyvärr inga bilder idag men det är samma vackra utsikt hela tiden!

Colorado Climbing Camp, dag 4

Jag och JD sprang starka 85 min i morse. Vi sprang runt sjön men hittade en fin stig för lite trail action. Vi öppnade upp det mot slutet och jag börjar känna igen min löpning. Ju mer jag tränar nu, desto bättre känns det i kroppen.

 

Kittad och klar att rulla.

Kittad och klar att rulla.

 

Det är alltid riktigt fint att starta en dag med en stabil löpning. Allt annat är bonus och gravy. Vi avnjöt en magnifik frukost på ett ute-café vid hotellet och kittade sedan upp oss för den korta och lätta cyklingen till Vail.

 

Klungkörning genom Frisco

Klungkörning genom Frisco

 

Idag var en designated lugn dag och vi hade en spektakulärt lugn cykling i en timme innan vi fikade. Jag passade på att leva lite extra med en apple fritter och starkt kaffe!

 

En kaka om dagen är bra för rutorna på magen.

En kaka om dagen är bra för rutorna på magen.

 

I Vail började det att regna. Men eftersom allt annat i hela området är högre och större än ute-poolen på Vail Raquet Club där vi bor, så kunde man tro att man skulle få simma trots lite fukt i luften. Men så fan heller, i USA har man i regel ett extremt överdrivet säkerhetstänk så det var tack och adjö när poolen stängde för att det åskade någonstans i fjärran. Jag hann simma 600 meter innan de tvingade upp mig under protester och svenska invektiv.

 

Lite regn har väl ingen dött av, iallafall inte i poolen...

Lite regn har väl ingen dött av, iallafall inte i poolen…

 

Gänget satt och väntade ut ovädret men jag tappade min mojo och bokade istället in mig på massage. Jag fick deep tissue under tiden som det spelades naturljud och fågelkvitter så att jag blev helt desorienterad och hallucinogen.

Imorgon är det tydligen mycket på agendan. Mycket klättring över tre bergspass men vi triangulerar oss tillbaka till Vail.

Jag ska börja Twittra också. Det är tydligen hett. Jag har ju en miniräknare att göra det på nu.

 

 

God morgon från Dillon.

Utsikt att vakna till

Utsikt att vakna till

En av nackdelarna med att vistas på hög höjd är att man möjligtvis sover lite sämre. I alla fall om höjden är så hög som här, 2700 möh.

Framför allt så har jag svårt att somna. Och komma till ro. När jag väl har gjort det så vaknar jag inom några timmar av att jag antingen måste kissa eller dricka. Ett vanligt fenomen under stor träning men än mer accentuerat under den här veckan.

Idag har vi en kort cykling som ska ta oss till Vail. Inga bergspris står på spel;) Gordo initierar gärna annars tävlingar för att få killarna att köra så hårt som möjligt. Vi har exempelvis en bergströja som ambulerar runt beroende på poängställning. Som tur är, är vi ”coacher” inte med och tävlar! Ingen hade slagit Gordo uppför ändå, mannen är ju byggd som en mufflon.

Med kort cykling i sikte och mycket glamour på Vail Racquet Club att se fram emot (ute-25;a på 3000 m höjd!) så initieras nu långlöpning 07.30. Jag är på. Ska bara dricka lite mer kaffe först!

Colorado Climbing Camp, dag 3

Jag sitter på ett hotellrum i Dillon, Colorado, med regnet strömmande ned utanför balkongdörren. Vi har precis avslutat en underbar middag på Silverheels som ligger i grannstaden Frisco. Sashimi, en blodig biff och ett glas rött sealed the deal för mig. Och det är inte svårt att vara nöjd. Det är ett skönt gäng av motiverade individualister i gruppen. Tillsammans så upplever vi magisk natur, rörelsens kraft och självförverkligande trötthet. Jag älskar det. Vi älskar det.

Idag var kroppen dock styv och ovillig. Iallafall initialt. Och det var väntat. Jag har haft en bra streak nu i åtta dagar med hög höjd, stor eller väldigt stor volym, hög värme och hög intensitet mer eller mindre varje dag i någon form. Jag hoppade den påbjudna simningen i morse. Jag sov hellre lite längre och det ska gudarna veta att efter åtta simdagar i sträck så kan man kosta på sig en simvila. Nackdelen är dock att man är ovaknad och lågpulsad när cyklingen sätter igång. Och idag var det klättring rakt ut från hotellet. Fuck me, vad benen protesterade! Och resten av kroppen också. Pulsen hoppade upp till 130 inom en minut och andningen ville hellre ha lite mer syre än vad som påbjöds.

Vi började med Berthoud Pass, en lång och motvilligt övervunnen klättring som tog oss upp 750 höjdmeter och de växlarna som trallandes lätt manövrerades igår kändes klistertröga och tunga på morgonen. Vädret var inte lika varmt som innan så jag hade preppat med armvärmare och underställ. Ändå är jag långt underklädd gentemot amerikanerna som tycks tro att det är vinter så fort det är svalare än 15 grader. Triathlon är ju alltid alldeles för varmt ändå! Man ska fan vara glad om det är lite kallt någon gång!

På toppen så körde vi en våldsamt snabb utförskörning med öppna kurvor och bra sikt och inga bilar körde om oss. Inte konstigt när vi cyklar fortare än hastighetsbegränsningen. Jag tror någon toppade ut på 100 km/tim idag under våra två bergspass.

Den andra klättringen gick via Georgetown och Loveland Pass in i tunga och mörka skyar. Det var tusen höjdmeter så ånyo tog oss upp på 3600 meter eller 12000 feet.

 

På toppen av Loveland Pass

På toppen av Loveland Pass

 

På plats i Dillon så sprang jag och Jan-Hugo 30 min och called it a day.

Ny chans att få en time to be great imorgon.

Colorado Climbing Camp, dag 2

Tuff dag. Stor output. Mäktig kraft. Min bästa dag på mycket länge.

Vi körde 140 kilometer mellan Estes Park och Winter Park och det bjöds på nästan 2000 klättrade höjdmeter och vi var aldrig under 2600 möh. Första klättringen var dagens största och den tog oss upp till 3600 möh, personligt höjdrekord för mig. Jag var dock märkligt stark och kände inte av vare sig höjden eller själva klättringen fast jag körde med ett bra klipp och lämnade min grupp bakom mig. Möjligtvis var det den inspirerande omgivningen som gjorde susen idag?

Tummen upp!

Tummen upp!

Klippiga Bergen på nära håll!

Klippiga Bergen på nära håll!

Den enda effekten som jag noterar är att pulsen är en aning lägre när man kommer upp högt, antagligen är uteffekten också en touch lägre men eftersom jag är tekniskt ointresserad så kör jag inte längre med effektmätare. Jag har haft den dyraste skiten på cykeln men egentligen aldrig använt den så jag har lämnat alla SRM, Ergomo och Quarqs bakom mig. Nu kör jag på puls och känsla. Old school.

Toppen av Trailridge Road, 3650 möh.

Toppen av Trailridge Road, 3650 möh.

Efter brunch i Grand Lake så höll Gordo på att välta klungan när han körde på en sten. Det var jävligt nära katastrof. Men han gjorde en akrobatisk manöver och klarade balansen sånär som på ett trasigt framhjul. Som tur är var följebilen bakom och när han fått ett nytt hjul så dunkade vi lagtempo upp till gruppen. Jag var lite spretig efter det och min kvot av power var fylld för dagen.

Jag och JD rullade ut direkt på en löpning och vi byggde upp ett bra tempo och jag hade min bästa löp på länge. Free fallin´! Vi avslutade skönt med att sitta i den iskalla bäcken längs stigen och kände hur kromosomerna återskapades.

Naturligtvis blev det simning också. Gordo piskade mig att simma. Och inte lite heller. 1000 insim och 24×100 på fallande starttid. Needless to say så är jag lite krokig i kroppen just nu men stark i själen. Det här är det bästa jag gjort på länge. Nu är det bara att gå och lägga sig och suga på järntabletterna så blir det nya molekyler till imorgon. Då väntar ännu mer cykel uppför berg.

PS: Jag ägnade 10 minuter åt att ladda upp en filmsnutt jag tagit med telefonen men när jag kollade bloggen efteråt så var filmen upp och ned. Så jag tog bort den. Fast sedan satte jag in den igen. Ni får väl vända på datorn. När jag provkollade på den i fotoarkivet var den rättvänd. Fan vet vad som hänt. Men det är väl Mac-mongot som vanligt…. Nåja, enjoy och ring Styeve Jobs efteråt.

Colorado Climbing Camp, dag 1

Nästan sex timmar igår, dagen innan vårt monsterläger börjar. Men jag kände mig inte mer worse for wear imorse än att jag simmade Masters med Jane Scott klockan 8. Denna gång i Boulders ute-50;a. Sjunde dagen i rad som jag simmar, när hände det senast?

Allt ljus på mig.

Allt ljus på mig.

 

Klockan 10 rullade den första gruppen ut och vi andra rullade ut kl 10.45. Det var inte riktigt lika varmt som igår (37 grader) men termometern visade på 92 Fahrenheit vid första drickastoppet.

 

Drickastopp i bushen där läsken kostar 50 cent, bra när det är 32 grader varmt.

Drickastopp i bushen där läsken kostar 50 cent, bra när det är 32 grader varmt.

 

Vi cyklade via Lyons och Drake innan vi körde dagens största klättring in till slutmålet Estes Park som ligger på 2400 m ö h. Distansen blev runt 100 k med cirkus 1300 klättrade meter. Jag körde verkligen inte hårt idag men var saltkakad vid ankomst.

 

Vacker utsikt under klättring

Vacker utsikt under klättring

 

Gordo och hans Endurance Corner har alltid riktigt bra styr på sina camps när det gäller support, mat och boende så när vi kom fram till vårt hotyell så kunde jag rulla ihop en spenatwrap av alla delikatesser som dukats fram. Möjligen slank det ned en kaka och lite chips också:)

 

Med munnen full av mat och själen full av sång

Med munnen full av mat och själen full av sång

 

Jag och Justin Daerr sprang sedan 35 min runt Estes Park för att i sanning göra det till en riktig träningsdag. En riktig träningsdag har alltid löpning! Sedan ställde vi oss i forsen i 20 minuter medan alla feta turister undrade om vi var part of the attraction. Det var kallt, skönt och avsmalnande.

Middag åt vi på Grumpy Gringo och deras skål av guacamole kan starkt rekommenderas. Tröttman slog till under måltiden och jag kommer slockna snart, om höjden tillåter. Roll-out imorgon är klockan okristliga 06.45 och vi har en tre mils klättring rakt ur staden att se fram emot. 150-puls innan frukost. It will make a fat guy slim, som Christopher Walken skulle sagt.

Imorgon ska vi upp till 3600 meter. Det kan bli svettigt upp och kallt ned.

Vinnare idag!

Dagen före vårt ”riktiga” läger börjar så körde jag en stadig träningsdag. 40 min löpning runt reservoaren, 2 miles simtävling och 110 km i bergen.
Simtävlingen vann jag våtdräktdivisionen i och Gordo var trea. Notera våra fina stjärnor som vi fick för det, antagligen gjort i Arts and Crafts.
Jag och Gordo med våra priser i simtävlingen från Kindergarten;)

Jag och Gordo med våra priser i simtävlingen från Kindergarten;)

 

3000 meter över havet, jobbigt att andas. Men de snötäckta topparna tröstar.

3000 meter över havet, jobbigt att andas. Men de snötäckta topparna tröstar.

 

Imorgon börjar vårt veckolånga läger som döpts till Colorado Climbing Camp. Schemat ser ni nedan. Förutom cyklingen som summeras till mellan 75 och 80 mil (upp eller ned) så blir det simning och/eller löpning varje dag.

Sunday July 31: Depart Boulder (5500 feet) @ 10:30 A.M. for Estes Park, Colorado (Elevation 7700 feet). Overnight in Estes Park. Total ride distance about ~60-65 miles (100K)
Monday Aug 1: Depart Estes Park and summit Trail Ridge Road (12,000 feet). Descend backside to Grand Lake. Regroup with late breakfast/early lunch in Grand Lake. Second Leg of ride: Grand Lake to Winter Park (9000 feet). Flattest section of the entire ride, but was rather windy last year. Options for evening swim in Winter Park. Overnight in WP. Total ride distance about 80-85 miles (140K)
Tuesday Aug 2: Options for morning swim in WP. Depart WP and summit Berthoud Pass (11,000), descend to Empire, Colorado, summit Loveland Pass (11,000) and descend to Dillon, Colorado (~9000 feet). Overnight in Dillon. Total ride distance about 60-65 miles (100K)
Wednesday Aug 3: Morning run with Longer option. Easy ride to Vail, Colorado with lunch @ Copper Mtn on the way. Summit east side of Vail Pass (10,000) feet. Finish with descent to Vail. Optional afternoon swim. Overnight in Vail, CO (Elevation 8200 feet) Total ride distance about 30-35 miles (50K).
Thursday Aug 4: Copper Triangle Ride. Start and Finish in Vail, CO. Summit Tennessee Pass (10,000), Fremont Pass (11,000) and Vail pass (10,000) along the way. Optional afternoon swim. Overnight in Vail. Total ride distance about 85 miles (140K).
Friday Aug 5: Optional morning swim in Vail. Ride from Vail to Idaho Springs, CO. Summit west side of Vail Pass (10,000) and Loveland Pass (11,000) along the way. Total Ride distance about 80-85 miles (140K). Overnight in Idaho Springs (Elevation 7500).
Saturday Aug 6: Summit Mt Evans (14,000) from Idaho Springs and descend back down to Evergreen on opposite side of Squaw Pass.
Finish in Evergreen. Total Ride distance about 60-65 miles (100K). Transfer from Evergreen to Boulder. Camp ends.