Cape Epic. Innan, efter och varför.

Jag har varit hemma under en dryg vecka nu. Avvänjningen har varit svår. Jag är en bonafide endorfinpundare som lever högt och länge på timmar och dagar av syre och 14o-puls. Det är när livet upplevs i fullfärgs technicolor och varje dag är självklar, enkel och syftesinriktad. Det är dagar av självförverkligande, självbekräftande och jagförstärkande. En psykolog kan nog förklara det bättre. Fast bara om densamme tränar hårt. Annars kan de dra åt helvete. För man ska inte förklara för pappa hur man knullar.

sportograf-45549291_lowres

Kroppens fysiska förmåga att jobba. Hårt och länge. Strävan och mätandet. Förkovran och trötthet. Under så många år tar man det för givet om man är toppidrottare. Det är vardag. Det är norm. Att vakna och springa 18 km innan frukost och vara helt oberörd. Att cykla 21 mil och tycka att det var kort då man inte sprang en timme efteråt. Att simma hundring efter hundring på 1.10 och inte ens veta hur en 50;a över 40 sek känns. Att spika upp 30-timmarsveckor som betraktas med en urskuldande axelryckning för att det ”mest var distansfart”.

Efter många år med den vardagen börjar man värja sig lite. Man börjar skoja om det. Man börjar nedvärdera det. Man tror inte att det duger riktigt längre. Och man kunde inte bry sig mindre om huruvida man kör ett hundraelfte distanspass löpning eller cykel. Varför? Vad är poängen? Been there done that. Och man känner sig billig eller till och med skyldig över att jaga kickar på det gamla utnötta uttjänta sättet. Ungefär som en finnig tonåring som smiskat apan alltför många gånger till samma urblekta tidning.

sportograf-45504801_lowres

Det är enkelt att bli trött på att bli trött. Och det är enkelt att bli färdig med att ha ont och i synnerhet det självförvållade onda. Så man gör vad man kan för att i viss mån distansera sig ifrån sitt förflutna. Man försöker hitta andra vägar. Man försöker uppfinna sig själv på nytt. En skadad eller gammal kropp kan agera brygga mellan det som var då och det som ska bli nu och sedan.

Men ålder blir inte yngre och ärr bleknar men försvinner aldrig. Ett sittande mål är enkel träff. Insikten över att det är betydligt lättare att sakta ned än att accelerera upp är smärtsam men föga överraskande. Och man finner sig att inte önska annat än att känna sig som tidigare, som förr, som innan.

sportograf-45538931_lowres

Det vanliga livet. Det trygga, säkra, lugna och Fredagsmysiga livet. Där blekfetshåriga ben och Let´s Dance regerar. Vardagsmotion. Där mål och strävan stängs in under en halsknäppt skjorta och deodoft. Där kamp och djup degraderas till styrkan i en sjunde kopp kaffe. Där måttlighet är mall. Där mallen är måttlig. Passar alla. Passar ingen. Fuck that.

Till sist inser man att det som man värjt sig ifrån, tagit för givit och bjudit in med armbågen är det viktigaste av allt. Det som betyder mest. Det som ligger djupast begravt i källaren. Den innersta kärnan. Underst av alla skal. Den enda konstanten ibland förändring.

sportograf-45542647_lowres

En individuell idrottsmans psyke kan vara skört, skevt och sårbart. En åldrande idrottsmans psyke definitivt så. Ingen skriver bättre om det än Scott Tinley i boken Racing the Sunset. Den avhandlar svårigheterna i att behöva omdefiniera sig själv och om att acceptera förändring.

Jag har aldrig vänt ryggen till min idrott. Jag har inte genomgått någon dramatisk förändring. Jag har inte krisat. Jag har aldrig varit inaktiv och avdankad, snarare tvärtom. Jag har alltid gjort så mycket jag kan. Men jag har blivit äldre. Och jag har varit skadad. Och när tiden går så går den som fan och en dag som upptäcker man att 2008 hoppade in i 2014 med en väldig brådska.

2008 körde jag mitt sista långdistans-VM och blev femma. Det var en jäkligt bra placering då jag fem dagar innan start inte kunde gå rakt. Jag hade fått ett diskbråck/buktning med nervpåverkan men det visste jag inte då. Det har jag inte förstått förrän långt senare. Och det var ett diskbråck som gav upphov till diffusa smärtor i baksida lår och ett långt sökande efter svar. Från den tidpunkten var det ett steg fram och två tillbaka. Framför allt insikten över att något inte var helt bra. Och jag störde mig på att alltid känna mig muskelöm och stel, både i ben och rygg.

2010 skadade jag mig på riktigt i hamstringsfästet. Inte allvarligt just då men tillräckligt för att ärrvävnaden skulle ge upphov till än mer stelhet och dysfunktion. Jag kunde ändå träna och tävla helt OK (exempelvis vann jag Ö till Ö o kom tvåa på Ultraman) trots obehaget men det var med övertalning och våld.

2012 opererades jag för CAM/impingement i båda höfterna, vilket var en trolig orsak till mina smärtbesvär enligt läkarna. Det var det inte. Men det var också det första ingreppet jag någonsin gjort fram till dess frånsett ett krossat radiusben 1995.

Förra året kom en gammal ledskada i AC-leden till sin spets och jag opererade bort pålagringar och osteofyter som börjat trycka upp leden. Jag hade en kraftig bula på högeraxeln jämfört med vänsteraxeln.

Sedan tog jag, två veckor efter AC-led, mitt hamstringsfäste. Det var blodigt och rejält.

IMG_2459

Det var den 5 november. Med den föregående operationen strax innan. Och jag behövde något att sikta på. Något att se fram emot. Något att hålla i. Det blev Cape Epic, världens tuffaste etapplopp på MTB. Genom Bicycling Sverige så fick vi en mediaplats och vi fick dessutom samma plats till Andalucia Bike Race, ett annat etapplopp i Spanien.

MTB är helt annorlunda än landsvägscykling och än mer annorlunda än cykling i triathlon. Worlds apart. Men det fanns en attraktiv tanke att få känna av en utvecklingskurva och att kravlöst deltaga mer än att tävla. För hårt skulle det bli hur som helst. Och det blev det. Men vi klarade av det. Vi tog oss i mål. Och mer därtill.

sportograf-45573766_lowres

Det finns ett liv efter de bästa åren av en idrottskarriär. Det finns ett liv efter skador. Det finns ett liv med skador. Det finns ett liv med årsringar. Det finns till och med ett liv efter Cape Epic. Men inte ett lika bra eller lika starkt liv om det inte finns nya ljus vid horisonten. Och inte ett lika meningsfullt liv om man glömmer vem man en gång var och fortfarande är. Inte ett lyckligt liv nu och sedan om man inte inser det enkla och raka som gjorde en lycklig tidigare.

”People change. But there are some people that never do. And when people change, they gain a piece but they lose one too.”

Älska kampen. Älska strävan. Älska rörelsen. Framåt. Uppåt. Aldrig stanna. Aldrig stelna

 

2014 ABSA Cape Epic, vi klarade det!

Vi är i mål!

Den sista och avslutande etappen igår gick lika bra som de tidigare. 69 kilometer mellan Elgin och Lourensford avverkades. Visserligen hängde det lite på håret, både med Jojjes tillfälliga ohälsa och våra cyklar som började visa tecken på all misshandel vi utsatt dem för under veckan. Jag kunde exempelvis bara använda stora kakan under sista 40 km av dagens etapp och det är svårt att köra tekniska partier på stora växlar.

IMG_4774

 

En längre rapport och en film ifrån gårdagen kommer så småningom. Vi är ganska trötta för tillfället och ägnar dagen i Kapstaden åt att samla ihop resterna av vår packning, våra intryck och oss själva.

IMG_4777

Jag är väldigt stolt och glad att ha klarat av det här äventyret! Jag har egentligen bara cyklat MTB sedan i december. Och det ställs HELT andra krav på MTB än på att köra triathloncykel. Och jag är väldigt tacksam gentemot Jojje som haft tålamod med min bristande förmåga och mina högljudda utbrott, vi gjorde det här fantastiskt bra tillsamman!

Jag kommer aldrig mer att åka på ett vanligt cykelträningsläger. Det är så otroligt blekt jämfört med att cykla etapplopp på MTB. Jag åker i fortsättningen hellre någonstans exotiskt och cyklar skiten ur mig på MTB i vackra skogar, i böljande terräng och över karga berg.

Det här har varit en av mina mest tillfredsställande upplevelser någonsin.

IMG_4778

Cape Epic; basement recordings

Vi älskar Cape Epic! Och vi älskar Sydafrika. Finns det något att klaga på så är det ett nyckfullt och tillfälligt fungerande 3G-nät och access till Internetuppkoppling. Men jag inser samtidigt vilket perifert i-landsproblem det i sammanhanget är i ett land som under mycket lång tid brottats med så mycket större problem än så.

IMG_4763

De senaste dagarna har varit lika enastående som tidigare i veckan. Vi har brottats, stångats och jävlaranammat oss igenom värme, damm, oändliga klättringar och många många mil. Men framför allt har vi hänförts av den otämjda naturupplevelsen och den syreberikade glädje som timmar i sadeln ger upphov till.

IMG_4760

Nedan följer filmerna ifrån etapp fyra och fem (alltså, dag fem och sex)

 

 

 

 

Cape Epic; etapp 2

104 kilometer MTB i lervälling och vatten. 104 kilometer MTB i smuts och gyttja. 104 kilometer MTB som Novemberkåsan.

I sanning en fantastisk dag! Jag tycker inte om misär men jag älskar varje minut på cykeln här nere. Cape Epic är ett event av världsklass. Ni som, liksom jag, har en fäblesse för tuffa konditionstävlingar, exotiska platser, dagar av honung och mandel samt långa dagar i sadeln rekommenderas verkligen en resa hit.

IMG_4642

Det coola med dagens etapp var den totala mixen av av terräng, väder och underlag. Vi korsade exempelvis två stora floder vilket kom väldigt lägligt då cyklarna vid båda de tillfällena var helt täckta av lera (om ni tycker att jag ser ovanligt ”ren” ut på bilden ovan är det för att jag körde med vindväst första 75 kilometer).

Imorgon är 134 kilometer till Greyton. 134 kilometer. På MTB. Det är långt alla dagar i veckan det. Man kan bara älska skiten!

IMG_4655

Cape Epic, etapp 1

Jag älskar det här!

Tider fulla av fysiska gränsöverträdelser, syre och blod, natur i det vilda, djupa råa känslor, medmänniskors delade upplevelser och långa dagars rörelse mot målet.

Cape Epics första riktiga etapp var skräckblandad förtjusning över 115 kilometer och 2500 höjdmeter med start och mål vid Arabelle Winefarms i Robertson. Jag var lätt ångestfylld över vad jag trodde skulle vara extremt svåra nedförskörningar. Men de visade sig vara mer hanterbara för mig än de spanska ravinerna i Andalucia Bike Race.

IMG_4631

Timmarna fylls av den nödvändiga koncentrationen över nuet och hanterandet av banan. Efter ett tag märker man att sju timmar förflutit och att målet är nära. Frånsett är spik in i däcket och punktering så förflöt dagen utan mankemang. Imorgon är det 101 kilometer och det ska tydligen regna 52 mm fram till start. Jag gissar att det kan bli en del lera imorgon. Jag är också lycklig över att vi inte tältar som stora delar av fältet faktiskt gör.

 

Cape Epic; Prologen

Så smygstartade då det här monstruösa eventet med en rivstart. Prologen. Kort, hårt, snabbt men ändå ganska långt. För oss, 90 min. Jag kan stolt meddela att jag i de här sammanhangen är mäkta nöjd med att placera oss på den övre halvan i ett sådant här fält. Det är liksom inte Cykelvasan…

IMG_4623

Det var en aning nervöst på startrampen då det efter endast några hundra meter väntade två par trappor med mängder av publik runt. Det hade varit just snyggt att ramla där. Eller ännu värre, kliva och och gå ned. Och believe me, jag kommer att gå MASSOR med cykeln här. Men jag hade inte tänkt att börja med det efter 200 meter…

Vi kom i mål och samlade ihop våra pinaler och transporterade sedan av våra Epic-sherpas till den sömniga staden Montague där det stora lugnet inföll. Det blev till och med tid för en kort löpning. Helt i onödan säkert men burn baby burn så länge det håller tänker jag.

IMG_4627

Vi har lite svårt att förlika oss med att vi nu måste gå upp klockan 05 under sju dagar i rad. Det är alldeles för mycket triathlon över det. Vi har också svårt att förlika oss med att vi nu ska cykla 700 km MTB på sju dagar. Det är lite bisarrt. Men att sova mindre och cykla mer gör oss säkerligen till bättre människor under ett tag.

Vi har gjort en film också. Eller rättare sagt, Jojje har gjort film och jag har druckit vin och blivit intervjuad. Det kallas arbetsfördelning. Titta gärna på den.

Inför Cape Epic.

Sedan ska jag skriva om då. Lite senare. Jag vet att trogna bloggföljare vill höra en update om tider som flytt och det gångna året. Men den väldigt nära förestående framtiden är nästan här och det nuet är såpass intressant att vidare odysséer längs memory lane får anstå en tid.

Imorgon börjar världens hårdaste etapplopp i MTB, Cape Epic. Åtta etapper med sammanlagt 720 kilometer, 15000 höjdmeter och en helvetes massa natur med vidhängande attribut som taggbuskar, vattenbufflar, damm och vassa stenar. Jag är inget vidare på MTB. Det ska sägas på en gång. Och det säger vi också. Jag och min partner, Jojje Borssén. Det framgår med all önskvärd tydlighet att är här för att fullfölja och inget annat. Vi är ett inbjudet mediateam och deltar under namnet Team Bicycling Magazine Sweden. Vårt motto är enkelt men kärnfullt: ”Survive. Stay alive”.

 

IMG_4602

 

Jag attraheras av tanken att få deltaga i något extremt fysiskt krävande men att få göra det med det enkla målet att bara klara av det. Att få vara en äkta amatör och fylld med ödmjukhet och osäkerhet inför en hisnande utmaning som kittlar både nerver, hormoner och kromosomer.

I den mån som vi överlever respektive etapp och har de flesta av våra kroppsdelar intakta så kommer vi dessutom att producera en kort film varje dag. Vår lilla film inför den här etappen följer nedan: