Härifrån och framåt.

De senaste dagarnas mediastorm i ett vattenglas har lämnat mig roat oberörd. Jag har större frågor i mitt liv än att bry mig om vad onyanserade hejaklacksmänniskor med änglighetskomplex tycker om mig.

Man är alltid en vinnare om man kan stå rakryggad och bibehålla sin integritet även om det gör en impopulär hos vissa individer. Man är alltid en vinnare om man kan stå bakom sina åsikter och inte vika för hot eller påtryckningar. Man är alltid en vinnare om man fortsättningsvis kommer att säga vad man tycker även om man utsätts för förtal och smutskastning.

Att jag inte skriver för BT är ingen större förlust för mig. Jag har uppskattat arbetsuppgiften och jag har uppskattat deras, fram till nu, förtroende. Jag går miste om en stadig men i sammanhanget liten inkomst. En inkomst som jag mer än gärna går miste om när jag istället slipper skriva med censureringshot och yttrandefrihetsinskränkning. Mitt fria ord är helt enkelt värt betydligt mer än så.

Det kommer ett inslag på TV4 ikväll apropå den absurda mediastormen i Borås. Klockan 19.15 och 23.00 sänds TV4;s lokalnyheter. Jag gjorde intervjun i förmiddags och det är alltid svårt att veta hur det blir men hoppas på en rättvis vinkling.

Reflektioner som jag gjort under veckan kan sammanfattas i:

  • Borås är en jävligt liten stad! Och i Borås bor det en del jävligt små människor!
  • Gå aldrig i svaromål eller debatt med korkade eller anonyma människor som inte ens kan formulera sig; det är lose-lose.
  • Det måste varit en RIKTIG nyhetstorka det senaste, eller?
  • Man ska inte tro att man utmanar heliga kor och sanktionerade RÄTTA åsiketer ostraffat! Man är ju en dålig människa!
  • Man ska inte skriva om kukar och skäggbiffar, inte ens i bildlig mening. Då tar moralpolisen en. Och det är ju kuken också.
  • De 3 procenten hatare hörs alltid mer än de 97 procenten som är i favör av det man gör och säger.
  • Radio Sjuhärad suger Pravdaballe.

Imorgon går mitt liv vidare. Och det går vidare med viss rädsla och bävan. Jag ska nämligen lägga mig på operationsbordet hos dr Leif Swärd på Orthocenter i Göteborg för ett par ingrepp i mina höfter.

Det har varit en lång och frustrerande process att komma till botten av de diffusa problem som de senaste åren allt mer kommit att prägla mitt idrottande; problem som yttrat sig som stelhet, ömhet och muskulära skyddsreflexer i mina ben.

Efter många undersökningar och många röntgenplåtar så vet man nu att mina höfter ser en aning ovanliga ut. Jag har stora skelettpålagringar på båda sidorna av höften och i höftkammen. Tillståndet kallas CAM / impingement och kan leda till just de symptom som jag upplever. Så vitt jag förstår är det inte så mycket ålder eller slitage utan mer en genetisk disposition för just de här problemen.

Enligt läkarna på Orthocenter så är detta ett solklart fall och jag kommer inte under några som helst omständigheter att bli bättre utan detta ingrepp då man knappast kan behandla bort skelettpålagringar.

 

min vänstra höft

min vänstra höft

 

På röntgenkopian kan man se markerat med penna ungefär hur mycket av skelettpålagring som man behöver ta bort.

Operationen sker under narkos men det är ett artroskopiskt ingrepp så förhoppningsvis blir komplikationerna inte värre än vad man lovat mig. Det innebär antagligen ett par veckor på kryckor och sedan en stigande grad av aktivitet. Min förhoppning är att jag ska kunna vara tillbaka fullt ut efter tre månader. Under tiden ser jag denna period som en nödvändig helrenovering som kommer att göra mig långt bättre och kunna förlänga min idrottskarriär med några år.

Mitt mål i år är att vara 100-procentig på Ironman Kalmar den 18 augusti och på Ö till Ö två veckor senare.

Jag har aldrig haft några allvarliga skador och aldrig opererat mig frånsett mitt armbrott i en fallolycka 1995. Så man kan lugnt säga att jag är lite rädd och nervös. Långt mer rädd och nervös än att vara illa omtyckt av en liten minoritet mörkermänniskor.